Jag ska nog lyckas

Första inomhusträningen på 10-talet för mig igår. Det känns idag. Mör - det är jag det.

       De frivilliga träningarna är igång, och fram till igår tyckte jag att det var skönt att ha tiden till att plugga. Men det var även skönt att röra på sig lite. Man tappar fort när man släpper på träningen.

       Dagen innan, i söndags, var det tentaskrivning. Den tredje den här terminen. Jag hade tänkt att förbereda mig under lördagen, för att inte behöva sitta hela jävla söndagen - men så blidde det naturligtvis inte. Tok heller. Varför vara ute i god tid när man kan stressa som en gnu och lämna in tentan tre minuter innan deadline kl 23:57? Det har blivit en jobbig ovana - men känslan är dock alltid lika skön efteråt. Som en befrielse. Väldigt svårt att sova efteråt dock. Huvudet går på högvarv, även fast man egentligen är ganska tom.

        Gick det bra då? Fuck knows. Det kändes både och. Som att jag fick till en del bra grejer, men samtidigt inte fick till eller missade vissa andra delar. Vi får se.

         December, ja. Första advent, ja. Känns härligt ändå, fast det kom så plötsligt. Ska njuta ordentligt av denna tid fram till julafton. Jag älskar den på så många olika sätt och kan komma på mig själv att längta hit mitt på sommaren. Får inte låta den bara passera och försvinna.

Jag ser dig

jag faller

du har mig

i dina händer

Det händer

som stjärnor

som faller

Jag ber dig

att se mig

nån gång

och för alltid

vill inte komma ner

 

För utan ett mörker finns det inget ljus

utan alla drömmar finns det ingen verklighet

Jag är redo att börja nu

 

Det skaver, det skakar, det är vilset

och jag är lika rädd som du

Men vi har inget att oroa oss för

vi är bara barn

och vår drömfångare har oss nu

 

Vi flyger

i tystnad

över en värld

som lyssnar

Vad vill vi

vart ska vi

var är vi

vad har vi

 

Vi hittar en plats i en värld av ruiner

där gatlampor försöker lysa upp ett mörker av ingenting

Vi kan inte vända nu

 

Det blåser, vi fryser, vi är ensamma

och det känns som att vi aldrig kommer att vakna

Men ta min hand och bestäm hur vi vill ha det här

det är du och jag

och vår dröm finns här och nu

 

Är du

redo

jag väntar

Är du redo

jag är redo

om du blundar

 

(...)

 

***Lucid dreaming. Redy for take off.***

 

(...)

 

Andas

Öppna upp din hemliga dörr

där bara du kan vägen

Gå så långt som du vill

Färga allt omkring dig

Låt inget mörker ta dig

Gå så sakta att du ser allt

Gå så sakta att du minns det

Gå så nära att du kan känna det

Dela med dig av dina tårar

till floder och norrsken

Lämna inget kvar till sorger

Det bästa har inte hänt än

Livet väntar på dig

Glöm inte bort det längs färden

Tänd ett ljus och låt mig veta

vägen till dina drömmar

Redan november. Snart jul. Sommar. Snart november igen. Vad händer egentligen? Det är som att september och oktober aldrig fanns. Fast det gjorde de ju. Jag kanske inte hade tid att tänka efter för att jag var upptagen med att leva? Eller så har jag inte tid att leva, bara bråttom att dö.

         För det är ju fortfarande så att det bara är plugg och jobb just nu. Och fotboll, för även om vi har ledigt nu så kommer jag förmodligen ganska garanterat absolut att börja med den frivilliga inomhusträningen snart. Men det är väl gött att ha något att göra, I guess.

         Halloween kom och försvann. Lillebror var hemma, och det var ju super. Lördagskvällen spenderades först hemma hos Kocken, och sedan drog de andra vidare till en fest hemma hos efterfestarna vid Åsen. Inte jag, då jag hade tentaskrivning dagen efter. Igår alltså. Det gick verkligen sådär. Jag har ingen aning om det jag skrev motsvarade uppgiften - och det känns som att jag kommer närmare och närmare mitt första Underkänt för varje tentaskrivning. Bara hoppas att det går den här gången också.

         Att skippa festen kändes till en början ganska okej. Sedan när det var dags för de andra att gå dit så kändes det inte lika bra. Jag var inte redo att stänga baren än, men jag är ändå nöjd över mitt beslut - för om jag hade hängt med hade jag antagligen inte fått ur mig en vettig stavelse igår. Dock kändes det surt i efterhand, när man fick höra det berömda "snacket" efteråt. Nåväl, det kommer väl fler fester. Eller?

 

Till sist...

         ...att Beady Eye lägger ner gör mig väldigt bedrövad. Vad händer nu? Vad är nästa grej för Liam Gallagher? För det blir väl en nästa grej? Och varför la de ner? Inget tjafs, va? Hur blir det då med Oasis? Vi börjar ju närma oss 2015 och 2016, som är 20-årsmarkeringar för (What's the story) Morning glory samt Knebworth-spelningarna. Kräver svar!

         Däremot ser jag mycket fram emot Angels & airwaves kommande släpp - The Dream Walker. Det känns som att det kan vara svaret, eller bekräftelse, på allt det fascinerande och magiska jag tänker kring drömmar, stjärnorna och det luddiga landet mellan fantasi och verklighet.

        

Vi lekte när vi var unga

fram till slutet av livet

Och det räcker för mig

du var meningen med allt det här

 

Du var min plats

dit jag brukade gå

När jag behövde en plats

att gå till

 

För att få känna någonting

att jag fanns till

 

Var inte ledsen, var inte rädd

Vi har så mycket att le emot

Mitt bland krig och fattigdom

med så lite gjorde vi så mycket

Släpp min hand och låt mig gå vidare

 

Du var så vacker och jag var din

du sa: "Får jag lov?"

och du var min

Det är så lätt att glömma

men du är för alltid min

 

Spill inga tårar för att dansen är slut

Vi har så mycket att vara stolta över

Tänk på allt efter att det blev du och jag

tänk på att sorgen bottnar i hur mycket vi älskade varann

Låt mig inte få ha ont

Jag ska för alltid tänka på dig

Släpp min hand och låt mig gå vidare

 

Vi hade chansen. Vi hade verkligen det. Fler gånger om, till och med. Allra helst i våras, från seriepremiären och framåt, då vi kunde ha spelat till oss tillräckligt med poäng för ge bättre förutsättningar inför hösten. Men det blev bara fyra poäng.

        Sedan hade vi chansen under hösten, där vi vann och vann och spelade oavgjort efter varandra. Det räckte sånär. Vi hade behövt några poäng till.

        Så det blev kvalspel för att hänga kvar, och där hade vi verkligen chansen. Till och med efter att vi "bara" fick oavgjort borta mot Sunne i första omgången så hade vi chansen - och efter 85 minuter hemma mot Örebro Assyriska, då vi tog ledningen med 1-0, så såg det ut som att vi hade tagit den. 12 minuter senare hade vi tappat den. Nästan.

        För inte ens där så var det kört. Vi fick en extrachans. Seger mot IFK Västerås i sista omgången, samtidigt som Sunne förlorade, tappade poäng eller vann med mindre mål än oss, så skulle vi klara det. Och vi vann våran match. Dessvärre gjorde även Sunne det, med betydligt fler mål. Vi vann med 2-1, men hade behövt vinna med 6-0, skulle det visa sig i efterhand.

        Så nu blir det division 4 nästa säsong, och med tanke på alla chanser vi hade, som vi nästan tog, men inte riktigt helt och hållet, så är det väl rättvist på ett sätt. Det känns orättvis, men nyktert sett så har vi ju inte presterat tillräckligt bra.

        Division 4 känns som en nivå för låg för oss. Men vem vet, kanske är det bra just nu? En chans att plocka upp yngre förmågor. En liten nystart, igen. Kanske. Ser man det på det sättet så går vi en spännande säsong till mötes, och det känns inspirerande att slåss om serieseger. För det ska vi väl göra? Ja, herregud.

        Nu får vi vila ett tag, smälta detta, låta det sjunka in - och sedan blicka framåt.

Vi lever. Än. Det är knappt, men vi lever.

       Så såg det inte ut igår. Örebro Assyriska gästade oss hemma på Runevallen, och vid en seger så skulle vi ha ett väldigt fint utgångläge inför sista kvalomgången nästa helg. Och vi borde sannerligen ha vunnit.

       Det är väl synd att säga att vi dominerade tillställningen helt och hållet - men vi ägde definitivt mycket av matchen under väldigt långa perioder. Assyriska stack upp emellanåt och visade prov på farligheter, men i det stora hela tycker jag att vi kontrollerade dem ganska bra. Dessvärre kunde vi inte göra mål. Vi försökte, och borde, ha gjort ett par mål relativt tidigt in i matchen - men det var som att det låste sig framför målet.

        Istället fick vi vänta till matchens 85:e minut innan vi kunde jubla. 1-0, och då kändes det klart. Vi skulle inte tappa, vi skulle kunna rulla runt bollen fram till slutsignalen. Så kändes det verkligen. Men vi blev lite naiva - fick lite feeling av målet - och istället för att bevaka ledningen så kändes det som att vi ville göra ännu fler mål. En god tanke, såklart, men i fel skede av matchen, tycker jag.

        Så blev det som så att domaren hittade tilläggsminut efter tilläggsminut - och tillslut var vi uppe i sjunde övertidsminuten, och Assyriska fick hörna. Dessförinnan hade vi kunnat punktera matchen i tom bur, då deras målvakt följt med upp på en hörna, men nej, så enkelt skulle det inte få vara. Så vad händer istället? Jo, självklart kvitterar Assyriska på hörnan - och matchen blåses av. Ridå tok-ner.

         Var det över? Ja, så kändes det verkligen. Hej då, division 3. Det enda som kunde rädda oss var att IFK Västerås och IFK Sunne skulle spela oavgjort idag - och hur troligt var det? Inte troligt alls. Varför skulle vi ha sådan tur?

         Men det hade vi. För oavgjort var just precis vad det blev idag - 3-3 - efter en rafflande avslutning med två mål åt båda hållen i slutminuterna, enligt rapporterna. Så, vi lever alltså än. Vi har fått ett extraliv. Det allra sista.

          Läget är nu följande: vinner vi mot IFK Västerås nästa helg, samtidigt som Sunne vinner mot Assyriska så hamnar vi på samma poäng och då blir det en målskillnadshistoria om vem som klarar kontraktet. Vinner vi, samtidigt som Sunne tappar poäng - ja, då är det vi som spelar division 3 även nästa år. Oavgjort räcker ingenstans - vi måste vinna.

          Vi har fått en andra chans, och den ska vi bara ta.

Sååå är det tid för Noel Gallaghers andra soloskiva. Det spritter inte direkt i brallan, måste jag säga. Jag gillar karaktären Noel Gallagher - en intellektuell, rolig och medveten person - och det går inte att förneka hans briljans som låtskrivare de senaste 20 åren. Men hans solomusik är...föga upphetsande.

         Grejen är ju att han behöver Oasis - och broder Liam i synnerhet. Så fort jag hörde en någorlunda bra låt på debuten med Noel Gallaghers high flying birds så tänkte jag "Jävlar vad bra den här låten hade varit om Liam sjöng".

         Första singeln till andra soloskivan är nu officiell, och ja...det är vad det är, och jag tror inte att det hade hjälpt ens om Liam sjöng.

 

 

Rensade avloppet under handfatet inne på toaletten idag. Det var en obehaglig upplevelse. Så mycket...geggamojja. But it had to be done.

       Var för övrigt mycket av en "doer" idag. Tvättade ett par omgångar - just det, ETT PAR omgångar - städade, diskade (nåja, satte igång diskmaskinen), skurade och putsade köket och toaletten, och...klippte håret på Morfar.

        Det var en sådan dag, kändes det som. Känns bra.

        Sedan så fortsatte jag och Kocken på vår, numera, söndagstradition - Bingolotto med Ingvar Oldsberg. Fi satana, jag har varit nära kontantvinster ett antal gånger nu - nu måste gubben snart generera mig pengar!

 

Bra känsla. Mycket bra känsla. Skön känsla. Känns härligt!

       Jag menar...det är ju fredag imorgon. Älskar mitt jobb - och hade en skön dag i skolan. Nu har vi dessutom en vecka framför oss där det är ganska lugnt på plugg-fronten. Tid för återhämtning.

        Och det är ju fotboll på tv just nu. Sverige-Ryssland, EM-kval. Heja!

        Och på tal om fotboll så fixade vi ju kval-platsen. Det var väl det mest troliga ifall vi vann vår avslutande seriematch mot Ludvika, vilket vi gjorde med 4-1. Att Munktorp skulle förlora var ju förhoppningen, men att även Franke skulle förlora mot ett Villastaden som inte hade något att spela för - sån flax kunde vi inte räkna med i år igen. Nu vann Franke, vilket innebär kval för oss för att hänga kvar i trean. Först ut: Sunne borta imorgon. Därefter väntar Örebro Assyriska och IFK Västerås hemma på Runevallen.

           Och sedan har jag ju tre skivor kvar att plöja - plus kommentatorspår till varje låt - på Per Gessles megabox med demos och outgivna låtar. Mumma för en musiknörd, och Per Gessle-sympatisör, som jag!

Blev en dag i stugan i Västanhed. Mycket skitgöra. Gräset skulle klippas och en massa sly skulle krattas ihop och köras ner till en stor rishög. Men skit måste ju också göras! En fin dag var det dock.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag har kanske slarvat ett par dagar - men jag har haft lite annat att göra. Som hemtenta, till exempel. Satt i två halva dagar och läste och skrev - och 20 minuter innan deadline i midnatt så skickade jag in den. Lugnt och fint med god marginal. Nåja.

         Men SÅ-SKÖNT-ATT-BLI-AV-MED-DEN. Tung delkurs. Mycket ångest. Den nya delkursen, som börjar idag, verkar behagligare och mer intressant. Återstår dock att se om jag är av med förra kursen - som vanligt har jag ingen aning om kvalitén på tentan. Men att bli underkänd är...ingenting jag vill.

         Nåväl, det är en senare fråga, och idag var det alltså skoldag i Stockholm.

 

 

 

Jag har ju blivit av med min lille vän under näsan, ovan läppen. Drygt ett år fick den hänga där, tills det att jag kände att "Nej - vi behöver en paus".

        Nu försöker vi bygga lite kindvärmare istället. Ett tag. Vi får se. Det hänger lite på håret, hur länge jag känner att jag vill vara i mods-läge.

 

 

Sommar har blivit höst - och jag gillar det än så länge. Det är bra luft. Fina färger. Lite dovt och mystiskt, så där.

        Men herre min körs vad lite jag har skrivit om...saker! Jag tycker inte om det - min lathet. Jag ska bättra mig - JAG LOVAR - med start imorgon. Ett inlägg om dagen, minst. Även om det bara handlar om att jag åt två potatisar, istället för min vanliga tre potatisar, på skollunchen på jobbet.

         Annars känns det som att det händer någonting hela tiden - utan att någonting egentligen händer. Jag jobbar, pluggar, äter, spelar fotboll och sover. Igen, igen och igen. Och igen. Men det var en bra sommar, så man får leva på det.

         På jobbet är det roliga, men intensiva, dagar. Jag trivs väldigt bra och känner att jag utvecklas hela tiden på många olika plan.

         I plugget har vi snart avverkat första delkursen - Utveckling, lärande & dokumentation. Det är bara hemtentan kvar, som ska in om några dagar. Sedan börjar nästa delkurs på torsdag. Även här är det intensiva dagar med mycket litteratur, men det känns ändå bra och...ja, utvecklande. Har en underbar arbetsgrupp med fina människor, och det underlättar enormt. Det är bra trivselfaktor på det sättet.

         I fotbollen så har vi haft en positiv höst där segrar och poäng mot topplagen har avlöst varandra. Tills igår, då vi mötte bottenkonkurrenten IK Franke. Seger där och vi hade skaffat oss ett utmärkt läge inför sista matchen nästa helg, då en seger mot Ludvika skulle innebära nytt kontrakt i division 3. Dessvärre förlorade vi mot Franke med 3-1 efter en mindre bra insats av oss, vilket innebär att det blir ångestspännande nästa helg. Vi måste vinna, samtidigt som Munktorp och Franke förlorar, för att kontraktet ska vara klart. Om vi vinner så har vi nog säkrat kvalplatsen åtminstone, men om vi tappar poäng så kan vi bara hoppas att de andra resultaten går våran väg. Nytt kontrakt, kval eller nedflyttning - det är vad som står på spel nästa helg. Underbart om man gillar dramatik! Vi får se om jag vågar titta.

Hoy! Det var inte igår. Hur står det till? Här är det bara bra. Eller okej. I'm still standing.

        Skolan har dragit igång igen, sedan en vecka tillbaka, och nu är jag inne på termin 2 av förskollärarutbildningen. Känns skönt att ha avverkat en termin, då man nu inte känner samma omotiverade stress och press som i början av första terminen. Man är lite mer strukturerad. Lite mer inne i det. Därmed inte sagt att det är mindre att göra. Kanske snarare tvärtom. Eller också är det baksmällan ifrån sommarlovet som pratar.

         Annars har jag ju jobbat sedan slutet på augusti, inom skolan i Förberedelseklassen. Där har det varit att göra. Många nya elever, och fler ska det bli. Härligt och utmanande, men krävande. Men jag gillar det och jag trivs väldigt bra.

         Att kombinera jobb och plugg har också varit krävande. Huvudet har varit...tungt. Rörigt. Men de' ä' bar' å' åk'. Så länge man inte slappnar av går det bra - och sen när man väl får slappna av, emellanåt, så är det jävligt skönt.

         Och fotbollen har gått bra för KBK, tackar som frågar. Vi har ju börjat vinna! Tre segrar och en oavgjord på de senaste fyra matcherna mot tre topplag - där 3-1-segern mot Köping SÅKLART smäller högst. Vilken-jävla-känsla. Derby är alltid derby och kommer alltid att vara derby tills derby inte längre är derby. Och sedan öltältet i Kungsör på det. Årets, på förhand, roligaste kväll blev i efterhand...riktigt jävla rolig. Trevligt folk, glädje, bra musik, dans och efterfest. Galet bra kväll/natt.

          Och imorgon är det match igen. Serieledarna Örebro Syrianska borta. Blir en tuff nöt, men absolut inte omöjlig om vi fortsätter på den väg vi påbörjat.

          Är sommaren slut? Njaaaääääeeee...men det är nog slutet på outrot vi hör. Ett väldigt vackert sådant.

Bra helg. Mycket bra. Mest för att vi vann - äntligen - för första gången i år med fotbollen. 2-0 hemma mot Sturehov, och det var lika livsviktigt som skönt. I och med att de låg precis ovanför i tabellen så var en seger ett måste, och i och med att vi vann så passerade vi dem.

 

Jag var faktiskt aldrig direkt orolig. Jag kände, med vårt övertag, att vi skulle vinna. Fast...hade vi bara lett med 1-0 i slutminuterna så hade det varit satans nervöst - med tanke på vår otur denna säsong. När vi gjorde 2-0 så kändes saken klar, och det var en härlig känsla.

 

Idag var det upprop i skolan, och Förberedelseklassen där jag ska jobba framöver. Bara en kortis idag, imorgon börjar det på riktigt. Så - är sommaren slut nu? Nej. Semestern möjligtvis, men inte sommaren. Inte förrän september. Det finns en del kvar att njuta av, och även om det regnar nu så får vi hoppas på en fin avslutning av en annars ljuvlig sommar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så händer det igen. En hyllad artist väljer att avsluta sitt liv. Heath Ledger var en chock, Philip Seymour Hoffman var chock - och Robin Williams skulle normalt sett ha varit en helt enorm chock. Men man blir tyvärr avtrubbad. Man blir van. Eller...van är fel ord - men det känns nu, efter alla tragiska öden, att det kan hända vem som helst. Någon man allra minst anar. Som Robin Williams. Man vet så lite om dessa människor, och det är väl lätt att vilseledas in i någon fantisering om att de är så glada och lyckliga som vi ser dem på film.

        Men i Robin Williams fall är jag inte så förvånad - åtminstone inte när jag tänker efter och tillbaka. Jag älskade honom som skådespelare - men personen Robin Williams som visade upp sig i intervjuer hade jag svårare för. Jag blev så irriterad att han aldrig kunde vara seriös mer än tre sekunder. Jag har nog aldrig sett ett tv-framträdande med honom där han varit...normal. Det var alltid skämt och imitationer i 120 km/h. Jag tyckte inte om det. Och som jag väljer att tolka det så måste det ha byggt på en enorm osäkerhet. Vem är jag om jag inte är rolig? På med masken så de inte ser att clownen är ledsen.

         Mitt starkaste minne av Robin Williams är nog filmen Välkommen Mrs.Doubtfire. Jag var väl kanske 8-9 år när jag den med min familj - och jag har nog sällan skrattat så hejdlöst åt en film som åt denna. Just där och då. Visst, jag låg väl inom ramen. En åttaåring som bevittnar en man som klär ut sig som gammal tant som, emellanåt, beter sig som en yngre man - då borde man rimligtvis kikna av skratt. Det är ett starkt minne, det där skrattet.

         Annars minns jag filmer som Hook, Jumanji, Good Will Hunting och Uppvaknanden  Fina filmer. Fantastiska rollprestationer.