Jag ska nog lyckas

Jag dansar med en flicka, hon får mitt hjärta förstorat
sen dansar hon med Daniel, och allt är förlorat.
Jag tänkte skriva en bok och sen bli bög
för antingen är alla lesbiska, eller så var det jag som aldrig dög.

Akta dig lillebror, håll fast vid det du har

en dag kommer du vakna upp och önska att du hållit henne kvar.

Känn ingen sorg för mig Kungsör

att jag alltid blir olyckligt kär det rår ni inte för.

Jag vaknar alltid likadant. Lika tyst, ensam och svag

någon gång skulle det vara skönt att uppleva en annan dag.

Vi delar bara samma säng när jag drömmer om ett helt annat liv

det kanske låter fånigt nu när min rygg har fastnat i din kniv.

De säger att det är lättare att lämna än att bli lämnad. Man slipper känslan av att man inte duger.

Nu vet jag att de inte ljuger.

Jag skulle ringa dig, säga att jag älskar dig

men stoltheten stod i vägen för mig.

Jag borde kanske ha kastat bort dig för länge sen

men vad jag än säger så var jag inte redo att släppa dig än.

Kärlek slet oss i stycken, men utan dig var jag inte hel

utan dig kändes min lycka fel.

Ett sprucket hjärta är ett sorgligt sätt att starta någonting nytt

men jag kan aldrig ångra allt det du någonsin betytt.

Jag har ett fotografi

det gulnade med den långa pojken du blev förälskad i.

Alla känslor jag byggt upp genom alla dessa år

försvann efter två timmar och en och annan tår

Jag älskade dig, mer än du någonsin kommer att få veta

lycka till med allt, men du kommer att få leta.

Dagarna är över då jag borstade tänderna med en flaska Jack

aldrig mer ska jag vara ensam när jag får en hjärtattack.

Jag vill komma hem och känna dofterna överallt

de som värmer mig när det är kallt.

Jag vill sjunga med han som jag älskar mest

jag vill dansa på golven där jag trivs bäst.

Jag vill vara med hon som gör att jag ler

jag har tittat bort en stund, men aldrig mer.

Jag vill krama dem som frågar hur jag mår

berätta fåniga historier som bara de förstår.

Och om allt det är på riktigt

så är allting annat inte viktigt.

Om jag nån gång vill vara ifred

tar jag bussen upp till Västanhed.

Där ingen är förstörd

där varje blomma är orörd.

Jag ska kyssa den första flickan med krans i sitt hår

jag ska bada naken i natten och göra en parkbänk till vår.

Jag vill ta chansen för en gång skull

inte vara ful och alldeles för full.

Och om allt det är sant

så ska jag hålla mig på rätt sida av höghustakets kant.

Alright, what's new?
    Få se...utekvällen med italienskorna gick bra. Väldigt rolig kväll. Det var dans och armbrytning och sång och kramar. Och vi kunde konstatera att jag pratar bättre italienska än vad de pratar svenska.
    Ciara och Alessandra. Ba pore bi po! Om jag nån gång har vägarna förbi Milano så har jag i alla fall någonstans att ta vägen. Det är ett löfte jag har vunnit.
    Sedan har jag varit på en karaokebar och sjungit mössan av aussieborna. Ja jävlar vad jag sjöng! Det var alltifrån Elvis Devil in disguise till John Farnham's You're the voice. Om ni inte visste det så är John Farnham från Australien, så den låten är typ deras nationalsång. Och jag gjord den med bravur - taket lyfte nästan.
    Och stämningen blev inte sämre när jag sedan drog av några Abba-låtar. Abba var riktigt megastora här nere när det begav sig, och folket här har inte glömt sitt kära svenska band.
    Sedan blev det Wonderwall - men då slutade jag showa. Då blev jag dödsallvarlig. I 4 minuter och 27 sekunder var jag så nära en rocksångare jag kan komma. Pure magic!
    En annan kväll var jag, Fröken Blomberg, Jules, Åshild, Lovisa och George ute käkade lite pizza och drack lite öl och vin. En lugn men trevlig kväll som avslutades på bakgården hemma hos Fröken Blomberg & Co. Dock kände jag för att vakna upp i min egen säng så jag bestämde mig för att traska hem efter ett tag. Det är en bit om man går - men det var en helt fantastisk promenad på alla sätt och vis.
    Och så har jag spelat poker med en blind kille. Han var så jävla grym, det var helt omöjligt att se om han bluffade eller inte...
    Sedan har det varit Anzac Day här nere. Det är en dag då man firar att Australien blev självständigt, tror jag, och man hyllar de människor som offrade sitt liv för kontinenten. Minnesstunden är i gryningen, och därefter dricker man konjak och mjölk, men jag var alldeles för trött för att orka pallra mig upp. Lite synd men...mjeh?
    Det har blivit varmare här igen, nån vecka med regn och mulet. Jag skulle tippa på runt 30 grader. Stranden imorgon, kanske?

Och nu har jag sett Twillight, och min enda fråga är: what's with all the ståhej?
    Ingen märkvärdig film, men nog blev man allt lite småkär i vampyrpojken...

Till sist...
    Jo, man har väl lagt på sig några kilon här nere. Men det är lugnt, jag springer av mig det när jag kommer hem...

Och jag hör en fågel. Och var det inte du som jag önskade livet ur

tusentals mil härifrån, hemma i min egen bur?

Och jag ser en fjäril, och var det inte den

jag släppte ut för länge sen?

Det var då jag längtade ut, precis som en fjäril längtar ut genom fönstret.

Allt jag ville var bort, iväg från det cirkelformade mönstret.

Nu när jag är borta, vad finns då kvar?

Tog jag med mig skiten, eller är den allt jag har?

Jag har mina vänner, det är de enda jag känner.

Och nu kan jag inte känna dem längre.

Och det var så länge sen vi var små

men jag minns allting då.

Du var allt jag hade, och jag var ingenting

vi var som Arbogaån, vi bara flöt omkring.

Snart är vi så gamla

vi borde passa på medan vi är unga nog att ramla.

Snart är vi äldre, det här varar inte så länge till.

Men visste du att jag varar så länge du vill?

Hey, jag saknar dig.

Jag var nere i skiten, but I got up again.

Ja jag var uppe på fem.

Ingen skit kunde hålla mig nere tillräckligt länge för att jag skulle nå marken

eller bli som de andra som satt där i parken.

Nu har jag inga kullar kvar att längta bort över

för jag har sett allting, och det är inget jag behöver.

Livet är till för vinnare, men vi är alla förlorare om vartannat

och när jag tittar tillbaka hittar jag inget år där jag kunde ha stannat.

När jag tittar tillbaka ser jag bara stunder där jag famlat.

Minnen gör sig påminda om brasor, sprit och fyrverkerier

jag var lycklig då, men inte utan bryderier.

Jag var ängslig då, men så kom jag hit.

Nu kallar de mig granit.

Och jag saknar dig, du kära lilla maskros.

De kallar dig ogräs, men så fort du blommar ler vi. En första sommardos.

Och vad jag önskar, bara en enda gång

att vi fann varandra, som i en sommarsång.

Min kära fina vän, när ses vi igen?

Någon gång. För kom ihåg, when life is shit

du och jag, vi kommer att leva för evigt.

Är du nyfiken? Snälla stanna, gå inte. Jag har dig nu.

Jag kanske är långsam, jag kanske är blind. Men när allt kommer omkring så har det alltid varit du.

John säger: you've got to hide your love away

men den kommer alltid fram när jag tänker på dig.

Bara lite till, sen är jag där jag vill vara.

Och om stjärnorna vill mig väl så är din kärlek min att besvara.

Vad du än säger, hur fel jag än är

så kommer det alltid vara dig jag håller kär.

Om dina läppar och händer är allt jag har

så har jag inga önskningar i livet kvar.

Det är inte mycket, jag vet.

Men det är du.

Min hemlighet.

* Mina vänner och min familj

* Svensk tv

* Alla låtar med Oasis som jag inte har i min iPod

* Blåvitt och Man United

* Maistro's kebeb

* 90% av kläderna jag inte hade med mig till Australien

* Att titta på Vänner med Kaggen när det fortfarande var "nytt". (Ett långskott, jag vet, men jag har liksom återupptäckt Vänner här nere, och det fick mig att minnas min och Kaggens Vänner-period medan serien fortfarande var färsk)

* Fotboll och The Boys of KBK

* Svenskt kaffe

* Mors fiskgryta med lax, torsk och räkor

* Regelbundet internet

* Fiskpinnar och Hots-korv

* Kidsen ute på Björkliden

* Fars stekta, ägg, korv, bacon och potatis

* Att köra bil

* Riddarna
*Cheesballs

* Att titta på Family guy med Kaggen

* Lillebrors köttfärssås

* Harry's

* Mats Olsson

* H&M, Ego, Myrorna och MQ

* Svensk mjölk

* Arne

Okej, Johnny Boy finns inte längre. Numera är jag Johnny Bananas. Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning. Eller jo det har jag, men det är en lång Moondyne Joe's-historia.
    Så nu för tiden låter det: "Hey look, it's Johnny Bananas! How are you?", eller också bara: "Ey, Bananas! How are you, man?".
    Jag vet inte vilket jag gillar bäst, det eller Johnny Boy, men båda duger alldels utmärkt.

...och på fredag ska jag och Channel gå ut med två italienskor. Det ni! Det skulle ni allt bra vilja göra va?
    Vi träffade dem på stranden en dag. De har tydligen rest runt hela jävla Australien i en van, som de också bor i, och efter Melbourne och Sydney har de nu tagit sig till WA, Western Australia, för att testa Perth. En av dem hade inget hår, eller jo lite stubb, och jag ville inte fråga om det är för att hon varit/är sjuk eller om hon bara gjort en "Britney" - men jävlarimej hon har ögon! Vilka ögon, det är så att man druknar i dem. Ciao bella tutti frutti caprizzosa!
    Det ska bli mycket intressant, det där. Tur att man inte är ytlig.

...och snart har mitt kära, älskade, underbara KBK seriepremiär mot Gideonsberg. Åh herregud vad jag önskar att jag var där, med dem, på Runevallen, på planen. Första seriepremiären jag missar på 10 år.
    Men jag ångrar inte att jag är där jag är. Den här resan var absolut livsviktig för mig, och om jag fick chansen att ändra mitt beslut så hade jag inte gjort det.
    Dock ändrar inte det att jag mer än gärna skulle vilja vara på planen med mina rödsvarta mates, öga mot öga med vilket pisslag som helst. Nu blir det inte så, men jag tänker hålla alla fingrar och tår för att det går vägen i premiären.
    Jag tittar seger med 3-1, efter mål av Marcelo, Bot-mannen och Tord.
    Fan går det inte att live-streama?

Till sist...
Channel, Chris, Bruce, Mitch, David, Jules, Amy, George, Joe, Ned, Nathan, Cussie, Mario, Loui, Ciara, Isac, Alessandra, Åshild, Rune, Matt, Lovisa, Tord, Ray, Clint, Dan, Cristopher, Sean, Peter, Diane, Bjarte, Roberto, Steve, Dave, Austin, Joel...boy, det är mycket att hålla reda på nu.

Huset jag bor i. Flashigt värre!




The living room.




Fågeljäveln VB som lever rövare och skriker "Dickhead" hela tiden.




Mitt rum. Det är inte mycket - men det är mitt.




Uteplatsen. Också flashigt värre.




Jag menar...vi har ju till och med pool.




Bruce. Han bor inte i huset, men på 7 veckor har han varit hemma 4 gånger, så jag vet inte...




Chris, min landlord.




Channel. Tuffare än Lara Croft.




Och så lilla jag. Tihi...

En sak har jag glömt att berätta. Här nere är jag inte Jone. Jag är inte ens Jonatan. I'm fucking Johnny. Johnny Boy.
    Det började med att folk inte kunde uttala Jone. Det blev bara Juni och Juno och Juna. Eller i värsta fall Uno. Så en grabb sa "Äh va fan, jag kallar dig Johnny" - och jag fastnade för det direkt.
    I huset jag bor i nu så vet de nog inte ens om att jag heter Jonatan. Det har varit Johnny ända sedan första dagen. Numera är jag så van vid Johnny att jag knappt reagerar om någon kallar mig Jone eller Jonatan. Alltid när jag träffar nya människor nu så presenterar jag mig som Johnny.
    And I like. Nej. I love it. "Heeey, Johnny Boy! How are you, buddy? Everything's alright?".
    Johnny Boy. Jag kräver att folk kallar mig det även när jag kommer hem.

Och en annan sak...
    Jag har blivit beroende av jordnötssmör. Fullkomligt besatt. Jag måste ha en jordnötssmörmacka minst två gånger om dagen, annars blir jag galen. Det är som att munnen torkar ihop och sedan fylls av saliv och sedan torkar ihop igen om jag inte får min dagliga dos av jordnötssmör.
    När jag var liten så fick jag alltid jordnötssmör av Mor på mina smörgåsar som jag hade med mig till lekis, men sedan någonstans runt mellanstadiet så försvann min kärlek till detta underbara pålägg. Jag vet inte varför, kanske var det någon flicka som upplyste mig om att jag luktade äckligt i munnen efter att jag gottat mig i mina mackor?
    Hursomhelst, nu har jag hittat tillbaka till mitt älskade jordnötssmör - och nu skiter jag fullständigt i om någon tycker att jag luktar äckligt. Inget ska skilja oss åt igen.
    Så nu vet du att det måste införskaffas tills jag kommer hem, Mor.

Sedan fortsätter jag min vana trogen att berätta om folk hemifrån som jag drömmer om.
    Här senast drömde jag att jag sov över hemma hos M'n'M, "eftersom att hon skulle skjutsa mig till skolan nästa dag". Men något var alldeles galet med mig. Jag kunde inte ens gå till toaletten själv, så M'n'M fick hjälpa mig att borsta tänderna. Det var snällt. Vi skrattade gott åt min tafatthet.
    Sedan kom det några snubbar som ville köpa kebab, men M'n'M förklarade bestämt att hon inte säljer kebab längre.
    Ja det var en konstig dröm...

Till sist kan jag berätta att det varit en dålig vecka med mycket regn - men i fredags exploderade solen igen och nu har det varit varmt och gött i flera dagar.
    Igår lapade jag sol på stranden och hade det för jävla underbart tillsammans med några libanesiska snubbar. Mario och Luigi hette de. Eller egentligen hette han Loui, men det är mycket roligare att kalla dem Mario och Luigi om man kan sin tv-spelshistoria.
    Efter stranden åkte jag och Channel hem till dem på grillkväll. De var schyssta men smått livsfarliga på något sätt. Det är svårt att förklara. Jag tror inte att jag vill träffa dem igen.
    Luigi måste också vara Ödlans försvunna tvillingbror. Det måste vara så, för det är kusligt så lika de är. Både till sättet och utseendet.

En sak är jag ganska övertygad om. Jag kommer att komma hem som en helt ny människa.
    Det växer sig på för varje dag som går, den här känslan att jag blir starkare, tryggare och bättre. Och det är precis det jag hoppades på när jag åkte ner hit.
    Det är ingenting jag har strävat efter, det har bara blivit så, vilket är väldigt välkommet. Självklart är mycket av mig kvar, man kan inte fly ifrån den man är - men vissa saker har försvunnit, eller bara tonats ner, medan det samtidigt har tillkommit nya element hos mig.
    Jag antar att jag blivit mindre tonåring och mer gubbe. Fram till nu, eller en tid tillbaka, har jag nog haft en tonårings röst i mitt huvud. Men jag hör inget från honom längre. Jag har istället tagit ett par jättekliv framåt, kanske för många, och jag känner mig väldigt tillfreds med mig själv för tillfället.

Så bered er där hemma - när Johnny Boy kommer hem så blir det andra bullar! Den här sommaren kommer att bli den bästa någonsin. Vi ska sätta världen i gungning, ni & jag. PEACE!

Jag fortsätter att drömma om människor hemifrån. Gamla klasskamrater som jag inte ägnat en tanke åt de senaste 10 åren, gamla lärare från gymnasiet som jag bara haft i enstaka ämnen någon gång ibland och personer från min barndom som jag knappt kommer ihåg namnet på. En natt satt jag på Phoenix i Kungsör och snackade med den ena osannolika personen efter den andra. Bara det att jag satt på Phoenix är anmärkningsvärt liksom...
    Jag förstår inte, det är minst 5-6 nya personer varje natt. Det är precis som att mitt liv, i form av människor jag träffat, passerar revy. Det är skumt, men väldigt roligt och intressant. Det är spännande att gå och lägga sig och fundera över vem man kommer att träffa på denna natt.
    Nu väntar jag bara på att Robin Nordeng ska dyka upp i någon av mina drömmar. Marko Aho skulle också vara roligt att träffa igen.

För övrigt så är Johnny Depp vår tids största skådespelare. Han borde få en Oscar för varje roll han gör.
    Det har tagit en lång tid för mig att inse det, men nu är jag fullständigt övertygad om att det inte finns någon mer kvalificerad skådespelare. Han kan spela allt - elak, snäll, galen, sympatisk, rolig, sexig, psykopat, hjälte, romantisk, tönt, hård, mjuk...ja, det och allting annat som jag inte nämnt.
    Alice i underlandet var kanske inte en jättebra film - men satan i helvete vad grym Johnny Depp är! Alltid.

Annars har jag blivit helt besatt av Oasis. Visst, jag har alltid varit deras biggest fan #1 - men nu är det helt utom kontroll. Jag bara matar och matar och matar.
    Jag har nu erkänt för mig själv att de har splittrats, även om jag fortfarande hävdar att vi inte har sett det sista av Oasis än - men det spelar ingen roll. Min kärlek till Oasis har aldrig varit större.
    Eller...det är egentligen kärlek till Oasis i allmänhet och Liam Gallagher i synnerhet. Det är där alla dessa starka känslor bottnar för tillfället - i Liam Gallagher. Han finns i mig 24-7 just nu. I varenda andetag, i varenda fotsteg. Jag är kär, jag är galen, jag är besatt. Jag är Liam Gallagher, and I'm fucking loving it.
    Jag skulle kunna ge ett lillfinger för att få träffa honom. Det har utvecklats till en av mina största önskningar här i livet - att få sitta ner en hel kväll och snacka, bara han och jag. Dela ett par tio öl på en pub någonstans, vid ett avskiljt bord där inga jävlar skulle komma komma och störa oss. Jag har en miljon frågor jag skulle vilja ställa honom om alltifrån kläder och hår till musik och inspiration. Fy fan i helvete - jag tror verkligen att vi skulle klicka. Jag tror verkligen det, på allvar. Dels för att jag vet så mycket om Oasis och Liam, och dels för att jag vet att bakom denna rock'n'roll-attityd så finns det en fruktansvärt ödmjuk och intelligent person.
    Jag minns konserten i Globen förra vintern. Jag vet inte hur långt avståd det var mellan oss, 30-40 meter kanske, och jag var som paralyserad. Det var som att det inte var på riktigt.
    Hujedamej, än så länge är det bara en dröm och en önskning - men tänk om det en dag blir verklighet? Att jag får sitta ner med The Man himself. Skulle jag då ha modet att öppna munnen? Självklart! Om inte så efter ett par bägare i alla fall.
    Jag skulle absolut inte ha något emot att få sitta ner med Noel Gallagher heller. Jag har minst lika många frågor att ställa honom också, om inte fler, tack vare att det är han som skrivit 90% av Oasis låtar och att det var han som var bossen i bandet. Dock är jag lite småsur på honom just nu, eftersom att det var han som lämnade Oasis. Jag kan också hålla med Liam om att Noel inte är så mycket rock'n'roll längre. Han har blivit en liten mysfarbror som bara vill sitta och klinka på sin akustiska gitarr.
    Nåväl, tids nog kommer väl Noels soloskiva, och även fast jag inte ser fram emot den så jävla mycket så kommer jag självklart att köpa den. Sedan är det ju som så att övriga Oasis kommer att släppa en skiva nästa år, dock under nytt namn, och det ser jag fram emot desto mer.

Till sist låter det för jävla underbart med vårsolen där hemma. Jag har inga som helst problem med att säga att jag längtar hem till den svenska våren. Den är fanimej oslagbar. Men - jag är inte på långa vägar klar med Australien.

Nu ska jag berätta om den gången jag gick upp till puben helt själv.
    Jag hade ingenting att göra så jag tänkte att det kunde vara trevligt att ta en öl i solen och kanske skriva några rader på boken. Inget konstigt med det, liksom. Jag hade varit på Cooby's några gånger tidigare, dock aldrig utan Channel och Bruce och grabbarna, och det hade alltid varit väldigt trevligt. Eftersom att jag är svensk och inte härifrån trakten så brukar folk alltid vara väldigt öppna och pratglada, och man har väl blivit lite halvtjenis med gubbarna och tanterna på Cooby's.
    Så jag gick dit och möttes först av ett gäng människor som satt utanför, och det var inga jag hade sett förut. Misstankarna i deras blickar när jag kom gick att ta på, men jag brydde mig inte så mycket över det. Så gick jag in genom dörren, och efter 2 sekunder skrek jag i mitt huvud: "I immediately regret this decision!!!".
    Det brukar alltid finnas något välkänt ansikte inne på puben, men den här gången kände jag inte igen en enda. Inte ens bartendern var densamma som tidigare. Tystnaden gick att ta på. Mitt framför dessa människor, dessa rednecks, med trasiga och smutsiga flannelskjortor och träskor så stod jag - med solglasögon, hatt, knallröd tröja och svarta jeans. En rockstar hade anlänt till slummen. Kulturkrocken var total.
    Men jag tänkte att jag kan fan inte backa nu, så jag gick fram till bardisken med bestämda steg och beställde in en öl. Runtomkring mig hör jag folk viska "Who the fuck is that?", "It's not a local", "Han är inte härifrån", och jag tänkte att här gäller det att vara på tårna utifall någonting skulle hända. Jag bara väntade på att få en glasflaska i bakhuvudet, men det gick faktiskt alldeles strålande. Efter några minuter var det ingen som brydde sig om mig längre, och jag kunde i lugn och ro ägna mig åt mitt skrivande.
    På vägen hem visslade jag sedan på "I'm an alien, I'm a legal alien, I'm an Englishman in New York".

"Men nätterna blir aldrig lika mörka som på en trottar längs Kings street, en aprildag i Australien. Inga gatulyktor i världen skulle orka lysa upp den svarta verklighet som fanns bara där och då. Jag tittar upp mot stjärnorna för tröst, men de finns inte. Bäcksvart och molnfritt, men stjärnorna lyser aldrig när jag behöver dem. Jag skulle vilja önska, men sjärnorna faller aldrig med mig.
     Draken förföljer mig, men jag behöver honom inte. Jag försöker förstå, försöker låta det gå, men inget av det vill dansa med mig. Ibland vill jag slåss, bara för att känna. Smärtan är det enda som påminner mig om liv.
    Folk pratar utan att säga någonting. Folk hör utan att lyssna. Ibland blir jag så trött på att vara den enda. Ibland blir jag rädd över att vara ensam i världen. Tänk om jag har fel? Jag kan ha fel.
    Du kommer att sakna mig när jag inte är där. Och du vet att jag inte bryr mig.
   Jag tittar upp igen. De säger att stjärnorna här inte är desamma som hemma, men jag bryr mig inte. De är åtminstone här med mig.
  Längs South street lyser neonskyltarna. De hugger mina ögon. Jag reser fort, för om jag stannar så är jag rädd att jag kanske aldrig reser mig upp igen. Och palmerna är aldrig exotiska på natten.
   Jag har ett ärr som en blixt på fingret. Ibland ser jag tecken på mig själv som något annorlunda. Något större. Det är fånigt, såklart, men vad vore vi utan våra fåniga drömmar och fantasier? Vi är nog alla lite olyckligt lyckliga. I sömnlösa drömmar går vi ensama, men ibland behöver man gå lite för sig själv.
   Syrsorna har pass mellan midnatt och gryning, men om man vill så finns de inte. På en trottoar längs Kings street finns ingenting. Det är bara svart och tyst. Ingen vågar störa ljudet av tystnaden. Inga stjärnor lyser, inga syrsor sjunger. Verkligheten är svart och ingenting."

Ja, det har ju varit påsk. För en vecka sedan. Men det var inte påsk som man är van vid. Det var ingenting, faktiskt. Ingen mat, inga ägg, ingen påskmust. Fan vad jag saknade lite hots-korv, köttbullar och kokt potatis! Istället blev det grillfest, och sedan en sjuhelvetes hemmafest i Fröken Blombergs nya hus. Mellan 60-80 personer var vi nog.
    Det funkade det också. Typ. Sådär.

Jag har drömt så konstigt här nere. Jag drömmer om människor, människor hemifrån.
     Jag har drömt om alla mina nära, vänner jag har nu och vänner jag haft förut som inte är mina vänner längre. Jag har drömt om personer jag träffat i mitt liv, och jag har drömt om personer jag aldrig kommer att få träffa igen. Jag har drömt om gamla lärare och jag har drömt om mina små knoddar på dagiset.
     ...och jag har drömt om mig och Liam Gallagher mer än en gång. Vi skulle verkligen kunna bli vänner, han och jag.
     Jag har drömt om personer som fått mitt hjärta att slå snabbare genom åren, personer som en gång betydde allt och personer som börjat betyda mer på sistone. Ingen nämnd, ingen glömd.
     Jag vet inte, det blir kanske så när man är hemifrån en längre tid.
     Jag skulle kunna rabbla upp alla personer jag drömt om de här senaste veckorna, och det skulle nog kunna bli en riktig skrattfest. Men jag avstår. Jag antar att jag skäms lite grand över att ha drömt om vissa av de här personerna.

...och häromkvällen satt jag och Bruce på verandan och njöt av utsikten. Det var alldeles vindstilla och stjärnklart, och plötsligt utbrast Bruce: "Vilken otroligt vacker kväll! Såna här kvällar har ni inte i Sverige". "Jävla dåre", tänkte jag. Det finns ingen plats i världen som slår en svensk sommarkväll. Men Bruce älskar verkligen sitt kära Australien, för honom är det paradiset på jorden, så jag sa: "Nä, du har rätt".
       Brucie old boy, du skulle bara veta.

My beach.




Några gäster på min strand...




Awesome...




Even more awesome...




Tog en sväng runt Fremantle nerkabbat. Det var helt ok...




Åshilds 21-årskalas, tror jag. Bra kväll...




Åshild, Tord och Jules.




Dave och Åshild.

En helt vanlig arbetsdag för mig...

En fin kväll på stranden...

A, förlåt. Det har varit tyst länge nu - men det har helt enkelt blivit av att hitta ett internetcafé. Men från och men nu ska det bli bättring. Jag lovar. Ok, då kör vi...

Vi har alltså flyttat. Fröken Blomberg har flyttat till ett hus i Beaconsfield där Dave, Jules och Amy bor - och jag har flyttat in i ett rum i Daves brorsas hus, inte så långt därifrrån.
     Stället jag bor på nu heter Coobellup, och det ligger en bra bit bort från Leederville där vi bodde tidigare. Lite längre ifrån Perth City, men närmare till skolan för Fröken Blomberg - och närmare havet för mig. Inget fel.

Ibland är man tvungen att nypa sig i armen. Man blir liksom fartblind och man är tvungen att verkligen tänka efter vart man är och vart man befinner sig. Jo just ja, jag sitter på ett strandcafé i Australien med en kaffe i handen och beundrar havsutsikten.
     Barnen leker runtomkring, ett kärlekspar på en filt lite längre bort, hundar som springer ikapp längs gräsfältet och ett gammal par som sakta beger sig neråt stranden för att titta på solnedgången. Just där sitter jag, och det är nog lätt att bagatellisera ett sådant ögonblick - men det är just de tillfällene jag lever för. De där perfekta ögonblicken. Livet är fullt av sådana - perfekta ögonblick - men ibland och allt som oftast missar vi dem på grund av att vi tar de för givet. De finns där överallt, men de är så vanliga att vi inte märker dem.
    We gotta' start looking, people! Life is there, life is calling. Take its hand, take what's coming.

Freemantle, stadsdelen där stranden och alla klubbar ligger, är annars väldigt soft. Väldigt laidback och väldigt skönt. I think I will enjoy this.

Lysnar på Ace of bace's låt Cést la vie. Tänker på Fag alert movie 3. Tänker på Riddarna. Tänker att nu är vi bra jävla utspridda. Två i Sverige, en i Norge, två i Australien och en i Kosovo. Men det är väl som det ska vara, antar jag. Det förändrar dock inte det faktum att jag saknar mina buddies jävligt mycket.
     "Riddarna" var extremt, och det är väl inte normalt att umgås så mycket och så intensivt som vi gjorde back in the days. Men det går inte att komma ifrån vilken underbar tid det var. Fuck man, det är nästan så att man börjar glömma bort allt vi gjort tillsammans.
      Men det känns inte som att vi är i spillror. Vi har bara tagit en paus ifrån varandra för att köra lite egna projekt ett tag. Jag är övertygad om att vi hittar tillbaka till varandra en dag. Kanske inte allihopa, men merparten av Riddarna kommer nog att finnas kvar i framtiden.

Vart är jag någonstans nu igen? Just det, jag sitter på en strand i Australien och tittar hur solen speglas i vågorna. Uppe på en sanddyna, som inte är helt olik de på Tylösand, har jag blick över hela stranden. Hur fan gick det här till? Tid för reflektion.
     Det är lätt att glömma bort det, vart man är någonstans. Både rent fysiskt och i livet. Det är lätt att ta saker och ting för givet, lätt att glömma bort att vi bara lever en gång.
     Jag vet inte vad som vore bäst för mig - att sakta ner eller gasa på utav bara helvete. Jag vet inte vart jag är någonstans, men det är väl det jag försöker klura ut just nu. En sak vet jag dock...ju saktare du går desto grönare växer gräset.

Riddarna... Vilket jävla töntigt namn. Är vi för gamla för sånt här? Ja, jo, näe. Fuck that! Vi blir aldrig för gamla för någonting. 
     Det enda vi är för gamla för är att följa med mamma in på damernas omklädningsrum i badhuset.

Som sagt, jag har flyttat till Coobellup, och jävlar...det är en ny upplevelse. Jag hade inte förväntat mig så mycket, men första intrycket var att det inte kunde ha blivit så mycket sämre.
    Jag knackar på dörren, och ut kommer en figur som liknar Fat Bastard, stånkandes och stönandes, och han öppnar med "Oh man, what the fuck is it?". Det var Chris, min nya hyresvärd. Skitschysst kille, visade det sig.
    Sedan träffade jag Channel, som bor där med sin 7-åriga son Austin, eller Aussie som han kallas. Channel, 33 år, är en typisk pojk-flicka som svär så det står härliga till, rapar, spottar och lever satan. Hon är som en jävla sjörövare, och det är tveklöst den tuffaste brud jag någonsin träffat. Hon är stenhård, men också ett riktigt sweetheart. Fantastiskt gullig tjej.
     Aja, i början tänkte jag att "Oj, det här kommer att bli några stela månader", för det här var så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Men så fort Channel frågade om jag ville ha en öl så var isen bruten. Hon sa att hon och hennes kompisar satt på bakgården och drack lite öl, och jag tänkte "Ah, trevligt, det är väl hon och hennes tjejkompisar". Jag går ut - och möter tre gubbar i 50-60-årsåldern med tatueringar i ansiktet och blodsprängda ögon, och sedan en snubbe i 30-årsåldern som såg ut som ett tvättäkta råskinn - ni vet rakad skallle, biffig och fullt med tatueringar. "Okej...det här kommer att bli intressant", tänkte jag. Men jävlar vad fördomsfull man är. De här människorna är hur trevliga som helst, riktigt sköna och genomsnälla människor, så det är inga som helst problem. Bara en annorlunda upplevelse.
     Vi har Joe, som är typ 60 år och har "Evil" tatuerat under sina ögon. Väldigt snäll farbror. Sedan har vi Mitch, omkring 60 år, som är full från morgon till kväll. Han kan vara lite plump och oförskämd, men jag har inga problem med honom. Och de få gånger han inte är pissfull så är han jättetrevlig. Han vill följa med mig till Sverige säger han. Eller, egentligen vill han följa med mig till Switzerland, men jag antar att han menar Sweden. Sedan har vi Bruce, som är urtypen av aussies. Jättego gubbe i 50-årsåldern. Liten och tanig, men hjärta som en sumobrottare.
     Och "råskinnet", Sean, var också jättesnäll. Han och jag skulle hitta på en massa saker ihop, men nu är han inte välkommen tillbaka till huset längre eftersom att han slog sönder fönsterrutan på Channels bil. Det var min första kväll i huset och det blev ett jävla liv där ett tag. Polisen kom och det blir väl rättegång så småningom. Det är tydligen sånt som händer i Coobellup. Det är tydligen ett jävla ruffigt område, men jag gillar det än så länge.

Sedan måste jag berätta om "puben". Cooby heter stället, och vi gick dit en dag. Ja, på dagen. Klockan var tolv tror jag, och stället var fullt. Det roliga var att alla liksom stannade upp i sina konversationer och stirrade på mig. "Utlänningen". Cooby är ett sådant ställe där alla verkligen känner alla. Alla hejar på varandra och kramar varandra, och det är folk i alla åldrar från 30-80 år. Ungefär som tv-serien Skål. Where everybody knows your name.
     Men det var lugnt, jag blev snabbt The Swede med alla på puben, och atmosfären var helt fantastisk. Man kan väl jämföra med Sarajevo i Kungsör, fast skillnaden är att folk inte blir apfulla på Coobys. Det är liksom öl, biljard och ett gott skratt.

Vart är jag nu igen? Ah, just, jag sitter på ett café i Garden City i Melville. Det är ungefär som Tuna park, fast 1000 gånger större.
     Jag kunde ha spenderat hela resekassan här, men jag nöjde mig med en väska, en adapter, ett par skor och en Darth Vader-hjälm.

Vad mer... Jo, jag har varit på ett australiensisk grillparty. Det är någonting man måste göra någon gång i livet. Det var helt otroligt, kött i mängder och fondue och...ja, det var sjukt. Grillad känguru är faktiskt väldigt gott kan jag berätta.
     Nä, nu orkar jag inte mer. Men jag kommer snart tillbaka med flera uppdateringar.