Dit snön inte når
Måste ju nämna nåt om veckan på Lanzarote också. Det var sannerligen en fröjd att komma bort ifrån mörkret - som att man inte sett solen på ett halvår. Vi lyckades ju också tajma snön ganska perfekt, då den landade på svensk mark i samma stund som vi lämnade den. Det gjorde mig INGENTING.
Vädret var behagligt - inte supervarmt, även om det brände bra när solen var framme. De första dagarna var bäst, solmässigt sett, sedan kom det lite moln som jävlades i mitten på veckan.
Grejen var ju att komma bort ett tag, att ha det gött och slappa och äta god mat - så det blev med andra ord en väldigt trevlig vecka.
Vy från taket över Lanzarote och poolen.
Ja, jag var nog yngst på soldäcket.
En öl, en bra bok, havsutsikt och två blåa naglar. Så skall lata dagar fördrivas.
Hamnen i byn en mil bort, typ. Jobbigt att ta sig dit, men fint att vara där.
En glas champagne efter frukosten på morgonen satte igång dagen friskt!
Men be'an där nere var ingenting annat än B-E-D-R-Ö-V-L-I-G. Det borde någon göra någonting åt, tänk vad folket där nere går miste om.
Inte för värmens skull, men väl för massage-strålarna.
Old Town.
Att solen går i moln kan göra vem som helst grinig.
Skolklockan har ringt in
Jamen, jo, jag nämnde ju tidigare att jag ska börja plugga till förskolelärare - och i torsdags var det dags för första träffen på Södertörns högskola. Det var...mycket. Mycket att ta in på en och samma gång.
Jag ska vara där en gång i veckan, torsdagar, och för säkerhets skull tog jag ett extra tidigt tåg ifrån Kungsör så hade jag skulle få gott om tid att hitta till rätt sal och så. Jag var lite orolig att det skulle bli något strul med tågen, eftersom det skulle bli svinkallt - men nejdå, 05.57 rullade tåget in, och 07.10 var jag framme. Skolan ligger precis bredvid stationen i Flemingsberg, så det var bara att knalla rakt över spåret. Sedan hittade jag snabbt till rätt sal för den första föreläsningen, och sedan var dagen igång.
Jag var beredd på att det skulle komma mycket, men blev ändå smått överkörd. Mentalt. Jag är ju en människa med extremt stort kontrollbehov - jag vill ha stenkoll på mina saker, ordning och reda, och vill att allting ska bli rätt och så. Därför var jag i upplösningstillstånd redan efter ett två timmar.
Men det blev bättre. Efter föreläsningen blev vi indelade i seminariegrupper, och där indelade i arbetslag. Jag hade turen att hamna i ett härligt gäng, vilket gjorde mig betydligt lugnare. Efter att ha presenterat oss inför varandra så var det dags för lunch, och därefter dagens andra föreläsning. Där kände jag paniken komma tillbaka så smått, i och med att det blev ännu mer att ta in, och jag kände en oerhörd lättnat när det var över.
Satte mig därefter i ensamhet i ett hörn på skolan och försökte smälta dagens intryck. Jag pendlade mellan förtvivlan och tillförsikt - ena stunden kände jag "det här går aldrig, inte en chans i helvete", och ena stunden kände jag "jo, det här ska jag klara av, det kommer att gå".
Grejen är ju den att just den här delen, det formella och akademiska och alla fina ord som har med lärar-yrket att göra - det är ju den jag har haft minst kontakt med under alla åren jag jobbat inom förskolan. Jag har ju bara kört på och snappat upp och lärt mig av andra och varit med barnen. Det är ju det som har varit roligt. Men jag förstår ju att det här är ett nödvändigt ont, och jag är övertygad om att jag kommer att tycka om det när jag väl kommit in i det.
Det gäller ju nu att ta sig ur den här glidar-tillvaron och komma in i studentlivet. Det har hunnit gå 9 år sedan jag gick ut gymnasiet, så det blir till att ruska lite på sig och smörja de gamla hjärncellerna. Det här ska nog gå fint. Hoppas jag.
Ja nu må jag leva
Ha den äran, Jonatan. Du har avverkat ditt 28:e år på den här planeten och i det här livet som är ditt. Det var inte länge sedan den här resan började - det känns som igår.
Det är ärligt talat inget vidare att fylla 28. Jag har svårt att identifiera mig med den siffran. Ändå är jag förberedd. Eller...jag trodde att jag var det - för jag har liksom gått och våndats och försökt att stålsätta mig inför den här dagen ända sedan jag fyllde 27.
27 var också jävligt, men inte lika farligt. Det kändes fortfarande fräscht, och jag tror att jag skrev förra året att det kändes som att det var sista året som ungdom. Det gick undan, må jag säga. Men lite ungdomlig var jag allt emellanåt, fick åka in och sy skallen mitt i natten och grejer. Härligt sånt där. Är det slut nu? Ja, jo, nej. Kanske?
Jag har alltid tyckt att 28 låter lite osexigt. Det kommer nog ifrån hur jag såg på fotbollsproffs när jag var mindre - Beckham, Zlatan, Jesper Blomquist och Zidane, när de var 27 så var de fortfarande unga och kanske på toppen av sina karriärer, men så fort de blev 28 så kändes de genast mycket äldre och på väg utför. En kvällens sista dans. Vet inte varför det kom sig att jag tänkte så, kanske för att 28 inte är så långt ifrån 30?
Fast det är klart, åldersnoja är inget nytt ämne för mig. Jag har haft ångest över att bli äldre ända sedan jag var 10 år. Det minns jag bestämt. Där och då kände jag "Va i helvete är det som händer??? Jag kan inte bli mycket äldre nu, detta åldrande måste upphöra!!!". Men så blev det ju inte, och även fast jag nog aldrig kommer att vänja mig vid det så har jag ändå gått igenom många års prövningar - och det brukar bli ganska bra tillslut. Åtminstone fram till att nästa födelsedag närmar sig.
Men jag känner mig inte på väg utför. Faktum är att jag för första gången på mycket länge känner att jag är på väg någonstans. Det är nervöst, pirrigt och lite osäkert - men det känns spännande.
Och det finns ju värre saker. Till exempel att fylla 29.
Hem till vinterland
Jaha ja. Här är man borta bara en vecka - och vad händer? Jo, vintern drabbar oss med sin försenade snö. Den som kunde ha kommit innan jul och sedan försvunnit. Den som inte hade behövt komma alls nu. Vi som hade det så grönt och skönt - så kommer Kung Bore förbi och lägger världens praktskit.
Jag är en periodare när det gäller årstider och kan absolut uppskatta vinter och snö - men just i år hade jag faktiskt ställt in mig på en grön vinter och kommit att gilla det. Nåväl, hoppas den drar ut på sig fram till april som förra året.
Annars har jag haft det bra på Lanzarote. Jag var ju där, med Mor & Far. Jag såg ljuset. Härligt var det. Men mer om det en annan gång.
I did good
Jag har alltid varit fruktansvärt dålig på att slänga saker. Mitt barndomsrum var ett uppsamlingslager för mängder av små och stora saker som kommit i min väg under livet. Jag sparade på allt! Dels hade det med nostalgi att göra, vissa saker kände jag att de framkallade minnen och jag visste att det var minnen som jag skulle komma vilja ha kvar i framtiden. Sedan hade jag en märklig känsla kring att alla sakerna hade ett liv, och att de skulle bli sårade om jag slängde bort dem. Kanske att jag blev påverkad av att ha sett Trasdockorna på tv? Men det gick lite överstyr när jag till och med började spara på skräp. Alltså bokstavligt talat SKRÄP.
Nåväl, men åren har jag blivit något bättre. Jag är inte fullt lika sentimental längre kring mina grejer, även fast det ibland bär mig emot att slänga saker jag haft i min ägo en lång tid. Då gör jag processen kort och slänger snabbt för att sedan genast börja tvångstänka på någonting annat.
När det gäller kläder har jag dock fortfarande otroligt svårt för att slänga eller skänka bort. Kläderna är så tydliga eftersom man burit dem tätt intill sig, och i mitt fall under väldigt många år. Jag hade till och med svårt att slänga mina gamla pyjamasar från när jag var liten, trots att de på inget sätt alls passade längre. Det har väl med det där med minnena att göra.
Igår fick jag däremot ett ryck och började rensa. Det var en långsam process, men det var tvunget att ta tid, varje plagg vägdes noga inom mig. Tillslut hade jag i alla fall fått ihop tre påsar. Det är kanske inte så mycket om man ser till anatalet klädesplagg jag äger - men det var mycket för mig! Jag var ganska brutal, om jag får säga det själv. Även fast jag kände en viss "kan vara bra att ha"-känsla så tacklade jag oftast bort det. Men det var jobbigt ska ni veta! Jag vet inte om jag är annorlunda eller om jag bara har ett gott minne - men varje plagg bar mer eller mindre på en historia. Den randiga t-shirten som jag mindes att jag hade på en fest hemma hos m0e i Eskilstuna runt 2008, den V-ringade gråa tröjan som jag trivdes så bra i sommaren 2007, jeansen som jag hade en oförglömlig vecka i Halmstad 2008 med, och den svarta skjortan som jag haft så många oförglömliga kvällar och svettats litervis i på Rolling rock och Lotus mellan 2005-2007. Men det allra jobbigast var mina favorit Nudie-jeans som jag köpte av Vampyren 2007. Dem har jag burit med kärlek må ni tro. Dock inte de senaste två åren - de har helt enkelt varit för söndertrasade. Jag har försökt att sy och plåstra och joxa och limma med jeans-lim - men det har inte fungerat. Ändå sparade jag dem. Tills igår. Fan, det är nästan så att jag börjar ångra mig.
Vissa kläder räddades faktiskt av "kan vara bra att ha"-känslan - MEN DE KLÄDERNA KAN FAKTISKT VARA BRA ATT HA, PÅ RIKTIGT!!!! Om så vid endast ett enda tillfälle, någon solig dag i maj, något år i framtiden.
Uppgift 6: Dikt, poesi
Min hemlighet
Förr önskade jag att jag var en sjöman på det stora blå
tänk att få fara till platser dit annars bara drömmaren kan nå.
Att vara ett med en rådande vind
se saker som man endast kan föreställa sig om man är blind.
En sjöman på det stora blå
eller som Huckleberry Finn på en flotte längs en å.
Och jag saknar dig, du kära lilla maskros.
De kallar dig ogräs, men så fort du blommar ler vi, en första sommardos.
Det var så längesen vi var små
men jag minns allting då.
Du var allt jag hade, och jag var ingenting
vi var som Arbogaån, vi bara flöt omkring.
Jag dansade med dig, du fick mitt hjärta förstorat
sen dansade du med honom, och allt var förlorat.
Och vad jag önskar, bara en enda gång
att vi fann varandra, som i en sommarsång.
John sjunger: “You've got to hide your love away”
men den kommer alltid fram när jag tänker på dig.
Känn ingen sorg för mig, Kungsör
att jag alltid blir olyckligt kär det rår ni inte för.
Jag tänker på alla åren som gått
ett kärleksbrev är aldrig gammalt om det fortfarande betyder något.
Jag minns en sommarnatt när vi låg på gräset, ditt skratt och stjärnorna bildade en himlakör
jag tänkte "det är så här det måste kännas när man dör".
Så många nätter, du och jag under månens sken
så många danser med Thor Modéen.
Jag tänker på staden där alla platserna är våra.
Jag minns tiden då inga bekymmer var för svåra.
Först kom alla dagarna och gjorde mig äldre än då
och sen kom världen och gjorde mig kall och blå.
Det var samma sak på mellanstadiet som nu
man flyr när sista låten spelas så att ingen ska se att alla har en dans utom du.
Men imorgon kommer jag att vara tacksam för dessa kvällens sista sånger
man blir nog inte hel förrän man gått sönder ett otal gånger.
Jag ser en fjäril, och var det inte den
jag släppte ut för längesen?
Det var då jag längtade ut, precis som en fjäril längtar ut genom fönstret.
Allt jag ville var bort, iväg från det cirkelformade mönstret.
Jag växte så nära alla tankar jag hade om att lämna för alltid
men tonåringens vrål tystnade och flykten lämnades bredvid.
Nu har jag inga kullar kvar att längta bort över
för jag har sett allting, och det är inget av vad jag behöver.
Men jag har kvar min lyckans glada äng
i sången om mitt liv är den en refräng.
Det är aldrig försent att bli den man skulle kunna bli
och jag hoppas att det inte är försent för oss att en dag bli vi.
Jag vill ge dig den där sista dansen
ett gyllene tillfälle för mig att ta den där chansen.
Är du nyfiken? Snälla stanna, gå inte. Jag har dig nu.
Jag kanske är långsam, jag kanske är blind. Men när allt kommer omkring så har det alltid varit du.
Snart är vi så gamla
vi borde passa på medan vi är unga nog att ramla.
Snart är vi äldre, det här varar inte så länge till.
Men visste du att jag varar så länge du vill?
Om dina läppar och händer är allt jag har
så har jag inga önskningar i livet kvar.
Det är inte mycket, jag vet.
Men det är du.
Min hemlighet.
Bilder från 2013
När vintern ser ut så här så är det ju okej,
Kusinträff hos Calle och Therese i Tidö Lindö i Västerås.
Första svängen upp till Västanhed i april.
Paris med Brorson Erik och Storebror Thomas i maj.
Midsommarafton.
Halmstad.
Berghamn
Kungsörsfesten.
Ute i Uppsala hos Lillebror.
Seger mot serieledarna Kumla och firande av nytt kontrakt hemma hos Blondie Bubble Boy.
Lite annat blandat...
Det som varit
Jag försöker hitta ord för 2013, försöker sätta fingret på vad det var för år. Men det är svårt. Kanske var det året då ingenting hände? 2013 - det bortkastade året? Rent känslomässigt känner jag ingenting. Jag minns till exempel 2009 som ett fint år, 2010 var ett omvälvande och utvecklande år, och jag minns 2011 som bedrövligt. 2013 känns som varken eller.
Jag minns att det var en seg, kall och utdragen vinter - så jävla utdragen att den körde över våren som snabbt fick ge vika för sommaren. Det var illa, kommer jag ihåg, och just den där perioden mellan januari och april hände det nog inte så mycket. Det var väl jobb, fotboll och...inte så mycket mer.
Jag jobbade kvar, efter en del om och men, inom förskolan på Västergårdarna - men jag fick gå ner i tid. Där var jag kvar terminen ut, och i maj började jag även jobba i förberedelseklassen med de barnen som kommit till Sverige och nu skulle lära sig svenska.
I maj bar det också iväg till Paris, med Storebror Thomas och Brorson Erik, för en weekend - och det var en fin upplevelse med Effieltornet, Notre Dame, sniglar och Mona Lisa bland annat.
Sommaren kom med besked, och höll i sig. Vädermässigt var det den bästa sommaren på mycket mycket länge, och den höll ju nästan i sig in på oktober tamejfan.
Det blev en vecka i Tylösand igen, denna gång i en lyxig trailervagn tillsammans med Kaggen, Lillebror och Kocken, och det blev en trevlig sådan. Inte legendarisk, men trevlig. Veckan följdes av en ny uppe i stugan i Berghamn, och sedan var det mest sommar as usual med sol, grillning, öl och fina dagar. Jag minns att jag var bedrövad i slutet av augusti då semester-Sverige började återgå till jobbet som vanligt, så med andra ord hade jag nog en ganska fin sommar.
När höstterminen började så jobbade jag plötsligt inte inom förskolan längre, mer eller mindre för första gången sedan jag slutade gymnasiet 2005. Men jag fortsatte i förberedelseklassen, och trivdes väldigt bra. Det passade också bra att jobba mindre, eftersom att jag började en skrivarkurs som tog lite tid. Men det var en givande kurs som lärde mig en hel del små grejer. Det viktigaste var dock kravet på att prestera varje vecka, i form av nya uppgifter och nya texter som skulle skrivas. Det var nyttigt för mig och mitt skrivande.
Vad det gäller förberedelseklassen så fick den upp mitt intresse för språket, och det ledde vidare till att jag sökte högskoleutbildning som förskolelärare med interkulturell profil. Jag blev antagen, och nu vet jag vad jag ska göra de närmaste tre åren.
Hösten var grymt fin, så fin som hösten ska vara men som den sällan är. Myckt sol och lite regn. Men den gick fort, den rackaren. Vips så var det december, och det vet man ju att när det är december så är man bara några dagar ifrån jul. Mycket riktigt, nu sitter man här i januari och tänker tillbaka på det fina avslutet på året.
Fast vinter blev det ju aldrig. Vad hade vi, ett par dagar med snö? Annars har det varit grönt. Nu spelar det ju ingen roll, men hade varit fint med lite snö till julen. Nåväl.
Från 100 till 0
Så kommer tomheten. Efter en tid av glädje, värme och kärlek så vände det snabbt. Jul och nyårshelgerna är förbi, och lika självklart som nattens mörker så knackade verkligheten på dörren och vardagslunken kom tillbaka. Det är inte högtidligt längre, det ligger ett år bort, och nu väntar en tid av ingenting. Januari, februari och mars är en tung period. För mig, åtminstone. Det har bara blivit så. Jag har ingenting att klaga på, men om jag ska tillåta mig själv att deppa så får det bli nu. Bara att kämpa!
Men nyårsafton var fin. Vi var hemma hos mig, och det blev en härlig kväll i all sin enkelhet med mat, spel och sång. Lillebror stod för maten, med bravur, och vi andra åt upp den. Dock gick kvällen exceptionellt snabbt. Innan vi visste ordet av så var det dags för tolvslaget, och sedan hade klockan blivit halv fyra på morgonen. Så det var tröttsamt igår, den där första dagen på året som ingen bryr sig om, men det var det värt.
