Jag ska nog lyckas

Australien är som hemma, fast lite annorlunda. Eller...ganska mycket annorlunda, på många sätt. Först och främst är människorna här nere generellt sätt väldigt väldigt trevliga. De är artiga, hjälpsamma, glada och godhjärtade - och inget ont om oss svenskar, men det råder ett helt annat socialt klimat här. Där vi svenskar kan vara lite reserverade och kalla så sträcker australiensarna ut hela handen. Generellt sett. Det känns inte som att man är främlingar, utan snarare goda grannar.
Jag har träffat på många olika sorters människor här nere. De flesta glada, snälla och roliga, en del galna, en del otrevliga och våldsamma, en del flummiga och en del vackra.
Jag har träffat på schyssta norrmän och norskor, en mystisk men trevlig tysk, en hemlös och sällsynt generös nya zeeländare, glada koreaner och japaner, en rolig indier, två galna libaneser, en Oasis-diggande amerikan (som också gillade Tomas Brolin), en vacker italienska och en snäll italienska, en sjuk irländare och en helt otrolig fransyska som jag bestämt dejt med om 5 år om allting inte går som planerat. Plus att en hel drös med sköna aussies.
Huset som jag bott i har varit bra. Lite stormigt och dramatiskt emellanåt, men allt som allt bra. Visst, jag klassar kåken som ett råttbo - men det var tak över huvudet och en säng att sova i, plus trevliga rumskamrater.
När jag flyttade in så tänkte jag "Oj...vad är det här för alkis-mötesplats", och visst - det har druckits en och annan liter i mitt hus - men någon mötesplats för alkisar har det inte varit. Snarare vänner som kommit över på grillning. Därmed inte sagt att de här vännerna inte är alkisar. En av de här lirarna har i 3 månaders tid frågat mig: "Don't you just love us aussies? We just drink and smoke and have a laugh", och i början var jag beredd att hålla med honom. Det verkade onekligen som att de levde ett skönt liv. Men när den här liraren för 511:e gången frågade om jag inte älskade hur de levde så tänkte jag bara "Men va fan, titta på dig själv! Du är 50 år och i sämre fysisk skick än min morfar som nyss fyllt 83 år! Vad är det för älskvärt med det?".
Men de här människorna hymlar inte. De vet om att de är alkisar och de bryr sig inte. Det här är människor vars liv kanske inte blev som de hade tänkt sig, och istället för att sitta och deppa över sånt de inte har så försöker de ha så roligt de bara kan med det de har. Det vill säga alkohol och ciggaretter. Jag försöker inte att försköna deras livstil, det är tragiskt på många sätt, men de här människorna klagar inte och de är inte ledsna. De njuter av livet på sitt sätt, och jag tror att många av dem inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Ju mer pengar de har, ju mer slösar de bort.

Varför Perth och Australien då? Ja, för att jag behövde komma bort från den "måndag hela veckan-känslan" jag skapat där hemma, och eftersom att en god vän till mig, Fröken Blomberg, nyss hade flyttat ner hit för att studera så var det ju gjutet. Jag är inte kanske inte 100 % geografiskt sett rätt ute, men det känns som att Australien är så långt bort man kan komma från Sverige, typ, så det passade ju väldigt bra.
Dock har jag inte spenderat så mycket tid med Fröken Blomberg då hon haft fullt upp med sitt - och bortsett från de tre första veckorna vi bodde ihop i Leederville så kan man nog räkna tillfällena vi träffats på två händer. Det är lite synd såklart, men inget jag lidit av. Faktum är att det har varit ganska bra att vara "själv". Det har varit lärorikt och utvecklande.
Jag har varit väldig rädd ett par gånger, väldigt ledsen ett par gånger, väldigt upprymd och lycklig ett par gånger och väldigt glad många gånger. Och varje gång har jag fått ta itu med det, vilket egentligen har varit poängen med det hela.
En sak som dock är väldigt tråkigt är att jag inte kunnat åka över till Vampyren som är på andra sidan Australien i Brisbane. Jag kollade upp det, men det hade blivit alldeles för dyrt. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Man kan tycka att det borde vara en enkel flygresa, men det tar faktiskt 5-6 timmar att flyga från väst till öst. Så nära men ändå så långt borta.

Så vad har jag lärt mig? Mycket. Jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut nu, och jag vet hur jag vill att det inte ska se ut. Jag har fått perspektiv till saker och ting, och jag har lärt mig att upskatta det lilla väldigt mycket.
Jag vill tro att jag har lärt mig mycket. Jag vill tro att jag är i harmoni med livet. Jag vill tro att jag har hunnit ikapp mig själv. Och jag vill tro att nån där ute snart kommer att förstå vad det innebär. Nån där ute kommer att få se hur bra det kan bli.

Det här var precis vad jag behövde. Nu kommer jag hem.

Today we celebrate Mr.18 himself - Bobbelibobbelibobbe - på hans 27 års-dag. Hipp hipp!
     27. Woooh. Jag kan inte förstå det. Helt sjukt. Och sen tänker jag på mig. 24. Fy fan, helt sjukt. But who cares? Stort grattis pöjk! All the best.
     Och imorgon är det Riddar-födelsedag. Mr. Tequila blir 23 för bövelen. Jag är inte så säker på att jag har tillgång till internet imorgon, så jag passar på nu att säga grattis, grattis, grattis till den goda svenskbaggen. Hoppas du får en fin dag och bla bla bla...det låter så tråkigt. Men allt jag vill säga är: Love you, miss you, salute you. Boom!

Grattis y'all.


Men idag är inte bara en födelsedag - det är också en mors dag. Min Mors dag.
      Detta är till min vackra, underbara och älskade mamma.

The Coffee club i köpcentret Garden City. Bästa, och bästa utbudet av, kaffet i hela Garden City. Skönt att glida ner i en av skinnfåtöljerna och bara glo en stund. Väldigt mysig personal, speciellt den rödhåriga lilla tanten.








Stirling gardens. En grön trädgård i en grå betongdjungel. En fin liten park insprängd mitt ibland alla skyskrapor och höghus i centrala Perth City. En populär tillflyktsort för kontors-nissar på lunch.
    Här har jag suttit mååånga eftermiddagar och ömsom filosoferat ömsom skrivit.






Balkongrestaurangen på andra våningen av Carilton Hill. En fin dag är det magiskt att sitta där i solen med en öl eller kaffe och lyssna på gatumusikanterna som oftast har parkerat där nere på gågatan.




"MIn" parkbänk nere vid kajen i city. Här brukade jag oftast avsluta mina dagar i början när jag nyss hade anlänt. Väldigt lätt att drömma sig bort här.




Fremantle. En förort utanför Perth, inte så långt ifrån där jag bor. De flesta av krogbesöken av avverkats här och kvällstid är det fullt pådrag längs gatorna. På dagtid är det också väldigt soft att bara strosa runt i Fremantle.






South beach. Vill man ha lite mer puls och människor kanske man ska åka till Cottesloe, men jag trivs bättre på South beach. Det är mer strandkänsla, på nåt sätt. Att sitta här på en sanddyna och titta på solnedgången går inte av för hackor. Det är helt jävla otroligt vackert.

Och alldeles intill finns ett litet strandcafé, South beach café, med glass, kaffe, hamburgetallrik, sallader och mackor. Riktigt skönt ställe i riktig aussieatmosfär.

I told you, forever.

I love, forever.

I told you, I love you.

I love you, forever.

You might have laughed if I told you
you might have hidden your frown.
You might have succeeded in changing me
I might have been turned around.
It's easier to leave than to be left behind
leaving was never my proud.
Leaving Kungsör never easy
I saw the light fading out.

Om jag hade fortsatt på gårdagens inlägg så hade det sett ut så här:

Tar 99:an uppför South street. Hoppar av vid MacDonalds för lite internet. Tar några steg, stannar upp, skriker "AAAAAAAAAAAAHHHHHH!!!!!" med gäll röst i mitt huvud.
     Varför? Jo, jag hade glömt en påsjävel på bussen, som nu redan hade åkt därifrån. I den påsen fanns min kamera, mina solbrillor, ett tuggummipaket och min nyinköpta ascoola skjorta/jacka.
      Jag skiter fullständigt i min kamera, jag hade ändå lagt in alla bilder på datorn, och jag skiter fullständigt i mina solbrillor - det som gjorde mig riktigt jävla olycklig var kamouflage skjortan/jackan. Det är det enda jag bryr mig om och det enda jag vill ha tillbaka.
      Jag var fruktansvärt nere och gjorde mig beredd att åka hem och gråta mig till sömns - men istället kom jag hem och hade en otroligt trevlig kväll med Channel, Austin och Bruce. Vi åt en mycket god middag, drack några Carlton Dry och skrattade gott - och efter ett tag kändes min förlust av påsen inte lika jobbig längre. I slutändan så handlar det bara om "saker" - och om man sätter det i ett större sammanhang så var det ingenting.
      Dock har jag inte gett upp, och idag startar Projekt: Få tillbaka påsen.

Och halle-le-lujah - 5 fucking 1!!! Så bra, så skönt, så roligt. Viva la Berga for president! Ja, och ni andra också såklart...
    Vilken otroligt skön seriepremiär!

Upp tidigt. Tar 98:an nerför South street till Fremantle. Lyssnar på Kungen. "Take my hand. Take my whole life too...". Strosar runt lite, hoppar in i en second hand-affär och köper en kriminellt snygg kamouflage skjorta/jacka.

     Vandrar längs hamnen bort till South beach. Tar en kaffe på South beach café. Går ner till stranden och sätter mig på samma vanliga sanddyna som så många gånger förr. Endast måsarna gör mig sällskap denna dag. Känner mig mätt. Lyssnar på Foreigner, I wanna know what love is, och ofta undrar jag vad jag tänkte på när jag la in denna låt i iPoden. Men vid vissa tillfällen i livet så känns den låten bara så...rätt.

      Går tillbaka till hamnen och tittar på båtarna som kommer in och lämnar. Lyssnar på Evert Taube och förbannar mig själv för att jag inte la in fler låtar med honom. Så skimrande var aldrig havet - you fucking got that right. Evert Taube, Alf Robertsson, Mats Paulson, Fred Åkerström...de visste så mycket mer förr i tiden.
       Ser mörka moln komma in över horisonten. Tänker att det är dags att åka hem.

Har väl inte hänt så jädrans mycket. Men igår var det fest på Fröken Blombergs skola. Vet inte om det var för att de snart har semester, eller nåt sånt, men jävla glada var de i alla fall.
    De började med lite drinkar hos Lovise, innan vi gick en trappa ner till en lägenhet med en miljon människor i. Där fick man äntligen prata lite svenska, då jag träffade ett par tjejer och nån kille från moderlandet.
    Sedan gick färden vidare till en klubb i närheten, och även där var det packat med folk. Det tog inte lång tid innan jag tappade bort Fröken Blomberg och Co, så jag irrade runt själv och roade mig så gott jag kunde. Lite senare träffade jag på en alldeles förtjusande tjej vid namn Gabrielle och hennes irriterande krullhåriga lilla apa till kompis, Ian. Riktigt jobbig kille det där. Ni vet en sån där person som blir alldels för klängig när han blir full och slår en på armen efter varje "skämt" och sedan avslutar varje mening med "Aaah jeez...". Ni vet.
     Vi tog sällskap hem, och efter ett tag hade vi lyckats skaka av oss Ian. Eller om det var han som skakade av oss, jag vet inte? And then we went for a walk, jag och Gabrielle, och delade på en sockervadd och åkte ett parisehjul och lovade varandra att mötas upp i Paris om 5 år om vi båda var singlar.
     Och sen vaknade jag upp i ett dike med majonäs mellan skinkorna.
     Hi hi...näääeee. Inget sockervadd, inget parisehjul, inget dike och majonäs. Men det där med Paris är faktiskt sant. Måste börja spara pengar. 

Vandrar genom Stirling Garden, på varje parkbänk ett kärlekspar

om jag kunde skulle jag byta plats med vem som helst med allt jag har.

Jag skrev ett brev om en förlorad kärlek till en flicka

men med tiden har jag funderat på om det ens är värt att skicka.

Jag ville leva för evigt med dig

men för varje dag som gick så dog du lite grand inom mig.

Eller som nån sjöng: jag hatar att jag älskar dig

och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Det har blivit en och annan tripp, men jag håller mig på rätt sida

det var bara någonting för att få mitt hjärta att sluta lida.

Men så många piller finns inte för att lindra smärtan hela vägen ut

det bästa är nog att inse att hur bra det än är så kan det ändå alltid ta slut.

Om man älskar det man har så måste man vårda det ömt

annars vaknar man upp ensam en morgon och undrar om det bara var någonting man drömt.

Allt som kunde gick fel

och skulden går att bryta så att vi får varsin del.

Du och jag blev som svart och vitt

ditt är ditt och mitt är mitt.

Vi som skulle visa dom jävlarna

helt plötsligt stod vi först i paraden för de vilsna själarna.

Rock'n'roll blåa ögon har dött

och allt inom mig har blivit återfött.

Ibland önskar jag att jag var en sjöman på det stora blå

tänk att få fara till platser dit annars bara drömmaren kan nå.

Att bara vara ett med en rådande vind

se saker som man bara kan föreställa sig om man är blind.

En sjöman på det stora blå

eller som Huckleberry Finn på en flotte längs en å.

Från fjärran ö till nästa land

men jag har tröttnat på att resa på egen hand.

Jag växte så nära alla tankar jag hade om att lämna för alltid

men tonåringens vrål tystnade och flykten lämnades bredvid.

Alla vackra ting som inte vattnas lägger sig ner och dör

men jag har ingenting att skämmas för.

Jag tänker på staden där alla platserna är våra.

Jag minns tiden då inga bekymmer var för svåra.

Först kom alla dagarna och gjorde mig äldre än då

och sen kom världen och gjorde mig kall och blå.

Det var samma sak på mellanstadiet som nu

man flyr när sista låten spelas så att ingen ska se att alla har en dans utom du.

Men imorgon kommer jag att vara tacksam för dessa kvällens sista sånger

man blir nog inte hel förrän man gått sönder ett otal gånger.

En riktig kyss är aldrig lika välregisserat vacker som på filmerna vi ser

den är bökig och ful, fuktig, förtrollande och så mycket mer.

Fråga bara stränderna på Tylösand

fråga bara hon som fick en utslagen tand.

Hon var så ung och bar oskuldens ring

sen kom jag och förstörde allting.

Det var efter det som jag började bli full

för kärlekens skull.

Fyra år senare finns inget från den tiden kvar

och jag har slutat applådera åt den jag var.

Alla magiska tragiska ögonblick är nu mina att spara

och när min son blir äldre ska jag plocka fram dem och förklara.

Dagarna då vampyrer och bläckfiskar dansade foxtrot i ett regn av tequila kom och försvann

men den glada trubaduren var där och kommer för alltid att sjunga om dagarna då vi vann.

Nu är jag stor, men fortfarande en lillebror.

Jag börjar känna mig mer och mer röd

och inte längre som en pojke i nöd.

Jag har svalt så många fina ord att jag snart imploderar

det känns som att det här blir sommaren då känslorna exploderar.

Min enda tripp blir ett lyckorus som vara hela natten lång

och jag ska försöka att inte fucka upp det denna gång.

Oftare än ibland tänker jag på de där gröna

jag hoppas att det inte är någonting jag försöker att försköna.

Sångfågeln kvittrade och flög

det var nåt om att hon inte dög.

Men kom tillbaka och landa

jag vet att vi är mer än gjorda för varandra.

Att ge av sig själv behöver inte vara så förskräckligt

jag lovar, lite kan vara tillräckligt.

Sjung nåt som jag inte vet

öppna dina trötta ögon och släpp ut det.

Underverk inträffar bara om man tror på dem

så ta min hand så ska jag kyssa dig till Shangri-La flera gånger om.

Det var en gång en pojke, vi kan kalla honom Johnny Bananas, som satt på ett café. Johnny Bananas väntade på sin cappuccino som han beställt och satt nu i den ljumma höstsolen och njöt i fulla drag av att bara iakta alla passerande människor.
    Efter en stund uppenbarade sig servitrisen i horisonten, med en rykande kaffe i sin hand. Hon kom fram till Johnny Bananas, ställde ner koppen och sa vänligt "Here you go, one cappuccino". Johnny Bananas gjorde sig redo att tacka, men i sista sekunden så kunde han inte bestämma sig för om han skulle säga "Thanks" eller "Thank you", så han tittade på servitrisen och sa..."Thank".
    Sen tog Johnny Bananas sin högra arm och tröck ner den i halsen så långt han kunde.


Och en annan sak...
    Det går rykten om att en viss hallspegel ska tas bort och ersättas av en klädhängare. Well, jag har bara en sak att säga om det: ÖVER MIN DÖDA KROPP!!!!!!!!
    Jag förstår inte, har jag gjort någonting fel? Hur kan någon vilja göra mig så illa? Mor, hallå. Hör du mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad har jag gjort? VID HELIGA ZEUS MÄKTIGA SKÄGG - VAD HAR JAG GJORT???
    Men visst, fine, ok, ta bort den, jag bryr mig inte.
    DON'T DO IT!!!!!

Allt står still. I'm gettin' ready to rock'n'roll. Solen skiner inte lika starkt längre. Alla blir fulare medan jag bara växer och växer. Andningen börjar komma tillbaka. Se upp! I höst är jag tillbaka. Vart är livet i denna förort? De enda vettiga samtalen är de jag har med mig själv. Det stinker hund. Jag gnolar fram någonting nytt varje dag. Längtar till studion. Tror det kan bli bra. Kanske bäst? Ska jag spara luggen eller kapa den så att det inte finns någon början? Fuck me vad jag ska handla kläder! "Now that's a kiss he won't forget in a couple of hours". "Well, either that or you just turned him on and sent him to a stripper". Jag har italienskt saliv i min kropp. Bring it on...

Things change. Jag kanske har blivit lite för tråkig för mitt eget bästa, men den här nedtoningen av min framställning var helt enkelt nödvändig för mig. Efter år av galna och knasiga upptåg så hade pajasen inom mig fått nog.
   Jag hade byggt upp den här bilden av mig själv som narren i alla sammanhang, och tillslut ville jag bara spy över den person som jag hade utvecklat. Jag ville inte vara han längre. Han som sprang runt naken på midsommaraftonskvällen, han som pekade finger åt polisen bara för att värma sig lite i fyllecellen, han som ramlade från alla barstolar, han som badade med kläderna på, han som föll och slog upp hål i bakhuvudet, han som alltid behövde räddas från slagsmål, han som alltid behövde hållas i för att inte ramla på dansgolvet, han som stoppade fingrar i tjejers urringning bara för att det verkade som "en rolig grej", han som drack äckliga grejer bara för att få fart på en förfest, han som var tankad klockan nio på morgonen på studentdagen, han som alltid blev utkastad från krogen, han som alla skrattade åt och sedan lämnade ensam i smutsen.
   Det kom till en punkt där jag inte trivdes med mig själv. Jag var trött på att behöva ringa till Kaggen för att fråga "om vi hade roligt igår kväll". Tillslut ekade skratten bara tomt i mitt huvud. Min strävan efter att vara rolig blev bara smaklös. I alla fall enligt mig själv.
   Jag antar att jag sökte efter någon form av bekräftelse. "Här är jag! Titta på mig! Titta vad tokig jag är!". Det var nästan så att jag kunde ha satt mig på golvet och lagt en "pepparkaka" bara för att få lite uppmärksamhet. Och det funkade. Men det hade sina baksidor, om jag säger så. Som Morgan Kall sjöng i en låt om mig: "Ditt liv är som en hiss, du åker ner och dricker piss, och sedan åker du upp igen, men det spelar ingen roll vart du är, bara du är här."
    Jag kanske har tonat ner överdrivet mycket, bara för att få en slags rejäl motvikt. Jag vill fortfarande synas och märkas, det vill nog alla mer eller mindre på nått sätt, men jag behöver inte det i samma utsträckning längre. Nu har jag inga problem med att sitta lite i skymundan och bara lyssna, det är ganska skönt faktiskt. Så om jag någon gång sitter ensam längst in i hörnet på en fest - låt mig sitta där. Jag sitter där av en anledning, för att jag själv vill det, och om jag vill mingla och skratta och skoja så gör jag det. Det kanske ses som tråkigt eller så, men jag orkar inte toka mig längre. Jag är färdig med det.
   Åtminstone för tillfället. Jag kanske hittar tillbaka till clownen igen, men i en snyggare och mer vuxen kostym. Jag vill inte vara tråkig och grå, men det har varit nödvändigt för mig sedan en tid tillbaka. Det har varit skönt att vakna upp dagen efter utan ångest och skammkänslor. Men mina sjörövarnätter är nog inte slut bara för det här. Jag kommer säkert att glimta till som i det förflutna en och annan gång igen - men som sagt, inte i samma utsträckning och inte lika ofta. Man kan kanske ta bort sminket på utsidan, men på insidan sitter det alltid kvar.

Oj oj oj, dessa figurer man får träffa. Härom kvällen hade vi en strippa hemma hos oss. Alltså inte en strippa som strippade, utan en kvinna som jobbade som strippa. She was crazy!
    Jag som trodde att Channel var den tuffaste bruden i världen, men inför The Stripper lady (kommer inte ihåg hennes namn) så framstod Channel som en blyg liten skolflicka. Jag menar...de här historierna som The Stripper lady drog, ja...det var något i hästväg. En del var tokroliga medan andra var skräckinjagande.
    En gång hade en snubbe ringt hem till henne och frågat efter hennes man, som tydligen är en slagskämpe, och när hon vägrat svara så hade snubben i luren sagt "Do you know who I am?", varpå The Stripper lady svarade "Do you know who the fuck I am, cunt? I'm the one who ripps every fucking cunts head off!". Snubben i luren hade då hotat med att han "känner många personer", och då hade The Stripper lady svarat "Well bring them over here! I'll be fucking waiting for you!".
    Så ska skumma snubbar i telefonen tas. Grymt galen och grymt rolig tjej med världens sötaste lilla dotter och världens mest lillgamla 10-åriga son.

Idag blev det annars South Beach för hela slanten. Riktigt varmt och skönt väder - men fucking ice cold i vattnet. Jag nöjde mig med att doppa tånaglarna.
     Nä, lite Hedströmmen skulle sitta fint nu.

Först och främst; så underbart fruktansvärt skönt det var att höra att en ny trepoängare bärgades i helgen! Tre raka - lovely!
    Enligt rapporter har spelet kanske inte varit klockrent, men så länge vi vinner så finns det ju tid att slipa på det andra.

Annars var det maskeradparty i helgen. Eller maskeradparty/födelsedagsfest för Jules och Amy.
    Jag var lite skeptisk till det här med att klä ut sig - men så hittade jag en maskeradaffär där jag kunde hyra en utklädnad.
    Jag var ganska peppad och sugen på party innan jag anlände till kalaset - men efter några timmar dog jag. Jag vet inte vad som hände. Jag kände bara "Fuck this! Nu är det inget roligt längre. Nu drar jag."
    Det är konstigt det där, men jag får såna där ryck ibland. Helt plötsligt så känner jag bara för att dra - och då går det snabbt, och det finns väldigt lite som kan få mig på andra tankar då.
    Det var kanske lite dumt och konstigt, men va fan...det gjorde nog ingen skillnad. Det är min förlust.





Fröken Blomberg som en aussie raggare av nåt slag.




Amy som en "maid".




Jules som Jesus.




Jules farsa och Amys pojkvän.

Jag som Hattmakaren från Alice i underlandet.




Lovise som en livräddare.

Och den här snubben kom som skinka.

Vart tog månen vägen? Min enda nattliga vän.

Den lyser aldrig när jag verkligen behöver den.

Så jag vandrar själv hela natten lång

alla hjältar vandrar ensam någon gång.

Jag glömde fråga, får stora pojkar gråta?

Annars har jag många personer jag måste förlåta.

Jag såg några hundar ramla förbi

jag såg hjulet jag var en kugghjuls-hund i.

Vart tog kickarna vägen? De som fick hjärtat att ta några extra kliv.

Ibland måste jag titta om jag fortfarande är vid liv.

Men det är nog bra så som det är

jag har mognat, jag och det dåliga har växt isär.

Ibland vet jag inte vem jag vill vara, en myra mitt ibland alla elefanter

eller den största av alla giganter?

Att vara någon måste vara underbart

att slippa kämpa för det som är självklart.

Eller också är det självmord

att inte arbeta för mat på sitt bord.

Min far lärde mig bättre än så

kanske går det att vara båda två?

En arbetarklassens rockstar

både filmjölk och rysk kaviar

en som inte tar ifrån de som ger och ger till dem som tar.

Jag kommer att bli nummer ett

men inga genvägar, jag gör det på mitt sätt.

Klockan är efter åtta, jaktsäsong för alla dårar

en dåre kan jaga hur länge som helst utan att fälla tårar.

I denna text finns en ledtråd

om den jag vurmar för, det är kärlek i kod.

Jag tror på "det där" vid första ögonkastet, men även vid det sjätte eller sjunde

only fools rush in, och jag skulle också om jag kunde.

Löven faller, träden gör sig redo att sova.

Jag gör mig redo att flytta och bryta det jag inte längre kan lova.

Drottninggatan fem över två

alla ramlar ut och undrar vart de ska gå.

Det finns alltid tid för en sista skål

vad gör man inte för att överrösta ensamhetens vrål?

Alla frågar "Varför ska du komma hem?"

"Här är bara en massa känslor som kommer i kläm".

Men de ser inte det jag ser

de har aldrig upptäckt att det finns så mycket mer.

När jag färdas över bron över ån till mitt kungarike

är hon fortfarande kvar, hon min jämlike?

Jag tänker på alla åren som gått

ett kärleksbrev är aldrig gammalt om det fortfarande betyder nåt.

Jag minns en sommarnatt när vi låg på gräset, ditt skratt och stjärnorna bildade en himlakör

jag tänkte "det är så här det måste kännas när man dör".

Så många nätter, du och jag under månens sken

så många danser med Thor Modéen.

Och jag har kvar min lyckans glada äng

i sången om mitt liv är den en refräng.

Västerskolans korridorer doftar likadant nu som 1995

ibland är jag tillbaka och det känns alltid som att komma hem.

Och de säger att det spökar på Karlaskolans vind

så var det du eller en våldnad den där första gången någon rörde vid min kind?

Det är aldrig försent att bli den du skulle kunna bli

och jag hoppas att det inte är försent för oss att en dag bli vi.

Någon gång ska du få sista dansen

ett gyllene tillfälle för mig att ta den där chansen.
Om kärlek är ett ord som man säger - säg det, jag kommer att lyssna

och vi dansar hela vägen tills musiken börjar att tystna.
Jag vet vart du bor, jag vet mer än du tror.

Men jag har ingen nyckel dit

och egentligen vet jag inte ett skit.

Bara att någon som du bor i mitt hjärta

mer än så vågar jag inte berätta.


Lite senare, Drottninggatan ligger stilla och tyst

någon går ensam, han som aldrig blev kysst.

Våran parkbänk står kvar där vi lämnade den

det känns som igår, men det är länge sen.

Vi hade aldrig ro nog att sitta still

så vi reste oss upp och gick lite till.

Jag inser nu att jag hade allt jag ville ha

jag förstår nu att du hade rätt i det du sa.

Och jag ler ett riktigt leende när jag tänker på alla fina ord vi bjöd varandra

hur vi skrattade åt alla andra.

Det är något jag bär med mig alla mil jag kommer att vandra.

Och stanna inte, såna som oss kommer aldrig fram

vi hittar alltid någonting nytt där vi simmar i samma ankdamm.

Vi rider på en våg av drömmer, det kanske är löjligt

men ingen kan säga till oss vad som är och inte är möjligt.

Innan inatt är ett minne blott

låt oss gå ut och njuta av stunden vi fått.

Öppna dina ögon och titta lite längre bort

du och jag, vi är av samma sort.

Vi två blir aldrig som dom

bredvid dig vill jag aldrig någonsin somna om.

Om du vill så vill jag

fram till min sista dag.

Jag slutar nu, men när jag kommer hem ska jag finna min gloria.

Först då kan jag färdigställa denna historia.

Tro inte att jag slutat drömma om människor hemifrån. En update om personer jag drömt om den senaste tiden:
Robin Pettersson, Malin Pettersson, Tigern, Tero Pakanen, Gott i påsen-Habib, Sandi Sharro, hela familjen Källberg, Darkwing Duck (japp!), Diana Carlsson, Mikaela Jansson, Spirre, Niklas Söder, Brorsan, Maritha Johansson, Dallas...ja, och sen några till, men det här var dem jag kunde komma ihåg just nu.

Och fan så skönt det var att höra att boysen vann seriepremiären mot Bäckby! Idag väntar Sala på hemmaplan, och jag håller allt jag har på en ny trepoängare.
    Men va fan i helvete håller Blåvitt på med? 0-0 mot Mjällby? Det verkar dock som att vi blev grovt bortdömda, men ändå! Ingen bra inledning direkt. Det är inte ens roligt.

Annars har jag upptäckt en grej, efter två månader. Det finns lika många asiater som australiensare här - om inte fler. De är verkligen överallt! En gång när jag satt på bussen kunde jag räkna till 18 asiater av 20 passagerare.
     Och kära nån vad trevliga dem är. Nästan övermänskligt vänliga, faktiskt. I like it.
     En annan grej jag upptäckt, efter två månader, är att alla manliga aussies är mörkhåriga. När jag tänker efter har jag inte sett en enda blond aussieboy - och jag har verkligen tänkt efter!
     Jag är väl inte direkt pure blond just nu, men ändå, man sticker ju ut lite grand. De flesta tänker nog "Aaahh!! What the fuck is wrong with him???" när jag kommer glidandes där.

Till sist...
     Jag har nu äntligen fått svar på en fråga som plågat mig i åratal. Nämligen: vad är roligast - Simpsons eller South Park?
     Efter en månad av intensiv forskning kan jag nu konstatera att...South Park är roligast - med god marginal.
     Nu är frågan: vad är roligast - South Park eller Family guy? Jag får be att återkomma i frågan, för det är verkligen hugget som stucket.

Nu jävlar ska ni få höra vad som hände mig igår.
     Jag var inne i stan och strosade runt lite grand. Jag gick där i min egen lilla värld och kände mig på ovanligt gott humör. Skinnpaj, hatt och solbrillor på, som vanligt så var jag fucking jävla awesome klädd. Efter ett tag satte jag mig på en bänk längs shoppinggatan för att chilla en stund i den ljumma höstsolen.
     Plötsligt kommer det fram två flickor till mig, kanske 14-15 år gamla. "Excuse me, but can we have your autograph?"
     På några hundradelar hann jag tänka "Okej, de tror uppenbarligen att jag är någon annan. Ska jag upplysa dem om deras misstag eller ska jag spela med?"
    "Yeah, of course", svarade jag. Så jag kluddrade ner en helt oläslig signatur, och för säkerhets skull la jag till två prickar över "namnet" också, utifall att. Därefter frågade tjejerna om de fick ta varsitt kort med mig. Det hela började bli absurt, men jag kunde ju inte backa där, så två kort blev det.
     Till sist sa en av tjejerna "Thank you so much, we love you", varpå jag svarade så nonchalant jag kunde "Ah cheers, have a good one". Sedan skuttade tjejerna därifrån medan jag satt kvar och undrade vad i helvete som hade nyss inträffat.
     Förstå blickarna jag fick från folk runtomkring efter det, de måste ha undrat vem kändisen var som satt där på bänken - och tro mig, det undrade jag också! Vem fan kan de ha trott att jag var? Det var nästan så att jag borde ha frågat "Wich of my work do you love the most", men jag försökte säga så lite som möjligt för att inte avslöja mig.
     Minuterna efteråt ville jag bara skratta rakt, men det hade nog sett ganska märkligt ut. Istället agerade jag helt nollställd, precis som att det var någonting som händer mig varje dag. Tillslut kunde jag inte sitta kvar längre, så jag begav mig hemåt och log hela vägen till busshållsplatsen.
     Nu är frågorna två. För det första: vem fan är jag? För det andra: kommer det att hända igen?

Igår kväll fick jag lite skit från en snubbe som hette Grant angående min bok. Han undrade hur fan i helvete jag kunde skriva en bok om mig själv (vilket inte är helt sant) när jag bara är 24 år? Vad har jag upplevt, liksom? Han hade minsann suttit i fängelset i 2 år och hade hade fått halsen uppskuren och han hade gjort det och det och det.
     Jag försökte förklara för honom att jag inte skriver om mig och mitt liv, utan att jag lånar saker från mitt liv och sedan hittar på resten. Sedan sa jag någonting om att "det handlar inte om vad man har upplevt, utan hur man berättar det", och då fick jag tyst på fanskapet.
     Och sedan hade vi två figurer vid namn Rob och Jerry hemma hos oss. Rob är från Nya Zeeland och han har suttit i fängelset i 8 år för någonting som jag inte riktigt förstod vad det var, och jag tror inte att jag vill veta heller. När jag frågade han om han bodde i närheten så blev svaret "No man, I live on the streets", precis som att det var världens naturligaste grej.
    Jerry var Robs flickvän, och hon är aborgin. Man har ju lite förutfattade meningar om abbos, tack vare att 80 % av dem jag stött på har varit stökiga och hotfulla, men Jerry var väldigt rar och vi hade ett fantastiskt samtal om människor rent allmänt, hur vi alla är galna på ett eller annat sätt.

Och häromkvällen...
    Vi var ett gäng som satt på bakgården och drack några Fat Yaks och snackade skit. Eller, jag hade haft en jävla pisskväll så jag satt mest tyst i mina egna tankar. Radion var på i bakgrunden men jag intresserade mig inte för vad som spelades - men så plötsligt! Det tog ett ackord för mig att urskilja vilken låt det var, och jag skrek och sträckte armarna i luften. Oasis, Wonderwall. Första gången jag hörde dem på australiensisk radio.
    Folket runt bordet blev lite chockade eftersom att jag suttit tyst hela kvällen, men sen blev det "Alright Bananas!"
    Plötsligt hör jag Danny säga "Ey man, I heard they split up...". Jag replikerade som en kobra och skrek "YOU SHUT THE FUCK UP!!!!". Varför vet jag inte, för Danny hade ju rätt i det han sa, men jag kände att jag behövde inte höra det just då.
    Resultatet blev att hela bordet ställde sig upp skrattade och gjorde vågen för mig, och Danny gav mig high five och sa "I knew you had it in you, brother".
    Jag älskar verkligen aussies.