Jag ska nog lyckas

Kvällen på Qwarn igår var very very good, jajamen. Riktigt bra, faktiskt, utan att för den skullen vara något märkvärdigt. Kanske var det för att jag var så stabil som det blev så kul. Jag tror det.
     Träffade dock inte så många gamla bekantingar som man brukar göra på Qwarn - fast egentligen så gjorde det inte så mycket, det räckte gott och väl med de som var där.

Idag blev det en heldag, typ, med Melissa-tjejen, Crazy Malin och Tordan. Först en varm, sedan blöt, lunch på Kungsudden där vi fick avbryta utomhusvistelsen i det fina vädret och springa in när en regnskur drog förbi.
     Sedan promenerade vi vidare ner till Ekudden för att först spela lite mini-golf, där Tordan mycket överraskande snuvade mig på segern, för att sedan bada en sväng och jäsa lite i den underbara solen.
     Ja, det blev en fin och väldigt varm dag. En sån där dag som man aldrig vill ska ta slut. Men det gör den nu för mig.
     Ska upp inatt och köra Storebror Thomas till Arlanda, så jag måste lägga mig nu för att orka mig igenom det. Vi får se hur det här lilla äventyret går, för jag är högst osäker på att köra i de här trakterna. Dit blir det väl inga problem, för då får Thomas köra - men hem är jag helt on my own. Det ska bli...intressant.

Ja vi kom hem igår kväll efter en fyra dagars husvagnstripp i Väddö. Men mer om det senare.
     Idag var det match igen efter sommarledigheten, träningsmatch mot Triangeln, och det blev förlust med 2-1. Syntes att det varit uppehåll och det var lite för mycket semesterfotboll för att det skulle vara godkänt - men man ska väl inte dra för stora växlar av det här. Det är en vecka kvar att gnugga på innan serien drar igång igen, och då ska vi vara redo.
     Ikväll är det annars Qwarn som gäller, den årliga Qwarn-dagen, och jag hoppas att det blir bra. Det brukar alltid hända någonting på Qwarn, har det inte varit jag eller Vampyren så har det varit något annat - men ikväll hoppas jag det blir lugnt och trevligt. Inga skandaler, bara en bra kväll.

Äsch, jag drar iväg igen. Va fan ska jag gå här och skrota för? Tristessen äter mig inifrån.
     Hänger på när Mor, Far, Sheriffen och Marita åker iväg med husvagnarna. Jag är inte säker på vart de ska, men det spelar inte så stor roll. Jag hakar bara på, det blir säkert bra.
     Kommer hem till helgen då träningsmatcherna börjar.

Jamen jomen ja, nu har nog baksmällan släppt. Det var ingen rolig dag igår.
     Men idag är man alive igen, och idag är det endast en sak som gäller - nämligen redigering, redigering och åter redigering.
     Sitter och håller på med ett projekt nu som tar lite tid, och efter det hoppas, och tror, jag att det dyker upp fler. Många fler.
     Jag köpte ju ett program i våras (eller var det i vintras?) så att jag kan föra över inspelade VHS-band till datorn - typ familjeband och sånt man spelade in med äldre kameror - för att på så sätt få det till DVD-skivor. Sedan fick jag ett slags redigerings-program av Lillebror och Storebror i julklapp, som verkar jävligt bra, så nu ska det som sagt bli redigering för hela slanten.

Ja, det är ju fruktansvärt det som har hänt i Norge i Oslo. Först fattade jag inte vidden av det. Man har ju blivit så avtrubbad av såna här grejer att man knappt höjer på ögonbrynen längre. "Jaha en bomb har sprängts i Norge. Okej".
     Men sedan insåg. Sedan såg jag förödelsen. Det kändes som att det var en stad inte så långt härifrån.
     Det första man tankte var att det var ett teorror-attentat likt såna som skett i världen de senaste 10 åren, vilket cementerade uppfattningen om att vi här uppe i Norden skulle vara skyddade från såna här hemskheter. Men jag vet, sedan kom det väl fram att detta var ett verk av en eller flera nordbor. Jag vet inte riktigt.
     Och sedan var det skottlossningen ute på den där ön. Eller skottlossning, det var ju en massaker. 84 döda har hittats, hittills, och fler väntas hittas. Det är helt ofattbart. Man kan nästan inte förstå.
     Det är svårt att förstå, men bara att konstatera - terrorn finns överallt. Man får liksom vara glad så länge man lyckas hålla sig undan.

Så har man sett Harry Potter för första, och antagligen sista, gången. Jag såg alltså den andra delen av den sista filmen igår på bio i Västerås med Storebror Thomas och Brorson Erik - och det var väl en helt okej film. Visst var det lite svårt att hänga med i svängarna, och jag kan faktiskt nästan ångra att jag inte sett de andra filmerna, men nu vet jag i alla fall hur det slutar. Med det i åtanke så känns det dock inte så jätteangeläget att se resten av filmerna.
    Sedan åkte jag hem till Flöjten där det blev sällskapsspel med Melissa-tjejen, Tordan, Lasse Forss, Jerry och Flöjten. Geni var det som gällde, och det visade sig att Lasse och Jerry var genierna. Även fast de gång på gång fick barnfrågor medan vi andra fick tampas med rena science-fiction-frågor. Men men, trevligt var det.

Idag har det blivit en sväng in till Tuna Park med Varulven, följt av en enkel lunch på Max.
    Nu sitter jag här mätt och matt. Skulle egentligen vilja sova, men det känns lite för värdelöst. Måste istället ta tag med lite redigering av film, ett projekt som legat och skrotat alldeles för länge och som nu gett mig alla tiders dåligt samvete.

Steg upp klockan sju i morse för att åka in till sjukgymnasten i Köping. Varför får jag alltid tid klockan åtta? Det har varit så varenda gång nu, det går inte för sig. Fast det är ju i och för sig rätt skönt att komma upp i anständig tid.
    Nåväl, min tyske vän blev smått lyrisk över att se, vad han kallade, framgångarna med mitt knä. Det är bara dryga fyra veckor sedan jag opererades, och han tyckte det såg väldigt bra ut. Efter den gången jag tvingades hoppa kors och tvärs över lasarettet för att undersöka om jag hade en blodpropp då det var så svullet så trodde han att jag skulle bli ett svårt fall - men nu var han glad igen.
    Fick ett nytt träningsprogram, och nu ska jag även börja köra lite i gymmet, så att...det går framåt.

Men skit i det nu. Vad ska vi göra idag då?
    Det enda jag har inplanerat är Harry Potter på bio i Västerås med Storebror Thomas och Brorson Erik klockan 17.45 - fast det lär väl å andra sidan ta hela kvällen, för den där lilla trollkarln brukar väl hålla på i flera timmar och fladdra runt. Eller? Jag vet inte, jag har varken läst någon av böckerna eller sett nån av filmerna. Men det ska bli kul att se hur det slutar.

Oj, herregud - ni måste ju vrida er i plågor av nyfiken över att inte veta hur det är med mitt knäet?! Förlåt, förlåt, jag tar på mig det.
     Men det är bra. Eller...så bra det kan vara, antar jag. Det är lite stelt fortfarande, jomenvisst, och lite lite svullet och så - men annars är det bra.
     Det är nu, imorgon, en månad sedan jag opererade korsbandet - och kryckorna har jag nu kastat åt fanders och jag kan väl gå någorlunda normalt, så det är skönt. Det värsta är att jag förlorat alla muskler i låret, så att det är som en geleklump. Det måste jag börja träna upp nu, ordentligt! Det här går inte för sig.
     Well, well. Ska till sjukgymnasten igen på torsdag morgon, så då får jag väl veta hur vi tar det här vidare. Förra gången var han lite bekymrad över att jag inte kunde räta ut knäet rakt när jag låg ner, men det tycker jag att jag kan nu. Så att...
     Ja, nu vet ni. Nu kan ni lugna ner er igen.

Skönt att vara hemma igen. Pula med sitt eget, så att säga. Men det var jävligt skönt att åka bort också. Välbehövligt med lite luft.
     Roligt också att träffa delar av släkten när vi var uppe i Berghamn. Först var det bara jag, Storebror Thomas, Brorson Erik, Brorsdotter Freja, Miriam och hennes kompis Mirzada. Sedan åkte Miriam och Mirzada hem, medan Farbror Rolf, Solveig, Eva Faster och Lasse kom upp. Någon dag senare kom även Mor och Far upp, medan Thomas, Erik och Freja åkte hem. Ytterligare någon dag senare kom Kusin Leif och Irene upp, vilket var kul eftersom att jag inte träffat dem på flera år.
     Så det var lite rörelse i byn, och sommartid är det alldeles ljuvligt där uppe. Men 10 dagar räckte gott och väl, och nu är det hammaplan som gäller. Eller? Vem vet.

Nehep, 10 dagar får räcka. Det var längesen jag var här uppe så här länge, men nu åker jag hem. Hem till civilisationen.
     De senaste dagarna har det varit riktigt pissigt väder, men allt som allt har det varit en underbart skön vistelse här uppe i norr. Nu är jag utvilad, smått rastlös, och redo för andra halvlek av sommaren.
     Så blås upp ballongerna, lägg skumpan på kylning och gör er redo. Jag är snart där.

Borta vid Hörsång. Eller "Hårsang", som de säger här uppe.



Hamnen.



Vid klipporna borta vid bastun.



Berghamn ifrån klipporna.



Och från båtbryggan.

Måste berömma de svenska fotobollstjejerna för ett mycket väl genomfört mästerskap. De har inte spelat vackert eller roligt, ibland till och med uselt, men de vann matcherna och de tog medalj! Det trodde jag aldrig efter premiären mot Colombia. Men de grejade det, och sånär som på semifinalen mot Japan så har det varit ett roligt mästerskap.
     Brons-matchen igår var ju riktigt spännande. Det började ju så bra och jag trodde starkt på en seger, men så tappade de alltmer, släppte in en kvittering, och när Josefine Öqvist blev utvisad så trodde jag att det var kört. Men så kom målet, det förlösande målet - och som vi skrek!
     Jag ska erkänna att jag har svårt för damfotobll - men när Sverige vinner så är det roligt att titta. Då spelar det ingen roll hur det ser ut. Detsamma gäller till exempel damhandnoll - när Sverige spelar och vinner så är det roligt, och när Sverige spelar så tittar jag och hejar stenhårt. Alltid. Oavsett om det är killar eller tjejer.
     Och det är någonting med damlandslaget och mästerskap, det blir en härlig blandning. Det är fint. Lite varmare och gladare än herrlandslaget. Det blir lite mer familjärt och nära, av någon konstig anledning. Jag gillar det.

Ni kanske undrar hur det ser ut i Storebror Thomas hus? Ja, det är klart ni gör.




Ja, så här ser det alltså ut på utsidan.



Direkt in till vänster när man kommer in har vi köket, med alla dess nödvändigheter.



Till vänster om köket finns ett sovrum, där jag bunkrat upp och boat in mig.



Direkt innanför dörren finns toaletten rakt fram, med bubbelbad.



Där tog jag mig själv en omgång häromkvällen. Och - det är inte pissgult, det är lampor!



På övervåningen har vi först ett vardagsrum, eller tv-rum, välj själv, med många många tv-kanaler.



Sedan har vi ett gästrum.



Och slutligen ett till sovrum. Ja, det var det det.

Jag hade verkligen velat vara i Småland igår. På Hultsfred. På Beady eye. Fy fan i helvete vad jag verkligen ville vara där. Men Berghamns-tripppen var bokad långt innan de var klara, och det var ingenting jag kunde ändra på, faktiskt.
     Så såg jag en bild på en blogg från konserten, det regnade och ett hundratal personer stod samlade framför scenen. Blev jag avskräckt? Nej - jag ville verkligen vara där!
     Så läser jag tidningarna idag. Expressens Anders Dahlbom skriver "Liammannen har dödat all sväng", och det förstår jag, för den där jävla electronica/hophop-fjanten kan väl ingenting om rock'n'roll. Men det är klart det störde mig oerhört.
     Fast inte lika mycket som Markus Larssons recension i Aftonbladet. "Det här är gräsligt, Gallagher", skriver han. Jag fick samla mig för att kunna fortsätta läsa, och jag kokade verkligen inombords efteråt. Jag har haft en del mejl-bataljer med Markus Larsson genom åren när han sågat Oasis, där jag gått rätt hårt åt honom medan han försvarat sig med att han älskade Oasis på 90-talet och att de var anledningen till att han ville bli musikjournalist och flytta ifrån Kiruna till Stockholm - men frågan är om jag ens orkar göra det igen. Markus Larsson är helt enkelt hjälplöst dum i huvudet.
     Det är helt okej att inte digga Oasis eller Beady eye - men att påstå att de är trötta och att de saknar bra låtar är ju bara dåraktigt. Även om man jämför med det Oasis som slog igenom 94-95 så kan man inte påstå att Oasis för några år sedan var dåliga eller att Beady eye skulle vara dåliga nu. Det finns inte. Jag kan köpa om man tycker att de inte är lika bra längre - men de är väl för fan i helvete inte dåliga för det?!?!
     Nej, Markus Larsson, kan du inte bara försvinna ifrån media och lyssna på nån Prince-låt eller den där Sade-skivan som kom för nåt år sedan som du höjde till skyarna.
     Som ett tecken på hans svaghet så kan jag berätta om när han recenserade Håkan Hellströms 2 steg från paradise förra året. Han gillar Hellström, men gav skivan "bara" fyra plus och menade att storhetstiden var över. Nån vecka senare, eller om det var ett par dagar, efter att skivan blivit tokhyllad överallt, så tog Markus Larsson det omdömmeslösa beslutet att göra om recensionen för att där ge Håkan Hellström fem plus istället. Han klarade alltså inte ens av att stå för sin åsikt (dock en dåraktig sådan, även den) och klarade inte av att stå utanför den stora hyllningskören.
      Skivan ska ha fem plus, det är inte det som är grejen, det är hans ryggradslösa sätt att skriva recensioner som äcklar mig.

Jag har ju köpt en ny kamera, en Sony-rackare - och till min stora förtjusning märkte jag att man kan ta panorama-bilder med den. Så det har jag gjort, lite grand, och mer ska det bli.
     Det som är så bra är att man får en större överblick över saker och ting. Det är någonting jag stört mig på tidigare när jag tagit bilder, att jag kanske velat ta en bild på någonting som helt enkelt inte får plats inom ramarna.
     Men nu är det slut på det.




Det här är på berget, uppe vid Fars stuga.



Från Storebror Thomas tomt.



En natt på grusvägen, med månen i spegelblänk över vattnet.

Vi var ute på klipporna idag, på andra sidan åsen - och som ni ser så är det en magisk syn.




Titta bara!




Jag menar - herre jävlar!




Fast speciellt varmt var det inte i havet. Satan så kallt det var! Och nu kanske ni undrar vad det är för badbyxor jag har på mig - men det är inga badbyxor. "Det är ju kalsonger", säger ni - och, ja, det är det. Storebror Thomas lyckades sno med sig mina badbraxer när han åkte hem, så nu har jag inga här uppe. Men det funkar ju ändå.




Die Mutter.

Äntligen lite me-time. Jag har haft det jättebra och roligt med Storebror Thomas, Brorson Erik och Brorsdotter Freja - men jag har inte kunnat gå ifrån en enda sekund, förutom när jag varit på toaletten, utan varit vid någon av barnens sida hela tiden. Men nu har trion åkt hem till Västerås, medan jag stannar kvar med Mor & Far som kom upp igår.
     Nu blir det lite annat. Nu kommer jag kunna använda tiden till annat. För mig själv.
     Nu blir det också lite mer skrivet här på bloggen, nu när man har tid. Fast inte just nu, jag orkar inte, är för trött mentalt. Sedan är det ju fotboll ikväll på tv. Heja Sverige! Men jag tror dessvärre det blir förlust. Fast det har jag ju trott mot USA och Australien också.
     Nu ska jag vila. Tills senare ikväll, eller kanske imorgon.

Blev en dag i Örnsköldsvik idag, med besök i Modos hemmaarena Fjällräven center för att titta på unga talanger, följt av ljuvligt god pizza på Mama Mia och en ännu ljuvligare stor stark. Bland annat.
     Annars är det mest chill. Fint väder och så.
     Imorgon kommer lite mer släkt upp, så det ska bli kul att träffa alla igen.
     Ja...




Utanför Fjällräven center.



Tuffaste bruden i stan - och Modos senaste nyförtvärv.



Dagens höjdare.

Apropå det, som Far skulle ha sagt.
    Jag lyssnade på Sven Nylanders sommarprat häromdagen, vilket var ett av de sommarpratarprogrammen som jag bara var tvungen att höra. Jag var mycket intresserad av att höra hans berättelse kring kokain-skandalen i Göteborg för två år sedan.
    Det var ju en fet skandal, och för mig och säkert många andra en smått chockerande nyhet att helhylle-Sven, mannen som kämpade för ren idrott, skulle åka dit för kokain. Och i samband med friidrotts-VM i Göteborg!?
    Nåväl, jag ska inte säga att jag försvarar honom på nått sätt - men efter att ha lyssnat på programmet så kan jag säga att jag förstår honom mer. Det var fortfarande korkat, till och med bortom korkat, det finns inte en tillstymmlese till försvar. Men jag kan förstå att det hände, hur idiotiskt det än var, med tanke på att det inte var första gången han använt kokain på fyllan. Det hade hänt tidigare, och i detta omdömmeslösa tillstånd så hände det igen.
     För Sven Nylander, den ständiga fyran, den ständiga förloraren, så blev det den största förlusten någonsin. Han tappade allt, i form av karriär och affärer - men det blev ändå ett välbehövligt, livsviktigt, uppvaknande. Om än ett smärtsamt sådant.

Nu har jag läst ut Livet deluxe - och Jens Lapidus levererar igen. Jävlar vilken bra bok! Snäppet sämre än debuten Snabba cash, men snäppet bättre än uppföljaren Aldrig fucka upp.
     Sammanfattningsvis har triologin i Stockholm-Noir-serien varit bland det bästa jag läst. Spännande, rått och intressant rakt igenom.
     Det som kännetecknar en bra bok är att man ser bilder framför sig när man läser, som en film. Har jag svårt att se bilder, eller om jag inte tycker om bilderna, så har jag mycket svårt att fortsätta läsa en bok. Det problemet finns inte i Jens Lapidus böcker. Herregud vilka filmer jag har sett när jag har läst de här tre böckerna.
     Men en konstig grej är detta; karaktärerna i Lapidus böcker är ju mestadels grovt kriminella, våldsamma och väldigt osympatiska. Ändå sitter man där och känner sympati och medlidande för dessa karaktärer. Man nästan unnar dem framgång i det de gör och hoppas att det ska gå bra, vilket egentligen är horribelt. Hur kan man känna sympati för mördare och rånare?
     Jag antar att det blir ett slags Stockholms syndrom-tänk. Man följer karaktärerna nära, lär känna dem och får en slags förståelse. Det är en märklig känsla när man upptäcker sig själv tycka synd om dem i såna fall där de får vad de förtjänar och där rättvisan har sin gång.
     Nåväl, läs Livet deluxe - och läs de andra böckerna också om ni inte redan gjort det!

Jasså, jaha, det finns de som har varit på Putte i parken i helgen - men jag var faktiskt på Skulefestivalen igår. Så det så.
     En något mildare variant av folkfest, måhända, och det stora affischnamnet var Peter Jöback med Cookies & beans - men ändock trevligt.
     Men det var ju en ren skandal att man inte sålde öl! Vilket satans otyg!

Ja, jag är alltså uppe i sommarstugan i Berghamn utanför Härnösand. Jag åkte med Storebror Thomas, Brorson Erik, Brorsdotter Freja, Miriam och hennes väninna Mirzada. Nästa vecka kommer Mor och Far upp, och även Farbror Rolf och Eva Faster - så det blir'la härligt.
     En vecka blir jag nog här, lite drygt, och det känns välkommet. Skönt att komma bort en stund och andas lite. Få ordning på saker i skallen. Jag behöver det ett par gånger om året.
     För jag lovar - sitter du ensam på ett klippberg en sen sommarkväll och bara blickar ut över Östersjöns vatten som rinner in Berghamnsviken så får du ordning på saker i skallen. I alla fall jag.

Ikväll är det tydligen Skulefestivalen här i trakterna, och det tänkte vi nog uppsöka.

Sex timmar i en bil gör ont i arslet. Fortfarande. Nu och för alltid.
     Men. Nu är vi äntligen framme vid paradiset. Framme vid lugnet. Framme i Berghamn.

Jahap, nehep, jahap. Då har jag packat mina väskor igen, och den här gången åker jag upp till stugan i norrland. En vecka, typ.
     En underbar grej är att det numera finns tillgång till the internet där uppe, så jag tjötar väl lite mer när jag kommer fram. Ska bara åka bil 6 timmar först.
     Heja.

Blev en dag i mittt kära fina Västanhed.




Mor tog sig ett dopp.



Jag med. Som jag längtat!



Och Morfar såg på med ormsvärdet i högsta hugg.



Vem är han?



Jo, han är The Hoff.

Tjae, jag gick väl upp, åt lite frukost, läste tidningen, drack en kopp kaffe. Sedan ringde Varulven och ville spela tv-spel. Borderlands. Fett kul. "Kejrå", sa jag - och sex timmar senare insåg vi att vi suttit och spelat hela dagen. Sedan spelade vi en stund till.
     Nu sitter jag här och känner lite ågren över att ha sumpat den här fina dagen. Men å andra sidan - BORDERLANDS RULES, DUDES!
     Det var lite som på den gamla goda tiden, när man hade sommarlov på slutet av 90-talet. 1998 tror jag att vi spenderade ungefär 80% av sommarlovet hemma hos Jocke Palm, framför teven, med tv-spel.

Nu väntar lite grillat, följt av Sverige-USA, och sedan kanske jag ska packa upp väskan efter Peace & love. Men bara kanske.

Tog bort styngnen igår, och det hade läkt ihop fint efter operationen. I morse var sedan jag inne hos sjukgymnasten, och efter förra veckans brutala svullnad så såg det bättre ut nu.
     Men nu jävlar gäller det för mig att börja köra ordentligt. Jag kan fortfarande inte få ner knäet rakt i marken, och det måste jag få. Helst inom en vecka, menade han. Gång på gång tjatade han om det och betonade vikten av att kunna få ner knäet rakt, precis som om det vore något livshotande.
     Men det är bra. Han är engagerad, och jag behöver någon som pushar mig hela tiden framåt. Och jag har väl egentligen bara gått och väntat på hans godkännande om att kunna köra igång hårt. Nu har svullnaden och smärtan i vaden lagt sig och knäet känns okej, så nu är det bara att börja gasa.

Melissa-tjejen.



Crazy Malin



Varulven.



Han som liknar mig.



Vårt hem.



Igen.



Humor.



Publiken bakom oss på Kings of leon.



I väntan på Kings of leon.



Här drar de igång.



30 secons to Mars.



Smockat med folk på The Ark som avslutade torsdagens festival-dag.



Lillebror och Varulven efter en lunch på stan.



The Sounds. Inte så bra.



Bakhuvudet på Mona Sahlin.



Varulven dekorerade bordet första dagen. Lite väl gay med snäckorna, kan jag tycka.



Vi kritade upp våra platser så att vi visste vart vi skulle sitta. Kritandet utmynnade senare till en rondell för alla förbipasserande, och tillslut hade vi kritat upp ett mindre samhälle runt vår husvagn.



Ölhäng är bästa häng.



Ida, Matilda och Lillebror hälsar på.



Sofia och Varulven bredvid han som liknar mig.



Benstrumpan hängde med en dag, sedan behövdes den inte längre. Och speciellt vackert är det ju inte heller.



Henrik Berggren var så där bra som man inte kan förstå om man inte är jag.



The Strokes också, lite.



Natthäng.





Gitarr och trolleri präglade den här kvällen.





Bob Dylan. Även fast man inte fick ta några bilder.



Someone like me.



Fick Smetan!



Det kanske inte syns, men det här är i alla fall en sen natt.



Feströkarn.



Kräftan.



En ny dag, men fick han igen!



En återkommande syn under festivalen.



Lady och Lufsen.





Sjukt mycket folk på Håkan, och så bra det var!

Ja så var det musiken. Det har varit mycket bra musik, bättre än förra året faktiskt, och detta är vad jag såg:

Onsdag:
Paolo Nutini - Såg de sista låtarna med honom. Hade inte hört om honom tidigare och det var väl inget som gjorde ett större avtryck på mig.
Lykke Li - Hörde henne och såg henne via bildskärmen inne på öltältet. Hon är ju häftig och så men har inte tillräckligt med bra låtar för mig.
Kings of leon - Första stora grejen. Såg hela konserten på ganska nära håll, och det var bra. Jag var beredd på att det inte skulle vara jättebra, eftersom att de inte har låtar för en hel konsert för mig, men Use somebody och Sex on fire var ju magiska.

Torsdag:
30 seconds to Mars - En besvikelse. Jag hade väl inga jättehöga förväntningar, men det var sämre än väntat. Det lyfte aldrig och man slarvade bort hitsen.
The Ark - Riktigt bra faktiskt, även fast jag inte är något The Ark-fan. Men det var snyggt och välspelat, smått mäktigt. Sedan spelade det ju inte att de bara körde hitsen rakt av eftersom att det är deras avskedsturné.

Fredag:
bob hund - Dem såg jag helt själv, och det var en bra spelning. Urflippat och härligt knasigt.
The Sounds - En besvikelse. Körde mest nya låtar, vilket inte funkar för mig. Nej, det var inget vidare, och jag gick ganska tidigt.
Henrik Berggren - Såg jag också helt själv, och det var den största upplevelsen på hela festivalen. Så jävla bra. Jag fick nästan springa med kryckorna för att hinna fram i tid, men det var det värt. Ensam på scen med en akustisk gitarr, sånär som på en trumpetspelare och kompgitarrist, så spelade han Broder Daniel-låtar som fick mig att börja gråta i min ensamhet. Herregud vad bra det var.
Anna Järvinen - Såg bara ett par låtar, men det var rätt så bra det lilla jag såg.
Social distortion - Hörde jag och såg jag via bildskärmen inne på öltältet, och det var väl så bra man förväntat sig, men varken mer eller mindre.
The Strokes - Såg jag också själv, jag var fan själv på alla konserter den här dagen. Men detta var också riktigt bra. Fick inget bra betyg i tidningarna, och de andra tyckte inte heller det var nåt vidare, men för mig som gillar Strokes mycket så var det en grym upplevelse.

Lördag:
Skulle ha sett Filip & Fredrik, som skulle anordna nån slags allsång med gäster, men till min helvetes stora besvikelse så var kön så lång att det var omöjligt att komma in, och så hade det tydligen sett ut 1½ timme innan insläpp. Riktigt surt.
Mando diao - På vägen hem från Filip & Fredrik snappade man upp ett par låtar från Mando diaos "akustiska" spelning, och det lät bra. Orkade ändå inte se dem helt och hållet av någon anledning. Vet inte varför, jag gillar ju dem.
Bob Dylan - Ingen höjdare, men det var man ju beredd på. Ändå roligt att ha sett honom. Men tydligen hade han varit bra, om man får tro recensenterna. Jag vet inte jag.
Håkan Hellström - Till sist var det ju konungen själv. Festivalens sista akt. Och ja, det var så jävla! Jag håller Henrik Berggrens konsert högre, men Håkan Hellström är så nära efter som det går. Jag hade såklart gigantiska förväntningar, trodde att det skulle bli det bästa någonsin. Det var sista artisten på festivalen, det var sommarnatt, det var mellan 40-50 000 i publiken, det var Håkan. Jag trodde det skulle bli överjävligt bra, och det blev det ju inte. Men ändå tillräckligt bra för att det skulle vara magiskt. Dock var jag ganska i gasen, jag hade svept tre öl på kort tid innan konserten, så jag svävade en aning. Och jag dansade, rätt så hårt faktiskt, och vevade med kryckorna så det stod härliga till. En perfekt avslutning, helt enkelt.

Hemma igen efter ett nytt äventyr på Peace & love. Känslan i bilen hem igår var att det var roligare i år än förra året - men efter att ha överlagt med mina reskumpaner, Melissa-tjejen och Crazy Malin, så kom jag underfund med att det kanske var roligare förra året. Därmed inte sagt att det var tråkigt i år, men det hände lite mer förra året.

Två bra saker:
1. Vi klarade oss från regnet hela festivalen, sånär som på ett par droppar på torsdagseftermiddagen. Onsdagen och torsdagen var annars grymt varma, medan fredagen och lördagen var lite mer mulna och återhållsamma.
2. Mitt knä höll hela vägen, och mycket bättre än förväntat. Jag slutade med tabletterna på onsdagseftermiddagen, och jag tvekade en aning om jag skulle kunna dricka på kvällen. Men tillslut tog jag ett redigt glas vin - och sedan blev jag dåsig som en liten dåre. Trött, febrig och ont i huvudet. Det kändes inte alls bra när jag la mig på onsdagskvällen, och jag tänkte "Det här kommer att bli katastrof!". Men så vaknade jag på torsdagsmorgonen och kände mig...mycket bättre. Inget ont i knäet som jag annars alltid brukar ha på morgonen. Sedan blev det bara bättre och bättre hela tiden.

Två dåliga saker:
1. Köerna. 50 000 människor var några tusen för många för att det skulle vara smidigt och så vid ingångarna, matställena och öltältet. Hoppas man löser detta till nästa år.
2. Även om mitt knä blev bättre och bättre så kunde jag ändå inte stå rätt upp och ner och titta på en hel konsert. Jag klarade max ett par låtar, sedan var jag tvungen att sätta mig ner. Trist, men en uppoffring jag kunde stå ut med eftersom att det gick så bra annars.

Annars då?
     Vi fick en bra plats med husvagnen, tycker jag. Bättre än förra året, även om doften ifrån den fullständigt överpissade urinoraren var lite trälig.
     Där hängde vi mycket, för att inte säga hela tiden, när vi inte var på festivalområdet. Det var i och för sig lite tråkigt, att vi inte rörde oss i större utsträckning, men för mig så var det det bästa med tanke på knäet. Även fast knäet kändes bra så var det ju inte så att jag kunde röra mig obehindrat från ställe till ställe.
     Men vi sjöng och drack och skrattade, och härjade i viss mån. Det hade ju varit roligt om man kunde ha varit lite mer crazy. Det saknade jag. Att jag inte kunde bjuda på fler roligheter. Man behöver vara lite crazy ibland, lite larvig och omogen, för det är då man skapar de där roliga tillfälligheterna som man kan skratta åt dagen efter, eller kanske hela livet.
      Jag kunde inte dricka tillräckligt mycket för att komma i ett sånt där härligt flow då man bara släpper alla hämningar, för då hade säkert någonting tråkigt hänt med knäet, och det är någonting som drar ner betyget för den här upplagan av Peace & love.
      Men det har ändå bjudits på många roliga stunder, och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att misslyckas med att ha roligt när man är med de här människorna jag varit med. Melissa-tjejen, Flöjten, Crazy Malin, Mimmi...Varulven. Underbara människor. Jag älskar det här gänget, allt är så enkelt, så bra, så roligt.
      Jag skulle lätt kunna ha varit kvar på festivalen ett par dagar till. Visst var det skönt att få komma hem och duscha för första gången på 5 dagar, och visst var det skönt att sova i en riktig säng - men hade jag bara fått duscha så hade jag lätt klarat en vecka till faktiskt. Så mycket tycker jag om detta sällskapet jag varit med. Sedan hade vi våra ständiga gäster Lillebror, Kräftan och Smetan, som är minst lika underbara.

Nej fy fan, även fast ni kanske märker att förutsättningarna var lite annorlunda det här året jämför med förra året så var det ändå en jävla rolig resa, och tomheten som infann sig igår när man kom hem, och som sitter i än idag, är vidrig. Jag vill tillbaka, eller jag vill fortsätta. Jag är inte färdig.