Jag ska nog lyckas

"Ett fyrfaldigt leve för Anna Blomberg. Hon leve, VOFF! MUU! NÖFF! MJAU!".

     Så kan det låta på en avskedsmiddag för Fröken Blomberg. 30 pers, i form av släkt och vänner, hade samlats på restaurang Akropolis i E-tuna för att vinka farväl till denna lilla tjej som nu tar sitt pick och pack och flyger till andra sidan jordklotet. Perth i Australien kommer vara hennes hem de sex kommande åren där hon ska plugga och plugga och plugga, och kanske även jobba lite. Vilket jävla äventyr!

     Mycket skratt och känslor blir det en sådan här kväll, och middagens behållning var Fröken Johanssons, Mayers och Malins fina tal de höll till Fröken Blomberg. Rörande och roligt om deras långa vänskap, som dock inte slutar här.
     Många människor var det, och till och med lillebror Mr.Tequila dök upp efter att åkt buss hela dagen. Väldigt roligt och oväntat. Han blir hemma några dagar, så man kanske hinner träffas mer innan han far hemåt igen.
      Ja, det var en kväll i avskedetes tecken. Det känns lite konstigt faktiskt. Men jag är grymt imponerad av denna tjejs mod och driv. Hon brinner verkligen och har jobbat hårt för att få göra det hon allra helst vill - och det är något som inspirerar mig väldigt mycket. Jag är övertygad om att hon kommer att lyckas.

Detta är inte anledningen till mina två nyvunna kilon, tro mig. Men ibland när suget trycker på så finns det liksom ingen anledning att stå emot. Inte för mig i alla fall, som kan äta och äta och äta utan att det fastnar en enda kalori.

     När jag satt med den här samlingen framför mig så kände jag mig nästan som en dumpad tjej (eller kille, vad vet jag?). Det var bara glasspaketet som saknades.

     Ja, vilken kväll jag haft. Nu är jag illamående och rastlös.

"Jag skulle vilja lämna detta förhållande. Det här gamla kylskåpet börjar lukta illa. Jag har fastnat i en rondell av varningsskyltar.
    Jag lämnar detta land vi skapat och sätter mig i flyktinglägret. På väg bort.
    Jag måste lämna hålet innan jag gräver det alldeles för djupt. Mitt kött och blod är färskt, men mina tankar är redo för slaktning.
    Vad säger du? Du kan ändå inte uppfylla mina drömmar.
    Jag är försvunnen och hittad. Betyder det att jag är bunden - eller äntligen fri?
    När jag lämnar denna öken som varit mitt hem så otroligt länge så kan man tycka att jag borde vända mig om och titta tillbaka en sista gång. Men jag kan inte hantera det längre. Frustrationen pyser ut allt jämnare ju längre bort jag drar mig.
    Börjar hitta en öppning ut ur rondellen.
   Jag är ett paket som just öppnats, och nu är redo att användas igen. Begagnad men alldeles ny."

Jag skulle nu vilja berätta om ett scenario jag funderat på under en längre tid, ett scenario som jag tror skulle ha gjort att mitt liv hade sett helt annorlunda ut. Scenariot lyder enligt följande: "Om jag hade lärt mig spela gitarr."

Om jag hade lärt mig spela gitarr i ung ålder så tror jag att min vardag skulle skilja sig avsevärt från idag.
    Tänk om jag plockat upp gitarren där på mellanstadiet och verkligen hängivit mig åt den. Lärt mig från början, stegvis och periodvis, ett ackord i taget. Säg då att jag skulle vara en hyfsad gitarrist i högstadiet. Jag och Danskungen hade då kunnat spela vid speciella tillfällen i skolan, såsom avslutningar, lucia och andra skolarrangemang.
    Till en början skulle vi lära oss vanliga och enkla covers, och med tiden skulle vi bemästra de flesta av historiens odödliga klassiker. Så smått skulle vi även börja fila på egna låtar, men de skulle dröja ett tag innan det blev någonting av den saken på riktigt.
    Ryktet om oss skulle växa i Kungsör, och i takt med succéspelningar på Slussen och Smedjan så skulle vi börja bli flitigt anlitade som underhållare. Spelningar på firmafester, idrottsavslutningar, julfester, bröllop, kalas avlöste varandra, och vi började nu bli riktigt varma i kläderna.
    Gymnasiet var nu över och vi stod arbetslösa, även fast vi tjänat bra genom att spela på helger och sånt. Vi kanske tog något ströjobb sådär i början, men i och med att vi utökade spelandet ytterligare så kunde vi snart helt och hållet ägna oss åt musiken.
    Nu hade vi gjort oss ett namn i regionen. Vi spelade för rekordpublik på såväl Oktoberfesten i Köping som på öltältet under Thor Mooden-dagarna i Kungsör och under Medeltidsdagarna i Arboga. Vi sålde ut Ögir, Hantis och Stadskällaren flera dagar på raken som ingenting. Vi var verkligen heta.
    Sedan började vi söka oss utanför KAK. Till en början på krogarna i Eskilstuna, och när succén var ett faktum även där så tog vi snart över Västerås och Örebro också. Visst, det var begränsat till små lokala ställen - men vart vi än spelade så blev det bra tryck och väldigt uppskattat.
    Sommaren var alltid en högsäsong med spelningar titt som tätt, och nu började vi även spela på lite småfestivaler runtom i landet. På vintern blev vi sedan anlitade som after ski-band på många populära skidorter.
    Det skulle gå några år, och vi var nu proffs i lokala sammanhang. Danskungen hade blivit helt lost i framgången och hade tagit första bästa groupie han såg överallt. Självklart blev han också tillsammans med en groupie, och snart skulle de få en knotte. Och en till. Själv tog det några år, men en kväll skulle jag se henne i publiken. Ingen av de där vanliga fulla och hysteriska tjejerna som bar sig åt som fjortissvin, hon var mer sansad och mystisk - och slående vacker. Jag gjorde nog min sämsta spelning den kvällen eftersom att jag inte kunde koncentrera mig, och efteråt tog vi en drink i baren. Sedan blev det hon och jag, och så småningom skulle även vi få ett barn. Nu var vi en liten familj, jag och Danskungen med våra respektive.
     Familjelivet gjorde att vi mognade, och nu började vi koncentrera oss på eget matrial. Vi anordnade spelningar med bara egna låtar - och även om det innebar att vi fick ta ett steg tillbaka så skulle vi tillslut få oss en publik, och den skulle växa. Det blev några skivor, fast på lokal nivå, och vi var nu etablerade entertainers.

     I och med det började vi nu få andra uppdrag som konferencierer för evenemang runtom regionen, och även ett eget tv-program på TV KAK. När succén även där var ett faktum så fick vi också ett eget program på P4 Västmanland som blev hyllat. Det enda vi inte hade gjort var att skriva, så glädjen visste inga gränser när vi fick våran egen kolumn i Bärgslagsbladet. "Nu kan vi lika gärna skriva en bok", skojade jag - och så blev det. Boken gavs ut i KAK och i mindre upplagor i Eskilstuna, Västerås och Örebro.
     Nu när vi hade gjort allt så tänkte vi "Vad är nästa steg?". Svaret blev "Resten av Sverige" - och vi började fila på diverse idéer. Vi tog en roadtrip i USA där vi bara brainstormade och brainstormade - och när vi kom hem var vi fullpumpade av inspiration. Vi började skriva idéer till tv-serier och massvis med manus - och efter några års slit skulle vi tillslut få ett genombrott. Ett tv-bolag nappade på en av våra idéer, och snart var allting i rullning. Vi skrev och skrev och de producerade. Det blev ingen toksuccé, men det fungerade. Tillslut blev vi anlitade av andra bolag att skriva manus till olika tv-serier, och livet rullade på ganska bra,
      Vi spelade ibland, gjorde lite tv, lite radio, skrev i tidningen, skrev tv-manus och agerade konferencierer. Samtidigt hade vi våra familjelyckor på varsina håll, och livet var helt enkelt jävligt bra.

Allt detta skulle kunna ha varit verklighet om jag bara lärt mig spela gitarr när jag var yngre.

Först och främst; det är klart att hela den här situationen är pinsam. Det är som upplagt för hånfulla rop och applåder och han är en ensam kanin på savannen mot en flock hungriga lejon. Men - man måste ändå beundra Linus Omark för sitt dårskap. Han gör det ingen annan, verkligen ingen annan, skulle ha kommit på tanken att göra - och även fast det blev skit så måste den här sortens hybris uppmuntras.
     Nu när han inte längre är ensam om sin "lobbstraff" så är det klart att grabben måste komma med något nytt. För vem är han annars utan sin Youtube-status? Friskt vågat, hälften vunnet. Fast i hans fall hälften förlorat.

Ni vet den där känslan man har, eller hade, när man fyller år. Till synes kan det vara en dag som alla andra - men det är någonting i luften, en känsla i kroppen, som gör dagen speciell. Det är din födelsedag.
    Även fast det med åren har betytt mindre och mindre att fylla år så har den där känslan alltid infunnit sig. Tills detta år.
    Det har på inget sätt känts som min födelsedag idag. Inte på morgonen, inte under dagen, inte på kvällen, inte nu. Inte ens när folk har sagt "Grattis". Jag har heller inte tänkt på den här dagen tidigare i veckan, den bara kom liksom. Jag vet inte vad det är, men jag har inte fyllt år idag. Inte i kroppen eller huvudet i alla fall. Det har varit en helt jävla vanlig onsdag på alla sätt och vis.
    Aja, fick i alla fall två paket av familjen. En extern hårddisk och en backpack-ryggsäck. Jävligt bra, faktiskt. Eller egentligen fick jag tre presenter, för jag hade beställt pasta med kräftstjärtar (efter att ha haft en matdröm för en tid sedan) och det var så jävla gott så jag ser det som en present.
    Min Mor är för övrigt en intelligent kvinna. Jag fick ett födelsedagskort med följande text:

Våga ta steget

Ibland så känns det som om livet står helt still
och just det man är i är inte det man vill.

Man känner sig så svag, så vilsen och feg...
så känns det till den dag man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar och man får perspektiv
och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt när man har fått distans
så ser man att det svåra var källan till en chans.



Det är precis som att hon har varit inne i min skalle och rotat. Helt otroligt.

Jippi hurra, idag är det min dag. Det har aldrig varit mindre angeläget.
     Så har man då blivit 24, och en liten del inom dig har återigen dött. Fast samtidigt tror jag att den där åldersnojan jag burit på de senaste åren har avtagit. Jag är mer i en fas då jag känner att jag vill göra någonting av det här medan jag kan.
     Från den dagen jag fyllde 20 så har jag haft svårt att ta min egen ålder i munnen. Det har liksom inte känts...rätt. Men nu någonstans så känner jag att jag äntligen börjar fylla ut uniformen. Inte helt och hållet, let's face it - jag bor fortfarande hemma. Men, ja...det börjar ta sig. Ge mig några månader så...
     Jag har aldrig varit lika gammal som nu, och det känns tryggt. Samtidigt är jag fortfarande ung, yngre än många andra, och det känns också tryggt. Jag tänkte förut att 23 var idealåldern, därefter går det bara utför. Men jag är beredd att ändra mig. Det är nog 24 som är det ideala ändå.

När jag rensade ur byrålådan härom veckan så stötte jag på min solbrills-samling. Det är som så att jag förr hade en fetisch för solglasögon och köpte på mig glajjor i drivor. Det har blivit en del genom åren, och nu kände jag att det var dags att säga farväl till några av dem.
     Här är ett litet urval av mina tusentals solbrillor.




De här gillar jag väldigt mycket. Inspirerad av ett par som my hero Liam Gallagher bar en gång, och där behåller jag definitivt.




Mina STORA glasögon, som var så populära för nåt år sedan. Jag gillade dem då, och nu gillar jag dem ibland. De säger att jag ser ut som en geting, men det bekommer mig inte. De stannar.




Här är ett par som köpte i utlandet någonstans. Kan tycka att de är lite coola, men jag känner att jag är färdig med dem.




Mina pilotbrillor, som är ett måste för att solbrills-samlare. Ser dock på bilden att de är helvetes snea. Det får jag rätta till. De stannar ett tag till.




Återigen ett par som inspirerats av Liam Gallagher. De har jag använt mycket i mina yngre dagar, men nu har de gjort sitt. De åker.




Vad säger ni om de här rackarna då? Är de inte helt fantastiska? Lite Star Trek, va? Det är mina äldsta solbrillor som jag haft forever. Tror ni dem får vara kvar? Det är väl för fan självklart!




Ah, här är ett par lustiga rackare jag fått av Kaggen. Dock är de insmorda med nåt skit på insidan av glaset, så det enda man ser är ett brungult ljus. Det brukar vara besvärligt så jag använder de med måtta. De får trots det stanna för att de är så häftiga.




Det är mina favoritbågar. Pilot och mörkbruna. Dessvärre håller de på att ramla isär, men så länge de håller så behåller jag dem.




Oj, oj, oj, vilka minnen. Fy fan så tuff jag var som barn när jag bar dessa. En riktig cooling. Nu har de tappat lite i status, så de får tyvärr lämna familjen.




Här är ännu ett par som jag fått av Kaggen - och nog fan är det samma slags sörja på insidan av glaset även på dessa brillor. Va fan gör ni med brillorna egentligen? Äh, de här jävlarna kastar jag.




Oh la la. De här har många år på nacken. Jag sitter bara och väntar på att de ska bli populära igen så att jag kan använda dem. Närå, men de stannar av nostalgiska skäl.




Kommer ni ihåg när det var populärt med oranga glajjor? Jasså, inte det? Men det var det i alla fall nån gång på slutet av 90-talet, och då skaffade jag mig dessa. Nu ryker dem.




Även lila glajjor var rätt populära ett tag har jag för mig. Men som ni kan se så får de inte stanna i samlingen längre.




På nytt ett par som är inspirerad av Liam Gallagher, men vi har aldrig riktigt klickat. De kastas.




Liam Gallagher? Jajamensan! De här är jag lite blandad kring. De får nog stanna kvar ett tag till.




Och här - mina John Lennon-brillor. Helt magiska! Jag tror att jag och Robin Pettersson köpte likadana. Undrar om han har sina kvar? Nu får de tyvärr åka i sopptunnan.

Fii faen! Återigen en stationsträning med 1 minut på varje station x 3 varv - men den här gången var det fanimej värre. Som avslutning fick vi sedan en lite jobbigare variant av nerjoggning. Sen var man färdig, på alla plan. Eller var det bara jag?

     Men på en av de där stationerna så klickade det till i skallen, och jag fick som en känsla av hur saker och ting är, hur saker och ting kan vara, borde vara, och hur saker och ting ska vara. Därför kunde jag genomföra träningen med ett leende på läpparna. Tack Kjelle Bergqvist och tack Tony Montana.
     Nehep, om man skulle ta och käka lite stekt laxfilé och sen kolla på Paradise hotel - dubbelavsnitt! Imorgon börjar annars en två veckors jobbrunda. Kul med klirr i kassan, men inget annat.

Det var som en dröm, fast en högst besynnerlig sådan. En sådan där dröm som känns fruktansvärt overklig även för att vara en dröm.
     Där stod vi alltså igen, öga mot öga, och fastän jag intalat mig själv att jag var långt långt över henne så gjorde hjärtat en frivolt och landade på fötterna. Våra blickar hade mötts direkt, och även fast vi båda hade respektive med oss så fanns det inga andra än hon och jag just där och då. Hon började gå mot mig medan jag stod stilla som en paralyserad staty.

- Hej! Jag visste inte…
- Nej, ja, jo… Vi är bekanta med bekanta till…
     Jag pekade på värdparet som stod för festen, och självklart hade jag inte brytt mig om att lägga deras namn på minnet. Vi kramades, och jag blev 17 igen. Plötsligt var vi tillbaka på den där gräsplätten intill busshållsplatsen, där vi låg och väntade på att någonting skulle ta oss långt därifrån. Jag låg på rygg i gräset, och hon låg med huvudet på min mage. Om man kunde frysa ögonblick så var det tillfället ett sådant ögonblick.

- Jaha. Vad konstigt att se dig. Eller roligt, rättare sagt. Jag menar det var ju evigheter sedan vi sågs sist, fortsatte hon.
- Ja, eller hur? Det här var lite oväntat. Jag kan inte minnas senaste gången vi sågs, svarade jag och förbannade mig själv omedelbart för att jag sa så. Hennes ansiktsuttryck signalerade direkt det jag fasade över. Vi visste både precis när den senaste gången vi sågs var. Nu gällde det att rädda situationen.

- Jaha, är du här med någon speciell, frågade jag blixtsnabbt.
- Ja, min pojkvän Roger, sa hon och vände sig om och pekade på en ful jävel med skägg och korpsvart hår. Jävla idiot-Roger.
- Och du då? Är du här med någon?
- Njae, ja, jo, min sambo Erika, svarade jag flyktigt utan att bry mig om att se efter var hon befann sig.
     Jag var förlorad igen. Den här lilla varelsen hade bara stövlat in i mitt liv igen och knockat mig totalt. Med ens mindes jag varje gång hennes hud hade rört vid min utan att vi gjort någonting. Alla gånger vi smakat på varandras läppar. Vi var det perfekta paret som aldrig blev. Två förlorare som aldrig fick vinna.

- Du, jag ska bara hämta något att dricka. Men vi måste snacka mer. Försvinn inte.
     Hon tråcklade sig förbi alla gäster och försvann, och jag kände att den här kvällen som varit så b innan nu hade förvandlats till någonting utöver det vanliga.



Fyra timmar senare. Jag satt ute på balkongen ensam och lyssnade till festen inifrån som nu förvandlats till en Singstar-orgie. Jag kände mig verkligen felplacerad där jag satt med min whiskey och funderade på kvällen som varit. De ordentliga samtalen med Olivia hade uteblivit och istället blev det de här korrekta och artiga ”Vad gör du nu för tiden?”-frågorna. Pliktskyldigt och ointressant.
     Olivia hade haft ett jävla liv, men någonstans fick jag känslan att hon inte var nöjd. Hennes tonläge och ansiktsuttryck vittnade om att livet kanske inte blivit som hon hade hoppats på. Jag kanske hade fel, jag är ingen känslotydare, men det var i hennes sätt som avslöjade en längtan efter någonting annat.
     Plötsligt öppnades balkongdörren.

- Är det här han sitter, den ensam cowboyen, och smuttar på det goda. Är du inte sugen på att sjunga?
- Nej, inte ikväll, sa jag och log.
- Okej. Får man göra dig sällskap här ute då?
- Absolut.
     Oliva stängde dörren och satte sig ner bredvid. Vi var båda tillräckligt varma i västen för att kunna skippa det där främlingsbeteendet som legat som en skugga hela kvällen. Vi var 17 igen och det var som att tiden på ett sätt stått stilla.

- Kul fest, undrade jag frågande.
- He he…nja. Nja, visst hade vi det roligare förr, eller hur?
- Ja, det går ju inte att jämföra.
- När blev vi så vuxna och gråa?
- Tjae, för min del var det nog när jag klev in genom dörren till det här PRO-mötet.
     Olivia skrattade, så där som bara hon kan skratta.

- Var har du lilla Roger då, frågade jag lite spydigt.
- Han har däckat inne i sovrummet. Så fort det kommer lite sprit in i bilden så somnar han som ett litet barn, tråkmånsen.
     Öppning.

- Och var har du din bättre hälft?
     Olivia tittade allvarligt på mig med stora ögon.

- Va?
- Ja…Erika?
- Jaha…
     Just då kom jag på att jag totalt glömt bort Erika och nästan ignorerat henne under kvällen. Jag vände mig om och såg genom fönstret hur hon stod och vrålade i mikrofonen framför teven till Singstar.

- …hon är väl där inne någonstans.
- Är du lycklig?
     Frågan kom lika oväntat som blixtsnabbt ifrån Olivia. Jag tvekade inte, men tog för säkerhets skulle en konstpaus.

- Jag trodde att jag var det. Men…
- Men?
- Jag vet inte? Vad är lycka egentligen? Jag tror att dess innerbörd försvunnit för mig.
     Olivia satt tyst en stund innan hon svarade.

- Lycka är att veta att vad som än händer, vilken skit och jävelskap som än drabbar dig, så finns det ändå alltid någon eller något i ditt liv som gör dig till den gladaste människan i världen. Lycka är att vakna upp till någonting du älskar och somna ifrån någonting du älskat. Lycka är att dela glädje och sorg.
     Den följande tystnaden var nödvändig.

- Oj. Det där var tungt.
- Det är sant.
- Så…är du lycklig?
     Olivia tvekade inte en sekund med sitt svar.

- Alltså, om jag ska gå efter allt det jag babblade om nyss så…nej. Det kan jag inte påstå.
- Så då är vi två olyckliga människor som sitter här. Vi tar en skål på det.
     Där avslöjade jag mig. Jag sa som det var, att jag var olycklig, något Olivia med all säkerhet redan genomskådat.

- Du…
- Ja?
     Olivia tittade ner i sitt glas.

- Tror du att det kunde ha blivit du och jag?
    Jag visste precis vad hon pratade om men spelade ändå dum.

- Va?
- Ja, för tio år sedan. Tror du att det kunde ha blivit du och jag? Tror du att vi hade suttit här som två lyckliga människor då?
    Jag drog en djup suck.

- Du anar inte hur många gånger jag har ställt mig själv den frågan, och svaret har alltid blivit…jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig älskat någon lika mycket som jag älskade dig, och jag kommer antagligen aldrig att göra det heller.

- Älskade?
- Älskade.
     Den följande tystnaden var om än nödvändigare.

- Tänk om man fick leva om sitt liv och veta allt det man vet nu. Vad enkelt det hade varit.
- Ja, men det hade ju varit fusk. Det är nog inte bra om allt är för enkelt heller. Jag tror att det kanske behöver göra lite ont ibland för att det i slutändan ska bli riktigt bra.
- Men jag är trött på att ha ont.
- Jag med, Olivia. Jag med.
      Jag fällde ner solstolen och lutade mig bakåt. Fyllan var i sitt esse och blommade som allra bäst. Jag hörde hur Olivia reste sig från sin stol och sekunden senare hade hon krupit upp i min famn. Ett ögonblick att frysa. Men vi var inte 17 längre, vi var inte ens 22. Vi var 32, men trots att jorden snurrat tusentals varv så var vi kvar på samma ställe.
      Olivia viskade nästan.

- Blir det aldrig enkelt?
- Jo, jag tror det. Det måste bli det. Annars har ju allt det svåra varit i onödan.
      Olivia log.

- Jag tror på dig, Pål.
      Av ren reflex började jag stryka hennes hår, så som jag gjort så många gånger förut. Som vanligt hade vi inte en jävla aning om vad vi höll på med, men den här gången kändes det som att det inte spelade någon roll.
      Jag var så uppslukad av Olivia och hennes famn i min att jag inte ens märkte Erika som stod i fönstret bakom oss.

Jag rensade ur byrålådan härom dagen. Där fanns en jävla massa skit som jag samlat på mig under åren - men även många guldkorn som jag inte sett på herrans länge. Till exempel några små fotografi-kataloger på gamla klasskamrater. Ni vet de här småbilderna man tog vissa årgångar.
     Låt oss titta igenom hur det såg ut förr.




Här har vi Ekka. Ett riktigt pop-snöre, om man ser till bilden, men han var ju även hockeyspelare och ”fusk-skejtare”. Jag skulle tippa på att han var en av de första som färgade håret av grabbarna i klassen, vilket senare ledde till att de flesta av oss andra hakade på. Trendsättare? Ja, kanske det. Vi följdes åt till studenten, sen tog vi varandra i hand, bockade och sa ”vi ses”. Och det gör vi ibland. Sparsamt.




Malin ”Mallan” Bergstrand. Eller vänta, ”Mallan”? Nej, så var det nog inte. Skit samma, en tokrolig tjej som framkallade mycket skratt hos mig. En tjej som var bra på att reta, och en tjej som var tacksam att retas med – för hon blev alltid så hiskeligt förbannad. Det var nästan med livet som insats som man retades med henne. Bra tjej som följde mig åt från mellanstadiet till studenten.




Dale. En riktig karlakarl som blev en god vän under skolåren. Därefter tog vi ut skilsmässa. Kunde ha en riktigt sjuk, och barnslig, humor som jag uppskattade mycket. Jag har delat många, många, många skratt med honom. Han hade även en stor talang för att tracka Danskungen – och, inte minst – ingen kunde lägga av en fis lika mästerligt som Dale.




Mayer. Måste poängtera att denna bild är från lågstadiet, och inte mellanstadiet. Vi splittrades nämligen som klasskamrater efter tredje klass, och därför äger jag ingen bild på henne från mellanstadiet. However, i gymnasiet så återförenades vi igen, och idag händer det ofta att vi vistas i samma tid och rum. Mycket rolig tjej som jag gillar skarpt.




Ah, Mikaela. Även det en tjej med många spratt innanför blusen, åtminstone när det rätta tillfället gavs under mellanstadie-tiden. En av få tjejer som haft äran (eller oturen) att ingå partnerskap med Jonatan Björklund, men jag är idag osäker på om vi ens utdelade några fraser med varandra under vårt stormiga förhållande. Jag minns i alla fall hur det gick till när vi gjorde slut. Jag fick på omvägar höra talas om att hon tänkte göra slut, varpå jag då gjorde samma sak som vilken kille som helst skulle ha gjort i min situation. Jag sprang och gömde mig i ett skåp inne i klassrummet. Jag tänkte ”om hon inte kan hitta mig så kan hon ju inte göra slut”. Men visst fan hittade hon mig, den lilla häxan. Eller det var inte hon själv personligen, närå, hon hade skickat ett sändebud, i form av Marie Dahlqvist. Så jag tog emot mitt besked som en man och kontrade med ”Skit samma, jag tycker ändå inte om henne längre”. Men det gjorde jag ju. En lång tid, även efter skilsmässan. Idag skrattar vi bara åt det, de få gånger vi ses.




Och så var det Danskungen. Vissa kallade honom ”babe” på den här tiden, men jag kan dock inte förstå varför. Fast så har jag ju å andra sidan aldrig varit intresserad av honom på det sättet heller. Jag skulle snarare kalla honom ”baby” eller ”bebi”, för han såg ju lite valpig ut. Det gjorde ju jag med, men jag har heller aldrig påstått något annat. Äsch, Danskungen har alltid varit, är och förblir min bästa vän. Hur mycket vi än hatar varandra så finns det nog inga andra som är lika oskiljaktiga som vi två. I love you, man.




Fröken Johansson. En av mina bättre vänner under mellanstadiet, faktiskt. Vi har ju alltid varit goda vänner, från mellanstadiet till studenten och även efter det, men just under mellanstadiet känner jag så här i efterhand att vi var extra tajta. Eller ja, så tajta man kan vara utan att spendera tid utanför skolgården. Återigen, en av få tjejer som verkligen får mig att skratta, vilket jag alltid uppskattat. Om man ser till den här bilden så tror jag att jag kläckte ur mig att hon såg ut som Mona Lisa, vilket gjorde henne ledsen om jag minns rätt. Jag gjorde ofta sånt (och kanske gör än?) – kläckte ur mig ogenomtänkta saker. Det var väl för att locka fram skratt, som vanligt. Mona Lisa eller ej, det är i alla fall en fin bild på en väldigt fin tjej som idag är en mycket god vän.




Fröken Blomberg. Det fanns någonting farligt över henne. Hon umgicks med stora pojkar, hade piercningar, svartmålade ögon och lyssnade på Dia Psalma medan jag gick med gelé i håret och övade på dansstegen till Backstreet boys senaste hit. Men det var ingenting farligt med Fröken Blomberg, hon hade bara hunnit lite längre på livets långa väg än vad jag hade gjort (och har väl fortfarande det). Jag vet att jag upprepar mig, men även med denna tjej så är det äkta skrattet alltid närvarande. En sjukt rolig tjej som verkligen kan konsten att bjuda på sig själv. Idag skulle jag betrakta henne som en av mina bättre vänner, faktiskt. Det kunde jag aldrig tro då där på slutet av 90-talet, men livet har en förtjusande förmåga att aldrig bli som man tänkt sig.




Sist har vi mig. Man kan väl säga att jag här hade mina bästa år bakom mig. Jag hade peakat, och nu gick allting bara utför. Förr, från lågstadiet och uppåt, hade jag levt på etiketten ”söt”, vilket hade räckt långt och gott och väl, men nu var det andra tider. Det rådde ett hårdare klimat, och nu räckte det inte med att vara söt. Nu skulle man vara snygg. Det var ett hinder jag aldrig lyckades klättra över, och därför fick jag förlita mig på det enda jag kunde. Att vara clown. När de andra var snygga så var jag rolig, eller jag försökte vara det i alla fall, och det var svårt att kliva ur den rollen. Det har nog satt sina spår i personligheten. Jag tror att den där clownen brände många broar på vägen. Men gjort är gjort och det är ingenting som går att förändra. Jag har väl inte rätt att beklaga mig över någonting, egentligen, så därför ska jag inte göra det. Jag är ju fortfarande här, bättre än någonsin.


Sorry, Mr.Tequila. Du var sjuk denna dag då vi tog dessa kort, så därför kan jag inte publicera något på dig från denna tid. Om jag hade det så skulle jag ha skrivit att du, precis som Dale, blev en god vän under skolåren, innan vi våra vägar gick skiljda åt efter nian. Enda skillnaden är de skulle komma att korsas igen några år senare, och att du idag är en av mina bästa vänner. En av Riddarna, och en av dem som jag upplevt mest saker tillsammans med under min sena ungdom och mitt tidiga vuxna liv. En riktigt varm och genomsnäll person som jag känner att jag delar en lite speciell humor med. Den där ”Vad i helvete…”-humorn, du vet. Bor nu i Norge, men jag tror och hoppas att det inte är The End.

Det viktigaste, eller hur man ska uttrycka det, som hänt den senaste tiden är att Vampyren nu återigen har lämnat oss. Han befinner sig just nu i Japan, och därefter kommer han att bosätta sig i Australien för att studera. Det blir nog minst 1½ år, men det kan även bli det dubbla. Det finns inte så mycket att säga om det egentligen. Det blir nog ett jävla äventyr och jag önskar honom all lycka till.
     Vi fick lite drygt tre veckor tillsammans efter att han kommit hem ifrån Norge och fram till att han försvann igen. Han hade varit borta ett år, men det tog ungefär två minuter innan allt var som vanligt igen. Det säger allt.
     Det var grymt vemodigt den kvällen vi skulle ta farväl. Vi satt och snackade lite skit med honom och hans norska flickvän Gunhild, som för övrigt verkade jättetrevlig, och när han sedan förkunnade att ”Nehep…nu måste vi nog åka” så blev det en klump i halsen och magen. Man satt där på soffan och såg dörren stängas sakta bakom honom, och ja…vem vet när den dörren öppnas igen?
     Beträffande Mr.Tequila så blev vistelsen i Sverige ännu kortare. En vecka, ungefär, sedan for han igen. Det var på tok för lite, men så är det ibland. Hela situationen när vi skulle säga adjö till honom var kaosartad, för det gick så snabbt och allt blev så knasigt att det bara blev en vinkning. VISA-kort hade tappats bort, bilar kom i arslet på mig och folk i bilen hade bråttom hem till Kungsör. Ja, det blev…fel.
     Vad som händer med honom vet jag inte riktigt. Han blir väl kvar i Norge ett tag, och sedan vet jag inte om tanken är att sticka iväg och resa? Han blir nog borta ett bra tag i alla fall.
     Sedan har vi Soldaten som snart drar iväg för utlandstjänstgöring i mer än ett halvår, och Studenten pluggar ju vidare i Uppsala. Kvar blir jag och Danskungen.
     Ärligt talat så vet nog ingen hur framtiden ser ut. Kanske är det här slutet för Riddarna? Jag vill inte tro det, men det är ju en risk som känns ganska stor.
     Jag pratade lite löst med Danskungen om att starta upp ett Riddarna 2.0, men han verkade inte jätteentusiastisk av det förslaget. Hur som helst blir det ett jävla långt break för oss pojkar, något som antingen kommer att stjälpa eller hjälpa oss i vår vidare utveckling i livet.
     Nu väntar sannerligen andra tider. Lycka till med allt, mina vänner. Vi har haft en jävla resa så här långt. På återseende.

Fortfarande inget Internet, men det är på ingång. Väntar bara på att nåt skit ska dimpa ner i brevlådan från Tele2.
     Annars drog fotbollssäsongen igång igår, vilket var en pina. Tio stationer, en minut på varje x tre varv. Det låter inte så farligt, och var väl inte så farligt, men jag tänker på alla dem som inte hållit igång under vintervilan. För dem måste det ha varit jättejobbigt, och dem måste ha haft en jävla träningsvärk idag. Det dem jag tänker på.
      För övrigt ska jag jobba imorgon igen på dagiset. Har fått lite strötider, och det passar ganska bra fram till Thailands-resan. Därefter har jag andra planer. Det kommer att bli grandiost. Jag har aldrig varit lika självsäker som nu. Jag litar stenhårt på det här och jag känner mig oförskämt säker på mig själv. Samtidigt har jag ett lugn inom mig som jag aldrig har haft förut.
      Lugn, stark och hungrig - det är en kombination som skänker mig mycket välbehag för tillfället.

”Vita täta rena snöflingor i en dans. De bildar ett landskap i sitt fall. Höga staplar av fallna dansare. De lever för att falla, de lever när vi fryser.
       Men det var igår. Nu ler vårsolen mot mig där jag sitter och sparkar på asfaltens grus. Jag vill tro på teorin att varje aktion ger en reaktion. Att varje sten jag sparkar på har en betydelse. Jag sätter någonting i rullning som i slutändan ger ett resultat, på gott och ont.
       Men om varje aktion ger en reaktion så har jag sagt och gjort för lite. Jag biter mig i tungan och sväljer orden, för jag vågar inte möta din respons. Jag vågar inte röra dig, för jag är livrädd att du ska rygga tillbaka. Och då blir det så, som en is-staty ignorerar du mig. Och jag dig.
       Jag tror att du är en fjäril, och de säger att fjärilar dör om man fångar dem. Du kommer aldrig att bli ett samlarobjekt, så flyg lilla fjäril, flyg. Så långt dina vingar bär dig. Jag är där och tar emot när du inte orkar längre.
       Jag är nog mer som körsbärslikören i chokladasken – jag faller inte alla i smaken. Men det finns alltid någon som älskar den. I ett rum med ett stort sällskap finns det alltid en som gillar biten alla andra rynkar på näsan åt. Men vart finns du, och hur länge ska jag behöva vänta? Vilken dag, vilket år, vilken årstid träffar jag dig? Det skulle vara kul att veta i förväg, så jag vet vilken dag jag ska kamma håret och ha en fräsch andedräkt. Det kostar för mycket tid och energi att vara ständigt redo.
       Jag önskar att det var jag som skrev Chicagos You’re the inspiration, nu kommer jag istället bli ihågkommen som han som skrev I must take time (to forget about you).
       Det är en underbar vårdag, en sådan där dag som är själva definitionen för vår. Jag plockar upp en sten som är liten nog för att kunna greppa om. Jag kastar den så långt jag orkar, sedan vänder jag mig om. Jag vill inte se vart den landar.
       Det var aktionen. Vem vet om det leder till en reaktion?”

"Och du säger: allt som vi tiger om ska jag riva ner
för i mig finns det någonting som borde va
för dig och mig
Och skräcken i båda oss, för dig som för mig
kan vi dela en liten tid, ett människoliv
Ah du vet, du vet"

Så här såg det ut på planet och när vi landade i Bulgarien.





Och så här såg det ut sista kvällen på veckan, på hotellrummet.