Dåligt med häxor
En sådan härlig påskhelg vi haft! Jag, i alla fall.
Långfredagen var det fotboll. Bortamatch mot nykomligen Bosna-92 - och det var jävlar i min lilla låda ett satans lag till att gnälla. På det mesta. Ruffigt spelade de också, pojkarna. Men vi var kontrollerade. Tror de fick strax under 200 gula kort, medan vi bara fick ett. En seger som dock inte gav några poäng. Matchen då? Ja den slutade 2-2. När vi summerar säsongen så kommer nog det här vara en match som vi känner att vi borde ha rott hem - men som den såg ut får vi vara nöjda med en poäng. Vi spelade bra i första, tog ledningen två gånger om, men lik förbannat var det ändå 2-2 i halvtid. En o-vaken försvarsinsats plus en horribel straffspark gjorde att Bosna fick nätrassel. Men i andra tog de faktiskt över, och vi fick svettas för att klara det. Nåväl, fortfarande obesegrade efter två omgångar. Dessvärre även ovunna - men det kommer!
Påskafton spenderades uppe i Västanhed på dagen. Hade tänkt mig ett premiärdopp i Hedströmmen, men då handen dog av skräck när jag doppade den i vattnet så bestämde jag mig för att skjuta på det. Ett moget beslut. Sedan såg vi två svarta mambor. Det måste det ha varit - eller världens största huggormar, utan mönster. Väste åt oss gjorde de också, fanskapen. Mycket olustigt, måste jag säga.
Kvällen avverkade vi hemma hos Kocken för grillning och Singstar. Bra kväll. Rolig.
Dagen därpå, gårdagen, påskdagen, vankades det först dop i Västerås för Calle kusins dotter Ebba. Därefter drog vi över till Storebror Thomas där det var kalas för Brorsdotter Freja som fyllde 5 år. Man var rätt mör när man kom.
Och idag...ja då sitter jag här. Första grästräningen ikväll på Runevallen. Härlig känsla.
Livets små guldkorn
Jag mår bra av köpa saker. En del uppfattar mig som snål, och det är jag nog i vissa lägen. Jag tycker mycket lite om onödiga utgifter - som att tanka bilen full, att betala för Spotify eller att beställa hemleverans för pizza. Jag gör det bara inte.
Jag tittar inte aktivt efter extrapriser när jag handlar mat, och väljer oftast inte det billigaste - men jag handlar aldrig jättedyr mat. Att betala räkningar är en sorg. När saker börjar röra sig över 1000 kronor så får jag svår ångest, vad det än gäller - och det bär mig emot att betala 159 kronor för ett fotografi för att förnya körkortet.
Men att handla små saker, då och då, det gör jag gärna - även fast det ofta tenderar att smyga sig uppåt 500 kronor åt gången. Jag mår bra av det, att handla. Det är en härlig känsla att fylla en varukorg med livsmedel, och att spontanhandla kläder för ett par hundringar skänker mig ett välbehag som jag har svårt att få någon annanstans.
Det är inte ultimat när man är en fattig student med ett halvtidsjobb - men jag måste. Det handlar inte om att jag är oekonomisk eller oansvarig - jag väljer hellre att handla lite små saker här och där och istället lever lite snålt inom andra områden. Jag måste ha det där, den där vardagslyxen, de där små sakerna som piggar upp den annars strama och gråa vardagen.
Alltså, det skulle aldrig falla mig in att köpa ett Playstation - hur roligt det än skulle vara - och jag har ännu inte inhandlat någon ny dator, trots att skärmen spruckit på den gamla - eftersom det finns ju sladdar att koppla till teven! Men att köpa ett par nya solglasögon, fastän jag redan har ungefär 30 stycken, eller att köpa nya skor eller jeans, som jag redan har till maximala bristningsgränsen - det gör jag gärna!
Den där vardagslyxen, den måste man vara rädd om.
Inte så ledigt lov
Påsklov! Det låter det. Det är ju vad jag har, i och med att jag jobbar inom skolan numera - men riktigt ledig är jag inte. Dels hade jag VFU, praktik, idag på förskolan - som en del av pluggandet - och dels har jag ju just det...pluggandet till förskollärare. Inga lov där inte.
Men imorgon ska jag väl ta det lite ledigt, hade jag tänkt. Så gott det går. Lite sovmorgon sådär, en härlig engelsk frunch, lite tvättning och städning, och kanske lite nödvändig handling.
Dock har jag den där litteraturen som jag måste traggla med, så helt ledigt blir det väl inte.
Annars var det ju seriepremiär i helgen. Härlig känsla det där. Hemmaplan, seriepremiär, derby mot Munktorp och känslan av att försäsongen är över. Och det kändes bra, inledningsvis. Vi var så där överlägsna som man hade hoppats på. I princip spel mot ett mål i den första halvleken.
Men det är ju det där med att man måste göra mål också. Det hade vi lite svårt för. Ironiskt nog behövde Munktorp bara en målchans för att göra mål i den första halvleken, en målchans som...inte borde ha resulterat i mål.
Vi kom dock igen och kvitterade i den andra halvleken, och då var känslan att vi skulle vända och vinna. Så får Munktorp sin andra målchans i matchen - och gör mål. Markeringsmiss. Obra. Så vi köttar, försöker, skapar, matar - och tillslut, på fisens mosse, i matchens slutminuter så lyckas vi böka in bollfan.
En bitterljuv känsla efteråt. Såklart skönt att vi tillslut grejade en poäng - men som matchen såg ut borde det ha varit tre stabila poäng. Fast vi har bara oss själva att skylla, det går ju ut på att göra mål, inte att sätta bollen i ribban ett par gånger eller att skjuta bredvid eller över eller rakt på.
Nåväl, vi får ta med oss det positiva, att vi försvarar oss bra större delen av matchen och skapade mycket. Målen måste komma om vi fortsätter så.
Bosna 92 nästa. Heja!
Första trippen för mig upp till Västanhed igår. Korvgrillning och...inte så mycket annat.
Seriepremiär och en kompis.
Vårtecken
En vecka kvar till seriepremiären, och igår genrepade vi mot IK Viljan från Strängnäs. Ett lag vi mött ett antal gånger tidigare försäsonger, och som vi vanligtvis brukar ha rätt svårt mot - men inte igår!
Vi bjöd på en första halvlek som var mycket bra, där vårt spel kontra Viljans spel fick dem att se ut som ett division 4-lag, och inte ett division 3-lag som de faktiskt är. Vi rullade bollen bra, med tålamod, och visade upp en samlad och stark defensiv. 2-0 var ställningen i halvtid, och hade vi fått dit ett mål till så hade halvleken varit närmast perfekt.
Den andra halvleken blev inte fullt lika bra ifrån vår sida. Istället för det tålamod vi hade i den första halvleken så började vi tjonga bollen långt så fort Viljan satte press på oss, så det blev ett böljande spel fram och tillbaka. Dock lyckades vi freda vårt mål bra, förutom en gång, då en Viljan-spelare fick lite för fritt utrymme i straffområdet och då passade på att cykelsparka bollen i mål. Snyggt, men lite onödigt.
Segern var ändå ett faktum efter slutsignalen, och känslan var ändå mer skön än oskön efteråt, med en vecka kvar till seriepremiären. Nästa helg smäller det alltså, och det rejält då vi gästas av nykomlingarna Munktorps BK. Derby direkt, med andra ord, vilket ska bli roligt och intressant. Matchen kommer att spelas på Centralvallens konstgräs, då Runevallen inte är spelduglig än, och vi får se om det talar till vår fördel är om det är sak samma.
Fick hoppa in tidigt i den andra halvleken igår och spela på innermittfältet, för andra gången denna försäsong, och även om det är en ovan position och man känner sig lite vilsen till en början så är det faktiskt roligt. Bara att spela över huvud taget är ju roligt, och jag spelar vart fan jag än blir tillsagd. Efter en stund ändrade vi om i laget, och då klev jag ner på högerbacken, vilket är mer naturligt för mig, även om jag kände att jag inte hade så mycket att göra.
Mmm, april och seriepremiär. Det om något är ju ett tydligt vårtecken, inte sant?
Hej igen, dagboken
The Lord blessed me with a vilodag idag, i form av att skolan hade studiedag. Inget jobb, med andra ord - vilket var precis vad doktorn hade ordinerat, efter att ha suttit två dagar i helgen och gnolat och skrivit på terminens andra hemtenta till mitt eget pluggande.
Till min vana trogen hade jag skjutit upp skrivandet fram till...ja så jävla långt det bara gick. Jag hade ändå ett inre lugn, blandat med ångest och panik - men det gick bra! Eller...det gick. Trodde jag skulle ha ett bättre humm om min egen insats efter att ha avverkat en hemtenta - men precis som förra gången så har jag ingen aning. Då trodde jag att det lika gärna kunde bli underkänt som godkänt - och jag fick VG! Nu känner jag likadant, men jag hoppas verkligen på att bli godkänd.
Uppgiften denna gång var att skriva om en av alla pedagoger/filosofer/tänkare som vi läst om under den senaste delkursen - och mitt val föll slutligen på Pestalozzi. Ni vet. Ja han hyste en enorm kärlek till barnen i alla fall, och jag tyckte han verkade vara en väldigt sympatisk figur - och inte minst en naiv drömmare, vilka jag är väldigt svag för.
Så nu svävar jag i ovisshet tills betyget kommer - men jag känner bara lättnad att det är över. Nu ser jag fram emot nästa delkurs, som går i estetiska färdigheters tecken. Sång, musik, dans, sagor, bild och hela fadderullan. Ska bli intressant.
Och! Till något annat. Vi är i dessa tider då deltagare till årets stora program börjar droppas. Mitt egna silly season, kan vi säga.
Let's dance har ju redan börjat, så det skiter vi i. Mästarnas mästare rullar för fulla muggar, så där får vi vänta på nästa säsongs deltagare, men jag tror och hoppas på både Gunde Svan och Frank Andersson. Hittills har det varit en bra säsong, med Tommy Söderström som solklar favorit - både nu och då det begav sig i mitten på 90-talet med alla hockeybilder, alltid Söderström framför Tommy Salo. Sedan spelas ju Stjärnorna på slottet in på sensommaren, så även där få vi nog vänta några veckor innan det börjar hända något på deltagar-fronten.
Alltså...det jag ville komma till är ju Så mycket bättre, som börjar ta form. Orup är ju klar, och det gillar jag, honom har jag önskat en längre tid. Han är ju både folklig och småcool, som Plura, Ulf Dageby, Mikael Wiehe och Miss Li.
Även Amanda Jensen är klar, och henne gillar jag också, och hon får väl fylla ungdomsplatsen som Darin, Agnes och för all del även Laleh haft. Därefter presenterades Ola Salo, och nog har jag haft honom i tankarna genom åren, så det blir nog bra.
Sedan påstås det idag att Carola är klar, och det är klart att man förväntat sig att hon kanske skulle vara med något år, även om jag trodde att hon själv ansåg sig "för stor" för Så mycket bättre - och det är väl ingen drömartist, men det får väl gå. Hon får väl fylla den folkkära platsen som Ledin, Lill-Babs, Uggla, Lasse Berghagen och Lill Lindfors haft.
Vidare spekuleras det om Oskar Linnros, Lisa Nilsson och Kleerups medverkan. Kleerup - okej. Han får väl fylla bad-guy-platsen och berätta om sina skandaler och bjuda på sköna kommentarer när det krockar med de andra (läs; Ken Ring och Olle Ljungström). Men Oskar Linnros, nej tack så mycket. Vi två har aldrig g:at rent musikaliskt, och han är ingen personlighet i den bemärkelsen att han skulle tillföra något, tror jag, så det vore en besvikelse. Lisa Nilsson - gärna, men då i förmån för Carola. Inte för att de lirar i samma musikaliska rum, men för att de tar ut varandra på något sätt.
Nej, jag vill ha någonting extra. Något bra, och helst "skönt". En Ebbot eller (nåja) Di Leva. Varför inte...Stefan Sundström eller Wille Crafoord?
Nina Persson hade varit grym, men hon tackade ju nej. Andra önskningar jag haft genom åren är Björn Skifs, Tommy Körberg, Robyn, Pelle Almqvist och Per Gessle. Tyvärr tror jag Gessle ser sig för fin och stor och bra för detta sammanhang, vilket går att diskutera, men jag tror att han är lite snobbig på det sättet. Håkan Hellström vill jag inte ha med, för det skulle förstöra så mycket för mig, även fast jag älskar honom. Mauro Scocco hade varit enormt grymt, på alla plan, men han vägrar ju. Lundell, Thåström, Winnerbäck och Jocke Berg är det ju bara att glömma.
Nej, det får bli som det blir, och ibland blir det oväntat bra, när oväntade artister tackar ja, och det ser väl just nu halvlovande ut.
Två omdömen
Filip & Fredrik kallade 2013 för "ett jävla piss-år" - och kanske var det så, med deras mått mätt? Många studioprogram blev det, i den anda de kört en längre tid. En soffa, ett skrivbord, "sköna" gäster, knäppa klipp och urflippade påhitt i studion som till exempel att bli piercad i bröstvårtan.
Trivsamt och småkul - men gjort.
Därför är de nu ute på fältet igen med nya serien La Bamba, som hade premiär igår kväll. Arbetsnamnet på serien var Min vän Filip, vilket är logiskt. Det är Filips rastlöshet och nyfikenhet som är grunden till denna nya skapelse. Under seriens gång kommer han att få pröva på olika yrken och roller som han närt en önskan om att testa, ivrigt påhejad och kommenterad av Fredrik, som på ett sätt får sätta ord och teoretisera Filips praktik.
I första avsnittet åkte duon till den amerikanska södern, där Filip fick testa på jobbet som pastor. Upplägget och det visuella fungerar egentligen som en fördjupad version av 100 höjdare - men jag ser ändå någonting nytt och fräscht. Jag ser två snart 40-åringar som behåller värdigheten, som snuddar vid någonting större, utan att för den delen tappa taget om den delen av Filip & Fredrik som vi lärt oss att älska.
La Bamba är det bästa de gjort sedan Lite sällskap och Får vi följa med?, med potential till att bli bland det bästa de någonsin gjort. Ska bli spännande att se hur det utvecklas.
Och så vill jag FAKTISKT säga någonting om Kent och deras nya singel La belle epoque. Det är ingen jättebra låt, men jag är smått svag för refrängen - vilket har att göra med min fäbless för "aaaah aaaah aaaah-körer". Det påminner om körerna från 999, men är inte lika svulstigt och därför inte lika mäktigt.
Dock måste jag ge credd till Kent för att de inte gör saker halvdant. När de ska släppa sina grejer så blir det en happening, en stor jävla grej, och det gillar jag. Som till exempel att de nu annonserar sina enda Sverige-spelningar i år som två Kentfester på Ullevi och Gärdet i Stockholm.
De strösslar så IN-I-HELVETE sparsamt med intervjuer att varje ord de yttrar, via olika forum, blir en angelägenhet. Jag tycker mycket om det greppet.
Hade deras musik varit fantastisk så hade det varit ännu bättre. Nu blir det en-två bra låtar var tredje skiva, ungefär. Synd.
En vecka
En vårig vecka är till ända. Tack för den! Må hända det blir en liten vinterdipp här framöver, men ljusare tider är på väg. It's science. Du kan inte ändra på det.
Vad har den senaste tiden bjudit på då? Ja, en Melodifestival-vinnare bland annat. Det blev nog bra det där med Sanna Nielsen. Rätt snygg låt faktiskt som borde ha chans på en topp-10-placering i Eurovision.
Finalen i lördags satte annars punkt på en kräkdålig säsong för Melodifestivalen. Det svängde inte, liksom. Ingenting. Känns som att nåt måste hända med denna skuta om den inte ska börja sjunka rejält.
Nog om det, det var ju inte bara schlager i lördags - det var ju även slagsmål på tv. Alexander "The Mauler" gjorde proceduren kort med sin motståndare och visade att han vill ha mästarbältet. Det var en häftig tillställning, måste jag säga. Mäktigt. Man kan säga vad man vill om denna sport. Att det inte är bra att slå och sparka på huvudet tror jag att de flesta är överens om - men de går in i den där ringen frivilligt. Och om man ska förbjuda detta, vart slutar det då? Då bör man ju förbjuda tacklingar i hockey och amerikansk fotboll också, samt all kampsport.
Nog om det, det har ju spelats fotboll också. Senast igår, mot Värhulta, som kunde besegras tämligen övertygande med 9-2 av U-laget. Det var i alla fall skönt att röra på sig.
Men nog om det - i fredags var 10 års väntan över. Äntligen satt vi där, hemma hos Kaggen, med Anchorman 2 framför oss. Jag var beredd på att bli besviken, aningen färgad av recensionerna - men till min stora glädje blev det en värdig uppföljare till mästerverket. Inte lika övergripande roligt som ettan, men bitvis briljant. Sedan är det ju också så att en del av överraskningsmomenten är borta. Det blir ju så, naturligt, eftersom att man redan sett karaktärerna en gång tidigare. Man vet inte vad som kommer att sägas, men man vet ungefär på vilket sätt det kommer att levereras. Det är ju därför förstafilmerna oftast alltid blir roligast, för det finns ett överraskningsmoment då man ställs inför något man inte sett eller hört tidigare. Baksmällan hade ju samma problem. Men som sagt, det var en värdig uppföljare som jag ser fram emot att se igen.
I en annan del av världen
I Ukraina bråkar dem. Eller kanske främst på Krim. Putin kör snoppmätartävling, spänner musklerna, tittar hur långt han kan gå - eller kanske har han bara lite långtråkigt, en livskris, ett behov att få vardagen lite levande? Kanske vill han bara vara en "riktig rysk president" så som hans företrädare varit? Kanske är han bara galen?
Det bråkas i alla fall - och Sverige rustar upp. Full beredskap på hemvärnet. Repmånad goes Full metal jacket. Allting känns olustig på alla sätt och vis - som att man kastats in i en del av den världshistorien man läst om, men som inte är min.
Kan vi inte bara göra som John Lennon föreslog, och give peace a chance? Är det för mycket? För naivt? Kanske. Tyvärr.
Och här i Sverige har jag haft sportlov och samtidigt ännu en pluggvecka på högskolan. Lite pedagogiska tanketraditioner och så. Sparkat lite boll. Bilen krånglar lite, men annars är det bra. Dricker några glas vin i veckan, tittar på Let´s dance och ojar mig över min stökiga lägenhet som i ärlighetens namn inte är speciellt stökig.
Ännu en vecka i paradiset.
Men det som ingen kan ta ifrån mig är den lycka jag kände över att träffa Lillebror igen, efter över en månads utlandsarbete. Det var inte mycket, det var inte länge, men det var allt. Några vänner hemma hos en vän, lite tilldryck och lite skratt. Thank you. Thank you very much.
Ja det var roligt. Men sen blev jag lite trött.
Andas ut för att senare kunna andas in
Känner mig smått released. De två första examinationerna i utbildningen skulle skickas in igår, eller deadline låg vid midnatt, och detta var någonting som jag våndats inför. Prestationsångesten har sköljts över mig om och om igen, och min vana trogen så fick jag inte ur mig ett ord förrän det började bränna i knutarna. Jag hade förhoppningen om att kunna börja i tid, för ovanlighetens skull, att ha gott om tid och göra färdigt i god tid - men självklart satt jag där på söndagsmorgonen och fick börja från noll.
Samtidigt behöver jag det där. Jag behöver känna pressen för att prestera, åtminstone när det gäller plugg och skrivandet. Så var det i grundskolan och gymnasiet också. Fast sedan när jag sitter där och har kommit med någonting jag känner håller och är bra, och tiden rinner iväg, så förbannar jag mig själv att jag inte började lite tidigare.
Men det gick nog bra. Eller, det kanske inte gick alls. Jag vet fan inte. Som vanligt. Jag är självkritisk till tusen, men har svårt att se när jag gjort någonting bra. Jag är faktiskt mest nöjd att jag fick ihop någonting över huvud taget. Nu känns det skönt, som att man kan andas ut. Fast ändå är det inte lugnt. Redan till på torsdag är det massor att göra i skolan. Dock är det sportlov, vilket innebär att jag inte jobbar någonting den här veckan. Men högskolan har ju inga lov, så mina studier fortsätter som vanligt.
Inte är det lätt att plugga när det är OS heller. Men jag fick offra det. Tremilen i lördags blev ju snabbt ointressant, eftersom Kalla inte orkade hänga med i täten, och femmilen igår missade jag tiden på, och det gjorde väl inte så mycket heller. Hockey-finalen fick jag springa emellan och titta på - och som det urartade sig så var det ju inte så spännande. Kändes aldrig som att Tre Kronor hade någonting med guldet att göra när matchen drog igång.
Nu är slut på vinterolympiaden för den här gången, och det blev ju ett roligt sådant med alla skidframgångar. Vi dansade en vecka, kan man säga - och det är ju verkligen inte kattskit.
Tack för festen
Två dagar. Två stafetter. Två guld. Ett landslag. Heja Sverige!
Damernas stafett igår såg jag via Källes mobiltelefon i omklädningsrummet vid Runevallen. Eller, jag såg upplösningen, Charlotte Kallas ursinnes-upphämtning och spurtavgörande i mål. Det var vilt jubel kan jag lova. Vilken idrotts-människa, vilka idrotts-människor! Det är sådana där lopp som letar sig in i folksjälen, rakt in i hjärtat. Vill tro att vi var ett helt land som jublade och kände en enorm glädje och stolthet.
Herrarnas stafett idag såg jag dock på stor skärm. Det var ju spännande till en början, sedan blev det nervöst - men när Johan Olsson drog iväg på tredje sträckan började guldvittringen komma. Monster-Ryssens fruktansvärda upphämtning på slutet gjorde dock att spänningen tog fart igen - men med 14 sekunders försprång gjorde ju Hellner sitt jobb, och utökade ju dessutom ledningen så pass att han kunde glida med den svenska flaggan i handen redan 600 meter ifrån mållinjen. Klass! Inte samma nerv, inte samma bragd som tjejerna - men lika underbart!
...och det roliga är att OS, och skidåkningen, fortsätter en vecka till. Tror kanske mer på svenska medaljer i lag-sprinten än i damernas tremil och herrarnas femmil - men samtidigt har svenskarna visat sådan form att allt är möjligt när som helst.
PS. Att Norges herrar dessutom bommar lopp efter lopp gör mig ingenting. Hade Northug visat samma ödmjukhet som norska dam-åkarna gentemot Sverige så hade jag kanske tyckt lite synd om honom. Nu är det bara för honom att tugga i sig. Tugga länge och väl, och känn den bittra smaken av att få äta upp sina ord.
Saker att fylla dagarna med
Igår gjorde jag min första VFU-dag i utbildningen. Alltså, den verksamhetsförlagda utbildningen. Jag ska göra totalt sett åtta dagar per termin - och som VFU-plats fick jag till min stora glädje min gamla arbetsplats, Västergårdarna. Inte samma avdelning där jobbade, Diamanten, men däremot avdelningen bredvid, Kristallen, där jag förvisso även jobbat en del.
Det är ju lite mer än ett halvår sedan jag jobbade inom förskolan sist, så den här första dagen ville jag "bara vara" på avdelningen för att få en snabb inblick i hur det såg ut nu. Var ju väldigt roligt att träffa alla "gamla" och nya barn, och jag var ju lite orolig över att de skulle ha blivit stora och vuxna på den här tiden jag varit borta - men till min glädje kände jag igen alla mina små juveler.
Annars är det mycket. Mycket plugg. Mycket att läsa, mycket att fundera på, mycket att reflektera över och mycket att planera. Men till skillnad från de första dagarna med studierna så har det släppt en aning. Jag känner mig något mer strukturerad, även om det är långt ifrån den önskvärda ordningen och redan.
Men jag försöker i största möjliga mån tänka "Vad är det värsta som kan hända?". Det sätter oron i ett perspektiv som gör det lättare att andas. Jag kan till och med vissla en truddelutt ibland. Dock kan jag inte tillåta mig att sväva iväg på ett "hakuna matata-moln". Det är fokusering som gäller och jag strävar alltid efter att göra allting så bra som jag möjligtvis bara kan - vad det än gäller. Annars är det ingen mening att hålla på, har jag lärt mig.
Men man blir lite splittrad, i och med att jag nu har fötterna på tre ställen kan man säga. Dels min VFU-plats, dels de övriga studierna, och dels Förberedelseklassen i skolan där jag jobbar förmiddagar. Vill ge så mycket av mig själv till alla tre platser, och än så länge så fungerar det bra.
Och...OS-tider är bra tider. Åtminstone när Sverige är med och tampas om medaljer. Annars vete fan om jag skulle vara så intresserad. Nej, näppeligen. Men Viasat har gjort det bra, än så länge. Inga tittarstormer än - men så har väl de flesta TV3 också.
Vinter-OS är traditionellt sett roligt, eftersom vi oftast är bra med i grenar som hockey, längdskidor, skid-skytte, alpint och...curling! - och sprinten idag var ju fasansfullt rolig att följa. Vilken jävla herr-final! Att Emil Jönsson skulle ta bronsmedalj var ju så osannolikt, så dråpligt och så fantastiskt vackert. Honom unnar jag verkligen en medalj, med all hans historiska otur. Och så fick vi ett tredje silver på fyra dagar. Heja!
Imorgon börjar hockeyn, och Tre Kronors väg mot...ja, vaddå? Känns som att det kan bli både fågel, fisk eller mitt emellan. Spännande ska det bli, i alla fall.
Dagarna som försvann
En helg som gick alldeles för fort, snabbare än snön smält med regnet. Hann inte med den.
Igår sparkades det boll igen på Centralvallen - denna gång mot Citys U-19-lag - och vi vann igen, denna gång med 4-2. Men vi spelade inte bra. Inte alls. Första halvleken var bedrövlig, och dessvärre var det den halvleken jag spelade. Blev lite bättre i andra, men långt ifrån bra. Vi är dock bara i början på februari, och det var andra matchen, så det finns tid att vässa formen på.
Fick alltså starta, det var inte igår det hände sist, som högerback, och det är väl synd att säga att det gick kanonbra. Men det kändes ändå okej på nåt sätt. Finns mycket att förbättra, men trodde det skulle gå betydligt sämre med tanke på tidpunkten på året, då jag är en "slow starter". Bara gneta vidare.
Sedan hade vi lagfest och inkilning på kvällen. Fem nya spelare skulle döpas in i KBK, och jag tycker det blev ganska lyckat. Det skrattades gott och låg på en lagom nivå, om man säger så.
Hade inte planerat för en utgång i Eskilstuna, men så blev det, tillsammans med Kaggen, Tordan och Juha - och stället blev Trädgårn - vilket var en ny bekantskap för mig. Ett rätt lugnt, men ganska mysigt ställe. Kan nog bli fler vändor dit.
Teves nya
TV-våren har ju onekligen dragit igång - och med det menar jag allt som kommer på TV efter julhelgerna och fram till sommaren. Jag tänker inte göra någon stor grej av det, men jag vill ändå nämna och ge mitt yttrande kring några helt nya serier som rullat igång i televisionen.
En clown till kaffet, Kanal 5:
Beskrevs som ett Så mycket bättre för komiker. Sex av Sveriges mer etablerade komiker träffas vid olika tillfällen, där var och en av dem har sin egen dag. Det blir aktiviteter, frukost, lunch och middag - och i slutet av varje program ska två av komikerna tolka olika karaktärer ifrån huvudpersons karriär. Jag trodde mycket på detta program, uppställningen med Robert Gustafsson, Felix Herngren, Anna Blomberg, Sven Melander, Peter Magnusson och Annika Andersson lät lovande, och jag hoppades att det skulle bli ett Så mycket bättre för komiker. Dessvärre är allting så komprimerat, i och med programtiden på en timme och alla reklampauser som ska in, och allting går väldigt fort. Tolkningarna av komikernas karaktärer får endast utrymme under programmets sista fem minuter, och jag saknar fördjupningar över huvud taget. Så omdömet blir ett "Njaaee...".
Söder om Folkungagatan, Kanal 5:
En parodi på hipsters i Söder i Stockholm som inte är rolig. Humor bygger till stor del på igenkänning - och eftersom igenkänningen är så låg i programmet så blir det inte speciellt kul för andra än möjligvis hipsterserna själva. Jag har sett ett program, och det blir nog inga fler.
Äntligen helg, Kanal 5:
Peter Settman och Fredde Granbergs första stora projekt ihop sedan Ronny & Ragge-eran i mitten på 90-talet. Jag hoppades att detta skulle vara roligt, men var inställd på att bli besviken. Därför blev jag inte så besviken över att det inte var speciellt roligt. Men jag gillar ju Peter Settman, och jag var inte helt fokuserad vid premiäravsnittet, så jag kommer nog att ge programmet en chans till.
Mauro & Pluras tågluff, TV3:
Här snackar vi! Vilket underbart program, i all sin enkelhelt. Två vänner som åker tåg längs Frankrikes kust, egentligen är det bara det - och det räcker så jävla väl för mig. Det är roligt, Mauro Scocco aspirerar mer och mer på titeln som Sveriges roligaste - vackra vyer ifrån pittoreska byar och bra musik. Jag är måhända en gubbromantiker, och det är jag så gärna - men Mauro & Pluras tågluff är ett program jag skulle kunna titta på i resten av mitt liv.
Hyllning
Så här vill jag minnas Philip Seymour Hoffman. Genom en av filmhistoriens absolut roligaste scener.
En av de bästa
Philip Seymour Hoffman. Stor kille. Stor skådespelare.
Det är alltid lika chockerande när en skådespelare, musiker, artist eller idrottsperson oväntat går bort. Vet inte varför det är så - kanske inbillar vi oss att de är odödliga? 46 år. Han var ju bara halvvägs.
Men så hade Hoffman också problem - problem som jag definitivt inte var medveten om. Annars brukar jag ha ganska bra koll på sånt, för sådana här problem sipprar alltid ut. Nu var hans drogmissbruk tydligen välkänt, men det var ingenting som jag hade nåtts av tidigare. Kokain är ju, tyvärr, ganska vanligt inom dessa sammanhang som de här aktörerna rör sig i - men heroin...det är tungt.
För mig var han en favorit - jag tyckte verkligen att han var riktigt jävla bra. I klass med Gary Oldman, William H Macy och Christian Bale. Han var helt fenomenal i Boogie nights och Magnolia, sanslöst rolig i ...och så kom Polly och The Boat that rocked, och fruktansvärt ruggig och rå i Mission: Impossible 3.
Grymt talangfull. Det är för jäkla tragiskt.
Uppgift 3: Text till musik
Vaknar sakta till liv. Stjärnorna glittrar ikapp. Borde egentligen drömma lite till, men verkligheten är så vacker. Just nu. Just här. Drömmer jag? Allting är så stilla. Hör världen andas. Vågar inte röra mig, för då kanske illusionen bryts. Blinkar bara ikapp med stjärnorna. Jag tror de leker.
Jag vet inte vart jag är, men jag är inte rädd. Någonting kallar på mig runt hörnet. Jag ställer mig upp. Ingenting förändras, illusionen är kvar. Asfalt överallt. Byggnader med en början utan slut. Det lyser som neon runtomkring mig, men inga lampor syns. Någonting får mig att gå runt hörnet. Går sakta framåt. Är jag ensam? Börjar springa. Ser ingen, hör ingen. Men jag är inte rädd.
Kommer till en bro. Ett stillsamt vatten under. Ställer mig på kanten. Det är inte jag längre, någonting annat styr. Tittar upp mot stjärnorna som plingar likt ett självspelande piano. Blundar och tar in ljudet, det enda jag hör. Känner hur hjärtat sakta växlar upp tempot. Men jag är lugn. Hoppar.
Faller så långsamt att jag nästan flyger. Hinner tänka på dig. Hur du andas så mjukt och varmt bredvid mig. Tänker att allt det vackra jag nu upplever är tack vare din närhet. Tänker att allt det vackra är en mardröm. Tänker att allt det vackra inte betyder någonting utan dig. Tänker att jag gärna är ensam i världen så länge jag har dig bredvid mig.
Skär vattenytan. Tusentals stjärnor exploderar och försvinner. Ljuset från livet bryter igenom det mörka vattnet som en blixt.
Vaknar.
Tankar om cirkusen
Det var ungefär 10 år sedan det här konceptet med deltävlingar i Melodifestivalen kändes fräscht. Då hände det ju faktiskt att det levererades låtar som gick att gå bananas till på Riddarnas förfester, via mina Jippi jäh!-skivor. OCH - utbudet av artister var emellanåt intressant och varierat. Men det är längesen, och för varje år som har gått så har det blivit lite sämre hela tiden.
Numera handlar det ju om ett forum för Hitz for kidz-artister som Yohio, Oscar Zia, Anton Ewald och allt vad de heter - en plattform för att kränga en ny skiva och ytterligare en sommarturné med RixFM. Jag blir lite brydd över den utvecklingen.
Yohio hade en refräng som lät lovande i en och en halv sekund, Elisa var så mycket dansband att det nästan blev parodi på dansband, den där killen som dansat bakom Eric Saade, Anton Ewald och Oscar Zia såg ut och lät som Eric Saade, Anton Ewald och Oscar Zia, tjejen som gick till final med Songbird-låten var ju väldigt intetsägande med en försiktig låt - och Helena Paparizous låt sken upp i refrängen men försvann i verserna. Den låt som låg mig varmast om hjärtat, Bygdens son med The Ark-Sylvester, kom såklart sist - och det hade jag väl nästan räknat med. Det brukar vara så.
Humorn då? Nej. Fast inslaget med danskarnas planering av Eurovision framkallade ett litet fniss i avdelningen "dialekt-humor".
Programledarna då? Ja, jag gillar ju dem, Anders Jansson i synnerhet, men det var allt lite nervöst och taffligt mellan varven. Dem blir nog bättre dock, med tiden. Tveksamt om man kan säga det om de resterande bidragen.
Bollen är i rullning
Första träningsmatchen för året spelades idag, tillika den första officiella A-lagsmatchen på konstgräsplanen - och det slutade med en 2-1-seger över division 4-laget Triangeln ifrån Eskilstuna.
Gårdagens snöande gjorde planen blöt, hal och svårspelad - men efter förutsättningarna var den ändå bra, och trots att spelet blev en aning lidande så fanns det ändå ljuspunkter i matchen. Defensivt kändes det rätt tryggt och känslan var att vi var trygga med bollen över hela banan. Vissa perioder missade vi lite för många uppspel, och i den första halvleken lyckades vi inte hota så mycket framåt - men till den andra halvleken blev det något bättre och det kändes inte som att Triangeln hade så mycket att komma med i matchens andra del.
Fick lite speltid på vänsterbacken i andra halvlek, men fick inte speciellt mycket att göra. Ett felaktigt inkast blev väl ungefär mitt avtryck på matchen. Känns inte helt hundra i kroppen än med tempot och så, och jag har förvisso bara varit i träning i två veckor, men förhoppningsvis blir det bättre om några veckor.
Nu tänkte jag gå in i en vilozone för att räta ut ryggen. Vet inte om jag sovit taskigt i natt eller vad det är, men jag känner mig gammal i ryggslutet i just detta nu. Sedan måste man väl ta del av tjottaballongen som drar igång på tv ikväll. Det måste man nog. Det är ju allmänbildning.
Fast kvällens MÅSTE är snarare ett glas vin framför Mauro & Pluras tågluff klockan tio TV3. DET är livskvalité.
Dit snön inte når
Måste ju nämna nåt om veckan på Lanzarote också. Det var sannerligen en fröjd att komma bort ifrån mörkret - som att man inte sett solen på ett halvår. Vi lyckades ju också tajma snön ganska perfekt, då den landade på svensk mark i samma stund som vi lämnade den. Det gjorde mig INGENTING.
Vädret var behagligt - inte supervarmt, även om det brände bra när solen var framme. De första dagarna var bäst, solmässigt sett, sedan kom det lite moln som jävlades i mitten på veckan.
Grejen var ju att komma bort ett tag, att ha det gött och slappa och äta god mat - så det blev med andra ord en väldigt trevlig vecka.
Vy från taket över Lanzarote och poolen.
Ja, jag var nog yngst på soldäcket.
En öl, en bra bok, havsutsikt och två blåa naglar. Så skall lata dagar fördrivas.
Hamnen i byn en mil bort, typ. Jobbigt att ta sig dit, men fint att vara där.
En glas champagne efter frukosten på morgonen satte igång dagen friskt!
Men be'an där nere var ingenting annat än B-E-D-R-Ö-V-L-I-G. Det borde någon göra någonting åt, tänk vad folket där nere går miste om.
Inte för värmens skull, men väl för massage-strålarna.
Old Town.
Att solen går i moln kan göra vem som helst grinig.
Skolklockan har ringt in
Jamen, jo, jag nämnde ju tidigare att jag ska börja plugga till förskolelärare - och i torsdags var det dags för första träffen på Södertörns högskola. Det var...mycket. Mycket att ta in på en och samma gång.
Jag ska vara där en gång i veckan, torsdagar, och för säkerhets skull tog jag ett extra tidigt tåg ifrån Kungsör så hade jag skulle få gott om tid att hitta till rätt sal och så. Jag var lite orolig att det skulle bli något strul med tågen, eftersom det skulle bli svinkallt - men nejdå, 05.57 rullade tåget in, och 07.10 var jag framme. Skolan ligger precis bredvid stationen i Flemingsberg, så det var bara att knalla rakt över spåret. Sedan hittade jag snabbt till rätt sal för den första föreläsningen, och sedan var dagen igång.
Jag var beredd på att det skulle komma mycket, men blev ändå smått överkörd. Mentalt. Jag är ju en människa med extremt stort kontrollbehov - jag vill ha stenkoll på mina saker, ordning och reda, och vill att allting ska bli rätt och så. Därför var jag i upplösningstillstånd redan efter ett två timmar.
Men det blev bättre. Efter föreläsningen blev vi indelade i seminariegrupper, och där indelade i arbetslag. Jag hade turen att hamna i ett härligt gäng, vilket gjorde mig betydligt lugnare. Efter att ha presenterat oss inför varandra så var det dags för lunch, och därefter dagens andra föreläsning. Där kände jag paniken komma tillbaka så smått, i och med att det blev ännu mer att ta in, och jag kände en oerhörd lättnat när det var över.
Satte mig därefter i ensamhet i ett hörn på skolan och försökte smälta dagens intryck. Jag pendlade mellan förtvivlan och tillförsikt - ena stunden kände jag "det här går aldrig, inte en chans i helvete", och ena stunden kände jag "jo, det här ska jag klara av, det kommer att gå".
Grejen är ju den att just den här delen, det formella och akademiska och alla fina ord som har med lärar-yrket att göra - det är ju den jag har haft minst kontakt med under alla åren jag jobbat inom förskolan. Jag har ju bara kört på och snappat upp och lärt mig av andra och varit med barnen. Det är ju det som har varit roligt. Men jag förstår ju att det här är ett nödvändigt ont, och jag är övertygad om att jag kommer att tycka om det när jag väl kommit in i det.
Det gäller ju nu att ta sig ur den här glidar-tillvaron och komma in i studentlivet. Det har hunnit gå 9 år sedan jag gick ut gymnasiet, så det blir till att ruska lite på sig och smörja de gamla hjärncellerna. Det här ska nog gå fint. Hoppas jag.
