Jag ska nog lyckas

Stod i ett lotteristånd på tivolit ikväll. Det var en timme i mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Ett härligt hällregn halvtimmen innan gjorde tivolit ödsligt tomt, och jag sålde inte en enda jävla lott.
     Annars är marknaden och tivolit i Kungsör ett säkert vårtecken. Då vet man liksom att nu är den här - våren, med sommaren på inte alltför behörigt avstånd. Den brukar gå fort, den där skarven mellan vår och sommar.
     Fast först skulle jag vilja ha lite vår, på riktigt, och nu verkar det äntligen som att den är här. Dagen idag har varit väldigt fin, om man ser till vädret de senaste veckorna, med ganska mycket sol och bara lite vind och regn.
     Det börjar blomstra. Mer och mer. Dofterna smyger sig på så sakteligen och insekterna börjar röra på sig. Man måste dock röra runt bland löven för att hitta dem, maskarna, skalbaggarna och myrorna, men de finns där, klarvakna och redo igen.
     Barnen börjar ta av sig jackorna till t-shirt, "Det är ju så varmt!", fast de inte får. "Det är inte sommar än!". Klassiker. Snart kommer den igen, den där förkylningen.
     Vi var nere och matade ankorna vid hamnen idag. Det var inte mycket, men det var ljuvligt. Vattnet, livet, grönskan.
     Håret växer som det ska. Nu är det så som jag ville ha det när jag klippte mig. Tog bara tre veckor. På tok för lång tid. Men nu kör vi.
     Herregud, jag har långledigt igen! Det är ju klämdag på måndag, eftersom det är 1 maj och röd dag på tisdag, och då tog jag ledigt. Fyra dagar, hoppas på en evighet.
     Och imorgon är det fullt upp. Lite tråkiga grejer, som städning och tvättning, men mest roliga, som fotboll. 
     Först nu börjar jag bli riktigt bedrövad över att jag drog av korsbandet förra året, för först nu inser jag vad den ställt till med. Jag är hälften av den fotbollsspelare jag var innan. Jag vet att det tar tid, men tänk om jag aldrig kommer tillbaka? Det är så jävla jobbigt att stå vid sidan av, jag vill så gärna vara med!
     Problemet är att jag är så okvick och temposvag. Jag kan fortfarande läsa spelet och se vart bollen ska ta vägen - men jag hinner inte dit. Det är som att springa i träsk, det går i slowmotion. Det är jobbigt, psykiskt.
     Det kan bara bli bättre, men jag hoppas att det blir det också. Tills dess får jag stå vid sidan om. Match imorgon mot IFK Sunne, hemma, och förhoppningsvis kan vi revanschera oss efter den svidande förlusten senast mot ÖSK Ungdom.

Jag hade höga förväntningar på tv-serien Alcatraz. Höga förhoppningar. Historien lät ruskigt spännande och Lost-skaparen låg bakom det, vilket var en faktor som spelade stor roll. Men jag vet inte jag.
      Fyra episoder in i serien så vägrar det fortfarande lyfta. Det står still och ingenting radikalt händer, förutom de sista cliffhanger-sekunderna av varje avsnitt. Är det så det ska vara? Blir det inte mer?
      Det faktum att varje avsnitt avhandlar en förrymd Alcatraz-fånge i taget gör det hela lite osammanhängade, konstigt nog. Istället för en röd tråd som lyser igenom det hela så blir det som att varje avsnitt blir just det - ett helt nytt avsnitt. Jag saknar den där "Lost-linan" som flätar ihop saker och ting.
      Jag orkar snart inte längre. Det måste hända nåt!
      Fast det är inte lika illa som Kontoret, som var...ja, en katastrof. Det var någonting som lät fruktansvärt bra på pappret men som föll pladask i praktiken. Problemet var dels det humorbefriade manuset, men även skådespelarna som varken var trovärdiga eller roliga. Inte ens geniet Henrik Dorsin fungerade, och det märktes tydligt att hans karaktär Ove ifrån Solsidan mår bäst av att dyka upp sådär i förbifarten bakom en trädgårdshäck eller som en objuden gäst som knackar på dörren.
      Usch så besvken jag, och resten av Sveriges befolkning, blev.
      Nej, tacka vet jag Big brother. Där levereras det dagligen. Inte alltid, nästan aldrig, på toppnivå - men man vet vad man får. Jag förväntar mig inte klass och kvalité, men jag blir underhållen. På grund av deras brister, på grund av deras inkompetens, på grund av deras fåniga sätt att vara och på grund av deras sätt att störa sig på varandra. Det är skräp-tv, men jag älskar det för det. De är mina sena kvällsvänner, och vi vet var vi har varandra.
      Annars följer jag Mästarnas mästare, och där kan vi prata om kvalitéts-tv. Det är proffsigt, snyggt, mysigt och värdigt. Än en gång får våra största idrottare genom tiderna tävla igen, samtidigt som de blir hyllade i den mån de förtjänar det.
      Och Let's dance förstås, men det är ju för att jag är en sucker för kändisar.

Fem namn har "läckt" ut till årets upplaga av Så mycket bättre. Självklart är det TV4 själva som planterat detta till media, även fast man förnerkar och vägra kommentera. Men det är uppfriskande nyheter.
     Magnus Uggla har jag önskat ända sedan första omgången, och nu ser det ut att bli verklighet. Han är numera mest en rolig, och mysig, gubbe, men fortfarande glimtar den uppkäftiga slyngeln till inom honom emellanåt, och jag tror att han kommer att passa som handen i handsken i Så mycket bättre. Hits har han också så det går att gödsla med. Jag tror inte att han kommer att leverera några supercovers, men det ska bli intressant att se vad de andra kan göra av Ugglas låtar.
     Darin är ett oväntat namn. Han är i yngsta laget och har väl inte mer än ett par hyggliga låtar att skryta med, trots hans fem släppta album hittills, men det känns ändå piggt och intressant att se vad han kan bjuda på.
     Häromdagen avslöjades det att The Sounds-Maja Ivarsson är klar, och det var lite oväntat. Trodde programmet var lite för ocreddigt för henne. Men hon är ju en cool katt och jag tvivlar inte på att hon kommer att leverera på alla sätt och vis.
     Pugh Rogefeldt känns gjuten, även fast jag aldrig haft honom i tankarna. Eller gjuten och gjuten, men jag tror det kan bli bra. Årets Plura, kanske?
     Olle Ljungström hade jag inte ens tänkt på när jag önskat artister till Så mycket bättre genom åren - men valet är ju klockrent. Han är ju lite mytomspunnen och hemlig, men icke att förglömma också briljant i sina bästa stunder. När jag tänker efter så känns det självklart att han ska vara med, och jag tror att han kan bli årets Laleh eller årets September - trots att han snarare är veteran i sammanhanget. Men den folkliga kärleken har han aldrig fått, och efter några tunga år med missbruk och depressioner hoppas jag därför att han får det erkännande han förtjänar nu. Jag är ju svag för "Jag reser mig igen"-människor, så jag unnar honom verkligen lite framgång, vare sig han vill ha den eller inte.
     Nu återstår två artister, och det bör ju bli två kvinnliga. Jag hade ju hoppats på Mauro Scocco, Björn Skifs, Niklas Strömstedt, Orup eller Thomas Andersson Wij - men när det nu, förmodligen, blir två kvinnor så hoppas jag på Annika Norlin, Melissa Horn eller Pernilla Andersson.

Herregud, den här bloggen går verkligen på tomgång just nu. Men det är bara att sitta still i båten och vänta på medvinden. Den kommer, den är på väg, jag känner det.

Igår spelades andra omgången av division 3, och för oss innebar det bortamöte med Örebro SK Ungdom. Blev förlust med 2-0 efter en alldeles för blek andra halvlek. Vi skulle ha avgjort matchen i första halvleken kändes det som, för så dominanta som vi var då så kändes en förlust helt avlägset. Men vi gjorde inte mål, och till den andra halvleken gick vi ner oss totalt. ÖSK fick lite ny luft i och med det, och tack vare två tafatta ingripanden på två hörnor som dem fick så hade vi 2-0 i arslet.
      Eftersmaken var bitter, minst sagt. Vi ska inte förlora den matchen, vi var för bra för det och ÖSK var för dåliga. Men vi bjöd in till det och får skylla oss själva. Bara att repa nytt mod till på lördag.
      Skulle ha varit träningsmatch för b-laget idag, men den blev inställd på grund av nattens regn. Illa, då jag är duktigt spelsugen! Hoppas det blir nåt till helgen istället.

Men Blåvitt vann i alla fall ikväll mot Häcken. Äntligen! Första segern, och trenden pekar uppåt. Så gõtt!

Och i lördags var jag i Eskilstuna med Lillebror och Barndoms-Simon. Hemma hos Andreas. Blev lite sång och gitarr innan vi äntrade stan. Trodde vi skulle till ett hyfsat lugnt ställe där man kunde sätta sig och ta nån öl - men vi hamnade på Hå'pes, gamla Rolling rock, dessvärre.
      Musiken dunkade, neonlamporna blinkade och människor bökade runt i den trånga lokalen som numera är hälften så stor. Jag kände mig obekväm och blev smått rasande när idiotbartendern aldrig tog min beställning trots att jag stod som ett fån i 10 minuter. Sånt förstör oftast min kväll.
      Men efter att ha suttit ner med två Mariestads så glömde jag bort min butterhet mot slutet av kvällen och tog några väl valda steg på dansgolvet. Och sedan hem.
      Jag var verkligen för gammal för ett sånt kids-disco den kvällen.

Fast nu säger de att värmen är på väg, på riktigt, och att kylan är no more. Heja! 

Jag och Andreas var på Filip & Fredrik's show Jakten på den försvunna staden i Köping idag. Så jävla bra.
     I och med hyllningarna i Aftonbladet och Expressen efter premiären, fyror i båda tidningarna, så var förväntningarna höga på kvällens föreställning i KB-hallen - och de förväntningarna infriades. Min enda invändning är längden. En och en halv timme var för kort, det bort ha varit minst en halvtimme längre.
     Spoiler-alert! Den som inte vill veta vad det handlar om bör sluta läsa nu.
     Inledningen avhandlade Filip & Fredrik's respektive uppväxter i småstäder, varpå vi fick veta hur det gick till när de två träffades för första gången på en fest i Stockholm (om det nu var så det gick till, men jag hoppas verkligen det), vilket ledde till en praktfylla för Fredrik på Grisfesten i Köping dagen efter. Lite fingerkärlek, spyor och en natt i fyllecellen senare så var vänskapen mellan Filip & Fredrik inledd. Tack och lov för det.
     Efter den lilla monologen, och sångstunden (Fredrik på gitarr i en försvenskad Bob Dylan-klassiker), så var det dags att titta på Köping och vad som är stadens alldeles egna lilla grej. "Vad gör Köping så unikt?".
     Jag hade lite svårt med det eftersom jag tycker att Köping är rövhålet på Satan, men det blev ändå underhållande.
     Efter mycket spånande och många förslag ifrån publiken fanns det tillslut fyra saker kvar på whiteboard-tavlan på scenen - och Köpings "nya slogan" blev tillslut: "Köping - J-O, jag vill leva jag vill dö i Köping". Det anspelar dels på Sveriges nationalsång, som Rickard Dybeck ifrån Odensvi skrev, och dels anspelar det på J-O Waldners besök på Hotell Scheeles svit.
     Men kvällens stora behållning var Filips sånginsats. Han sjöng, och kompade sig själv på piano, en variant av Desperado med svensk text - och det var helt enormt bra! Jävlar vad bra han sjöng, det var nästan gåshuds-känsla.
     Slutligen ropade Filip & Fredrik in sig själva för ett extranummer, varpå de sammanfattade sin innerliga och kärleksfulla vänskap med en duett på Winnerbäcks och Miss Li's Om du lämnar mig nu.
     Jag förväntade mig en bra kväll, och fick det sannerligen. Filip & Fredrik har tagit det till en ny nivå. De är inte längre två "flamsiga after-ski-konferencierer" - de är numera fullblodsunderhållare. Och för mig får de vara både det ena eller det andra, det spelar ingen roll, jag har alltid älskat dem och kommer alltid att så göra, tror jag.

Igår fick jag ett SMS av Fröken Johansson: "Thåström, The Soundtrack of our lives, Nationalteatern och The Nomads är klara för Peace & love." Nu börjar det kännas jävligt bra!
     Visst, förra året hade Håkan Hellström, Henrik Berggren, The Strokes, bob hund och Kings of leon - men nu har vi Bloc Party, Markus Krunegård, Eldkvarn och - framförallt - The Soundtrack of our lives! De sistnämnda smäller väldigt högt i min värld. Bästa bokningen hittills, faktiskt.
     Utöver det har vi Rihanna, Kent, Thåström och Magnus Uggla. Bland annat. Det är brett och bra. Dessvärre känns det dock som att jag kommer att missa många av de band och artister som jag gärna vill se på förhand.
     Nåväl, det är ändå bättre att det finns för mycket att välja mellan än att man måste söka med ljus och lykta efter intressanta spelningar.
     Jag tror att Peace & love 2012 blir bäst hittills.

Jo just det, lördagens utgång. Jag hintade ju om att den var lite märklig men väldigt trevlig.
      Alltså, vi bestämde oss för en barrunda längs Riddarnas gata som blomstrade under 00-talets andra hälft. Då var det Rolling rock och Nybron, nu heter det HåPe's, Royal Oak och fortfarande Nybron. Då ringlade köerna utanför och innanför var det smockfullt, nu var det smockfullt innanför men det var bara att knalla in helt obehindrat.
      Vi hängde vid barerna från förr, gick i trapporna, såg till och med DJ:s från förr, och stod på golven som en gång i tiden var våra hem på helgerna. Då dansade vi, hoppade vi, röjde vi. Nu stod vi och tittade på. Det var inte våra golv längre.
      Så vi gick till Nybron och satte oss vid ett bord och surrade istället. Sedan tog jag en burgare och åkte hem. Gott så. Inget dum-i-huvudet-tassande på Brasserie, bara en skön och rolig barrunda längs memory lane.
      Ibland är det skönt att ha blivit lite äldre, om än lite märkligt. Det gick så fort. Fast det är klart, jag är nog inte helt färdig än.

Måndagar är ett jävla sätt att inleda veckan på. Mest för att jag jobbar till klockan sex på kvällen.
     Det är inte det att jag jobbar länge - men det gör att jag missar fotbollsträningen. Eller större delen av den, då träningen börjar halv sex. Blir bara att man hinner ner till gymmet i klubbstugan.
     Men så är det ju, och jag har alltid haft tur genom åren med arbetstider kombinerat med fotbollsträningen. Det har aldrig varit något problem, tills nu, vilket är synd, eftersom jag behöver träningen som mest just nu.
     Rent knämässigt känns det rätt så hyfsat nu, och känslan med bollen kommer mer och mer. Det är värre med tempot och flåset. Där ligger jag långt efter. Ska bli skönt när b-lagsserien drar igång så att man får den sortens konditionsträning.

Ja jävlar vilken premiär!
     Vi ligger under med 2-0 i halvtid, och känslan då var att det skulle krävas väldigt mycket för att vi skulle orka vända på steken. Frågan var om vi hade det i oss denna dag. Svaret blev: JA!
     Bara några minuter in på andra halvlek nickade Källe in reduceringen, och bara några minuter senare nickar Juha in kvitteringen. Två nästan identiska hörnmål och vi hade utjämnat. När sedan en Ölme-spelare tog med handen i straffområdet så stegade Tordan fram och rullade in 3-2. Vi hade vänt!
     Resten av halvleken blev en plåga. I alla fall för oss som tittade på. Så ohälsosamt spännande - men, vi klarade det! 3-2 slutade matchen, och vi hade inte bara tagit tre poäng i premiären - vi tog dem mot seriefavoriten. Och på sättet vi gjorde det! Urstarkt!
     Det var så klart tvunget att firas, så det blev en utgång med Andreas och Påven i Eskilstuna. Det var mycket märkligt, men väldigt trevligt.
     Jag ska få be att återkomma om detta, för nu ska vi snart hem till Studenten och fira hans 25-årsdag.

Kära nån, nu börjar det. Nu börjar det verkligen!
     Seriepremiär i division 3 västra svealand, hemma på Runevallen, och vi tar oss an IFK Ölme. Tokfavorittippade Ölme som spås promenera hem den här serien i år. Kan bli intressant.
      Men jag känner mig ovanligt trygg. Tyvärr. För det är oftast då det brukar gå åt helvete. Men vad fan, det kanske kommer, det där pirret. Bara 20 minuter kvar nu. Sitter uppe på kansliet nu och skriver detta.
      Dessvärre spelas matchen på b-plan, på grund av de senaste dagarnas regn. Eller dessvärre, det kanske är bra för oss, vad vet jag?
      Kaggen är bredvid mig, han vet inte varför det är så mycket folk här och varför vi ens är här. Jag hatar honom.
      För övrigt vill han att jag ska sluta kalla honom för Kaggen här på bloggen, så hädanefter kommer jag att benämna honom som...Andreas! Fy fan i helvete så tråkigt.
      Är det lite pirr jag börjar känna nu? Jag tror nästan det.
      Usch, nu börjar det. Härligt!

Vad fan i helvete är detta nu då??? Ser ni? Ser ni under ögat? Fyra små linjer staplade på varandra. RYNKOR!!!
     Visst, visst, jag kanske kisar en aning, men det var ju så jag upptäckte dem under ögonen, en dag när jag var jävligt mosig.
     Jag finner detta oerhört märkligt. Nästan olustigt. Men framförallt - verklighetsfrämmande. Jag kan väl för fan inte ha rynkor, jag är ju bara barnet!
     Nej, det är nåt vajsing. Jag tror inte på det. Det är bara huden som är lite hängig. Lite down. Det blir snart bra igen.

Äntligen kom första poängen för Blåvitt!
     Efter två inledande förluster var jag lite smått nervös inför kvällens match mot AIK. En tredje raka hade inte varit så superkul inför fortsättningen, och AIK på Råsunda är alltid AIK på Råsunda.
     Men det såg ju bra ut där i inledningen av andra halvlek. 0-0 i halvtid och Blåvitt började skapa flitigt framåt. Så gör AIK 1-0, efter att IFK sumpat ett jätteläge sekunderna innan. Bly. När sedan Blåvitt började tjonga, med 20 minuter kvar av matchen, så trodde jag det var kört. Ingenting hände. Men så, i matchens sista minut, nästan sista sekund, så kom en lång boll in mot straffområdet, kalabalik, och gamla gõa islänningen Hjalmar Jonsson brölar fram och älgar in kvitteringen.
     Det var vändningen det. Nu börjar Blåvitts resa mot guldet. Jag känner det, det var så moraliskt viktigt. Jag tror det kommer att bli den här sekvensen som avgör IFK Göteborgs SM-guld 2012.

När jag hör de första takterna av den här låten så spelar det ingen roll - jag bara måste lyssna färdigt på den.

När jag hör de första takterna av denna låt så spelar det ingen roll - jag bara måste lyssna färdigt på den.

När jag hör de första takterna på denna låt så spelar det ingen roll - jag bara måste lyssna färdigt på den.

Igår var det söndag - och det kändes verkligen som söndag. Alltså som att det skulle ha varit jobb as usual idag. Därför var denna lediga dag helt enormt ljuvlig.
     Lite fotbollsträning på förmiddagen och lite shopping i E-tuna på eftermiddagen. Inte mycket, men ack så skönt.
    Ja denna påskledighet har verkligen varit välbehövlig. Nu känns det som att man är något mer laddad i kroppen. Frågan är bara hur länge det räcker? Äh, det blir nog bra.

Ikväll drog också den hajpade serien Alcatraz igång på TV4 med två avsnitt efter varandra. Det är skaparen av Lost som ligger bakom detta, och då blir det självklart förväntningar så det heter duga - och ja, jag fick nog allt lite Lost-feeling när jag såg Alcatraz.
     Två avsnitt har vi alltså fått se nu, och även fast det inte är lika spektakulärt som Lost (ännu) så finns det ändå någonting där som får mig att vilja veta mer och se mer.
     Dock är jag lite besviken på att det som på förhand verkade så otroligt häftigt och spännande inte verkar vara det (ännu). Än så länge är det tillräckligt för att jag ska titta vidare, men om ingenting ordentligt händer inom 2-3 avsnitt så finns risken att jag tappar intresse, tror jag.

I hela mitt liv har jag valpat runt.
Slösat på orden och pratat strunt.
Men valpar blir större och lär sig hur man gör, och alla min fel rår jag inte för.
Tittar på himlen, så ren och orörd.
Som en duk som gjord för att bli förstörd.
Bäst att låta bli, bäst att stanna inne ikväll.
Om du inte ser mig är jag fortfarande snäll.
Lyckans hjältar med flaggor viftar ihärdigt vart jag än går.
Om du ändå vore skuggan och frågar hur jag mår.
Men "Det var längesen" och "Vi ses nån gång igen", samma lördag som förra gången.
Och det här skulle vara livet.
Vita linnen och snesprayad lugg, kom igen och säg nånting nästa gång.
Säg att jag duger, som i din sång.
Du är kall, min varmluft och så imman.
Glöm inte att säga det du skulle säga i dimman.
När allt var som bäst har jag valsat runt.
Tömt mig på ord, bara pratat strunt.
En cigarett på parkbänken i King street garden.
Trodde på nåt nytt när jag kom hem igen.
Dom säger att jag bara spelar svår, att det är nåt med min osäkerhet.
Sanningen är den att dom inte vet.
Sanningen är den att jag inte kan säga ifrån.
Nästa gång, gå bara därifrån.
När allt är ett ord som är svårt att förstå, undrar jag hur många chanser jag kommer att få.
Är det försent, är det redan brännt?
Tog det slut innan nåt ens hänt.
I hela mitt liv har jag ramlat runt.
Snubblat på orden, allt jag sa var strunt.

Ja, just. Jag tillade ju om att håret skulle ryka häromdagen - och det gjorde det. Jag var färdig med det långa håret och ville gå mot väldigt kort igen, näst intilll snaggat. Enbart med hjälp av sax.
      Det gick väl satana perkele inte helt klockrent. Det blev aningen kortare än jag hade tänkt mig, typ som snagg fast med sax - men tack vare min magnifika hårväxt så har det nu på några dagar blivit ungefär som jag tänkt mig.
      Typ så här:




Denna gång vill jag att det, stegvis, ska bli först så här:



sedan så här:



och slutligen så här:

Påskafton har alltid, de senaste åren, varit förenat med party och krogröj. Så inte denna gång. Det blev dess totala motsats, väldigt lugnt.
     Inte för att det saknades alternativ, hade jag velat så kunde det ha blivit en riktig påsksmäll till påskafton, men som jag varit inne på tidigare så finns det liksom inget partysug för tillfället. Inte ens en gnutta. Jag värdesätter andra saker just nu, och så är det med det. No strange things, jag känner ingen sorg över det.
     Dock ska jag erkänna att jag fick lite ångest och blodad tand när jag på kvällen gick in på Facebook och såg alla aktuella tillställningar häromkring och i resten av Sverige och världen. Många såg ut att ha väldigt roligt i sitt påskfirande, och då kände jag lite klassisk ågren. Men så tänkte jag efter och försökte sätta in mig själv i dessa statusuppdateringar som sprutade ut under kvällen på Facebook, och jag kunde då inte riktigt se mig själv nöjd. Jag var nöjd där jag var, i stillhet.
      Eller, ja, lugnt och lugnt, påskaftonen började i Eskilstuna och Vattenpalatset, där jag och Lillebror hade tagit oss för en badstund tillsammans med Storebror Thomas och Brorsdotter Freja. Därefter åkte vi hem till Mor & Far för lite påsklunch, påskäggsjakt med Freja och allmänt mys.
      Några timmar senare, när mörkret lagt sig, öppnade jag en flaska gott italienskt vin och tittade på våran resa till USA och Karibien-kryssningen vi gjorde 2006. Jag hade inte sett det tidigare och det blev ett kärt återseende. Mer än så behövdes inte för att kvällen skulle bli helt okej.
      Herregud vad tråkig och pretto-vuxen jag låter, jag vet, men man behöver kanske vara lite "tråkig" ibland. Jag menar...om man aldrig har tråkigt, hur ska man då kunna veta när man har roligt?

Nä nu får det räcka. Nog nu. Jag känner att jag kommit så nära mitt mål som jag kan, och det har oftast varit väldigt trevligt, men nu är det dags att gå vidare.







Fast i själva verket är mitt hår lite längre idag, då bilden är nån månad gammal, men, ja, ni fattar vad jag menar.

Herre min körs så skönt med lite ledighet! Det känns som att man går in på semestern, fast det bara handlar om fyra dagar. Det säger väl allt om hur efterlängtad och välbehövlig denna lilla vilostund är.
       Är jag en latoxe? Jasså, jaha jaha, MEN ÄN SEN DÅ? Jag kanske hellre är ledig än jobbar! Har du tänkt på det?
       Nu ska jag gå ner på ettans växel och bara jazza så gott det går. Ladda batterierna. Andas lite. Få ny kraft. Pumpa upp musklerna. Samla mod. Bli bättre.

Jag hade tänkt göra ett inlägg om min kropp, om hur jag känner mig lika vig och spänstig som när jag var 10-11 år. Men en dag som denna känner jag mig inte så jävla vig. Träningsvärken efter gårdagens match, den första hela matchen på över ett år, har varit påtaglig. Det har låtit "uff" när jag gått uppför trappor, det har låtit "oj" när suttit mig ner med en duns, och det har låtit "åhej" när jag rest mig upp ifrån sittandes. Jag har verkligen känt mig gammal idag.
     Men va fan, jag har inte spelat match på över ett år, så det är väl inte så konstigt. Utöver det vill jag påstå att jag är så gott som lika vig och spänstig som när jag var 10-11 år. Och det grundar jag på det faktum att jag jobbar på dagis, där jag får leva ut många av mina barndomsäventyr.
     Jag kryper i buskar och kojor, jag klättrar i träd, jag ålar i rör, jag cyklar på trehjulingar och jag åker rutschkana. Jag leker fanimej mer än barnen!
     Nä men allvarligt, min rörlighet har inte förändrats nämnvärt sedan jag var barn - och jag vet att så inte är fallet för många i min ålder. Jag skulle vilja se Kaggen krypa i en buske utan att stånka, till exempel.
     Jag kommer att vara en av få 50-åringar i världen som hjular och gör kullerbyttor utan att det ser ansträngt ut. Så det så!
     Fast inte idag.

Mondiö, mondiö - här har ni en slagen man.
      U-lagsmatch mot Nyckelby ikväll, på gräs i Valskog, och jag tänkte att jag kanske orkar spela en halvtimme, vila lite, och sedan spela sista halvtimmen. Men det blev 90 minuter. Dels för att vi hade dåligt med spelare, och dels för att...ja, för att jag orkade.
      Det är väl synd att säga att jag sprang som en jojo upp och ner längs högerkanten, men - jag orkade i alla fall genomföra matchen.
      Och nu har jag ont, ont, ont. Inte i knät, glädjande nog, men det var nån lårkaka här och lite kramp där. Sista 10 minuterna av matchen kunde jag knappt sträcka ut alls, då krampen hade satt sig i båda vaderna - men jag ville aldrig att matchen skulle ta slut. Det var så jävla roligt att spela igen.
      Planen var väldigt ojämn, det studsade lite som det ville, och man halkade runt mer ofta än sällan - men jag bara njöt.
      Vi vann med 3-2, och jag överdriver inte när jag säger att vi kunde ha vunnit med 20-0. Okej, kanske lite, men minst 15-0 i alla fall. Så jävla många målchanser hade vi, och så jävla många målchanser brände vi. Det var nåt otroligt.
      Och vi ska inte släppa in två mål mot det laget, men målen kom i andra halvlek när vi ledde med 3-0 och vi hade några tunga ben på planen, då en del av oss i laget, typ jag, Borken och Stubben, inte spelat så jävla mycket på länge.
      Men vi vann, jag orkade spela - och knät höll! Den här gången, i alla fall - och jag testade verkligen. Efter att jag blivit lite varm i kläderna började jag springa in i närkamperna som en dåre, bara för att testa om det gick, och även fast det känns i kroppen nu så är jag så jävla glad att det gick.
      Faktum är, när jag tänker efter, att jag nog inte förlorade en enda närkamp. Det bästa betyget fick jag efter att jag vunnit mitt fjärde motlägg mot en och samma spelare. "Fan, han väger ju ett gram! Hur kan han ha sån jävla tur hela tiden?!". Då började jag känna igen mig själv igen, om jag säger så.
      Så en passning till alla ytterbackar i KBK. Jag kommer. Kanske inte som en raket, men väl som en värmesökande missil avfyrad långt bortifrån. Ska bara pumpa upp lungorna lite.

Härlig dag igår, må jag säga - och en härlig kväll!
     Först en tur till Hallstahammar för att titta på pojkarna när de spelade mot E-tuna Södra, och fastän det var så där underbart svinkallt som det bara kan vara när det blåser riktigt jävligt så var det ändå härligt att se grabbarna spöa Södra med 5-1. Ett mycket bra resultat mot ett lag som ska spela division 2 i år.
      Det blåste, som sagt, och det var väl svårspelat, och vi inledde riktigt darrigt, Södra kunde ta ledningen efter bara 5 minuter - men, 5-1 är ändå 5-1, så det är klart att vi spelade upp oss tillslut. En väldigt skön seger!
      Därefter vankades det lagfest och inkilning på kvällen för nyförvärven och de uppflyttade killarna ifrån juniorlaget. Åtta stycken var dem som skulle inkilas, och de fick bland annat sjunga lite, häva mjöd, prata oavbrutet i 2 minuter inför oss alla och tungdansa.
      Det var jag som höll i inkilningen och jag tycker det blev ganska lyckat tillslut. Inget märkvärdigt egentligen, men vi fick oss alla några skratt och grabbarna bjöd bra på sig själva. Att supa någon under bordet var inte aktuellt. Dels för att många av grabbarna var yngre, dels för att vi har seriepremiär om två veckor, och dels för att det inte är så jävla roligt. Man har ändå ett visst ansvar när grabbarna är yngre, och jag tycker vi höll oss på en bra nivå. Det var mer roligt än fylleslag.
      Sedan blev det en sväng in till Eskilstuna och Brasserie, men det var ingen höjdare faktiskt. Fan så tråkigt det var, när jag tänker efter. Jag vet inte, det känns som att jag tappat lusten och glädjen över att gå ut på krogen. Det var längesen det var roligt. Jag uppskattar att dricka lite öl eller vin och garva med polarna, men att gå på krogen är inte så superskoj. Kanske är det för att man tröttnat på Brasserie, eller kanske är det för att man tröttnat på hela den där svängen?
       Jag vet inte, snart är det sommar och då brukar det bli lite bättre, och snart öppnar förhoppningsvis Statt igen, och kanske det blir lite roligare. Vad vet jag?