En av årets bästa!
Lena Philipsson har gjort en av årets bästa låtar hittills. Jag vet, det är ofattbart, det tyckte jag också först. Fast ändå inte.
För när jag lyssnade på låten för första gången så hörde jag direkt vem det var som låg bakom den - nämligen Björn Olsson, kompositören som snickrat ihop de flesta av Håkan Hellströms bästa låtar.
Och om ni tänker efter, det är en Håkan Hellström-låt med Lena Philipsson. Och det är så jävla vackert.
För när jag lyssnade på låten för första gången så hörde jag direkt vem det var som låg bakom den - nämligen Björn Olsson, kompositören som snickrat ihop de flesta av Håkan Hellströms bästa låtar.
Och om ni tänker efter, det är en Håkan Hellström-låt med Lena Philipsson. Och det är så jävla vackert.
Ett briljant program, tillslut
Så är då Breaking news slut. För den här gången. Det känns oerhört trist.
I början var jag lite...vad ska jag säga, måttligt förtjust? Det kändes inte som ett superprogram ala Filip & Fredrik, samtidigt som det inte alls var dåligt. Sedan, efter ett par veckor, blev det bättre och jag blev mer positivt inställd till Breaking news - och tillslut, efter typ fyra veckor, var jag toksåld.
Det var ingen enskild händelse eller gäst som gjorde det, utan snarare det faktum att både Filip & Fredrik och redaktionen växte in i formatet. Man hittade sin nivå och sin ton, och den höll man sedan konsekvent. Då blev det riktigt jävla bra, så bra som bara Filip & Fredrik kan göra ett program.
Jag tror det var lite som så att man i början ville göra det lite mer strikt och allvarligt, ett nyhetsprogram med en rolig touch, men man fick inte till den där rätta mixen. Sedan efter tag så vågade de vara lite mer roliga och vulgära, så som man känner dem, samtidigt som man inte tappade greppet om "allvaret" - och då blev det bra. Riktigt bra!
Och när man sedan fick se ett collage med det bästa ifrån säsongen, samtidigt som Filip & Fredrik sjöng Hallelujah ackompanjerande av Janne Schaffer på elgitarr, som avslutning på säsongen så såg man hur mycket roligt programmet bjudit på. Och vilka gäster! Joe Labero, Tommy Körberg, Ken Ring, Eric Idle, Thomas Alfredsson, Annie Lööf, Jan Eliasson, Håkan Hellström, Liam Norberg, Jan Guillou, Ingvar Oldberg, Erik Hassle, Patrick Mörk och Robert Aschberg. Snacka om blandning.
Och Filip & Fredrik drar sig inte för att skoja med eller såga någon längs fotknölarna, för att sedan dagen därpå ringa upp den personen eller bjuda in honom som gäst i studion. Det säger lite om deras storhet och genialitet.
Just därför, allt ovan nämnt, så är det fruktansvärt surt att det nu är slut. Det har blivit som en "klockan 22.00"-drog, och på sex veckor har jag inte missat ett program.
Som tur är kommer Breaking news tillbaka, och det glädjer mig mycket.
I början var jag lite...vad ska jag säga, måttligt förtjust? Det kändes inte som ett superprogram ala Filip & Fredrik, samtidigt som det inte alls var dåligt. Sedan, efter ett par veckor, blev det bättre och jag blev mer positivt inställd till Breaking news - och tillslut, efter typ fyra veckor, var jag toksåld.
Det var ingen enskild händelse eller gäst som gjorde det, utan snarare det faktum att både Filip & Fredrik och redaktionen växte in i formatet. Man hittade sin nivå och sin ton, och den höll man sedan konsekvent. Då blev det riktigt jävla bra, så bra som bara Filip & Fredrik kan göra ett program.
Jag tror det var lite som så att man i början ville göra det lite mer strikt och allvarligt, ett nyhetsprogram med en rolig touch, men man fick inte till den där rätta mixen. Sedan efter tag så vågade de vara lite mer roliga och vulgära, så som man känner dem, samtidigt som man inte tappade greppet om "allvaret" - och då blev det bra. Riktigt bra!
Och när man sedan fick se ett collage med det bästa ifrån säsongen, samtidigt som Filip & Fredrik sjöng Hallelujah ackompanjerande av Janne Schaffer på elgitarr, som avslutning på säsongen så såg man hur mycket roligt programmet bjudit på. Och vilka gäster! Joe Labero, Tommy Körberg, Ken Ring, Eric Idle, Thomas Alfredsson, Annie Lööf, Jan Eliasson, Håkan Hellström, Liam Norberg, Jan Guillou, Ingvar Oldberg, Erik Hassle, Patrick Mörk och Robert Aschberg. Snacka om blandning.
Och Filip & Fredrik drar sig inte för att skoja med eller såga någon längs fotknölarna, för att sedan dagen därpå ringa upp den personen eller bjuda in honom som gäst i studion. Det säger lite om deras storhet och genialitet.
Just därför, allt ovan nämnt, så är det fruktansvärt surt att det nu är slut. Det har blivit som en "klockan 22.00"-drog, och på sex veckor har jag inte missat ett program.
Som tur är kommer Breaking news tillbaka, och det glädjer mig mycket.
Wunderbar
Vi skriver den 29 september idag - och det är 21 grader ute. Och då är klockan ändå snart halv sex på kvällen. Brittsommar indeed!
Ja herre min körs vilken vacker dag det har varit. Så där vackert som det bara kan vara på hösten. Således har vi också varit ute precis hela dagen på dagiset, minus någon timma vid lunchen - och det är väl få förunnat en dag som denna? Fan vet om jag inte fått lite färg på fejjan också.
Jag hade stängning både idag och igår, och imorgon, vilket innebär att jag börjar klockan tio på förmiddagarna - och det gillar jag. Jag går upp ett par timmar innan på morgonen, då kan jag duscha i lugn och ro och sedan avnjuta en stillsam frukost medan jag bläddrar igenom morgontidningen. Därefter har jag så gott om tid kvar att jag kan sätta mig framför Nyhetsmorgon på TV4 med en kopp kaffe i handen och bara ta det piano.
Så ska väl sannerligen en morgon starta. Eller?
När jag sedan kommer hem på eftermiddagen så brukar jag, även om jag inte är trött, tycka om att sova en stund. Det tamejfan den bästa sömnen som finns, den när man kan sova även fast man inte behöver eller måste. Den jävliga med den sömnen är dock att jag får lite svårt att somna in senare på kvällen, då när man måste sova för att inte gå runt i koma dagen efter.
Jaja, hur som haver, nu kan jag inte avnjuta denna sköna sömn, eftersom att jag MÅSTE till gymmet och dunka ett rehab-pass med mitt knä. Eller måste måste jag väl inte, men det vore ju kul om man blev bra i knäet någon gång.
Så att...
En ny dag, på alla sätt och vis
Första dagen på nya jobbet, kan man väl ändå säga. Även fast det på många sätt är ungefär likadant. Fast ändå inte.
Ja ni fattar, grunden är densamma men detaljerna är lite annorlunda.
Hur som helst var det lite nytt, och det tar på krafterna. Man är på helspänn, tar in intryck, försöker få en helhetsbild, försöker samla läget, försöker få ihop det. Jag tror att det ska bli bra.
Och det är härligt att komma ut på landet. Det är som att det är en plats utanför ramarna, en skyddad liten dunge, skonad från all ondska och hemskhet. Jag gillar det.
Ja ni fattar, grunden är densamma men detaljerna är lite annorlunda.
Hur som helst var det lite nytt, och det tar på krafterna. Man är på helspänn, tar in intryck, försöker få en helhetsbild, försöker samla läget, försöker få ihop det. Jag tror att det ska bli bra.
Och det är härligt att komma ut på landet. Det är som att det är en plats utanför ramarna, en skyddad liten dunge, skonad från all ondska och hemskhet. Jag gillar det.
En liten förändring
Alrightythen, nya uppgifter i vardagen, fast ändå inte.
Med start från och med imorgon så kommer jag att husera på förskolan ute i Torpa. Det ska bli spännande, och lite märkligt. Jag har ju varit ute på Björkliden i alla år, sedan 2005, så det här blir något nytt fast ändå inte.
Den största skillnande lär nog bli avståndet. För tillfället har jag bara en cykel till mitt förfogande som färdmedel, och i mitt huvud har jag beräknat att det kommer att ta ungefär 35-40 minuter om jag cyklar normalfort. Kanske 30 minuter, eventuellt 45 minuter. Vi får se.
Men sedan när Lillebror och Ida åker på sin tvåmånadersresa så har jag ju en bil där, så det ordnar sig.
I övrigt har jag ingen aning om hur det kommer att skilja sig att jobba i Torpa jämför med Björkliden, men det lär jag ju upptäcka. Hur som helst ska det bli skoj med något nytt.
Med start från och med imorgon så kommer jag att husera på förskolan ute i Torpa. Det ska bli spännande, och lite märkligt. Jag har ju varit ute på Björkliden i alla år, sedan 2005, så det här blir något nytt fast ändå inte.
Den största skillnande lär nog bli avståndet. För tillfället har jag bara en cykel till mitt förfogande som färdmedel, och i mitt huvud har jag beräknat att det kommer att ta ungefär 35-40 minuter om jag cyklar normalfort. Kanske 30 minuter, eventuellt 45 minuter. Vi får se.
Men sedan när Lillebror och Ida åker på sin tvåmånadersresa så har jag ju en bil där, så det ordnar sig.
I övrigt har jag ingen aning om hur det kommer att skilja sig att jobba i Torpa jämför med Björkliden, men det lär jag ju upptäcka. Hur som helst ska det bli skoj med något nytt.
Only in Russia, kids
Bitterljuv lycka
Det är med stor bitterhet jag har tvingats inse att jag kommer att missa KBK-festen i slutet på oktober. Anledningen stavas Rom.
Jag ska nämligen dit med Storebror Thomas och Brorson Erik, som haft det stora hjärtat och den goda smaken att bjuda mig, för en weekend med flott boende, god mat och Serie A-fotboll i form av Roma-Milan.
Självklart ser jag väldigt mycket fram emot den här resan, Rom har alltid varit en av mina "måste-åka-till"-städer, så jag behövde ju inte många sekunder på mig för att tacka ja. Ändå svider det att missa KBK's Oscarsgala.
Den årliga KBK-festen är inte nödvändigtvis en garanti för en superkväll, men för mig är det ändå en av årets höjdpunkter och något jag absolut inte vill missa. Sedan kommer det säkert bli lite speciellt i år eftersom att vi vann serien och allt, så det är surt. Det ska ni verkligen veta - det svider så in-i-helvete!
Men Rom är ändå Rom, det går inte att förneka, och jag är väldigt glad över den här möjligheten att få uppleva denna historiskt bevingade stad.
Det ska bli häftigt och mäktigt. Hoppas jag.
Jag ska nämligen dit med Storebror Thomas och Brorson Erik, som haft det stora hjärtat och den goda smaken att bjuda mig, för en weekend med flott boende, god mat och Serie A-fotboll i form av Roma-Milan.
Självklart ser jag väldigt mycket fram emot den här resan, Rom har alltid varit en av mina "måste-åka-till"-städer, så jag behövde ju inte många sekunder på mig för att tacka ja. Ändå svider det att missa KBK's Oscarsgala.
Den årliga KBK-festen är inte nödvändigtvis en garanti för en superkväll, men för mig är det ändå en av årets höjdpunkter och något jag absolut inte vill missa. Sedan kommer det säkert bli lite speciellt i år eftersom att vi vann serien och allt, så det är surt. Det ska ni verkligen veta - det svider så in-i-helvete!
Men Rom är ändå Rom, det går inte att förneka, och jag är väldigt glad över den här möjligheten att få uppleva denna historiskt bevingade stad.
Det ska bli häftigt och mäktigt. Hoppas jag.
He still got it
Jag måste erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på Robert Gustafssons komediserie Gustafsson 3 tr, och faktum är att jag var inställd på att bli besviken.
Han har ju haft några år nu, sedan mästerverket Fyra nyanser av brunt med Killinggänget, där han mest harvat runt i skit. Alltså ren dynga. Parlamentet och Time out i all ära, där kan han ju glimta till ibland, men det jag tänker främst på är Media markt-reklamerna och haveriet med Roland Järverup och dansbandet Rolandz.
Det sistnämnda skitprojektet fick mig att börja tro att han var slut. Han hade nått så långt han kunde och nu var det bara downhill from here. Jag säger ingenting om musiken, han får gärna turnera och spela in skivor om det roar honom, men i humor och sketchformat finns det ingenting med Rolandz som får mig att ens fundera på att dra på smilbanden. Hans medverkan i Sommarkrysset i sommar var direkt plågsamt att titta på, faktiskt.
Därför var det mycket som stod på spel gällande Gustafsson 3 tr. Skulle jag säga farväl till Sveriges roligaste man och tacka för alla fina stunder, eller skulle vi få en nytändning tillsammans? Svaret blev...tjae, mer åt det senare alternativet.
För jag blev inte alls besviken, tvärtom, jag blev positivt överraskad. Det var ju inget revolutionerande eller nytt på nåt sätt, men det var klassiskt roligt.
Jag föll direkt för vaktmästaren Herman, trapphusets general, som inte tummar på reglerna kring vad man får och fick får göra. Han var en härlig dåre som kan bli mycket roande att följa. Sedan gillade jag även trapphusets snuskfarbror, en variant av Robert Gustafssons "vanliga" farbröder fast lite mer skruvat. Ingen kan säga "Fy fan" som honom.
Nej, det var kul, men framförallt skönt, att se att han fortfarande kan, Robert Gustafsson. Det här blir en följare.
Han har ju haft några år nu, sedan mästerverket Fyra nyanser av brunt med Killinggänget, där han mest harvat runt i skit. Alltså ren dynga. Parlamentet och Time out i all ära, där kan han ju glimta till ibland, men det jag tänker främst på är Media markt-reklamerna och haveriet med Roland Järverup och dansbandet Rolandz.
Det sistnämnda skitprojektet fick mig att börja tro att han var slut. Han hade nått så långt han kunde och nu var det bara downhill from here. Jag säger ingenting om musiken, han får gärna turnera och spela in skivor om det roar honom, men i humor och sketchformat finns det ingenting med Rolandz som får mig att ens fundera på att dra på smilbanden. Hans medverkan i Sommarkrysset i sommar var direkt plågsamt att titta på, faktiskt.
Därför var det mycket som stod på spel gällande Gustafsson 3 tr. Skulle jag säga farväl till Sveriges roligaste man och tacka för alla fina stunder, eller skulle vi få en nytändning tillsammans? Svaret blev...tjae, mer åt det senare alternativet.
För jag blev inte alls besviken, tvärtom, jag blev positivt överraskad. Det var ju inget revolutionerande eller nytt på nåt sätt, men det var klassiskt roligt.
Jag föll direkt för vaktmästaren Herman, trapphusets general, som inte tummar på reglerna kring vad man får och fick får göra. Han var en härlig dåre som kan bli mycket roande att följa. Sedan gillade jag även trapphusets snuskfarbror, en variant av Robert Gustafssons "vanliga" farbröder fast lite mer skruvat. Ingen kan säga "Fy fan" som honom.
Nej, det var kul, men framförallt skönt, att se att han fortfarande kan, Robert Gustafsson. Det här blir en följare.
Skönt med söndagkväll, faktiskt
Ja det blev en lite småstökig igår kväll tillslut. Först tidernas förfest på Club Larsson's, sedan vidare till David Janssons cribb, för att till sist landa hemma hos Melissa-tjejen - där jag äntligen fick spela Singstar.
Men jag blev besviken. Inte upplevelsemässigt, men prestationsmässigt. Jag sjöng smått uselt, kanske för att jag var lite rund under galoscherna, och det var bittert.
Roligt var det dock, så jag är nöjd med hur kvällen blev.
Idag var det sedan dags att summera säsongen när vi åkte till Vargheden för att möta Kolsva. Årets sista match, och det blev en avslutande seger med 3-2.
Lite svårt att tagga till när man redan har vunnit serien, men med tanke på att det var derby, och mot Kolsva, så blev det ändå en speciell match. Lite semsterlunk, men ändå en seger - vilket var väldigt skönt.
Nu återstår endast en träning innan lite ledighet väntar. Inför för mig dock, jag kör på med min rehab för att förhoppningsvis vara fit for fight lagom till att vi drar igång igen.
Annars är jag väldigt spänd och nyfiken på Robert Gustavsson nya komediserie Gustavsson 3 tr som börjar ikväll på TV4.
Om jag säger så här, det är mycket som står på spel i förhållandet mellan mig och "Sveriges roligaste man".
Men jag blev besviken. Inte upplevelsemässigt, men prestationsmässigt. Jag sjöng smått uselt, kanske för att jag var lite rund under galoscherna, och det var bittert.
Roligt var det dock, så jag är nöjd med hur kvällen blev.
Idag var det sedan dags att summera säsongen när vi åkte till Vargheden för att möta Kolsva. Årets sista match, och det blev en avslutande seger med 3-2.
Lite svårt att tagga till när man redan har vunnit serien, men med tanke på att det var derby, och mot Kolsva, så blev det ändå en speciell match. Lite semsterlunk, men ändå en seger - vilket var väldigt skönt.
Nu återstår endast en träning innan lite ledighet väntar. Inför för mig dock, jag kör på med min rehab för att förhoppningsvis vara fit for fight lagom till att vi drar igång igen.
Annars är jag väldigt spänd och nyfiken på Robert Gustavsson nya komediserie Gustavsson 3 tr som börjar ikväll på TV4.
Om jag säger så här, det är mycket som står på spel i förhållandet mellan mig och "Sveriges roligaste man".
Kvällsplaner?
Vilda köttbullar vilken fin dag! En riktig sensommardag, eller en underbar höstdag beroende på hur man vill ha det.
Det har varit full fart på Familjen Björklunds Hamburgeri. Och Korv. här på förmiddagen. Jag, Far och Mor stod utanför Sporthallen, som intagits av Kungsörs företagsmässa, och sålde för fulla bröd - och sedan var den här dagen igång.
Sedan for jag och Lillebror in till Eskilstuna i jakt på Singstar-spel, men det var svårt. För att inte säga omöjligt. Tanken var den att vi skulle ha en brödrafest ikväll med Singstar och lite lulllull - men den planen sprack rätt hårt då Storebror valde att svika och hoppa av för ett annat, mycket sämre och tråkigare, umgänge. Vilken jävla skitstil, alltså.
Nu får jag ju inte chans till revansch ifrån gårdags kvällen, då det spelades TP här hemma. Jag och Ida i lag mot Lillebror och Mor, där vi föll på sista frågan. Men det var så jävla jämnt att man kan säga att det blev oavgjort. Så vi säger det, det blev oavgjort. Så.
Jahap. Nu då? Vad göra av denna kvällen istället? Det håller inte att sitta hemma, det är jag och Lillebror rörande överrens om.
Sommarens sista suck
Eller: Visst är det väl en fin höst vi har fått.
TV-span
Nej, det har inte blivit som så att jag följer Robinson på TV4. Och varför skulle jag göra det? Jag har inte följt det sedan det gick på SVT och hette Expedition: Robinson. Men saken var den att jag såg premiären och då kände att jag möjligtvis eventuellt kanske var tvungen att följa såpan av någon outgrundlig aneledning.
Skit i det nu, jag halkade i alla fall in på Robinson igår kväll, i brist på annat, och då insåg jag att jag inte gått miste om någonting. Men en sak fascinerade mig. Hans namn är Hjalmtyr.
Hjalmtyr? Vem fan heter så? Kan man ens heta så? Det låter som en karaktär hämtad ifrån Hem till Midgård. Antingen så måste hans föräldrar vara av det ironiska släktet, eller så är han en märkvärdig person som själv har tagit namnet senare i livet. Hur som helst är det ett smått spektakulärt namn som inte lämnar någon oberörd.
Jag kunde faktiskt inte ens koncentrera mig på programmet, jag satt bara och grubblade för mig själv. "Hjalmtyr. Hjalm-tyr. Hjalmtyr?".
Ett program som jag däremot följer slaviskt varje måndag till torsdag klockan 22.00 på Kanal 5 är Breaking news. Det är måhända aningen ojämnt ibland, men det har ändå växt väldigt mycket sedan premiären och jag skulle aldrig få för mig tanken att missa ett avsnitt.
Nåväl, igår bröt grabbarna ny mark igen. De söp sig kanoners på 20 minuter. Bakgrunden var den att en kvinna i Luleå stannats av en civilist som misstänkte att hon körde bil berusad, och när polisen kom till platsen så hade kvinnan svindlande 2,37 promille i blodet - och hennes förklaring var den att hon druckit alkoholen under tiden hon väntade på polisen.
Därför valde Filip & Fredrik att testa detta, om det går att komma upp i 2,37 promille på 20 minuter, i gårdagens Breaking news. Det lyckades inte, men det blev som man säger "bra TV". Eller blev det? Jag vet inte riktigt.
Jag såg ju fram emot tilltaget med förtjusning, tänkte att detta skulle bli legendary, men den känslan infann sig aldrig. Killarna korkade upp omedelbart i sändningen, och till en början såg de ut att kontrollera det bra. Men allteftersom sloknade dem, framförallt Fredrik som blev smått odräglig mot den inbjudna farbrorn ifrån Vägverket som skulle hjälpa dem att kolla promillen.
De lyckades nätt och jämnt klara av att leda sändningen fullt ut, hade programmet varit 10-15 minuter längre så är frågan vad som hade hänt. Antagligen vad som helst.
Det var en pigg idé, men speciellt roligt blev det inte. Kanske för att man är lite bränd när det gäller Filip & Fredrik, man har sett dem göra så många galna grejer genom åren, speciellt supa sig fulla, att man knappt reagerar längre.
Dock var det intressant, på något konstigt vänster, och man kan inte annat säga än att ingen gör TV som Filip & Fredrik, och det är därför de är så relevanta och bra.
Skit i det nu, jag halkade i alla fall in på Robinson igår kväll, i brist på annat, och då insåg jag att jag inte gått miste om någonting. Men en sak fascinerade mig. Hans namn är Hjalmtyr.
Hjalmtyr? Vem fan heter så? Kan man ens heta så? Det låter som en karaktär hämtad ifrån Hem till Midgård. Antingen så måste hans föräldrar vara av det ironiska släktet, eller så är han en märkvärdig person som själv har tagit namnet senare i livet. Hur som helst är det ett smått spektakulärt namn som inte lämnar någon oberörd.
Jag kunde faktiskt inte ens koncentrera mig på programmet, jag satt bara och grubblade för mig själv. "Hjalmtyr. Hjalm-tyr. Hjalmtyr?".
Ett program som jag däremot följer slaviskt varje måndag till torsdag klockan 22.00 på Kanal 5 är Breaking news. Det är måhända aningen ojämnt ibland, men det har ändå växt väldigt mycket sedan premiären och jag skulle aldrig få för mig tanken att missa ett avsnitt.
Nåväl, igår bröt grabbarna ny mark igen. De söp sig kanoners på 20 minuter. Bakgrunden var den att en kvinna i Luleå stannats av en civilist som misstänkte att hon körde bil berusad, och när polisen kom till platsen så hade kvinnan svindlande 2,37 promille i blodet - och hennes förklaring var den att hon druckit alkoholen under tiden hon väntade på polisen.
Därför valde Filip & Fredrik att testa detta, om det går att komma upp i 2,37 promille på 20 minuter, i gårdagens Breaking news. Det lyckades inte, men det blev som man säger "bra TV". Eller blev det? Jag vet inte riktigt.
Jag såg ju fram emot tilltaget med förtjusning, tänkte att detta skulle bli legendary, men den känslan infann sig aldrig. Killarna korkade upp omedelbart i sändningen, och till en början såg de ut att kontrollera det bra. Men allteftersom sloknade dem, framförallt Fredrik som blev smått odräglig mot den inbjudna farbrorn ifrån Vägverket som skulle hjälpa dem att kolla promillen.
De lyckades nätt och jämnt klara av att leda sändningen fullt ut, hade programmet varit 10-15 minuter längre så är frågan vad som hade hänt. Antagligen vad som helst.
Det var en pigg idé, men speciellt roligt blev det inte. Kanske för att man är lite bränd när det gäller Filip & Fredrik, man har sett dem göra så många galna grejer genom åren, speciellt supa sig fulla, att man knappt reagerar längre.
Dock var det intressant, på något konstigt vänster, och man kan inte annat säga än att ingen gör TV som Filip & Fredrik, och det är därför de är så relevanta och bra.
Känn min glädje!!!!!!!!!!!!
Idag var en lycklig dag i Jonatan Björklunds liv. Jag spelade fotboll igen! Tre månader och två dagar efter operationen.
Så här var det; innan träningen tog vi en lagbild, och sedan tänkte jag bara vara med och "känna på bollen" på träningen. Men efter att ha värmt upp och sprungit lite så var jag ändå med och körde kvadraten, och på det efterföljande tvåmålsspelet så tänkte jag: "Äh, jag är med här också". Och det gick!
Förstå lyckan. Lyckan över att springa. Lyckan över att sparka en boll. Lykan över att få spela fotboll. Nu gick jag ju inte in och körde 100 % utan tassade mest med lite runtomkring, men ibland fick man ju röra bollen - och det räckte.
Självklart inser jag att det kunde ha gått åt helvete. Det har som sagt bara gått tre månader sedan jag opererade mig, och enligt tidsprognosen är det ungefär dubbelt så mycket tid kvar innan jag är återställd. Det kunde ha gått åt helvete och jag kunde ha riskerat mycket - men jag kunde inte hålla mig. Det gick inte att motstå - jag var bara tvungen att göra en träning innan säsongen är över.
Det var självklart korkat, men jag behövde det. Jag behövde det för att orka fortsätta med rehaben, som jag är duktigt trött på just nu. Men att få känna att det gjort nytta, som idag när jag sprang för första gången, så blir man genast mer motiverad att köra på, ännu hårdare. För jag har en bra bit kvar innan jag är fullt återställd.
Men jävlar vad roligt det var! Årets roligaste träning.
Så här var det; innan träningen tog vi en lagbild, och sedan tänkte jag bara vara med och "känna på bollen" på träningen. Men efter att ha värmt upp och sprungit lite så var jag ändå med och körde kvadraten, och på det efterföljande tvåmålsspelet så tänkte jag: "Äh, jag är med här också". Och det gick!
Förstå lyckan. Lyckan över att springa. Lyckan över att sparka en boll. Lykan över att få spela fotboll. Nu gick jag ju inte in och körde 100 % utan tassade mest med lite runtomkring, men ibland fick man ju röra bollen - och det räckte.
Självklart inser jag att det kunde ha gått åt helvete. Det har som sagt bara gått tre månader sedan jag opererade mig, och enligt tidsprognosen är det ungefär dubbelt så mycket tid kvar innan jag är återställd. Det kunde ha gått åt helvete och jag kunde ha riskerat mycket - men jag kunde inte hålla mig. Det gick inte att motstå - jag var bara tvungen att göra en träning innan säsongen är över.
Det var självklart korkat, men jag behövde det. Jag behövde det för att orka fortsätta med rehaben, som jag är duktigt trött på just nu. Men att få känna att det gjort nytta, som idag när jag sprang för första gången, så blir man genast mer motiverad att köra på, ännu hårdare. För jag har en bra bit kvar innan jag är fullt återställd.
Men jävlar vad roligt det var! Årets roligaste träning.
Mitt möte med Astrid Lindgrens barn
Jag var i ett mellanland mellan vaken och sovandes. Jag kände hur jag sakta drogs iväg ifrån mitt medvetande för att hamna i sömnläge - och det är vid de tillfällena som man kan hamna i klardrömmar, eller lucida drömmar som det också kallas. Man är alltså medveten om att man drömmer.
Så var det, och jag bestämde mig för att ställa mig upp i drömmen. Inget konstigt, det har jag gjort många gånger förut när jag har haft lucida drömmar - men den här gången gick det inte. Någonting höll mig tillbaka. Eller rättare sagt; NÅGON höll mig tillbaka.
Jag försökte att vända mig om för att se vem det var, men det var inte det lättaste. Tillslut gjorde jag dock ett hårt ryck och fick se vem det var. Det var den lilla pojken från Astrid Lindgren-filmerna om Saltkråkan, Tjorven och Farbror Melker. Vad heter han, Pelle va?
Fråga mig inte hur jag kunde känna igen honom, det förbluffar mig ännu, men det var i alla fall han som höll mig ett järngrepp och vägrade släppa mig.
Jag frågade varför han höll i mig, och då svarade han: "Du spelade över bandet". "Vilket band?", undrade jag. "Bandet med Saltkråkan." Jag hade absolut inget minne av att jag skulle ha gjort det, så jag svarade: "Jag har inte spelat över något band. Det kanske är morsan i så fall?". "Kanske det...", muttrade pojken. Då försökte jag medla. "Men du, det brukar ju gå i repris ibland på SVT. Jag får väl spela in det nästa gång det går?". Då blev han mildare. "Okej, gör det!", svarade han, och plötsligt var han borta.
Jag var smått chockad när jag vaknade upp ifrån den lucida drömmen, och jag vet fortfarande inte om det var på riktigt eller hur det egentligen låg till. Det var så verkligt.
Hur som helst kommer jag i alla fall hålla utkik i tv-tablån efter Saltkråkan. Jag vågar inte chansa.
Så var det, och jag bestämde mig för att ställa mig upp i drömmen. Inget konstigt, det har jag gjort många gånger förut när jag har haft lucida drömmar - men den här gången gick det inte. Någonting höll mig tillbaka. Eller rättare sagt; NÅGON höll mig tillbaka.
Jag försökte att vända mig om för att se vem det var, men det var inte det lättaste. Tillslut gjorde jag dock ett hårt ryck och fick se vem det var. Det var den lilla pojken från Astrid Lindgren-filmerna om Saltkråkan, Tjorven och Farbror Melker. Vad heter han, Pelle va?
Fråga mig inte hur jag kunde känna igen honom, det förbluffar mig ännu, men det var i alla fall han som höll mig ett järngrepp och vägrade släppa mig.
Jag frågade varför han höll i mig, och då svarade han: "Du spelade över bandet". "Vilket band?", undrade jag. "Bandet med Saltkråkan." Jag hade absolut inget minne av att jag skulle ha gjort det, så jag svarade: "Jag har inte spelat över något band. Det kanske är morsan i så fall?". "Kanske det...", muttrade pojken. Då försökte jag medla. "Men du, det brukar ju gå i repris ibland på SVT. Jag får väl spela in det nästa gång det går?". Då blev han mildare. "Okej, gör det!", svarade han, och plötsligt var han borta.
Jag var smått chockad när jag vaknade upp ifrån den lucida drömmen, och jag vet fortfarande inte om det var på riktigt eller hur det egentligen låg till. Det var så verkligt.
Hur som helst kommer jag i alla fall hålla utkik i tv-tablån efter Saltkråkan. Jag vågar inte chansa.
Gammal goding
Som löv som faller till ny jord
Minnen går ifrån mig, lämnar mig ensam. Men när de är allt jag har kvar så vill jag inte släppa dem, så jag följer efter. Baklänges.
Denna värld är inte som den jag växte upp i, till det bättre och sämre. Skolor har stängt, några har försvunnit, precis som doften av nybakat bröd, och av Algots järn finns endast skylten kvar.
Vänner har lämnat stan, men är de lyckligare än jag? Det kan jag inte tänka mig. Hade jag varit olycklig så hade jag gjort någonting åt det.
Vänner har lämnat stan, och de säger att jag är ensam kvar. Men jag kan aldrig känna så. Stan är full av nya vänner.
Ändå, ständigt dessa minnen som hemsöker och förgyller min vardag. Sorg och glädje på samma gång. De kommer aldrig tillbaka, men jag är så glad att de kom åtminstone en gång. En gång i tiden.
Man har svårt att älska den här platsen, fast det är så lätt. För mig är det inget problem. Stan är full av hjältar. Synd bara att vi inte lär oss uppskatta dem förrän de är borta. Men hjältar dör aldrig.
Jag tror det har blivit höst. Solen är så där brungul och det doftar av regnvåta löv. Någonting har gått loss med graffiti på naturen. Men jag gillar det, just nu. Och det kommer alltid en ny sommar, om man bara får tillåtelse att hålla ut.
Min älskling är full på be-bop-a-lula och mysiga hemmakvällar. Det är svårt att inte falla för henne, min älskling. Om hon nu är min älskling? Det brukar variera ifrån vecka till vecka. Ibland är hon någon annans älskling, ibland är hon ingens alls. Men jag glömmer aldrig bort att hon finns, och det är fint. Jag undrar om folk glömmer bort att jag finns?
Det är ju så med minnen, för en del så betyder dem allt, för andra så var det bara någonting att göra av tiden medan man fortsatte framåt.
Jag vet att jag blir äldre, men det känns inte som det. Ibland måste jag tvinga mig själv att bli äldre, så att man inte står där och väntar på nästa tåg för att sedan inse att man är på ändstationen med en utgången one way ticket i handen.
Och jag vågade aldrig hålla din hand.
Kärleken är aldrig enkel, och det är kanske det jag har väntat på. Att den ska bli enklare. Fast den enda enkla kärleken är nog stum och gjord av plast och full av luft.
Jag är inte längre ute efter att "få mer tid", för tid är allt jag har haft. Nu är jag mer inne på handling. Att agera. Jag är sugen på att ta tag i saker och göra någonting av dem. Någonting bra. Någonting att vara stolt över. Någonting att leva av. Någonting att leva för.
Att leva på minnen gör mig bara bitter och alkoholiserad. Om minnena inte längre vill ha mig kvar så ska jag lämna dem där de är. De går ingenstans, men jag har en hel värld av nya vägar att testa. Och vart jag än går så kommer jag aldrig att glömma vägen tillbaka till mina minnen.
Denna värld är inte som den jag växte upp i, till det bättre och sämre. Skolor har stängt, några har försvunnit, precis som doften av nybakat bröd, och av Algots järn finns endast skylten kvar.
Vänner har lämnat stan, men är de lyckligare än jag? Det kan jag inte tänka mig. Hade jag varit olycklig så hade jag gjort någonting åt det.
Vänner har lämnat stan, och de säger att jag är ensam kvar. Men jag kan aldrig känna så. Stan är full av nya vänner.
Ändå, ständigt dessa minnen som hemsöker och förgyller min vardag. Sorg och glädje på samma gång. De kommer aldrig tillbaka, men jag är så glad att de kom åtminstone en gång. En gång i tiden.
Man har svårt att älska den här platsen, fast det är så lätt. För mig är det inget problem. Stan är full av hjältar. Synd bara att vi inte lär oss uppskatta dem förrän de är borta. Men hjältar dör aldrig.
Jag tror det har blivit höst. Solen är så där brungul och det doftar av regnvåta löv. Någonting har gått loss med graffiti på naturen. Men jag gillar det, just nu. Och det kommer alltid en ny sommar, om man bara får tillåtelse att hålla ut.
Min älskling är full på be-bop-a-lula och mysiga hemmakvällar. Det är svårt att inte falla för henne, min älskling. Om hon nu är min älskling? Det brukar variera ifrån vecka till vecka. Ibland är hon någon annans älskling, ibland är hon ingens alls. Men jag glömmer aldrig bort att hon finns, och det är fint. Jag undrar om folk glömmer bort att jag finns?
Det är ju så med minnen, för en del så betyder dem allt, för andra så var det bara någonting att göra av tiden medan man fortsatte framåt.
Jag vet att jag blir äldre, men det känns inte som det. Ibland måste jag tvinga mig själv att bli äldre, så att man inte står där och väntar på nästa tåg för att sedan inse att man är på ändstationen med en utgången one way ticket i handen.
Och jag vågade aldrig hålla din hand.
Kärleken är aldrig enkel, och det är kanske det jag har väntat på. Att den ska bli enklare. Fast den enda enkla kärleken är nog stum och gjord av plast och full av luft.
Jag är inte längre ute efter att "få mer tid", för tid är allt jag har haft. Nu är jag mer inne på handling. Att agera. Jag är sugen på att ta tag i saker och göra någonting av dem. Någonting bra. Någonting att vara stolt över. Någonting att leva av. Någonting att leva för.
Att leva på minnen gör mig bara bitter och alkoholiserad. Om minnena inte längre vill ha mig kvar så ska jag lämna dem där de är. De går ingenstans, men jag har en hel värld av nya vägar att testa. Och vart jag än går så kommer jag aldrig att glömma vägen tillbaka till mina minnen.
Hår-nytt
Jag siktade på det här, lite 60-tal sådär...
Men jag kom väl inte längre än hit. Jag kände mig dessvärre aldrig bekväm i frillan och det kliade satan i ögonen.
Så jag försökte gå tillbaka till det här...
Som jag körde ganska friskt på förra sommaren...
Och där nånstans är jag väl nu. Tills jag vet hur det blir härnäst.
Men jag kom väl inte längre än hit. Jag kände mig dessvärre aldrig bekväm i frillan och det kliade satan i ögonen.
Så jag försökte gå tillbaka till det här...
Som jag körde ganska friskt på förra sommaren...
Och där nånstans är jag väl nu. Tills jag vet hur det blir härnäst.
God morgon
Ett fyrverkeri till avslutning
Så var reservlagsserien färdigspelad. Vi spelade sista matchen ikväll, mot Hallstahammar borta, och vi vann. Med 12-1.
Vi hade ett bra lag, visst, alla som ville fick vara med, men från lördagens startelva i a-laget så hade jag "bara" med mig Yanick och Gustavo. Det som fällde avgörandet var att vi spelade så-in-i-helvete bra!
Jag tyckte vi spelade bra inledningsvis i den första halvleken, då vi gick upp till 2-0, för att sedan gå in i en dålig period där Hallsta kunde reducera, innan Yanick dunkade in 3-1 innan halvleken slut. Då kändes det ändå som att vi hade övertaget, men att matchern fortfarande var öppen.
Men i den andra halvleken så spelade vi i en helt annan dimension än Hallstahammar. Det är lätt att tappa glöden och börja spela avslappnat och lojt när man leder stort - men trots att vi ledde med fem-sex mål så fortsatte vi att gasa. Grabbarna var som galna, de ville bara ösa på mer och mer och göra ännu fler mål.
Mitt största problem var att byta ut någon, trots att vi bara hade två avbytare. Ingen ville byta, alla ville spela vidare, men då jag ville att alla skulle få mycket speltid så blev det ett jävla pusslande. Jag fick ta ut två i taget hela tiden i tiominutersperioder, och på slutet gå ner på en trebackslinje för att få ihop det så att alla skulle få ungefär lika mycket speltid, och grabbarna verkade uppskatta det.
Men som sagt, de var som galna, de ville bara ut och spela ännu mera. Det är sådana matcher man vinner med 12-1.
Vill ni ha målskyttarna? Abbe 4 mål, Yanick 3 mål, Kevin, Gustavo, Kim, Johan och Adam 1 mål.
Och då vill jag ändå poängtera att vi missade ungefär lika många målchanser som vi gjorde mål på. Då kan ni förstå våran anfallsvilja och hur det såg ut i den andra halvleken. Det var en sann fröjd, och ett perfekt avslut på en redan fin säsongsavslutning.
Ända sedan 2-2-matchen mot VIK, för fyra omgångar sedan, så har vi haft en fin trend med bra spel. Reservlagsspelet kan lätt bli lite ryckigt med olika spelare hit och dit, och det har varit en ryckig säsong - men överlag, och speciellt mot slutet, har det varit en härlig stämning och glädje med fina prestationer ute på planen.
Jag tyckte det var tufft och jobbigt i början när jag skulle coacha U-laget. Det var mycket att hålla reda på, mycket att fixa runt matcherna, och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Men jag växte in i det, och det blev roligare.
Jag bestämde mig tidigt för att inte vara en traditionell coach. Det skulle bara kännas fel, eftersom att jag inte är någon tränare. Istället försökte jag få det så att vi "gjorde det tillsammans" i U-laget, att alla fick vara med och säga sitt, diskutera positioner och spelsätt. Det kändes som en bra lösning.
Det har varit roligt att vara coach, men jag har lärt mig att jag inte kommer att bli någon. Inte på länge, i alla fall. Jag vill spela. Det, om någonting, har jag lärt mig - att jag verkligen älskar att spela fotboll. Trots att jag inte gjort det på åtta månader.
Men snart så...
Vi hade ett bra lag, visst, alla som ville fick vara med, men från lördagens startelva i a-laget så hade jag "bara" med mig Yanick och Gustavo. Det som fällde avgörandet var att vi spelade så-in-i-helvete bra!
Jag tyckte vi spelade bra inledningsvis i den första halvleken, då vi gick upp till 2-0, för att sedan gå in i en dålig period där Hallsta kunde reducera, innan Yanick dunkade in 3-1 innan halvleken slut. Då kändes det ändå som att vi hade övertaget, men att matchern fortfarande var öppen.
Men i den andra halvleken så spelade vi i en helt annan dimension än Hallstahammar. Det är lätt att tappa glöden och börja spela avslappnat och lojt när man leder stort - men trots att vi ledde med fem-sex mål så fortsatte vi att gasa. Grabbarna var som galna, de ville bara ösa på mer och mer och göra ännu fler mål.
Mitt största problem var att byta ut någon, trots att vi bara hade två avbytare. Ingen ville byta, alla ville spela vidare, men då jag ville att alla skulle få mycket speltid så blev det ett jävla pusslande. Jag fick ta ut två i taget hela tiden i tiominutersperioder, och på slutet gå ner på en trebackslinje för att få ihop det så att alla skulle få ungefär lika mycket speltid, och grabbarna verkade uppskatta det.
Men som sagt, de var som galna, de ville bara ut och spela ännu mera. Det är sådana matcher man vinner med 12-1.
Vill ni ha målskyttarna? Abbe 4 mål, Yanick 3 mål, Kevin, Gustavo, Kim, Johan och Adam 1 mål.
Och då vill jag ändå poängtera att vi missade ungefär lika många målchanser som vi gjorde mål på. Då kan ni förstå våran anfallsvilja och hur det såg ut i den andra halvleken. Det var en sann fröjd, och ett perfekt avslut på en redan fin säsongsavslutning.
Ända sedan 2-2-matchen mot VIK, för fyra omgångar sedan, så har vi haft en fin trend med bra spel. Reservlagsspelet kan lätt bli lite ryckigt med olika spelare hit och dit, och det har varit en ryckig säsong - men överlag, och speciellt mot slutet, har det varit en härlig stämning och glädje med fina prestationer ute på planen.
Jag tyckte det var tufft och jobbigt i början när jag skulle coacha U-laget. Det var mycket att hålla reda på, mycket att fixa runt matcherna, och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Men jag växte in i det, och det blev roligare.
Jag bestämde mig tidigt för att inte vara en traditionell coach. Det skulle bara kännas fel, eftersom att jag inte är någon tränare. Istället försökte jag få det så att vi "gjorde det tillsammans" i U-laget, att alla fick vara med och säga sitt, diskutera positioner och spelsätt. Det kändes som en bra lösning.
Det har varit roligt att vara coach, men jag har lärt mig att jag inte kommer att bli någon. Inte på länge, i alla fall. Jag vill spela. Det, om någonting, har jag lärt mig - att jag verkligen älskar att spela fotboll. Trots att jag inte gjort det på åtta månader.
Men snart så...
Positiv
Upp klockan 7.30. En timmes promenad i regnet. Frukost och skön läsning i Bärsingen. Kaffe framför Nyhetsmorgon.
Jag vet inte, men idag kändes det som att det inte går att börja en dag bättre.
Jag vet inte, men idag kändes det som att det inte går att börja en dag bättre.
Skön "dagen efter"
Det har varit en trött dag. Firandet igår var av det gladare slaget, och då är det lätt att det glider ner någon flaska mer än vanligt. Men vad gör det?
Ja herregud. Vi vann alltså matchen mot BK30 med 3-2. Vi vann alltså serien. Vi spelar alltså i division 3 nästa år.
Det är någonting vi kämpat för hela det här året. Det var vårat stora mål, men det var inte förrän ett par veckor sedan som jag verkligen började tro att vi skulle klara det. Vi inledde ju serien så dåligt, och även fast vi spelade upp oss så var vi ändå sju poäng efter Juventus inför höstomgången. Då var väl kvalplatsen det första målet - men efter ett par omgångar där resultatet gick klockrent våran väg så var vi plötsligt med igen. Och rätt som det var så ledde vi serien. Och helt plötsligt hade vi ett avgörande i våra händer. Och vi gjorde det.
Men det blev en ganska jobbig match mot BK30. Speciellt att bevittna. Fy fan. Vi började rätt hyfsat och det såg ut som att vi skulle få en ganska trevlig resa mot tre poäng. Men så tog BK30 ledningen. Fast som tur var så klev Putte fram och levererade tre mål innan halvtid, så då kändes det ganska lugnt och bra.
Dessvärre dröjde det bara sekunder in på den andra halvleken innan BK30 kunde reducera till 3-2, efter en miss i försvaret - och då var det jävlarimej inte så lugnt längre. Fy helvete vad nervös jag var, och ju längre matchen gick utan att vi lyckades avgöra så kändes det som att BK30 kom närmare en kvittering.
Då kan ni förstå lättnaden vid slutsignalen - och glädjen!
Det är en mäktig känsla, förstår ni. Man kämpar en hel säsong, nästan ett år, för ett gemensamt mål. Man tränar flera kvällar i veckan, springer, nöter, gnuggar - och man gör det tillsammans. Man lägger ner sin själ, i princip. Förstå då känslan när man lyckas med sitt mål. Det är obeskrivligt.
Jag har varit med och vunnit serien två gånger tidigare. Första gången var 2005 när vi tog klivet upp i division 2. Då var jag bara med i truppen, tränade, spelade b-lagsmatcher, satt på bänken några gånger och gjorde ett inhopp. Man kände väl sig inte så delaktig, men det var såklart underbart roligt ändå.
Andra gången var 2008, då vi vann division 4, och då var man desto mer delaktig. Jag började säsongen på bänken, fick börja starta i mitten på vårsäsongen och behöll sedan min plats i startelvan säsongen ut. Men då var vi så överlägsna att vi avgjorde serien med 5-6 omgångar kvar att spela, så firandet kom av sig kan man säga.
Den här säsongen har jag ju inte spelat alls, efter min korsbandsskada, och kanske var det här den roligaste seriesegern? Självklart har det varit pisstråkigt och jobbigt att inte kunna spela, men man har ju ändå försökt att vara med och bidra genom att jag haft hand om U-laget. Jag har knappt heller missat en enda träning, så det känns ändå som att man varit med på ett hörn.
Jag är så stolt och glad och lycklig.
Ja herregud. Vi vann alltså matchen mot BK30 med 3-2. Vi vann alltså serien. Vi spelar alltså i division 3 nästa år.
Det är någonting vi kämpat för hela det här året. Det var vårat stora mål, men det var inte förrän ett par veckor sedan som jag verkligen började tro att vi skulle klara det. Vi inledde ju serien så dåligt, och även fast vi spelade upp oss så var vi ändå sju poäng efter Juventus inför höstomgången. Då var väl kvalplatsen det första målet - men efter ett par omgångar där resultatet gick klockrent våran väg så var vi plötsligt med igen. Och rätt som det var så ledde vi serien. Och helt plötsligt hade vi ett avgörande i våra händer. Och vi gjorde det.
Men det blev en ganska jobbig match mot BK30. Speciellt att bevittna. Fy fan. Vi började rätt hyfsat och det såg ut som att vi skulle få en ganska trevlig resa mot tre poäng. Men så tog BK30 ledningen. Fast som tur var så klev Putte fram och levererade tre mål innan halvtid, så då kändes det ganska lugnt och bra.
Dessvärre dröjde det bara sekunder in på den andra halvleken innan BK30 kunde reducera till 3-2, efter en miss i försvaret - och då var det jävlarimej inte så lugnt längre. Fy helvete vad nervös jag var, och ju längre matchen gick utan att vi lyckades avgöra så kändes det som att BK30 kom närmare en kvittering.
Då kan ni förstå lättnaden vid slutsignalen - och glädjen!
Det är en mäktig känsla, förstår ni. Man kämpar en hel säsong, nästan ett år, för ett gemensamt mål. Man tränar flera kvällar i veckan, springer, nöter, gnuggar - och man gör det tillsammans. Man lägger ner sin själ, i princip. Förstå då känslan när man lyckas med sitt mål. Det är obeskrivligt.
Jag har varit med och vunnit serien två gånger tidigare. Första gången var 2005 när vi tog klivet upp i division 2. Då var jag bara med i truppen, tränade, spelade b-lagsmatcher, satt på bänken några gånger och gjorde ett inhopp. Man kände väl sig inte så delaktig, men det var såklart underbart roligt ändå.
Andra gången var 2008, då vi vann division 4, och då var man desto mer delaktig. Jag började säsongen på bänken, fick börja starta i mitten på vårsäsongen och behöll sedan min plats i startelvan säsongen ut. Men då var vi så överlägsna att vi avgjorde serien med 5-6 omgångar kvar att spela, så firandet kom av sig kan man säga.
Den här säsongen har jag ju inte spelat alls, efter min korsbandsskada, och kanske var det här den roligaste seriesegern? Självklart har det varit pisstråkigt och jobbigt att inte kunna spela, men man har ju ändå försökt att vara med och bidra genom att jag haft hand om U-laget. Jag har knappt heller missat en enda träning, så det känns ändå som att man varit med på ett hörn.
Jag är så stolt och glad och lycklig.
MÄSTARE!!!
WE FUCKING DID IT!!! Vi vann! Vi är seriesegrare! Vi spelar i division 3 nästa år!
Nu...nu blir det fest!
Nu...nu blir det fest!
Tid för hjältar
Herregud...nu börjar det kännas i maggropen. Förväntningarna hänger i luften, spänningen likaså, och ute skiner solen som aldrig tidigare i september.
Detta är vad vi står inför: BK30 hemma på Runevallen. Vinner vi så går vi upp i division 3. Spelar vi oavgjort eller förlorar så måste vi invänta Juventus resultat, för om Juventus samtidigt förlorar så går vi också upp i division 3. Om Juventus vinner sin match däremot så skiljer det endast en poäng ner till dem, och då måste vi vinna mot Kolsva nästa lördag för att vinna serie och ta klivet upp i division 3. Glasklart, eller hur?
Så det är bara för oss att gå ut och spela på den nivån vi är kapabla till, för då vinner vi. Eller, då ska vi vinna, för vi har visat att vi är det klart bästa laget i den här serien.
Men det är lättare sagt än gjort att säga att man bara ska gå ut och spela som vanligt och vinna. Det är en speciell match, det går inte att komma ifrån, men det faktumet får inte ta överhand. Inspirationen och viljan måste vara större än allt annat en dag som denna.
Jag tror stenhårt på oss, men vi måste vara ödmjuka inför uppgiften. BK30 har absolut ingenting att spela för, men det kommer med all sannolikhet bli en tuff uppgift. Inget att bara ställa ut skorna inför. Men jag tror alla är införstådda med vad som krävs idag och vad som ligger i potten.
Fy satan i helvete, det kommer bli nervöst för lilla mig på läktaren idag. Det har jag verkligen märkt i år, att det är hundra gånger mer nervöst att stå bredvid och titta på än att spela själv. Jag menar, det började till och med pirra i magen när jag läste om matchen i gårdagens Bärsingen. Då förstår ni hur laddad jag är.
Det här ska bli så spännande och roligt.
God helg
Det har varit en bitvis intensiv och påfrestande vecka - men mest har den varit full av glädje och kärlek. Att jobba på en småbarnsavdelning med 14 ettåringar är en sak man måste uppleva för att förså, åt både det ena och andra hållet. Men överlag har det varit väldigt härligt.
Ändå är det skönt att det nu är helg. Den firades in genom att jag besökte min brother from another mother, Kaggen, i Eskilstuna.
Det är över en månad sedan han flyttade, och jag hade ännu inte varit där fram till ikväll. Dels på grund av en form av protest mot att han flyttade, dels för att jag inte haft tid, dels för att jag inte orkat, dels för att jag inte haft någon bil, dels för att det varit någonting bra på tv. Ja ni hör, jag har ju haft mina anledningar.
Men ikväll var det dags. Det var ofrånkomligt och oundvikligt, jag var tvungen att face:a the reality, och det kändes bra. Lägenheten var fin, låg bra och var större än vad jag förväntat mig.
Vi drog en pizza, kollade Idol, spelade lite Fifa och bara var. Inga konstigheter, men ändå viktigt och skönt. Nu är den barriären bruten, så att säga.
Jag kan mycket väl tänka mig att jag åker dit fler gånger.
Ändå är det skönt att det nu är helg. Den firades in genom att jag besökte min brother from another mother, Kaggen, i Eskilstuna.
Det är över en månad sedan han flyttade, och jag hade ännu inte varit där fram till ikväll. Dels på grund av en form av protest mot att han flyttade, dels för att jag inte haft tid, dels för att jag inte orkat, dels för att jag inte haft någon bil, dels för att det varit någonting bra på tv. Ja ni hör, jag har ju haft mina anledningar.
Men ikväll var det dags. Det var ofrånkomligt och oundvikligt, jag var tvungen att face:a the reality, och det kändes bra. Lägenheten var fin, låg bra och var större än vad jag förväntat mig.
Vi drog en pizza, kollade Idol, spelade lite Fifa och bara var. Inga konstigheter, men ändå viktigt och skönt. Nu är den barriären bruten, så att säga.
Jag kan mycket väl tänka mig att jag åker dit fler gånger.
Trött men glad
Jag känner mig som en gammal man. En mycket gammal man. Det är bara jobb, hem, ner till träningen och sedan hem igen. Slut. Färdig. Out of power.
Men det är aldrig så på dagen. Det är först när jag kommer hem och andas ut som det känns. "Jisses, är jag verkligen så här trött?". Och det är jag. Tror jag.
Dessvärre, dessbättre, finns det inget slut eller botemedel mot detta ekorrhjul. Vad ska jag göra? Aldrig åka hem? Nej, trötthet är ett bevis på att dagen varit produktiv. Tror jag. Hoppas jag. Vet jag.
Jag är aldrig så nöjd just nu som när jag sätter mig på cykeln och trampar hem. Allt är så fridfullt och tyst. Allt är...möjligt, helt plötsligt.
Men det är lite frustrerande att vara så slut när man kommer hem. Jag vill ha mer kraft, mer ork. Dagen är ju längre än så. Det blir lite slöseri.
Ändå har ni svårt att förstå den kärlek jag får emellanåt. Den ger mig så mycket så ni kan inte förstå, och jag har svårt att tro att ni någonsin fått sådan kärlek på erat jobb. Har ni det? Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag är trött, måhända, men ändå väldigt glad.
Men det är aldrig så på dagen. Det är först när jag kommer hem och andas ut som det känns. "Jisses, är jag verkligen så här trött?". Och det är jag. Tror jag.
Dessvärre, dessbättre, finns det inget slut eller botemedel mot detta ekorrhjul. Vad ska jag göra? Aldrig åka hem? Nej, trötthet är ett bevis på att dagen varit produktiv. Tror jag. Hoppas jag. Vet jag.
Jag är aldrig så nöjd just nu som när jag sätter mig på cykeln och trampar hem. Allt är så fridfullt och tyst. Allt är...möjligt, helt plötsligt.
Men det är lite frustrerande att vara så slut när man kommer hem. Jag vill ha mer kraft, mer ork. Dagen är ju längre än så. Det blir lite slöseri.
Ändå har ni svårt att förstå den kärlek jag får emellanåt. Den ger mig så mycket så ni kan inte förstå, och jag har svårt att tro att ni någonsin fått sådan kärlek på erat jobb. Har ni det? Nä, jag tror faktiskt inte det.
Jag är trött, måhända, men ändå väldigt glad.
Yes! God natt
Ikväll är jag glad
Så fick vi äntligen en seger med b-laget!
Den kom ikväll mot Syrianska, och vi vann med 3-2. Tillslut, ska tilläggas. För vi låg under med 2-1 i halvtid, och i andra halvlek tog vi över fullständigt och skapade många bra målchanser - utan att få in bollen. Det dröjde fram tills att det var 10 minuter kvar av matchen innna vi kunde kvittera - och ett par minuter innan slutet kom också segermålet. Så jävla härligt och roligt.
Efter en halvtaskig inledning så gör vi en väldigt bra andra halvlek, där det i princip var spel mot ett mål. Jag vet inte hur många "NEJ!" och "UUUH!" och "OH!" som vi utbrast innan vi äntligen fick in bollarna.
Och det var en liten coach-seger måste jag säga. Med 10 minuter kvar sa jag till Micke Nilsson: "Ska vi gå ner på en trebackslinje och sätta in en till anfallare?". Så blev det, och Sebbe Purhonen hann inte vara inne på planen många sekunder innan han stötte in 2-2. Sedan höll han sig framme i ett nästan identiskt läge och stötte in 3-2 några minuter, och då gick vi ner till en fyrbackslinje igen.
Den ändringen måste jag ändå få!
Men segern tillhör spelarna helt och hållet. Som de krigade för seger - och så roligt att de äntligen fick den. Vi hade väldigt många juniorer i den här matchen och de visade verkligen framfötterna, vilket var kul.
En och annan senior fanns också på planen, bland annat Botmannen som äntligen spelade i den röda tröjan igen! Jag frågade honom igår om han inte hade lust att vara med en match, då vi såg ut att sakna lite spelare idag, och han ställde trofast upp. Det var alltså första matchen i år, och för att inte ha rört bollen på mer än ett år så såg han oförskämt bra ut. Och vem dunkade in vårt första mål tror ni? Jo, Botmannen såklart, på klassiskt manér. Jag hoppas verkligen inte att det var sista gången.
Nej fy fan vad glad jag var efter matchen, och vad glad jag fortfarande är. Inte direkt för segern i sig, även om det var sjukt skönt att äntligen få vinna, utan mer för den inställning och attityd vi visar. Det hade inte varit lika roligt om vi vann även fast vi spelade dåligt, om jag säger så.
Tack grabbar!
Den kom ikväll mot Syrianska, och vi vann med 3-2. Tillslut, ska tilläggas. För vi låg under med 2-1 i halvtid, och i andra halvlek tog vi över fullständigt och skapade många bra målchanser - utan att få in bollen. Det dröjde fram tills att det var 10 minuter kvar av matchen innna vi kunde kvittera - och ett par minuter innan slutet kom också segermålet. Så jävla härligt och roligt.
Efter en halvtaskig inledning så gör vi en väldigt bra andra halvlek, där det i princip var spel mot ett mål. Jag vet inte hur många "NEJ!" och "UUUH!" och "OH!" som vi utbrast innan vi äntligen fick in bollarna.
Och det var en liten coach-seger måste jag säga. Med 10 minuter kvar sa jag till Micke Nilsson: "Ska vi gå ner på en trebackslinje och sätta in en till anfallare?". Så blev det, och Sebbe Purhonen hann inte vara inne på planen många sekunder innan han stötte in 2-2. Sedan höll han sig framme i ett nästan identiskt läge och stötte in 3-2 några minuter, och då gick vi ner till en fyrbackslinje igen.
Den ändringen måste jag ändå få!
Men segern tillhör spelarna helt och hållet. Som de krigade för seger - och så roligt att de äntligen fick den. Vi hade väldigt många juniorer i den här matchen och de visade verkligen framfötterna, vilket var kul.
En och annan senior fanns också på planen, bland annat Botmannen som äntligen spelade i den röda tröjan igen! Jag frågade honom igår om han inte hade lust att vara med en match, då vi såg ut att sakna lite spelare idag, och han ställde trofast upp. Det var alltså första matchen i år, och för att inte ha rört bollen på mer än ett år så såg han oförskämt bra ut. Och vem dunkade in vårt första mål tror ni? Jo, Botmannen såklart, på klassiskt manér. Jag hoppas verkligen inte att det var sista gången.
Nej fy fan vad glad jag var efter matchen, och vad glad jag fortfarande är. Inte direkt för segern i sig, även om det var sjukt skönt att äntligen få vinna, utan mer för den inställning och attityd vi visar. Det hade inte varit lika roligt om vi vann även fast vi spelade dåligt, om jag säger så.
Tack grabbar!
Svensk film kan
Jag såg Jägarna 2 på bio igår med min kära mor. Det var en jävla bra film det!
Jag hade inte alls några förhoppningar om att den skulle överträffa ettan, eller att den ens skulle vara bra överhuvudtaget, men - den var både grymt bra och överträffade ettan. Faktiskt.
Filmens stora svaghet är att den är väldigt förutsägbar - ändå är det spännande hela tiden, vilket säger en hel del. Och om ettan var rå så är Jägarna 2...ja, också ganska rå. Jag grimaserade faktiskt av obehag ett par gånger.
Jag vet inte om det är storyn i sig som gör filmen så bra, lika mycket som det fina skådespelet. Rolf Lassgård i all ära, han är väldigt bra - men filmen stora behållning är Peter Stormare. Som han får till sin karaktär!
Jag vill inte avslöja någonting, men jag vågar påstå att få (om ens någon) svenska skådespelare kan porträttera en sådan figur som Peter Stormare. Det är pure acting och en mästare i aktion. Ingmar Bergman hade varit stolt.
Allt annat än en Guldbagge till Stormare nästa år vore en skandal, utan att ha sett så många andra svenska filmer i år. Men jag kan inte tänka mig att någon överglänser honom detta år.
Jag vill även hylla Kjell Sundvall för en grym regi. Vackra bilder på Norrland, smarta bilder och smakfullt råa bilder.
Ja, Jägarna 2 var en väldigt positiv överraskning.
Jag hade inte alls några förhoppningar om att den skulle överträffa ettan, eller att den ens skulle vara bra överhuvudtaget, men - den var både grymt bra och överträffade ettan. Faktiskt.
Filmens stora svaghet är att den är väldigt förutsägbar - ändå är det spännande hela tiden, vilket säger en hel del. Och om ettan var rå så är Jägarna 2...ja, också ganska rå. Jag grimaserade faktiskt av obehag ett par gånger.
Jag vet inte om det är storyn i sig som gör filmen så bra, lika mycket som det fina skådespelet. Rolf Lassgård i all ära, han är väldigt bra - men filmen stora behållning är Peter Stormare. Som han får till sin karaktär!
Jag vill inte avslöja någonting, men jag vågar påstå att få (om ens någon) svenska skådespelare kan porträttera en sådan figur som Peter Stormare. Det är pure acting och en mästare i aktion. Ingmar Bergman hade varit stolt.
Allt annat än en Guldbagge till Stormare nästa år vore en skandal, utan att ha sett så många andra svenska filmer i år. Men jag kan inte tänka mig att någon överglänser honom detta år.
Jag vill även hylla Kjell Sundvall för en grym regi. Vackra bilder på Norrland, smarta bilder och smakfullt råa bilder.
Ja, Jägarna 2 var en väldigt positiv överraskning.
En härlig seger!
Vi mötte tabelljumbon Gideonsberg idag, och som sig bör i ett möte mellan jumbon och serieledaren så hade vi inga problem att vinna matchen med 6-1.
Vi gjorde 1-0 och 2-0 ganska så snabbt, innan Gideonsberg reducerade, och där hamnade vi en liten dipp en period. Ändå kunde vi gå in till halvtid med en 4-1-ledning, så det kändes ändå ganska tryggt.
Den andra halvleken blev sedan en ganska smärtfri promenad mot tre nya poäng. Vi gör ingen kanonmatch, men vi spelar ändå så pass bra att det aldrig var något snack om saken. Vi gjorde det vi skulle, så att säga. En dag på jobbet, så att säga.
Och tack vare att Juventus samtidigt spelade oavgjort mot Irsta så leder vi nu med sju poäng, med två omgångar kvar. Dock har Juventus en match mindre spelad, så de kan äta upp avståndet till fyra poäng.
Men - om de skulle förlora mot Tillberga på onsdag...ja, då spelar vi i division 3 nästa säsong. Skulle de spela oavgjort så räcker det att vi tar en poäng på de här två sista matcherna mot BK30 och Kolsva så vinner vi serien. Skulle de vinna mot Tillberga, ja då kan vi ändå vinna serien nästa helg OM vi besegrar BK30. Med en omgång kvar att spela.
Nåväl, det är mycket om och men och hur - men saken är den att vi har allting i egna händer. Det troliga är väl ändå att Juventus vinner på onsdag, så det stora fokuset ligger nu på lördag då vi tar emot BK30 hemma på Runevallen. Då ska vi avgöra serien och ta klivet upp i division 3.
9/11
Så är det då den 11:e september igen. Så har det då gått 10 år sedan World trade center rasade.
Det är märkligt, även fast det känns som länge sedan så känns det ändå inte länge sedan. Kanske för att denna händelse alltid varit närvarande i minnet under alla år efteråt. I form av krig, terrorism, Bin Laden, filmer, politik och dokumentärer.
Den 11:e september kommer alltid att vara ett speciellt och historiskt datum, på grund av två tragiska händelser. Dels var det ju attackerna mot USA, men två år senare drabbades även Sverige då utrikesministern Anna Lindh avled till följderna av skadorna hon fick i knivattacken mot henne.
Man brukar säga att de flesta kommer ihåg vad de gjorde och var de befann sig den 11:e september 2001. Så även jag. Jag var hemma hos Kaggen, och vi skulle precis gå ut. Plötsligt ropade Kaggens mamma att ett flygplan flugit in i World trade center. "Oj!", tänkte jag först, följt av: "Vad är World trade center?". Jag var 15 år, och borde kanske ha vetat det, vad vet jag, men så var det.
Sedan vevades bilderna på teven om och om igen hur planet körde rätt in ett av tornen. Jag förstod inte alls vidden av det, tänkte att det var en tragisk olycka och så. Först nån dag senare började det gå upp för mig att det handlade om ett terrorattentat, och för första gången blev jag medveten om att det fanns en elak gubbe vid namn Usama Bin Laden i världen och att han ledde en organisation vid namn Al Qaida.
Det var mycket att ta in - och kanske var detta händelsen som verkligen fick mig att förstå att det finns en värld utanför Sverige, och att den inte ser ut som det gör i Sverige. Jag vet inte, men det är mycket möjligt.
Nu har det gått 10 år. Usama Bin Laden är död, Saddam Hussein är död, Mubarak är borta, Khaddafi är bortknuffad, på flykt och jagad. Demokratin har långsamt börjat ta över i länder som tidigare styrts av terror.
Är terrorn besegrad? Nej. Men den är kraftigt motarbetad, och förhoppningsvis på nedåtgång.
Det är märkligt, även fast det känns som länge sedan så känns det ändå inte länge sedan. Kanske för att denna händelse alltid varit närvarande i minnet under alla år efteråt. I form av krig, terrorism, Bin Laden, filmer, politik och dokumentärer.
Den 11:e september kommer alltid att vara ett speciellt och historiskt datum, på grund av två tragiska händelser. Dels var det ju attackerna mot USA, men två år senare drabbades även Sverige då utrikesministern Anna Lindh avled till följderna av skadorna hon fick i knivattacken mot henne.
Man brukar säga att de flesta kommer ihåg vad de gjorde och var de befann sig den 11:e september 2001. Så även jag. Jag var hemma hos Kaggen, och vi skulle precis gå ut. Plötsligt ropade Kaggens mamma att ett flygplan flugit in i World trade center. "Oj!", tänkte jag först, följt av: "Vad är World trade center?". Jag var 15 år, och borde kanske ha vetat det, vad vet jag, men så var det.
Sedan vevades bilderna på teven om och om igen hur planet körde rätt in ett av tornen. Jag förstod inte alls vidden av det, tänkte att det var en tragisk olycka och så. Först nån dag senare började det gå upp för mig att det handlade om ett terrorattentat, och för första gången blev jag medveten om att det fanns en elak gubbe vid namn Usama Bin Laden i världen och att han ledde en organisation vid namn Al Qaida.
Det var mycket att ta in - och kanske var detta händelsen som verkligen fick mig att förstå att det finns en värld utanför Sverige, och att den inte ser ut som det gör i Sverige. Jag vet inte, men det är mycket möjligt.
Nu har det gått 10 år. Usama Bin Laden är död, Saddam Hussein är död, Mubarak är borta, Khaddafi är bortknuffad, på flykt och jagad. Demokratin har långsamt börjat ta över i länder som tidigare styrts av terror.
Är terrorn besegrad? Nej. Men den är kraftigt motarbetad, och förhoppningsvis på nedåtgång.
Stolt
Aldrig har jag varit så nöjd efter en förlust.
När vi åkte till b-lagsmatchen mot Köping FF/Kolsva tidigare ikväll så var jag ganska förbannad. Under dagen hade det kommit ett par återbud, och trots att jag jobbade så tvingades jag försöka hitta ersättare, för ett tag var vi bara 10 man till matchen, och det blev ett jävla pusslande för att försöka få ihop det. Tillslut var vi ändå 12 man när vi åkte till matchen, och i bilen började min irritation omvandlas till inspiration. Vi skulle fanimej fixa det.
När vi sedan kom dit och jag fick se vilka spelare som Köping/Kolsva tänkte ställa upp med så blev jag trött. Där syntes båda från KFF's a-lag bröderna Skoglund, Micke Gustavsson, Degan och Linus Hirvelä, samt ett par spelare från Kolsvas A-lag.
Men innan matchen drog igång så sa jag till grabbarna i laget: "Nu tror dem att det ska bli lekstuga här ikväll. Det ska vi se till att det inte blir."
Vi förlorade förvisso med 2-1 - men herrejävlar vilken bra match vi gjorde! Den lätt bästa för säsongen, både spelmässigt och inställningsmässigt.
Jag vet inte hur många klara målchanser vi brände, det var i alla fall parad av lägen som borde ha varit mål - och det var väl det enda vi gjorde dåligt i matchen, att vi inte kunde förvalta målchanserna.
Alla målen kom i den första halvleken, där Köping/Kolsva tog ledningen efter att vi slagit en hörna där de kunde kontra fyra mot två. Sedan tappade vi bollen alldeles för enkelt på egen planhalva, och då kunde de göra 2-0. Men alldeles innan pausen fick vi till ett fint anfall som resulterade till 2-1 genom Abbe.
Vi hade häng och kände en härlig optimism inför andra halvlek. Väl där gjorde vi allting rätt, utom mål. Så i den 85:e minuten fick vi en straff - men dessvärre skjöt Ödlan, den jäveln, utanför. "Det var sista chansen" tänkte jag, men så fick vi ytterligare tre fina chanser till kvittering, men nej, bollen ville inte in.
Nåväl, det hade varit för jävla fint att vinna uppe på Vargheden, mot det laget, eller åtminstone få en poäng - men när vi spelade så bra och visade en sån vilja så kan jag inte vara något annat än nöjd.
Vi spelade väldigt bra offensivt, men allra bäst defensivt. Vi spelade så klockrent bakåt att Köping/Kolsva inte kom någonstans i sina anfall och uppspel. Vi föll på en snabb kontring och ett eget misstag, samt att vi inte kunde förvalta våra lägen. Utöver det är jag grymt nöjd med laget.
När vi åkte till b-lagsmatchen mot Köping FF/Kolsva tidigare ikväll så var jag ganska förbannad. Under dagen hade det kommit ett par återbud, och trots att jag jobbade så tvingades jag försöka hitta ersättare, för ett tag var vi bara 10 man till matchen, och det blev ett jävla pusslande för att försöka få ihop det. Tillslut var vi ändå 12 man när vi åkte till matchen, och i bilen började min irritation omvandlas till inspiration. Vi skulle fanimej fixa det.
När vi sedan kom dit och jag fick se vilka spelare som Köping/Kolsva tänkte ställa upp med så blev jag trött. Där syntes båda från KFF's a-lag bröderna Skoglund, Micke Gustavsson, Degan och Linus Hirvelä, samt ett par spelare från Kolsvas A-lag.
Men innan matchen drog igång så sa jag till grabbarna i laget: "Nu tror dem att det ska bli lekstuga här ikväll. Det ska vi se till att det inte blir."
Vi förlorade förvisso med 2-1 - men herrejävlar vilken bra match vi gjorde! Den lätt bästa för säsongen, både spelmässigt och inställningsmässigt.
Jag vet inte hur många klara målchanser vi brände, det var i alla fall parad av lägen som borde ha varit mål - och det var väl det enda vi gjorde dåligt i matchen, att vi inte kunde förvalta målchanserna.
Alla målen kom i den första halvleken, där Köping/Kolsva tog ledningen efter att vi slagit en hörna där de kunde kontra fyra mot två. Sedan tappade vi bollen alldeles för enkelt på egen planhalva, och då kunde de göra 2-0. Men alldeles innan pausen fick vi till ett fint anfall som resulterade till 2-1 genom Abbe.
Vi hade häng och kände en härlig optimism inför andra halvlek. Väl där gjorde vi allting rätt, utom mål. Så i den 85:e minuten fick vi en straff - men dessvärre skjöt Ödlan, den jäveln, utanför. "Det var sista chansen" tänkte jag, men så fick vi ytterligare tre fina chanser till kvittering, men nej, bollen ville inte in.
Nåväl, det hade varit för jävla fint att vinna uppe på Vargheden, mot det laget, eller åtminstone få en poäng - men när vi spelade så bra och visade en sån vilja så kan jag inte vara något annat än nöjd.
Vi spelade väldigt bra offensivt, men allra bäst defensivt. Vi spelade så klockrent bakåt att Köping/Kolsva inte kom någonstans i sina anfall och uppspel. Vi föll på en snabb kontring och ett eget misstag, samt att vi inte kunde förvalta våra lägen. Utöver det är jag grymt nöjd med laget.
Världen just nu
Det här fallet med Ola Lindholm och kokain-anklagelser förbryllar mig. Jag vill förstå hur han tänker och resonerar kring detta - men det är sannerligen inte lätt.
När jag tänker på Ola Lindholm så är han oskyldig. När jag ser Ola Lindholm så är han oskyldig. När jag hör Ola Lindholms röst så är han oskyldig. Ändå när han pratar om att han är oskyldig, att han vet hur det gått till, och att han har ett trumf på handen - och fortfarande inte säger någonting om det...ja då börjar man tänka: "Jaha, han kanske döljer någonting. Han kanske är skyldig ändå?".
Jag förstår verkligen inte vad han möjligtvis kan tjäna på denna konsekventa tystnad. Om han vore oskyldig och kunde bevisa det så borde ju det rimliga vara att han öppnar käften och lägger korten på borden. Då skulle han ju vara back in the game igen. Kanske inte just nu, men väldigt snart i alla fall.
Nu verkar det ju uppenbarligen som att han inte kan lägga korten på borden, av någon anledning som bara han vet om, och då blir ju hela grejen väldigt...mystisk och svår.
Allt pekar ju på att han är skyldig. Som Leif GW Persson uttryckte det: "Kokain är inte nåt man bara får i sig". Ändå har jag svårt att tro på det, och jag hoppas verkligen att allt löser sig för honom. Han verkar sympatisk och härlig.
...och samtidigt när jag skriver detta så läser jag på aftonbladet.se att Stefan Liv dött i en flygkrasch med sitt ryska hockeylag.
Vad är en liten knarkhändelse i förhållande till detta? Ingenting. Allt annat hamnar i skymundan för en så ofattbar och fruktansvärt jävla tragiskt händelse.
När jag tänker på Ola Lindholm så är han oskyldig. När jag ser Ola Lindholm så är han oskyldig. När jag hör Ola Lindholms röst så är han oskyldig. Ändå när han pratar om att han är oskyldig, att han vet hur det gått till, och att han har ett trumf på handen - och fortfarande inte säger någonting om det...ja då börjar man tänka: "Jaha, han kanske döljer någonting. Han kanske är skyldig ändå?".
Jag förstår verkligen inte vad han möjligtvis kan tjäna på denna konsekventa tystnad. Om han vore oskyldig och kunde bevisa det så borde ju det rimliga vara att han öppnar käften och lägger korten på borden. Då skulle han ju vara back in the game igen. Kanske inte just nu, men väldigt snart i alla fall.
Nu verkar det ju uppenbarligen som att han inte kan lägga korten på borden, av någon anledning som bara han vet om, och då blir ju hela grejen väldigt...mystisk och svår.
Allt pekar ju på att han är skyldig. Som Leif GW Persson uttryckte det: "Kokain är inte nåt man bara får i sig". Ändå har jag svårt att tro på det, och jag hoppas verkligen att allt löser sig för honom. Han verkar sympatisk och härlig.
...och samtidigt när jag skriver detta så läser jag på aftonbladet.se att Stefan Liv dött i en flygkrasch med sitt ryska hockeylag.
Vad är en liten knarkhändelse i förhållande till detta? Ingenting. Allt annat hamnar i skymundan för en så ofattbar och fruktansvärt jävla tragiskt händelse.
Det här är grejer det!
Det har blivit som så att jag börjat älska BAO.
Benny Anderssons orkester är faktiskt ett av mina favoritband just nu. True story. Och det har ingenting att göra med ironi eller försök till att vara märkvärdig - det är bara så enkelt att jag gillar detta folkmusikaliska dansbandssväng.
För herregud vad detta svänger! Den som påstår motsatsen är döv. Jag älskar det! Jag dansar med, och älskar det.
Benny Anderssons orkester är faktiskt ett av mina favoritband just nu. True story. Och det har ingenting att göra med ironi eller försök till att vara märkvärdig - det är bara så enkelt att jag gillar detta folkmusikaliska dansbandssväng.
För herregud vad detta svänger! Den som påstår motsatsen är döv. Jag älskar det! Jag dansar med, och älskar det.
Härlig kväll
Ikväll bevittnade jag en väldigt fin match på Trollebo IP i Hallstahammar. Vi vann med 6-1 - och vi spelade stundtals väldigt bra. Kanske var det en av säsongens bästa insatser, månne? Visst, vi mötte ett lag som krigar i botten, men Hallsta var inte dåliga, och det var riktigt roligt att se hur vi trillade bollen emellanåt.
Med lite bättre utdelning hade det blivit tvåsiffrigt, om jag säger så.
Tre matcher kvar nu, och vi leder alltjämnt serien. Nu med fem poäng, men då har Juventus en match mindre spelad. Vi har alltså allt fortfarande i våra egna händer - och det känns för jävla gött.
Med lite bättre utdelning hade det blivit tvåsiffrigt, om jag säger så.
Tre matcher kvar nu, och vi leder alltjämnt serien. Nu med fem poäng, men då har Juventus en match mindre spelad. Vi har alltså allt fortfarande i våra egna händer - och det känns för jävla gött.
Bokmal
Jag har börjat sluka böcker den här sommaren. Förr kunde jag bara läsa en, max två, böcker i taget för att sedan inte orka läsa en bok på ett halvår, ungefär. Det gick inte.
Nu har jag börjat på min fjärde bok på mindre än tre månader.
Först läste jag Jens Lapidus Livet deluxe - och den har jag redan skrivit om, den var grym - sedan följde jag upp den med biografin om AC/DC, Maximal rock'n'roll, och den boken var också väldigt bra. Jävlar vad de grabbarna har jobbat hårt och målmedvetet för att komma dit de är idag! En väldigt intressant läsning som gör att AC/DC nu har fått min största respekt.
Därefter började jag läsa Robert Gustafssons memoarer, Från vaggan till deadline, som också var en mycket intressant läsning. Jag har alltid haft Robert Gustafsson som en av mina favoriter, ända sedan Björnes magasin via Rena rama Rolf till Killinggänget. Han har liksom följt mig i min uppväxt, och jag i hans verkar det som.
Jag har förstått att han är en smått udda figur, men jag kunde aldrig tro att han är en sån komplex människa som han faktiskt beskriver sig vara. En oslagbar arbetsnarkoman, en sann hypokondriker, en bitvis frånvarande pappa, en förhållandevis krävande make, och en person som tillslut tappade uppfattningen om vem han själv egentligen var bakom alla sina figurer.
Han ägnar utrymme åt att komma fram till varför det blev som det blev, och han räds inte att poängtera sina egna brister och svagheter. Han ger en ganska naken skildring av sig själv, och det blir väldigt intressant.
Men de bästa delarna i boken är när han pratar om Killinggänget, både som grupp och deras produktioner, eftersom att jag älskar dem mer än allt annat inom humor-Sverige, tillsammans med Filip & Fredrik.
En mycket läsvärd bok om en mycket älskvärd skådespelare och komiker, samt komplex människa.
Ja och så var det boken jag börjat på nu. Det är Shutter Island, boken som senare blev film av Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio. Jag har inte sett filmen, men handlingen lovar väldigt gott.
Nu har jag börjat på min fjärde bok på mindre än tre månader.
Först läste jag Jens Lapidus Livet deluxe - och den har jag redan skrivit om, den var grym - sedan följde jag upp den med biografin om AC/DC, Maximal rock'n'roll, och den boken var också väldigt bra. Jävlar vad de grabbarna har jobbat hårt och målmedvetet för att komma dit de är idag! En väldigt intressant läsning som gör att AC/DC nu har fått min största respekt.
Därefter började jag läsa Robert Gustafssons memoarer, Från vaggan till deadline, som också var en mycket intressant läsning. Jag har alltid haft Robert Gustafsson som en av mina favoriter, ända sedan Björnes magasin via Rena rama Rolf till Killinggänget. Han har liksom följt mig i min uppväxt, och jag i hans verkar det som.
Jag har förstått att han är en smått udda figur, men jag kunde aldrig tro att han är en sån komplex människa som han faktiskt beskriver sig vara. En oslagbar arbetsnarkoman, en sann hypokondriker, en bitvis frånvarande pappa, en förhållandevis krävande make, och en person som tillslut tappade uppfattningen om vem han själv egentligen var bakom alla sina figurer.
Han ägnar utrymme åt att komma fram till varför det blev som det blev, och han räds inte att poängtera sina egna brister och svagheter. Han ger en ganska naken skildring av sig själv, och det blir väldigt intressant.
Men de bästa delarna i boken är när han pratar om Killinggänget, både som grupp och deras produktioner, eftersom att jag älskar dem mer än allt annat inom humor-Sverige, tillsammans med Filip & Fredrik.
En mycket läsvärd bok om en mycket älskvärd skådespelare och komiker, samt komplex människa.
Ja och så var det boken jag börjat på nu. Det är Shutter Island, boken som senare blev film av Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio. Jag har inte sett filmen, men handlingen lovar väldigt gott.
Stop the time, don't go away
En viss form av meningslöshet infann sig igår. Att ingenting man gör egentligen spelar någon roll, eller att allting man gör spelar så liten, obetydande, roll i ett större sammanhang.
Jag kom i tankar om att jag är en idiot, att jag slösat bort, slarvat bort, de senaste fem åren på ingenting. Fast egentligen är det ju inte ingenting, utan tvärtom, ganska så mycket - men det har inte direkt lett till någonting, mer än många fantastiska upplevelser och många underbara minnen.
Och frågan är; skulle jag göra om det om jag fick chansen, eller skulle jag med facit i hand valt en annan väg? Den frågan är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att svara på. Jag vet inte. Jag vet att jag inte skulle vilja byta bort mycket av de här fem åren, men jag vet också att det finns mycket jag skulle vilja ha gjort annorlunda.
Jag är inte olycklig idag, men jag är inte nöjd heller. Och båda de två sakerna kan jag tacka mig själv för.
Så idag halkade jag in på något som kanske kan vara bra. Det har alltid funnits där, som ett dåligt alternativ, men just idag kändes det plötsligt bara så rätt.
Det var också det som fick mig att ifrågasätta mitt tänkade de här senste fem åren. Har jag varit så fel ute hela tiden? Eller kommer jag att tacka mig själv om 10 år? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är glad och tacksam för så mycket i mitt liv.
Jag kom i tankar om att jag är en idiot, att jag slösat bort, slarvat bort, de senaste fem åren på ingenting. Fast egentligen är det ju inte ingenting, utan tvärtom, ganska så mycket - men det har inte direkt lett till någonting, mer än många fantastiska upplevelser och många underbara minnen.
Och frågan är; skulle jag göra om det om jag fick chansen, eller skulle jag med facit i hand valt en annan väg? Den frågan är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att svara på. Jag vet inte. Jag vet att jag inte skulle vilja byta bort mycket av de här fem åren, men jag vet också att det finns mycket jag skulle vilja ha gjort annorlunda.
Jag är inte olycklig idag, men jag är inte nöjd heller. Och båda de två sakerna kan jag tacka mig själv för.
Så idag halkade jag in på något som kanske kan vara bra. Det har alltid funnits där, som ett dåligt alternativ, men just idag kändes det plötsligt bara så rätt.
Det var också det som fick mig att ifrågasätta mitt tänkade de här senste fem åren. Har jag varit så fel ute hela tiden? Eller kommer jag att tacka mig själv om 10 år? Jag vet inte.
Jag vet bara att jag är glad och tacksam för så mycket i mitt liv.
Stor komik
Expressen brukar varje dag publicera kändisars Twitter-inlägg, och när jag läste ett (eller två) utav Mark Levengood så skrattade jag väldigt högt och ganska länge. Det löd så här:
"Rådjuren åt upp min rosor, igen. Kom hit, lilla Bambi...kom hit så ska jag €@&%#S dig i röven."
Lite senare kom ett nytt inlägg:
"Förlåt mitt senaste twitt, råkade stava fel...menade "kom hit ska jag knyta ett sidenband runt din söta nacke". Vänliga muminhälsningar".
Det var så roligt att jag bestämde mig för att följa honom på Twitter. Så det gör jag nu.
"Rådjuren åt upp min rosor, igen. Kom hit, lilla Bambi...kom hit så ska jag €@&%#S dig i röven."
Lite senare kom ett nytt inlägg:
"Förlåt mitt senaste twitt, råkade stava fel...menade "kom hit ska jag knyta ett sidenband runt din söta nacke". Vänliga muminhälsningar".
Det var så roligt att jag bestämde mig för att följa honom på Twitter. Så det gör jag nu.
Kort om inledningen av tv-hösten
Dags att kommentera inledningen av tv-hösten känner jag. Lite så här tycker jag om:
Maestro (SVT): Ett rätt så ointressant och ospännande program på alla sätt och vis. Jag förstår inte riktigt syftet, om det ska vara underhållning, utbildade eller tävling. Man har i alla fall misslyckats inom alla tre områdena.
Breaking news (Kanal 5): Jag gillade det från start, men var inte blown away. Nu däremot så älskar jag det och programmet är ett måste varje vardagkväll klockan 22.00. Roligt, intressant och fräsch.
True talent (TV3): Ett tag verkade det som att jag skulle följa skiten, men det blev icke så. Det var segt och intetsägande, på nåt vis. Kanske blir det bättre när veckofinalerna drar igång, men då kommer inte jag vara med. Man lyckades inte fånga mig. Även om momenten när samtliga läktare vände sig om, och skickade personen som sjöng vidare, gav mig rysningar ibland så räckte det inte när allt annat var så platt.
Moraeus med mera (SVT): Jag var väldigt sugen på detta program, och även fast det inte var exakt som jag trodde så var det ändå okej. Jag trodde det mer skulle handla om möten och samtal artister emellan, men tyngdpunkten låg mer på musiken och framträdanden. Jag gillar Kalle Moraeus skarpt (jag tror nästan att jag älskar honom) men det var inte mer än okej.
Dobidoo (SVT): Ett enkelt och stabilt program som alltid levererar. Soft och lagom underhållning som alltid fungerar.
Robinson (TV4): Började piggt och bra, men föll snabbt in i gamla vanor. Det känns som ett uttjatat format och det kommer aldrig att bli lika bra som på 90-talet igen.
Gäster med gester (SVT): Jag var lite nyfiken på programmet innan det drog igång, men trots uppfräschningen så kändes det ganska mossigt och tråkigt. Mer barn-tv än vuxenunderhållning.
Tack för musiken (SVT): Höstens bästa underhållning än så länge. Jag gillar Niklas Strömstedt och jag gillar formatet. Sedan bjuder han in gäster som är intressanta, och inte de vanliga, aktuella, lirarna som man redan sett 100 gånger i tv. Senast var det Orup som var gästen och han hade mycket intressant att säga om sin karriär och sitt låtskrivande.
Dom kallar oss skådisar (SVT): Ett systerprogram till Dom kallar oss artister, och även om jag gillar det bättre när det är artister så fungerar det ändå okej med skådespelare. Maria Lundqvist var först ut, och hon är ju härlig på alla sätt och vågar bjuda på sig. Detta kommer jag att följa.
Fångarna på fortet (TV4): Jag gillade det här när jag var barn, och detta är ett program för barn. Enbart. Punkt.
Idol (TV4): Drog igång igår, och det var ju mycket samma gamla visa. Ändå sitter man där och rycks med ibland. Som när den där tjejen med cancer-historian kom och fick alla att hålla andan, eller den där lilla pojken med den hemska frisyren som lirade skiten ur sin gura och bjöd på en riktig "wow-upplevelse", eller den där tjejen med dreads och tandställning som var så ren och oskuldsfull bra att man häpnade. Det är ju alltid så, såna personer dyker alltid upp i varje säsong (läs; Anna Bergendahl, Lars Eriksson och Mariette Hansson) för att sedan plana ut till...ingenting, egentligen. Men det är roligt just där och då första gången man ser och hör dem. Sedan tycker jag att Alexander Bard är en pigg injektion. Han är ju galen, och sånt är alltid spännande.
Sedan kommer ju Bonde söker fru snart, och det kan man ju räkna ut med arslet hur det kommer att vara. Som vanligt, med andra ord.
Därefter har vi The Voice på TV4, och det är väl ungefär som True talent kan jag tänka mig. Inte så spännande, men det ska bli kul att se vad jury-medlemmen Magnus Uggla kan hitta på.
Men det jag mest ser fram emot är nya säsongen av Så mycket bättre. Det kommer att bli grejer det!
Maestro (SVT): Ett rätt så ointressant och ospännande program på alla sätt och vis. Jag förstår inte riktigt syftet, om det ska vara underhållning, utbildade eller tävling. Man har i alla fall misslyckats inom alla tre områdena.
Breaking news (Kanal 5): Jag gillade det från start, men var inte blown away. Nu däremot så älskar jag det och programmet är ett måste varje vardagkväll klockan 22.00. Roligt, intressant och fräsch.
True talent (TV3): Ett tag verkade det som att jag skulle följa skiten, men det blev icke så. Det var segt och intetsägande, på nåt vis. Kanske blir det bättre när veckofinalerna drar igång, men då kommer inte jag vara med. Man lyckades inte fånga mig. Även om momenten när samtliga läktare vände sig om, och skickade personen som sjöng vidare, gav mig rysningar ibland så räckte det inte när allt annat var så platt.
Moraeus med mera (SVT): Jag var väldigt sugen på detta program, och även fast det inte var exakt som jag trodde så var det ändå okej. Jag trodde det mer skulle handla om möten och samtal artister emellan, men tyngdpunkten låg mer på musiken och framträdanden. Jag gillar Kalle Moraeus skarpt (jag tror nästan att jag älskar honom) men det var inte mer än okej.
Dobidoo (SVT): Ett enkelt och stabilt program som alltid levererar. Soft och lagom underhållning som alltid fungerar.
Robinson (TV4): Började piggt och bra, men föll snabbt in i gamla vanor. Det känns som ett uttjatat format och det kommer aldrig att bli lika bra som på 90-talet igen.
Gäster med gester (SVT): Jag var lite nyfiken på programmet innan det drog igång, men trots uppfräschningen så kändes det ganska mossigt och tråkigt. Mer barn-tv än vuxenunderhållning.
Tack för musiken (SVT): Höstens bästa underhållning än så länge. Jag gillar Niklas Strömstedt och jag gillar formatet. Sedan bjuder han in gäster som är intressanta, och inte de vanliga, aktuella, lirarna som man redan sett 100 gånger i tv. Senast var det Orup som var gästen och han hade mycket intressant att säga om sin karriär och sitt låtskrivande.
Dom kallar oss skådisar (SVT): Ett systerprogram till Dom kallar oss artister, och även om jag gillar det bättre när det är artister så fungerar det ändå okej med skådespelare. Maria Lundqvist var först ut, och hon är ju härlig på alla sätt och vågar bjuda på sig. Detta kommer jag att följa.
Fångarna på fortet (TV4): Jag gillade det här när jag var barn, och detta är ett program för barn. Enbart. Punkt.
Idol (TV4): Drog igång igår, och det var ju mycket samma gamla visa. Ändå sitter man där och rycks med ibland. Som när den där tjejen med cancer-historian kom och fick alla att hålla andan, eller den där lilla pojken med den hemska frisyren som lirade skiten ur sin gura och bjöd på en riktig "wow-upplevelse", eller den där tjejen med dreads och tandställning som var så ren och oskuldsfull bra att man häpnade. Det är ju alltid så, såna personer dyker alltid upp i varje säsong (läs; Anna Bergendahl, Lars Eriksson och Mariette Hansson) för att sedan plana ut till...ingenting, egentligen. Men det är roligt just där och då första gången man ser och hör dem. Sedan tycker jag att Alexander Bard är en pigg injektion. Han är ju galen, och sånt är alltid spännande.
Sedan kommer ju Bonde söker fru snart, och det kan man ju räkna ut med arslet hur det kommer att vara. Som vanligt, med andra ord.
Därefter har vi The Voice på TV4, och det är väl ungefär som True talent kan jag tänka mig. Inte så spännande, men det ska bli kul att se vad jury-medlemmen Magnus Uggla kan hitta på.
Men det jag mest ser fram emot är nya säsongen av Så mycket bättre. Det kommer att bli grejer det!
Bryderier
Är det sommar fortfarande, eller hur är det nu? Det känns fel att säga att det är höst, men samtidigt känns det inte som att september är sommar.
Fan det har ju varit 20-25 grader lite då och då den senaste tiden, och rent känslomässigt är jag kvar i sommaren faktiskt.
Är det sensommar eller tidig höst? Jag vill säga sensommar.
Spelar det någon roll? Nej det gör det ju inte.
Fan det har ju varit 20-25 grader lite då och då den senaste tiden, och rent känslomässigt är jag kvar i sommaren faktiskt.
Är det sensommar eller tidig höst? Jag vill säga sensommar.
Spelar det någon roll? Nej det gör det ju inte.
Kalas för en bläckfisk
Kvällen igår spenderades på klassisk mark - nämligen hemma hos Påven ute i Torpa. Karln har ju fyllt 25, så det vankades kalas med släkt och vänner. Det blev en mycket trevlig kväll med god mat och gott att dricka.
Kul också att träffa Påven och Studenten igen, som jag inte sett på ett tag.
Våran present bestod av fin flaska whiskey. Det brukar bli så. Oftast när vi, Riddarna, ska säga "Jag älskar dig" och visa kärlek så brukar det vara i form av och med hjälp av alkohol. Det är inget fel med det. Tror jag.
Bedrövad
Om det var tungt igår så är det ingenting mot vad det är idag. Nu vet vi hur det känns att förlora i slutsekunderna. Fy fan, att lämna Tallåsen som förlorare måste vara bland det jävligaste som finns.
Vi torskade på matchens sista spark, och säga vad man vill om det målet men den här förlusten känns fruktansvärt onödig. Vi ska inte behöva hamna i de situationerna vi gör, vi är för bra för det.
Men även om jag hatar Munktorp något alldeles fantastiskt så måste man ändå ge dem att de är jobbiga att möta, för är det nåt de är bra på så är det att kämpa. Det är väl också det enda de är bra på, och det räckte tydligen idag.
Usch, usch, usch. Fy fan. Det här är botten. Finns fan inget värre än att förlora - och mot Munktorp dessutom! Nä fy fan.
Vi torskade på matchens sista spark, och säga vad man vill om det målet men den här förlusten känns fruktansvärt onödig. Vi ska inte behöva hamna i de situationerna vi gör, vi är för bra för det.
Men även om jag hatar Munktorp något alldeles fantastiskt så måste man ändå ge dem att de är jobbiga att möta, för är det nåt de är bra på så är det att kämpa. Det är väl också det enda de är bra på, och det räckte tydligen idag.
Usch, usch, usch. Fy fan. Det här är botten. Finns fan inget värre än att förlora - och mot Munktorp dessutom! Nä fy fan.
Mörkret i Budapest
Jag har aldrig varit med om att en spelare sågas så ordentligt vid fotknölarna som Oscar Wendt har gjorts i media efter Ungern-matchen igår. Här kan man klart och tydligt prata om en "syndabock".
Det ska direkt sägas att Wendt var bedrövligt dålig igår och knappt hade ett rätt på hela matchen. Efter hands-bollen som ledde till straff så var han körd i den här matchen, och med facit i hand borde han ha blivit utbytt i halvtid. Om inte tidigare.
Men när det blir såna här unisona sågningar av spelare så kan jag inte hoppa in i motorsågskören. Jag blir blödig och ställer mig i försvarsställning, för jag tycker så synd om honom. Och någonstans kan jag förstå lite hur han känner, för utan några direkta jämföringar så har jag ändå varit där. När man har gjort nåt självmål, en dålig insats eller dragit på sig nån dum utvisning. Känslan när man sedan går in i omklädningsrummet till sina lagkamrater efter matchen - den är vidrig.
Visst får han ta på sig en stor del av skulden till förlusten, men spelare som Anders Svensson, Zlatan, Granqvist och Majstorovic gjorde ingen höjdarmatch heller, milt sagt. Det var på många sätt ett kollektivt bottennapp, där en spelare dippade lite mer än de andra.
Nej, det blev ingen roll kväll för svensk del, men nu är det ny match idag.
Munktorp borta, och det kan bli en tuff holmgång.
Det ska direkt sägas att Wendt var bedrövligt dålig igår och knappt hade ett rätt på hela matchen. Efter hands-bollen som ledde till straff så var han körd i den här matchen, och med facit i hand borde han ha blivit utbytt i halvtid. Om inte tidigare.
Men när det blir såna här unisona sågningar av spelare så kan jag inte hoppa in i motorsågskören. Jag blir blödig och ställer mig i försvarsställning, för jag tycker så synd om honom. Och någonstans kan jag förstå lite hur han känner, för utan några direkta jämföringar så har jag ändå varit där. När man har gjort nåt självmål, en dålig insats eller dragit på sig nån dum utvisning. Känslan när man sedan går in i omklädningsrummet till sina lagkamrater efter matchen - den är vidrig.
Visst får han ta på sig en stor del av skulden till förlusten, men spelare som Anders Svensson, Zlatan, Granqvist och Majstorovic gjorde ingen höjdarmatch heller, milt sagt. Det var på många sätt ett kollektivt bottennapp, där en spelare dippade lite mer än de andra.
Nej, det blev ingen roll kväll för svensk del, men nu är det ny match idag.
Munktorp borta, och det kan bli en tuff holmgång.
Splittrat
Det är dags att sadla om, tänka på refrängen, börja dö. För min baby har lämnat stan, och hon är ingen man bara fortsätter utan.
Hon sa att jag inte var den rätta, men att hon funderar på det. Jag sa "Låt inte mitt förflutna stå i vägen för din framtid", och hon sa att det slutade vara roligt. Jag sa "Låt inte min dörr slå dig i ryggen när du går".
Men hon lämnade ett tomrum i trappen när hon gick. Jag som trodde att jag var fattig förut, nu vet jag hur det känns.
På teven spelade dom sånger ifrån en begravning, och jag kände igen mig. Levande död.
Och solen måste ha sett att det blev ensamt och kallt, för den värmde mig hela promenaden bort till stationen där man rensar tankarna.
Jag gick vilse på åkern, för allt såg likadant ut och ingenting gick att känna igen. Det tog mig flera timmar att inse att jag var vilse mitt liv, så jag satte mig ner för att försöka hitta hem.
Där satt jag med ett krossat hjärta, och samma natt kunde man se stenar färdas genom rymden. Jag vill alltid tro att stjärnorna bildar tecken åt mig, men jag lyckas aldrig tyda dem. Försökte se ditt ansikte där någonstans, men inte ens när jag låtsades så såg jag det.
Jag trodde att jag var vis och erfaren, men just där och då insåg jag, herregud, jag är ju knappt torr. Jag fick ett samtal ifrån uppvaknandet, och då insåg jag hur lite du betyder för mig. Ändå skulle jag ta dig tillbaka vilken dag som helst, för jag älskar ju dig. Och lite sällskap är aldrig fel.
Plötsligt visste jag vart jag befann mig, och började gå hemåt. Det var inte mig och mina vanor det var fel på, det var dig och dina ovanor. Att aldrig kunna sitta ner och bara ta det tisdag. Ändå älskar jag ju dig.
Jag sa ingenting framöver, men ändå förde jag ett krig. Ett utbringade ett stilla stridsrop som betonade: "Jag ger mig inte, men jag vill fred".
Hon sa att jag inte var den rätta, men att hon funderar på det. Jag sa "Låt inte mitt förflutna stå i vägen för din framtid", och hon sa att det slutade vara roligt. Jag sa "Låt inte min dörr slå dig i ryggen när du går".
Men hon lämnade ett tomrum i trappen när hon gick. Jag som trodde att jag var fattig förut, nu vet jag hur det känns.
På teven spelade dom sånger ifrån en begravning, och jag kände igen mig. Levande död.
Och solen måste ha sett att det blev ensamt och kallt, för den värmde mig hela promenaden bort till stationen där man rensar tankarna.
Jag gick vilse på åkern, för allt såg likadant ut och ingenting gick att känna igen. Det tog mig flera timmar att inse att jag var vilse mitt liv, så jag satte mig ner för att försöka hitta hem.
Där satt jag med ett krossat hjärta, och samma natt kunde man se stenar färdas genom rymden. Jag vill alltid tro att stjärnorna bildar tecken åt mig, men jag lyckas aldrig tyda dem. Försökte se ditt ansikte där någonstans, men inte ens när jag låtsades så såg jag det.
Jag trodde att jag var vis och erfaren, men just där och då insåg jag, herregud, jag är ju knappt torr. Jag fick ett samtal ifrån uppvaknandet, och då insåg jag hur lite du betyder för mig. Ändå skulle jag ta dig tillbaka vilken dag som helst, för jag älskar ju dig. Och lite sällskap är aldrig fel.
Plötsligt visste jag vart jag befann mig, och började gå hemåt. Det var inte mig och mina vanor det var fel på, det var dig och dina ovanor. Att aldrig kunna sitta ner och bara ta det tisdag. Ändå älskar jag ju dig.
Jag sa ingenting framöver, men ändå förde jag ett krig. Ett utbringade ett stilla stridsrop som betonade: "Jag ger mig inte, men jag vill fred".
Någon att fira
Idag är ingen vanlig dag. Nej nej nej. Idag var det 25 år sedan Påven föddes.
My god, denna ståtliga hingst har alltid varit en snäll gosse. Ända sedan vi började spelat fotboll ihop, 1992, så har jag betraktat honom som en av världens snällaste. Eller åtminstone en av de snällaste som jag känner.
Men han är inte bara snäll, han är otroligt rolig också, något som jag värdesätter högt, och som också är nåt form av krav för att jag ska orka umgås med en annan människa så som vi har gjort genom åren.
Vi var dock slow starters, han och jag. Vi hade spelt fotboll ihop sedan vi var 6 år - men det var inte förrän vi var 18 som vi blev de nära bröder vi är idag.
Jag och Kaggen spånade på en Rhodos-resa och funderade på vilka vi ville ha med. Ekka gick ju i samma klass som oss, och han var ju barndomsvän med Påven, så vi kom på ett listigt upplägg. På en fotbollsträning satte vi planen i verket. "Ska du inte hänga med till Rhodos i sommar? Ekka ska ju me." Påven tände på det, och sedan gick vi till Ekka och sa: "Ska du inte med till Rhodos i sommar? Påven ska ju med." - och vips hade vi fixat ett resegäng.
Sedan den resan har vi hängt ihop - jag, Kaggen och Påven - och när sedan Vampyren, Studenten och Mr.Tequila anslöt så blev vi en fruktad grupp i mitten på 00-talet. Riddarna - med rätt att festa.
Oj oj oj, vi har gjort många resor ihop, upp och ner och öst och väst, och de här åren vi haft har varit bland de bästa i mitt liv. Så många minnen, så många skratt, en del tårar, lite blod, kärlek och allt det där som hör ungdomen till. Vi har upplevt det mesta, utom LCD och pistolbråk. Men det kanske kommer.
Ja, för när nu Påven inleder sitt 25:e levnadsår så hoppas jag att det är början på en tid som jag kan se tillbaka på när han fyller 50 år. Vi har ju trots allt bara börjat.
Stort grattis på födelsedagen, Påven.
My god, denna ståtliga hingst har alltid varit en snäll gosse. Ända sedan vi började spelat fotboll ihop, 1992, så har jag betraktat honom som en av världens snällaste. Eller åtminstone en av de snällaste som jag känner.
Men han är inte bara snäll, han är otroligt rolig också, något som jag värdesätter högt, och som också är nåt form av krav för att jag ska orka umgås med en annan människa så som vi har gjort genom åren.
Vi var dock slow starters, han och jag. Vi hade spelt fotboll ihop sedan vi var 6 år - men det var inte förrän vi var 18 som vi blev de nära bröder vi är idag.
Jag och Kaggen spånade på en Rhodos-resa och funderade på vilka vi ville ha med. Ekka gick ju i samma klass som oss, och han var ju barndomsvän med Påven, så vi kom på ett listigt upplägg. På en fotbollsträning satte vi planen i verket. "Ska du inte hänga med till Rhodos i sommar? Ekka ska ju me." Påven tände på det, och sedan gick vi till Ekka och sa: "Ska du inte med till Rhodos i sommar? Påven ska ju med." - och vips hade vi fixat ett resegäng.
Sedan den resan har vi hängt ihop - jag, Kaggen och Påven - och när sedan Vampyren, Studenten och Mr.Tequila anslöt så blev vi en fruktad grupp i mitten på 00-talet. Riddarna - med rätt att festa.
Oj oj oj, vi har gjort många resor ihop, upp och ner och öst och väst, och de här åren vi haft har varit bland de bästa i mitt liv. Så många minnen, så många skratt, en del tårar, lite blod, kärlek och allt det där som hör ungdomen till. Vi har upplevt det mesta, utom LCD och pistolbråk. Men det kanske kommer.
Ja, för när nu Påven inleder sitt 25:e levnadsår så hoppas jag att det är början på en tid som jag kan se tillbaka på när han fyller 50 år. Vi har ju trots allt bara börjat.
Stort grattis på födelsedagen, Påven.
Torsdag
Jag jobbade på småbarnsavdelningen idag, och det var en upplevelse. Jag kan inte förstå hur det kan komma så mycket ljud ur såna små kroppar - och så höga ljus!
Herregud, jag gissar på att det kommer att tjuta något så förtjusande i mina öron när jag lägger mig ikväll.
Men bortsett från det är de för härliga de där små rackarna.
Och vi klarade oss från regnet hela dagen, och kunde istället njuta av sensommarvärme. Regnet kom istället till kvällen, lagom till att grabbarna i laget skulle börja träna. Och det var ingen nådig skur. Det var hagel "som kändes i huvudet", och därför blev det inget mer än en uppvärmningsjogg innan de fick förflytta träningen inomhus.
Jaja men nu börjar Robinson. Eller True talent.
Herregud, jag gissar på att det kommer att tjuta något så förtjusande i mina öron när jag lägger mig ikväll.
Men bortsett från det är de för härliga de där små rackarna.
Och vi klarade oss från regnet hela dagen, och kunde istället njuta av sensommarvärme. Regnet kom istället till kvällen, lagom till att grabbarna i laget skulle börja träna. Och det var ingen nådig skur. Det var hagel "som kändes i huvudet", och därför blev det inget mer än en uppvärmningsjogg innan de fick förflytta träningen inomhus.
Jaja men nu börjar Robinson. Eller True talent.
