Kvällens vaggvisa
Popcornhjärta
När du vände dig om och ångrade dig, såg du mig bakom träden? Jag ville aldrig se dig lämna, men jag var bara tvungen att veta.
Så då fanns det en anledning att vakna igen, och en anledning att titta sig själv i spegeln. Och om det fanns något att tycka om gällde det att satsa allt på det. Speciellt de där fredagskvällarna i skolans matsal, bland popcorn och rökmaskiner.
Det viktiga blev skrämmande, och jag var nog räddast av alla. När jag stod bredvid och Mischa spelade låtar om himlen, att taken brann och att hennes hjärta skulle gå vidare så visste jag aldrig hur jag skulle ta tillvara på det. Där ute var det mörkt och kallt, men det kändes tryggare på något sätt. I alla fall fram till att discolamporna slocknat och ljuset tänts, då blev mörkret påtagligt och jag och min vän försökte springa ifrån det svarta hela vägen hem.
Jag såg aldrig dig för du hängde med dom andra, och så tänkte jag aldrig bli, så det fick vara. Om att bli älskad är att vara någon annan så är jag hellre själv för alltid. Du berättade aldrig om dig och jag frågade aldrig, så nu är du den där filmen jag aldrig sett. Och jag vet inte om jag vågar titta, för i mitt huvud slutar alltid filmen så bra.
Men känslan bestod trots att den aldrig blev besvarad. Jag visste kanske ingenting om kärlek då, men nu vet jag att kärlek det var du. Många pockade på uppmärksamheten utan resultat, för ingen Blue jeans baby kunde få mig att blunda för dig.
Men allt går vidare, även fast man inte riktigt hänger med. Det tog nog några år att smälta alla år, som för att fundera på vad som egentligen hände och om man verkligen var klar med det där. Att ta det där lilla steget kan vara svårare än vad man vill få det till, men alla Drottninggatan youngsters idag verkar mer vilsna än jag någonsin var. Och jag vill aldrig tillbaka.
Säg det till alla, jag är på väg. Och jag älskar varje steg jag tar, för jag tror att de bästa vägarna är kvar. Dom säger "Det finns ingen poäng i att vara fri längre.", men livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet. "Men pengarna?", det är bara ett nödvändigt ont för att komma lite längre än vad man kanske egentligen ville. "När ska du bli vuxen?", om det är att leva i misär och längtande titta ut så är jag hellre en fattig fjäril som bara vill leva lite längre.
På så sätt har ingenting hänt, mer än att strövandet har blivit ett medvetet val. Och jag tror vi talar samma språk, och när ingen kan översätta oss så har vi någonting som inga andra har.
Så då fanns det en anledning att vakna igen, och en anledning att titta sig själv i spegeln. Och om det fanns något att tycka om gällde det att satsa allt på det. Speciellt de där fredagskvällarna i skolans matsal, bland popcorn och rökmaskiner.
Det viktiga blev skrämmande, och jag var nog räddast av alla. När jag stod bredvid och Mischa spelade låtar om himlen, att taken brann och att hennes hjärta skulle gå vidare så visste jag aldrig hur jag skulle ta tillvara på det. Där ute var det mörkt och kallt, men det kändes tryggare på något sätt. I alla fall fram till att discolamporna slocknat och ljuset tänts, då blev mörkret påtagligt och jag och min vän försökte springa ifrån det svarta hela vägen hem.
Jag såg aldrig dig för du hängde med dom andra, och så tänkte jag aldrig bli, så det fick vara. Om att bli älskad är att vara någon annan så är jag hellre själv för alltid. Du berättade aldrig om dig och jag frågade aldrig, så nu är du den där filmen jag aldrig sett. Och jag vet inte om jag vågar titta, för i mitt huvud slutar alltid filmen så bra.
Men känslan bestod trots att den aldrig blev besvarad. Jag visste kanske ingenting om kärlek då, men nu vet jag att kärlek det var du. Många pockade på uppmärksamheten utan resultat, för ingen Blue jeans baby kunde få mig att blunda för dig.
Men allt går vidare, även fast man inte riktigt hänger med. Det tog nog några år att smälta alla år, som för att fundera på vad som egentligen hände och om man verkligen var klar med det där. Att ta det där lilla steget kan vara svårare än vad man vill få det till, men alla Drottninggatan youngsters idag verkar mer vilsna än jag någonsin var. Och jag vill aldrig tillbaka.
Säg det till alla, jag är på väg. Och jag älskar varje steg jag tar, för jag tror att de bästa vägarna är kvar. Dom säger "Det finns ingen poäng i att vara fri längre.", men livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet. "Men pengarna?", det är bara ett nödvändigt ont för att komma lite längre än vad man kanske egentligen ville. "När ska du bli vuxen?", om det är att leva i misär och längtande titta ut så är jag hellre en fattig fjäril som bara vill leva lite längre.
På så sätt har ingenting hänt, mer än att strövandet har blivit ett medvetet val. Och jag tror vi talar samma språk, och när ingen kan översätta oss så har vi någonting som inga andra har.
Angenämnt
Varför känns det som påsk? Varför känns det som att snön precis har smält bort? Varför känns det som att vi precis har börjat träna på gräs? Varför letar jag efter den första tussilagon? Varför har jag vårkänslor?
Är det för att hösten är så extra fin? Eller är det för att jag inte fick uppleva en svensk vår? Eller är det för att den svenska våren var så dålig, och nu försöker ta igen det? Eller är allting bara upp och ner?
Ska jag kanske sluta fundera så mycket och istället bara ta det för vad det är? Lovely.
Är det för att hösten är så extra fin? Eller är det för att jag inte fick uppleva en svensk vår? Eller är det för att den svenska våren var så dålig, och nu försöker ta igen det? Eller är allting bara upp och ner?
Ska jag kanske sluta fundera så mycket och istället bara ta det för vad det är? Lovely.
Kvällens vaggvisa
Fruktansvärt rolig reklam
Skogen där stigarna är mina
Gårdagen var en fin dag. Inte bara av den anledningen att det var solsken och höstvärme, utan det var verkligen en fin dag i ordets rätta bemärkelse.
Jag var tillbaka på dagiset ute vid Gersilla, och en del var förandrat men det mesta var sig likt. Några juveler hade försvunnit vidare i livet medan nya hade tillkommit. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; ett barns glada ansikte och glädje är något av det mest värdefulla och vackraste som finns här i världen.
Trots att det var dryga 9 månader sedan jag var där sist så kändes det inte som mer än en vecka. Det är en trygghet, och ibland känns det hela väldigt rätt. Men jag vet inte.
Fast på ett sätt märktes det alltid att jag varit borta ett tag, och det är när barn som var "bebisar" när jag lämnade nu helt plötsligt spottar ur sig hela formuleringar när jag kommer tillbaka. Den utvecklingen gör mig alltid lika förvånad, för jag tror ju och vill att barn ska vara barn hela livet utan förändringar, men det är ju ganska ologiskt såklart.
Ännu en comeback avklarad alltså, vilken gång i ordningen det var har jag ingen aning om, och det återstår väl att se om det bara var ett tillfälligt gästspel eller om det blir fler gånger.
Jag var tillbaka på dagiset ute vid Gersilla, och en del var förandrat men det mesta var sig likt. Några juveler hade försvunnit vidare i livet medan nya hade tillkommit. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; ett barns glada ansikte och glädje är något av det mest värdefulla och vackraste som finns här i världen.
Trots att det var dryga 9 månader sedan jag var där sist så kändes det inte som mer än en vecka. Det är en trygghet, och ibland känns det hela väldigt rätt. Men jag vet inte.
Fast på ett sätt märktes det alltid att jag varit borta ett tag, och det är när barn som var "bebisar" när jag lämnade nu helt plötsligt spottar ur sig hela formuleringar när jag kommer tillbaka. Den utvecklingen gör mig alltid lika förvånad, för jag tror ju och vill att barn ska vara barn hela livet utan förändringar, men det är ju ganska ologiskt såklart.
Ännu en comeback avklarad alltså, vilken gång i ordningen det var har jag ingen aning om, och det återstår väl att se om det bara var ett tillfälligt gästspel eller om det blir fler gånger.
Kvällens vaggvisa
Kvällens vaggvisa
Kungen av ordbajseri
Det blev en höstdag i Eskilstuna. Jag gillar större städer, för det känns så internationellt på ett sätt. Nu ligger väl E-tuna på gränsen i den känslan, men idag fungerade det.
Jag gillar när det blåser lite lätt, för jag vill tro att min frisyr mår bra av det - men idag var det lite för bra vindar. Efter en snabb, men noggrann, styling stövlade jag ut genom dörren för att mötas av vindpustar som var ordentligt på lekhumör. "Illa", tänkte jag först, men det var hellugnt skulle det visa sig. Jag var precis så snygg som jag hade hoppats på. Eller som man kan kräva, eller hur man nu ska uttrycka det.
Nåväl, jag inhandlade en makapär som jag hoppas ska bringa stor, ellet måttlig, framgång för mig inom kort. Det skulle i alla fall vara fruktansvärt skönt och roligt om det fungerade, men det återstår minst sagt att se. Jag tror på det, men det behöver inte betyda någonting. Vi får se.
...och då pratar jag inte om regnjackan jag köpte på Myrorna.
Och varför handlade jag en regnjacka, förresten? Jo, för att imorgon beger jag mig ut till Gersilla igen. Till Friluftsförskolan Björkliden, närmare bestämt. Japp, jag är inkallad igen. Fröken Jonatan is back! Dock handlar det bara om imorgon, men vem vet, det kanske blir fler gånger? I need the cash, och jag är faktiskt sugen på det igen. Att få de små juvelerna att le. Det ser jag fram emot.
Jag gillar när det blåser lite lätt, för jag vill tro att min frisyr mår bra av det - men idag var det lite för bra vindar. Efter en snabb, men noggrann, styling stövlade jag ut genom dörren för att mötas av vindpustar som var ordentligt på lekhumör. "Illa", tänkte jag först, men det var hellugnt skulle det visa sig. Jag var precis så snygg som jag hade hoppats på. Eller som man kan kräva, eller hur man nu ska uttrycka det.
Nåväl, jag inhandlade en makapär som jag hoppas ska bringa stor, ellet måttlig, framgång för mig inom kort. Det skulle i alla fall vara fruktansvärt skönt och roligt om det fungerade, men det återstår minst sagt att se. Jag tror på det, men det behöver inte betyda någonting. Vi får se.
...och då pratar jag inte om regnjackan jag köpte på Myrorna.
Och varför handlade jag en regnjacka, förresten? Jo, för att imorgon beger jag mig ut till Gersilla igen. Till Friluftsförskolan Björkliden, närmare bestämt. Japp, jag är inkallad igen. Fröken Jonatan is back! Dock handlar det bara om imorgon, men vem vet, det kanske blir fler gånger? I need the cash, och jag är faktiskt sugen på det igen. Att få de små juvelerna att le. Det ser jag fram emot.
En ny follower
Premiären av The Event igår lovade gott. Jag hade egentligen inte hört talas om serien förrän jag läste om den i tidningen igår och blev nyfiken.
Det utlovades spänning och mystik och skruvade vändningar - och de löftena infriades med råge. Det pratades om Lost-vibbar, och det kan man väl lugnt säga. Mycket hopp fram och tillbaka i tiden, många personers olika öden som ändå på nåt sätt hänger ihop, och sedan den där jävla cliffhangern som gör att man mår dåligt av ovissheten. En bra cliffhanger gör mig alltid frustrerad, och då brukar jag överväga att aldrig mer titta på en serie på grund av att spänningen tär på mig - men lik förbannat måste jag titta för att få reda på svaret! Det är ett gift.
En annan grej som är bra med The Event på SVT är att det synkas med USA, sånär som på 6 dagar. Jag brukar annars ligga långt efter att hackers och nerladdare som plöjer igenom olika serier långt innan de ens har kommit till Sverige - men nu är jag äntligen någorlunda med i racet.
Söndagar klockan 21.15 på SVT 1 - där har ni mig under hösten.
Det utlovades spänning och mystik och skruvade vändningar - och de löftena infriades med råge. Det pratades om Lost-vibbar, och det kan man väl lugnt säga. Mycket hopp fram och tillbaka i tiden, många personers olika öden som ändå på nåt sätt hänger ihop, och sedan den där jävla cliffhangern som gör att man mår dåligt av ovissheten. En bra cliffhanger gör mig alltid frustrerad, och då brukar jag överväga att aldrig mer titta på en serie på grund av att spänningen tär på mig - men lik förbannat måste jag titta för att få reda på svaret! Det är ett gift.
En annan grej som är bra med The Event på SVT är att det synkas med USA, sånär som på 6 dagar. Jag brukar annars ligga långt efter att hackers och nerladdare som plöjer igenom olika serier långt innan de ens har kommit till Sverige - men nu är jag äntligen någorlunda med i racet.
Söndagar klockan 21.15 på SVT 1 - där har ni mig under hösten.
Kvällens vaggvisa
Mjäkigt
Jaha, 1-1 blev det i sista seriematchen mot Kolsva. Inför matchen hade vi chans att bli bästa tvåan i kvalet, och således få två hemmamatcher, men sedan stod det klart att vi var tvungna att vinna med 15 mål för att det skulle bli verklighet. Så...vi blev inte bästa tvåan.
Skit samma, borta som hemma - vi ska vinna det här jävla kvalet ändå. Första kvalmatchen sker mot Sunne hemma på Runevallen om en vecka.
Kolsva-matchen då. Ja, nog för att vi hade spelövertaget och så men det var inte direkt bländade. Vi borde haft ledningen i halvtid, men ställningen var 1-1 efter att Kolsva gjort mål på en av sina få målchanser, varpå Marcelo kvitterade kort därefter.
Spelövertaget fortsatte i den andra halvleken, men bortsett från två ribbträffar var det ont om riktigt farliga målchanser framåt. Så det slutade 1-1. Nu hade det ju ingen betydelse, men det hade varit skönt att avsluta med en seger - och speciellt mot Kolsva.
Jag spelade högerback och det gick väl okej, men varken mer eller mindre. Planen var tungsprungen och krafterna sinade i den andra halvleken, och då kände jag att det var bättre med två pigga ben och bytte med Emil Gellerstedt, som dock var lite övertänd och skrapade ihop två gula kort på dryga tio minuter. Well well...
Mot en ny vecka - men först The Event på SVT.
Skit samma, borta som hemma - vi ska vinna det här jävla kvalet ändå. Första kvalmatchen sker mot Sunne hemma på Runevallen om en vecka.
Kolsva-matchen då. Ja, nog för att vi hade spelövertaget och så men det var inte direkt bländade. Vi borde haft ledningen i halvtid, men ställningen var 1-1 efter att Kolsva gjort mål på en av sina få målchanser, varpå Marcelo kvitterade kort därefter.
Spelövertaget fortsatte i den andra halvleken, men bortsett från två ribbträffar var det ont om riktigt farliga målchanser framåt. Så det slutade 1-1. Nu hade det ju ingen betydelse, men det hade varit skönt att avsluta med en seger - och speciellt mot Kolsva.
Jag spelade högerback och det gick väl okej, men varken mer eller mindre. Planen var tungsprungen och krafterna sinade i den andra halvleken, och då kände jag att det var bättre med två pigga ben och bytte med Emil Gellerstedt, som dock var lite övertänd och skrapade ihop två gula kort på dryga tio minuter. Well well...
Mot en ny vecka - men först The Event på SVT.
Gameday!
Idag spelar vi sista seriematchen innan kvalet till division 3, och det är Kolsva som kommer till Runevallen för spel.
Det är faktiskt en viktig match. Dels måste vi vinna för att bli bästa tvåan, och på så sätt få spela två hemmamatcher i kvalet - och dels vill vi ha revansch på Kolsva för matchen på Vargheden innan sommaruppehållet. Kolsva vann och vi spelade inte bra. Så kommer det förhoppningsvis inte bli igen.
Det är lite halvskitigt i luften ute. Kan bli skruvdobb idag.
Det är faktiskt en viktig match. Dels måste vi vinna för att bli bästa tvåan, och på så sätt få spela två hemmamatcher i kvalet - och dels vill vi ha revansch på Kolsva för matchen på Vargheden innan sommaruppehållet. Kolsva vann och vi spelade inte bra. Så kommer det förhoppningsvis inte bli igen.
Det är lite halvskitigt i luften ute. Kan bli skruvdobb idag.
Kvällens vaggvisa
Hurra för idag
Vilken dag! Fast egentligen inte.
Och det var ju en dag igår också. Kvällen tillbringade jag hos Grotta inne i Eskilstuna, och tv-spel stod på menyn. Så jävla kul, och nu är jag mästare i golf, bowling, pingis - och boxning! Just boxning känns bra. Att Grotta sen vann grenarna bågskytte och flygplan känns ovikigt. Han vann i och för sig tennisen också, men där hade jag vunnit om vi fortsatt lite längre.
Idag har jag mest tillbringat tiden i Sporthallen där det var mässa för företagen i Kungsör. Jag hade äran att sitta i entrén och ta betalt, och det var nästan lite roligt. Jag kan tycka att det är väldigt härligt att tjõta med kungsörare ibland, och jag skulle nästan kunna tänka mig att jobba i nån kassa bara för den sakens skull. Kanske inte varje dag, men en gång i veckan i alla fall.
Men snåla käringar ifrån Skåne har jag ingenting för. När fanskapet fick reda på att det kostade 20 kr i inträde så väste hon irriterat: "Ååånääj, inte tänker jao betala för att gåe fram och tillbaka här inte!", varpå hon knallade in på mässan. Jag orkade inte ens ta den striden, och sedan var det lång kö så jag kunde inte gå därifrån. Istället var jag på vippen att skicka iväg en jätteplump kommentar som hade degraderat mig till en omogen 14-åring, men jag ångrade mig i sista hundradelen. Det var nog bra.
Och det var ju en dag igår också. Kvällen tillbringade jag hos Grotta inne i Eskilstuna, och tv-spel stod på menyn. Så jävla kul, och nu är jag mästare i golf, bowling, pingis - och boxning! Just boxning känns bra. Att Grotta sen vann grenarna bågskytte och flygplan känns ovikigt. Han vann i och för sig tennisen också, men där hade jag vunnit om vi fortsatt lite längre.
Idag har jag mest tillbringat tiden i Sporthallen där det var mässa för företagen i Kungsör. Jag hade äran att sitta i entrén och ta betalt, och det var nästan lite roligt. Jag kan tycka att det är väldigt härligt att tjõta med kungsörare ibland, och jag skulle nästan kunna tänka mig att jobba i nån kassa bara för den sakens skull. Kanske inte varje dag, men en gång i veckan i alla fall.
Men snåla käringar ifrån Skåne har jag ingenting för. När fanskapet fick reda på att det kostade 20 kr i inträde så väste hon irriterat: "Ååånääj, inte tänker jao betala för att gåe fram och tillbaka här inte!", varpå hon knallade in på mässan. Jag orkade inte ens ta den striden, och sedan var det lång kö så jag kunde inte gå därifrån. Istället var jag på vippen att skicka iväg en jätteplump kommentar som hade degraderat mig till en omogen 14-åring, men jag ångrade mig i sista hundradelen. Det var nog bra.
Måste...bara...yttra...mig...lite
Det är ju själva fan egentligen, men bara en liten snabb grej till om Kungarna av Tylösand.
Man pratar om att man vill förbjuda programet för att det är så omdömeslöst och så vidare. Men alltså...visst håller programmet låg nivå - men hur många svenska tv-program gör inte det? Seriösa som lättsamma. Jag ser egentligen ingen skillnad på program som Hål i väggen, Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show och Kungarna av Tylönsand när gäller att hålla låg nivå.
Sedan att programmet skulle ge en skev bild till ungdomarna gällande alkohol tror jag inte på. Vad vissa gamla muppar inte verkar förstå är att det ungefääär ser ut så här på majoriteten av ungdomarnas fester runtom i landet, med eller utan kameror i hälarna. Så här festar de flesta ungdomarna idag, och Kungarna av Tylösand är bara en produkt av ungdomarnas festvanor.
Att det sedan är för jävligt att det ser ut så här är en annan femma, men skyll inte på Kungarna av Tylösand för det.
Och de här människorna som bor i huset är väl medvetna om vad de ger sig in på. De vet att allting filmas, efter en fullbordad sexakt gör man till exempel tummen upp in i kameran, och de vet rimligtvis vad det får för konsekvenser. De är uppväxta med dokusåpor och vet vilken skit det bär med sig när kameran har slocknat, och det är deras val att ställa upp och därför kan man inte tycka synd om dem.
Man pratar om att man vill förbjuda programet för att det är så omdömeslöst och så vidare. Men alltså...visst håller programmet låg nivå - men hur många svenska tv-program gör inte det? Seriösa som lättsamma. Jag ser egentligen ingen skillnad på program som Hål i väggen, Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show och Kungarna av Tylönsand när gäller att hålla låg nivå.
Sedan att programmet skulle ge en skev bild till ungdomarna gällande alkohol tror jag inte på. Vad vissa gamla muppar inte verkar förstå är att det ungefääär ser ut så här på majoriteten av ungdomarnas fester runtom i landet, med eller utan kameror i hälarna. Så här festar de flesta ungdomarna idag, och Kungarna av Tylösand är bara en produkt av ungdomarnas festvanor.
Att det sedan är för jävligt att det ser ut så här är en annan femma, men skyll inte på Kungarna av Tylösand för det.
Och de här människorna som bor i huset är väl medvetna om vad de ger sig in på. De vet att allting filmas, efter en fullbordad sexakt gör man till exempel tummen upp in i kameran, och de vet rimligtvis vad det får för konsekvenser. De är uppväxta med dokusåpor och vet vilken skit det bär med sig när kameran har slocknat, och det är deras val att ställa upp och därför kan man inte tycka synd om dem.
Om vi hade varit Riddarna av Tylösand i somras...
Okej, en grej till om Kungarna av Tylösand.
Jag blir ju underhållen och så - men det är ju en smått sorglig skara människor de har samlat ihop. Egentligen är det ju ett riktigt rövgäng. Det finns ju inte en enda sköning i det där huset, alla ju ganska platta.
Den där lilla kurden Range var ju som en iq-befriad och samtidigt speedad variant av Soran Isamail. Det kom ju inte ett enda vettigt ord ur honom, och det mesta han gjorde var fel. Men man måste ge det till honom att det hände saker när han var i farten, och nu när han har lämnat huset på grund av att han inte pallade trycket så kommer det nog bli lite lugnare, på gott och ont.
De andra snubbarna och tjejerna händer det inte så värst mycket med. Jockiboi glimtar väl till ibland och gör nåt skönt, men det är för sällan. Maskinen chillar mest och är lite för väl medveten om sitt fagra yttre. Nemo är lite halvskön, men ibland blir han för mycket besserwisser. Men han få ju nuppa så det står härliga till, så nåt gör han bevisligen rätt.
Brudarna orkar jag inte ens kommentera. Det är bara smink och pms i en enda stor röra. Väldigt osofta tjejer verkar det vara.
Skönaste stunden i senaste programmet var när de hade hemmafest och en snubbe som var gäst fimpade lite snyggt på en av tjejerna i huset. Tyvärr inte tillräckligt diskret, och när tjejen i fråga upptäckte det så blev snubben ombedd att lämna huset. Först försökte han skämta bort det, men klockrena ursäkt "Jag trodde att du var ett askfat" resulterade dessvärre i en drink i ansiktet, och sedan var hans tid i huset över. Poäng till snubben för hans fantastiska ursäkt.
På tal om den där hemmafesten. Den föregicks ju av att människorna i huset tidigare på dagen gick runt på stranden och delade ut inbjudningar - och jag kan inte undgå att fundera över vad som hade hänt om vi, Riddarna, hade varit där i Tylösand då.
Vi hade definitivt bott på campingen som ligger bara ett stenkast ifrån huset där de bor, och vi hade med all sannolikhet också varit på stranden vid det tillfället när de delade ut inbjudningar. Vi hade säkert också fått en inbjudan, eftersom att de eftersökte lite folk som var "äldre än 15", och vi hade då också med all sannolikhet gått dit. Men sen vet jag. Hur hade det gått?
Jag kan bara spekulera. Vi hade antagligen värmt upp i god tid innan festen, så pass bra att vi antagligen skulle vara mer än varma i kläderna när det var dags att bege oss dit. Bläckfisken hade nog varit varmast, tätt följd av lika taggad men kanske något mer kontrollerad Vampyren. Jag hade antingen varit alldeles plakat, för att dämpa min oro inför denna speciella kväll, eller också ganska lugn till en början, av anledning till min oro för denna speciella kväll. Studenten hade nog varit ganska städad till en början, för att sedan snabbt smälta in i omgivningen på festen, och Mr.Tequila skulle nog vara alldeles förträffligt glad över denna fest och stråla som ett solsken kvällen igenom. Han skulle förmodligen vara väldigt "babblig" denna kväll och prata med allt och alla, och om han vore singel så skulle han nog med all sannolikhet också fått napp på festen. Kanske i bubbelpoolen? Kaggen skulle också vara väldigt glad över denna tillställning. Han skulle nog ha pratat ihjäl som om festen innan och lagt upp olika strategier för hur han skulle vara och vad han skulle säga. Han skulle vara tokladdad inför festen, för att sedan kanske sjunka in lite i anonymiteten. Kanske att han skulle fått napp på någon brud, med det är inte lika säkert som i Mr.Tequilas fall.
Mest sannolikt att någon av oss skulle få komma in i gänget bland de som bor i huset skulle nog vara Vampyren. Han skulle nog prata mycket med de blonda tjejerna, och kanske även ha blivit lite tjenis med Nemo. Mest sannolikt att någon av oss skulle göra bort sig vore väl som vanligt jag eller Bläckfisken, och därmed också riskera att både slängas ut ifrån festen och även förudmjukas inför tv-tittarna. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna göra något i stil med "fimpa på en av tjejerna i huset"-grej.
Ja...fy fan vad roligt vi skulle ha haft det på den där festen.
Jag blir ju underhållen och så - men det är ju en smått sorglig skara människor de har samlat ihop. Egentligen är det ju ett riktigt rövgäng. Det finns ju inte en enda sköning i det där huset, alla ju ganska platta.
Den där lilla kurden Range var ju som en iq-befriad och samtidigt speedad variant av Soran Isamail. Det kom ju inte ett enda vettigt ord ur honom, och det mesta han gjorde var fel. Men man måste ge det till honom att det hände saker när han var i farten, och nu när han har lämnat huset på grund av att han inte pallade trycket så kommer det nog bli lite lugnare, på gott och ont.
De andra snubbarna och tjejerna händer det inte så värst mycket med. Jockiboi glimtar väl till ibland och gör nåt skönt, men det är för sällan. Maskinen chillar mest och är lite för väl medveten om sitt fagra yttre. Nemo är lite halvskön, men ibland blir han för mycket besserwisser. Men han få ju nuppa så det står härliga till, så nåt gör han bevisligen rätt.
Brudarna orkar jag inte ens kommentera. Det är bara smink och pms i en enda stor röra. Väldigt osofta tjejer verkar det vara.
Skönaste stunden i senaste programmet var när de hade hemmafest och en snubbe som var gäst fimpade lite snyggt på en av tjejerna i huset. Tyvärr inte tillräckligt diskret, och när tjejen i fråga upptäckte det så blev snubben ombedd att lämna huset. Först försökte han skämta bort det, men klockrena ursäkt "Jag trodde att du var ett askfat" resulterade dessvärre i en drink i ansiktet, och sedan var hans tid i huset över. Poäng till snubben för hans fantastiska ursäkt.
På tal om den där hemmafesten. Den föregicks ju av att människorna i huset tidigare på dagen gick runt på stranden och delade ut inbjudningar - och jag kan inte undgå att fundera över vad som hade hänt om vi, Riddarna, hade varit där i Tylösand då.
Vi hade definitivt bott på campingen som ligger bara ett stenkast ifrån huset där de bor, och vi hade med all sannolikhet också varit på stranden vid det tillfället när de delade ut inbjudningar. Vi hade säkert också fått en inbjudan, eftersom att de eftersökte lite folk som var "äldre än 15", och vi hade då också med all sannolikhet gått dit. Men sen vet jag. Hur hade det gått?
Jag kan bara spekulera. Vi hade antagligen värmt upp i god tid innan festen, så pass bra att vi antagligen skulle vara mer än varma i kläderna när det var dags att bege oss dit. Bläckfisken hade nog varit varmast, tätt följd av lika taggad men kanske något mer kontrollerad Vampyren. Jag hade antingen varit alldeles plakat, för att dämpa min oro inför denna speciella kväll, eller också ganska lugn till en början, av anledning till min oro för denna speciella kväll. Studenten hade nog varit ganska städad till en början, för att sedan snabbt smälta in i omgivningen på festen, och Mr.Tequila skulle nog vara alldeles förträffligt glad över denna fest och stråla som ett solsken kvällen igenom. Han skulle förmodligen vara väldigt "babblig" denna kväll och prata med allt och alla, och om han vore singel så skulle han nog med all sannolikhet också fått napp på festen. Kanske i bubbelpoolen? Kaggen skulle också vara väldigt glad över denna tillställning. Han skulle nog ha pratat ihjäl som om festen innan och lagt upp olika strategier för hur han skulle vara och vad han skulle säga. Han skulle vara tokladdad inför festen, för att sedan kanske sjunka in lite i anonymiteten. Kanske att han skulle fått napp på någon brud, med det är inte lika säkert som i Mr.Tequilas fall.
Mest sannolikt att någon av oss skulle få komma in i gänget bland de som bor i huset skulle nog vara Vampyren. Han skulle nog prata mycket med de blonda tjejerna, och kanske även ha blivit lite tjenis med Nemo. Mest sannolikt att någon av oss skulle göra bort sig vore väl som vanligt jag eller Bläckfisken, och därmed också riskera att både slängas ut ifrån festen och även förudmjukas inför tv-tittarna. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna göra något i stil med "fimpa på en av tjejerna i huset"-grej.
Ja...fy fan vad roligt vi skulle ha haft det på den där festen.
Till dig, när jag än träffar henne
Prästgatan tur och retur, mitt sena 90-tal. Min första fylla sedan den turkiska karaoken, och världen snurrade lika magiskt som då. Som i slow motion så att allt det vackra verkligen syntes. Med Jack & Coke var det aldrig några problem, och fast Johnnyboy inte var född då så var det ingen som saknade honom.
Jag och Mr.Schizo delar inte samma syn på vem jag är, vad jag vill och hur det ska gå till. Han pratar i bilder och guld medan jag står med händerna framför mig och motar bort alla vackra ord. Barnen leker som om inget hade hänt, och vad har egentligen hänt mer än att jag blivit äldre? Och de yngre ser upp till mig med samma livrädda ögon som jag hatade med när jag var mindre.
En kär gammal fågel flög förbi i en dröm, och fast jag lovat att "aldrig igen" så kunde jag inte sluta tänka på dig nästa dag. Det jävligaste med drömmar är att de är så verkliga, och overkligheten är det bästa som finns.
Och på Västerskolans tak en natt med flaskan som sällskap och stjärnorna som min publik. Jag spelade nog dåligt, men ingen gick därifrån. De väntade nog på att nåt bättre skulle komma. De litar på mig och jag vill inte göra dem besvikna.
Berätta hur du gör, när du går så obekymrat genom livet. Hur gör du för att bli kär i nån med en klackspark? Berätta hur det känns, och dina knep för att inte visa när det gör ont.
Vi två är som en porslinsaffär, man måste ta det försiktigt så att ingenting värdefullt förstörs. Jag kanske gamblar för mycket med känslor som är på riktigt, och jag kanske gnäller för mycket när jag önskar att jag var mindre kär i dig och när jag önskar att jag var mer kär i dig. Men jag vill kanske ha dig mer än vad jag behöver dig.
Och på Kings street med näsan i snön blev det varmare för en sekund. Men när skiten gjorde sig påmind så insåg jag att det blir inte bättre än så. Jag visste kanske redan vad du skulle säga innan du hade sagt det.
Jag har alltid varit en dröm ifrån verkligheten. Bara en förvriden bild ifrån lyckan precis så som jag vill ha den.
Du känner inte mig, och det spelar ingen roll. Dom pratar ändå som om dom visste vem jag var. Ibland tänker jag att jag inte vill vara den person dom pratar om, men så kommer jag på att det inte är jag. Om jag tar av mig mina kläder kanske dom ser vem jag är? Men det kan ta en stund, och jag tycker inte om att frysa. Så jag fortsätter springa för att hålla mig varm, och i förbifarten hinner dom inte se vem jag är. Fast det enda jag bryr mig om är att du vet.
Den eftertänksamme och uppmärksamme skulle lätt kunna se igenom mina ord, men ibland kanske sanningen är för stor och svår att hantera. Så man tar den enkla vägen och blundar lite till. I min bok så kommer den där pojken få den där flickan till slut. Jag vet inte hur, jag vet inte när, men någonting säger mig att det kommer ha skrivit sig självt när sista sidan är läst.
Jag och Mr.Schizo delar inte samma syn på vem jag är, vad jag vill och hur det ska gå till. Han pratar i bilder och guld medan jag står med händerna framför mig och motar bort alla vackra ord. Barnen leker som om inget hade hänt, och vad har egentligen hänt mer än att jag blivit äldre? Och de yngre ser upp till mig med samma livrädda ögon som jag hatade med när jag var mindre.
En kär gammal fågel flög förbi i en dröm, och fast jag lovat att "aldrig igen" så kunde jag inte sluta tänka på dig nästa dag. Det jävligaste med drömmar är att de är så verkliga, och overkligheten är det bästa som finns.
Och på Västerskolans tak en natt med flaskan som sällskap och stjärnorna som min publik. Jag spelade nog dåligt, men ingen gick därifrån. De väntade nog på att nåt bättre skulle komma. De litar på mig och jag vill inte göra dem besvikna.
Berätta hur du gör, när du går så obekymrat genom livet. Hur gör du för att bli kär i nån med en klackspark? Berätta hur det känns, och dina knep för att inte visa när det gör ont.
Vi två är som en porslinsaffär, man måste ta det försiktigt så att ingenting värdefullt förstörs. Jag kanske gamblar för mycket med känslor som är på riktigt, och jag kanske gnäller för mycket när jag önskar att jag var mindre kär i dig och när jag önskar att jag var mer kär i dig. Men jag vill kanske ha dig mer än vad jag behöver dig.
Och på Kings street med näsan i snön blev det varmare för en sekund. Men när skiten gjorde sig påmind så insåg jag att det blir inte bättre än så. Jag visste kanske redan vad du skulle säga innan du hade sagt det.
Jag har alltid varit en dröm ifrån verkligheten. Bara en förvriden bild ifrån lyckan precis så som jag vill ha den.
Du känner inte mig, och det spelar ingen roll. Dom pratar ändå som om dom visste vem jag var. Ibland tänker jag att jag inte vill vara den person dom pratar om, men så kommer jag på att det inte är jag. Om jag tar av mig mina kläder kanske dom ser vem jag är? Men det kan ta en stund, och jag tycker inte om att frysa. Så jag fortsätter springa för att hålla mig varm, och i förbifarten hinner dom inte se vem jag är. Fast det enda jag bryr mig om är att du vet.
Den eftertänksamme och uppmärksamme skulle lätt kunna se igenom mina ord, men ibland kanske sanningen är för stor och svår att hantera. Så man tar den enkla vägen och blundar lite till. I min bok så kommer den där pojken få den där flickan till slut. Jag vet inte hur, jag vet inte när, men någonting säger mig att det kommer ha skrivit sig självt när sista sidan är läst.
Kvällens vaggvisa
Vi får skylla oss själva
16 röster, gott folk. 16 röster. Jag skriver det igen: 16 röster. 16 FUCKING JÄVLA RÖSTER!!!
Jag ställer mig upp och applåderar så ironiskt jag bara kan.
Jag ställer mig upp och applåderar så ironiskt jag bara kan.
Livet förändras
Det har ju pratats om att det ska komma en svensk variant av Celebrity rehab på Kanal 5 inom en snar framtid. Ingenting har bekräftats, men tydligen ska Olle Ljungström, Camilla Henemark och den där dryga bruden från Mammas pojkar vara klara för programmet. Och idag kom en ny person upp på tapeten - nämligen Magnus Hedman!
Vilken skräll, får man väl ändå lov att säga. Visst, han har ju den där drogskandalen med tabletterna i "jeansen som han hade lånat ut till en kompis" i bagaget, och nyligen har det ryktats om att Hedman skulle vara en av dem som var inblandade i den här sex-härvan med protistuerade kvinnor, plus att han har en uppmärksammad skilsmässa ifrån Magdalena Graaf bakom.
Men ändå - det var inte länge sedan som Hedman var ett respekterat namn i fotbollsvärlden. Han var expert i programmet Fotbollseuropa, han var expertkommentator på TV4 och tipsexpert på någon spelsajt, och han har haft en värdig fotbollskarriär med VM-brons, kvalhjälte-roller, Guldbollen och proffsår i England, Skottland och Italien.
Han var en av de stora målvakterna i svensk fotbollshistoria, och nu skulle han alltså vara aktuell i ett rehabiliteringsprogram? Det skulle i så fall vara en enorm dipp han gjort på väldigt kort tid, och även om jag tycker att sådan här kändisrehab-program är intressanta så skulle jag bara tycka att det var oerhört tragiskt om Magnus Hedman skulle hamna i ett sådant.
Han må vara smått korkad, men han är en hjälte. Räddningarna i gruppspelsmatchen mot Argentina i VM-2002 glömmer man inte så snabbt.
Vilken skräll, får man väl ändå lov att säga. Visst, han har ju den där drogskandalen med tabletterna i "jeansen som han hade lånat ut till en kompis" i bagaget, och nyligen har det ryktats om att Hedman skulle vara en av dem som var inblandade i den här sex-härvan med protistuerade kvinnor, plus att han har en uppmärksammad skilsmässa ifrån Magdalena Graaf bakom.
Men ändå - det var inte länge sedan som Hedman var ett respekterat namn i fotbollsvärlden. Han var expert i programmet Fotbollseuropa, han var expertkommentator på TV4 och tipsexpert på någon spelsajt, och han har haft en värdig fotbollskarriär med VM-brons, kvalhjälte-roller, Guldbollen och proffsår i England, Skottland och Italien.
Han var en av de stora målvakterna i svensk fotbollshistoria, och nu skulle han alltså vara aktuell i ett rehabiliteringsprogram? Det skulle i så fall vara en enorm dipp han gjort på väldigt kort tid, och även om jag tycker att sådan här kändisrehab-program är intressanta så skulle jag bara tycka att det var oerhört tragiskt om Magnus Hedman skulle hamna i ett sådant.
Han må vara smått korkad, men han är en hjälte. Räddningarna i gruppspelsmatchen mot Argentina i VM-2002 glömmer man inte så snabbt.
Kvällens vaggvisa
Ge mig det
TV & me igen
Lite tv...
Kungarna av Tylösand, detta skandalomsusade och omtalande tv-program, har ju kört ett par veckor nu. Jag var väl lite skeptisk innan och trodde att det mest skulle bli pinsamt och töntigt på ett "dåligt" sätt - det vill säga att man enbart satt och skadade på huvudet över den låga nivån.
Men. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst är nivån pinsamt lågt, och egentligen handlar det ju inte om någonting, förutom att ett tv-team har dokumenterat hur det ser ut när de festar och knullar, följt av den kassaskåpssäkra bakfyllan och ångesten. Men jag blir underhållen.
Det är ju hjärndöd underhållning, och ibland behöver man bli lite hjärndött underhållen. Det är en ren och skär skildring av vad alkohol gör med våra hjärnor och kroppar, och igenkänningsfaktorn är hög. Även om mycket är draget till sin spets.
Jag skrattar lite lätt och blir förbannad på vissa människor, men aldrig till den grad att jag vill byta kanal eller stänga av. Jag vill se mer. Jag vill se när någon säger något dumt, jag vill se när någon målar upp sig som en casanova för att sedan stå där med svansen mellan benen och en dålig bortförklaring, och jag vill se när någon drämmer till någon i vredesmod. Inte för att jag mår bättre av det, men för att det är intressant på något skruvat sätt.
Och sen är det ju också roligt att se alla bilder ifrån stranden på Tylösand och nattklubben Leif's Lounge på hotellet, där man haft några av sina bästa dagar och kvällar i sitt liv.
Men jag vill också se program som igår på SVT, en dokumentärserie om den på senare år populära Glada Hudik teatern. Ni vet den där teatern med "utvecklingsstöra och normalstörda skådespelare", där bland annat ICA-Jerry ingår.
Just ICA-Jerry, eller Mats Melin som han egentligen heter, eller Melon som han kallas, var en av huvudpersonerna igår - och det visar sig att han är en mindre "diva" egentligen. Inte diva i ordets rätta bemärkelse, men en diva i det hänseendet att han vet vad han betyder för teatergruppen, och därmed spelar på det lite grand.
Ibland får han för sig att han inte vill gå upp på scenen, och om det inte passar honom så skiter han fullständigt i saker och ting. Som när Expressen hade ringt honom för en intervju och han slängde på luren för att han stekte plättar. Eller som när Agenda skulle komma för en intervju en förmiddag och han suckade tungt för ingenting fick ju störa hans "klockan elva-kaffe".
Men den riktiga stjärnan är ju Toralf, killen som spelar Elvis i den hyllade uppsättningen. Make till mer självsäker människa har jag inte skådat sedan Liam Gallagher. Att stå på scenen i Allsång på Skansen avfärdade han som "en barnlek". Han är ju kung, menar han. Han är ju bäst, helt enkelt.
Det var riktigt jävla bra teve det. Rörande, roligt och gripande, och ett bevis på att alla kan lyckas oavsett hur man är eller ser ut. Det är ett gäng levnadsglada människor som vill ha roligt och som vill lyckas - och det blir helt fantastiskt. Har ni inte sett det så måste ni se det.
Kungarna av Tylösand, detta skandalomsusade och omtalande tv-program, har ju kört ett par veckor nu. Jag var väl lite skeptisk innan och trodde att det mest skulle bli pinsamt och töntigt på ett "dåligt" sätt - det vill säga att man enbart satt och skadade på huvudet över den låga nivån.
Men. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst är nivån pinsamt lågt, och egentligen handlar det ju inte om någonting, förutom att ett tv-team har dokumenterat hur det ser ut när de festar och knullar, följt av den kassaskåpssäkra bakfyllan och ångesten. Men jag blir underhållen.
Det är ju hjärndöd underhållning, och ibland behöver man bli lite hjärndött underhållen. Det är en ren och skär skildring av vad alkohol gör med våra hjärnor och kroppar, och igenkänningsfaktorn är hög. Även om mycket är draget till sin spets.
Jag skrattar lite lätt och blir förbannad på vissa människor, men aldrig till den grad att jag vill byta kanal eller stänga av. Jag vill se mer. Jag vill se när någon säger något dumt, jag vill se när någon målar upp sig som en casanova för att sedan stå där med svansen mellan benen och en dålig bortförklaring, och jag vill se när någon drämmer till någon i vredesmod. Inte för att jag mår bättre av det, men för att det är intressant på något skruvat sätt.
Och sen är det ju också roligt att se alla bilder ifrån stranden på Tylösand och nattklubben Leif's Lounge på hotellet, där man haft några av sina bästa dagar och kvällar i sitt liv.
Men jag vill också se program som igår på SVT, en dokumentärserie om den på senare år populära Glada Hudik teatern. Ni vet den där teatern med "utvecklingsstöra och normalstörda skådespelare", där bland annat ICA-Jerry ingår.
Just ICA-Jerry, eller Mats Melin som han egentligen heter, eller Melon som han kallas, var en av huvudpersonerna igår - och det visar sig att han är en mindre "diva" egentligen. Inte diva i ordets rätta bemärkelse, men en diva i det hänseendet att han vet vad han betyder för teatergruppen, och därmed spelar på det lite grand.
Ibland får han för sig att han inte vill gå upp på scenen, och om det inte passar honom så skiter han fullständigt i saker och ting. Som när Expressen hade ringt honom för en intervju och han slängde på luren för att han stekte plättar. Eller som när Agenda skulle komma för en intervju en förmiddag och han suckade tungt för ingenting fick ju störa hans "klockan elva-kaffe".
Men den riktiga stjärnan är ju Toralf, killen som spelar Elvis i den hyllade uppsättningen. Make till mer självsäker människa har jag inte skådat sedan Liam Gallagher. Att stå på scenen i Allsång på Skansen avfärdade han som "en barnlek". Han är ju kung, menar han. Han är ju bäst, helt enkelt.
Det var riktigt jävla bra teve det. Rörande, roligt och gripande, och ett bevis på att alla kan lyckas oavsett hur man är eller ser ut. Det är ett gäng levnadsglada människor som vill ha roligt och som vill lyckas - och det blir helt fantastiskt. Har ni inte sett det så måste ni se det.
Kvällens vaggvisa
En dag i livet
Dagen idag har jag tillbringat uppe i Västanhed. Där fick jag klättra i granar och såga av topparna, och sedan skulle satans jävla as till vedkubar klyvas isär till smådelar.
Helt klart ett jobb för en karlakarl - och det var på allvar riktigt roligt faktiskt. Eller...roligt är väl att överdriva, men det var uppfriskande på ett roligt sätt. Att använda händerna, liksom. Jag kände mig så otroligt värdig när jag stod där och sågade och högg. Som att jag gjorde nytta i livet. Det gjorde mig glad.
Senare framåt kvällskvisten drog man på sig domartröjan, stoppade korten och pipan i bröstfickan och begav sig till Centralvallen för att skipa rättvisa emellan några hormonstinna 15-åringar. Det blev som vanligt, en parad av hyllningar och glåpord. Gränsen mellan "bra domar'n" och "domarjävel" är hårfin.
Nu ska jag äta torsk, och det får ni tolka hur ni vill.
Helt klart ett jobb för en karlakarl - och det var på allvar riktigt roligt faktiskt. Eller...roligt är väl att överdriva, men det var uppfriskande på ett roligt sätt. Att använda händerna, liksom. Jag kände mig så otroligt värdig när jag stod där och sågade och högg. Som att jag gjorde nytta i livet. Det gjorde mig glad.
Senare framåt kvällskvisten drog man på sig domartröjan, stoppade korten och pipan i bröstfickan och begav sig till Centralvallen för att skipa rättvisa emellan några hormonstinna 15-åringar. Det blev som vanligt, en parad av hyllningar och glåpord. Gränsen mellan "bra domar'n" och "domarjävel" är hårfin.
Nu ska jag äta torsk, och det får ni tolka hur ni vill.
Kvällens vaggvisa
Vad glad jag är att Säkert! är tillbaka
Får jag
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
tänkte först gå runt det
tänkte råka springa på dig.
Men nu är det bara så att jag
orkar inte göra så.
Antingen vill du träffa mig
eller så vill du det inte.
Vill du inte det
så går jag nog hel ut ur det.
När man var liten föll man jämt
men ska det vara så jävla hemskt?
Så fastän du kanske säger jag
bara för att vara snäll
får jag träffa dig ikväll?
Får jag gå precis så nära
att min axel stryker vid din arm?
Jag vill inte verka jobbig eller så
men jag är varm
du ser kall ut.
Får jag hoppa över orden
om hur vädret kan förändras?
Får jag kliva in direkt på delen
om hur allt ska kunna förändras?
Dom kanske tror att vi typ är kära
får jag gå precis så nära?
Sen när vi gått en timme
kan vi sitta på en bar?
Se hockeyn på Dovas
utan att se
hockeyn på Dovas?
Får jag luta mig närmare precis
när det blir 2-0 till Finland?
Får jag köpa en öl till
som vi gör i Norrlands inland?
När vi inte kan förklara
hur gärna vi vill sitta kvar
precis så här
kan vi gå till en bar?
När jag är med dig
blir min röst så gäll.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
tänkte först gå runt det
tänkte råka springa på dig.
Men nu är det bara så att jag
orkar inte göra så.
Antingen vill du träffa mig
eller så vill du det inte.
Vill du inte det
så går jag nog hel ut ur det.
När man var liten föll man jämt
men ska det vara så jävla hemskt?
Så fastän du kanske säger jag
bara för att vara snäll
får jag träffa dig ikväll?
Får jag gå precis så nära
att min axel stryker vid din arm?
Jag vill inte verka jobbig eller så
men jag är varm
du ser kall ut.
Får jag hoppa över orden
om hur vädret kan förändras?
Får jag kliva in direkt på delen
om hur allt ska kunna förändras?
Dom kanske tror att vi typ är kära
får jag gå precis så nära?
Sen när vi gått en timme
kan vi sitta på en bar?
Se hockeyn på Dovas
utan att se
hockeyn på Dovas?
Får jag luta mig närmare precis
när det blir 2-0 till Finland?
Får jag köpa en öl till
som vi gör i Norrlands inland?
När vi inte kan förklara
hur gärna vi vill sitta kvar
precis så här
kan vi gå till en bar?
När jag är med dig
blir min röst så gäll.
En applåd till alla soffliggare
Så har svenska folket sagt sitt. Sverigedemokraterna är inne i riksdagen. Länge leve demokratin! Mmm, grattis.
Så går det när inte alla tar sitt ansvar och röstar. Man tänker "Äh, vad spelar min lilla röst för roll? Det är ju bara en futtig röst." - men vad är det man säger, många bäckar små gör en stor å? Hade alla dessa klappträn till medborgare gjort sitt och röstat istället för att sitta och pilla navelludd så kanske vi hade kunnat undvika detta. Det är så jävla idiotiskt.
Nu känns det som att alliansen förlorade medan de rödgröna förlorade ännu hårdare. Alla förlorade. Nu fick alla dem som ville "röra om grytan" som dem ville. Nu kan det bli...en jävla soppa. Eller inte. Vad vet jag? Det enda jag vet är det bara känns fel.
Så går det när inte alla tar sitt ansvar och röstar. Man tänker "Äh, vad spelar min lilla röst för roll? Det är ju bara en futtig röst." - men vad är det man säger, många bäckar små gör en stor å? Hade alla dessa klappträn till medborgare gjort sitt och röstat istället för att sitta och pilla navelludd så kanske vi hade kunnat undvika detta. Det är så jävla idiotiskt.
Nu känns det som att alliansen förlorade medan de rödgröna förlorade ännu hårdare. Alla förlorade. Nu fick alla dem som ville "röra om grytan" som dem ville. Nu kan det bli...en jävla soppa. Eller inte. Vad vet jag? Det enda jag vet är det bara känns fel.
Kvällens vaggvisa
Några timmar i några kvällar i några år
Jag och min vän har tappat bort anledningen till vår vänskap. Den som en gång var så självklar tar vi nu alldeles för given. Ingen av oss vet varför vi är vänner, det enda vi vet är att vi alltid varit det.
Den ene är alldeles för självupptagen medan den andre har alldeles för stort bekräftelsebehov. Det som gjorde oss till vänner finns idag inte kvar, och kanske blir det så efter 20 år. Det som inte vårdas och sköts om det ruttnar, går sönder och blir fult tillslut.
Men det är nya tider nu. Det som var vårt har vi inte tillgång till längre, det ligger väl i tiden och det blåser ständigt en förändringens vind. Jag ville inte hänga med, jag var för ung för det nya och nu sitter jag och är för gammal för allt det gamla. Och vill nog inte ha det igen, inte ens för gamla tiders skull. Men bara gång till, mest för gamla tiders skull.
En medelålders tatuerare sa till mig: "Kidsen idag lärde sig inget av oss". Han såg så sorgsen ut, som om han hade väntat sig det. Men var fanns hans ord när det blåste som mest? När man aldrig ville somna av rädsla för att vakna? När garageporten var låst och alla nycklar kastade?
Jag kanske föll för ungdomsåren. Men när jag förstod vad det handlade om var jag redan inne i det, inga biljetter tog mig tillbaka. Och allting i "Rikard det är inte okej" var nog aldrig riktigt min grej. När sirenerna skrek över stan visste jag redan vad det handlade om.
Då när jag slogs mellan Flowers on the moon och Come on Eileen brann det alltid när det inte var så varmt. En tonårsspark i luften kan göra mer ont än tusen i ansiktet.
Några korsningar kvar att lita på, att alltid veta vad som väntar runt hörnet. Vill inte ha något mer c'est la vie, jag tror inte livet är någonting man kan veta säkert.
Ena stunden med fötterna i ekhagarna, två steg bort shooting speedballs i ett ruffigt kvarter. Men ingen berättade vad som var bra med det där, det är bara nåt man gör medan man väntar. Jag har nog väntat för alltid och snart börjar jag tro att det aldrig kommer, men jag har inget annat för mig så jag väntar lite till.
Och när jag blir för kär i den där tjejen igen, kan inte tygla mitt huvud och allt därtill. När salt rinner ner, kan vi inte ta another round? Så att vi har nåt att skylla på när det aldrig gick som vi hade tänkt.
Finns inga år kvar att slarva bort, ingenting att leka med så som när livet var vår koja. Min vän och jag hade nog allt, och efter allting finns ju ingenting. Vi måste nog börja om. Börja träffas för första gången igen. Nu i en helt ny värld, där nya äventyr är våra att uppleva.
Den ene är alldeles för självupptagen medan den andre har alldeles för stort bekräftelsebehov. Det som gjorde oss till vänner finns idag inte kvar, och kanske blir det så efter 20 år. Det som inte vårdas och sköts om det ruttnar, går sönder och blir fult tillslut.
Men det är nya tider nu. Det som var vårt har vi inte tillgång till längre, det ligger väl i tiden och det blåser ständigt en förändringens vind. Jag ville inte hänga med, jag var för ung för det nya och nu sitter jag och är för gammal för allt det gamla. Och vill nog inte ha det igen, inte ens för gamla tiders skull. Men bara gång till, mest för gamla tiders skull.
En medelålders tatuerare sa till mig: "Kidsen idag lärde sig inget av oss". Han såg så sorgsen ut, som om han hade väntat sig det. Men var fanns hans ord när det blåste som mest? När man aldrig ville somna av rädsla för att vakna? När garageporten var låst och alla nycklar kastade?
Jag kanske föll för ungdomsåren. Men när jag förstod vad det handlade om var jag redan inne i det, inga biljetter tog mig tillbaka. Och allting i "Rikard det är inte okej" var nog aldrig riktigt min grej. När sirenerna skrek över stan visste jag redan vad det handlade om.
Då när jag slogs mellan Flowers on the moon och Come on Eileen brann det alltid när det inte var så varmt. En tonårsspark i luften kan göra mer ont än tusen i ansiktet.
Några korsningar kvar att lita på, att alltid veta vad som väntar runt hörnet. Vill inte ha något mer c'est la vie, jag tror inte livet är någonting man kan veta säkert.
Ena stunden med fötterna i ekhagarna, två steg bort shooting speedballs i ett ruffigt kvarter. Men ingen berättade vad som var bra med det där, det är bara nåt man gör medan man väntar. Jag har nog väntat för alltid och snart börjar jag tro att det aldrig kommer, men jag har inget annat för mig så jag väntar lite till.
Och när jag blir för kär i den där tjejen igen, kan inte tygla mitt huvud och allt därtill. När salt rinner ner, kan vi inte ta another round? Så att vi har nåt att skylla på när det aldrig gick som vi hade tänkt.
Finns inga år kvar att slarva bort, ingenting att leka med så som när livet var vår koja. Min vän och jag hade nog allt, och efter allting finns ju ingenting. Vi måste nog börja om. Börja träffas för första gången igen. Nu i en helt ny värld, där nya äventyr är våra att uppleva.
Baksmällan gör ont, men det går över...
Ja, igår var ingen rolig dag. Fy fan. Det som gör det så tungt är att förlusten var så enormt onödig, plus att konsekvensen av den inte var vad vi önskade.
Det kändes ju så bra innan. Alla var till synes taggade och väldigt spelsugna, det skulle bli roligt att gå ut till seriefinalen. Och vi började också bra. Den första halvleken var våran och vi gick upp i en 2-0-ledning genom Tero och Paulo. Men så fick Södra in en reducering precis innan halvtid - ett mål som skrek offside och ett mål som var högst olägligt.
Trots det var vi vid gott mod i halvtid. Vi kände att vi hade matchen och att vi bara skulle gå ut och fortsätta som vi hade gjort. Det var kanske lite väl optimistiskt av oss, och istället borde vi nog ha försökt låst det hela lite mer. Men det fina spelet ifrån första halvleken var som totalt bortblåst i andra halvlek. Södra vann det mesta och vi slog bara ifrån oss i panik, kändes det som. Vi hade ingenting, egentligen. Allra minst hade vi domarna med oss, och jag kan utan någon som helst bitterhet säga att domartrion var direkt inblandad i alla tre målen.
Nåväl, vi skulle ha punkterat matchen i den första halvleken, och som vi spelade i den andra halvleken så förtjänade vi inte att vinna. Tyvärr.
Själv började jag på bänken, och det var jag förberedd på. Inte att jag skulle sitta på bänken, men att det skulle bli antingen jag eller Nawab. Jag blev grymt besviken förstås, men det var bara att acceptera. Sedan visade det sig att det skulle vara en bra laguttagning, för Henke som spelade back istället för mig började matchen riktigt hungrigt och bra. Dessvärre gick hans skada upp ungefär i mitten av första halvlek, och då fick jag komma in.
Det var inte det mest optimala eftersom att jag inte fick någon som helst uppvärmning. Det var bara in i hetluften direkt, och det syntes väl kanske. Jag gjorde, snällt sagt, inte någon av mina bättre matcher i karriären, snarare tvärtom, och det kändes enormt tungt efteråt. Det handlade inte om att jag var nervös eller spänd eller nåt sånt. Jag var inte ett dugg nervös, utan bara glad att få spela en sån här match. Men tyvärr gjorde jag en direkt dålig insats när det gällde som allra mest.
Det känns alltid likadant - som ett svek. Ett svek mot grabbarna i laget, tränarna, föreningen och publiken. Det går inte att komma ifrån den känslan, inte för mig i alla fall. Ingen spelar ju dåligt med flit, men när man kämpat så länge för någonting, och sedan inte tar tillvara på den chansen, ja då känns det bara för jävligt. Man känner sig minst och sämst i världen. Jag var kanske inte ensam om att ha en dålig dag, men det är skit samma. Jag kan bara svara för mig själv.
Den bästa medicinen mot ett sånt här nederlag skulle visa sig vara att spela en ny match direkt.
Idag var jag med b-laget som spelade borta mot Köping FF, och även om det blev en ny 3-2-förlust så var känslan en annan. I ny roll, som lagkapten och mittback, gick det mycket bättre. Visst, det är skillnad mellan a-lag och b-lag, men hade jag spelat så här igår så hade det gått fan så mycket bättre, även om jag idag haltade mig igenom matchen efter att ha fått ett smäll över knät.
Vi spelade bra, stundtals riktigt bra, och det enda som saknades var lite mer effektivitet och kyla framför motståndarmålet. Men när man spelar med ett sånt här ungt lag så måste man glädja sig när man har ett eget spel och skapar så pass många målchanser som vi gjorde. Sen att inte alla bollar sitter...ja, det kommer väl, får man hoppas.
Nu får det vara sluttjurat. Vi har en seriematch kvar och sedan ett kval att sikta in oss på. Vi har fortfarande chansen, en god chans om vi själva vill det. Det är långt ifrån över. Bara ett dumt och jävligt irriterande hinder på vägen mot vårat slutmål.
Det kändes ju så bra innan. Alla var till synes taggade och väldigt spelsugna, det skulle bli roligt att gå ut till seriefinalen. Och vi började också bra. Den första halvleken var våran och vi gick upp i en 2-0-ledning genom Tero och Paulo. Men så fick Södra in en reducering precis innan halvtid - ett mål som skrek offside och ett mål som var högst olägligt.
Trots det var vi vid gott mod i halvtid. Vi kände att vi hade matchen och att vi bara skulle gå ut och fortsätta som vi hade gjort. Det var kanske lite väl optimistiskt av oss, och istället borde vi nog ha försökt låst det hela lite mer. Men det fina spelet ifrån första halvleken var som totalt bortblåst i andra halvlek. Södra vann det mesta och vi slog bara ifrån oss i panik, kändes det som. Vi hade ingenting, egentligen. Allra minst hade vi domarna med oss, och jag kan utan någon som helst bitterhet säga att domartrion var direkt inblandad i alla tre målen.
Nåväl, vi skulle ha punkterat matchen i den första halvleken, och som vi spelade i den andra halvleken så förtjänade vi inte att vinna. Tyvärr.
Själv började jag på bänken, och det var jag förberedd på. Inte att jag skulle sitta på bänken, men att det skulle bli antingen jag eller Nawab. Jag blev grymt besviken förstås, men det var bara att acceptera. Sedan visade det sig att det skulle vara en bra laguttagning, för Henke som spelade back istället för mig började matchen riktigt hungrigt och bra. Dessvärre gick hans skada upp ungefär i mitten av första halvlek, och då fick jag komma in.
Det var inte det mest optimala eftersom att jag inte fick någon som helst uppvärmning. Det var bara in i hetluften direkt, och det syntes väl kanske. Jag gjorde, snällt sagt, inte någon av mina bättre matcher i karriären, snarare tvärtom, och det kändes enormt tungt efteråt. Det handlade inte om att jag var nervös eller spänd eller nåt sånt. Jag var inte ett dugg nervös, utan bara glad att få spela en sån här match. Men tyvärr gjorde jag en direkt dålig insats när det gällde som allra mest.
Det känns alltid likadant - som ett svek. Ett svek mot grabbarna i laget, tränarna, föreningen och publiken. Det går inte att komma ifrån den känslan, inte för mig i alla fall. Ingen spelar ju dåligt med flit, men när man kämpat så länge för någonting, och sedan inte tar tillvara på den chansen, ja då känns det bara för jävligt. Man känner sig minst och sämst i världen. Jag var kanske inte ensam om att ha en dålig dag, men det är skit samma. Jag kan bara svara för mig själv.
Den bästa medicinen mot ett sånt här nederlag skulle visa sig vara att spela en ny match direkt.
Idag var jag med b-laget som spelade borta mot Köping FF, och även om det blev en ny 3-2-förlust så var känslan en annan. I ny roll, som lagkapten och mittback, gick det mycket bättre. Visst, det är skillnad mellan a-lag och b-lag, men hade jag spelat så här igår så hade det gått fan så mycket bättre, även om jag idag haltade mig igenom matchen efter att ha fått ett smäll över knät.
Vi spelade bra, stundtals riktigt bra, och det enda som saknades var lite mer effektivitet och kyla framför motståndarmålet. Men när man spelar med ett sånt här ungt lag så måste man glädja sig när man har ett eget spel och skapar så pass många målchanser som vi gjorde. Sen att inte alla bollar sitter...ja, det kommer väl, får man hoppas.
Nu får det vara sluttjurat. Vi har en seriematch kvar och sedan ett kval att sikta in oss på. Vi har fortfarande chansen, en god chans om vi själva vill det. Det är långt ifrån över. Bara ett dumt och jävligt irriterande hinder på vägen mot vårat slutmål.
Idag påverkar jag Sverige
Idag är det val. Idag har vi chans att påverka hur vi vill ha det de närmaste fyra åren. Idag räknas våran röst.
Jag ska inte påstå att jag är speciellt intresserad av politik, men jag försöker hänga med i stora drag - och den här sista månaden har jag verkligen försökt satt mig in ordentligt. Jag tycker att det är en skyldighet. Man behöver inte hänga med in i minsta detalj, men jag tycker att man åtminstone ska skaffa sig en överblick av det politiska läget som råder från dag till månad till år.
Jag har inte varit säker på hur jag ska rösta hela tiden, men sedan någon vecka tillbaka så har ett beslut växt fram. Man kan aldrig vara säker på att det blir rätt - men det känns rätt inombords.
Jag ska inte påstå att jag är speciellt intresserad av politik, men jag försöker hänga med i stora drag - och den här sista månaden har jag verkligen försökt satt mig in ordentligt. Jag tycker att det är en skyldighet. Man behöver inte hänga med in i minsta detalj, men jag tycker att man åtminstone ska skaffa sig en överblick av det politiska läget som råder från dag till månad till år.
Jag har inte varit säker på hur jag ska rösta hela tiden, men sedan någon vecka tillbaka så har ett beslut växt fram. Man kan aldrig vara säker på att det blir rätt - men det känns rätt inombords.
Den jobbiga sidan av myntet
Nej, det gick inte vägen. Södra vann med 3-2, och därmed också serien, och nu får vi rikta in oss på ett kval för att ta oss upp i division 3.
Just nu är det bara totalt jävla mörker. Egentligen vill jag bara lägga mig under täcket i två dagar. Jag är så jävla besviken på resultatet och på mig själv så jag har svårt att hitta ord.
Just nu är det bara totalt jävla mörker. Egentligen vill jag bara lägga mig under täcket i två dagar. Jag är så jävla besviken på resultatet och på mig själv så jag har svårt att hitta ord.
Gameday!
Tjena hej, som Erik Haag brukade säga i ZTV-programmet Knesset.
Idag är det lördag. Idag är det match. Idag är det mot Södra. Idag är det derby. Idag är det seriefinal. "Ooooh it's grrrreat for fooball, John".
Så här är förutsättningarna: vi är en poäng efter Södra med två omgångar kvar att spela. Vinner vi idag så ser det onekligen bra ut inför sista omgången mot ett Kolsva som inte har någonting att spela för. Oavgjort idag så blir det hela mer ovisst, då måste vi förlita oss på att IFK Västerås tar poäng mot Södra i sista omgången samtidigt som vi måste vinna mot Kolsva. Förlust idag och seriesegern är borta, då är det bara att börja ladda för kvalet. Det är väl ganska glasklart egentligen.
Som jag har längtat efter den här matchen. Jag känner ingen som helst oro eller rädsla eller ångest - bara att det ska bli jävligt roligt och inspirerande.
Just nu vräker regnet ner. Inget publikväder, med andra ord. Snarare grisväder. Men det spelar ingen roll om det blir en vacker match, en tråkig match eller en grismatch - så länge vi vinner. Och det ska vi bara göra.
Idag är det lördag. Idag är det match. Idag är det mot Södra. Idag är det derby. Idag är det seriefinal. "Ooooh it's grrrreat for fooball, John".
Så här är förutsättningarna: vi är en poäng efter Södra med två omgångar kvar att spela. Vinner vi idag så ser det onekligen bra ut inför sista omgången mot ett Kolsva som inte har någonting att spela för. Oavgjort idag så blir det hela mer ovisst, då måste vi förlita oss på att IFK Västerås tar poäng mot Södra i sista omgången samtidigt som vi måste vinna mot Kolsva. Förlust idag och seriesegern är borta, då är det bara att börja ladda för kvalet. Det är väl ganska glasklart egentligen.
Som jag har längtat efter den här matchen. Jag känner ingen som helst oro eller rädsla eller ångest - bara att det ska bli jävligt roligt och inspirerande.
Just nu vräker regnet ner. Inget publikväder, med andra ord. Snarare grisväder. Men det spelar ingen roll om det blir en vacker match, en tråkig match eller en grismatch - så länge vi vinner. Och det ska vi bara göra.
Kvällens vaggvisa
Sanningen var att det inte var sant
Jag har under de två senaste åren skrivit lite grand om Joaquin Phoenix förvandling från respekterad skådespelare till dekig hippie-rappare.
För två år sedan dök han plötsligt upp med ett jätteskägg och en flummig utstrålning, då han deklarerade att han lagt skådespelaryrket på hyllan för att istället satsa på musiken, och då menat hip hop. Detta blev ju en enorm snackis, och hans bisarra framträdande hos David Letterman bidrog starkt till ryktena om att han fullständigt lost it.
Samtidigt smög hans svåger, Casey Affleck, runt i kulisserna för att dokumentera förvandlingen, något som senare skulle komma att resultera i en dokumentärfilm. Tack vare Phoenix något absurda karriärvändning och hans tvivelaktiga beteende både på och av musikscenen så ställde sig många frågan: är det på riktigt eller en bluff?
Jag kunde inte riktigt bestämma mig. Trots att det var så skruvat så var han ändå så trovärdig i sin framställning. Jag tänkte att det mycket väl skulle kunna vara på riktigt, men samtidigt att steget ifrån en normal skådespelarkarriär till detta var alldeles för stort. Det kan inte svänga så jävla mycket i en människas huvud.
Jag ville och hoppades att det skulle vara spelat, för då skulle det inte bara vara väldigt roligt utan också enormt begåvat, nästintill genialiskt, och ett bevis på att Joaquin Phoenix bland världens främsta karaktärsskådespelare.
Nu har svaret kommit, i och med att dokumentärfilmen visas på filmfestivalen i Venedig. Casey Affleck hävdade väldigt länge att allt var på riktigt - men nu har han äntligen gått ut och förklarat att hela grejen var bluff. Ett gonzo-projekt där uppfattningen om vad som är verkligt och inte verkligt skulle suddas ut.
Utan att ha sett någonting ur filmen så kan jag konstatera att de lyckats. Att nästan lura en hel värld är ett konststycke i sig. Tummen upp. Briljant.
För två år sedan dök han plötsligt upp med ett jätteskägg och en flummig utstrålning, då han deklarerade att han lagt skådespelaryrket på hyllan för att istället satsa på musiken, och då menat hip hop. Detta blev ju en enorm snackis, och hans bisarra framträdande hos David Letterman bidrog starkt till ryktena om att han fullständigt lost it.
Samtidigt smög hans svåger, Casey Affleck, runt i kulisserna för att dokumentera förvandlingen, något som senare skulle komma att resultera i en dokumentärfilm. Tack vare Phoenix något absurda karriärvändning och hans tvivelaktiga beteende både på och av musikscenen så ställde sig många frågan: är det på riktigt eller en bluff?
Jag kunde inte riktigt bestämma mig. Trots att det var så skruvat så var han ändå så trovärdig i sin framställning. Jag tänkte att det mycket väl skulle kunna vara på riktigt, men samtidigt att steget ifrån en normal skådespelarkarriär till detta var alldeles för stort. Det kan inte svänga så jävla mycket i en människas huvud.
Jag ville och hoppades att det skulle vara spelat, för då skulle det inte bara vara väldigt roligt utan också enormt begåvat, nästintill genialiskt, och ett bevis på att Joaquin Phoenix bland världens främsta karaktärsskådespelare.
Nu har svaret kommit, i och med att dokumentärfilmen visas på filmfestivalen i Venedig. Casey Affleck hävdade väldigt länge att allt var på riktigt - men nu har han äntligen gått ut och förklarat att hela grejen var bluff. Ett gonzo-projekt där uppfattningen om vad som är verkligt och inte verkligt skulle suddas ut.
Utan att ha sett någonting ur filmen så kan jag konstatera att de lyckats. Att nästan lura en hel värld är ett konststycke i sig. Tummen upp. Briljant.
Den kloka dåren
Jag hade hunnit springa ganska långt innan dom sa "Du borde vända om", "Där borta finns inget för en sån som dig.", "Där finns bara vinnare och du är antagligen bög.", "Och om inte så kommer du ändå aldrig få nån." och jag trodde på dom, för ingen sa emot, men nu vet jag att här bland förlorarna bor ingen som jag.
Dom säger att du blivit större och mer hårdhudad, och dom säger att du blivit råare i ditt sätt att krossa hjärtan. Men när jag får dig att skratta ser jag bara samma flicka som stod på skolgården 1998. En enkel gest avväpnar dig och blottar din charmiga osäkerhet.
Bli inte rädd, jag var bara dum. Om jag var smart skulle du vara min. Visst finns det tid, men hur länge finns den? Det som du ser är så mycket mer.
Och jag har varit 22 men jag förtjänade inte det, för allt som jag borde ha gjort sitter jag nu och ångrar. Det är inte lätt när man är så smart att man inser att man är dum. Jag ville ju bara kyssa dig. Bara kyssa dig. Bara en enda gång, och bara en gång till. Bara kyssa dig en gång till igen. .
Har du nån gång tänk på mig, så som jag har tänkt på dig? Har du nån gång ångrat att du släppt min hand, så som jag har förbannat mig över att ha släppt din? Har du nån gång sett mig i dina drömmar, så som jag drömmer om dig? Har du nån gång kysst någons hals och önskat du såg mitt ansikte när du tittade upp, så som jag har letat efter dina ögon i flickor jag kysst? Har du nån gång sett mig på stan fast jag inte var där, så som jag har sett dig? Har du nån gång önskat att du aldrig var kär, så att du slapp det här?
Jag somnar alldeles för ensam och vaknar upp alldeles för trygg. Alldeles för trygg för att våga släppa någon in. Det blir inte bättre än man gör det, så det här är för evigt min lott.
Men de som betyder någonting de leker jag inte med. Ska det vara så ska det vara på riktigt.
Nu är jag smart, snart är du min.
Dom säger att du blivit större och mer hårdhudad, och dom säger att du blivit råare i ditt sätt att krossa hjärtan. Men när jag får dig att skratta ser jag bara samma flicka som stod på skolgården 1998. En enkel gest avväpnar dig och blottar din charmiga osäkerhet.
Bli inte rädd, jag var bara dum. Om jag var smart skulle du vara min. Visst finns det tid, men hur länge finns den? Det som du ser är så mycket mer.
Och jag har varit 22 men jag förtjänade inte det, för allt som jag borde ha gjort sitter jag nu och ångrar. Det är inte lätt när man är så smart att man inser att man är dum. Jag ville ju bara kyssa dig. Bara kyssa dig. Bara en enda gång, och bara en gång till. Bara kyssa dig en gång till igen. .
Har du nån gång tänk på mig, så som jag har tänkt på dig? Har du nån gång ångrat att du släppt min hand, så som jag har förbannat mig över att ha släppt din? Har du nån gång sett mig i dina drömmar, så som jag drömmer om dig? Har du nån gång kysst någons hals och önskat du såg mitt ansikte när du tittade upp, så som jag har letat efter dina ögon i flickor jag kysst? Har du nån gång sett mig på stan fast jag inte var där, så som jag har sett dig? Har du nån gång önskat att du aldrig var kär, så att du slapp det här?
Jag somnar alldeles för ensam och vaknar upp alldeles för trygg. Alldeles för trygg för att våga släppa någon in. Det blir inte bättre än man gör det, så det här är för evigt min lott.
Men de som betyder någonting de leker jag inte med. Ska det vara så ska det vara på riktigt.
Nu är jag smart, snart är du min.
Om jag ska penetrera Idol lite försiktigt...
Jag ska inte påstå att jag följt årets Idol så frenetiskt - men av det lilla jag sett så tycker jag att det verkar vara den starkaste omgången på länge. Det är inte lika tramsigt och ytligt som tidigare, utan nu finns det ju faktiskt folk som verkligen kan sjunga på riktigt. Efter sex säsonger har de vågat ut ur stugorna. Skönt.
Men det är inte det som det ska handla om. Jag vill istället avhandla de här sex säsongerna. Vad har hänt? Vad har vi fått fram? Hur har det gått? Jo det ska jag tamejfan berätta.
Om vi börjar med alla vinnarna:
2004 - Daniel Lindström: Vem? Just ja, killen med det orangea skägget som gjorde en fin version av Sarah. Mmm, han har ju tokförsvunnit uppe i Norrland. Det enda man har läst om är ju att han blivit pappa i någon Hänt Extra-tidning. Men vinnarlåten Dreams are coming true är fortfarande bland de bästa. Status: Han är nobody.
2005 - Agnes: En svensk stjärna, om än inte den superstar som många vill få det till, Billboard-ettan till trots. Hon har ju släppt en del och varit med i Melodifestivalen, men hur jag än försöker så kan jag inte nynna på en enda låt. Det enda jag hör är någon som sjunger Release me. Okej låt, men det är dags för någonting nytt. Vinnarlåten Right here right now är också okej. Status: Jävligt snygg, men måste komma med nåt nytt för att inte bli one hit wonder.
2006 - Markus Fagervall: Nej, här har det inte hänt mycket. Vann Stjärnor på isen, men vem fan bryr sig? Syns på premiärer ibland, men det blir nog inget mer av gossen. Vinnarlåten Everything changes var tam. Status: Fake-rocker som lallat sig neråt i branschen.
2007 - Marie Picasso: Var med i Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show och Körslaget. That's it. Vinnarlåten This moment var hyffsad. Status: Har hängt kvar i tv, men det måste verkligen hända någonting snart.
2008 - Kevin Borg: Syntes senast i Fångarna på fortet, annars har det varit tyst. Håller på en ny skiva, men jag tror att han snart är bortglömd helt och hållet. Vinnarlåten With every bit of me är den sämsta hittills. Status: Ljummen, på väg mot iskall.
2009 - Erik Grönwall: Floppade solo, nu hoppar han in som sångare i mes-rockbandet Heat. Kommer därmed att förbli anonym. Vinnarlåten Higher var dock den bästa hittills. Status: Inge bra.
Alright, då ska vi kolla vilka det har gått bäst för efter Idol:
Sebastian Karlsson: Började bra, men har sen dalat. Nu syns han i musikalen Grease tillsammans med Marie Sernholt, vilket nog inte är vad han hade räknat med i sina artistiska ambitioner. Har fått svälja sin stolthet och sina principer.
Idol-Ola: Verkade vara en skön snubbe, men det enda jag förknippar honom med nu är att han förbjöd alla att kalla honom för Idol-Ola. Plus att han har en hiskeligt ful frisyr. Har varit med i Melodifestivalen, och
han är väl lite halvhet på marknaden trots att han bara släppt dynga.
EMD: Erik Segerstedt, Danny och den där killen som heter Mattias i den framgångsrika men tokfjantiga trion EMD. Danny har visat att han klarar sig på egen hand, men de andra har mest fått lalla i lekprogram som Körslaget och Let's dance.
Måns Zelmerlöw: Allt som allt har det nog gått bäst för honom. Hyllad programledare, musikalartist, starkt namn i Melodifestivalen, vann Let's dance. Väldigt bred som underhållare och artist, men skulle behöva fler musikframgångar. Hope & glory och Cara mia hör till historien.
Anna Bergendahl: Vann Melodifestivalen, men jag är rädd för att det kommer att bli hennes enda framgång. Hon är för opersonlig i sitt uttryck.
Amanda Jenssen: Har lyckats skaka av sig Idol-stämpeln och är nu ett respekterat namn i branschen. Kan gå väldigt långt och har spottat ur sig två fina skivor. Väldigt egen och väldigt bra.
Tove Styrke Östman: Har någonting på gång och kan bli en artist att lita på. Är på väg att följa Amanda Jenssens fotspår.
Sibel: Har smygit med lite i bakgrunden, och så kommer det nog att förbli. Fick ett litet genombrott i Melodifestivalen, men inte tillräckligt unik för att slå stort.
Darin: Ja, han började ju som en liten talangfull ynglig, men nu har han ju faktiskt vuxit upp. En sak som han får min respekt för är att han släppt hela fem skivor, och alltid med hyffsad framgång. Nu har han dessutom börjat skriva själv, och då har det blivit ännu bättre. Visst, det är kommersiellt radiogodis, vilket jag hatar, men om jag ska lyssna på kommersiell skit - då ska det låta som i låten nedan. Det är, i den genren, bra musik. Darin är kanske den som lyckats bäst med sin musik.
Men det är inte det som det ska handla om. Jag vill istället avhandla de här sex säsongerna. Vad har hänt? Vad har vi fått fram? Hur har det gått? Jo det ska jag tamejfan berätta.
Om vi börjar med alla vinnarna:
2004 - Daniel Lindström: Vem? Just ja, killen med det orangea skägget som gjorde en fin version av Sarah. Mmm, han har ju tokförsvunnit uppe i Norrland. Det enda man har läst om är ju att han blivit pappa i någon Hänt Extra-tidning. Men vinnarlåten Dreams are coming true är fortfarande bland de bästa. Status: Han är nobody.
2005 - Agnes: En svensk stjärna, om än inte den superstar som många vill få det till, Billboard-ettan till trots. Hon har ju släppt en del och varit med i Melodifestivalen, men hur jag än försöker så kan jag inte nynna på en enda låt. Det enda jag hör är någon som sjunger Release me. Okej låt, men det är dags för någonting nytt. Vinnarlåten Right here right now är också okej. Status: Jävligt snygg, men måste komma med nåt nytt för att inte bli one hit wonder.
2006 - Markus Fagervall: Nej, här har det inte hänt mycket. Vann Stjärnor på isen, men vem fan bryr sig? Syns på premiärer ibland, men det blir nog inget mer av gossen. Vinnarlåten Everything changes var tam. Status: Fake-rocker som lallat sig neråt i branschen.
2007 - Marie Picasso: Var med i Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show och Körslaget. That's it. Vinnarlåten This moment var hyffsad. Status: Har hängt kvar i tv, men det måste verkligen hända någonting snart.
2008 - Kevin Borg: Syntes senast i Fångarna på fortet, annars har det varit tyst. Håller på en ny skiva, men jag tror att han snart är bortglömd helt och hållet. Vinnarlåten With every bit of me är den sämsta hittills. Status: Ljummen, på väg mot iskall.
2009 - Erik Grönwall: Floppade solo, nu hoppar han in som sångare i mes-rockbandet Heat. Kommer därmed att förbli anonym. Vinnarlåten Higher var dock den bästa hittills. Status: Inge bra.
Alright, då ska vi kolla vilka det har gått bäst för efter Idol:
Sebastian Karlsson: Började bra, men har sen dalat. Nu syns han i musikalen Grease tillsammans med Marie Sernholt, vilket nog inte är vad han hade räknat med i sina artistiska ambitioner. Har fått svälja sin stolthet och sina principer.
Idol-Ola: Verkade vara en skön snubbe, men det enda jag förknippar honom med nu är att han förbjöd alla att kalla honom för Idol-Ola. Plus att han har en hiskeligt ful frisyr. Har varit med i Melodifestivalen, och
han är väl lite halvhet på marknaden trots att han bara släppt dynga.
EMD: Erik Segerstedt, Danny och den där killen som heter Mattias i den framgångsrika men tokfjantiga trion EMD. Danny har visat att han klarar sig på egen hand, men de andra har mest fått lalla i lekprogram som Körslaget och Let's dance.
Måns Zelmerlöw: Allt som allt har det nog gått bäst för honom. Hyllad programledare, musikalartist, starkt namn i Melodifestivalen, vann Let's dance. Väldigt bred som underhållare och artist, men skulle behöva fler musikframgångar. Hope & glory och Cara mia hör till historien.
Anna Bergendahl: Vann Melodifestivalen, men jag är rädd för att det kommer att bli hennes enda framgång. Hon är för opersonlig i sitt uttryck.
Amanda Jenssen: Har lyckats skaka av sig Idol-stämpeln och är nu ett respekterat namn i branschen. Kan gå väldigt långt och har spottat ur sig två fina skivor. Väldigt egen och väldigt bra.
Tove Styrke Östman: Har någonting på gång och kan bli en artist att lita på. Är på väg att följa Amanda Jenssens fotspår.
Sibel: Har smygit med lite i bakgrunden, och så kommer det nog att förbli. Fick ett litet genombrott i Melodifestivalen, men inte tillräckligt unik för att slå stort.
Darin: Ja, han började ju som en liten talangfull ynglig, men nu har han ju faktiskt vuxit upp. En sak som han får min respekt för är att han släppt hela fem skivor, och alltid med hyffsad framgång. Nu har han dessutom börjat skriva själv, och då har det blivit ännu bättre. Visst, det är kommersiellt radiogodis, vilket jag hatar, men om jag ska lyssna på kommersiell skit - då ska det låta som i låten nedan. Det är, i den genren, bra musik. Darin är kanske den som lyckats bäst med sin musik.
Nu är vi där
Ja, matchen alltså. Den var...svängig.
Om man ska ta den korta varianten så var det ungefär så här: vi började ganska dåligt och Hallsta tog ledningen. Sedan jobbade vi oss in i matchen och kunde första kvittera genom Berga och sedan ta ledningen genom Marcelo innan halvtid. I den andra halvleken var det åter igen Hallsta som nätade först, efter kontring, och det var åter igen utjämnat. Men så tog vi på nytt ledningen genom Berga, för att sedan se bolljävlen åter igen dala in i vårat eget mål kort därefter. Då verkade det tufft, men vi krigade på nytt och med 10 minuter kvar att spela kunde Loke sätta 4-3, och den ledningen kunde vi hålla matchen ut.
Det var en väldigt konstig match. Så fort vi hade gjort ett mål så replikerade Hallsta. Lite förenklat så kan man säga att deras taktik gick ut på att slå upp bollen långt i banan, få ner den och spela bollen bakåt till andra vågen, och sedan kom någon och petade in den med en tåfjutt upp i nättaket.
Jag tycker ändå att vi var det bättre laget matchen igenom och det borde inte ha blivit så här spännande. Men det är ju som så att vi är i ett läge där varje match är livsviktig, och då kan det bli som så att det låser sig tror jag.
Att säga att "Hallsta ville mer" är fel. Jag tror vi ville minst lika mycket, om inte mer, och jag tror inte att det var någon som gick ut halvhjärtat till gårdagens match. Men när vi har varit i det läget vi har varit i, där vi hela tiden varit tvugna att hänga på Södra i toppen, så tror jag att det smygit sig på en slags omedveten försiktighet. Istället för att ösa och ibland chansa så spelar man försiktigt för att man verkligen inte vill att någonting ska bli fel - och det är just då det blir fel.
Den här klyschan "rädslan att förlora får aldrig bli större än viljan att vinna" stämmer ju bra in här. Det kanske har varit lite så. Istället för att tänka "den matchen ska vi absolut bara vinna" så har vi kanske tänkt "den här matchen får vi absolut inte förlora". Det är ju fel, men det är mänskligt. Vi är inga robotar. Alla vill vinna i det här laget, men samtidigt har det funnits i medvetandet vilka konsekvenser det får om vi inte vinner.
Vi har haft den här matchen mot Södra framför oss så länge nu, och hur mycket man än pratar om att ta en match i taget så är det klart att man någonstans inte kan hjälpa att påverkas av det. Det har inte varit svårt att fokusera på varje match, men det är klart att Södra-matchen har spökat inne i skallen.
Skit samma, nu är vi här. Nu har vi tagit alla poängen så att det blir en indirekt seriefinal. Vi är en poäng efter när två omgångar återstår, och båda lagen möter i sista omången ett lag som båda lagen ska slå normalt sett. Nu jävlar är det allvar. Nu jävlar är det fest. All försiktighet och ängslighet på vägen för att ta sig hit är nu som bortblåst. Nu är det bara att släppa allting och bara gå ut och njuta och spela ut det fulla registret.
Alla har sett fram emot den här matchen så länge, och nu är den äntligen här. Fy fan vad kul det ska bli.
Om man ska ta den korta varianten så var det ungefär så här: vi började ganska dåligt och Hallsta tog ledningen. Sedan jobbade vi oss in i matchen och kunde första kvittera genom Berga och sedan ta ledningen genom Marcelo innan halvtid. I den andra halvleken var det åter igen Hallsta som nätade först, efter kontring, och det var åter igen utjämnat. Men så tog vi på nytt ledningen genom Berga, för att sedan se bolljävlen åter igen dala in i vårat eget mål kort därefter. Då verkade det tufft, men vi krigade på nytt och med 10 minuter kvar att spela kunde Loke sätta 4-3, och den ledningen kunde vi hålla matchen ut.
Det var en väldigt konstig match. Så fort vi hade gjort ett mål så replikerade Hallsta. Lite förenklat så kan man säga att deras taktik gick ut på att slå upp bollen långt i banan, få ner den och spela bollen bakåt till andra vågen, och sedan kom någon och petade in den med en tåfjutt upp i nättaket.
Jag tycker ändå att vi var det bättre laget matchen igenom och det borde inte ha blivit så här spännande. Men det är ju som så att vi är i ett läge där varje match är livsviktig, och då kan det bli som så att det låser sig tror jag.
Att säga att "Hallsta ville mer" är fel. Jag tror vi ville minst lika mycket, om inte mer, och jag tror inte att det var någon som gick ut halvhjärtat till gårdagens match. Men när vi har varit i det läget vi har varit i, där vi hela tiden varit tvugna att hänga på Södra i toppen, så tror jag att det smygit sig på en slags omedveten försiktighet. Istället för att ösa och ibland chansa så spelar man försiktigt för att man verkligen inte vill att någonting ska bli fel - och det är just då det blir fel.
Den här klyschan "rädslan att förlora får aldrig bli större än viljan att vinna" stämmer ju bra in här. Det kanske har varit lite så. Istället för att tänka "den matchen ska vi absolut bara vinna" så har vi kanske tänkt "den här matchen får vi absolut inte förlora". Det är ju fel, men det är mänskligt. Vi är inga robotar. Alla vill vinna i det här laget, men samtidigt har det funnits i medvetandet vilka konsekvenser det får om vi inte vinner.
Vi har haft den här matchen mot Södra framför oss så länge nu, och hur mycket man än pratar om att ta en match i taget så är det klart att man någonstans inte kan hjälpa att påverkas av det. Det har inte varit svårt att fokusera på varje match, men det är klart att Södra-matchen har spökat inne i skallen.
Skit samma, nu är vi här. Nu har vi tagit alla poängen så att det blir en indirekt seriefinal. Vi är en poäng efter när två omgångar återstår, och båda lagen möter i sista omången ett lag som båda lagen ska slå normalt sett. Nu jävlar är det allvar. Nu jävlar är det fest. All försiktighet och ängslighet på vägen för att ta sig hit är nu som bortblåst. Nu är det bara att släppa allting och bara gå ut och njuta och spela ut det fulla registret.
Alla har sett fram emot den här matchen så länge, och nu är den äntligen här. Fy fan vad kul det ska bli.
Kvällens vaggvisa
Skönt, skönare, skönast
Oj, oj, oj, vilken pärs. Vilken match! Vilken seger! Vi vann med 4-3, men...ja, det var långt ifrån enkelt.
Just nu mår jag skit. Jag vet inte om det beror på förkylningen, men jag är fullständigt utmattad både mentalt och fysiskt. Jag orkar inte ens tänka på matchen - jag är bara så jävla glad och lättad över att vi vann.
Vi får ta analysen imorgon.
Just nu mår jag skit. Jag vet inte om det beror på förkylningen, men jag är fullständigt utmattad både mentalt och fysiskt. Jag orkar inte ens tänka på matchen - jag är bara så jävla glad och lättad över att vi vann.
Vi får ta analysen imorgon.
Gameday!
Ikväll rullar bilarna till Hallstahammar för match på Trollebo IP. Att det är en jävligt viktig match är ingen överdrift - vi måste helt enkelt vinna, och om vi spelar som vi kan så ska vi också vinna.
Men det lär bli en tuff match. Jag har alltid haft respekt för Hallstahmmar rent spelmässigt sett, även om jag avskyr det mesta kring Hallstahammar, och de är ju samtidigt inte på säker mark i tabellen så de måste ju också vinna.
Förkylningen är lite bättre, även om jag fortfarande känner mig lite risig. Men det får jag blockera ikväll. Ikväll är det bara att ösa.
Men det lär bli en tuff match. Jag har alltid haft respekt för Hallstahmmar rent spelmässigt sett, även om jag avskyr det mesta kring Hallstahammar, och de är ju samtidigt inte på säker mark i tabellen så de måste ju också vinna.
Förkylningen är lite bättre, även om jag fortfarande känner mig lite risig. Men det får jag blockera ikväll. Ikväll är det bara att ösa.
Zlatan är en besynnerlig människa
The road is long
Nu har Vampyren försvunnit igen, fast inte lika långt bort den här gången. Bergen was calling again.
Men vi fick några fina dagar tillsammans och det får man vara glad för. Det blev en liten smak av den tiden man levde förr, för 4-5 år sedan, som en kort nostalgikänsla av en underbar tid. Men saker och ting förändras, livet förändras och man växer åt olika håll. Någon tar vänster, en annan tar höger, någon gasar på i full fart framåt, medan någon kanske står kvar och undrar vilken väg man ska ta.
Att gå bakåt är ingen bra idé. Låt det vara, det underbara som har varit, och ta med det in i framtiden istället. Det är bara att acceptera att det aldrig blir som förr igen, och kanske är det lika bra det.
Jag är inte bitter eller ledsen, jag är bara tacksam att jag har någonting fint att se tillbaka på.
Men vi fick några fina dagar tillsammans och det får man vara glad för. Det blev en liten smak av den tiden man levde förr, för 4-5 år sedan, som en kort nostalgikänsla av en underbar tid. Men saker och ting förändras, livet förändras och man växer åt olika håll. Någon tar vänster, en annan tar höger, någon gasar på i full fart framåt, medan någon kanske står kvar och undrar vilken väg man ska ta.
Att gå bakåt är ingen bra idé. Låt det vara, det underbara som har varit, och ta med det in i framtiden istället. Det är bara att acceptera att det aldrig blir som förr igen, och kanske är det lika bra det.
Jag är inte bitter eller ledsen, jag är bara tacksam att jag har någonting fint att se tillbaka på.
Kvällens vaggvisa
Vi som inte ville passa in
Jag mötte en liten kis som kom ifrån Kung Karls skola. Han hade ett Hawaiiblommigt halsband runt halsen och en slips knuten runt huvudet, och jag kan bara hoppas att han hade det för att han kände att det var "skön idé". I så fall älskar den grabben.
Gränsen mellan att vara pajig eller ett surrealistiskt geni är väldigt tunn - men jag tycker att han balanserade alldeles förträffligt.
Jag såg på honom och mindes den tid då jag valde att klä mig i plagg som inte är helt tradiotionsenligt för hur en 15-årig kille ska se ut. En del fattade grejen, men många rynkade på näsan åt mitt moddsdoftande utseende. Jag ville vara garagerock och The Who, och jag verkligen älskade den tiden. Man kan tycka att det är ett desperat rop som säger "Hallå, här är jag, titta på mig", men så var det inte. Det var så enkelt att jag föll för en viss klädkultur, och att den stack ut från mängden kunde inte jag rå för. Dock ska jag poängtera att jag alltid gillat att sticka på ett eller annat sätt i olika sammanhang, men att jag skulle gå omkring i, vad som i folkmun kanske anses som "fula kläder", var aldrig min grej.
Det gjorde ingenting att de förtjusande Längangrabbarna skrek så eleganta glåpord de kunde åt mig på Ullvi, för jag vågade göra som jag ville. Att jag sedan växte ur den ambitionen är en annan sak. Jag vågade göra min grej, och jag fungerade då på det sättet att om folk sa åt mig att inte sticka huvudet i elden så gjorde jag tvärtom. Om nån sa "vilken ful tröja" så hade jag den på mig oftare än vad jag normalt skulle ha haft. Lite rebelliskt kan man tycka, men ingen skulle säga till mig eller påverka mig hur jag skulle göra eller tycka och tänka.
Jaja, jag hoppas att den där grabben är precis så som jag hoppas att han är. En grabb som bara fick ett skönt infall, valde att köra på det och sedan sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om det.
Gränsen mellan att vara pajig eller ett surrealistiskt geni är väldigt tunn - men jag tycker att han balanserade alldeles förträffligt.
Jag såg på honom och mindes den tid då jag valde att klä mig i plagg som inte är helt tradiotionsenligt för hur en 15-årig kille ska se ut. En del fattade grejen, men många rynkade på näsan åt mitt moddsdoftande utseende. Jag ville vara garagerock och The Who, och jag verkligen älskade den tiden. Man kan tycka att det är ett desperat rop som säger "Hallå, här är jag, titta på mig", men så var det inte. Det var så enkelt att jag föll för en viss klädkultur, och att den stack ut från mängden kunde inte jag rå för. Dock ska jag poängtera att jag alltid gillat att sticka på ett eller annat sätt i olika sammanhang, men att jag skulle gå omkring i, vad som i folkmun kanske anses som "fula kläder", var aldrig min grej.
Det gjorde ingenting att de förtjusande Längangrabbarna skrek så eleganta glåpord de kunde åt mig på Ullvi, för jag vågade göra som jag ville. Att jag sedan växte ur den ambitionen är en annan sak. Jag vågade göra min grej, och jag fungerade då på det sättet att om folk sa åt mig att inte sticka huvudet i elden så gjorde jag tvärtom. Om nån sa "vilken ful tröja" så hade jag den på mig oftare än vad jag normalt skulle ha haft. Lite rebelliskt kan man tycka, men ingen skulle säga till mig eller påverka mig hur jag skulle göra eller tycka och tänka.
Jaja, jag hoppas att den där grabben är precis så som jag hoppas att han är. En grabb som bara fick ett skönt infall, valde att köra på det och sedan sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om det.
Brainstorm i det fria
Jag tog en promenad i det karga och septembergråa vädret. Som jag älskar det, att promenera. Eller att gå. Jag föredrar att gå mer än att promenera. Att promenera innebär för mig något friluftigt och motionsbesläktat. Att gå är någonting helt annat.
Jag älskar att gå, och allra helst på hösten. Jag vet inte varifrån denna förkärlek kommer ifrån, men det känns lite bohemiskt och storstadsaktigt. När jag var nere i Australien så växte denna förtjusning avsevärt. Jag gick varje dag, och länge, överallt.
Det finns inget annat läge då jag tänker så bra som när jag går. Då ventilerar jag verkligen mina tankar inom mig. Det är väldigt befriande och upplyftande.
Som idag, jag älskade hur det tunna duggregnet försiktigt slog mot mitt ansikte, eller hur kastvindarna blåste tag om mitt hår och gav mig en härligt vindrufsig frisyr.
Idag tänkte jag på hur jag ska kunna avsluta min bok, och jag kom på en eventuell lösning. En väldigt lös och flyktig lösning förvisso, men jag tror att det skulle fungera. Jag skulle behöva åka till New York. Inte av den anledningen att jag behöver komma bort för att skriva, utan för att New York har en betydande roll i boken. Jag gillar att spekulera stort och brett, men i det här fallet så tror jag att fakta och verklighet är den bästa lösningen.
Men att säga att man vill åka till New York är lättare än att verkligen åka dit.
Nåväl, allt är till för att lösas, och bara genom att komma in på tankebanorna jag gjorde idag så har jag kommit en bra bit på vägen.
Jag älskar att gå, och allra helst på hösten. Jag vet inte varifrån denna förkärlek kommer ifrån, men det känns lite bohemiskt och storstadsaktigt. När jag var nere i Australien så växte denna förtjusning avsevärt. Jag gick varje dag, och länge, överallt.
Det finns inget annat läge då jag tänker så bra som när jag går. Då ventilerar jag verkligen mina tankar inom mig. Det är väldigt befriande och upplyftande.
Som idag, jag älskade hur det tunna duggregnet försiktigt slog mot mitt ansikte, eller hur kastvindarna blåste tag om mitt hår och gav mig en härligt vindrufsig frisyr.
Idag tänkte jag på hur jag ska kunna avsluta min bok, och jag kom på en eventuell lösning. En väldigt lös och flyktig lösning förvisso, men jag tror att det skulle fungera. Jag skulle behöva åka till New York. Inte av den anledningen att jag behöver komma bort för att skriva, utan för att New York har en betydande roll i boken. Jag gillar att spekulera stort och brett, men i det här fallet så tror jag att fakta och verklighet är den bästa lösningen.
Men att säga att man vill åka till New York är lättare än att verkligen åka dit.
Nåväl, allt är till för att lösas, och bara genom att komma in på tankebanorna jag gjorde idag så har jag kommit en bra bit på vägen.
Illa med baciller
Jämmer och elände, dagboken! Jag börjar känna mig vissen. Ont i halsen och snuva är statusen idag - och det går inte för sig. Dels för att det är värdelöst att vara sjuk, och dels för att jag inte har tid att vara sjuk just nu. Inte nu när vi har slutspurten i fotbollen framför oss. Aldrig att jag missar en match på grund av sjukdom. Det har inte hänt på över 10 år och det ska inte hända nu heller.
Så därför måste jag nu införskaffa den magiska trolldrycken Kan Jang och hoppas att naturen i läkemedlet gör sitt.
Jag vet inte hur det har blivit så här, jag är ju närapå aldrig sjuk, men jag har mina aningar. Antingen är det nougatkrämen som jag utmanade Kaggen att slicka på innan jag mosade i mig den, eller också är det på grund av det lilla otyget till barn som nös mig i ansiktet i lördags.
Så därför måste jag nu införskaffa den magiska trolldrycken Kan Jang och hoppas att naturen i läkemedlet gör sitt.
Jag vet inte hur det har blivit så här, jag är ju närapå aldrig sjuk, men jag har mina aningar. Antingen är det nougatkrämen som jag utmanade Kaggen att slicka på innan jag mosade i mig den, eller också är det på grund av det lilla otyget till barn som nös mig i ansiktet i lördags.
Grabbhäng
Skön kväll efter fotbollsträningen.
Tillsammans med Vampyren och Kaggen avnjöt jag en god, men tråkig, pasta med parmaskinka och salami på restaurang Grappa inne i Eskilstuna. Därefter blev det slö deluxe framför en platt-TV på Södra Bangårdsgatan 10.
Först avverkades Lite sällskap med Filip & Fredrik, ett väldigt fint och roligt avsnitt, följt av Will Ferrell-rullen The other guys, som var oväntat bra och en av hans bättre komedier de senaste åren.
Väldigt lite för att göra det väldigt trivsamt - jag gillar det.
Tillsammans med Vampyren och Kaggen avnjöt jag en god, men tråkig, pasta med parmaskinka och salami på restaurang Grappa inne i Eskilstuna. Därefter blev det slö deluxe framför en platt-TV på Södra Bangårdsgatan 10.
Först avverkades Lite sällskap med Filip & Fredrik, ett väldigt fint och roligt avsnitt, följt av Will Ferrell-rullen The other guys, som var oväntat bra och en av hans bättre komedier de senaste åren.
Väldigt lite för att göra det väldigt trivsamt - jag gillar det.
Det var vi igen
Kvällens vaggvisa
Det sista av denna vecka
Söndag - och ännu ett kalas. Idag var det min kära Mormor som skulle firas på sin 82-årsdag, och det firandet skedde uppe i Västanhed ute i en ljummen septembersol.
Sedan var det bara att åka hem och packa väskan och åka iväg och träna lite fotboll, följt av en rysaren The Signal tillsammans med Kaggen och Vampyren hemma hos Kaggen, precis som på den gamla goda tiden.
Till sist har jag avrundat kvällen med att titta på gårdagens Här är ditt liv, på svtplay.se, där gästen hette Kjell Bergqvist - och det var en alldeles strålande program med både skratt och tårar.
Nu blir det inte mer. Nya tag imorgon.
Sedan var det bara att åka hem och packa väskan och åka iväg och träna lite fotboll, följt av en rysaren The Signal tillsammans med Kaggen och Vampyren hemma hos Kaggen, precis som på den gamla goda tiden.
Till sist har jag avrundat kvällen med att titta på gårdagens Här är ditt liv, på svtplay.se, där gästen hette Kjell Bergqvist - och det var en alldeles strålande program med både skratt och tårar.
Nu blir det inte mer. Nya tag imorgon.
Lost in love
Nu är jag färdigkalasad. Väldigt trevligt var det med god mat och dryck.
Lilla Freja, min brorsdotter, var med och jag är så kär i henne att det inte finns. Ett litets barns kärlek är bland det finaste som finns. Så ren, så äkta, så villkorslös. Nej, det finns nog inget finare, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på det.
Det kanske inte riktigt lyser igenom på bilden, men det som räknas är det som känns innanför bröstkorgen.
Lilla Freja, min brorsdotter, var med och jag är så kär i henne att det inte finns. Ett litets barns kärlek är bland det finaste som finns. Så ren, så äkta, så villkorslös. Nej, det finns nog inget finare, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på det.
Det kanske inte riktigt lyser igenom på bilden, men det som räknas är det som känns innanför bröstkorgen.
Skönt att se min vän igen
Det var en fantastisk kväll igår. Av en enkel anledning - det var alldeles underbart att träffa Vampyren igen. Det var ju nästan ett år sedan sist.
Det kändes som att det tog 2 sekunder innan allt var som vanligt mellan oss igen. Som om ingenting hade hänt. Det är märkligt det där. Eller kanske inte. Kanske är det så det är när man är riktigt bra vänner.
Kvällen började på Södra bangårdsgatan 10, dit även Loke, Fröken Johansson, Carro och Lillebror tittade förbi senare under kvällen. Det blev det vanliga - lite surr, lite tv-spel, lite Youtube, lite kortspel och beer-pong.
Dock var det bara de tre Riddarna som gjorde stan, och först begav vi oss hem till Harrys. En gång i tiden var "hem" Rolling rock, sedan hette det Lotus, sedan hette det Statt, och kanske även Nybron. Nu heter det väl Harrys, antar jag.
Det blev inte den där vanliga dansa upp i taket-svängen, utan istället satt vi mest och snackade. Det var annorlunda, men trevligt. Det kändes värdigt. Sedan lyckades vi skaka av oss Kaggen och jag och Vampyren drog till halva gamla Rolling en stund. Avslutningvis blev det som vanligt en kebab, innan sömnen omfamnade oss.
Det var en kortfattad variant av vad som hände igår. Jag hinner inte så mycket mer, för nu väntar 40-årskalas för Storebror Thomas sambo Miriam.
Bilder från igår kommer sen.
Det kändes som att det tog 2 sekunder innan allt var som vanligt mellan oss igen. Som om ingenting hade hänt. Det är märkligt det där. Eller kanske inte. Kanske är det så det är när man är riktigt bra vänner.
Kvällen började på Södra bangårdsgatan 10, dit även Loke, Fröken Johansson, Carro och Lillebror tittade förbi senare under kvällen. Det blev det vanliga - lite surr, lite tv-spel, lite Youtube, lite kortspel och beer-pong.
Dock var det bara de tre Riddarna som gjorde stan, och först begav vi oss hem till Harrys. En gång i tiden var "hem" Rolling rock, sedan hette det Lotus, sedan hette det Statt, och kanske även Nybron. Nu heter det väl Harrys, antar jag.
Det blev inte den där vanliga dansa upp i taket-svängen, utan istället satt vi mest och snackade. Det var annorlunda, men trevligt. Det kändes värdigt. Sedan lyckades vi skaka av oss Kaggen och jag och Vampyren drog till halva gamla Rolling en stund. Avslutningvis blev det som vanligt en kebab, innan sömnen omfamnade oss.
Det var en kortfattad variant av vad som hände igår. Jag hinner inte så mycket mer, för nu väntar 40-årskalas för Storebror Thomas sambo Miriam.
Bilder från igår kommer sen.
Vi tar det tillbaka
Han är tillbaka! Mannen, myten, legenden - Vampyren!
En förlorad Riddare har återvänt från Australien, och det ska fanimej firas. Ikväll ska jag njuta av en spelledig helg för första gången på mycket länge.
Hoppas det blir lite glory days-feeling ikväll.
En förlorad Riddare har återvänt från Australien, och det ska fanimej firas. Ikväll ska jag njuta av en spelledig helg för första gången på mycket länge.
Hoppas det blir lite glory days-feeling ikväll.
Trevlig gårdag
Då kan man bocka av Oslo på listan över platser i världen att besöka.
Anledningen till min tripp dit var att jag hade ynnesten att få följa med Fröken Johansson, och hennes små adepter, på en konsert med Misfits - och anledningen till konserten var att KAK-bandet Sir Reg agerar förband åt Misfits på deras Europaturné, och eftersom att ABF, där Fröken Johansson jobbar, har sponsrat en del åt Sir Reg så fick ABF ett antal fribiljetter till konserten. Därav min medverkan.
Vi kom dit ett antal timmar innan konserten så vi hade lite tid att strosa runt på stan lite.
Okej, Oslo först då. Mitt direkta intryck av den korta vistelsen var att det är en väldigt ful stad, helt i avsaknad av ett eget uttryck. Köpenhamn, Helsingfors, och framförallt Stockholm är väldigt vackra städer - men Oslo var inget vidare av det jag såg.
Men att bila till Norge, över riksgränsen, är någonting jag alltid velat gjort, så det var en intressant upplevelse.
Okej, konserten då. Det började med ett japanskt band vid namn Hat trickers - och de var väldigt häftiga tycker jag, och väl värda att kolla upp. Sedan gick Sir Reg på, och då jävlar blev då åka - irish style! Kanske lite väl mycket åka av, då nertempo låtar här och där hade inte varit fel. Men helt okej.
Sedan gick huvudattraktionen Misfits på, till tonerna av den läskiga filmmusiken ifrån Halloween. Sedan var det ös i 110 km/h. Förstår inte hur gubbarna orkade? Och vilket jävla ljud! Som en mindre bomb i dryga två timmar. Lite för långt, lite för högt, lite för enformigt, men helt okej.
Sedan for minibussen hemåt i natten, och framåt sex i morse var vi hemma igen.
Här är vi som åkte:
Här är The Misfits:
Här är de häftiga japanerna The Hat trickers:
Här är Sir Reg:
Anledningen till min tripp dit var att jag hade ynnesten att få följa med Fröken Johansson, och hennes små adepter, på en konsert med Misfits - och anledningen till konserten var att KAK-bandet Sir Reg agerar förband åt Misfits på deras Europaturné, och eftersom att ABF, där Fröken Johansson jobbar, har sponsrat en del åt Sir Reg så fick ABF ett antal fribiljetter till konserten. Därav min medverkan.
Vi kom dit ett antal timmar innan konserten så vi hade lite tid att strosa runt på stan lite.
Okej, Oslo först då. Mitt direkta intryck av den korta vistelsen var att det är en väldigt ful stad, helt i avsaknad av ett eget uttryck. Köpenhamn, Helsingfors, och framförallt Stockholm är väldigt vackra städer - men Oslo var inget vidare av det jag såg.
Men att bila till Norge, över riksgränsen, är någonting jag alltid velat gjort, så det var en intressant upplevelse.
Okej, konserten då. Det började med ett japanskt band vid namn Hat trickers - och de var väldigt häftiga tycker jag, och väl värda att kolla upp. Sedan gick Sir Reg på, och då jävlar blev då åka - irish style! Kanske lite väl mycket åka av, då nertempo låtar här och där hade inte varit fel. Men helt okej.
Sedan gick huvudattraktionen Misfits på, till tonerna av den läskiga filmmusiken ifrån Halloween. Sedan var det ös i 110 km/h. Förstår inte hur gubbarna orkade? Och vilket jävla ljud! Som en mindre bomb i dryga två timmar. Lite för långt, lite för högt, lite för enformigt, men helt okej.
Sedan for minibussen hemåt i natten, och framåt sex i morse var vi hemma igen.
Här är vi som åkte:
Här är The Misfits:
Här är de häftiga japanerna The Hat trickers:
Här är Sir Reg:
Utvandrar tillfälligt
Nu drar jag till grannlandet en kortis. Norge, ni vet. Oslo närmare bestämt. Det ska bli jävla roligt, tror jag.
Hej så länge.
Hej så länge.
00.12
Och hur jag bakfull och patetisk vid en stolpe försöker säga nåt alldeles för stort. Vi kommer aldrig bli nya igen, men aldrig bli gamla heller, Eva.
Och upp går solen så säkert, så säker på sig själv. Men när augusti får dig att bryta samman, tänk på mig, vi är nåt tillsammans. Eva, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på blåsarna.
Och upp går solen så säkert, så säker på sig själv. Men när augusti får dig att bryta samman, tänk på mig, vi är nåt tillsammans. Eva, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på blåsarna.
Kvällens vaggvisa
Vi är fortfarande med! ...och någon att fira
Det gick tillslut, men det började åt helvete i matchen mot Fagersta som vi vann med 5-2.
Vi öppnade bra och hade bud på mål direkt, men så fick Fagersta 1-0 alldeles för enkelt. Och kort därefter kom 2-0 minst lika enkelt. Vi var helt klart i gungning då.
Men så fick vi en straff i slutminuterna efter att Marcelo blivit neddragen av deras målvakt, vilket innebar utvisning också. Den satte Loke säkert, och i halvtid var vi fast bestämda att bara gasa i den andra halvleken.
Så blev det, och kvitteringen kom ganska omgående genom Berga. Sedan kunde Blondie Bubble Boy öka på till 3-2, följt av Bergas 4-2-mål, innan Tero satte sista målet till 5-2.
Den andra halvleken kunde vi spela ut mot deras 10 man, och hade vi inte grejat det här så har vi inget med toppstriden att göra. Vi skulle bara vinna. Vi gör en stark vändning, men den första halvleken var inget vidare med tanke på att vi hamnar i underläge. Vi ska inte behöva hamna i det läget att vi måste jaga mål. Det ska vara tvärtom. Men men, nu får vi njuta av segern.
Jag då? Jo, det gick väl hyfsat, sådär, men det är en sak som irriterar mig något fruktansvärt. Jag pratade innan om att jag skulle börja spela lite tuffare igen i närkamperna, bli lite mer av mitt gamla jag - men vad händer? Jo, deras 2-0-mål föregås av ett agerande ifrån mig som kan klassas som definitionen av "att vara för snäll". Jag vete fan vad som hände, jag fick nån blackout. Istället för att trycka till och drämma iväg bolljäveln så stod jag som paralyserad, och deras kille kunde friställa en anfallare som slog bollen i mål. Så illa, så illa, så illa. Jag vet fortfarande inte vad som hände med mig?
En sån här grej brukar kunna förstöra hela kvällen för mig, men nu skiter jag i det och gläds enbart över de tre poängen.
Och en helt annan grej...
Idag fyller Kent Agent 60 år. Det är värt ett HIPP HIPP HURRA! HURRA! HURRA!
Stort stort grattis, din lilla rackare.
Vi öppnade bra och hade bud på mål direkt, men så fick Fagersta 1-0 alldeles för enkelt. Och kort därefter kom 2-0 minst lika enkelt. Vi var helt klart i gungning då.
Men så fick vi en straff i slutminuterna efter att Marcelo blivit neddragen av deras målvakt, vilket innebar utvisning också. Den satte Loke säkert, och i halvtid var vi fast bestämda att bara gasa i den andra halvleken.
Så blev det, och kvitteringen kom ganska omgående genom Berga. Sedan kunde Blondie Bubble Boy öka på till 3-2, följt av Bergas 4-2-mål, innan Tero satte sista målet till 5-2.
Den andra halvleken kunde vi spela ut mot deras 10 man, och hade vi inte grejat det här så har vi inget med toppstriden att göra. Vi skulle bara vinna. Vi gör en stark vändning, men den första halvleken var inget vidare med tanke på att vi hamnar i underläge. Vi ska inte behöva hamna i det läget att vi måste jaga mål. Det ska vara tvärtom. Men men, nu får vi njuta av segern.
Jag då? Jo, det gick väl hyfsat, sådär, men det är en sak som irriterar mig något fruktansvärt. Jag pratade innan om att jag skulle börja spela lite tuffare igen i närkamperna, bli lite mer av mitt gamla jag - men vad händer? Jo, deras 2-0-mål föregås av ett agerande ifrån mig som kan klassas som definitionen av "att vara för snäll". Jag vete fan vad som hände, jag fick nån blackout. Istället för att trycka till och drämma iväg bolljäveln så stod jag som paralyserad, och deras kille kunde friställa en anfallare som slog bollen i mål. Så illa, så illa, så illa. Jag vet fortfarande inte vad som hände med mig?
En sån här grej brukar kunna förstöra hela kvällen för mig, men nu skiter jag i det och gläds enbart över de tre poängen.
Och en helt annan grej...
Idag fyller Kent Agent 60 år. Det är värt ett HIPP HIPP HURRA! HURRA! HURRA!
Stort stort grattis, din lilla rackare.
Gameday!
Så var det match igen. Ikväll står brunkarna Fagersta på motståndarnas planhalva nere på Runevallen, och lär bli en jävla kamp.
Fagersta är Fagersta och har alltid varit Fagersta. De mörschar. Inget trix och skönspel, det är rakt på sak med långa bollar följt av ett helt lags förhoppning om att jaga ikapp bollen och, helst, glidtackla in den i mål.
Fagersta krigar för att hänga kvar, vi krigar för att lämna och avancera uppåt. Två lag som krigar om olika, fast ändå liknande, saker. Intressant.
Det ska bli kul som fan, som alltid. Källe är avstängd, och han hade nog behövts i en sån här match, men istället får vi tillbaka Marcelo vilket är ett offensivt tillskott.
På med blåstället.
Fagersta är Fagersta och har alltid varit Fagersta. De mörschar. Inget trix och skönspel, det är rakt på sak med långa bollar följt av ett helt lags förhoppning om att jaga ikapp bollen och, helst, glidtackla in den i mål.
Fagersta krigar för att hänga kvar, vi krigar för att lämna och avancera uppåt. Två lag som krigar om olika, fast ändå liknande, saker. Intressant.
Det ska bli kul som fan, som alltid. Källe är avstängd, och han hade nog behövts i en sån här match, men istället får vi tillbaka Marcelo vilket är ett offensivt tillskott.
På med blåstället.
Bra start på Idol
Det är samma visa varje år. Idol drar igång igen, och man känner bara: "Äh fy fan i år skiter jag verkligen i den där jävla sörjan!". Men så tänker man: "Ja, visst, okej, jag kan titta på första programmet. Men inget mer.", och sedan sitter man i skiten igen. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att det är bra kvalité år efter år, men lik förbannat tittar man.
Men i år var det annorlunda. Känslan inför var densamma, men efter att ha sett premiärprogrammet (på webb-tv) så blev jag positivt överraskad. Vilken jävla kanonstart! Det var nerv (nåja), talang, glädje och lite lite sorg. Visst fanns det fortfarande pajiga inslag med töntar som såg sin chans till 1 minute of fame - men det överskuggades av allt det andra.
Jag menar...Redan den första sökanden visade ju klass, och sedan fortsatte det med gitarr-tjejen som var grym. Och vilken vändning det blev på de där fjolliga tjejerna som kom in. Utskällning, gör om, gör rätt, guldbiljett. Och den där tjejen som haft knas med rösten i 3 år som kom in och sjöng järnet. Snacka om att sjunga med f***an, och med det menar jag bara positivt. Eller den där snubben som blev dödförklarad som artist av juryn förra året, som nu kom igen och fick dem att ta tillbaka varenda ord.
Det var riktigt bra TV rakt igenom, vad skönt det var att inte Peter Jihdes ansikte utgjorde 80% av programtiden.
Fortsätter det så här så kommer jag att sitta som klistrad framför Idol i höst.
Men i år var det annorlunda. Känslan inför var densamma, men efter att ha sett premiärprogrammet (på webb-tv) så blev jag positivt överraskad. Vilken jävla kanonstart! Det var nerv (nåja), talang, glädje och lite lite sorg. Visst fanns det fortfarande pajiga inslag med töntar som såg sin chans till 1 minute of fame - men det överskuggades av allt det andra.
Jag menar...Redan den första sökanden visade ju klass, och sedan fortsatte det med gitarr-tjejen som var grym. Och vilken vändning det blev på de där fjolliga tjejerna som kom in. Utskällning, gör om, gör rätt, guldbiljett. Och den där tjejen som haft knas med rösten i 3 år som kom in och sjöng järnet. Snacka om att sjunga med f***an, och med det menar jag bara positivt. Eller den där snubben som blev dödförklarad som artist av juryn förra året, som nu kom igen och fick dem att ta tillbaka varenda ord.
Det var riktigt bra TV rakt igenom, vad skönt det var att inte Peter Jihdes ansikte utgjorde 80% av programtiden.
Fortsätter det så här så kommer jag att sitta som klistrad framför Idol i höst.
Helt enligt planerna
6-0. Precis vad man kan kräva mot ett sånt här motstånd. Bra. Jobbet utfört.
Fast jag börjar bli tveksam till Toivonen. Är formtoppen över? Blev det inte mer än så här?
Och Mellberg... Jag är så dum att jag tycker att det var en fin tackling. För hård, så definitivt frispark. En varning på det också hade inte varit fel. Men rött kort? Utvisning? Nääeeee. Inte enligt min mening, vilket kanske inte är den rätta. Men jag tycker det var hårt dömt. Han hoppar, lite, och det är väl några dobbar med i spelet...men det måste man väl få göra. Han är ju på bollen först! Regeländring, tack!
Vem fan ska nu sätta stopp för holländarna? Jag ser bara en enda lösning: övertala Teddy Lucic till en comeback. Han är fortfarande helt fläckfri i sitt agerande, måhända i Allsvenskan, men karln har en utomjordisk förmåga att lägga sig på den nivån han spelar. Lucic skulle vara stabil som en norrländsk skogshuggare mot Holland.
Nog om Zlatan och landslaget nu. Nu vill jag se honom i Milan.
Fast jag börjar bli tveksam till Toivonen. Är formtoppen över? Blev det inte mer än så här?
Och Mellberg... Jag är så dum att jag tycker att det var en fin tackling. För hård, så definitivt frispark. En varning på det också hade inte varit fel. Men rött kort? Utvisning? Nääeeee. Inte enligt min mening, vilket kanske inte är den rätta. Men jag tycker det var hårt dömt. Han hoppar, lite, och det är väl några dobbar med i spelet...men det måste man väl få göra. Han är ju på bollen först! Regeländring, tack!
Vem fan ska nu sätta stopp för holländarna? Jag ser bara en enda lösning: övertala Teddy Lucic till en comeback. Han är fortfarande helt fläckfri i sitt agerande, måhända i Allsvenskan, men karln har en utomjordisk förmåga att lägga sig på den nivån han spelar. Lucic skulle vara stabil som en norrländsk skogshuggare mot Holland.
Nog om Zlatan och landslaget nu. Nu vill jag se honom i Milan.
Kvällens vaggvisa
David mot trevliga Goliat
Anders Svensson och Johan Elmander spelar inte ikväll mot San Marino. Jag antar att Svensson inte är helt återställd, och att man känner att man har råd att vila honom. Så nu får lille Kim spela i alla fall, och lyckas han inte prestera mot San Marino så vete fan.
Att Elmander inte spelar rör mig inte i ryggen. Han verkar vara en fin kille och man kan inte säga att han inte ger allt varje gång han är med - men han räcker dessvärre inte till på landslagsnivå, känns det som. Han är så fruktansvärt ofarlig framför mål och oftast riktigt ovän med bollen. Han kan springa sönder ett försvar, det kan han, men annars händer det inte så mycket. Då är det bättre att slänga in Sebastian Larsson, som har en känslig högerfot och även är kapabel till att kriga satan.
Annars hade jag gärna sett Tobias Hysén. Kanske istället för Emir Bajrami som hade det lite tufft senast. Fast å andra sidan, mot ett sånt här motstånd kan det bli åka av om Emir får utmana.
För övrigt har jag varit i San Marino. Det är ett fint litet land. Eller by, ska man väl säga. Väldigt spartanskt, fast med en italienskt exotisk touch.
Det var ganska länge sedan nu, men jag minns än idag den där roliga tjocka farbrorn som hade en vinaffär. Han blev alldeles lyrisk när han såg att jag hade Roberto Baggio på ryggen, då Baggio hade tryckt in två mål och sett till att Milan vann dagen innan.
Att Elmander inte spelar rör mig inte i ryggen. Han verkar vara en fin kille och man kan inte säga att han inte ger allt varje gång han är med - men han räcker dessvärre inte till på landslagsnivå, känns det som. Han är så fruktansvärt ofarlig framför mål och oftast riktigt ovän med bollen. Han kan springa sönder ett försvar, det kan han, men annars händer det inte så mycket. Då är det bättre att slänga in Sebastian Larsson, som har en känslig högerfot och även är kapabel till att kriga satan.
Annars hade jag gärna sett Tobias Hysén. Kanske istället för Emir Bajrami som hade det lite tufft senast. Fast å andra sidan, mot ett sånt här motstånd kan det bli åka av om Emir får utmana.
För övrigt har jag varit i San Marino. Det är ett fint litet land. Eller by, ska man väl säga. Väldigt spartanskt, fast med en italienskt exotisk touch.
Det var ganska länge sedan nu, men jag minns än idag den där roliga tjocka farbrorn som hade en vinaffär. Han blev alldeles lyrisk när han såg att jag hade Roberto Baggio på ryggen, då Baggio hade tryckt in två mål och sett till att Milan vann dagen innan.
The boys are back in town
Lås oss då kort beröra det faktum att Filip & Fredrik är tillbaka i rutan, med sitt program Lite sällskap där de ska hjälpa fyra singlar i värmländska Grums att hitta kärleken.
Fy fan så underbart att se dem igen. Jag missade ju Boston tea party i våras, då de inte sände det på de australiensiska kanalerna, men det tog jag snabbt igen på webben när jag kom, så det var befriande att få se dem "live" igen, så att säga.
Lite sällskap är väl ungefär som Tur i kärlek möter matchmaker.com "med en liten tvist", som grabbarna själva skulle kunna ha uttryckt det. Roligt, men också rörande och nästan lite sorgset, sådär, att få skåda ensamheten i vitögat.
Det är ju någonting helt nytt för duon, och jag var rädd att det skulle kunna bli lite för mycket "feel good-TV" av det hela, men de sätter sin prägel på det hela så man känner sig ändå väldigt hemma i Filip & Fredrik-universumet.
"Det är det ärligaste vi har gjort" har duon sagt, och det är mycket möjligt. Jag skrattade i alla fall gott åt de härliga värmländska karaktärerna, och såklart som alltid åt den mästerliga redigeringen, och jag ser mycket fram emot att följa serien. Av första programmet att dömma är det kanske inte det bästa dem gjort, men det är ändå solljus bättre än mycket annat som visas på TV idag.
För övrigt var min första notering att pojkarna, och då främst Filip, har lagt på sig en del sedan sist man såg dem. Och det är ju fullständigt skit samma.
Fy fan så underbart att se dem igen. Jag missade ju Boston tea party i våras, då de inte sände det på de australiensiska kanalerna, men det tog jag snabbt igen på webben när jag kom, så det var befriande att få se dem "live" igen, så att säga.
Lite sällskap är väl ungefär som Tur i kärlek möter matchmaker.com "med en liten tvist", som grabbarna själva skulle kunna ha uttryckt det. Roligt, men också rörande och nästan lite sorgset, sådär, att få skåda ensamheten i vitögat.
Det är ju någonting helt nytt för duon, och jag var rädd att det skulle kunna bli lite för mycket "feel good-TV" av det hela, men de sätter sin prägel på det hela så man känner sig ändå väldigt hemma i Filip & Fredrik-universumet.
"Det är det ärligaste vi har gjort" har duon sagt, och det är mycket möjligt. Jag skrattade i alla fall gott åt de härliga värmländska karaktärerna, och såklart som alltid åt den mästerliga redigeringen, och jag ser mycket fram emot att följa serien. Av första programmet att dömma är det kanske inte det bästa dem gjort, men det är ändå solljus bättre än mycket annat som visas på TV idag.
För övrigt var min första notering att pojkarna, och då främst Filip, har lagt på sig en del sedan sist man såg dem. Och det är ju fullständigt skit samma.
Kvällens vaggvisa
Kanske inte Roy Keane, men Wernbloom?
Jag har märkt en sak. Jag har kommit på mig själv att spela mycket..."snällare" sedan jag kom tillbaka och spelade fotboll igen. Lite mer avvaktande. Fjantigare, skulle jag vilja uttrycka det.
Vet inte varför jag börjat fega, för jag är inte alls rädd i närkamperna. Eller kanske är det inte feghet? Kanske är det "smarthet"?
Förr så tvekade jag inte att bräka på i 150 km/h i närkamperna. Det var en av mina styrkor, tyckte jag, men kanske också en av mina svagheter då jag ofta var avstängd och emellanåt orsakade frisparkar.
Det började när jag kom upp i a-laget, och jag tänkte att nu måste jag "visa och hävda mig". Därefter tvekade jag inte att smacka på i en närkamp med Dallas. Och allt det där föll till min fördel, så jag la in det som en del i mitt spelsätt.
Jag älskar att smälla på i en närkamp. Det finns inget skönare än att satsa riktigt jävla ordentligt och sedan vinna en duell. En gång, i en b-lagsmatch mot Syrianska, såg jag till att tre man ur deras lag fick lämna planen efter att jag sprungit in i dem - och alla gångerna var det schyssta närkamper. Jag förespråkar tufft spel, inte fult spel.
Men nu har det gått förlorat. I början, efter att jag började spela igen, så var det för att benen inte hängde med och jag hann helt enkelt inte in i närkamperna eller ner för att glidtackla. Men sedan har det fortsatt. Jag följer hellre med, avvaktar, styr, och förhoppningsvis bryter. Det kanske är bra. Det kanske är jävligt bra. Jag har fått två varningar under höstsäsongen, och båda var för tröjdragningar som en följd av att jag inte riktigt hann med.
Sedan vet jag att Tränare Jocke inte gillar när man gör så kallade "onödiga glidtacklingar", det vill säga när man glidtacklar fast man inte behöver det, istället för att stå upp på benen. Det har ju annars varit mitt signum - och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt roligt att sätta in en skön glidtackling.
Men om det gör mig till en sämre fotbollsspelare så får jag lägga den "glädjen" åt sidan. Däremot hindrar det ju inte mig ifrån att gå in tufft i närkamperna, och den förmågan har jag tappat lite. På onsdag, mot Fagersta, ska jag bli mitt gamla jag igen och smälla på utav bara fan, fast på ett schysst sätt. Jag kommer att stå upp, men en och annan glidtackling kommer jag nog att dela ut. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån, inte ens när jag blir veteran.
Vet inte varför jag börjat fega, för jag är inte alls rädd i närkamperna. Eller kanske är det inte feghet? Kanske är det "smarthet"?
Förr så tvekade jag inte att bräka på i 150 km/h i närkamperna. Det var en av mina styrkor, tyckte jag, men kanske också en av mina svagheter då jag ofta var avstängd och emellanåt orsakade frisparkar.
Det började när jag kom upp i a-laget, och jag tänkte att nu måste jag "visa och hävda mig". Därefter tvekade jag inte att smacka på i en närkamp med Dallas. Och allt det där föll till min fördel, så jag la in det som en del i mitt spelsätt.
Jag älskar att smälla på i en närkamp. Det finns inget skönare än att satsa riktigt jävla ordentligt och sedan vinna en duell. En gång, i en b-lagsmatch mot Syrianska, såg jag till att tre man ur deras lag fick lämna planen efter att jag sprungit in i dem - och alla gångerna var det schyssta närkamper. Jag förespråkar tufft spel, inte fult spel.
Men nu har det gått förlorat. I början, efter att jag började spela igen, så var det för att benen inte hängde med och jag hann helt enkelt inte in i närkamperna eller ner för att glidtackla. Men sedan har det fortsatt. Jag följer hellre med, avvaktar, styr, och förhoppningsvis bryter. Det kanske är bra. Det kanske är jävligt bra. Jag har fått två varningar under höstsäsongen, och båda var för tröjdragningar som en följd av att jag inte riktigt hann med.
Sedan vet jag att Tränare Jocke inte gillar när man gör så kallade "onödiga glidtacklingar", det vill säga när man glidtacklar fast man inte behöver det, istället för att stå upp på benen. Det har ju annars varit mitt signum - och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt roligt att sätta in en skön glidtackling.
Men om det gör mig till en sämre fotbollsspelare så får jag lägga den "glädjen" åt sidan. Däremot hindrar det ju inte mig ifrån att gå in tufft i närkamperna, och den förmågan har jag tappat lite. På onsdag, mot Fagersta, ska jag bli mitt gamla jag igen och smälla på utav bara fan, fast på ett schysst sätt. Jag kommer att stå upp, men en och annan glidtackling kommer jag nog att dela ut. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån, inte ens när jag blir veteran.
Guld och gröna skogar
Den här perioden, i övergången från sommar till höst, gör mig gott. Jag vet inte om det är just nu eller om det alltid är så, men jag tror att det alltid funnits någonting i denna förvandling som tilltalat mig.
Luften förändras, färgerna byter färg och ytan på naturen är så krispigt klar. Som att få nya, eller starkare, linser.
Efter en hel natt i grubbleriets tecken har jag idag gjort ingenting men väldigt mycket. Man kan säga att jag tagit tid för sånt som anses självklart och slentrianmässigt oviktigt, men som i grund och botten är essensen till ett välmående liv. Det är inte alla som gör det, delvis för att man inte har tillräckligt med tid, vilket jag har gott om, men även de få stunder då tillfälle ges så väljer de flesta, mer eller mindre omedvetet, att blunda för det som finns rakt framför en.
"Håhå jaja vad han babblar den där new age-totten", tycker ni. Men kanske, kanske, kanske gör jag inte det. Kanske lever jag ett ekonomiskt oberoende liv? Kanske är jag bland de rikaste? Ibland.
Luften förändras, färgerna byter färg och ytan på naturen är så krispigt klar. Som att få nya, eller starkare, linser.
Efter en hel natt i grubbleriets tecken har jag idag gjort ingenting men väldigt mycket. Man kan säga att jag tagit tid för sånt som anses självklart och slentrianmässigt oviktigt, men som i grund och botten är essensen till ett välmående liv. Det är inte alla som gör det, delvis för att man inte har tillräckligt med tid, vilket jag har gott om, men även de få stunder då tillfälle ges så väljer de flesta, mer eller mindre omedvetet, att blunda för det som finns rakt framför en.
"Håhå jaja vad han babblar den där new age-totten", tycker ni. Men kanske, kanske, kanske gör jag inte det. Kanske lever jag ett ekonomiskt oberoende liv? Kanske är jag bland de rikaste? Ibland.
Kvällens vaggvisa
Där livet och skratten aldrig dör
Jag skriver nya rader på det där brevet som aldrig riktigt kom fram. Jag längtar efter någonting som ändå alltid kan ta slut.
Allt som jag har finns inte kvar. Min tid i vind har blåst förbi, och min bro till det nya, till dig, har just börjat byggas.
Jag fick ett brev från en barndomsvän från igår. Som ett vykort över allt det jag såg och upplevde, som ett bevis på att även jag varit liten en gång. Han skrev att det var så mycket enklare förr, men också att allt det svåra gör att han för första gången känner sig levande. Och kanske är det så.
Ladugårdsvägen är inte längre det Easy Street det en gång var. Nya barn pryder den torra hårda asfalten, som gjord för att aldrig slå sig på, och jag ser i dem allt det jag en gång kände. Jag försöker smittas, men det känns bara som att jag inkräktar på deras magiska universum.
Det som verkade så självklart då, nu för tiden får man kämpa för små korta stunder av lycka och välbehag.
Hundarna i Kungsör har flytt. De blev till runaways där långt bort inte är tillräckligt långt bort. "Det måste finnas någonting bättre. Bara lite till, bara lite längre...". Kvar finns bara valparna, utan någon som helst förhoppning om att växa upp.
Någon skrev till mig för att tacka för ett gott år, det är snart ett år sedan och jag undrar...var blev jag av?
Vi börjar så sakteligen skifta färg. Rosé blir till gin och vi syns alltmer sällan på gatorna där vi bor. Men som höstsolen värmer i denna blåsiga tid måste man ta tillvara på de korta ljusglimtarna. För tillslut är det svart, och även om månen är med så är man ändå alltid lika ensam.
Man föds ensam och dör likaså, där emellan skulle det vara skönt med lite sällskap.
Någon knackade mig på axeln och gav mig en kram. Det är just då jag mår så bra. Men hon gick vidare, tittade aldrig bakåt, och sedan tänker jag på henne för alltid.
Jag drivs av det där att kunna få någon som aldrig egentligen kan bli min. När de skrattade åt mig och min hopplöshet visste jag att jag var rätt ute. Och någon dag ska du få se vad jag är beredd att ge. Det som inte syns utanpå är din hemlighet att få uppleva.
Det är ingen som vet men någon dag ska du få se.
Vila vidare lilla flicka i rosa och blå viol. Det som verkar otänkbart kanske ligger närmare sanningen än du tror. En dag ska jag kyssa dig till liv, och alla platser i världen är våra att upptäcka. Och om någon annan knackar på din dörr fram till dess är det aldrig ditt fel. Vem vill inte uppleva en natt i rosa och blå viol? Och om du tröttnar på att vänta en evighet är det aldrig ditt fel. Jag måste bara lära mig att bli den jag helst av allt vill vara först.
Allt som jag har finns inte kvar. Min tid i vind har blåst förbi, och min bro till det nya, till dig, har just börjat byggas.
Jag fick ett brev från en barndomsvän från igår. Som ett vykort över allt det jag såg och upplevde, som ett bevis på att även jag varit liten en gång. Han skrev att det var så mycket enklare förr, men också att allt det svåra gör att han för första gången känner sig levande. Och kanske är det så.
Ladugårdsvägen är inte längre det Easy Street det en gång var. Nya barn pryder den torra hårda asfalten, som gjord för att aldrig slå sig på, och jag ser i dem allt det jag en gång kände. Jag försöker smittas, men det känns bara som att jag inkräktar på deras magiska universum.
Det som verkade så självklart då, nu för tiden får man kämpa för små korta stunder av lycka och välbehag.
Hundarna i Kungsör har flytt. De blev till runaways där långt bort inte är tillräckligt långt bort. "Det måste finnas någonting bättre. Bara lite till, bara lite längre...". Kvar finns bara valparna, utan någon som helst förhoppning om att växa upp.
Någon skrev till mig för att tacka för ett gott år, det är snart ett år sedan och jag undrar...var blev jag av?
Vi börjar så sakteligen skifta färg. Rosé blir till gin och vi syns alltmer sällan på gatorna där vi bor. Men som höstsolen värmer i denna blåsiga tid måste man ta tillvara på de korta ljusglimtarna. För tillslut är det svart, och även om månen är med så är man ändå alltid lika ensam.
Man föds ensam och dör likaså, där emellan skulle det vara skönt med lite sällskap.
Någon knackade mig på axeln och gav mig en kram. Det är just då jag mår så bra. Men hon gick vidare, tittade aldrig bakåt, och sedan tänker jag på henne för alltid.
Jag drivs av det där att kunna få någon som aldrig egentligen kan bli min. När de skrattade åt mig och min hopplöshet visste jag att jag var rätt ute. Och någon dag ska du få se vad jag är beredd att ge. Det som inte syns utanpå är din hemlighet att få uppleva.
Det är ingen som vet men någon dag ska du få se.
Vila vidare lilla flicka i rosa och blå viol. Det som verkar otänkbart kanske ligger närmare sanningen än du tror. En dag ska jag kyssa dig till liv, och alla platser i världen är våra att upptäcka. Och om någon annan knackar på din dörr fram till dess är det aldrig ditt fel. Vem vill inte uppleva en natt i rosa och blå viol? Och om du tröttnar på att vänta en evighet är det aldrig ditt fel. Jag måste bara lära mig att bli den jag helst av allt vill vara först.
Besynnerligt beteende
Det känns fortfarande lite bitter. Faktiskt. Jag har svårt att släppa det. Fan så onödigt. Och Södra vann och gick om oss igen.
Men men...vi har ju fortfarande allting i egna händer.
På tal om fotboll, fast egentligen inte alls... Såg igår på magazin24.se att det var halabaloo i Arboga igår.
Tydligen hade AIK:s och Djurgårdens exemplariska "supportrar" bestämt träff på Norra Ågatan för lite lördagsunderhållning. Sköna människor, det där.
Men jag säger så här; om de nu har ett brinnade behov av att slås och leva satan så är det väl bra att de gör det med varandra, så inga oskyldiga kommer till skada. De bestämmer tid och plats, träffas och gör upp. Fine.
Sedan kunde man se hur utslagna människor låg på marken, efter att ha blivit slagna och sparkade medan de låg ner, samtidigt som någon ropar: "Fort! Hämta första hjälpen-lådan i bilen!". Tycker jag synd om dessa misshandlade människor? Nej. De visste precis vad de gedde sig in i - och då får snällt ta konsekvenserna för det.
Man kunde även se "AIK:are" som kramade om "Djurgårdare" efteråt och tackade för "en god match", följt av kommentaren: "Jag har alltid haft respekt för Djurgårdare". Mycket märkligt.
Jag undrar bara; hur såg det ut på tågresan hem?
Men men...vi har ju fortfarande allting i egna händer.
På tal om fotboll, fast egentligen inte alls... Såg igår på magazin24.se att det var halabaloo i Arboga igår.
Tydligen hade AIK:s och Djurgårdens exemplariska "supportrar" bestämt träff på Norra Ågatan för lite lördagsunderhållning. Sköna människor, det där.
Men jag säger så här; om de nu har ett brinnade behov av att slås och leva satan så är det väl bra att de gör det med varandra, så inga oskyldiga kommer till skada. De bestämmer tid och plats, träffas och gör upp. Fine.
Sedan kunde man se hur utslagna människor låg på marken, efter att ha blivit slagna och sparkade medan de låg ner, samtidigt som någon ropar: "Fort! Hämta första hjälpen-lådan i bilen!". Tycker jag synd om dessa misshandlade människor? Nej. De visste precis vad de gedde sig in i - och då får snällt ta konsekvenserna för det.
Man kunde även se "AIK:are" som kramade om "Djurgårdare" efteråt och tackade för "en god match", följt av kommentaren: "Jag har alltid haft respekt för Djurgårdare". Mycket märkligt.
Jag undrar bara; hur såg det ut på tågresan hem?
Kvällens vaggvisa
Piss
Just nu känns det botten. Vi fick 0-0 mot Juventus och...ja, det svider nåt så fruktansvärt.
Juventus hade en farlig målchans på hela matchen, och skottet gick inte ens på mål, men vi hade samtidigt inte så fruktansvärt mycket att skryta över i målchanser heller. Dock ett par riktigt heta lägen, bland annat en hörna där Paulo fick öppet mål men dessvärre bommade.
Äh, jag vet inte, men vi var väl för ofarliga. Fy fan. Det här är skit. En poäng förvisso, men...nej. Fy fan.
Juventus hade en farlig målchans på hela matchen, och skottet gick inte ens på mål, men vi hade samtidigt inte så fruktansvärt mycket att skryta över i målchanser heller. Dock ett par riktigt heta lägen, bland annat en hörna där Paulo fick öppet mål men dessvärre bommade.
Äh, jag vet inte, men vi var väl för ofarliga. Fy fan. Det här är skit. En poäng förvisso, men...nej. Fy fan.
Skilda världar
På tal om det nya "roliga" landslaget.
Det var ganska roligt förut också. I alla fall när Filip & Fredrik var på presskonferenserna.
Det var ganska roligt förut också. I alla fall när Filip & Fredrik var på presskonferenserna.
Stabilt
Så har då vårat kära landslag inlett jakten på en EM-biljett, och ja...det gick ju vägen. Komfortabelt.
Man har väl ryckts med lite i den här romantiseringen som byggts upp i media att det är så roligt och vackert och bländade nu för tiden när vi spelar och att vi ska klacka oss hela vägen till mästerskapet i Polen/Ukraina 2012 - men kommer det ju inte att bli. Och jag behöver inte det. Det enda jag vill ha är ett landslag som spelar så tryggt och, hyffsat, lustfyllt som igår.
Det var ju inget snack om saken, och det var skönt att inte behöva vänta till den tredje tilläggsminuten innan vi kunde avgöra, som det brukar bli mot Ungern numera.
Zlatan var riktigt rolig att se i första halvleken, synd bara att pöjkarna runtomkring honom inte kunde förvalta mackorna. Fast han hade å andra sidan ett par lägen själv att smacka in dem.
Men, men, det känns ju självklart att en blåvit Ängel ska ro hem segern tillslut - och nu är det väl inget snack om vem som ska spela av Pontus Wernbloom och Kim Källström. Lille Kim fick ju komma in igår ändå tidigt på grund av geniet Anders Svenssons skada, ett stort avbräck såklart, så då behövde han inte tjura ner sig efter matchen.
Ja, och så till en helt annan match. Den om oss, den vi ska spela idag. Mot Juventus, på Råbys konstgräs.
Jag har respekt för Juventus, trot att vi har dubbelt så många poäng som dem i serien. Det är ett lurigt lag, och ger man dem lillfingret kan de mycket väl sluka åt sig hela handen. Så det ska vi inte göra. Ge dem lillfingret. Vi ska bestämma och vi ska vinna.
Man har väl ryckts med lite i den här romantiseringen som byggts upp i media att det är så roligt och vackert och bländade nu för tiden när vi spelar och att vi ska klacka oss hela vägen till mästerskapet i Polen/Ukraina 2012 - men kommer det ju inte att bli. Och jag behöver inte det. Det enda jag vill ha är ett landslag som spelar så tryggt och, hyffsat, lustfyllt som igår.
Det var ju inget snack om saken, och det var skönt att inte behöva vänta till den tredje tilläggsminuten innan vi kunde avgöra, som det brukar bli mot Ungern numera.
Zlatan var riktigt rolig att se i första halvleken, synd bara att pöjkarna runtomkring honom inte kunde förvalta mackorna. Fast han hade å andra sidan ett par lägen själv att smacka in dem.
Men, men, det känns ju självklart att en blåvit Ängel ska ro hem segern tillslut - och nu är det väl inget snack om vem som ska spela av Pontus Wernbloom och Kim Källström. Lille Kim fick ju komma in igår ändå tidigt på grund av geniet Anders Svenssons skada, ett stort avbräck såklart, så då behövde han inte tjura ner sig efter matchen.
Ja, och så till en helt annan match. Den om oss, den vi ska spela idag. Mot Juventus, på Råbys konstgräs.
Jag har respekt för Juventus, trot att vi har dubbelt så många poäng som dem i serien. Det är ett lurigt lag, och ger man dem lillfingret kan de mycket väl sluka åt sig hela handen. Så det ska vi inte göra. Ge dem lillfingret. Vi ska bestämma och vi ska vinna.
Kvällens vaggvisa
En av våra största
Jag har börjat intressera mig väldigt mycket för Ted Gärdestad. Främst musikaliskt, men även om honom som person. Vem var denna människa vars liv tog slut tack vare elaka röster i hans huvud?
Den allmänna bilden av honom är väl den där spralliga och livsglada figuren med det långa håret som satt och skuttade bakom pianot - men den sista perioden av hans liv var ju allt annat än livsglad då han ständigt hörde röster i huvudet som ville honom ont, och som till och med uppmanade honom att ta livet av sig.
Det började nån gång på 80-talet, då han begav sig till USA för att gå med i en religös sekt för att finna svar och finna sig själv, och allting eskalerade några år senare då rykten gjorde gällande att det var Ted Gärdestad som hade mördat Olof Palme. Då blev han övertygad om att "onda krafter" ville honom illa, och det var väl där hans schizofreni bredde ut sig fullständigt.
En väldigt tragisk utveckling på ett liv som annars var så full av glädje och kärlek. Den sista skivan kom 1994, och istället för titlar som För kärlekens skull så hette det nu I den stora sorgens famn.
Men låtarna lever kvar, de är odödliga, och förutom de givna klassikerna så har jag nu börjat gräva ner mig i de mer okända, fast dock minst lika fina, alsterna. Det är en givande djupdykning.
Den allmänna bilden av honom är väl den där spralliga och livsglada figuren med det långa håret som satt och skuttade bakom pianot - men den sista perioden av hans liv var ju allt annat än livsglad då han ständigt hörde röster i huvudet som ville honom ont, och som till och med uppmanade honom att ta livet av sig.
Det började nån gång på 80-talet, då han begav sig till USA för att gå med i en religös sekt för att finna svar och finna sig själv, och allting eskalerade några år senare då rykten gjorde gällande att det var Ted Gärdestad som hade mördat Olof Palme. Då blev han övertygad om att "onda krafter" ville honom illa, och det var väl där hans schizofreni bredde ut sig fullständigt.
En väldigt tragisk utveckling på ett liv som annars var så full av glädje och kärlek. Den sista skivan kom 1994, och istället för titlar som För kärlekens skull så hette det nu I den stora sorgens famn.
Men låtarna lever kvar, de är odödliga, och förutom de givna klassikerna så har jag nu börjat gräva ner mig i de mer okända, fast dock minst lika fina, alsterna. Det är en givande djupdykning.
Det behövs så lite för att vara så roligt
Bland det roligaste som finns i världen är när män, helst äldre män, pratar för själv, helst mumlar, i ett förvirrat tillstånd. Extra roligt blir det när de slänger i lite svordomar, typ som "Va fan...?" eller "Va i helvete...?" eller "Det var det jävligaste...". Det allra roligaste är om man uttalar ordet "fan" med a:et som det låter i alfabetet. Det är väldigt gubbigt och roligt.
Typ: "Men var fan gjorde jag av den där lappen. Det var väl det jävligaste. Hmmm. Ja det är märkligt det här. Nog är det väl självaste fan. Men va i...".
Eller som en av mina största humor-idoler brukar uttrycka sig när det går dåligt i landskamper: "MEN GUD I HELA HELVETET!!!". En märklig, men extremt rolig, ordkombination.
Och varför skriver jag om detta? Ja...säg det?
Typ: "Men var fan gjorde jag av den där lappen. Det var väl det jävligaste. Hmmm. Ja det är märkligt det här. Nog är det väl självaste fan. Men va i...".
Eller som en av mina största humor-idoler brukar uttrycka sig när det går dåligt i landskamper: "MEN GUD I HELA HELVETET!!!". En märklig, men extremt rolig, ordkombination.
Och varför skriver jag om detta? Ja...säg det?
Kvällens vaggvisa
En av världens bästa låtar, by the way...
Proffs
Det var ju Emmy-galan i USA för några dagar sedan. TV-Hollywoods egna Oscar-gala.
Aningen märkligt kändes det när kameran fångade in Tom Hanks, Steve Carrell, Susan Sarandon...och Alexander Skarsgård, som representerade True blood. Fast väldigt häftigt också. Det var precis som en landskamp, och där Skarsgård fick agera Sverige. Ja det var stort.
Sedan ser man hur långt efter Sverige ligger, eller hur överlägset före USA är, gällande galor och tv-produktion. Jag menar, titta på den här öppningen. Det kan ju inte vara så svårt. Se och lär, Sverige.
Aningen märkligt kändes det när kameran fångade in Tom Hanks, Steve Carrell, Susan Sarandon...och Alexander Skarsgård, som representerade True blood. Fast väldigt häftigt också. Det var precis som en landskamp, och där Skarsgård fick agera Sverige. Ja det var stort.
Sedan ser man hur långt efter Sverige ligger, eller hur överlägset före USA är, gällande galor och tv-produktion. Jag menar, titta på den här öppningen. Det kan ju inte vara så svårt. Se och lär, Sverige.
Någon att fira
Ge mig ett BLÄ! Ge mig ett C! Ge mig ett K! Ge mig en FISK! Ge mig ett EN! Vad blir det? Blä ck fisk en! Nej, vad blir det? BLÄCKFISKEN!!!!
Idag firar vi Bläckfisken, a.k.a Påven, a.k.a Soldaten, som fyller 24 år. Det är stort. Det är snäppet större än 23, och jag vidhåller att 24 är en bra ålder.
Han får väl fira med sandloppor och soltorkade sardiner på burk nere i Kosovo, tills dess att han kommer hem och den riktiga festen kan ta sin början.
Men grattis min kära vän, och välkommen in i Club 24.
Idag firar vi Bläckfisken, a.k.a Påven, a.k.a Soldaten, som fyller 24 år. Det är stort. Det är snäppet större än 23, och jag vidhåller att 24 är en bra ålder.
Han får väl fira med sandloppor och soltorkade sardiner på burk nere i Kosovo, tills dess att han kommer hem och den riktiga festen kan ta sin början.
Men grattis min kära vän, och välkommen in i Club 24.
Kvällens vaggvisa
Inte bra, men ack så viktigt...för att inte tala om skönt
Åh kära nån vilken pärs!
Matchen mot BK 30 blev en onödigt gastkramande historia - men vi vann tillslut med 2-1. "Så underbart, så skönt, så förlösande!", för att citera Arne Hegerfors efter att Martin Dahlin nickat in 3-1 mot Ryssland i VM-94.
Det blev en riktig grisseger, men de räknas ju också, och såna här segrar brukar kunna betyda att man tar hem en serie i slutändan. Det är långt kvar och vi ska absolut inte ta ut någonting i förskott, men såna här segrar är så viktiga.
Spelet stämde stundtals inte alls för oss och felprocenten var ovanligt hög. Ändå trummade vi på och ägde matchen igenom. BK 30 tog ledningen efter en misslyckad utrusning av Kaggen (ett av få misstag denna säsong), och den ledningen höll sig halvleken ut, trots Källes dubbelchanser, trots Teros friläge och trots Bergas halva friläge.
Men vi var ändå vid gott mod, och precis som mot IFK Västerås när vi låg under så kändes det hela tiden som att vi skulle greja det tillslut - och det gjode vi ju. Blondie Bubble Boy "gick in" med bollen i bröstet i kvitteringen till 1-1, och med 10 minuter kvar att spela så nickade Tero in det förlösande segermålet.
Jag frågade Kaggen efter matchen om han hade fått något skott på sig under hela matchen, och han kunde inte komma ihåg ett enda. Så BK 30 hade ingenting framåt, mer än långa bollar på höjden från mittfältet och ett par frisparkar och hörnor som vi kunde nicka bort.
Själv spelade jag vänsterback och det gick blandat. Den första halvleken är jag nöjd med, men i andra gick det lite sämre. Dels hade vi/jag en fruktansvärd sol i ögonen i inledningen av andra halvlek, den värsta jag någonsin varit med, den gick knappt att se någonting, och dels blev jag lite trött efter att ha sprungit på den tunga och ganska långhåriga planen. Det är ett jävla skit att man ska behöva vara så ojämn, men det är bara att jobba vidare. Efter en sån här skön seger skiter jag i min egen insats fullständigt, man måste bara njuta.
...och det blev ju inte sämre efteråt i omklädningsrummet när det förkunnades att Arboga Södra torskat borta mot Fagersta. Därmed gick vi upp i serieledning, en poäng före Södra som i helgen möter Sala, som i sin tur krigar för att ta igen på oss två.
Matchen mot BK 30 blev en onödigt gastkramande historia - men vi vann tillslut med 2-1. "Så underbart, så skönt, så förlösande!", för att citera Arne Hegerfors efter att Martin Dahlin nickat in 3-1 mot Ryssland i VM-94.
Det blev en riktig grisseger, men de räknas ju också, och såna här segrar brukar kunna betyda att man tar hem en serie i slutändan. Det är långt kvar och vi ska absolut inte ta ut någonting i förskott, men såna här segrar är så viktiga.
Spelet stämde stundtals inte alls för oss och felprocenten var ovanligt hög. Ändå trummade vi på och ägde matchen igenom. BK 30 tog ledningen efter en misslyckad utrusning av Kaggen (ett av få misstag denna säsong), och den ledningen höll sig halvleken ut, trots Källes dubbelchanser, trots Teros friläge och trots Bergas halva friläge.
Men vi var ändå vid gott mod, och precis som mot IFK Västerås när vi låg under så kändes det hela tiden som att vi skulle greja det tillslut - och det gjode vi ju. Blondie Bubble Boy "gick in" med bollen i bröstet i kvitteringen till 1-1, och med 10 minuter kvar att spela så nickade Tero in det förlösande segermålet.
Jag frågade Kaggen efter matchen om han hade fått något skott på sig under hela matchen, och han kunde inte komma ihåg ett enda. Så BK 30 hade ingenting framåt, mer än långa bollar på höjden från mittfältet och ett par frisparkar och hörnor som vi kunde nicka bort.
Själv spelade jag vänsterback och det gick blandat. Den första halvleken är jag nöjd med, men i andra gick det lite sämre. Dels hade vi/jag en fruktansvärd sol i ögonen i inledningen av andra halvlek, den värsta jag någonsin varit med, den gick knappt att se någonting, och dels blev jag lite trött efter att ha sprungit på den tunga och ganska långhåriga planen. Det är ett jävla skit att man ska behöva vara så ojämn, men det är bara att jobba vidare. Efter en sån här skön seger skiter jag i min egen insats fullständigt, man måste bara njuta.
...och det blev ju inte sämre efteråt i omklädningsrummet när det förkunnades att Arboga Södra torskat borta mot Fagersta. Därmed gick vi upp i serieledning, en poäng före Södra som i helgen möter Sala, som i sin tur krigar för att ta igen på oss två.
Gameday!
Snart match igen, om drygt tre timmar, nere på Runevallen. BK 30 står för motståndet, ett motstånd som vi har revansch att utkräva mot då de tydligen hade kvitterat i slutet på matchen i våras. Revansch eller ej, vi måste hur som helst ändå vinna för att hänga med i toppracet. Det skulle ju vara alldeles underbart att få spela en direkt avgörande match mot Arboga Södra om några veckor, om vilket lag som ska ta hem serien, och för att det ska bli möjligt ahar vi inte råd att tappa poäng.
Tero Pakanen är tillbaka igen, som ett tillskott inför slutspurten, och det är välbehövligt med tanke på att Marcelo är skadad, plus att det alltid tillkommer småskador, sjukdomar och avstängningar så här på höstsäsongen.
Jag är laddad och spelsugen, så det här ska bli roligt. Förhoppningsvis.
Tero Pakanen är tillbaka igen, som ett tillskott inför slutspurten, och det är välbehövligt med tanke på att Marcelo är skadad, plus att det alltid tillkommer småskador, sjukdomar och avstängningar så här på höstsäsongen.
Jag är laddad och spelsugen, så det här ska bli roligt. Förhoppningsvis.
Välkommen höst
1 september idag. Ska vi säga att sommaren är slut nu?
Med lite tur kan man få uppleva några ljumma sensommardagar i början av denna månad, men i år dök höstkänslan upp redan i mitten av augusti nästan. Dock kan man inte vara bitter för det med tanke på den tokvarma sommar vi haft.
För mig känns det okej, jag välkomnar hösten fullt ut. Jag har ju haft den längsta sommaren i mitt liv, kan man säga.
Mitt i, eller i början av slutet på, den rekordkalla och snöiga vintern så åkte jag till Thailand för två veckors semester. Sedan kom jag hem till kylan en dag, innan färden gick vidare till Australien. I början var det äckligt varmt där nere, 35 grader kändes snarare som 55, men sedan blev det något behagligare. Det blev ju höst när jag var där nere, och en höst i Australien är som en hyffsad sommar i Sverige. Att våren samtidigt var kass i Sverige gjorde ju inte saken sämre. Sedan kom jag hem lagom till att den svenska sommaren exploderade - så man kan säga att jag haft 6 månaders sommar.
Med andra ord, mitt sommarkonto är fullt, om man ska se till sol och värme. Men sol och vackert väder är ju inte det enda man vill ha av sommaren - allt det där andra runtomkring som också gör sommaren så magisk måste ju också finnas till, och den varan har det kanske varit lite si och så med detta år. Fast å andra sidan, efter den våren i Australien så gjorde det inte så mycket att det blev som det blev i juni, juli, augusti. Det var rätt skönt att bara vara också.
Så nu är jag utvilad inför hösten och redo att maxa den så mycket det går. Ge mig skogspromenader och trattkantareller, ljuva höstbrisar och stjärnklara kvällar, och en caffé latte i goda vänners lag.
Med lite tur kan man få uppleva några ljumma sensommardagar i början av denna månad, men i år dök höstkänslan upp redan i mitten av augusti nästan. Dock kan man inte vara bitter för det med tanke på den tokvarma sommar vi haft.
För mig känns det okej, jag välkomnar hösten fullt ut. Jag har ju haft den längsta sommaren i mitt liv, kan man säga.
Mitt i, eller i början av slutet på, den rekordkalla och snöiga vintern så åkte jag till Thailand för två veckors semester. Sedan kom jag hem till kylan en dag, innan färden gick vidare till Australien. I början var det äckligt varmt där nere, 35 grader kändes snarare som 55, men sedan blev det något behagligare. Det blev ju höst när jag var där nere, och en höst i Australien är som en hyffsad sommar i Sverige. Att våren samtidigt var kass i Sverige gjorde ju inte saken sämre. Sedan kom jag hem lagom till att den svenska sommaren exploderade - så man kan säga att jag haft 6 månaders sommar.
Med andra ord, mitt sommarkonto är fullt, om man ska se till sol och värme. Men sol och vackert väder är ju inte det enda man vill ha av sommaren - allt det där andra runtomkring som också gör sommaren så magisk måste ju också finnas till, och den varan har det kanske varit lite si och så med detta år. Fast å andra sidan, efter den våren i Australien så gjorde det inte så mycket att det blev som det blev i juni, juli, augusti. Det var rätt skönt att bara vara också.
Så nu är jag utvilad inför hösten och redo att maxa den så mycket det går. Ge mig skogspromenader och trattkantareller, ljuva höstbrisar och stjärnklara kvällar, och en caffé latte i goda vänners lag.
