Jag ska nog lyckas

Idag har älskade Mr.Tequila födelsedag.
     Jag lärde känna honom på mellanstadiet då vi hamnade i samma klass i 4:an. Jag hatade honom då. Grejen var den att när vi gick i 3:an så hade vi en friluftsdag nere på Runevallen, både Västerskolan och Hagaskolan, och som avslutning skulle vi springa ett 400-meterslopp. Jag var en snabb liten rackare då och gick för seger, och efter halva loppet var jag med i täten. Då kommer det en krullhårig kalufs och inte bara springer om mig - han blockar även vägen så att jag inte kan komma förbi! Det var Mr.Tequila det. Därför såg jag honom som en dryg jävel, och att han spelade i Rune gjorde ju inte saken bättre.
     Nåväl, jag fick snabbt lära mig att Mr.Tequila var en schysst kille, och mellan 4:an och 9:an kom han att bli en av mina bättre polare i plugget. Därefter skiljdes våra vägar en aning. Jag började på Ullvigymnasiet, han på Ulvesund, och nåt år senare lämnade han även KBK och Kungsör då han flyttade till Eskilstuna.
     Det gick några år av radio silence - men så plötsligt en dag var han tillbaka. Inte i Kungsör, men i KBK. Nu var vi inte längre pojklagsspelar utan seniorer, och eftersom att jag, Kaggen, Vampyren, Påven och Studenten redan bildat ett litet gäng, Riddarna, så blev det som så att Mr.Tequila värvades.
     Den riktiga debuten skedde väl på våran Sälen-tripp över nyår 2006. Sedan var det vi, och föruom en oändligt massa festande på hemmaplan så drog vi även till Bulgarien sommaren 2007, Sälen igen över nyår 2007, och Halmstad sommaren 2008 och 2009.
     Hösten, eller vintern, 2008 drog Mr.Tequila, jag och Vampyren till Bergen i Norge. De skulle jobba, och jag skulle väl..."bara vara" ett tag. Jag åkte sedan hem, dem blev kvar - och där är pojkarna än idag.
     Men vi har återförenast mer än ett par gånger efter det, och oavsett hur lång tid vi varit ifrån varandra så har det alltid känts som "igår". Vi har haft så jävla roligt så jävla många gånger, och vem vet hur framtiden ser ut, vi kanske återförenas på riktigt nån gång - men oavsett vad så kommer jag alltd att värdesätta den tiden vi hade tillsammans som bland det bästa i mitt liv.
     Stort grattis på din 24-årsdag, Mr.Tequila!

Det här är en gammal tjosan-grej jag slängde ihop för några år sedan, men den är fin för det.

Det var 1997 som behandlades i gårdagens Nittileaks, med gästerna David Hellenius, Anders Limpar (i egenskap av hans superblåsning i Blåsningen) och Hjalle & Heavy.
      Den där blåsningen med Limpar minns man ju, det är ju en klassiker, där han lurades att tro att han flugit två år in i framtiden. Vilken grej alltså, så påkostad och så extremt utförd, och jag kan erkänna att jag också hade gått på det direkt. Jag är öppen för det mesta, om man säger så.
      Sedan minns jag såklart Hjalle & Heavy som dansade en sommar och blev rikskända efter deras medverkan i På spåret.
      Annars när jag tänker på 1997 så känns det som ett fräsch år. Alltså modernt. När jag tänker på det så känns det som att 1996 var det sista riktiga "90-talsåret", om ni fattar vad jag menar. 1997 känns som ett första steg mot 2000-talet, i alla fall när jag tänker på det nu, det är möjligt att det var ett år som alla andra just då. Men jag vill påstå att 1997-1999 inte var samma 90-tal som 1990-1996. Eller?
      Kanske var det för att man började på mellanstadiet, man blev äldre och så - men, njaa, jag vill tro at 1997 var början på "den nya tiden" efter det ljuva 90-talet.
      Fast det viktigaste med 1997 var nog att jag upptäckte Oasis. Eller, upptäcke och upptäckte - det var i alla fall då jag började lyssna på dem och inledde en sådan stark kärleksaffär att det fan i helvete inte går att se något slut på den än idag. Jag minns att vi var i Danmark över nån helg och bodde på ett hotell som hade nåt slags äventysbad - och på den sista dagen stod jag i en affär och höll Be here now-plattan i min hand. Jag kom ihåg att jag hört Do you know what I mean och Stand by me på Voxpop, och jag fick Mor till att köpa skivan åt mig. Sedan var jag fast. Sedan dess har det varit vi, jag och Oasis, i vått och torrt.

Men - det här är helt otroligt - det bästa med gårdagens Nittileaks var att jag fick höra en låt som gnagt i mitt huvud i flera år.
      Jag är ju sån, låtar som spelades mycket back in the days sitter någonstans i mitt bakhuvud och surrar emellanåt - och jag bara måste få tag i låtjävlarna! Tack vare Google och Youtube och Spotify har jag lyckats hitta dem flesta - men det är en låt som jag aldrig fått tag på.
      Jag vet att låten spelades mycket på 90-talet, jag vet melodin på refrängen, men det har inte gått att spåra den. Ett tag var jag säker på att det var Atomic swing som gjort låten, men efter att ha lyssnat igenom alla deras låtar insåg jag att det inte var så.
      Så igår, på Nittileaks, innan den första reklampausen satte hus-DJ E-type på låten. Här är den. ÄNTLIGEN!

Vi får inte glömma att säga grattis åt Tordan på XX-årsdagen. Så - grattis Tordan på födelsedagen!

Fy fan i helvete, det är få saker jag avskyr mer än att förlora mot Köping FF. Det går inte att beskriva hur jävligt det är.
     Vi mötte dem ikväll med U-laget och vi förlorade med 7-2. Herregud, det bär emot att skriva det. Men, alltså, jag vet inte...de var för bra. Med 5-6 spelare från deras a-lag så kunde vi helt enkelt inte stå emot, och även fast vi inte gjorde någon höjdarmatch så tror jag inte att vi skulle ha lyckats besegra dem även om vi hade spelat riktigt bra.
      Det som bär emot är inte att de spelmässigt var bättre än oss - det som bär emot är att vi var så jävla rädda. Vi hade för mycket respekt, och det är åt helvete. Ingen som smällde på, ingen som ville ta kampen, ingen som trodde på sig själv. Eller jo, ett par stycken, men det var inte många. Det kändes som att många i laget gav upp redan innan avspark, och det är inte bra.
      Jag kräver inte att vi ska vinna, jag kräver bara att vi ska våga och vilja. Det gjorde vi inte idag.

Kommentar:
Det här är egentligen bara en rolig bild. Tycker jag. Dels för att Lillebror ser ut som en tidig upplaga av Basshunter, och dels för att jag dyker upp i bakgrunden som en creepy gubben i lådan. När jag tittar på mig själv så tänker jag: "Den där killen skulle jag inte låta vakta mitt marsvin", om jag nu hade något marsvin.
     Men det är från en Ålands-kryssning med familjen och Familjen Söderholm. Och Ankan faktiskt. 2008 är det, ser jag på mitt korta hår.
     Det var en bra kyssning det där, minns jag.

6  Not now - (Blink 182)

Det var ju upplagt för en riktig skitkväll igår efter det oavgjorda resultatet mot Fagersta och Man Uniteds förlust i Champions League-finalen mot Barcelona - men det blev rätt bra ändå.
     Matchen mot Fagersta då. Ja, det slutade 1-1, och även fast det var viktigt att vi inte förlorade så kan jag inte vara nöjd med oavgjort på hemmaplan mot Fagersta. Vi ska vinna mot ett sånt lag helt enkelt. Men vi fick inte till, fick inte igång nått rull och det såg inte lika enkelt ut som mot Oden senast. Det såg trögt ut. Vi håller tätt bra bakåt, men skapar knappt någonting framåt.
     Fagersta fick 1-0 på en skaplig frispark, inte så mycket att snacka om, men annars hade de inte så mycket mer. Vi kvitterade i den andra halvleken genom Yanick, men så jävla många fler målchanser hade vi inte - och de vi fick gjorde vi ingenting bra av.
     Det är svårt att spela mot ett lag som backar hem och bara skickar långa bollar upp på plan, men jag tycker att vi är så pass bra att vi ska klara av det. Men tyvärr gjorde vi inte det igår. En poäng, dock, och det var ju viktigt.
      Sedan var det Champions League-final hemma hos Tordan, och Man United såg ju vassa ut första 10 minuter - men sedan var ju nästan bye bye. Barcelona var tyvärr för äckligt bra, och när de spelar så där så är det i princip omöjligt att slå dem. Tyvärr.
      Blev ändå en bra kväll på Köpingsyran. Trevligt och så, men inte överdrivet lattjolajbans. Det kunde ha varit roligare, om man säger så, och dryga två och en halv timme räckte gott och väl.
      Dessvärre får jag väl ändå erkänna att jag spräckte min fina svit och blev lite väl bladig. Jag skyller det hela på en felbeställning på Bolaget, även fast det inte vara någon som tvingade mig att dricka allt. Nåväl, det var ju inte SÅ farligt, hoppas jag. Det har varit värre, men jag var väl inte så "skön" som jag lyckats hålla mig hela våren. Tror inte jag ställde till med några större skandaler, i så fall lär man väl få höra rätt snart har jag en känsla av.

Idag blev det en sväng till Västanhed för lite luft och relax några timmar. Det kändes välbehövligt.
      Hade tänkt ta premiärdoppet, 15 grader i Hedströmmen, men det blev aldrig av. Kanske blir till veckan.

Jag har sett fram emot denna lördag väldigt länge. Hela veckan, faktiskt. Hemmamatch mot Fagersta, Champions Leauge-final, drömfinal, mellan älskade Man United och Barcelona, och slutligen Köpingsyran. Jag har sett det framför mig som en riktigt rolig kväll.
      Det är ju som gjort för att det ska bli ett praktfiasko.
      Men det är pessimisten på vänsteraxeln som talar. Man måste tro och hoppas att det blir en grym dag och kväll, annars kan man ju bli invaggad i falsk negativitet.
      När jag har tänkt på den här dagen så har jag sett solsken och lättklädda människor - och den saken verkar ju redan vara körd. Men varför nedslås av det? Bara att klä på sig lite mer. Så länge det inte regnar så.
      Nu kommer det säkert börja regna också, men det är bara att tugga i sig. "Så länge vi har varandra". som Di Leva skulle ha sagt.
      Äh, det blir vad man gör det till - och jag vill göra detta till en bra dag.

Äntligen. Den 20 juni lägger jag mig på operationsbordet på Köping lasarett. Äntligen ska mitt högerknäe bli helt igen. Förhoppningsvis.
     Det är en måndag, och redan 07.45 är operationen tänkt att genomföras. Sedan blir det kryckor ett par dagar-nån vecka, innan vägen tillbaka börjar.
     Shit vad skönt det ska bli. Inte för att jag har direkt ont i vardagen - men det hindrar ju mig från att göra aktiviteter av det rörliga och fysiska slaget. Och det vill man ju göra.
     Ja, det var ett härligt besked det. Jag var lite rädd också att jag inte skulle hinna få operationstid innan hösten, med tanke på att de inte utför några operationer under juli. Men, det vart ju alla tiders!

Jävlar vad jag älskar att shoppa! Och jävlar vad jag hatar att spendera pengar! Känslan när jag hittar någonting jag verkligen vill ha är magisk, men när jag sedan stoppar kontantkortet i betalningsautomaten så sticker det till och en vind av ångest blåser i mitt ansikte.
      Det är ju tokmoment-22, jag vet - jag kan inte shoppa utan spendera pengar, och om jag inte spenderar pengar så kan jag inte shoppa någonting.
      Jaaaaaaaaaa, jag kanske är lite snål. Eller, jag säger som en vis man alltid brukar säga: "Jag är inte snål, men jag är försiktig".
      Jag tycker ju om att se de där stora beloppen längs ner på mitt kontoutdrag, och jag vet att de behövs till bättre grejer än till exempel två par solbrillor - men det är ju så gött och få unna sig då och då.
      Men det är ingen fara på taket. I'm a businessman. Jag har koll på läget. Jag kan shoppa på bra utan att fördärva en mindre förmögenhet och utan att behöva handla kalsonger på Myrorna. Jag har hittat The System.
      Jahap, nähäp, jahap, lite pasta carbonara nu då på det. Så där äckligt gott som bara jag kan göra.

Herregud! Jag var med lite grand på träningen ikväll - och även fast jag bara stod i mål den sista kvarten så var jag lyckligare än på mycket länge.
     Det har kommit smygande alltmer den senaste tiden, det där äckligt stora fotbollssuget. Jag har varit sugen hela tiden medan jag gått skadad, men den senaste tiden har det vuxit till någonting enormt. På kvällarna i sängen innan jag ska somna så tänker jag allt som oftast på fotbollen. Jag tänker på det jag missar nu, det missade till stora delar förra året då jag var i Australien och det jag kommer att missa framöver. Men jag tänker mest tillbaka, på sånt som har hänt.
      Jag tänkte på när vi mötte Köping hemma i division 3 2007. Det var första matchen på höstsäsongen, och i den sista matchen på vårsäsongen mötte vi Köping borta. Den gången förlorade vi med 6-1 inför dryga 1000 personer, och jag gjorde en smått katastrofal match. Jag var nervös och spelade dåligt, bland annat bjöd jag på 3-0-målet genom en idiotisk hemmåtpass. Efter den matchen mådde jag minst sagt dåligt.
      När det var dags för returmöte på höstsäsongen hemma på Runevallen så trodde jag knappast att jag skulle få chansen av Husse igen - men det fick jag, och den gången skulle det bli annat. Publiken var större, dryga 1300, och jag var kanske lika nervös men fast bestämd att ta revansch.
      Jag inledde perfekt genom att jaga ifatt och bryta ett anfall ifrån Kristoffer Rådås, och en stund senare såg jag till att få Micke Gustafsson varnad, vilket innebar att han höll sig lugn resten av matchen. Annars minns jag att jag fick på en praktfint på Andre Andersson genom att skottfinta. Det var en jämn och tuff match med chanser åt båda hållen, men sent i matchen prickade Tero Pakanen in 1-0, och när slutsignalen ljöd hade vi vunnit. Det var en helt enorm känsla, en revansch både för laget och för mig personligen.
      Annars tänkte jag på när vi mötte FBK Karlstad hemma samma säsong. Jag började på bänken men fick starta andra halvlek som vänsterback efter att Stubben haft en mindre lyckad dag. Helvete vad bra jag var! Det hade varit livsfarligt på våran vänsterkant hela den första halvleken, men jag kom in krigade sönder dem så det stod härliga till. Vilka brytningar jag gjorde, det är såna jag spelar för, och jag minns även att jag hann emellan med en fot när Karlstad i princip hade skottläge 2 meter ifrån målet.
     Jag minns inte resultatet, men jag minns reaktioner efteråt, och att dömma av dem så vann vi. Alla kom fram och gratulerade mig till ett strålande inhopp, och jag svävade som på moln.
     Sedan minns jag när fick starta den andra halvleken mot Arboga Södra borta i division 3 2009. Vi förlorade förvisoo, men jävlar vad jag stoppade Giourgas som hade haft lekstuga med Kotten i den första halvleken. Äsch, det är egentligen inte roligt minne eftersom att vi förlorade.
     Men men, såna där minnen kommer tillbaka nu när man inte spelat på så länge. Man minns stämningen, känslan, hur roligt det var. Jag saknar det fruktansvärt mycket och längtar nåt enormt till den dag jag kan spela igen. Tills dess får jag leva på mina minnen.

Ledig igår, ledig idag, ledig imorgon. Det firar jag med ett: yeah, yeah, yeah!!! Inte för att jag vantrivs på jobbet, tvärtom, men detta är den längsta ledighet jag haft sedan jullovet - och det måste man få kunna uppskatta.
      Igår var det chill som en isbit, men idag blir det lite mer action. Började dagen med att åka ut till jobbet för att avtacka min mentor, Gudrun Djärv, som går i pension imorgon. Eller, egentligen går hon väl i pension nästa år, men hon slutar i alla fall på Björkliden imorgon och flyttar upp till sitt kära Dalarna, så därför var jag där idag för att äta lite tårta och dela ut present och så.
      Det är lite vemodigt. Jag gillar Gudrun fruktansvärt mycket, både som människa och som dagisfröken, så det kommer bli lite tomt i jobbtillvaron.
      Gudrun var den som tog mig under sina vingar när jag satte mina första stapplande steg ute vid Gersilla hösten 2005, och jag vill påstå att hon hållit mig där ända till denna dag. Hon har väl lärt mig allt jag kan om att jobba på dagis, egentligen, och alltid varit på min sida och stöttat mig i vått och torrt. Snäll, kompetent och alltid nära till skrattet, så ser jag på henne.
      Jag kommer sakna henne väldigt mycket och alltid vara evigt tacksam för allt hon gjort för mig de här sex åren.

Nittileaks i måndags och det var året 1996 som var i centrum. "Skandalernas år", som det hette. Men jag vet inte.
     Vad minns jag från 1996 då? Ja, jag minns fotbolls-EM i England, och även fast det var tråkigt att Sverige inte var med så minns jag det ändå som ett roligt mästerskap. Jag gillade England med Shearer, Sheringham och Gascoigne i spetsen, med jag minns även David Seaman, och Gareth Southgate som blev syndabock med sin straffmiss mot...Tjeckien, va?
     Jag minns Patrik Berger och Karel Poborsky från Tjeckien, och från mästarna Tyskland minns jag Klinsman, såklart, och final-hjälten Oliver Bierhoff. Annars minns jag det profilfattiga Italien. Casiraghi? Vad är det att komma med?
     Annars minns jag att 1996 var året då jag slutade tredje klass och lämnade Västerskolan. Det var ett stort och läskigt steg, jag älskade verkligen min skola och min fröken Helen Kauppi. En annan grej som var läskig var att klassen skulle splittras till starten på Karlaskolan, vilket jag var en stor motståndare till. Såklart.
     Vi fick skriva sex personer, tre killar och tre tjejer, som vi ville ha med från den gamla klassen till den nya klassen - och jag skrev upp Kaggen, Robin Pettersson, Joakim Palm, Magda Mayer, Caroline Bergström och nån mer tjej som jag inte kan minnas vem det var. Jag fick med mig Kaggen och Robin.
     Men faktum är att det blev till det bättre. Och jag hade nog en jävla tur att jag hamnade där jag hamnade. Som jag minns det var C-klassen en lite hårdare och råare klass, och vem vet hur jag hade slutat då, medan B-klassen var en lite mjukare, nästan töntig, klass. Men vi, A-klassen, var som en perfekt blandning av hårt och mjukt, med värme och humor. Ja, det var så jag såg på det då i alla fall, jag kanske hade superfel.
     Men jag hade nog inte varit den jag är idag om jag inte hamnat i 4A - sedan om det är till det bättre eller sämre har jag ingen aning om, men jag inbillar mig att det blev bäst så här. Såklart.

7  No time for us - (Broder Daniel)

Jag vet inte vad jag ska känna. Besvikelse? Ja, det är klart att jag är besviken över att vi förlorade mot Fagersta med 5-2, jag är alltid besviken efter en förlust. Men...
     Efter matchen kände jag besvikelse över att vi vek ner oss, att vi inte kunde hota dem och att jag nätt och jämnt fick ihop fullt lag till matchen. Jag kände besvikelse på många plan. Jag skulle kunna ge ett lillfinger för att få spela fotboll igen (det låter fjuttigt med ett lillfinger, men om man tänker efter är det en ganska big deal), och just därför blev jag besviken över att det är så lätt för vissa att avstå och att det är så lätt för vissa att inte ge allt.
     Men jag vet inte. Efter att jag funderat lite så undrar jag om det inte var så enkelt att vi inte räckte till. Vi var för tunna, helt enkelt. Vi åkte dit med ett halv juniorlag, och även fast de gjorde så gott de kunde så vägde vi lite för lätt. Orutinen lyste igenom lite ofta.
     Men det svider ändå att förlora mot ett sånt rövgäng som Fagersta, som spelar en ful och brittisk neandertalar-fotboll. Sparka bollen låååååångt, spring efter, kötta på och skjut. Och när man inte kan ta bollen på ett schysst sätt så hoppar man in med ett rakt ben och dobbarna före. Stackars Kimpa fick linka av med en jätteballong på fotleden, och jag hoppas innerligen att det inte är någonting allvarligt.
     Det svider, att vi förlorar mot ett sånt skitlag. Visst, de hade ett par a-lagsspelare med, men vi gör vår sämsta match för säsongen, och även fast vi hade många unga spelare med så kände jag efter matchen att jag krävde mer. Vi förlorade för lätt.
     Det hade varit så skönt att komma hem med en seger efter att så många lämnat återbud till matchen, men tyvärr klarade vi inte av det. Vi orkade inte ta fajten.
     Ja, ni märkar, jag är splittrad. Delvis besviken, delvis förstående att vi inte klarade av det. Men...jag är nog mest besviken.

Kommentar:
Det var ju så här man höll på. Eller, det var så här vi höll på. Efter nått år. I början när vi gick på Rolling och hamnade framför en vimmelfotograf så försökte vi se ömsom coola ömsom crazy ut. Vi ville visa att vi festade och att vi hade roligt.
     Sedan, efter nått år, blev det där med vimmelbilder vardag. Det dök upp en vimmelfotograf, eller så dök vi på en vimmelfotograf, och vi gjorde nån posé. Vi kunde ju inte bara stå och titta in i kameran, nej nej, tok heller, vi var ju tvungna att visa att "oj, här är vi, vi är lite tokiga när vi festar".
     Nåväl, med tiden började fantasin ta slut. Idéerna blev tröttare och tröttare, och tillslut såg det ut så här. Jag kan inte annat än att känna missnöje med denna bild. Den säger liksom ingenting, mer än att vi kanske har fått oss en släng av the gay. Inget fel med det, men det är så fantasilöst.

8  Champagne supernova - (Oasis)

Härlig söndag. Först åkte jag in till Västerås och Storebror Thomas för lite qualitytime med Brorson Erik och Brorsdotter Freja. Lite ungsstekt lax och potatismos senare så åkte vi iväg till Brandthovda för att kolla när grabbarna lirade mot Oden - och vilken skön match!
     Seger med 5-0, och äntligen lite islossning vad gäller målskyttet. Men faktum är att det kunde ha blivit 10-0. Minst. Så jävla mycket skapade vi. Men det går inte att gnälla när man vinner med 5-0, så jävla underbart. Och om vi skapade mycket framåt så stängde vi igen totalt bakåt. Jag kan inte minnas att Oden hade mer än en riktigt bra målchans på hela matchen. Nej, det var en urstark seger.

Skön avslutning på en lugn och behaglig helg. Nu väntar en ny arbetsvecka, en något kortare antagligen. Det blir nog bara jobb måndag och tisdag, om inget inträffar, och sedan är jag ledig resten av veckan för att sedan jobba som normalt igen nästa vecka.
      Imorgon är det också dags för U-laget igen, och denna gång beger vi oss till Fagersta för kamp. Lång resa och förhoppningsvis tar vi med oss tre poäng därifrån.

Jaha, det blev visst ingen tripp till Berghamn över helgen. Det är nåt vajsing med Storebror Thomas bil, så jag är kvar på hemmaplan.
     Istället spenderade jag fredagkvällen hos min bästis Kaggen. Det var han, jag, en soffa och en film - just like the good old days. Det var rackarns länge sedan vi såg en film tillsammans, och kvällen till ära hade vi köpt en chipspåse och en ostbågepåse som vi skulle dela halva var på - så som bara de bästa av bästaste kompisarna gör. Men det blev inte så mycket sharing av snacksen, kanske var det nåt fel på mina chips?
     Nåväl, vi kollade på nya rysar-rullen Insidious, och den var bra men kunde ha varit bättre. Första halvan var kuslig, men sedan spårade det ur en aning mot slutet. Men väl värd att se, tycker jag.

Jaha, en annan grej. Man får ju många mejl på Facebook, och om det inte är ifrån någon av mina "vänner" så brukar jag knappt läsa skiten. Nu var det så att jag fått nåt mejl ifrån Harrys, vilket jag inte läse igenom. Jag lade inte ens märke till rubriken "Hejdå Harrys i Eskilstuna", och när jag fick syn på det idag så blev jag förvånad.
      Tydligen är det så att Harrys stänger igen efter helgen. Vad fan i helvete är det frågan om?? Varför? Vad händer nu? Vart ska vi ta vägen hädanefter? Det här är inte bra!!!
      Efter Rolling rock, Lotus och Nybron, och efter att Statt brann ner, så blev ju Harrys stället att gå på. Så många ljuvliga nätter man haft där, eller del riktigt dåliga också, förvisso, men det ljuvliga väger över när man tänker tillbaka på det.
      Jag förstår ingenting, det kommer så plötsligt för mig. Antagligen blir det någonting nytt i den stora lokalen, men vad? Jag tänker inte börja gå ut i Köping eller Arboga, och Västerås och Örebro är för långt. Harrys var ju it. Är sommaren hotad?

Det var en tung kväll igår efter a-lagets hemmamatch mot Irsta. Att tappa en 2-0-ledning till 2-2 när vi spelar så bra och skapar så mycket målchanser...det är tungt. Det blev en poäng men kändes som en förlust.
      Tur i oturen att resultaten gick vår väg, igen, vilket innebär att serien fortfarande är äckligt jämn efter fyra omgångar. Mellan toppen och botten skiljer det bara 5 poäng, så än har vi gott om tid att ordna upp det här. För säsongsinledningen har inte på långa vägar blivit som vi ville eller tänkt oss. Nu är det självrannsakan som gäller.

Annars åker jag iväg till Ångermanland och Berghamn över helgen. Storebror Thomas behöver en hjälpande hand med sitt husbygge där uppe, så vi sticker väl ikväll och kommer hem på söndagkväll.

Det finns inte ord för min besvikelse, så...nej, fy fan.

Vidare till min "Tjej-lista" då, för att avslöja vilka tjejer den innehöll. Det var nästan så att jag började gråta när jag läste detta:


MIKAELA JANSSON
FAKTA: Jag har varit ihop med henne i tre månader. Har varit på tre disco hos henne. Hon är blyg. Är kär i någon som börjar på P. Jag ska döda honom. WOW VILKEN BRUD ASÅ.

SANDI SHARRO
FAKTA: Min bästa kompis är ihop med henne (Andreas). Men det gör inget, jag vill ändå inte vara ihop med henne. Är hångelmodig. Tuff tjej. Kan vara en svikare.

THERESE CARLSSON
FAKTA: Hon är min granne. Hon är Andreas syster. Hon är ett år äldre än mig. Jag har både lekt & varit med henne några gånger. Hon har ett förhållande med min kompis Kristoffers brorsa (Glenn). Modig.

VIKTORIA JOHANSSON
FAKTA: Har varit ihop med Calle. Har haft ett maskerad-disco. En av dom sötaste i klassen. Har varit kär i min bästa kompis (Robin). Asaschysst tjej. Modig.

MALIN BERGSTRAND
FAKTA: Har varit ihop med Daniel Jonsson länge. Men det tog slut. Hon har också varit ihop med Henke, men det tog också slut. MYCKET BUSIG. Modig.

ANNA BLOMBERG
FAKTA: Hon går i min klass. Är ihop med en i sjuan (Torsa). Är syskon med Calle. Mycket busig. Tuff. Modig. Kan vara schysst ibland, men kan också svika.

Jag rotade igenom ett par lådor ute i förrådet med gamla leksaker, skoluppgifter och annat smått och gott - och det var en sann nostalgibomd! Herregud, doften av plasten från leksakerna fick det att snurra av välbehag i min skalle. Så många minnen och härliga stunder samlat i en pappkartong.
      Jag hittade även två roliga små anteckningsböcker från mellanstadiet - en som innehöll dagboksanteckningar, och en som fungerade som en "Tjej-lista" med mina favorittjejer.
      Jag kanske har berättat om det tidigare, hur jag bar med mig denna tjej-lista i jackan på ett Karladisco, varpå någon stal den under kvällen. Den efterföljande måndagen blev jag trackad av en hemsk tjej-mobb bestående av Melissa-tjejen, Crazy Malin, Sandi och Fröken Blomberg, och det var självklart dem som hade stulit (STULIT!) boken av mig.
      Nåväl, jag tänkte nu dela med mig av dessa anteckningar, och jag skulle här vilja publicera några av mina och Kaggens dagboksanteckningarna från mellanstadiet. Mycket nöje.


Måndag
Tjena-tjena.
Idag har Linda varit dum i huvet. Hon har bara sagt "håll käften" åt Ante och anklagar mig för att ha sagt "neger". Hennes morsa kom & var förbannad på oss. Vi började "snacka" med dom. Lidia frågade chans på Ante - igen. Han sa NEJ! Vi har spelat pingis på rasterna. PS. Sandi & Mikaela är snygga & Sandi & Malin har störst bröst. DS. Hej då - nu ska vi gå - hem.

Onsdag
Tja!
Idag har vi mest spelat pingis & vi har bråkat. Men det gick över på fem minuter. Vi har haft tre vikarier. Först Urban Beimo, han var sträng, sen Ann-Marie, hon sa inte mycket, & sen Annica Deck, hon var sådär. I måndags & tisdags hade vi vår gamla hjälpfröken Marina, hon var snäll. Nu ska vi gå och ta skolkort. PS. Idag har FRÖKEN VÄSTMALAND varit hos oss. Hon var ganska snygg. DS.

Fredag
Vi har spelat pingis, igen! Lina är kär i Ante. Det fick vi reda på av Johanna. Men vi berättade att vi hade lurats i att Ante var kär i Lina. Bandyträningen var kul. På söndag ska vi på cup i Degerfors. Nästa lördag ska vi på cup i Köping. Tjenis-penis.

9  Shoreline - (Broder Daniel)

Det har varit ömsom regn, ömsom uppehåll hela dagen. Nån gnutta solsken däremellan. Det såg ändå stabilt ut inför kvällens landskamp på Runevallen - men runt halv fem började svarta moln, mörkare än arslet på en gorilla, dra in över Kungsör. Jag och Ankan började göra oss redo för att evakuera dagisgården, och jag tänkte "Det var den matchen det". Matchen skulle spelas, men det skulle spöregna, och publiken skulle vara blygsam.
      Men. Visst kom det en skvätt regn ifrån de mörka molnen, men när nationalsångerna spelades strax innan klockan sex på Runevallen så var det uppehåll och bitvis sol. Publiken hade hittat dit, nästan 1000 personer, och förutom en stund i slutet av matchen så klarade vi oss från regnet.
      Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men jag hade nog förväntat mig lite bättre spel. Jag trodde pojkarna skulle vara bättre, men så kom jag på att det handlar om pojkar. De har ju inte ens fyllt juniorer än. Äsch, det blev väl sevärd match ändå, och fem mål. Schweiz vann med 3-2 efter att Sverige inlett matchen lite knackigt med baklängesmål efter två minuter. Sverige jobbade sig sedan tillbaka upp till 2-2, men sedan avgjorde Schweiz i den andra halvlekens slutdel, typ.
      Celebrity-spotting på läktaren: Nicklas Bärkroth från Blåvitt (tack Snygg-Johan), före detta landslagsspelaren och Portugal-proffset Fredrik Söderström, och före detta landslagsspelaren, Ajax-proffset och Blåvitt-hjälten Stefan Pettersson.
      Roligaste kommentaren jag hörde från publiken kom från en grabb, vad kan han ha varit, 14-15 år, som på fullt allvar frågade sin polare när matchen drog igång: "Är Zlatan med eller?"
      En rolig händelse för Kungsör ändå, och kul att så många dök upp trots det ovissa vädret.




Lite coolt med landslagströjor på Runevallens gräsplan, ändå.




Och plötsligt dök generalen himself upp på långsidan.

Det var året 1995 som behandlades i gårdagens Nittileaks. Henrik Schyffert var där och surrade lite om Nilecity och sådär, och Cecilia Vennersten vad där för att prata om sin hit Det vackraste, och man visade lite skönt pinsamma klipp som påminde om att 1995 faktiskt är ganska så länge sedan. Det till exempel då som internet började breaka.
      Alltså, 1994 minns jag. Mycket tack vare fotbolls-VM i USA, såklart. Jag minns att vi var i Italien den sommaren, och jag minns hur italienarna åkte runt och tutade som galningar natten då Italien slog Nigieria i åttondelsfinalen. Jag minns hur jag hånades av en hotellägare för min Milan-tröja med Roberto Baggio på ryggen, och jag minns hur han dagen efter att Baggio gjort två mål mot Nigeria hyllade min tröja. Jag minns skåningarna på hotellet, och jag minns att jag lärde mig dyka den semestern. Jag minns att Sverige spelade mot Saudiarabien den natten vi kom hem från Italien, och jag minns att jag fick vara vaken trots att det var natt.
      Men 1995? Det är som ett förlorat år. Jag minns händelser, att Sverige förlorade mot Finland i hockey-VM-finalen (och det på grund av att Sverige spelade i blåa tröjor, vilket jag tyckte var mycket märkligt. Thomas "Osten" Östlund stod i mål, förresten) och jag minns att VM eller EM för damer i fotboll spelades i Sverige. Jag minns Rednex och Drängarna, jag minns Wonderwall (fast inte Oasis) och jag minns Waterworld med Kevin Costner. Men ingenting från mitt liv 1995.
      Kanske att jag minns saker, fast att jag inte kan koppla det till 1995? Jag minns inte att vi var på semester någonstans, och jag minns ingenting speciellt från 2:an på Västerskolan. Märkligt, det där. Kanske var det ett jävla skitår, 1995?

Ingen har väl missat att det är landskamp på Runevallen ikväll klockan 18.00, va? Sveriges P17-landslag tar sig an Schweiz - och det på våran lilla gräsmatta! Lite halvcoolt, sådär.
      Hoppas det blir väder värt namnet, och hoppas att publiken strömmar så till den grad man inte behöver skämmas.

Lite musik nu då. Det var mycket svenskt, mycket Håkan Hellström, Hästpojken och Markus Krunegård, där ett tag i vintras och början på våren. Men nu, och sedan ett tag tillbaka, är det bara Oasis och Beady eye som gäller.
      Jag är så, jag varvar mellan mina favoritband och artister. De får sina perioder där jag snöar in mig totalt på ett eller två band inom typ samma genre. Jag gillar inte att blanda. Det är fokus på en grej, så att säga.
      Just nu är det alltså Oasis och Beady eye, och det innebär inte bara att jag lyssnar på alla deras låtar och skivor. Nej, jag plöjer igenom Youtube på intervjuer, dokumentärer, konserter och live-upptagningar, jag googlar fram bilder och jag uppdaterar mig på deras hemsidor dagligen. Jag älskar verkligen Liam Gallagher så mycket att ni inte kan förstå. Jag lyssnar på samma låt från olika livespelningar för att se om han gör nåt annorlunda, jag kollar vilka kläder han har på sig och jag tittar hur hans hår växer från vecka till vecka.
      Ja, lite så är det nu. Och om jag ska sia om framtiden så lär det bli Blink 182 som gäller härnäst. Det känns lite som deras tur, men jag kanske ändrar mig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - vilken dag! Först jobb, sedan hästridning i Klämsbo, tillbaka till jobbet, möte på kommunhuset, tillbaka till jobbet för stängning, sedan direkt till U-lagsmatch mot Arboga Södra hemma på Centralvallen. Man är rätt mör nu.
      Men matchen då. Vi förlorar med 2-1, och även fast jag hatar att förlora i allmänhet, och mot Södra i synnerhet, så är jag ändå rätt nöjd. Vi spelar stundtals väldigt bra, efter förutsättningarna, och det mot ett Södra som sin vana trogen kommer med 5-6 etablerade a-lagsspelare när de ska möta KBK i reservslagsserien.
      Alltså, vi börjar jävligt bra de första 20-25 minuterna och tog ledningen med 1-0. Sedan tappade vi som vanligt mot slutet av halvleken, och Södra kan kvittera. Till andra kommer vi ut lite piggare, men så får Södra ett rätt billigt mål där vi går bort oss i försvaret en aning.
      Vi kämpar ändå på och kommer tillbaka hyfsat, och när Södra fick en man utvisad så kändes det som att vi skulle orka med en kvittering - men trots ett par fina lägen så ville det sig inte. Tyvärr. Fy fan. Men nej, jag är ändå rätt nöjd. Vi krigar, vi vill, vi försöker, sedan att det inte alltid går som man vill...det får man köpa. Det finns ändå en hunger som jag inte sett i U-laget på många år, och det gör mig oerhört glad.

Kommentar:
Ah, en klassiskt förstörd bild. Minna, Dallas, Putte, Tordan och Blondie Bubble Boy har ställt upp för en fin bild tillsammans - och så kommer whiskeysmurfen och tar över bilden. Det är ju synd att säga att jag är vacker, mer vilsen i kvällen.
     Nåväl, jag vill minnas att det är midsommarafton, 2007 ser jag på håret, och det är på tomten nedanför Stubbens lägenhet där han ställt ut ett stort partytällt.
     Jag vill också minnas att det var en bra kväll, och om jag inte minns alldeles gãlet så var det kvällen då Mr.Tequila blev Mr.Tequila. Men som sagt, jag kan minnas gãlet. Jag vet i alla fall att vi var på just den platsen, i just ett sådant där partytält, den gången Mr.Tequila blev Mr.Tequila - men det kan ha varit vid ett annat tillfälle.

10  Midnight prayer - (Bad cash quartet)

Jag blev väldigt glad av att höra att vi, Sverige, hamnade på en hedrande tredje plats igår i Eurovision song contest. Tydligen hade det också varit spännande då vi ledde tjottablenget till och från. Men en tredjeplats är väldigt bra - allt inom topp hade varit bra för mig, med tanke på att vi harvat i botten några år nu.
      Kul för Sverige och kul för lillprutten Saade. Det är väl så det ska vara, vi ska vara topp-5 varje år tycker jag.

Och ikväll smäller det big time! Tre kronor tar sig an ärkerivalen Finland i VM-final. Det blir inte bättre, eller ja det ska väl vara en OS-final då, men det här är nästan samma sak.
      Jag har sett minimalt med matcher från årets hockey-VM. Eller det är en underdrift, faktum är att jag inte sett någonting alls. Jag har haft svårt att gå igång på hockey-VM, och även ishockey rent allmänt, på senare år. Om jag ska vara intresserad så ska alla de bästa vara med, och det är de ju bara i OS eller World cup.
      Men tydligen har Sverige spelat upp sig rejält sedan tokfiaskot i premiären mot Norge, och jag hade gärna sett semifinalen mot Tjeckien. Men ikväll tittar jag definitivt. VM-final mot Finland, jisses!

Hade en ljuvlig kväll igår. En kanonkväll, helt enkelt. Vi började hemma hos Snygg-Johan med lite Crocodile Dundee i Los Angeles, innan jag, Kaggen, Snygg-Johan, Tordan och Brorsan drog vidare till Josefina Forslund där Fröken Johansson, Flöjten och Crazy Malin satt och kucklade.
     När vi sedan skulle fixa skjuts in till Harrys så valde vi en originell lösning. Vi beställde en limousine. Lite flådigt kanske, men det blev billigare, roligare och bekvämare än en vanlig taxi. Det kändes förvånandsvärt naturligt dock, och jag kan mycket väl tänka mig göra om det flera gånger.
     Inne på Harrys var det bra ös och bra folk. Lite dans, lite skratt och lite så som det brukar. Fick också en cider över mig. Jag skulle skoja lite med Crazy Malin och "låtsades" hälla min cider över henne, dessvärre låtsades jag inget bra och det kom lite cider på henne. Det gillade hon inte, så hon tog min cider och hällde ut den över mig. Det var väl fair, antar jag. Men det ska bli mycket intressant att åka till Peace & love till med Crazy Malin.
     Sedan fick jag växla en mening med boxaren George Scott också. Han dök plötsligt upp bakom mig och pratade med Josefina, och då slängde jag ur mig "Du var grym i Mästarnas mästare" samtidigt som jag broderligt la min hand på hans axel. Väldigt fyllecharmigt. Men han muttrade bara nåt ohörbart, och jag undrar om han tog det som ett hån med tanke på att han åkte ut första av alla i Mästarnas mästare. Det var ju inte riktigt meningen, jag ville bara säga någonting till honom.
     Jaja, sedan tog vi limousinen hem, och det var en lite jobbig bilfärd men jag klarade av den som tur är.
     Ja det var en bra kväll det.

Ikväll är det så dags - finalen i Eurovision song contest. Det är ett spektakel jag njutit av många gånger genom åren, men de senaste åren har intresset minsakt. Kanske för att det har blivit en jävla gristävling där det inte går att vinna oavsett hur bra låt man har.
      Jag gillar inte Eric Saade, tycker han har bevisat för lite för att vara så uppblåst, och jag gillar inte Popular - men jag håller stenhårt på Sverige. Alltid! Jag har inte hört de andra bidragen i finalen, men sett till hur det låtit genom åren så borde Popular ha en tokchans att vinna. Egentligen. Men det är ju det som är det tråkiga - oavsett om man har den bästa låten så blir det en tramsig idiotlåt framförd av nån eller flera lallare som vinner.
      Shit the same, vi har redan en bättre placering än förra året och det kan nu gå hur som helst. Jag hoppas vi vinner, det är på tiden, det var 12 år sedan sist, men blir inte förvånad om vi kommer sist i finalen.

Vet inte om jag hamnar framför rutan någonstans någon gång under kvällen, men det blir i alla fall en liten sväng in till E-tuna ikväll. Harrys, förmodligen. Nej, det är klart det blir Harrys.

Med anledning av att klippet användes i senaste Schulman show, där Anders Timell och Martin Stenmarck var gäster, så vill jag ännu en gång visa det. Jag har nämligen visat det en gång tidigare, men det var kanske ett år sedan.
      Det jag vill säga om detta är att jag har kanske sett filmen 6-7 gånger - och inte en enda gång har jag klarat att hålla tårarna borta. Det är för mig en omöjlighet. Jag vet vad som kommer att hända, men tårarna rinner lik förbaskat varenda gång.
      Senaste gången var igår, när man fick se en liten bit av klippet i Schulman show. Jag tänkte: "Jaha, har de grävt fram den här gamla rackaren" - och sedan tog det väl nån minut och så föll tårarna igen. Och jag var inte ensam, alla i programmet grät också.

Deltagarna i den andra säsongen av Så mycket bättre är nu klara - och jag är inte besviken, men inte heller superentusiastisk. Dels finns det några frågetecken, och dels måste det vara omöjligt att toppa första säsongen. Jag tror det blir svårt att få till samma genuina glädje och spontanitet, nu när man har en "mall" att gå efter. En del av de där rävarna som ska vara med i den andra säsongen måste ju tänka "Aha, så där gjorde dem i den första säsongen, och det gick ju hem hos tittarna, så då gör jag likadant".
      Nåväl vi får väl se.
      Men så här känner jag inför namnen i den andra säsongen av Så mycket bättre:

Tomas Ledin: Ett fint exempel på en kille som en vinst i att vara med i programmet. Han tackade nej till första säsongen, men sedan när han såg vilken succé det blev så var han snabb att tacka ja när de frågade igen. Det ogillar jag. Men det ska ändå bli intressant att se vad han har att komma med. En gång i tiden gjorde ju Ledin riktigt bra grejer.

Lena Philipsson: Lite samma sak som med Ledin, men ska bli spännande att se och höra ifrån annars rätt blyga och privata Philipsson.

Mikael Wiehe: Är väl tänkt lite grand som årets Plura, men jag har svårt att se samma mysfaktor i Wiehe. Tror att han är lite för inriktad och kalkylerad för det. Men vad vet jag, det kanske blir skitbra?

Eva Dahlgren: Om Philipsson är privat så är Eva Dahlgren superprivat. Just därför är det ett bra namn, och jag tror att hon kan bjuda på många oväntade och fina saker.

Timbuktu: Årets Petter, och jag har inbillat mig att Timbuktu är en riktig sköning, så det är ett namn jag gillar starkt.

Laleh: Hon är lite udda sak, den där Laleh. Å ena sidan gillar jag det, å andra sidan har jag ibland svårt för det. Det är en tunn linje mellan pretentiös och originell ibland, och där någonstans tror jag att jag har Laleh. Det kan bli suveränt bra och katastrofalt jobbigt.

E-type: Jävlar i min lilla låda, det skulle vara mycket roligt att höra E-type göra eurodisco av Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna! Ett piggt namn, och kanske lite modigt. Jag vet inte, det känns inte som ett supergivet namn i laguppställningen, men ändock väldigt spännande.

Härligt, är det, att börja jobba klockan sex och sluta klockan tolv. Det är verkligen härligt i ordets sanna bemärkelse. Det är inga problem att gå upp runt halv sex, och jag älskar att sluta efter lunch. Då har man ju hela dagen kvar, liksom.
     Och hur ska jag fira det? Tjae, dels har jag sovit en skvätt, vilket jag tycker om att göra - och nu ska göra något jag älskar väldigt högt i livet, nämligen utöka min klädgarderob genom en tripp till Eskilstuna.
     En fräsig hamburgare på det så är nog min fredag gjord, eller åtminstone inte långt ifrån.

Fy helvete vilken tung förlust. Blev torsk mot Juventus med 2-0 på bortaplan ikväll, och det var inte nådigt så tung hemresan blev. Inte för att Juventus var dåliga, men för att...ja. Vi spelade så bra inledsningvis. Jag var orolig för den här matchen inför, men efter att ha sett inledningen så var jag inte ett dugg orolig. Men sedan så tappade vi, och strax innan halvtid kunde Juventus göra 1-0. Blytungt.
     Trodde vi skulle ösa på framåt i andra halvlek, men det var inte lätt när Juvetus backade hem. Det är ju så det kommer att se ut den här säsongen, gör vi inte första målet så kommer det bli svårt framåt tror jag. Då backar motståndarna hem och satsar på kontringar. Så gjorde även Juventus idag, och 2-0 kom just på en kontring när vi pressade på framåt.
     Det såg ut ungefär som mot Sala i premiären; vi började bra, tappade, de gjorde mål, vi satsade framåt men fick inte hål. Det känns för jävligt.
     Plus att vi brände en straff och fick Tordan skadad med ett jack under ögat.

Mars-10




Maj-10




Juli-10




Oktober-10




Januari-11




Mars-11




Maj-11




Det här kanske är provocerande - jag förstår verkligen det. Och jag bryr mig verkligen inte.
     Nåväl, det har varit ett bra hår-år, förutom den där fadäsen i vintras när jag snittade upp polisongerna så till den grad att jag fan i helvete var tvungen att raka bort håret på sidorna.
     Men det går enligt planerna. Det växer på, och bilden ovan är lite missvisande, håret är faktiskt längre nu än vad det ser ut. Men mycket vill ha mer, och jag är inte där jag vill vara än. Men snart så. Ge mig en månad eller så.

Okej, hallå, jaja, haha. Vem var det? Vem var det som härja? Vem var det som proppade igen min ljuddämpare?
     Detta hittade jag i ljuddämparen på bilen:







Jag såg att det var någonting som hängde från bilen, som en svans, så jag började dra. Jävlar vad jag drog. Ni ska veta det att det ni ser på bilden bara är hälften av vad jag drog ut. Den andra hälften låg i förrådet.
      Jag tänker så här; antingen är det nåt djur med världens grövsta hårväxt som byggt bo i ljuddämparen, antingen har jag kört på världens hårigaste ekorre, antingen har någon mördats och blivit gömd i ljuddämparen, eller antingen har jag gjort någonting dumt.
      Så jag undrar...har jag gjort någonting dumt?

Det blev 3-3 och en skön poäng mot VIK borta igår med U-laget.
     Vi började piggt och kunde ta ledningen efter fem minuter genom Erik, och det kändes jävligt bra i början. Sedan slarvade vi lite, två gånger om, vilket gjorde att VIK kunde kvittera och gå om i ledning efter dryga halvtimmen. Men så klev Bruce fram och skruvade vackert in en frispark, och strax innan halvtid kontrade Kimpa blixtsnabbt, vände bort sin gubbe och avslutade distinkt bakom målvakten.
     3-2 i halvtid, och det kändes som att vi hade matchen. Dessvärre kunde VIK nicka in kvitteringen efter dålig markering på en hörna, och sedan var jämnt skägg resten av matchen. Vi hade chanser, de hade chanser, men inga som resulterade i mål. De kunde ha gått hur som helst, men 3-3 kändes okej.
     Härligt att se grabbarna vilja spela, härligt att se dem kriga, härligt att få med sig en poäng mot ett bra VIK.

Det blev en sömnlös natt. Frös först som en idiot och svettades därefter som en dåre. Tänkte "Det här är inte bra", tog tempen och hade 39,1. I ett komarus ringde jag till jobbet innan klockan sju och sjukanmälde mig, kunde därefter sova ordentligt, vaknade ett par timmar senare i panik och tänkte "Shit jag måste ju sjukanmäla mig!". Tog upp telefonen och skulle precis ringa när jag såg på displayen att jag redan hade ringt till jobbet några timmar tidigare. Andades ut, somnade om.
     När jag vaknade kändes det något något bättre, och febern hade gått ner ett par grader. Kollade nyss och såg att det gått ner ytterligare ett par grader, så med andra ord bör jag vara hyfsat fit for fight imorgon.

Men jävlar i min lilla låda vilken varm dag det varit! 26 grader hade jag vid altanen där det är skugga, så med andra ord måste det varit tokvarmt i solen. Hade varit lökigt att jobba idag kan jag tänka mig. Fast usch vad jag ogillar ordet "lökigt".

U-lagsmatch ikväll i Västerås mot VIK. Först tänkte jag kasta in handduken, men eftersom jag känt mig bättre hela tiden idag så hänger jag ändå med. Jag ska ju ändå bara stå vid sidan av och skrika.

20  Happy X-mas (war is over) - (John Lennon)




19  What clowns are we - (Broder Daniel)




18  River en vacker dröm - (Håkan Hellström)




17  Outcast - (Bad cash quartet)




16  Half the world away - (Oasis)




15  Call to arms - (Angels and airwaves)




14  Albion (acoustic) - (Babyshambles)




13  Dream my days away - (Broder Daniel)




12  För sent för Edelweiss - (Håkan Hellström)




11  Fix you - (Coldplay)

Kommentar:
Aah, midsommarafton 2008. Från början var planerna vaga, vi hade egentligen ingenstans att ta vägen. Så vi, Riddarna, beslöt oss för att vara hemma hos Kaggen. Detta nådde sedan ett par grabbar i laget, typ Tordan, Blondie Bubble Boy och Bruce, som dök upp med sina respektive och några vänner. Men sedan spreds det vidare, det ena personen efter den andra dök upp - och tillslut var vi väl närmare 30 personer hemma hos Kaggen.
      Ja det blev en galen där jag bland annat sprang naken ett varv runt huset, för att sedan få mina kläder uppkastade på altantaket. Tillslut blev det så högljutt att grannarna ringde polisen, som sedan ringde hem till Kaggen föräldrar för att få oss att dämpa stämningen. Då drog större delen av sällskapet vidare till Häggen, medan jag vinglade fem meter över gatan ner i min säng.

Såååådärja! Det var väl det det. Eller? Ja, jo, kanske, det ska mycket till att Man United tappar det här nu. Det ska till en härdsmälta, en kollektiv kollaps, om de inte ror hem en pinne på två matcher.
      Nej, FY FAN vilken skön seger mot Chelsea. Jag missade första 10 minuterna men såg sedan matchen på nätet, och det var spänning och glädje i en härlig röra. Fast United lirade så bra att jag aldrig riktigt var sådär toknervös. Men man vet ju aldrig. Nåväl, det var en förlösande slutsignal som förkunnade att ligaguldet nu så gott som är hemma.

Och igår tog Zlatan hem Scudetton med sitt Milan. Det är så stort att man inte riktigt fattar det. Nionde guldet, med fem olika lag - karln vet ju inte hur det känns att inte vinna en europeisk liga. Extra skönt också när det liksom var meningen att man skulle vinna guldet med Zlatan som nyförvärv, jag kan bara tänka mig att en stor lättnad inföll sig i hans huvud och kropp när det tillslut blev så efter en lång säsong.

Nu jävlar, säger jag bara. NU JÄVLAR har våren exploderat! Herregud, att gå förbi Västerskolan är som en nostalgibomb som slungar mig 15-20 år tillbaka i tiden. Dofterna från träden påminner mig om en annan tid, om skolavslutningar och sommarlov, om fotboll på ängen. De där dofterna måste jag ha varje år, varje vår, och kanske är det tack vare dem jag älskar våren så mycket.
      Överallt grönskar det. Trädens blad breder ut sig och allting föds på nytt. Det är nästan så att man kan ta på livet.
      Sporthallen är smockad med schackspelere, och utanför sitter föräldrar och barn i gräset på filtar och njuter av solen och värmen. Att bara gå runt i detta, bredvid detta, och att bara betrakta detta är ljuvligt.
      Det blev shortspremiär för mig idag, men jag måste säga det att mina ben inte håller världsklass för tillfället. Vitare kan ingen vara.
      Läge att jobba på det idag, bland mycket annat. Skönt att vara pigg och fräsch idag. Blev några kalla, eller ljumma, hemma hos Snygg-Johan igår kväll i hans nya lägenhet. Fin lya och fint sällskap. De andra drog sedan vidare, runt midnatt, till nåt annat sällskap nån annanstans i City of Kungsör, men jag kände att jag nått min peak och drog mig hemåt, nöjd och lagom. Jag kände att jag inte var alldeles för långt ifrån att balla ur, och då är det bättre att tacka för sig tycker jag numera. O-roligt men klokt och skönt.
      Nej nu ska jag ut i livet igen och lapa lite ljus.

Det är rätt skönt att träna halv tio på lördagar. Visst är segt att gå upp, men när man väl är där nere på Runevallen så är det lugnt och sedan när det är färdigt så har man hela dagen framför sig.
     Fast just den här dagen så var det ingenting speciellt på agendan resten av dagen. Vet inte hur det ser ut ikväll, men nog kan det bli ett par kalla rackare i kvällssolen. Idag är det ju varmt igen, efter en vecka i kyla, och nu är det som det ska vara i maj.

Aj som fan, dagboken. Idag blev jag påmind om att jag har ett avslitet korsband i högerknäet, då en unge rusade in i mig i 120 km/h, seriöst. Jag stod med ena foten i sandlådan och den andra utanför, jag hör snabba steg närma sig bakom mig, jag vänder mig om, tar emot, och knäet viker sig som ett papper. Herregud vilken smärta.
      Resten av dagen var inte smärtfri, men uthärdlig. Lite jobbigt att jag skulle dömma en flickmatch ikväll, men det gick vägen. Det kändes, men det gick att stå ut.
      Annars har det varit en lugn arbetsdag och en lugn kväll. Jag sitter och plöjer igenom program som jag missat under veckan på de olika kanalernas webb-tv-kanaler. Det räcker för mig, jag älskar just den här stunden just nu.
      Morgondagen är mer oviss, mer än träningen imorgon bitti.

HELL YEAH!!! Blev seger med 4-1 idag i hemmapremiären mot Tillberga. Segersiffrorna till trots så satt det faktiskt ganska långt inne.
     Vi började tveksamt och ängsligt, medan Tillberga var heta och rätt farliga. Jag tänkte "det blir ingen rolig kväll om vi ska spela så här". Men så gjorde Berga 1-0 efter 20 minuter, och långsamt började det se bättre ut. När sedan Tordan dunkade in 2-0 toksnyggt på volley minuten innan halvtid så var glädjen enorm - men bara minuten senare blev det jobbigare. En idiotutvisning av Lill-Putte, på grund av protest, gjorde att vi skulle få spela andra halvlek med en man mindre. Det kändes inte supersoft.
     Som väntat blev vi ganska tillbakapressade, och efter en kvart kom reduceringen till 2-1. Då tänkte jag "vi orkar inte, de vänder". Men så ordnade Yanick en straff som Tordan säkert slog in, och efter det hade vi läget under kontroll tack vare hårt slit och en uppoffrande insats av samtliga. Med tre minuter kvar av matchen punkterade Yanick tillställningen när han rundade målvakten och satte 4-1.
      Vilken spännande match! Vilken enorm krigarinsats i andra halvlek! Vilka fina mål! Vilken genomusel domarinsats!
      Ja, herrejävlar. Det var inte ens en domarinsats - det var ett utstuderat sabotage. Kändes det som. Herregud, idioten delade ut sex varningar och en utvisning, och endast utvisningen var korrekt. Matchen var inte ful, den var knappt ens tuff - ändå hittade varning på varning på varning. Hos oss, inte en enda hos Tillberga. Det kändes som förföljelse eller nåt annat fuffens. Nåt skumt var det med karln i alla fall, för så där dålig kan man bara inte vara. Och då ska vi inte ens tala om frisparkarna. Det är nog ärligt att säga att det var 80-20 mot oss. Spektakulärt dåligt!
      Men jag orkar inte, jag vill bara glädjas över att vi vann - och på sättet vi vann. Så som vi slöt samman och krigade tillsammans, det var en fröjd att se. Tordan sprang som en dåre, Putte glidtacklade och glidtacklade, Blondie Bubble Boy stångades. Ja det var härligt, och själv satt jag på läktaren och sparkade i luften, skrek, jublade, bet på naglarna och önskade att jag var där nere.

Herregud, ett megagrattis till Kusin Therese som igår blev mamma för första gången. Det blev en liten pojke, och jag är så otroligt glad för hennes skull!

Jag: "Nå du kanske inte lagt märke till det, men det är faktisk jag som är kapten på den här båten."

Jag: "Jasså...inte så länge till va?"

Jag: "Vad menar du med det?"

Jag: "Du är inbjuden på förhör hos Dahlens imorgon."

Jag: "Nåå jag har ingenting att dölja".

Jag: "Inte...men det är väl ändå kaptenen som är ansvarig för lasten på båten, är det inte det?"

Jag: "...du din jävel!"

Far: "Sverige leder med 4-2 mot USA."

Igår efter lunchen började det ramla ner vita kulor från himlen. Hagel. Detta följdes av snöblandat regn, och hopplösheten var total. Idag efter lunchen började det igen, små vita kulor kom skjutandes ner från skyn. Denna gång varade det inte så länge och hann sluta innan det eskalerade, men ändå.
      Alltså, det är maj. Det skall icke vara på detta viset. Okej om det hade varit april, då kan det ju vara sol, regn, orkan, snö och hagel om vartannat - men nu är det maj gat däm it! Det ska vara tokvår, nästan sommar. Uteserveringarna ska börja fyllas, glassförsäljningen ska öka, gräsmattorna ska vara befolkade. Det ska vara pre-summer, helt enkelt.
      Herregud, när vi var i Uppsala i helgen på valborg så önskade jag på kvällen att jag hade tagit med vinterjackan. True story.
      Nåja, det är bara början av maj än så länge, och det har ju inte varit några dunderskurar. Det finns ju fortfarande hopp, även fast det är satans kallt för tillfället och gråa moln. Och vi hade ju en jävla fin månad i april, så som det egentligen brukar vara i maj. Kanske har det bytt med varandra i år? Det kanske inte passade för den ena?
      Nu har jag i alla fall slutat för dagen, så mig kvittar det väl för idag. Men det är ju en dag imorgon också, och då är det ju faktiskt hemmapremiär för a-laget mot Tillberga. Skulle sitta like a glove med lite sol och värme då.

Första matchen ikväll med b-laget, med mig som tränare. Det känns lite fånigt att säga så, att titulera sig tränare. Det känns inte som att jag är värdig det. Jag ser det mer som att jag är den som "har hand" om b-laget. Eller U-laget, som det så fint heter.
     Så, första matchen ikväll där jag har hand om U-laget. Det ska bli roligt, det känns spännande. Jag har ingen aning om motståndet BK 30 eller statusen på vårat lag, men jag hoppas att vi ska kunna störa dem.
     Jag har tagit ut en elva som jag tror ska funka, annars får vi väl justera allteftersom. Men jag tror på det här och redan nu känner jag att jag brinner för det här. Hela dagen har jag gått och funderat och taggat för ikväll, så nu vill jag bara köra igång. Men jag får vänta två timmar till innan matchen startar.
      Nu ska jag ner på samlingen.

Och Usama bin Ladin är död! Herregud, det är verkligen någonting jag måste yttra ett par ord kring senare ikväll.

Kommentar:
Good times. Det hela är enkelt; två vänner som sitter och spelar Nintendo, 8-bitars, retro, och framför dem väntar en kul kväll på Rolling rock i Eskilstuna tillsammans med Vampyren. Dagen efter åker de tre vännera till Sunny Beach i Bulgarien tillsammans med Kaggen och Mr.Tequila för att där ha en legendary vecka.
      Som sagt, good times.
      Bra minne? Ja, jo, jovars.

30  Ticket to ride - (The Beatles)




29  Någon gång måste du bli själv - (Säkert!)




28  The beat goes on - (Beady eye)




27  Is there a ghost - (Band of horses)




26  I hope, I think, I know - (Oasis)




25  Klåparen - (Kent)




24  Use somebody - (Kings of leon)




23  The Adventure - (Angels and airwaves)




22  Man overboard - (Blink 182)




21  Stop crying your heart out - (Oasis)

Man hade ju hört talas om att Uppsala + Valborg var någonting extra. Att det skulle vara ett jäkla hålligång, helt enkelt. Men herregud, att det skulle vara ett sånt spektakel i parken hade jag aldrig räknat med. Det var helt sjukt vad folk det var!
     Jag är så dålig på att uppskatta, först tänkte jag att det måste vara 100 000 personer, men det kanske är att ta i? 50 000 då? Kanske 60 000? Jag vet inte, men en helvetes massa var det i alla fall, och den ena var dyngrakare än den andra mer än här och där.

Nåväl, dagen började med tidig fotbollsträning vid klockan nio. Dryga två timmar senare började jag, Kaggen och Lillebror så sakta rulla mot Uppsala, efter några oplanerde stopp som sinkade oss en aning. I Västerås plockade vi sedan upp Bläckfisken, och resgänget var samlat.
      Gick förvånandsvärt smidigt att snappa upp Studenten i Uppsala, och efter att ha slängt in grejorna i hans lägenhet, där Ida och Golden goddess väntade, så drog vi oss mot parken där det var satans liv och rörelse.
















Efter ett tag mötte vi upp Vampyrens kusin Timo, eller Holländaren, som lite lusigt och oväntat befann sig i stan då han ska börja plugga i Uppsala till hösten, och det var ett roligt återseende.




Vi satt i parken fram till kvällningen, då det började bli kyligt, och gick därefter hem för att fräscha till oss och för att förbereda kvällens grillning. Den skedde i ett studentområde någonstans i stan, och jävlar vad vi frös. När solen gick ner så blev man påmind om att det faktiskt bara är april och vår än så länge.










En värdelös köttbit och lite potatissallad senare så började vi fundera på hur vi skulle kunna ta kvällen vidare, och lösningen blev att åka till en camping i närheten där några bekanta till Ida, Lillebror och Golden goddess hade en stuga, där också Robinson-Robban hade en stuga bredvid. Dessvärre ledde det till att gänget splittades, då Bläckfisken och Studenten blev kvar på studentområdet, vilket inte riktigt var tanken. Det sket sig i kommunikationen tror jag, och det var tråkigt.
      Väl i stugan blev det smått smockat med folk och det klassiska kortspelet Ring of fire. Det blev en trevlig avslutning på kvällen, innan bilen rullade hemåt.






Meningen var först att vi skulle sova kvar hos Studenten, men jag flaggade tidigt för att jag ville åka hem på kvällen. Jag kände att jag har lite grejer att pyssla med inför morgondagen, bland annat, och tanken på att komma hem redan under natten kändes bäst. Så Kaggen och Bläckfisken blev kvar i Uppsala, medan vi andra rullade hem.
      Jag tycker det blev en bra dag, ett annorlunda och roligare sätt att spendera sin Valborg på, och kul att se hur Studenten bor och har det.

Edit: Och nu efteråt har jag fått höra att jag missade den kanske roligaste incidenten på hela kvällen, en incident som innehöll en sovandes Kaggen och en naken man som hade hamnat i helt fel säng. En mycket rolig historia som jag dock är osäker på om den kan berättas.