Inte som vanligt...
Match på lördag - och att festa två dagar innan match är inte okej. För några år sedan hade jag nog inte dragit mig för det, men nu är det annorlunda. Att festa två dagar innan är inte ett alternativ längre.
Därmed inte sagt att man kan knäppa en kall eller två - och på köpet ha roligt ändå. Ha!
Bläckfisken kommer snart från E-tuna, och det blir nog till att avnjuta ett par kall bärs för att sedan gå ner och kika på majbrasan.
And more?
Väntan är över!
Bara för att jag kan och vill och fick
En riktig festfixare
Han är allt en hyvens kille, den där Charlieboy.
Inte nog med att han bullar upp till fest på Valborg - han styr ihop en specialfest på köpet! Jag är nog inte den enda som går med höga förväntningar idag. Micke Bindefeld - släng dig i väggen!
Jag är division 7 för tillfället...
Det känns som att jag har kommit in i puberteten. Som att mina ben har börjat växa och att jag inte någon som helst koll på dem. Det känns som att jag saknar motorik och kontroll på fötter och ben, helt enkelt.
Jag vet inte vad som är fel. Ingenting stämmer. Hjärnan vill, men kroppen strejkar. Jag behöver ta mig tillbaka i tiden, till den tid då jag ville "visa alla". Till den tid då jag var tvungen att visa att jag dög. Kanske är det så det har blivit? Att jag sjunkit tillbaka till noll igen - och att jag nu måste "visa alla" igen.
Som tur är så vet jag om själv att jag inte är bra just nu. Det är inte alla som kan vara så pass ärliga mot sig själv. Men jag är fullt medveten om det - och det gör det enklare att förbättra sig själv.
Jonatan Carlsson eller Diana Björklund? Välj själva...
Kent-Agent påpekade hur söta vi såg ut tillsammans, varpå jag kontrade med att "vi en dag ska gifta oss" - och då satt Kaggen där och frustade "Lägg av! Ge dig för fan! Skärp dig!". Det tycker jag också är väldigt roligt.
En stor del av mitt liv går ut på att jävlas med Kaggen.
...och Man United pissade på Arsenal - precis som beräknat!
Bilder från förr
Jag har dykt ner i bildarkivet på bloggen. Sedan starten november-07 så har det publicerats en herrans massa bilder på mig själv, mina vänner, mina ovänner och andra personer som inte "hunnit undan" när jag likt en paparazzi-fotograf dykt upp med min kamera.
Varför då inte göra några tillbakablickar?
...och hädanefter kommer jag inte att lyssna på några mer "Ta bort!"-kommentarer. Ba' sa' ni vet.
Det här var den första bilden jag publicerade - och det är också en av mina favoritbilder. Så mycket kärlek. Så äkta.
Två hundar som chillar.
Jag gillar mitt hår här.
Den här gillar jag också. Jag och Vampyren gjorde något så sällsynt som att förfesta tillsammans - bara vi två! Väldigt trevligt och ganska sofistikerat hemma i Vampyrens lägenhet i Eskilstuna.
En gammal bild på en gammal vän. Jag såg han för några dagar sedan. Jag tittade på honom för att få ögonkontakt, och han tittade cirka 2 centimeter förbi mig. Vi hälsade inte på varandra. Jag kan tycka att det är väldigt sorgligt.
Ett gäng från förr. Närå, så illa är det väl inte. Men det känns onekligen som det ibland. Det kan jag också tycka är lite sorgligt.
Oj oj oj. Här är det någonting som har gått väldigt snett. En av mina värsta, om inte den värsta, hårperioder i mitt liv. Varför sa ingen till mig på skarpen?
Det är inte ofta bara jag och Kaggen hamnar på vimmelbild tillsammans - men här är en av de tillfällena, från Lotus.
Far i högform - även om han säkert har några invändningar kring sin frisyr.
På rätt väg igen
Men nu är det slut på det. Den senaste tiden så har det "kommit" mer och mer till mig, och det känns som att jag är på rätt väg igen. Jag har många idéer som ligger och gror - och för första gången på mycket länge så känns de realistiska och genomförbara.
Det gör mig glad.
Nu är jag återigen hungrig, inspirerad och full av självförtroende för att fortsätta det jag en gång påbörjat.
Fotboll
Mmm, det blir helt klart en tuff nöt att knäcka för Man United i finalen.
Annars vann Blåvitt - igen. 1-0 Mot Örebro. Hysén - igen.
Fy fan vad vi är bra just nu.
Lyckat, tillslut
De är två goa gubbar som tål att få lite skit, och då blir det så mycket lättare att ta ut svängarna för komikerna. Fan, Hysén han satt ju och grät av skratt. Skönt med människor med lite självinsikt och som kan skratta åt sig själv.
Bäst i Hysén-avsnittet var Måns Möller och Peter Wahlbeck. Måns Möller är allt ett riktigt busfrö. En riktig Anderssonskans Kalle. Han ser så snäll och väluppfostrad ut - men han besitter på en sylvass tunga, och den kombinationen blir väldigt lyckad. Roligast var när han hade ett utlägg om att FCZ-Tore fått "punktering" på sin flickvän, och att han gett talesättet "trasigt förhållande" en helt ny dimension, och att han istället för att gå till en relationsrådgivare går till en cykelreparatör. HAHAHAHAHAHA!!!!!!!!!! Det var så roligt att Måns Möller inte ens kunde hålla sig för skratt själv.
Jag tror det här var det sista Grillad, eftersom att avsnitten med Peter Harrysson och Alex Schulman strukits på grund av att de blev för råa. Det är synd, för det känns som att de har blivit varma i kläderna nu. Jag tycker helt klart att Grillad var ett mer än okej humorprogram.
Livet har sina sköna stunder
Seriepremiär igen
Första halvleken var helt okej från våran sida - men andra var inte så jävla hävlig. De fick en man utvisad i den första halvleken, och vi blev väl lite bekväma när vi fick rulla bollen ohindrat på egen planhalva i den andra halvleken. Det var slött och slarvigt, och när BK30 kunde reducera med kvarten kvar av matchen så blev det onödigt spännande.
Själv gjorde jag ingen höjdarmatch. Kände mig trött och seg, och man kan nog inte säga att jag stärke mina aktier efter kvällen insats.
Men vi vann - och det är det viktigaste i slutändan.
Snart
Spelarintervju
Lika grymt - lite bättre
För mig gjorde det inte så mycket att Paula Abdul tackade nej till programmet i sista stund. Visst, man tappade lite starquality - men desto mindre intressant och roligt blev det nog inte. Alla gästerna levererade, mer eller mindre.
Jag gillar verkligen Björn Skifs. Har alltid gjort, ända sedan jag såg Strul, Joker och Drömkåken som liten pöjk. Han är fräck, rolig och lagom mysig. Jag skulle till och med vilja säga att han är väldigt rolig - även om det kanske inte syntes så mycket i gårdagens program. Sedan ser han fruktansvärt bra ut för att vara 62 år. Cool och avslappnad gled han in med en hand i fickan - och det kan man göra när man vet om hur pass älskad man är av sitt eget land. Så kan bara Bjön Borg, Ingmar Stenmark, Lill-Babs och Björn Skifs göra.
Annars såg Thorsten Flinck bra jävla risig ut. Risigare än på mycket länge. Ändå så har han gått ner 25 kilo tack vare träning och diet. Men Thorsten Flinck var ändå Thorsten Flinck - och honom gillar jag också. Även fast han antagligen är väldigt svår att ha att göra med så gillar jag det faktum att han är så fruktansvärt medveten om hur pass jävla begåvad han är som skådespelare. Skulle han leva ett aningen mer strukturerat liv så är jag övertygad om att Thorsten Flinck skulle vara vår tveklöst största skådespelare i Sverige. Det finns egentligen ingen som kan mäta sig med honom.
Däremot var det uppenbart att engelska-lektionerna inte var något favoritämne i skolan för honom.
Kevin Bacon och bror var väl "sådär". Det hände inte så mycket, även om det var lite roligt att de började sjunga Hej tomtegubbar helt plötsligt. Men låten de spelade var bra. Det var lite oväntat.
Annars känns det fortfarande lite kittlande att se världskändisar sitta i samma soffa som våra egna svenska kändisar. Det är fortfarande lite surrealistiskt och overkligt, som att det inte händer - och det gör ju inte saken mindre häftig.
...och så fick Filip äntligen viga sitt par. Det var väl sött.
Till sist kan jag bara hålla med den asiatiska affärsmannen om att Fredrik var förbluffande vacker som transvestit.
Har Barry Manilow en nyckel till mitt hjärta?
Det här är en sådan låt.
Just så här känns det inombords just nu.
Möte med en juvel
Jag ville aldrig släppa ifrån mig henne - men tillslut så tvingade Mor mig att räcka över Freja till henne, vilket jag gjorde väldigt motvilligt.
Det var först när vi skulle åka hem som Freja började pipa lite - och det ser jag som ett tecken på att hon inte ville att vi skulle åka.
En bortamatch i bilder
Det var skönt att sitta i solen vid motorvägen och äta sin lilla lunchlåda i lugn och ro...
...men KG ville vara ifred med sin mat, så han satte sig helt ensam i bussen och åt.
Framme i Sunne så gjorde vi som de stora pojkarna gör på tv - vi "kände" på planen.
Vår finska poet, Veiko, satte sig på avbytarbänken och funderade en liten stund över livet.
Medan övriga i laget började ladda för match så gjorde KG som han gjort så många gånger förr. Han plockade upp en sten från marken och lekte med den.
När jag sedan vandrade in i omklädningsrummet så möttes jag av denna syn. Det var lite äckligt.
Sedan blev det ännu värre. Jag vet inte riktigt vad Vargen ville med detta - men han har ju alltid var lite galen, den där karln.
S-Å J-Ä-V-L-A U-N-D-E-R-B-A-R-T!!!
Efter en sådan lång dag, och en sådan lång resa, så känns det underbart att få komma hem med en seger.
Vi vann mot IFK Sunne med 2-1, efter att både Kotten och Kosar gjort mål i matchens 80:e spelminut. Vi vände och vann - och glädjescenerna var påtagliga efter slutsignalen. Så jävla viktigt och skönt!
Men det ska sägas direkt att vi inte gjorde någon bra match. Tycker jag i alla fall. Jag vet inte hur det kändes ute på planen - jag fast på bänken även den här matchen - men från sidan så kändes det inte bra. Det kändes som att vi fick slå ifrån oss hela tiden, och långbollarna haglade lika tätt den här matchen som i premiären. Jag vet inte, men det kan inte ha varit kul att vara mittfältare den här matchen. De lär ju ha fått nackspärr hela bunten.
Fan, vi har så pass bra mittfältare att vi borde kunna rulla bollen. George och Tord är väldigt skickliga med boll på mitten, och Kosar och Ödlan är snabba ute på kanten - så varför utnyttjar vi inte det? Nu känns det som att vi bara slår långt på chans hela tiden. Djurgårdarn' har det inte lätt där uppe med alla lyror han ska försöka fånga in, och Lingen får springa och jaga och springa och jaga. Det känns inte bra och det känns inte tryggt - som att vi inte har ett grundspel eller idé om hur vi ska spela.
Men, som sagt - vad vet jag? Det kanske bara är jag som tycker så?
Hur som helst - nu låter det som att jag är besviken över matchen, men så är självklart inte fallet. Vi vinner - och det är det absolut viktigaste. Vi kan spela hur dåligt och fult som helst, bara vi vinner. Även fast jag föredrar att vi vinner med ett bra och attraktivt spel.
Sedan var inställningen bättre den här gången. Det var lite mer kamp och vilja - åtminstone i den första halvleken. Den andra halvleken såg jag inte så mycket av, för då höll jag på och värmde upp.
Förhoppningsvis så släpper det nu spelmässigt efter den här segern.
Inger spel för egen del, som sagt.
Vi ställde upp precis som jag hade förväntat mig - och det blev ju bra tillslut. Självklart är det riktigt pissigt att sitta på bänken - och hur man än vrider och vänder på det så känner jag mig inte delaktig i en vinst när jag sitter på bänken. Man är jätteglad över att vi vinner - men man skulle så oerhört gärna vilja dela den där "fan, vi grejade det!"-känslan med de andra spelarna ute på planen.
Fast samtidigt. Jag föredrar hellre att sitta på bänken och att vi vinner, än att själv spela och att vi förlorar. Så är det definitivt.
Matchens härligaste var ändå när en kvinnlig Sunne-supporter vrålade: "Kom igen nu Sunne! Lite bättre passningar och lite mera glädje!" på klingande värmländska.
Det var så fint - och jag och Tjecken kom snabbt fram till att kvinnan säkerligen hade sin son med laget, plus att hon var tränare för sin dotters fotbollslag, samt att hon själv säkert spelat i Sunnes damlag fram tills att hon var 42 år. Och att hon är jävligt kåt.
Ey. O. Let's go.
Klockan elva ska jag åka med buss till Värmland, där vi ska ta oss an IFK Sunne. Klockan fyra börjar matchen. Halv sju sitter vi möjligtvis på bussen hem, och ungefär vid nio-tiden så rullar vi in i Kungsör igen.
Det blir en heldag, minnsan. En liten utflykt, minnsan. Jag gillar det, minnsan. De säger att det ska bli rekordvarmt idag, minnsan.
Nu vinner vi.
Kärlek är starkare än hat
En före detta ledare för Ku Klux Klan berättar i en tv-intervju om hur de försökte att skrämma iväg en svart präst ifrån deras by. Men förgäves. Hur mycket de än försökte och vad än de gjorde så var det ingenting som bet på prästen.
Kolla in klippet - det är en väldigt rolig, och faktiskt lite gullig, historia som visar att ondska kan besegras genom kärlek och glädje.
Nu är det vår på riktigt
Folk strömmade upp och ner längs Drottninggatan i den 15-gradiga vårsolen, och imorgon lär det säkerligen bli ännu tätare med människor längs de olika stånden och bland alla karuseller. Det är så fint.
Även fast jag kan den här svängen i sömnen så blir jag alltid lika glad när det är marknad i Kungsör.
Allt är som vanligt. Folk travar fram och tillbaka med ett leende på läpparna - och även fast de häftigaste personerna gör sitt yttersta för att visa att de minnsan tycker att detta spektakel är "fånigt" så lyckas de ändå inte hålla inne med sina känslor. De älskar detta precis lika mycket som jag.
Det luktar fis-spray. Man hälsar glatt på alla barn man lärt känna de senaste fyra åren. Gamla vänner man inte sett på 100 år knallar plötsligt förbi utan att hälsa. Kaggen köper en Slush Puppie och tre stora påsar chips.
Ja, allt är sannerligen som vanligt.
Kl 08.10
Man kan helt klart få en sämre start på dagen.
Roligt och gripande
Det är en väldigt fin och kärleksfull skildring - men också en brutalt ärlig och sorglig berättelse om en familj som fick alldeles för lite tid tillsammans.
Jag kände direkt efter första kapitlet att jag utan vidare skulle kunna läsa ut boken på studs, på en kväll. Men det gjorde jag inte. Jag drog ut på det. Jag förlängde njutningen genom att läsa boken bit för bit. Ett kapitel här och två kapitel där. Det var ett smart drag - för hur vacker och skönläst den än är så är den samtidigt väldigt tung. Väldigt gripande. Speciellt ju längre in man kommer i boken.
Jag älskar verkligen Alex Schulmans språk och hans sätt att bygga upp en berättelse i berättelsen. Samtidigt som det är lätt, enkelt och torrt så finns det alltid en genialisk tanke bakom varje mening. Det blir både skratt och sorg.
Men det är inte därför jag gillar Skynda att älska. Jag ska inte säga att jag känner igen mig i hans berättelse - men jag kan identifiera mig i många av de scener som han målar upp. Den lyckliga familjen, de magiska somrarna, den villkorslösa kärleken, och rädslan inför det faktum att en dag så kommer allting att vara över.
De sakerna känner jag igen mig i alltför väl - och det var nästan otäckt att upptäcka att jag inte var ensam om att bära på denna delade lycka och förtvivlan. Samtidigt var det väldigt överraskande - för jag hade aldrig kunnat gissa att just Alex Schulman skulle vara "den här personen".
Just därför var Skynda att älska en väldigt trevlig och inspirerande upplevelse.
Nu ska vi mot toppen gå!
Hammarby - Blåvitt 0-1!!!
...och alla heter Robin i Göteborg.
Spekjuläjschån
Det lär bli några förändringar i laget till lördagens bortamatch mot Sunne. Dock tror jag inte att dessa förändringar kommer att involvera mig.
Tord får nog flytta in i mitten, och Juha flyttas då nog till en annan plats - möjligtvis ytterback? Sedan ska någon annan in på vänsterkanten på mittfältet istället för Tord. Kanske Ödlan? Kanske Charlieboy? Kanske Addis? Kanske ingen alls? Kanske är det jag som är ute och cyklar? Kanske att vi ställer upp som förra helgen?
Jag vet inte. Men jag tror det blir så.
Huvudsaken är i alla fall att vi gör en fan så mycket bättre insats än sist - och helst tar poäng. Helst vinner. Det är det viktiga.
"Clint is a fool!"
Första säsongen var bitvis förlösande rolig - och den andra säsongen har börjat lovande. Det första avsnittet är kanske inte så jätteroligt, men i avsnitt två så börjar man känna igen sig.
Avsnitt 1
Avsnitt 2
Stolthet och längtan
Faderskänslorna bultar inom mig och jag känner en enorm längtan till att en dag själv få stå där med ett litet knytte i famnen.
Det här kan vara det vackraste jag någonsin sett.
Åh, så fruktansvärt underbart hysteriskt roligt
Det handlar om en kille och en tjej. Killen blev sugen på snus och åkte iväg till kiosken - och när han en kvart senare kom hem igen så stod flickvännen där med en bebis i famnen. Varför? Hon hade just fött ett barn.
Men vet ni vad det roliga är? Varken killen eller hans flickvän visste om att hon var gravid.
Här har de - eller främst hon då - gått runt i nio månader och inte haft aning om att en bebis växte i magen. Det hade varken synts eller känts på tjejen.
Så kommer då den här dagen. Flickvännen klagar på att hon har lite magvärk - jo jag tackar - medan pojkvännen åker iväg och köper snus.
Jag kan se det framför mig - hur hon plötsligt känner att det börjar "öppna upp sig där nere". Rätt vad det är börjar ett huvud sakta titta fram - och jag föreställer mig hur hon sitter där och tänker "Vad i helvete är det som pågår?". Tänk er själva att inte ha en aning om att man är gravid - och så plötsligt kommer en människa ut ur ens underliv. Då kan man ju inte annat än att tänka: "Vad i helvete???"
Det skulle kunna bli en rolig sketch.
Tv-themes
Kommer någon ihåg tv-serien Tropical Heat som gick på TV4 på 90-talet? Nej, jag trodde väl inte det. Men jag kommer ihåg det, och det beror på att Tropical Heat var bland det bästa jag visste.
Den avslappnade och brudtokiga strandsnuten Ian Tracey, med de coola Hawaii-skjortorna, var en av anledningen till att jag älskade att leka polis som liten. Jag skaffade mig liknande skjortor och en exakt likadan pistol som Tracey, och sedan sprang jag runt som honom och rullade längs marken medan jag pangade ner alla skurkar.
Men det var ingen garanti att få titta på Tropical Heat. Serien gick nämligen ganska sent på kvällarna, och det vara bara de gånger man hade tur och fick stanna uppe lite längre som jag kunde titta på serien. Men de stunderna var alltid lika fulla av lycka och välbehag.
Tropical Heat var, tillsammans med Hunter, den serien som formade mig som polislekande barn. Fan så bra det var!
...och vilket intro sedan! Vilket intro! Bland de bästa någonsin! Den där lilla Hawaii-truddelutten, trots att jag inte sett serien på säkert 15 år så sitter den fortfarande kvar i bakhuvudet. Att den sedan är två minuter lång - ja det gör ju bara saken än mer ljuvlig.
Spelarintervju
Jag håller på och gör några korta intervjuer med våra nyförvärv för säsongen - och vill ni läsa lite grand om Rocco-Malle så kan ni göra det här.
Katastrof - fast ändå inte helt och hållet
Seriepremiären i lördags var inte bara en besvikelse spelmässigt och poängmässigt sett. Det var även en besvikelse på så sätt att en av våra viktigaste spelare tvingades kasta in handduken för den här säsongen.
Efter slutsignalen, i omklädningsrummet, så meddelade Bot-mannen att det inte blir något mer spel i år för hans del. Knäet håller inte, och efter sommaren väntar en ny operation. Skulle han fortsätta att spela så kan "något skit i knäet" gå av - och jag vet inte säkert, men jag antar att det kan medföra att han får men för livet.
Så därför kliver han nu av - och de tunga huvudena sänktes ytterligare några steg bland oss spelare i omklädningsrummet.
Men! Trots detta dystra besked så blir vi inte av med Bot-mannen så lätt. Som tur är. Han kommer fortsätta att vara med runtomkring på träningarna - kanske i form av någon ledarroll, vad vet jag - och det känns väldigt tryggt och roligt. För det är ju så att Bot-mannen besitter på mycket kunskap, både när det gäller det spelmässiga och hur det fungerar inom ett lag. Sedan är han ju en humörhöjare och en kille som gillar att leva rövare i omklädningsrummet - och sådana behövs alltid i ett lag.
Sedan är jag glad att jag inte mister min bastukamrat.
Tjejer kan
Olof Lundh tippade Brommapojkarna sist, Göteborg som segrare och Örgrye precis ovanför kvalstrecket. Sedan var det dags för den där tjejens tips. Hon tog Malmö FF som segrare, Örgryte sist och Brommapojkarna på en åttonde plats. Olof Lundhs kommentar var: "Åh herregud..." - och jag ska inte sticka under stolen med att jag själv satt där och tänkte: "Sth, sth, sth...dumma fruntimmer".
Nu har det i och för sig bara gått fyra omgångar - men just nu leder Malmö, Brommapojkarna ligger femma och Örgryte ligger sist på noll poäng.
Där ser man.
En kväll i Valskog
Nyss hemkommen från B-match. Sista träningsmatchen innan reservlagsserien drar igång.
Vi spelade mot Forsby FF - och vann med 7-0. Vi spelade nästintill bedrövligt - och vann med 7-0.
Nej, det var ingen höjdarmatch direkt. Det kändes bonnigt, korpaktigt, amatörmässigt, tramsigt. En dålig plan och ett dåligt motstånd gjorde väl sitt till - men vi borde ändå kunna rulla bollen inom laget tycker man.
Mot slutet av matchen fick jag nog, så på eget initiativ gick jag upp som en tredje anfallare - i hopp om att få näta. Men mina dårar till lagkamrater valde att frysa ut mig totalt. Inte en enda passning fick jag! Fan så taskigt!
Det närmaste jag var att hänga var på ett skott som färdades med en snigels hastighet, men som målvakten ändå lyckades fumla ut till hörna. Just ja, så hade jag en nick också. Jag kom upp som Kennet Andersson på en perfekt hörna ifrån Stubben och var...kanske inte jättenära att göra mål, men ändå. Jag nickade i alla fall.
Allas våran vän Arbnor var med i Forsby. Han gjorde inte mål.
På toppen av humor
Scenen är från Superhero movie, och oavsett vad man tycker om den filmen så är denna sekvens något så djävulskt rolig. De två första gångerna jag såg detta så skrattade jag hejdlöst. Kaggen och Påven tyckte säkert att jag överreagerade - men jag lovar att skratten var innerligt från hjärtat och själen. Det är så roligt!
Jag rekomenderar att ni tittar på hela klippet för att få en helhetskänsla - men om ni är sådana där tråkiga människor som inte orkar slösa två minuter av era liv så får ni väl spola fram till 1:53.
Jag begär inte att ni ska skratta - bara att ni ska få veta vad jag tycker är roligt.
Herr Ober! More ice, bitte!
Titta här då!
Jag har försökt att föreställa mig hur det ser ut när Mr.Tequila och Vampyren sveper fram längs borden på restaurangen/caféet/uteserveringen/baren där de jobbar - och nu vet jag.
Visst ser han sympatisk ut? Som en riktigt trevlig kypare. Jag tror att Mr.Tequila, och även Vampyren för den delen, kan charma till sig en hel kappsäck full av guldmynt i dricks om de sköter sina kort rätt. En vänlig servitör ska alltid belönas rikligt!
Nu ska vi mot toppen gå
Jag går en tuff säsong till mötes
Århundradets galning?
Men inte nog med det.
Redan i VM-90 var tokfan i farten, då han fick för sig att han skulle dribbla bort Kameruns Roger Milla i en gruppspelsmatch. Sicken dåre...
Grattis, Robbelibobban
Hoppas att du skolkat idag och tagit dig en riktig "jag-dag" - långt ifrån alla böcker och rättsfall och lagar och byråkratiska uttryck.
I wish you a very good day, me' kind sir.
Mitt hjärta gråter av lycka...
Strax efter elva idag blev Storebror Thomas pappa till Freja Amelie - och Brorson Erik kan nu titulera sig storebror.
Allting gick bra med den lilla tösen - och jag är nu fruktansvärt lycklig. Jag sitter och skakar. Det är så stort och mäktigt. Det går knappt att ta på. Det känns så overkligt - samtidigt som det är det mest verkliga som finns. Ett litet barn har kommit till denna värld igen. Min brorsdotter.
Ett jättestort grattis till Storebror Thomas, Miriam, Brorson Erik, Malin och Elias!
En bra premiär
Ja, det kändes väldigt amerikanskt, vräkigt och påkostat. Det var häftigt. Kanske att det blev lite väl skrikigt och så - men det får vi skylla på premiärnerverna.
Annars var det väldigt lyckat med Marilyn Manson, som satt där, "nytömd" och avslappnad, och drack absint. Gardell hamnade väl lite i skymundan, men det gör man väl lätt om man sitter tillsammans med Marilyn Manson.
Jag tror att det här kan bli ännu bättre, nu när första programmet är ur vägen. Nu vet de vad det handlar om, nu vet de hur det fungerar - och jag tror att det här kan bli bland de bästa de någonsin gjort.
Det är klart att det är mycket press, nerver och stress i och med en så här stor produktion - men jag antar att Filip & Fredrik njuter som dårar just nu. De har lever sin dröm just nu.
Brödramästerskapet i matlagning, sista delen
Jag ska erkänna att jag var lite orolig. Både Lillebror och Storebror hade knåpat ihop fina maträtter, och jag gick faktiskt länge och klurade på vad jag skulle hitta på. Men så bestämde jag mig för att satsa på ett säkert, och tidigare med framgång beprövat, kort. Jag skulle laga min beröma fiskgryta.
Det var fokus från början. Ingenting fick gå fel. Ett väldigt viktigt statement stod på spel.
Det bästa med den här grytan, förutom att den smakar något så djävulskt gott, är att den doftar himmelskt. Speciellt när man fräser löken.
Men trots att jag var lite ängslig så kände jag ingen oro. Jag visste att jag satt på ett fantastiskt triumfkort. Titta hur cool och självsäker jag ser ut att vara.
Fast speciellt ordningsam var jag inte. Det låg lökar och saltkar och torskar och kryddmått lite varstans. Men det blir så när man lagar mat med passion och inlevelse.
Det var med en mors kärlek till sitt barn som jag betraktade skapelse. Jag vakade över grytan som om det vore det käraste jag har i livet.
Och visst är den vacker? Visst ser den oemotståndligt god ut?
Skräcken lyste i brödernas ögon. De visste att de snart skulle få uppleva någonting alldeles fantastiskt. Någonting de aldrig varit med om förut. Någonting magiskt.
Grytan fick också enbart positivt reaktioner. Storebror mumlade någonting om att han skulle vilja ha haft pasta till, men jag förstod aldrig riktigt vad han menade. Lillebror försökte och försökte och försökte hitta saker att anmärka på, men det blev liksom aldrig någonting av det. Han var som en söt liten hundvalp som förgäves försökte få uppmärksamhet.
Så här gott tyckte till exempel Far att det var. Nästintill kliniskt rent på tallriken. Man skulle kunna göra hjärnoperationer i Fars skål.
Så hur slutade mästerskapet då?
Så här sa Mor:
"Lillebror gjorde en väldigt lyckad potatisgratäng, men det kunde ha varit lite mer "fart" i såsen och kryddningen. Storebror gjorde den enklaste maträtten, men han gjorde den väldigt bra. Dock går det att utveckla den lite grand. Jag gjorde den svåraste maträtten - och det gjorde jag riktigt bra".
Vi hade lite svårt att tolka en vinnare i den sammanfattningen - men jag läste mellan raderna och för mig så var det solklart att Mor hade valt mig som vinnare.
Far var fin. Han hånade Mor för att hon var så diplomatiskt, sedan sa han själv så här:
"Ärligt talat så överraskade ni alla tre. Ni gjorde det jättebra allihopa".
Jaha? Vad betyder det? Diplomatisk var ordet...
Nej, jag tar mig friheten att kora mig själv till vinnare. Helt objektivt sett, alltså.
Att denna måltid sedan är den enda avancerade maträtten jag kan göra - det är en helt annan femma.
Tv-historia
Det känns som att nu kommer Filip & Fredrik breaka "på riktigt" i Sverige. Alltså inte bara bland kidsen, utan riktigt brett. Från barnbarn till farfar, från dagis till ålderdomshemmet.
Det känns verkligen som att det här kommer att bli riktigt riktigt bra.
Starka band går aldrig av
Jag pratade nyss med en bortflugen vän. En vän jag inte sett och pratat med på 4 månader. Ni känner honom som Vampyren, men jag kallar honom för Simon. Simon Gummeson.
Det var väldigt skönt att höra ifrån honom igen. Man kan tycka att man bara är ett telefonsamtal ifrån varandra, men det blir ju aldrig av att man ringer. Han har saker att göra (oj vad han har saker att göra, det är twentyfour-seven) och jag har saker att göra.
Det fanns en tid då vi sågs och pratade så gott som varje dag. Men det var då. Nu är allting annorlunda.
Även fast det var glädjande att prata med honom igen så var det ett dystert samtal. För mig. För oss. Det var väldigt roligt att höra att det går bra för honom och Mr.Tequila där borta i Norge. Det har lossnat rent jobbmässigt, och vid sidan av jobbet har Mr.Tequila funnit kärleken. Det låter onekligen som att de trivs just nu, och det är glädjande.
Men samtidigt. Deras framgångar gör att vi dras längre ifrån varandra. Som det ser ut nu kommer vi inte att kunna träffas på mycket länge. Kanske en vecka i sommar, om vi har tur.
Det blir ett "moment 22"; man vill att det ska gå bra för dem - men man vill att de ska komma hem.
Nej, det är bara att acceptera situationen. Vi visste alla att detta scenario skulle uppstå förr eller senare. Jag trodde bara att det skulle bli senare, snarare än förr.
Vi har pratat om att en form av drömframtid vore om vi skulle sitta där om 20 år, med våra familjer, och fortfarande umågs som vi gjort de här senaste åren. Förbehållslöst och lyckligt. Även om våra vägar inte direkt är korsade just för tillfället så ser jag ingen anledning till att tro att denna drömbild inte fortfarande lever.
Det roligaste just nu
Adolf Hitler är väldigt besviken på SVT's behandling av Harrysson. Kolla själv vad han säger:
Två pärlor
Jag träffade de här två primadonnorna igår. Fröken Johansson och Fröken Mayer. Det var väldigt roligt. Man träffar dem ju inte så ofta nuförtiden - speciellt inte Fröken Mayer, som bor uppe i Luleå. Men hon var sig lik med sin ironiska och lite bitska humor, som jag alltid skrattat gott åt.
Jag fick även höra lite skvaller om gamla klasskamrater. Vem som har fått barn, vem som har flyttat, vem som är tillsammans med vem och vem som har gjort vad. Ja, de är riktiga skvallerkärringar de där två - och är det något jag älskar så är det skvaller.
Förhoppningsvis kan det bli fler tillfällen att träffas, vi gamla skolkamrater. Jag menar - sommaren har ju inte ens börjat än.
Usch
Torsk i premiären med 2-1, efter en riktig skitmatch ifrån våran sida. Ja det var en skitmatch överhuvudtaget. Två dåliga lag som knappt skapade en målchans under hela matchen. Det var tamt, avvaktande och viljelöst. Var det rädslan att gå bort sig som spökade - eller vad var det vi sysslade med?
Nej, det känns tungt. Jag hade byggt upp sådana förväntningar inför den matchen. Fint väder, mycket publik - och sedan blir det så här.
Inte blev det bättre av att man blev fast på bänken hela matchen heller. Nej, det här är ingen premiär att minnas. Den ska redan vara bortglömd. Den finns inte. Nu laddar vi om - helt om - inför nästa match, borta mot Sunne.
Kungsörs BK - Sköllersta IF 18 april 2009 kl 15.00, Runevallen
Så är äntligen lördagen här. Solen skiner - och det känns i luften att någonting stort är på gång. Seriepremiären!
Oj, oj, oj. Jag skulle ge mycket för att få vandra ut med de andra grabbarna idag - i nya matchstället - och ta emot publikens jubel. En premiär är alltid en premiär, och det är någonting speciellt med det.
Jag har startat i en premiär i mitt liv. Det var 2007, och vi var tillbaka i trean igen efter en kort utflykt i tvåan. Jag minns hur stolt jag var när jag vandrade ut där från omklädningsrummet. En kort marsch över grusgången - och sedan in på planen. Precis som jag sett dem göra under alla mina år som boll-kalle, åskådare och supporter.
Man minns alla ens hjältar. Petersén, Jimmy Eriksson, Savela, Jari, Örjan, Selander, Ari, Robban - och på senare år Orrholm, Hedström, Dallas, Putte, Bot-mannen, Semir - och Selander igen.
Nu var man där själv, och tågade in för seriepremiär mot IFK Kumla. Det blev förvisso förlust med 2-1 - men ingenting kan ändra på den stolthet och glädje jag kände inför avspark.
Det är någonting som alla borde känna. Oavsett hur många premiärer man avverkat och oavsett hur många gånger man vandrat den där promenaden på Runevallen så ska den alltid finnas där. Stoltheten. Äran över att få representera Kungsörs BK.
Man måste komma ihåg att det alltid finns en ny boll-kalle, en ny liten åskådare och en ny liten supporter som står där och drömmer om att en gång få vandra in i den rödsvarta tröjan. Det gäller att njuta så länge det varar. Det gäller att njuta just nu. Imorgon kan det vara försent. Då sitter man där på läktaren och drar sig till minnes när man själv var en av de hjältar som sprang ut på en lyckans glada äng. Stoltheten må vara densamma - men nu är nu, och det gäller att fånga det ögonblick som är just nu.
Lycka till idag grabbar!
April-bild
Men visst är det en härlig bild. Ser ni hur jag svävar i luften? Som en tiger som tar ett språng mot sitt byte. Det är jag det. Tigern.
Gissa köttfärss-tån
Ett tips! Eftersom att jag nyss la ut en bild på Källberg när han klippte tånaglarna så är det självklart inte han.
Hört på en träning...
Rocco-Malle var fin för ett tag sedan.
Vi hade avslutat en träning och kom tillbaka till omklädningsrummet där våran massör, Vargen, väntade på att hugga in på våra stackars krokiga och slitna kroppar. Rocco-Malle visade genast sitt intresse om att få knådning av Vargen.
Rocco-Malle: - Öj, Anders! Kan du titta på min vad lite senare?
Vargen: - Javisst, absolut! Vad är det som är problemet?
Rocco-Malle: - Jag vet inte. Du får kolla själv.
Vilda skrattsalvor.
Lite mer bilder ifrån påskafton
Bill & Bull - Blondie Bubble Boy och Tjecken.
...och sedan Snygg-Johan som håller på larvar sig. Vilken barnrumpa han är ändå, den där Snygg-Johan.
Jag och min fadder Bot-mannen.
En dag ska han och jag gifta oss och skaffa barn. Jag tror att vi skulle kunna få ett fint liv tillsammans, Bot-mannen och jag och lilla Addis.
Jason Mraz var som sagt också där. Han satt mest och chillade och frågade vart brudarna var någonstans. Under hela kvällen satt han och nynnade för sig själv, jag hörde inte exakt vad han nynnande men jag tror att det var något i stil med: "Du, du, duuu. Du, du, duu. Du, du, du, du, du...I'm yours".
Dan' före dopparedan'
Mjaa, mjoo, njaa...ja...visst, det blev varsin helsida för KBK och Arboga Södra - men stod det egentligen så mycket? Jag vet inte. Att det gått tungt för Södra på försäsongen och att de nu dras med skador, det är väl sånt som man redan visste? Även fast man inte håller på med fotboll själv.
Att Södra däremot haft sådana usla träningsförhållanden - det hade jag ingen aning om! Någonting säger mig att Södra-spelarna lär vara ganska trött på löpträning vid det här laget.
Men skit samma. Nu är allt förhandstjafs förbi - nu är det resultat som gäller!
Brödramästerskapet i matlagning, del 2
Kampen gick vidare ikväll, då Storebror stod för matlagningen.
Inför middagen var jag lite orolig att han skulle hitta på något konstigt och oätbart - men det löste Storebror fint genom att bjuda på Mickes thai-wok. Ris och en blandning bestående av kyckling, ananas, sötsursås och lite annat grejsimojs.
Storebror var mäkta stolt med sin skapelse och väldigt förväntansfull (kanske till och med nervös?) inför våran "dom".
Jag ska även erkänna att jag blev sugen av blotta åsynen av maten.
Mor ville dock inte lämna någon kommentar inför middagen.
Men alla högg in friskt på maten, och det samlade omdömet var att allting smakade jättebra.
Själv kunde jag kanske önska lite mer mat - men andemeningen med detta mästerskap var ju smaken, och inte mängden, så det gjorde inte så mycket.
MEN! Storebror glömde en sak. En viktig detalj. Disken!
Vi sa inför det här att det skulle handla om helheten, och senast jag kollade så var disken en del av middagen. En tråkig del, förvisso, men likväl inte en helt obetydelselös del.
Så där blir det minuspoäng och bakläxa - vilket Lillebror firade som en stor triumf när han insåg Storebrors miss.
Jaja...
Nu har vi haft två bra måltider - och nu är det bara jag kvar. Det är verkligen upp till bevis. Far har redan avfärdat mig som "totalt chanslös" och gett mig det klassiska oddset "lika stor chans som en snöboll i Sahara", samtidigt som Lillebror och Storebror inte ens ser mig som ett pyttelitet hot. Men jag känner att jag är en joker. En oslipad diamant. Jag kan överraska.
Kampen går vidare.
Nedräkningen har börjat...
Det blir bänken för mig på lördag, och...ja, det är bara att acceptera. Jag ville så fruktansvärt gärna starta på lördag, men nu får jag rikta in mig på att stötta och puscha och peppa från sidan om.
Jag är väldigt förväntansfull och jag tror, utan att veta ett skvatt om Sköllersta, att om vi kommer upp i normal standard så kan det bli en trevlig lördagseftermiddag på Runevallen.
Drömscenariot: strålande sol, storpublik, underhållande match, speltid - och seger!
Nu jävlar börjar uppladdningen!
Från det ena till det andra
But I'm alive - and I lööv it.
Ikväll får vi reda på truppen också. Spännande, spännande, ge mig, ge mig, mest.
1000apor für alle
Så här tycker Adolf Hitler om saken:
Livet i ett omklädningsrum
En del passar på att vårklippa sina tånaglar efter en lång och hård vintersäsong.
En del pular med sina skor och ser till att snygga till dem inför träningen.
En del tycker om att ta det lugnt och smeka sig själv ömt och varsamt under fötterna.
En del förbereder sig inför att tejpa och skydda sina ädlaste små skinndelar på fossingarna.
En del sitter bara och snackar skit. Skit, skit, skit.
En del gillar att glida in sent och se ut som byns enda superstar.
Och en del gillar bara att bli fotograferad.
Brödramästerskapet i matlagning
Detta ledde självklart till att någon av oss genast började hävda att just han var bäst på att laga mat - och självklart var det Lillebror som yttrade detta påstående.
Det i sin tur ledde till att vi andra bröder började hugga emot och påstå att vi var bäst på att laga mat - och det i sin tur ledde till vi bröder endast såg ett alternativ att avgöra detta på. Vi skulle varsin kväll bjuda på middag till hela familjen.
Först ut blev Lillebror, som stod för matlagningen ikväll.
Lillebror valde att bjuda på kött och potatisgratäng med tillhörande sås och sallad.
Potatisgratäng var tydligen något som Lillebror bemästrade sedan tidigare, och det var till synes en vacker skapelse som han åstadkommit när han tog ut gratängen ur ugnen.
Även köttet, som var sorten Rostas, såg fint ut. Som en sista check innan måltiden så försökte Lillebror sniffa sig till om han glömt någon ingrediens.
Storebror kände sig inte helt och hållet trygg med Lillebror som kock, så som en back-up ifall maten skulle smaka dynga så bredde han sig en stor och mastig smörgås innan middagen.
Men Storebrors ängslighet var i önödan. Samtliga familjemedlemmar var nöjda med maten och tyckte att det smakade väldigt gott. Dock kan jag känna att Mor och Far var lite väl generösa med sina omdömen. Det var precis som att det var första gången de åt mat någonsin, där de satt och "mmm:ade" och "ååh:ade" och "oj vad det gott var:ade".
Men visst ser det förtjusande trevligt ut?
Det samlade omdömet var att allting smakade väldigt bra, men kanske att potatisgratängen kunde ha saltats mer, samt att såsen kunde ha varit lite "kryddigare". Lite mer explosionsartad i smaken.
Och så här nöjd var Lillebror efter sin middagsbjuding. Det var helt klart en bra måltid - men absolut inte omöjlig att bräcka.
Nästa tävlande är Storebror som står bakom spisen imorgon kväll. Han ville ikväll inte ge några som helst ledtrådar om vad som kommer att bjudas på imorgon, så det kommer att bli väldigt intressant.
Må bästa kock vinna!
Premiärkänslor
Premiären av division 3 börjar närma sig - och det känns på träningarna. Det är fart, intensitet och närkamper, och det blir väl så när spelare vill visa att de ska spela på lördag.
Det finns fortfarande mycket som kan bli bättre - men det känns ändå som att vi kommer till premiären väl förberreda och väl rustade för kamp. Det är en skön stämning i laget, och även fast vi inte vunnit alla matcher på försäsongen så känns det ändå som att vi är inne i en vinnartrend. Eller åtminstone en positiv trend.
Rocco-Malle har visat upp ett fint och stabilt målvaktsspel, samtidigt som Kaggen och Hightower börjar närma sig formen efter att båda två gått skadade till och från under våren.
Försvaret har sett bättre och säkrare ut under de senaste matcherna, och när Juha väl kommit ikapp, flåsmässigt sett, så kommer det antagligen bli ännu bättre. Speciellt Källberg har imponerat på mig. Eller, snarare inspirerat mer än imponerat - för jag visste ju redan innan att han är grym.
Sedan har vi mittfältet, där Bot-mannen och Blondie Bubble Boy saknas på grund av skador. Men Kosar har visat bra form de senaste matcherna, Bulgaren börjar komma in i laget mer och mer - och oavsett om Tord har spelat i mitten eller på kanten så har han varit bland de bästa i laget, och det känns tryggt inför på lördag.
På topp har Lingen levererat förtjänstfullt. Det känns skönt att ha en riktigt målkåt jävel där framme - och att han dessutom är ett rivjärn utan dess like gör ju inte saken sämre. Djurgårdarn' har ännu inte gjort mål i år, men i hans fall så tror jag att det bara kommer att säga "klick" - och då kommer målen att avlösa varandra i ett rasande tempo. Men trots att målen uteblivit så har han ändå levererat, i form av bollmottagare och passningsläggare, vilket har varit såväl viktigt.
Nej, det känns bra inför lördag.
Hur min status ser ut har jag däremot ingen aning om. Det kan bli startelvan, det kan bli bänken, och det kan till och med bli läktaren. Så känner jag, utan att vara naiv eller orealistisk.
Men det går bättre och bättre för varje träning, speciellt nu när vi börjat träna på gräs. Idag fick jag till och med göra mål, x 2, efter två dyngskott upp i taket. Millo sa att det var det snyggaste han hade sett - och jag tror honom.
Samtidigt känner jag ett stöd och en tillit ifrån mina lagkamrater, och det känns väldigt tryggt. Det uppskattar jag väldigt mycket - och det gäller att inte göra dem besvikna.
Jag hoppas så otroligt jävla mycket på att få spela på lördag. Om det blir så är en annan sak. Jag tror inte det.
Bara för att jag ville...
Well done!
Man kan nästan tro att Bärsingen prenumererar på denna blogg. Redan i dagens tidning var det mycket bättre och fylligare artiklar om KFF - även om jag kan tycka att det var jävligt onödigt att fylla en helsida med en bild på Saaw, istället för att få plats med ytterligare en eller två artiklar.
Men, men...man kan inte få allt.
För övrigt verkar det allt annat än muntert i Södra-lägret. 10 man från startelvan är borta för tillfället. Heja.
Påverkad av sömnrus
Så här har det varit:
Jag vaknar med ett ryck, tittar på klockan och tänker "Helvete! Nu har har jag försovit mig igen. Nu missar jag plugget idag också". Sedan kommer jag fram till att jag inte varit i skolan en enda dag den här terminen. Den här sista terminen, som snart är slut. Jag tänker "Snart kommer det väl en lapp där det står att studiebidraget är indraget. Undrar vad lärarna tänker? Undrar vad de kommer att säga när jag dyker upp i skolan efter min frånvaro? Undrar hur mycket arbete jag har att ta igen? Hinner jag ta igen det innan studenten? Varför ringer aldrig Kaggen och väcker mig? Snart kommer väl ett samtal från rektorn".
Jag ser en bild av hur Fröken Johansson, Ekka och Fröken Bergstrand jobbar med något mediaprojekt. Jag tänker "Undrar om de bryr sig om att jag inte är där? Imorgon måste jag fan gå till skolan".
Men sedan, tillslut, kommer jag på mig själv. "Just ja. Jag slutade ju skolan för 4 år sedan".
Jag skrattar, och somnar lättad om igen.
100 mil ifrån varandra
Så står det på Facebook.
Jaha jaha, där ser man. Det händer saker. Jo, jo.
I'm happy for you, Mr.Tequila.
Besviken på människan...
Man kan tycka att ett "Hej! Hur är det? Hade du det bra i påsk" vore på sin plats - men närå, nej nej, tok heller, det är tydligen alldeles för mycket begärt. Istället blir det ett pliktskyldigt "Hej" och "Hej då", och däremellan iskall tystnad och utfrysning.
Vad är det för skitstil?
Så...efter alla dessa år har mobbingen drabbat mig. De tror att de har hittat ett sätt att knäcka lilla Jonatan. Men då vill jag bara upplysa er om en sak: I'm untouchable. Eran skit rinner av mig som luft. Jag är fortfarande gårdens kung.
OCH JAG HETER FÖR FAN INTE MATTIS!!!!
Se upp, världen! Han är tillbaka..
Ja...det är ju ingen katastrof - och det får vi väl tacka producenterna för som lyckats "snygga till" rösten på det lilla gossebarnet. Men samtidigt är det inte min kopp kaffe. Det låter väldigt mjäkigt och mainstream. Lite ihåligt, och så.
Men! Oavsett vad man tycker om denna truddelutt så går det inte att blunda för det faktum att låten kommer att tokspelas på radion framöver. Speciellt på Rix FM och Mix Megapol, och säkert även en hel del på P3. Dessutom kommer singeln utan tvekan att sälja som smör. Jag menar...det är ju som gjort för att älskas av 13-åriga tjejer - och det är självklart tanken ifrån skivbolag, låtskrivare och producenter.
Man får inte vara dum här i världen - speciellt inte när det finns pengar att tjäna.
Så även om låten är skit så kommer det garanterat att bli succé - och vi stackars själar som misshandlas inombords av varje ton och uppenbarelse av det lilla gossebarnet Johan Palm kommer lika garanterat att få se mycket, mycket, mycket mer av honom framöver.
På mediafronten intet nytt
Visst, okej, jag fattar - när KFF tog klivet upp i division 2 så gick det säkert i brallan på en och annan kotte i Köping, och när nu premiären närmar sig så ska man jävlar i helvete se till att hela världen förstår vilken stor grej det är. Spaltmeter efter spaltmeter ska skrivas. Jag förstår det - även fast det inte var lika stor uppståndelse när KBK skulle spela i tvåan för tre år sedan.
Men måste de då skriva så jävla mycket dynga???
Om man nu ska skriva en hel bok om KFF inför premiären, kan man då inte skriva någonting vettigt? Eller i alla fall någonting som gör det värt att offra de minuterna av sitt liv som det tar att läsa?
Jag vill inte läsa om hur dåligt med pengar klubben har, eller att de aldrig någonsin skulle klara av att ta klivet upp i division 1 ekonomiskt sett! Jag vill inte ha en stor bild på klubbens ordförande där man kan räkna varenda näshår karln har i snoken! Jag vill inte läsa om hur mycket vatten spelarna dricker på en säsong! Jag vill inte läsa om hur tejp de förbrukar under ett år! Jag vill inte läsa om hur mycket tvättmedel det går åt att tvätta spelarnas kläder! Jag vill inte läsa om hur bittra spelarna är för att de bara får 300 kr i segerpremier!
Det jag vill läsa om är; tankar inför säsongen, intervjuer med nya spelare, intervjuer med trotjänare, intervjuer med lagets "stjärnor", vad lagen i och runtom KAK tror om KFF's chanser i tvåan, och lite mer djupgående analyser om de olika lagdelarna i KFF. För att nämna några saker.
Just nu är det bara en massa blaj. En jävla massa dynga!
Har man nu tagit beslutet att måla upp KFF's division 2-säsong som det bästa som hänt KAK-sporten så kan man väl åtminstone göra det ordentligt.
Klassiker
Ett citat som etsat sig fast hos mig är ifrån Vampyren.
Jag, Kaggen och Påven satt hemma hos Kaggen och tittade på film, då Vampyren klev in i rummet. Tydligen hade det bildats en instängd och unken odör i rummet, vilket Vampyren kommenterade enligt följande:
- Oj, här luktar det inte hallon. Det är som att gå in i en vägg av bajs.
Det tycker jag var väldigt roligt sagt.
Jåbal
Först tränade vi som spelade a-match i fredags - och sedan var jag med en halvlek i b-matchen mot Valskog. Vinst med 3-1.
Eller jag spelade första halvlek, och sedan hoppade jag in som yttermittfältare sista 10 minuterna av matchen. På den korta stunden hann jag missa ett kanonläge och att bli utvisad.
Alltså, efter att jag missat kanonläget så skrek jag i besvikelse "FY FAN!!!" till mig själv - och det får man inte göra i år. Det är nya regler gällande svordomar och negativa gester, vilket resulterar i varning. Spelet gick dock vidare och Valskog fick en kontring, så jag sprang som en arg galning hemåt och råkade dra Jimmy Källberg liiiite liiiite grand i tröjan. Då blåste domaren. "Här får du gult kort för svordomen, och här får du gult kort för tröjdragningen". Rött kort. Hej då.
Störtlöjligt.
Det är andra gången i år som jag får varning för att jag skrikit "FY FAN!!!" till mig själv - och det är garanterat inte den sista. Dummare regel får man leta efter. De kommer aldrig - ALDRIG - att kunna få bort dessa ögonblicksreaktioner då man uttalar sin frustratrion högt och tydligt. Aldrig. Det är bara fånigt och fantasilöst.
Skit samma.
Avslutningsvis vill jag bara upplysa om att jag var inne på plan på samtliga våra mål framåt, och satt på bänken under vårat baklängesmål.
Ville bara säga det.
Så otroligt vackert...
http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY
Efterhandskorrigering
Jag sa inte så mycket - men det var för att jag fick en plötsligt magsyreattack, och jag var därför tvungen att stå och svälja ett bra tag så att det inte skulle bli en pinsam incident där vid baren.
Men jag ville bara säga det att; jag tror dig - och jag förstår dig.
Sedan - som vanligt efter kväll i dimman:
Förlåt, Kaggen, för allt dumt jag sa och gjorde.
Bilder från det roliga
Ser ni förresten att Jason Mraz var med och lirade? Längst bak i bilden.
Kaggen ville väldigt gärna vinna hela skiten - men det gick tungt för honom. Han blev för aggressiv. Sedan är det inte lätt att försöka lura spelare som inte kan spela poker. I det här fallet Rostis, som gick med och med och med hela tiden. Det blev Kaggens fall.
Men för mig gick det bättre. Jag var chipleader vid mitt bord, och även ett tag på finalbordet. Men så gick jag "all in" på par i sexor - och förlorade mot Tjecken, som sedan vann hela skiten, på par i nior. Illa.
Sedan gick vi hem till Rostis, och där var det fullt hus.
Larssa och Blondie Bubble Boy skötte musiken, och de dunkade bland annat gamla klassiker från Mr.Music hits, Absolute dance och Smurfhits.
Tjecken och Stubben fann varandra i vimlet. Kanske satt de och diskuterade hår? Kolla in Tjeckens matta på huvudet. Ett riktigt skrytbygge som jag diggar stenhårt. Så där ska jag också se ut en dag.
Juha ville till Klaras i Örebro. Det ville ingen annan. Jo, Stora Berg, fast han åkte ändå till Harrys.
Ödlan var där. Han var riktigt fjompig med bilderna och krävde att få godkänna bilderna innan publicering. Därför fick jag ta om en bild på honom, eftersom att han "såg för full ut på bilden" - och det vill man ju inte göra...
Men det hade den här mannen inga problem med. Kaggen var nog gladaste personen hemma hos Rostis. Han blev så där fnissig och mosig som bara Kaggen kan bli, och den ena hickan avlöste den andra. Men senare på kvällen så vände det som vanligt, som det alltid gör med Kaggen, och då var han mer "kontrollerat" mosig.
SÅ FRUKTANSVÄRT UNDERBART FANTASTISKT ROLIGT!!!
Håhå jaja...vilken kväll det blev.
Det kändes som en karneval inne på Harrys, det var liksom SAMBA! BALLONGER! KONFETTI! och sprutande vatten. Vilken feststämning!
Sedan kändes det som att "alla var där". Det ena bekanta ansiktet efter det andra dök upp - men så är ju också påskafton lite av en hemvändarkväll.
Lätt roligaste kvällen i år.
För övrigt vann Hellberg pokern. Jag kom fyra. Kaggen kom sist.
Sedan blev det lite grillning och bastu, innan partytåget drog vidare. Det var lite kul, vi var väl drygt 15 personer som började knalla upp mot byn - men ingen visste vart vi skulle gå. Vi måste ha sett ut som ett gäng huliganer där vi gick och skrålade, och tillslut hamnade vi på Sågen och hemma hos Rostis. Där anslöt sedan ännu mer folk, så det var minst sagt fullt hus.
Efter några timmar tog vi oss sedan in till Harrys. Ja, alla utom Påven. Han var mosig när han kom - och han var fruktansvärt mosig när han gick. Innan tolvslaget. Den karln, alltså...
Jo jo, vi var många som "glada". Behöver inte nämna några namn, men... Ja, det var befriande att se. Riktigt kul.
En annan sak som var roligt att se var hur Kaggen sprang runt som en livvakt runt sin lillesyster, som var ute på krogen med Eskilstuna United. Ho ho ho.
Jag orkar inte lägga upp bilder nu. Gör det later...
Ett kärt återseende
Men vem är pojken till vänster?
Jo, det var ju Studenten som tittade förbi i sin lilla monstertruck.
Han är hemma i Kungsör över påsken och kom för att besöka sina homies. Efter pokern och förfesten så kommer jag och Kaggen att ansluta oss till Studenten och Påven för en Riddar-kväll.
När låtar berättar om ens period i livet
När jag hör låten så färdas jag bakåt i tiden. Det är sommar, eller väldigt sen och varm vår. Mina vänner och jag är i det stadiet av vår relation då vi inte kan vara ifrån varandra mer än någon dag eller två. Vi umgås jämnt, och vi älskar varenda sekund av de tillfällena. Livet är fest - och det utnyttjar vi vareviga helg. Vi dansar, vi skrattar, vi leker, vi dricker - och vi älskar varje sekund. Just där och då känns det som en början på en livslång vänskap - och just där och då finns det ingenting som kan få oss att skiljas. Det tycks vara fullständigt orimligt att vi inte skulle färdas genom livet tillsammans, eller åtminstone väldigt väldigt nära varandra. Allting är en lek - och lika barn leka bäst. Ingenting var för oss omöjligt. Vi var oslagbara. Vår vänskap peakade. Vi var på toppen.
Det var 2 år sedan. Jag ska inte säga att allt det där är borta - men det var 2 år sedan. Inte idag.
Är det inte konstigt hur mycket man kan associera med en låt?
Påskafton
Ja, glad påsk på er! Vart ni än befinner er i världen.
Det är glassväder idag. Eller "sitta ute i solen med kaffe och en god vän och snacka meningsfull skit"-väder. Eller också kanske man ska passa på att börja bättra på brännan? Eller en förbehållslös promenad? Eller en stund med en god bok? Eller lite "egen" boktid?
Aaah...so much to do, and so little time.
Jag och Grannen övervägde för ett kort ögonblick att göra comeback som påskgubbar och sedan gå till Nähls hus. Bara för att se reaktionen. När vi gjorde det på våran sista påskgubbevandring på 90-talet så fick vi kommentaren: "Är inte ni lite för gamla för det här?", av Fru Nähl Vi sa ingenting, och tillslut gav Fru Nähl med sig. "Ja, okej då. Men det här får vara sista året!". Sedan skrattade vi och sprang därifrån - lite godis rikare.
Those were the good old times.
Annars ser resten av dagen ut enligt följande:
Klockan fyra är det poker nere i klubbstugan. Både jag och Grannen är i desperat behov av pengar - så räkna med att vi kommer dit taggade!
Sedan fortsätter vi hem till någon i laget, följt av en eventuell utgång.
Inte så pjåkigt. Inte så pjåkigt alls.
Svenskare och svenskare för varje dag...
Idag hade vi en liten påskmiddag hemma hos oss med mormor och morfar, Storebror Michael, Lillebror - och George.
Påsken är inget främmande fenomen för vår vän från Bulgarien - men påskmaten däremot, den skiljer sig en aning. Men George var inte rädd, han högg in på allting. Till och med nubben. Han såg minst sagt förbryllad ut där vi galna svenskar satt och sjöng visor om dittan och dattan. Han förstod inte ett skit - men han var lika glad för det.
Nubben, däremot. Den satt nog inte där den skulle. Han svepte i sig hela glaset på en gång - och sedan blev han tyst. Jag tyckte mig höra ett litet "Oi" komma ifrån honom, och när Far frågade om han tyckte om det svarade George: "Yeah...it's not my favourite".
Sedan smakade han en shot Jäger för första gången i sitt liv, som Lillebror gladeligen bjöd på - och den tyckte han bättre om.
Jaja... Nu vet han vad som väntar på midsommarafton.
Ett fint resultat
Seger med 4-1 mot Heby, som förra året spelade i division 2 och som på försäsongen spelat oavgjort mot Gröndal (div 1) och vunnit mot VIK (div 2). Gött.
...plus att man själv lirade 90 minuter. Gött.
Vi började dock stirrigt, och till en början trodde jag att det skulle bli en riktigt jobbig match. Men så gjorde Heby 1-0 efter en kvart - på en situation där deras anfallare kom med dobbarna före mot Rocco-Malle, innan bollen rullade in i mål. Väldigt omdiskuterat och slutspelat för Rocco-Malle. Det blev en väckarklocka för oss - och från och med den händelsen så var det våran match helt och hållet.
Kosar krutade in kvitteringen innan första halvlekens slut, och en bit in på andra halvlek kunde Bot-mannen sätta 2-1 på straff, efter att en Heby-spelare tagit bollen med handen på mållinjen, vilket även resulterade i utvisning. Jag var väldigt nära att gå fram till Bot-mannen och säga: "Jag är sugen". Men jag hade en känsla av att det inte skulle spelat någon roll, så jag lät bli.
3-1 dunkade Lingen in - innan Kosar fastställde slutresultatet till 4-1 med ny projektil - denna gång med vänstern.
Oj vilken härlig seger - och oj vad roligt det var att spela. Jag vet inte, men det kändes lite grand som att det var "sista chansen" för mig - och den här gången kan jag i alla fall känna mig nöjd med prestationen. Speciellt första halvleken, då jag vann, eller i alla fall var först in, i några närkamper. I andra hade jag inte så mycket att göra, kändes det som.
Jag kan förstå om folk tycker att jag gjorde en "jättebra" match - med tanke på hur jävla illa jag har spelat tidigare. Men själv tycker jag inte att jag spelade jättebra. Däremot var det ett stort, och viktigt, steg i rätt riktning. Än är jag inte där jag vill vara. Men dagens match var ett fall framåt.
Fredag den 10:e
Långfredag. En dag då vi minns. Jag kommer att minnas.
Men nu närmast väntar träningsmatch mot Heby ute i Valskog. Det är genrep inför premiären i division 3 nästa helg - så förhoppningsvis kan denna match ge några ytterligare positiva vibbar inför premiären.
Ta hand om er därute.
Klart godkänd underhållning
Visst, det handlar om extremt "lätt" underhållning - men lik förbannat satt jag där intresserad, och emellanåt road faktiskt. Min favorit hittills är den norrländskt manhaftiga Sandra Dahlberg. Hon var rolig.
I början skrattade jag gott åt ängsliga FCZ-Tore - men det var tills jag insåg att han bara "spelade" nördig. Han vet vad som gjorde honom populär en gång i tiden, och nu såg han väl sin chans att få glida runt på Stureplan några år till. Men jag synade bluffen - även om tårarna som föll längs hans kind, efter att han dunkat ansiktet blodig mot en vägg, säkerligen var äkta.
Men nu blir det inget mera Tore - för han åkte ut direkt. Däremot blir det mera Hjälp! Jag är med i en japansk Tv-show för min del.
Det borde gå!
Om man är tillräckligt stark i armarna - alltså riktigt übermegastark - borde man inte då kunna bära sig själv?
Alltså...man tar tag i baksidan av låren och lyfter sedan sig själv. Typ som att man sitter svävandes i luften - där ens armar är det som håller dig svävande.
Visst, kalla mig naiv - men det borde fanimej gå. Om man är riktigt jävla stark, alltså.
Nästan otäckt träffande
"Jag är en riktig alkoholromantiker, jag. I vårt nya hem är min dyrbaraste ägodel drinkvagnen. Jag funderar varje dag på vilka nyinvesteringar jag ska göra för att skapa den kompletta drinkvagnen? Ägglikör, till exmpel. Det funderar jag mycket på. Så otroligt gott, men tyvärr är flaskan så ful att man inte kan ha den framme på en drinkvagn hur som helst.
Efter en lång och svår dag på jobbet, tänker jag bara en sak: Nu skulle det vara gott med en pinne. Riktigt gott. En klunk av något starkt, så att man grimaserar med hela ansiktet och viskar "oj" för sig själv när man är fördig. Jag avstår visserligen ofta, för det mesta egentligen, men den där känslan. det där suget, det oroar mig lite faktiskt.
Håller jag på att bli alkoholist nu också?"
Precis så känner jag också nu.
Pyspunka
I lost the war
I hate you all
Your mom's a whore
Where's my dog?
Caus girls are such a drag
Nytändning?
Boken handlar om Alex förhållande till sin far - och saknaden efter honom. När Alex föddes var hans far 57 år gammal - därav titeln Skynda att älska. Ju äldre Alex blev, deso mer insåg han att det var bråttom att leva med sin far, innan det var försent.
Jag tror mycket på den här boken. Jag tror att den kan komma att få en riktigt stor betydelse för mig.
Som jag sa fick jag boken signerad. Jag och 1385 andra personer. Dock hade jag hoppats på att få en personlig liten hälsning i boken - därför att för var femte bok som Alex Schulman signerade så skickade han med en liten textrad. Typ som: "Dig har jag aldrig tyckt om", eller "Den här boken skulle du aldrig kunna skriva", eller "Nu glömmer vi allt gammalt groll och tittar framåt, eller varför inte "Ha en bra dag! Och hälsa morsan också..."?
Nåväl...jag får nöja mig med en signatur och sedan själva boken.
...och förhoppningsvis vill inte det säga lite.
Bloopers
Felicia gråter
Ikväll
Eftersom att jag jobbade idag och hade stängningen så anslöt jag senare till matchen, och spelade således bara andra halvlek. Inte optimalt - men roligt att spela.
För trots den bedrövliga planen så var det ändå underbart att få spela på gräs. Visst var det svårt att göra något vettigt med bollen - men fan vet om jag inte föredrar det här framför en grusmatch.
Annars missade Hellberg en straff i den första halvleken. Nu står det därmed klart vem som lägger straffarna i fortsättningen. I alla fall tills jag missar!
...och frisparkarna också, Ödlan!
Kaggen spelade på topp igen - och frågan alla ställer sig efter denna match: "Är sagan om Torres över?". Ett missat friläge och en bom på öppet mål? Icke godkänt.
Men dagens happening var någonting helt annat.
Morgan Kall hade nämligen ett gig för några timmar sedan. Det har anordnats ett tredagars-LAN på Ulvesundsgymnasiet för Kungsörs ungdomar - och där fick Morgan Kall äran att förgylla de små liven med lite ljuv musik.
Nu kanske det inte direkt var Morgan Kalls målgrupp, men ju längre konserten led - desto mer applåder och jubel blev det. Egna sånger blandades med covers, och föga överraskande var det I'm yours som drog hem mest applåder. Det hördes till och med ett "JAG ÄLSKAR DIG!!!" från en kille i publiken.
Näst mest applåder blev det efter att Morgan Kall slutat spela, och en fjunig liten kille, uppspeedad på Jolt Cola, frågade uppgivet: "FÅR VI SPELA DATOR NU???".
De små liven...
Det var Fröken Johansson som styrde arrangemanget - och det med en järnhand. Att hon är född till det här med att arrangera evenemang och liknande händelser visade hon redan på gymnasiet, och därför är jag väldigt glad för hennes skull att hon får hålla på med sådant här på heltid.
Han ser ensam uu där uppe - men faktum är att karln visade nerver av stål. Han var mer trött än nervös, och det verkade till synes som att det här var "en dag på jobbet för Morgan Kall".
Big Bert var nöjd med sin adept.
Den här bilden ger en ganska orättvis illusion av hur det såg ut ikväll. De flesta i publiken satt längst bak, och även längs väggen till vänster, samt i trappan till höger som inte syns på bilden. Uppskattningsvis 30-40 personer.
What the devil???
Det är tuffa tider nu. Man förstår att det är finanskris i världen när man ser sånt här.
Varenda liten köttbit ska sparas - inget får slängas!
Men det är lätt att, vid en första anblick, missta denna lilla skapelse för någonting helt annat...
Förlorade år
Jo, det var så här...
För en tid sedan fick jag span på en söt liten fjälla. Jag såg henne gång på gång, och jag tänkte "Vem i all sin dar är denna donna?". Så kom känslan: "Raukalainen! Henne ska jag ha!".
Så jag kollade upp henne - och det visade sig att hon var 16 år. "Oj då", tänkte jag först, fast sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Men efter att ha funderat lite (jag hade IG i Matematik B) så kom jag fram till att det skiljer 7 år mellan oss.
Sedan funderade jag lite till, och jag ställde mig frågan: skulle jag ha kunnat bli intresserad av en tjej som är född 1979 - alltså sju år äldre än mig - när jag var 16 år?
Icke.
Så nu känner jag mig gammal - och idiotiskt. Hur många år har jag slarvat bort egentligen?
Man kan säga att det här var ett rejält jävla wake up-call. Nu är det dags att börja ta tag i saker och ting.
Jobbig kille...
Nämen det var då en efterhängsam jävel!
Usch för kråkan med pipan
Världens bästa fotbollslag, Blåvitt, Änglarna - IFK Göteborg - blev brutalt bestulen på poängen i lagets premiärmatch av Allsvenska. Hur domaren kunde dömma hands och straff för den situationen är...ja, det är så fel, så sorgligt, så bedrövligt dåligt av en allsvensk domare.
Nu kunde Helsingborg - danskjävlarna - vinna med 1-0, och det känns som ett hån!
Fy fan. Nej, domarna och jag blir aldrig vänner.
6 april
Kan det ha varit årets varmaste dag? Jag tror fanimej det. Termometern visade 13 grader - men det kändes som 20.
I skogen skuttade två ekorrar, och på en kulle satt en ensam, men ack så vacker, tussilago. Det var en Don Juan-dag - som gjord för en picknick och lite gitarrspel.
Men det bästa av allt var att vi äntligen tränade på gräs. Tänk att det kan vara lika underbart härligt varenda år att komma ut på grönbetet. Nu börjar min säsong. Allt fram tills nu är glömt. Nu börjar jag om på noll - med start imorgon med b-laget mot Värhulta, ute i Valskog på gräs.
Juha har också kommit hem, förresten. Bajsbrun och snaggad. Jag vet inte hur pass mycket han har hållit igång där på andra sidan jordklotet, men jag kan säga så här - han var ju inte direkt sämst på träningen idag.
En annan grej som är rolig är det här med George. För att kommunicera med honom så är det ju engelska som gäller - och det i sin tur leder till många roliga kommentarer bland oss spelare och ledare.
Min favoritkommentar hittils är ifrån Bot-mannen.
George: -Are you not going to play?
Bot-mannen: - No, I will rest. And then I'm going back to the Runevallen.
Det är någonting alldeles förtjusande med den meningen.
Sabotören
Här är ett skönt gäng som var Harrys i lördags.
Mannen och hans käring har det trevligt, och så kommer vimmelfotografen för att föreviga det lyckliga paret på bild. Synd bara att dåren till höger skulle förstöra denna vackra stund.
En kväll i bilder
Men jag var på g direkt. Jag dansade.
Oj vad jag dansade.
Sedan blev Påven trött efter allt dansande, så han satte sig ner och hämtade andan.
Men då ramlade han och slog sig på ändan!
Det var lite onödigt, tyckte Påven.
Men han var snart på benen igen.
Sedan ville vi ta en bild på oss tre vänner. Men det var inte det allra lättaste.
Påven kom bara med till hälften - och man vill ju ha en hel Påve att titta på.
Så vi försökte och försökte - men det gick inte.
Då blev Påven sprallig och vräkte sig in framför kameran.
Sedan försvann han.
Där var han! Men nu är inte vi andra med.
Där är jag ensam. Kortet på oss tre skulle tydligen aldrig bli av.
Det tyckte Kaggen var roligt.
Men tillslut fick vi till det. En bild på oss alla tre.
Sedan ramlade Påven igen - och tappade byxorna på köpet. Det var lite lustigt.
När jag tänker efter så satt han nog på golvet i princip hela kvällen.
Igår och idag
Från att ha svurit att aldrig mer dricka alkohol så har jag nu begränsat det till att aldrig mer dricka en flaska vin på förfest.
Vin är exotiskt - och bäst i måttlig mängd. Charmen med vin försvinner i samma stund som man överkonsumerar det.
Men det var som sagt kul igår. Påven var riktigt på hugget, och han påstod till och med att "det kändes som att han var full för första gången". Jätteglad - det är en beskrivning som passar in på honom igår.
En annan som var glad var Therese. Jävlar vad hon dansade! Till och med Dallas dansade.
...och Jeppe var där. Tydligen. Han var i alla fall med i bilen hem.
...och visst var Hellberg och Blondie Bubble Boy där? Men inte Tord? Eller?
Jag vete fan - jag var fullt upptagen med att dansa och ha kul. Eller? Jag vete fan. Kul hade jag i alla fall. Tror jag.
...och titta där! Det sitter en bulgar i mitt vardagsrum!
George tittade förbi för en liten matbit och fika - och snubben är sig lik. Nära till skrattet och vänligheten själv. Nu sitter han och kollar in sin landsman och polare Petrov som spelar i Aston Villa mot Man United.
Det är lite konstigt det, tycker jag. Men häftigt.
Aj
Jag hade en väldigt kul kväll igår - och det får man sota för idag. Vin är inte bra för magen och urinröret.
Men det är det värt ibland.
En halv seger
Vi tog ledningen efter dryga halvtimmen genom Bot-mannen som avslutade distinkt bakom Frank i målet. Vi gjorde för övrigt en bra första halvlek, och förutom några slarviga minuter på slutet så kontrollerade vi KFF fint.
Men så var det "den andra halvleken", där vi tidigare lyckats falla ihop totalt. Nu blev det ingen tokkollaps - men KFF kunde ändå göra både 1-1 och 2-1 tack vare att vi gick ner oss jömfört med den första halvleken. Dock tog vi oss i kragen och krigade på - och med ungefär 15-10 minuter kvar av matchen så kunde Kosar rulla in kvitteringen.
2-2 mot division 2-laget Köping tycker jag är ett bra kvitto. Vi stod upp bra och kunde med lite tur ha vunnit - även om vi samtidigt med lite otur kunde ha förlorat...
George och Bot-mannen bildade mittlås på mittfältet, och det gjorde de bra. Första matchen för Bot-mannen på länge, men målsinnet satt där det skulle. Lingen och Djurgårdar'n jobbade på fint där framme, och backlinjen med Malle i målet agerade stabilt där bak.
Själv spelade jag inte en sekund. Alla fick speltid förutom jag. Ja, och Kaggen då. Men va fan - det är svårt att bli besviken när vi kryssar mot Köping och när vårt försvaret gör en sådan pass bra match som de gjorde.
Man kan säga så här: jag är överlycklig att vi inte förlorade, men jag är pissbesviken över att jag inte fick spela.
Annars förlorade Arboga Södra mot Juventus med 5-2.
Där ser man...
Nu ska jag hem till Påven och tänka på något helt annat än min bänkinsats idag.
Det var ett bra tag sedan sist, men ikväll träder jag åter in i dimman. Se upp!
Äntligen lite elakt
Roligast var när en av komikerna roastade en av de andra komikerna, Hasse Brontén, och påstod att han hade hittat ett "nytt säkert preventivmedel". Nämligen "småbarn".
Då skrattade jag gott. Men inte åt skämtet, utan åt reaktionerna. Det blev nämligen knäpptyst ibland publiken och komikerna, innan Hasse Brontén bröt tystnaden med ett "Nä fy fan...", följt av ett långsamt och tyst "uuuuuuu" från publiken. Det var väldigt roligt.
En annan rolig grej var Bobbo Krull. Han var med för första gången i Grillad - och ingen av de andra komikerna vågade dra ett enda skämt om honom! Ingen. Det var bara när han skulle presenteras inför sin roastning av gästen Dregen som programledaren Thomas Järvheden, mer eller mindre tvunget, fick fram några nedsättande kommentarer som till exempel att Bobbo Krull var "osympatisk" och "brutal".
När han sedan sa att namnet "Bobbo Krull" lät för gulligt på en person som honom, och istället föreslog att han borde heta Josef Fritzl, så blev det som att det svartnade i ögonen på Bobbo Krull. Jag var bergis på att han skulle dra fram en yxa och ge sig på Järvheden direkt i studion. Men det gjorde han inte. Istället levererade han den första och bästa roastningen i Grillad hittills. Rått, brutalt och elakt - precis som det ska vara.
Men jag förstår att ingen vågade säga något taskigt till Bobbo Krull. Karln ser ju ut som en galning. Det skriker ondska om honom, och det var knappt så att jag vågade ta ögonkontakt med honom när han tittade in i kameran.
Men han är säkert snäll.
Sånt här skrattar jag och mina vänner åt
Dags för lite gödning, månne?
Tveksamt...
Det är osten som gör't...
Krämigare och smaskigare skit får man leta efter.
En ledig fredag
Jag känner för att sätta mig på en parkbänk och fundera lite. Gärna i solen. Med benen i kors. Jag känner för att sitta en lång lång tid. Behöver fundera. Det bästa vore om jag hade en pipa i munnen. Men jag har ingen. Ska jag vara så full-i-fan att jag tar med mig en fickplunta med whiskey? Men jag har ingen fickplunta - och ingen virre för den delen heller. Sedan skulle det kännas lite smutsigt att sitta där och smyga med pluntan. Kanske ska jag packa mig en picknickkorg med lite kex och ost? Nej. För franskt och för gay. En kaffetermos? Nej, för gubbigt - och godis är för barnsligt.
Jag får nog ta och fundera lite hur jag ska sitta och fundera.
Derbydags!
George är tillbaka i Kungsör igen och ikväll gjorde han sin första träning med laget. Han hade även turen att få träna på grus för första gången i sitt liv - och antagligen var det också sista gången, då vi förhoppningsvis går på gräs på måndag.
Efter träningen var det middag och möte i klubbhuset. Vi summerade det som varit hittills och gick igenom vad som gäller för resten av säsongen. Som det ser ut nu blir det bara dryga två veckors semester i sommar. Jävla Karlstad...
På lördag smäller det sedan rejält. Då vankas det derby mot Köping FF. Herre min körs va fint det skulle sitta med en seger där. HERRE-MIN-KÖRS!!! Vi fick även veta startelvan, och det blev bänken för mig. Antagligen. Mirre är lite halvskadad, och kan inte han spela så står det väl mellan mig och Ödlan. Eller om Tjecken får chansen som ytterback?
Skit samma - riktigt kul ska det bli i alla fall. Vi har ett intressant lag på pappret - det bästa vi ställt upp med hittills i år - och kan vi bara komma upp i normal standard, samt hålla koncentrationen matchen igenom, så ska vi nog kunna ge dem en match.
Del 10
Ett nytt kapitel
Det känns som att det är en babyboom just nu. De flyger små bebisar här och var och överallt - och snart är alla man känner förälder. Lingen, Hightower, Råbin, Ruutu, Jocke Wallon, Stubben, Wretling, Storebror Thomas...och jag har säkert glömt många.
Själv är jag 23 år och bor hemma.
Heja.
Det är inte det att jag känner "oj, nu är det många som skaffar barn, nu måste jag också göra det". Nej, nej, nej. Det är mer att...jag skulle så gärna vilja vara i deras läge. Med allt vad det innebär. Det är en stark och innerlig längtan jag bär på.
Jag vet inte. Kanske att jag har turen att få uppleva det någon gång? Oj vad jag hoppas på det.
Men för allt i världen - missförstå mig inte!
Jag känner ingen som helst bitterhet över denna babyboom. Bara glädje. Glädje, och en förhoppning om att en dag få uppleva denna lycka.
Så, grattis Friberg! Må ni få ett rikt liv tillsammans.
God natt, Jarl...
Det var så här: man satt som barn framför teven och väntade på att Björnes magasin eller Bolibompa skulle börja klockan 18.15. Det enda man ville var att de här Aktuellt-gubbarna skulle sluta babbla om en massa vuxensaker, så att vi barn kunde få våran kära Björne.
Men samtidigt blev det en trygghet, de här nyhetsgubbarna. Varje dag, varje kväll syntes de där i rutan. Som ett ständigt inslag i våra liv. Jag kan tänka mig att många ensama människor har sökt tröst genom Jarl Alfredius. Som en kär vän som besöker ens hem varje kväll, ungefär. En återkommande person att träffa varje dag. Jag tror verkligen det.
Mats Hådell dog år 2000, efter en tids sjukdom - och nu har även Jarl Alfredius stämplat ut. Nu är det bara Claes Elfsberg kvar - även om han syns i Rapport, och inte i Aktuellt, som Alfredius och Hådell gjorde.
Nu blir det lite tommare. För väldigt många.
Slutskojat
Nääääääää! Gick ni på det där om att jag spydde i Kaggens mat?
APRIL APRIL, ERA DUMMA JÄVLAR, JAG KAN LURA ER VART JAG VILL!!!! HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!
Bärsingens aprilskämt var ganska harmlös. Omstrukturering av Systembolaget i Köping - och de första som kommer till butiken får en flaska vodka.
Förstå vad många besvikna a-lagare som måste ha stått och köat utanför butiken. Ho ho ho.
Magazin24's aprilskämt var desto bättre - men det föll på sin egen orimlighet. En skidtunnel ute vid Lockmora? Världens största? 10 miljoner i kostnad för Fritidsnämnden?
De flesta synade bluffen. Utom en. And you know him by the name of Tord.
Detta är årets bästa låt
Ni kanske har hört en bit av den i nya Coca Cola-reklamen? Ett gäng stornamn har gått samman för att spela in denna underbara truddelutt som är årets bästa låt hittills. Det handlar om sångarna från Panic! at the disco, Fall out boy, Gym class heroes, samt snubben från Gnarls Barkley och Janelle Monae.
Varsågoda! Open happiness - årets bästa låt hittills.
Have to admit, it's getting better...
+10°, strålande sol, inte ett moln på himlen. Det blir grönare, varmare och härligare.
Usch, vad underbart!
Äckligt mat blev ännu äckligare
När detta händer så brukar vi alltid ha en liten procedur som vi spelar upp. Jag frågar alltid "Vad är det för någonting?", och pekar på maten. "Det säger jag inte, för du kommer bara tycka att det är så jävla äckligt, som vanligt", svarar Grannen alltid då. "Nej, jag lovar att jag inte ska säga någonting. Vad är det?", försöker jag alltid då.
I lördags var det korv och spenat-stuvning. "Fy faan va äckligt!", sa jag som vanligt. "Jag sa ju det", svarade Grannen som vanligt.
Men i lördags gick jag ett steg längre. "Får jag lukta?", frågade jag. Det fick jag. Jag lutade mig fram, tog några sniff - och den fruktansvärda stanken...den var något av det jävligaste på denna jord.
Som alltid när jag känner vidriga dofter så fick jag kväljningar. Det brukar bara yttra sig i några spattiga ryck, där det enda som kommer ut är luft. Men igår gick jag hela vägen. Jag spydde. I tallriken.
Kort och gott: jag luktade på Grannens korv och spenat-stuvning och spydde därefter i hans tallrik.
Det var inte med flit, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det. Det bara kom. Jag var helt säker på att Grannen skulle smälla till mig över käften - men det gjorde han inte. Han nöjde sig med ett långt och hårt stryptag om min hals, och några välriktade slag på min axel. Sedan var det lugnt. Han ville förvisso inte att jag skulle vara i närheten av honom och beordrade mig att försvinna ur hans hus...
Men jag tror ändå att det är ganska lugnt.
