Jag ska nog lyckas

 

 

 

Så var det förra veckan, som blev nästan en hel vecka uppe i Västanhed. Har nog aldrig varit där uppe så länge i sträck. Men det var så jävla underbart. Sol och bad varvat med arbete på gården. Sällskapsspel, båt-turer och fiske var även det inslag under veckan, och för första gången i mitt liv fick jag en gädda. Inte mycket att äta, men det kändes som nåt man måste ha gjort i livet. Lillebror däremot fick en ganska bra aborre, men då vi trodde att den inte skulle uppskattas på matbordet så slängde vi tillbaka den. Det skulle vi inte ha gjort. Far blev, milt sagt, bitter när vi berättade om detta.

        Mellan Berghamn och Västanhed hann vi även klämma in en festkväll med bland andra Påven och Vampyren hemma hos Kaggen, vilket var oerhört skojigt. Han var måhända skäggigare än sist, Vampyren, men samma gamla älskvärda tjomme.

        Nu har fotbollen dragit igång igen, vilket innebär att man får operera lite mera på hemmaplan - men sommaren och lovet lever än i allra högsta grad. Kan inte minnas när det var så här varmt så här länge senast. Kan det ha varit sommaren 94?

        Nåväl, första träningen var i måndags, och redan ikväll kör vi första träningsmatchen inför serieomstarten. Tiil min stora glädje hittade jag ett par antika fotbollsskor på en liten sportaffär på vischan. Såna där Adidas-dojjor som dem gjorde förr i tiden, ni vet 10-15 år sedan. Just den här skon köpte jag aldrig då, även fast Beckham körde med den i Real Madrid, för jag gillade inte färgerna. Men nu älskar jag dem, bara för att det är så klassiskt. För mig. Hatar verkligen dagens skor som ser ut som skit och håller i en halv säsong. 

        Alrightythen, Citys juniorer står för motståndet ikväll och alla spelare i truppen ska luftas. Heja!

 

 

Direkt efter Halmstad åkte jag upp till mitt kära Berghamn med Storebror Thomas, Brorson Erik och Brorsdotter Freja. Det var liksom bara hem och packa om och köra vidare.

       Mycket bättre väder än vi hade då kan man nog inte få, Höga kusten levererade verkligen. 25 + varje dag nästan och solen glittrade längs vattenytan på Bottenhavets vatten som letat sig in i viken.

       Utöver en utflykt till Himlabadet i Sundsvall så höll vi oss mest hemma. Ett dopp i det svalkande havet, grillkvällar på altanen, fotbolls-VM, lite (mycket) jobb med trimmern på gården och en massa kvalitetstid med mina älskade brorsbarn kan väl sammanfatta veckan på ett ungefär.

 

 

 

 

Tre semesterveckor har det varit. Har typ inte varit hemma heller på lika lång tid, känns det som.

        Det började med Halmstad och Tylösand på Crono camping vecka 27. En jävla fin vecka med grabbarna - Kaggen, Lillebror och Kocken. Vi hade ju inte lika varmt som det varit de senaste veckorna - men nog hade vi fint ändå och slapp regn, sånär som på en dag, vilket inte gjorde någonting då vi var rätt slitna.

         Annars var det som det brukar - strandhäng, fotboll på gräsmattan, gitarr, trevlig sällskap, Leifs lounge, skratt, after beach med Haaks, Måndagsklubben, öltältet i centrum, blod, pastavagnen på torget, pilsner, klantigheter, dåliga magar, kärlek och Mårtenssons.

         Detta var sjunde svängen till Halmstad, och jag hoppas att det inte var den sista. Lättnaden över att komma hem är aldrig lika stark som tomheten och saknaden som infinner sig ganska snabbt därefter.

 

 

Så - då är vi hemma i Halmstad och Tylösand igen. För sjunde gången. Laguppställningen denna sommar är densamma som förra året - nämligen jag, Mr.Dipp, Lillebror och Kocken.

        Resan ner gick bra och vi var framme till kvällen. Vädret då var aningen kyligt och stugan vi hade föll inte alla i smaken. Därmed låg det ett bittert sken över den första kvällen. Men - så vaknade vi upp till solsken, och när vi sedan lyckades byta till oss en annan stuga - vår kära stuga ifrån sommaren 2008 - så steg humöret. En solig och varm dag med fotboll, gris, en tripp till stan och...ja, kvällen har ju inte börjat än.

          Men det är ju måndag - det vill säga Måndagsklubben på Leifs lounge!

 Du bodde inne i rummet

vid köket, bredvid mig

i så många år

Du var så liten och sedan blev du så stor

men för mig är du alltid min lillebror

När livet var en lek

när det blev jobbigt, när livet svek

så fanns det alltid ett "god morgon"

och ett "god natt"

Våra gator gjorde oss till dem vi är idag

för mig är dom allt

du var alltid allt

Och du är allt nu, lillebror, fortfarande allt

För när livet sänker mig

när det tar upp mig på sina axlar

när jag undrar varför allt är som det är

Så finns min kärlek till dig

och det räcker gott åt mig

Det kunde ha varit värre

jag kunde aldrig ha haft dig

Det är du, lillebror, det är du

Älskade vän

jag ger dig inte mycket

Men om nåt betyder någonting

räcker det för alltid

och gör ditt liv lite bättre

 

 

 

Ännu en midsommarafton - och den blev ju ganska bra i år också. Varken mer eller mindre.

       Först, traditionsenligt, uppe i Västanhed med nära och kära, sedan hem till Kungsör och fest ute på landet hos Sofia Eriksson - för att slutligen landa vid Midsummerburst på Motorgården. Det var väl trevligt, allting. Som väntat kunde inte förväntningarna motsvaras, men det har man väl lärt sig nu efter ett antal år av happenings i form av midsommar, valborg, nyår och juldagar.

 

 

        Sista månaden blev rätt intensiv, i och med att den avslutande kursen var något komprimerad. Det var inlämningsuppgifter, intervjuer, redovisningar och slutligen - hemtenta. Vete fan hur det gick på den, känslan var långt ifrån bra efteråt, men jag hoppas innerligt att jag klarar den. Jag har förvisso trott att det kanske gått apdåligt på tidigare hemtentor - och sedan fått toppbetyg - men den här gången kändes det extraordinärt dåligt. Skulle inte vara något vidare att behöva göra om den, så nu går man här och våndas inför resultatet.

         Nåväl, det är som det är. Utöver denna intensiva sista kurs så var det även avslutning på VFU-kursen, alltså praktik, eller verksamhetsförlagd utbildning, vilket innebar samtal med handledare och mentor från högskolan. Jävlar vad nervös jag var, och detta samtal har gnagt inom mig under egentligen hela terminen. Prestationsångesten var på topp - för man vill ju visa sig DUKTIG. Jag, i alla fall. Eller...jag vill visa att jag inte är helt oduglig, närmare bestämt. Jag hade, som vanligt i mitt fall, lagt ribban lågt inför samtalet genom min självreflektion som skrevs innan samtalet - och till min glädje hade jag lagt mig aningen för lågt, skulle det visa sig. Så det blev ett rätt bra samtal - men det var fruktansvärt skönt när det var över, då det markerade att terminen verkligen var slut och att sommaren nu ligger framför mig.

          Jag trodde dock att känslan skulle vara mer förlösande, typ som att jag skulle vilja springa naken över ängen bredvid Västerskolan, för så var känslan inför samtalet - men det blev mest...en utandning. Den sköna känslan har dock kommit smygandes de senaste dagarna, i och med att man inser att man inte har något att plugga inför, så nu är det bara att njuta.

 

Ett första sommaräventyr blev det i helgen, då jag, Stiffa, Lillebror och Ida - feat. Lazee Forss - åkte upp till Stockholm för Kentfest. Det var en kort men väldigt trevlig vistelse. Jag hade väl hoppats på en bättre konsert med Kent, nio nya låtar var minst sex för många - men själva upplägget var trevligt.

          Annars är det snart midsommar, med allt vad det innebär, och sedan börjar väl nedräkningen inför Halmstad helgen därpå.

          Nu väntar bussen till Ludvika. Bortamatch, och hög jävla tid för den första trepoängaren. Den borde ha kommit för längesen, eller åtminstone förra helgen - men nu är det som det är. Bara att kriga arslet av oss i de här två sista matcherna, så att utgångsläget ser något bättre ut för oss inför hösten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var ju länge sen jag yttrade mig om mitt hår - inte sant? Förstår att ni undrar. Anledningen är ju den att det inte hänt så mycket, sett över längre tid.

 

Jag körde ju länge på den här välkammade frippan, med längre lugg och kortare sidor. Otroligt länge, för att vara jag.

 

 

Jag trivdes i den, kände mig lite vuxen och så, men efter ha haft den stilen i ett år så tröttnade jag och gick tillbaka till Liam Gallagher-style. Först lite längre, sedan vässade jag ner den.

 

 

Oj så härlig maj har varit. Det är bara att buga och bocka och tacka och ta emot. Jag känner mig smått frälst över vädret vi haft - just nu, just i år, just i maj - och jag har aldrig upplevt det tidigare. Det är någonting med luften tror jag, den har varit så där klibbig som den brukar vara vid Medelhavet. Kanske är det minnen från semestrar på 90-talet som sköljer över mig? Gött har jag i alla fall mått.

         Plugget är inne i slutskedet nu. Blir inga mer träffar på skolan för den här terminen, och endast sista hemtentan återstår. Nästa söndag ska den vara inne, så jag har lite välbehövlig tid med den. Sedan återstår det sista med min VFU - min praktik - i form av att jag ska ha dels utvärderingssamtal för den här terminen med min handledare, och dels trepartssamtal med min handledare och min mentor från högskolan. Mentorns omdöme, handledarens omdöme och mitt egna omdöme kommer sedan utgöra mitt betyg för VFU:n den här terminen. Om ni bryr er? Det kanske ni inte gör?

         Nåväl, fredag 13 juni (helvete, det insåg jag först nu) så kommer detta samtal äga rum - därefter är plugget slut för den här terminen. Västerskolan, där jag jobbar, har skolavslutning 12 juni - så på fredagskvällen kommer jag dra en stor djup suck av lättnad. Eller förtvivlan, ifall samtalet skulle gå åt helvete.

         Ja...och just nu är det lediga dagar ifrån jobbet. GÖTT! Imorgon är det ingenting. Kanske Västanhed - men inga måsten. Ingen fotboll och inget plugg.

         Fotboll är det däremot på lördag, då Örebro Syrianska gästar Runevallen. En första trepoängare skulle sitta som den perfekta fisen. Vi behöver den verkligen, vi vill verkligen ha den och jag tror vi kan fixa den.

 

En bäcksvart eftermiddag, denna underbart soliga lördag. Hemmamöte med MD FF Köping, derby, mycket folk - upplagt för fest. Men istället för fest; haveri.

         Känslan inför matchen var god. Vi hade spelat jämnt med topplag som Villastaden och Juventus, dock utan att ha vunnit, och känslan var att Köping inte kunde vara mycket bättre. Vi saknar kanske den spetskvalitén som Köping besitter - men som lag skulle vi kunna kriga oss till en seger. Så blev det icke.

         Vi tycktes vara rädda, nästan skräckslagna. Som att matchen önskades ta slut innan den ens blåsts igång. Vi ville inte, vågade inte, kunde inte. Köping var större, starkare och modigare - och vann därför rättvist med 4-0. Det var jobbigt på alla sätt och vis, dels för att det var just Köping, men allra mest för sättet vi agerade på - oavsett vad motståndet hette.

          Vi hade kanske inte vunnit även om vi hade bjudit upp till dans, kanske, kanske kunde vi ha fått oavgjort igen - men hur som helst hade det varit värdigare. Eller? Är det kanske bättre att braka samman helt och hållet och bli utspelade när man har en dålig idag, istället för att göra sitt allra yttersta och ändå inte räcka till? Jag har inte kommit fram till mitt svar ännu. Nu blev vi utspelade för att vi hade en otroligt dålig dag samtidigt som Köping gjorde allting väldigt bra. Hur kommer det att gå i höst borta i Köping om vi får till en riktig toppinsats? Kan vi knäcka dem då? Jag hoppas verkligen det.

 

Desto bättre blev övernattningen i Västanhed från lördag till söndag. En otroligt varm söndag, som brände sönder mina axlar, med en del jobb på gården och ett premiärdopp i Hedströmmen. Varmt i vattnet var det inte, men inte alldeles åt helskota kallt heller. 12-13 grader, kanske. Det var okej.

 

Tänk så lite man vet. Tänk så lite man förstår. Tänk så mycket man glömmer bort.

        Det är ju så givet att tänka att man efter att ha blivit tokhyllad världen över och kammat hem en Oscar för bästa dokumentär skulle sväva på moln. Att man skulle känna sig oövervinnlig. Att lyckan bor i alla de hundratals dörrar som plötsligt öppnats just för dig, tack vare din talang, tack vare din prestation. Att någon skulle kunna må dåligt efter det...det finns ju inte.

        Men det fungerar ju inte så. Demonerna bryr sig inte om din framgång. Man kan må dåligt precis när fan som helst.

        Att sönderkramade Malik Bendjelloul skulle mått dåligt rimmar kanske illa för de flesta - det gjorde det för mig med. Men det är kanske inte så konstigt ändå, när man tänker efter. Det händer alla, nån gång, ibland, alltid.

        Varför vet jag inte - men att det utvecklade sig som det gjorde känns bara så fruktansvärt fruktansvärt och åter fruktansvärt tragiskt.

Kent. Detta Kent. En gång i tiden hatade jag dem, typ. Inte de två första skivorna, indie-pop-skivorna, utan det var väl mer efteråt. Från Isola och framåt. Det blev så jävla tung-gung-deppigt och Jocke Berg drog ut på varenda stavelse han kunde komma åt, i ett enda långt mummel.

       Men sen hände någonting. För några år sedan. Det började med att jag började tycka att Kent var lite coola. De var stora - och spelade på det, i ett skönt kaxigt skådespel. Allt som gjordes skulle göras så fläskigt och drygt som möjligt. Typ som att ha en live-release på en klubb i New York för skivan Röd. Eller att kalla till en pretentiös presskonferens inför släppet av Jag är inte rädd för mörkret. Eller som att bara släppa en ny skiva helt plötsligt, utan minsta förvarning, inom ett år sedan senaste skivan, som man gjorde med En plats i solen. Jag gillar det där, det där dryga.

        Dessvärre har musiken, alltså skivorna, aldrig drabbat. Bara enstaka låtar. Som Klåparen, som 999, som Svarta linjer, som Socker. Eller som med nya skivan, Tigerdrottningen, där jag endast känner någonting speciellt för singeln La Belle Epoque. Jag vill så gärna omfamna dem musikaliskt - jag vill verkligen det - men det går inte. Det går inte hela vägen.

         De har min respekt som band, som hit-makare och som live-akt. Men inte musikaliskt, i sin helhet.

 

Ett annat band som har min respekt är Mando diao. Det kör verkligen sitt eget race. Det hade varit så enkelt för dem att fortsätta på sin framgångsrika karriär som garage-rockare, eller att följa upp framgångssagan Fröding-tolkningar med ett album på svenska med egna låtar, i samma anda. Istället snubblar de över en gammal jävla rysk synth och går totalt bananas in i 80-talsväggen - fullt ut! Jag älskar verkligen det. Jag kan riktigt ta på deras inspiration och lust. I vissa fall älskar jag verkligen tvära kast.

          Att nya skivan sedan är helt fantastiskt dålig - fullkomligt olyssningsbar - är en helt annan sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Herregud, så är det redan maj! Var ju - PÅ RIKTIGT - inte länge sedan vi stod på min balkong och skålade in det nya året. Det som nu, snart, är halvvägs borta. Måste öka takten, måste hinna med tiden.

         Valborg hör ju till de där högtidsdagarna som på förhand verkar så förbannat roliga och som alltid erbjuder tidernas skratt - men som sedan visar sig vara...just another day in life. Men det var trevligt i år. Jag och Kocken åkte upp till Lillebror i Uppsala, där vi förvisso inte hann med det stora parkhänget. Men det gjorde inte så mycket för min del - den lilla del av fylleslaget som man mötte den korta tid vi var där räckte. Istället blev det musik, sång och glädje i lägenheten, vilket jag tyckte var mycket trevligare - och för att stilla Kockens hunger på krogliv och dansgolv så gav vi oss ut en stund i natten. Big mistake, då vi tvingades ta oss igenom en jävla snöslaskstorm för att komma fram. Jag grät inombords med varje steg vi tog, men vi kom fram, vi stillade Kockens begär, och sedan var det inte mer med det.

          Dagen efter, 1 maj, så gjorde vi stan en sväng och såg på alla demonstranter som gjorde sina röster hörda. Såg Alf Svensson från Kristdemokraterna, vilket var en celebrity check bättre än ingen alls.

Oh la la. Jag har tur. Det är inte ofta jag är sjuk. Inte nu, inte förr heller. Jag tror att jag gick flera år i lågstadiet utan att missa en skoldag. Jag har klarat mig bra genom åren. Men nån gång, då och då, drabbas även jag. Som i torsdags.

       Vaknade och kände mig inte helt genomhärlig i kroppen. Mådde inte dåligt så, men det kändes...oroligt. "Skit i det" tänkte jag och åkte i skolan, eftersom vi hade en redovisning som var tvunget att genomföras. Och sedan sket jag. Men, jag hann i alla fall genomföra redovisningen, då vi lyckligtvis var först ut av alla tolv grupper. Sedan åkte jag hem och bäddade ner mig. Magsjuk. Kan man känna sig mer eländig än när man är magsjuk?

       Men jag visade motståndskraft och var på benen igen redan dagen därpå. Halvt tillbaka. Trodde såklart inte på att få vara med i helgens match mot Juventus - men då flera andra i laget saknades på grund av skada och sjukdomar så blev det så ändå. Om jag hade fått spela en längre tid i matchen så hade jag nog gått under, men nu blev det lite drygt en kvart - och det räckte till. Var helt slut efteråt, hade inga krafter alls.

       Dessvärre förlorade vi mot tippade topplaget Juventus med 2-1, och det efter en till stora delar väl genomförd match. Vi försvara oss, ånyo, väldigt bra och lyckades stoppa deras giftiga offensiva spelare - men tyvärr orkade vi inte riktigt att hota tillräckligt framåt. Vi fick ändå in en reducering med kvarten kvar av matchen, och försökte verkligen forcera in en kvittering. Men vi orkade inte riktigt. Trist, men om detta skulle komma att vara ett av seriens topplag så är insatsen ändå ganska godkänd.

       Nehe, tillbaka till hemtentan då?