Jag ska nog lyckas

Ja ni...gissa vart jag var igår? Japp - Eskilstuna. Harrys.
    Jag vete fan hur det gick till egentligen. Vi skulle ju bara fira Danskungen på hans födelsedag - och helt plötsligt flödade biran och vi befann oss mitt uppe i en förfest. Några telefonsamtal senare hade vi fixat skjuts, och in till Harrys det bar.
    Vi pendlade mellan optimism och skepticism hurvida det skulle vara smockat eller tomt med folk så här dagen innan nyårsafton - och det visade sig vara måttligt. Endast nedervåningen, puben, var öppen och jag såg framför mig en lugn kväll med några öl runt ett bord fyllt av skitsnack. Men Vampyren och Danskungen ville annat, och snart stod de uppe på scenen och hoppade. Kvar satt jag och Timo (Vampyrens holländska kusin - eller är det syssling?) och jag tänkte "aja, låt dem dansa så sitter vi och surrar". Men Holländaren ville annat - och snart var även han och jag där uppe på scenen.
    Jag kan inte påstå att jag var danssugen, så det blev mest att jag stod där och trampade och klappade händerna. Jaja, Danskungen verkade ha roligt och det var det viktigaste - det var ju ändå hans födelsedag, något som han för övrigt gjorde allt för att påminna oss andra om. "Det är fan min födelsedag idag! TJOHO!!!" skrek han gång på gång under kvällen.

Och idag är det alltså nyårsafton. Vet fortfarande inte hur det blir, egentligen. Vi ska väl först träffas hemma hos Danskungen och ha herrmiddag, som det så fint heter, och sedan strålar vi förhoppningsvis samman med Fröken Blomberg, Tord, Fröken Johansson, Mayer, Carro och Jerry på något sätt.

Trott på fan om man inte hamnade i Eskilstuna igår igen...
    Först blev det en mini-shopping och en fika på Tuna Park med Fröken Blomberg, Tord och Lasse Forss, innan tåget rullade vidare ut mot södern och Soldatens cribb. Där satt han i sina mysigaste mysbyxor och spelade hjältespel och drack Julmust. Lite senare anlände Vampyren och Danskungen med hamburgare och folköl - och inte förrän sent på natten rullade vi hemåt till Kungsör igen.
    Det blev andra dagen i rad som jag inte kom i sängs förrän halv tre. Dags att vända på dygnet igen.

Och lyssna på det här: jag tror fanimej att jag måste åka in till Eskilstuna idag igen.

"När jag satt där själv, fast ändå inte själv, i hörnet på stans slarvigaste sylta så började jag tänka på alla kärlekarna som sprack men aldrig riktigt dog. Jag funderade på vad som hade hänt om jag inte sagt så och gjort det där. Vad hade hänt om jag varit någon annan? Kunde jag ha gjort någonting mer? Vad hade hänt om jag varit så mycket mer?
     Så många kärlekar som jag älskat att hata, så många kärlekar som jag hatat att älska. Hon fick aldrig veta. Men bara en The Love of my life.
     Ibland tvekade jag över om vi var gjorda för varandra, men de flesta gångerna så var jag fullständigt övertygad om att den enda anledningen till att solen gick upp varje dag var för att vi skulle få vara med varandra. Resten av världens befolkning var bifigurer och meningen med jorden och livet var att vi skulle ha någonstans att vandra.
     Fast Sylvia's är inte det rätta stället att börja analysera sitt liv på. Glädjen till trots så var det ensamheten som stod i centrum där. Den var DJ och spelade låtar som Alphaville's Forever young och Achy breaky heart med Billy Ray Cyrus.
      Morrissey summerade det ganska bra när han sjöng:

"Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life
Hang the blessed DJ"

Jag minns vilket rabalder det var när Gyllene tider's Det är över nu skulle premiärspelas. Känslan var att det var det största som hade hänt Sylvia's på länge. Det var nytt, fräscht och ösigt - som gjort för att ramla till.
     Men egentligen var det bara en av många låtar som beskrev atmosfären på Sylvia's.

Känslan när jag vaknade idag var "Yes. Jag klarade det. Jag balanserade på gränsen".
     Visst, jag halkade till några gånger. Jag hade mina perioder av trötthet, och tydligen tog jag nån på pattarna, men allt som allt lyckades jag hålla en bra nivå. Den som säger någonting annat ljuger.
     Jag började hemma hos Fröken Blomberg och Tord, dit även Mr.Tequila, Dale, Wiklund (som jag inte sett på säkert 7 år och som nu hade växt 2 meter och skaffat tidernas basröst, och som fortfarande var lika rolig och trevlig som jag minns honom), Calle&Annassyster, Fröken Johansson och några till kom att ansluta. Sedan begav vi oss till Roasmaster, där det avslöjades att det blir bröllop i sommar. Grattis!
     En biltur senare var vi inne i E-tuna. Harrys var smockat, men roligt. Kanske inte i 5 timmar, men de första 3-4 i alla fall. Kanske var det bästa på länge?
     Roligast på hela kvällen var nog svarttaxituren hem. Jag och Calle&Annassyster haffade en rolig filur utanför Harrys som vi sedan lurade i att vi var mor och son. Det härjades friskt om barnuppfostran, sex och dylikt, och varje gång chauffören utbrast "Men snälla lilla Gunilla!" så kvävdes jag inombords av skratt.

Ja, så var julen slut för den här gången. På ett sätt var det den kanske bästa julen någonsin, men ändå satt jag där på julafton och kände att det var någonting som saknades. Mitt i all värme och gemenskap fanns en form av tomhet. Det är lite svårt att förklara.
    Det var lite lustigt på julklappsutdelningen. Jag hade gett Mor en wake up light-lampa - och hon i sin tur gav sedan mig en likadan. Hon får testa den först och se om det är någonting att ha.

Nu börjar väl nedräkningen inför nyårsafton, som fortfarande står oviss och oklar.
    Snart 2010. Ett nytt år att ösa drömmar, förhoppningar och förväntningar på.

Det börjar ta sig, som flickan sa. Luggen över ögonen är alltid ett bra tecken på att håret har växt, och att det fortfarande växer.
     Men snart börjar det bli dags att skaffa lite kortare lockar igen. Så här kanske? (Notera min Magnum-look längst ner.)

The Boys are back in town...

Today is a good day. Varför? Men herregud - Vampyren och Mr.Tequila kommer ju hem från Norge!
    I och för sig bara tillfälligt, men det känns hur great som helst. Har ju inte sett de små servitörerna sedan Halmstad i somras.
    Vet dock inte när guterna anländer, om det blir sent eller om de rentav redan är hemma? Vet heller inte om vi kommer att ses ikväll, men hur som haver så kissar jag på mig av glädje över att snart få träffa dem igen. Lär där till Studenten, som snart lär dyka upp i vår lilla by, så är Riddarna samlade igen.
     It's going to be legen...wait for it...dary!

Ja, det har varit fullt upp idag - utan att jag egentligen inte gjort ett enda dugg. Vete fan hur det gick till?
    Men en promenad i den fantastiskt hemska och underbara kylan har det i alla fall blivit. Behövde rensa skallen lite, och det var precis vad som hände. Skallen rensades. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare.
     Tog i alla fall med kameran. Titta här vad jag såg.

"Och jag har legat i rännstenen och tagit mig upp igen. Tagit klivet in i de finare salongerna och skrattat åt sånt jag inte känner igen. Samma skit på båda ställena, samma frusna och svarta utanförhet.
     Och jag har legat på motorvägen och dansat med änglarna. På min väg hem kom jag närmare en väg jag inte är redo att vandra än.
     Och jag har suttit bakom galler och betong för någonting jag inte ens hade gjort. Man hinner tänka mycket på kort tid som oskyldigt dömd och isolerad. Jag skrek mig hes på vägen ut. Jag kunde ha legat i snödrivorna eller gått igenom isen på ån, och moderns lycka i ögonen gick inte att ta miste på när hon fann sin vilsna son.
     Och jag har varit han som var för rädd att visa sitt rätta jag, av rädsla för att det inte skulle räcka till. "Titta på den där clownen, han är alltid så där". Jag vet, de skrattade gott när jag horade runt, och deras belåtenhet var som skrynkliga sedlar att leva på ett tag till. Men när sminket började rinna och dreglet tog vid så var det inte lika charmigt längre.
     Och jag har varit mannen med rosor som viskade ömma ord i deras öron, lika mycket som jag spytt ner mig själv och snubblat i uppförsbackar. Utkastad, påkastad, inkastad - som en resväska man slänger hit och dit, och fyller med pulver och sprit.
     Och jag har druckit piss och skitit ut allt det jävliga igen. Blivit pååkt, frånåkt och omåkt. Blivit bränd och lekt med elden igen.
     Och jag har ramlat med flickor på en solstol på Rhodos strand. Och jag var nära att drunkna i en norska på Tylösand.
     Jag har skrivit kärleksbrev till någon utan namn och adress. När alla ansikten bleknade ville jag bara ha en vän.
     Jag har hoppat från kanten, och sedan ångrat mig tillbaka igen. Jag har letat på dansgolvet efter den kärleken som kan få allt jag gjort till någon nytta. Jag har skrivit låtar som skulle kunna bli någonting någon gång, och jag har vridit ur hjärtat för att få det rent igen. Jag har slagits för saker som inte gjort mig någonting, för smärtan var det enda som kunde få mig att känna mig levande igen.
     Jag har varit dum och korkad, jag har varit pålitlig och snäll. Jag har tittat upp mot himlen och sett dina ögon varje kväll.
     Och allt jag gjort har inte alltid varit så bra, men det har fått mig att bli till den jag är idag. Och varje dag när jag vaknar så säger jag till mig själv en liten harmlös lögn: Hela världen är min."

Dagens roligaste samtal:


5-åring: "Michael Jackson är inte död."

Jag: "Jasså?"

5-åring: "Nej, det finns en annan. Men han heter Michael Jackson Lundberg."

"Högstadiet. En plats för förlorare, drömmare, bullies och idoler. Jag vet inte vem av dem jag var. Jag minns dem som skrattade och dem som jag fick att skratta, och jag minns dem som tryckte upp en mot väggen. Jag minns alla samtal runt de runda borden, och alla promenader, alla samtal, som ägde rum mellan Rökrutan och Pressbyrån.
    Än idag känner jag doften från korridorerna. En gång var skolan det största och mest svårorienterade stället på Jorden, men med tiden krymte salarna och alla gångarna som ledde till dem. Det kanske luktar likadant än idag, men jag skulle tro att skolan inte är större än ett litet förråd om man jämför med hur det en gång var.
    Högstadiet är en förrädisk plats. Vi var alla så olika. Vi var alla i så olika faser i livet. Vissa av oss hade rusat i expressfart på bara några månader, andra hade inte ens gjort en ansats till att börjat rusa, och vissa var långt före redan i början på mellanstadiet. En del kom ikapp under de här 3 åren, en del gick om, och vissa stod kvar vid exakt samma punkt som när allting startade. Högstadiet var en plats för människor som hade växt upp olika snabbt.
    Jag var nog ett barn, en anpassare och en sökare. I den ordningen. Och hon var allt jag inte var. Men på något sätt var vi ändå väldigt lika. På gott och ont. Egentligen var vi nog alldeles för gamla för vårt eget bästa. Vi gick liksom omvägar runt varandra.
    Jag kanske var en idiot. Det är jag nog än idag. Såna som jag är oftast idioter. När jag var stjärngossen med alla betyg var hon en "smoker", och när jag blev hunden med hela skolan så var hon den som pluggade allra hårdast. Det var ju så det var, vi växte upp så olika och i så olika etapper. Jag tänkte inte på det då, men idag så kan jag undra när vi ska växa ikapp.
    Folk skrattade åt mig när jag spelade den där rollen. Men det var ju bara för att jag inte hade någonting annat att spela på. Morgan var inte lika smart då som han är idag, men ha sa det ändå till mig: "Vad är det du försöker bevisa?".

    Högstadiet känns som en förlorad tid idag, och om jag skulle kunna ändra på saker och ting så skulle jag göra det. Fast samtidigt, om jag fick ändra på det som var "jag" då - då skulle ju inte jag vara jag."

Det blev ju en riktigt solig dag. Kallt som fan, men soligt. Hellre det än regnigt och varm. Men skit i det - den här dagen har handlat om en sak, och en sak enbart.
     Tack vare helgens utgång i Kungsör så kunde jag idag skriva min kanske bästa text någonsin. Det började runt tiotiden. Jag kom plötsligt bara på en sak som fick mig att börja tokskriva - och sedan har det fortsatt hela dagen. För det är jag väldigt glad.

     Mina vänner...jag ska nog lyckas.