Jag ska nog lyckas

Jag är så lycklig.
    Ni vet, jag är ju en riktig nostalgiker. Jag tänker gärna och ofta tillbaka, tillbaka till den tiden då världen såg helt annorlunda ut i mina ögon. Tillbaka till min barndom. Det finns så mycket därifrån som fortfarande sitter kvar i min skalle - låtar man har hört, tv-serier och filmer man sett, barnprogram, tv-reklam, programledare, tecknade figurer...sånt som man senare har väldigt svårt att placera.
    Nåväl, i och med internet och dess fantastiska funktioner så har jag nu kunnat spåra så gott som allting av det jag gått och stört mig på för att jag inte kunnat placera det. Det kan ha varit vissa personer man såg på tv-rutan som barn men som nu gått upp i rök, eller...ja men ni förstår vad jag menar. Allt det jag gått och funderat på och önskat att få se en gång till har jag genom årens lopp kunnat hitta på nätet. Allting förutom ett jävla program.
    Det gick på SVT i början av 90-talet, 1991 och 1992 närmare bestämt, och jag minns att serien hette PS. I love you. Jag kommer ihåg karaktärerna, en cool snut och en brud, och jag minns hur introt lät. Den där melodin i början av serien har jag gått och nynnat på i alla dess år, utan att kunna hitta serien någonstans. Jag sökte på Youtube, men det enda resultatet som kom upp var filmen med samma namn med Hillary Swank och Gerard Butler i rollerna.
    Igår gjorde jag ett nytt försök, med lite olika varianter - och tillslut, till min oerhörda lycka, så hittade jag på serien. Det visade sig att jag sökt fel. Serien stavas nämligen P.S.I. Luv U på grund av att det är en lek med siffrorna i riktnumret till staden som serien utspelas.
    Skit samma! NU HAR JAG ÄNTLIGEN HITTAT SERIEN, NU HAR JAG ÄNTLIGEN FÅTT HÖRA SIGNATURMELODIN IGEN, NU KAN JAG DÖ LYCKLIG!
    Nån som kommer ihåg den här gamla godingen?

Den här är inte heller dum. Doktorn kan komma, en riktig barndomsklassiker.
     Det är kanske inte så jättebra, inte ens då, men man tittade i alla fall. Bara för att.
     Och singnaturmelodin håller världsklass. Så här ska en vinjett låta.

Det var ett tag sedan jag körde mina älskade intros från tv-serier från min barndom - men nu tror jag att det är dags för en ny sväng.
     Jag börjar med en tecknad sådan, och om jag inte minns helt gãlet så tror jag att detta var en stor favorit hos Lillebror. Det är den snurrande dåren Taz i Taz-mania. Visst minns ni honom? Vi gillade ni honom? Annars är det nåt fel på er.

Roy & Rogers medverkan i Söndagsparty med Filip & Fredrik fick mig att inse att jag glömt bort Macken. Det är inte okej av mig.
     Galenskaparnas Macken var heligt för mig på 90-talet. Jag har tidigare berättat om hur vi varje lördag åt pizza ifrån Pizzeria Cecilia i Arboga när jag var liten. Alltid samma procedur varje lördag; Far satte sig i bilen och åkte in till Arboga för att hämta pizzan, och sedan åt vi och kollade på Macken. Ibland följde jag med till Arboga, och ibland var vi lite sent ute i tv-tablån. Men som tur var så fanns det en tv på Pizzeria Cecilia, och den var alltid inställd på SVT. Så ibland blev det därför som så att jag satt på pizzerian och kollade på Macken.
      Det var en bra serie med roliga karaktärer. Sedan får man inte glömma bort låtarna! Eller vad sägs om klassikerna Man ska ha husvagn och Jag vill ha en synth farsan, när jag konfimerar mig?

Det här...oj oj oj, det här - det är så mycket minnen så jag klarar nästan inte av det.
     Kommer någon ihåg tv-serien Tropical Heat som gick på TV4 på 90-talet? Nej, jag trodde väl inte det. Men jag kommer ihåg det, och det beror på att Tropical Heat var bland det bästa jag visste.
     Den avslappnade och brudtokiga strandsnuten Ian Tracey, med de coola Hawaii-skjortorna, var en av anledningen till att jag älskade att leka polis som liten. Jag skaffade mig liknande skjortor och en exakt likadan pistol som Tracey, och sedan sprang jag runt som honom och rullade längs marken medan jag pangade ner alla skurkar.
      Men det var ingen garanti att få titta på Tropical Heat. Serien gick nämligen ganska sent på kvällarna, och det vara bara de gånger man hade tur och fick stanna uppe lite längre som jag kunde titta på serien. Men de stunderna var alltid lika fulla av lycka och välbehag.
      Tropical Heat var, tillsammans med Hunter, den serien som formade mig som polislekande barn. Fan så bra det var!
      ...och vilket intro sedan! Vilket intro! Bland de bästa någonsin! Den där lilla Hawaii-truddelutten, trots att jag inte sett serien på säkert 15 år så sitter den fortfarande kvar i bakhuvudet. Att den sedan är två minuter lång - ja det gör ju bara saken än mer ljuvlig.

Det här är en riktig 90-talsklassiker.
    The Fresh prince of Bel Air var den första tv-serien som jag följde riktigt slaviskt. Alltid hem efter skolan för att slå på Kanal 5 och Fresh prince. När jag tänker efter var det här nog den första "vuxna" komediserien som jag intresserade mig för. Man gick väl på mellanstadiet, blev bättre och bättre på engelska (även om det var svensk text) och de här så kallade barnprogrammen tilltalade inte en längre - och då upptäckte man Fresh prince.
     Kanal 5 hade någon form av Happy hours på kvällarna, och det startade klockan sex med Lugn i stormen (Step by step), följt av Räkna med bråk, I Coopers klass och The Fresh prince of Bel Air.
     Jag och Grannen skrattade gott åt Will Smith, och någonstans där föddes kanske vårat gemensamma humorintresse?

Här är en lite längre version av introt:

Jahaja, ni trodde att det var slut på mina klassiska tv-themes? Då trodde ni fetfel. Jag har många kvar.
     Jag antar att de flesta av er kollade på det här när ni var små. SuperTed är höjden av minnen för mig - jag ryser när jag hör hans röst igen efter alla dessa år. Så bra, så bra, så bra.

O kära nån. Mer klassiskt än så här blir det inte.
    Batman från 60-talet är nog den mest inflytelserika serien som jag någonsin har sett. Den formade min barndom, på så sätt att det bästa jag visste var att leka var Batman. Han var allt. Större idol har jag nästan aldrig haft. Jag älskade allt som hade att göra med Batman. Jag kollade på Batman-serier, köpte Batman-tidningar (som jag fortfarande har kvar under sängen) och jag köpte Batman-leksaker. Gubbar, bilar, båtar, motorcyklar, flygplan. Allt.
    Men framförallt var jag Batman. Robin Pettersson var Robin - och Kaggen fick allt som oftast finna sig i att agera Jokern.
    Serien då? Ja, jag hör till den lilla skara som aldrig, varken då eller nu, har ansett att Batman från 60-talet är töntig. Det är kult - och det är riktigt, riktigt bra. Jag kommer aldrig att säga att 60-talserien är töntig. Det finns inte.

Kommer ni ihåg En fyra för tre?
     Jasså, inte det. Nehe. Men det var i alla fall en svensk tv-serie som gick i mitten av 90-talet på TV4. Det handlade om två tjejer och en kille som delade på en fyra i ett våningshus. Mycket skojsigt hände dessa tre människor, inte minst tack vare deras hyresvärd Lennart - briljant gestaltad av Björn "Dynamit-Harry" Gustafsson - som hela tiden var efter dem med hyran.
     Ja, det var en rolig serie vill jag minnas. Jag och Danderyd skrattade gott åt En fyra för tre - och någonstans där vill jag nog påstå att vårt intresse för tv+humor föddes.

Jag skiter i vad alla i min närhet säger - det här är Sveriges genom tiderna bästa tv-serie.
     Rederiet var en fullkomligt lysande dramaproduktion som helt saknade motstycke inom svensk teve på 90-talet. Tre kronor? My ass! Rederiet pissade på allt och alla.
     Vilken underhållning. Vilken spänning. Vilka karaktärer.
     Uno, Joker, Reidar, Gustav Varg, Tony, Bengtsson, Per Silver, Carl, Jussi, Nikolai, Micki, Beatrice. Listan är oändlig. Kommer du ihåg, Mr.Tequila? Det var du och jag som kämpade för seriens heder på Karlaskolan och Centralskolan.
     Det var mord, kärlek, maktkamper, sorg, drama, smuggling, action, djur, bomber, pengar, humor, skurkar, hjältar.
     Det var Rederiet.

Någon gång i början av 90-talet så hade jag en klar favorit när det kom till tecknat. Det var Ghostbusters. Men inte den där vanliga tecknade varianten med Peter, Winston, Slimer & grabbarna - utan det var den här varianten.
     Jag vet inte hur pass känd och bred den här serien var - men jag hyrde den så fort jag fick chansen. Det här var verkligen riktigt, riktigt, riktigt bra. Jag ryser fortfarande av välbehag då jag kollar på introt.

Den här serien har nog många av er sett. Eller åtminstone så lär ni känna till den - för vem kan ha undgått Steve Urcle när han härjade som värst.
     Räkna med bråk handlade om en helt vanlig familj i USA. Pappa Carl är polis, gillar munkar och är lite lagom klantig, och sedan är det mamma, syster, syster, syster, broder och farmor. En stor familj, där små vardagliga bråk alltid låg och lurade runt hörnet. Inte blir det heller mycket lättare när familjens granne, nörden Steve Urcle, förpestar deras, och främst Carls, vardag med sina lätt vansinniga påhitt.
      Jaja, egentligen är det en skitserie - men då tyckte jag att den var bra. Rolig och lättsam, lite sådär.

Den här är för dig och mig, Stiffa. För jag tror inte att någon varken kommer ihåg eller tittade på Parker Lewis i mitten på 90-talet.
    ...och ni vet inte vad ni gick miste om.
    Eller var det så att det bara var jag tittade på serien - och sedan förmedlade vidare allt som hände till Stiffa och Robin Pettersson på Västerskolans skolgård? Hmm...
    Skit samma - Parker Lewis var ungefär som Scrubs, fast i skolmiljö. Likheterna är många - de skumma drömsekvenserna, ljudeffekterna och den hårfina balansen mellan verklighet och fantasi.
    Serien handlade om Parker Lewis och hans två polare. Tillsammans utgjorde de en trio med den coole, den snygge och den töntige - och vardagen i deras skola var inte som i den vi är vana vid. Eller vad sägs om ett hang-out-rooom - dolt och med ingång i ett skolskåp?!?!
     Allt detta lekte vi sedan - jag, Stiffa och Robin - och vi tyckte att det var skithäftigt.
     Eftersom att introt både är kort och dåligt så får ni nöja er med sången. Den är nostalgisk - men bara lite bra.

 

Nu till en ännu en klassiker. Den, för mig, första riktiga ungdoms-såpan. Beverly Hills 90210.
     Det var så bra under en tid i mitt liv. Jag missade det aldrig. Det var humor, det var kärlek, det var intriger, det var sorg - och allt det där andra som händer i kidsens liv när de växer upp i USA. Jag älskade det - även om jag mot slutet av seriens existens endast hade en enda förälskelse kvar.
     Den till låten. Fy fan vilket bra theme det är.

Den här serien är jag nog rätt ensam om.
     Känns namnet Bravestarr igen? Nej, trodde väl det - men det var i alla fall en ritkigt jävla bra tecknad serie. Bravestarr utspelade sig i en slags framtida version av vilda västern - och bland alla skurkar och monster fanns det en hjälte. Hans namn var Bravestarr.
     Utrustad med krafter som "syn som en hök", "hörsel som en varg", "styrka som en björn" och "snabbhet som en puma" så kämpade han mot ondskan - och till sin hjälp hade han sin häst som kunde förvandlas till Rambo med ett hagelgevär.
     Så bra, så bra, så bra. Riktig nostalgi. Vilka minnen som väckes till liv.
     ...och låten. Låten!

Här har vi en tv-serie som de flesta idag kanske hatar - men som säkert alla har tittat på en gång i tiden.
     Huset full har en förmåga att dela folk i två olika grupper. Dels hatar man serien för att det är så dåligt och irriterande med alla pålagda skratt som avlöses om vartannat - eller också gillar man serien för dess lättsamma underhållning.
     Skit samma vilket - Huset fullt var en serie som var lätt att ta in. Det var en perfekt serie att titta på när man kom hem från skolan och kanske skulle äta lite mat. Det var ett bra och lättsamt tidsfördriv, när inget mer intressant hände för tillfället.
      ...och. Introt.
      En fantastisk låt - på en och en halv minut.

Man får säga vad man vill om Baywatch - men i slutändan var det ändå faktiskt en bra serie.
     Visst, stundtals var intrigerna någorlunda platta - och visst, skådespeleriet var kanske inte alltid i Oscars-klass, men det dög ändå fruktansvärt bra att kolla på. Inte minst tack vare den vackra utsikten.
     The Hoff var på den tiden en form av hjälte för mig. Han var så cool och superhjälte-aktig, alltid på språng för att rädda någon ur nöden. Fast det var ju också på den tiden då han förknippades med livräddaren Mitch - och inte som idag, då han är hack-kyckligen The Hoff med hela världen.
     Introt till Baywatch kan också vara bland de bästa någonsin. En fantastisk låt, ett fantastisk montage (på två minuter !!!), och som i denna intro-variant med Pamela Andersson, Yasmine Bleeth och Gena Lee Nolin.

Här är en serie som varenda jävel borde känna igen. Om man inte gör det så har man inte varit barn. Åtminstone inte på 90-talet. Eller, man har i alla fall haft en taskig uppväxt.
     Disneyklubben och Disney time (eller Disnytajm, som jag skrev på VHS-fodralen) var det bästa jag visste när jag var liten. Det var inte bara programmet i sig, utan också vad det betydde runtomkring. Det betydde fredag, det betydde myskväll, det betydde ledigt, det betydde grillspett med med pommes frites och läsk - och det betydde lycka.
     Då jag inte hittade ett renodlat svenskt intro så får ni nöja er med den amerikanska i rörliga bilder - och den svenska som enbart musik. Men gör så här: stäng av ljudet på det amerikanska introt och lyssna samtidigt på den svenska musiken. Det är ju ändå samma intro, bildmässigt.

Det här är kanske inte en serie som tillhör min barndom helt och hållet, men jag hade ändå en hel del glädje av A-team under min uppväxt.
     Det var min kusin som visade mig serien, och för honom är det här antagligen vad MacGayver är för mig. Jag vet inte varför jag inte fastande för A-team fullt ut, men jag tycker mig ha ett svagt minne av att jag ansåg det vara för otäckt. Det kändes så rått, på något sätt.
     Nu kan jag dock se tillbaka på serien som fullgod underhållning - inte minst tack vare kult-skådisen Mr.T. I pity the fool!
     Notera också längden på introt - och den fantastiska musiken. Åh, du ljuva 80-tal...