Jarn
Jag tänkte vila lite nu.
Morgonträningen var överjävlig. Precis som förra lördagen så inledde vi med ett löppass - fast denna gången bjöds på en annan variant. En fruktansvärd annan variant.
Efter en runda på tre varv så hade jag en enorm smärta i bröstet, som senare kom att mynna ut i halsbränna - och då var det "bara" fyra rundor kvar.
Jag begriper inte vad Lingen häller i sin gröt på morgonen. Dunderhonung?
Men jag hade i alla fall en trevlig resa till och från Västerås med Malle. Bra pöjk, det där.
Nu tänkte jag vila lite.
Morgonträningen var överjävlig. Precis som förra lördagen så inledde vi med ett löppass - fast denna gången bjöds på en annan variant. En fruktansvärd annan variant.
Efter en runda på tre varv så hade jag en enorm smärta i bröstet, som senare kom att mynna ut i halsbränna - och då var det "bara" fyra rundor kvar.
Jag begriper inte vad Lingen häller i sin gröt på morgonen. Dunderhonung?
Men jag hade i alla fall en trevlig resa till och från Västerås med Malle. Bra pöjk, det där.
Nu tänkte jag vila lite.
Dessa ständiga äventyr
Klockan är 01.30. Jag somnar.
Jag drömmer. Jag drömmer att jag går nedför en trappa i Stockholm. Där möter jag en kvinna med ett roligt förnamn, kommer inte ihåg vad. Jag springer till de andra Riddarna för att berätta om det roliga namnet. Bläckfisken står inne i en telefonkiosk av trä och pratar i telefonen. Ekka står bredvid och pratar i den andra telefonen. Jag väntar. Samtalet drar ut på tiden, så jag börjar dryga med Bläckfisken. Han ler och fortsätter prata.
Efter ett tag gör jag någonting dumt och springer skrattandes därifrån. Tycker mig skymta Ankan. I samma stund som jag springer ut ifrån telefonkiosken så hamnar jag på en okänd äng i Kungsör. Gömmer mig bakom en buske. Plötsligt hör jag hur någon säger "Vad fan är det där?". Jag tittar fram och ser hur Giourgas springer och försöker få ut någonting ifrån tröjan. Jag fylls av skuld för det är jag som har lagt det där i Giourgas tröja.
Plötsligt hörs ett surr. Ett fruktansvärt surr. Jag springer några steg emot kullen innan jag ser en stor svärm av giftmyggor komma emot mig. Jag inser direkt att det är vårat fel. Det är Riddarna som har retat upp svärmen när de klättrade på det där gamla trädet som låg på marken. De skulle aldrig ha sparkat till det där myggboet. Jag måste hem och skydda min familj. Stänga in oss. Men det behövs inte. Inte än. Jag måste ta mig tillbaka till det där gamla kärret där allting tydligen startade. Jag springer igenom den döda och spöklika skogen för att komma fram till kärret och förgöra giftkällan.
Väl där möts jag av en gul och dödlig sörja till sjö. Borgmästaren till staden säger: "Okej. Säg till alla att evakuera staden. Vi måste flytta. Vi får ta båtar till andra sidan sjön. Här! Ta på dig de här plasthandskarna om du ska röra vattnet, annars dör du."
Klockan är 04.00. Jag vaknar.
Kan inte somna om.
Jag drömmer. Jag drömmer att jag går nedför en trappa i Stockholm. Där möter jag en kvinna med ett roligt förnamn, kommer inte ihåg vad. Jag springer till de andra Riddarna för att berätta om det roliga namnet. Bläckfisken står inne i en telefonkiosk av trä och pratar i telefonen. Ekka står bredvid och pratar i den andra telefonen. Jag väntar. Samtalet drar ut på tiden, så jag börjar dryga med Bläckfisken. Han ler och fortsätter prata.
Efter ett tag gör jag någonting dumt och springer skrattandes därifrån. Tycker mig skymta Ankan. I samma stund som jag springer ut ifrån telefonkiosken så hamnar jag på en okänd äng i Kungsör. Gömmer mig bakom en buske. Plötsligt hör jag hur någon säger "Vad fan är det där?". Jag tittar fram och ser hur Giourgas springer och försöker få ut någonting ifrån tröjan. Jag fylls av skuld för det är jag som har lagt det där i Giourgas tröja.
Plötsligt hörs ett surr. Ett fruktansvärt surr. Jag springer några steg emot kullen innan jag ser en stor svärm av giftmyggor komma emot mig. Jag inser direkt att det är vårat fel. Det är Riddarna som har retat upp svärmen när de klättrade på det där gamla trädet som låg på marken. De skulle aldrig ha sparkat till det där myggboet. Jag måste hem och skydda min familj. Stänga in oss. Men det behövs inte. Inte än. Jag måste ta mig tillbaka till det där gamla kärret där allting tydligen startade. Jag springer igenom den döda och spöklika skogen för att komma fram till kärret och förgöra giftkällan.
Väl där möts jag av en gul och dödlig sörja till sjö. Borgmästaren till staden säger: "Okej. Säg till alla att evakuera staden. Vi måste flytta. Vi får ta båtar till andra sidan sjön. Här! Ta på dig de här plasthandskarna om du ska röra vattnet, annars dör du."
Klockan är 04.00. Jag vaknar.
Kan inte somna om.
Not bromantic
Dammit to hell. Att göra musik är inte så lätt alla gånger.
Jag och Grannen håller på med en ny gemensam låt, med processen är långt ifrån smärtfri. Jag har kommit på melodierna till låten, medan jag/vi har skrivit texten, och det har gått bra - men när det sedan handlar om att lägga på gitarrer, bas, trummor och stråkar så har det gått trögare.
Eftersom att jag inte kan spela något instrument, och inte kan skriva noter eller ackord, så är det enda sättet för mig att förmedla melodin i form av "na na na"-sång. Det är inte optimalt.
Jag vet hur det ska låta inne i mitt huvud, men kommunikationen mellan Grannen och mig brister. Jag blir arg på honom för att han inte får det att låta som jag vill, och han blir arg på mig för att han inte klarar av det. Han muttrar: "Spela själv då, för fan.", och slänger ifrån sig gitarren.
Detta gör mig frustrerad - för jag vet att det kommer bli hur grymt som helst om vi får till det. Jag ska dock erkänna direkt att det är en ganska avancerad låt, om man ser till ljuduppbyggnaden, men det är absolut ingen omöjlighet. Det handlar om vilja och tålamod. Jag hoppas att vi hittar dit snart. Än är det ingen panik, men tiden går - hela tiden.
Ett av problemen är, som jag ser det, att Grannen har fastnat lite i bilden av sig själv som musiker. Han gör låten, säkert inte med flit, till en "en-i-mängden-Morgan-Kall-låt" - medan jag vill göra den till en pompös och mäktig bomb, som fortfarande låter som Morgan Kall.
Där någonstans måste vi hitta ett sätt att mötas, annars kommer den här låten aldrig att få se dagens ljus - även om Grannen hotar med att sno låten i vilket fall som helst.
Anywho...
Efter att vi skrikit ett tag på varandra så avbröt vi arbetet och kollade på de tre första avsnitten på nya säsongen av Scrubs istället.
Jag och Grannen håller på med en ny gemensam låt, med processen är långt ifrån smärtfri. Jag har kommit på melodierna till låten, medan jag/vi har skrivit texten, och det har gått bra - men när det sedan handlar om att lägga på gitarrer, bas, trummor och stråkar så har det gått trögare.
Eftersom att jag inte kan spela något instrument, och inte kan skriva noter eller ackord, så är det enda sättet för mig att förmedla melodin i form av "na na na"-sång. Det är inte optimalt.
Jag vet hur det ska låta inne i mitt huvud, men kommunikationen mellan Grannen och mig brister. Jag blir arg på honom för att han inte får det att låta som jag vill, och han blir arg på mig för att han inte klarar av det. Han muttrar: "Spela själv då, för fan.", och slänger ifrån sig gitarren.
Detta gör mig frustrerad - för jag vet att det kommer bli hur grymt som helst om vi får till det. Jag ska dock erkänna direkt att det är en ganska avancerad låt, om man ser till ljuduppbyggnaden, men det är absolut ingen omöjlighet. Det handlar om vilja och tålamod. Jag hoppas att vi hittar dit snart. Än är det ingen panik, men tiden går - hela tiden.
Ett av problemen är, som jag ser det, att Grannen har fastnat lite i bilden av sig själv som musiker. Han gör låten, säkert inte med flit, till en "en-i-mängden-Morgan-Kall-låt" - medan jag vill göra den till en pompös och mäktig bomb, som fortfarande låter som Morgan Kall.
Där någonstans måste vi hitta ett sätt att mötas, annars kommer den här låten aldrig att få se dagens ljus - även om Grannen hotar med att sno låten i vilket fall som helst.
Anywho...
Efter att vi skrikit ett tag på varandra så avbröt vi arbetet och kollade på de tre första avsnitten på nya säsongen av Scrubs istället.
En studie i konst eller Att göra riktigt riktigt god mat
Så här går det till när Bröderna Björklund lagar en delikat Spaghetti carbonara tillsammans.
Mmm...bacon.
Bubben rättar till godsakerna...
...sedan rättar han till mig när jag försöker smygäta lite bacon.
Muskler.
Muskler.
Jag försöker fånga in lite bacon-doft.
Att göra en god Spaghetti carbona är en konstform.
Det tar på krafterna att skapa konst.
Snart färdigt. Bara grädden, osten, kryddorna och créme fraíchen kvar.
Sådär ja. Färdigt! En krämig och smaskig Spaghetti carbonara, redo att förtäras. Det är inte så svårt att göra god mat om man bara samarbetar lite. Team-work är A och O när det handlar om kvalité.
Mmm...bacon.
Bubben rättar till godsakerna...
...sedan rättar han till mig när jag försöker smygäta lite bacon.
Muskler.
Muskler.
Jag försöker fånga in lite bacon-doft.
Att göra en god Spaghetti carbona är en konstform.
Det tar på krafterna att skapa konst.
Snart färdigt. Bara grädden, osten, kryddorna och créme fraíchen kvar.
Sådär ja. Färdigt! En krämig och smaskig Spaghetti carbonara, redo att förtäras. Det är inte så svårt att göra god mat om man bara samarbetar lite. Team-work är A och O när det handlar om kvalité.
Fejk eller hasch-psykos?
När jag i höstas läste om att Joaquin Phoneix skulle lägga skådespelaryrket på is för att istället satsa på musiken så blev jag lite förvånad, men absolut inte chockad.
Jag blev förvånad därför att Phoenix verkar vara en fullblodsskådespelare som lägger ner hela sin själ i utövandet. En riktig aktör, som gång på gång kandiderar för en Oscarstatyett.
Fast samtidigt - efter att han lärt sig spela gitarr i samband med hans som roll Johnny Cash i Walk the line så var det inte så jättekonstigt att han ville testa någonting annat. Speciellt om man har talang för det. En konstnär är alltid en konstnär, oavsett vilken slags form det handlar om.
Men. Då antog jag att han skulle satsa på något mer traditionellt som singer-songwriter-stuket eller gubbrock-stuket med ett tillhörande band, med tanke på hans gitarrutövande och så.
Därför är jag NU chockad över att han håller på och rappar (!). Med ett nyodlat - och fruktansvärt snyggt - hippieskägg och en säckig utstrålning ställde han sig på en scen i Las Vegas och började...hoppa och rappa. Plus att han ramlade av scenen.
Nu är det så här att vissa hävdar att hela den här grejen är fejk. Att Phoenix bara driver med media och Hollywood som ett konstprojekt, där Ben Afflecks lillebror Casey ständigt dokumenterar allting med filmkamera. Men enligt är Phoenix själv så handlar det inte om någon bluff, utan ett seriöst och musikaliskt experiment.
Jag vet inte, man kan aldrig vara riktigt säker med dessa Hollywood-människor - men att döma av videoklippet nedan så kan jag bara hoppas att det rör sig om en bluff. För det är så fruktansvärt pinsamt dåligt.
Bluff eller ej - jag kan ändå inte hjälpa att känna vissa Britney Spears-vibbar kring hela den här historien. Det börjar bli en liknande cirkus kring Joaquin Phoneix som för Fröken Spears, och det vore synd på en så begåvad skådespelare.
Jag följer ändå fortsättninge med spänning.
Jag blev förvånad därför att Phoenix verkar vara en fullblodsskådespelare som lägger ner hela sin själ i utövandet. En riktig aktör, som gång på gång kandiderar för en Oscarstatyett.
Fast samtidigt - efter att han lärt sig spela gitarr i samband med hans som roll Johnny Cash i Walk the line så var det inte så jättekonstigt att han ville testa någonting annat. Speciellt om man har talang för det. En konstnär är alltid en konstnär, oavsett vilken slags form det handlar om.
Men. Då antog jag att han skulle satsa på något mer traditionellt som singer-songwriter-stuket eller gubbrock-stuket med ett tillhörande band, med tanke på hans gitarrutövande och så.
Därför är jag NU chockad över att han håller på och rappar (!). Med ett nyodlat - och fruktansvärt snyggt - hippieskägg och en säckig utstrålning ställde han sig på en scen i Las Vegas och började...hoppa och rappa. Plus att han ramlade av scenen.
Nu är det så här att vissa hävdar att hela den här grejen är fejk. Att Phoenix bara driver med media och Hollywood som ett konstprojekt, där Ben Afflecks lillebror Casey ständigt dokumenterar allting med filmkamera. Men enligt är Phoenix själv så handlar det inte om någon bluff, utan ett seriöst och musikaliskt experiment.
Jag vet inte, man kan aldrig vara riktigt säker med dessa Hollywood-människor - men att döma av videoklippet nedan så kan jag bara hoppas att det rör sig om en bluff. För det är så fruktansvärt pinsamt dåligt.
Bluff eller ej - jag kan ändå inte hjälpa att känna vissa Britney Spears-vibbar kring hela den här historien. Det börjar bli en liknande cirkus kring Joaquin Phoneix som för Fröken Spears, och det vore synd på en så begåvad skådespelare.
Jag följer ändå fortsättninge med spänning.
Oasis del 3 - Publiken
Nu till en helt annan sida av konserten. Den gällande publikhavet.
Det här var min första stora konsert där jag hade parkettplats. Alltså stod ibland publiken framför scenen. När jag varit på konsert tidigare har jag nästan alltid haft sittplats, med några få undantag.
Det kom att bli en upplevelse.
Visst hade jag räknat med att det skulle bli gruffigt och trångt när alla runtomkring skulle börja hoppa och så - men det här kom som en chock.
När Oasis gick på scenen så höjdes temperaturen bland publiken. Det var väntat. Dock var det fortfarande hyfsat lugnt - ända tills de började spela låten. Jag gjorde mig i ordning för att börja filma med kameran, som en turist på charterresa. Jag var nöjd över att det skulle börja och log lite grand. Då kom svallvågen.
Några sekunder efter att Rock'n'roll star dragit igång så kom plötsligt ett hav av människor flygandes. En våg mitt i publiken, som jag drog in i. Jag förflyttades från vänster sida av scenen till in i mitten. Där stod jag som ett frågetecken. Vad fan var det som hände? Jag blev så jävla överraskad och höll sånär på att tappa kameran i golvet - och då hade den varit förlorad.
Det gick helt enkelt inte att stå still. Man var i ständig rörelse. Ena stunden stod man här och andra stunden där. När sedan Cigarettes & alcohol skulle dra igång så visste jag att helvetet skulle braka loss. Det är nämligen en riktig röjarlåt. Jag gjorde mig redo för en ny svallvåg - och mycket riktigt kom den. Vips var jag någon helt annan stans.
Dessa svallvågor skulle komma med jämna mellanrum, vilket gjorde att jag förflyttades hela tiden. Ibland stod jag illa till, några gånger var jag nästan längst framme vid scenen, och några gånger stod jag vid sidan av scenen. De gånger jag stod illa till så hoppades jag faktiskt på en ny svallvåg, så att det skulle bli lite rotation och förhoppningsvis en bättre plats för mig.
Det var helt sjukt. Vid fyra tillfällen stod jag i närheten av folk som inte pallade trycket. En grabb var tvungen att gå därifrån, en tjej fick panik och två andra tjejer svimmade nästan av. Samtidigt var det många småtjejer, kanske 15-16 år, som var på helt fel ställe vid helt fel tidpunkt. Om jag blev överraskad över svallvågorna så var det ingenting mot vad de blev när det började trycka på. De såg ut som panikslagna små kaniner.
Hade jag haft alkohol i kroppen hade jag nog inte pallat det. Då hade jag inte kunnat stått på benen när det tryckte på som värst och jag hade antagligen ramlat ner och blivit ihjältrampd.
Jag känner en kille som hade blivit jävligt förbannad om han varit med igår.
Men det var bara att gilla läget. Jag brydde mig inte ett skit. Inte när det var Oasis som spelade. Det var bara att hoppa och gruffa runt som alla andra - annars hade det varit omöjligt att klara av det.
Ett tag stod jag förresten bredvid Bam Margeras polare. Ni vet han med skägget. Det måste ha varit han.
Annars stod jag länge med en svartrockande pundare. Jag vet inte vad som var fel på honom, men det enda ljud han gjorde ifrån sig lät så här: "ÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRRR!!!!!".
När alla jublade och skrek: "Liam, Liam, Liam" eller "Oasis, Oasis, Oasis" eller "En gång till, en gång till, en gång till" - då skrek han: "ÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRR!!!!!".
Det var, när jag tänker efter, bara nötter där. Förutom jag, då.
Om ni vill veta hur det såg ut igår - kolla in den här videon. Håll utkik i början där jag blir lite omtumlad av en svallvåg.
Lyssna även på allsången i Don't look back in anger.
Det här var min första stora konsert där jag hade parkettplats. Alltså stod ibland publiken framför scenen. När jag varit på konsert tidigare har jag nästan alltid haft sittplats, med några få undantag.
Det kom att bli en upplevelse.
Visst hade jag räknat med att det skulle bli gruffigt och trångt när alla runtomkring skulle börja hoppa och så - men det här kom som en chock.
När Oasis gick på scenen så höjdes temperaturen bland publiken. Det var väntat. Dock var det fortfarande hyfsat lugnt - ända tills de började spela låten. Jag gjorde mig i ordning för att börja filma med kameran, som en turist på charterresa. Jag var nöjd över att det skulle börja och log lite grand. Då kom svallvågen.
Några sekunder efter att Rock'n'roll star dragit igång så kom plötsligt ett hav av människor flygandes. En våg mitt i publiken, som jag drog in i. Jag förflyttades från vänster sida av scenen till in i mitten. Där stod jag som ett frågetecken. Vad fan var det som hände? Jag blev så jävla överraskad och höll sånär på att tappa kameran i golvet - och då hade den varit förlorad.
Det gick helt enkelt inte att stå still. Man var i ständig rörelse. Ena stunden stod man här och andra stunden där. När sedan Cigarettes & alcohol skulle dra igång så visste jag att helvetet skulle braka loss. Det är nämligen en riktig röjarlåt. Jag gjorde mig redo för en ny svallvåg - och mycket riktigt kom den. Vips var jag någon helt annan stans.
Dessa svallvågor skulle komma med jämna mellanrum, vilket gjorde att jag förflyttades hela tiden. Ibland stod jag illa till, några gånger var jag nästan längst framme vid scenen, och några gånger stod jag vid sidan av scenen. De gånger jag stod illa till så hoppades jag faktiskt på en ny svallvåg, så att det skulle bli lite rotation och förhoppningsvis en bättre plats för mig.
Det var helt sjukt. Vid fyra tillfällen stod jag i närheten av folk som inte pallade trycket. En grabb var tvungen att gå därifrån, en tjej fick panik och två andra tjejer svimmade nästan av. Samtidigt var det många småtjejer, kanske 15-16 år, som var på helt fel ställe vid helt fel tidpunkt. Om jag blev överraskad över svallvågorna så var det ingenting mot vad de blev när det började trycka på. De såg ut som panikslagna små kaniner.
Hade jag haft alkohol i kroppen hade jag nog inte pallat det. Då hade jag inte kunnat stått på benen när det tryckte på som värst och jag hade antagligen ramlat ner och blivit ihjältrampd.
Jag känner en kille som hade blivit jävligt förbannad om han varit med igår.
Men det var bara att gilla läget. Jag brydde mig inte ett skit. Inte när det var Oasis som spelade. Det var bara att hoppa och gruffa runt som alla andra - annars hade det varit omöjligt att klara av det.
Ett tag stod jag förresten bredvid Bam Margeras polare. Ni vet han med skägget. Det måste ha varit han.
Annars stod jag länge med en svartrockande pundare. Jag vet inte vad som var fel på honom, men det enda ljud han gjorde ifrån sig lät så här: "ÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRRR!!!!!".
När alla jublade och skrek: "Liam, Liam, Liam" eller "Oasis, Oasis, Oasis" eller "En gång till, en gång till, en gång till" - då skrek han: "ÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRR!!!!!".
Det var, när jag tänker efter, bara nötter där. Förutom jag, då.
Om ni vill veta hur det såg ut igår - kolla in den här videon. Håll utkik i början där jag blir lite omtumlad av en svallvåg.
Lyssna även på allsången i Don't look back in anger.
Oasis del 2 - Bilresan
Näää...jag skojade bara när jag skrev att jag inte visste vart jag var någonstans igår. När jag skrev det så stod jag redan på golvet framför scenen i Globen.
Därmed inte sagt att jag inte körde fel igår. Det gjorde jag. Flera gånger.
Allting gick bra fram tills att jag kom till Stockholm - kanske för att det dittills hade varit raka vägen framåt... Jag hade förberett mig med diverse vägbeskrivningar från bland annat Eniro och hitta.se, så jag visste på pappret vart jag skulle svänga av någonstans - och jag hade också ställt kilometerräknaren så att jag på ett ungefär skulle veta när jag skulle svänga av.
Det enda min blick var inställd på var att hitta skylten för Nybodakopplet - och tillslut kom den. Motorvägen var fyrfilig och skyltarna signalerade att det snart skulle delas upp i två tvåfiliga vägar. Jag såg skylten, den kom närmare, närmare, närmare, snart där, en liten bit till - där skulle jag ha svängt av!
...och ändå satt jag där och körde rakt fram - på väg in till Stockholm City. En stark känsla av panik spreds inom mig. Vad fan skulle jag göra nu? Jag visste att det skulle hända. Så jag fick åka en bra jävla bit innan jag svängde av på något jävla ö-område, där man tydligen var tvungen att betala avgift för att få komma in. Det var dock ingenting jag hade tid med så jag burnade förbi betalningsautomaten, trots att det var kamerabevakat, gjorde livsfarlig U-sväng, och vände om.
Nu visste jag absolut inte vart jag skulle. Så jag svänge in mot Gröndal och snurrade runt lite. Helt vilsen. Efter ett tag kom jag ut på motorvägen igen, och jag tänkte att jag får väl göra om allting igen. Problemet var bara att jag då redan hade passerat avfarten där jag skulle ha svängt av, så nu var jag på väg in mot Stockholm igen. Det fanns ingenting annat att göra än att köra in på ö-området igen. Utan att betala igen.
Så ännu en gång svängde jag till Gröndal, och där sick-sackade jag mig fram längs gatorna. Plötsligt hamnade jag mitt i en spårvagns-väg, varpå alla de förbipasserande människorna glodde förvånat på mig. Det var bara att backa och köra iväg.
Svetten rann och paniken spreds. Vart fan är jag?
Tillslut, som av ett under, dök den stora jävla golfbollen upp bredvid mig. Jag har ingen aning om hur jag kom dit eller hur jag körde - men tamejfan, jag hade hittat till Globen!
Att hitta en parkeringsplats i närheten var däremot en piece of cake. 5 minuter senare var jag inne i Globen. Stolt som en guldmedaljör.
Hemresan gick sedan hur lätt som helst. Jag har ingen aning om hur jag kom ut på motorvägen - men när jag väl var där så var det inga problem.
Ska jag vara helt ärlig så hade jag noll förhoppning om att hitta till Globen innan jag åkte hemifrån. Även fast jag hade vägbeskrivning så var självförtroende nere på noll. Jag var helt säker på att jag antingen skulle krocka eller köra fel. Jag hade nästan räknat med att missa konserten, och var inställd på att ljuga ihop en historia om att jag varit där.
Därför är jag nu mallig och stolt över mig själv. Inte bara hittade jag till Globen - jag gjorde det utan vägbeskrivning!
Jag väljer att kalla det för magkänsla.
Därmed inte sagt att jag inte körde fel igår. Det gjorde jag. Flera gånger.
Allting gick bra fram tills att jag kom till Stockholm - kanske för att det dittills hade varit raka vägen framåt... Jag hade förberett mig med diverse vägbeskrivningar från bland annat Eniro och hitta.se, så jag visste på pappret vart jag skulle svänga av någonstans - och jag hade också ställt kilometerräknaren så att jag på ett ungefär skulle veta när jag skulle svänga av.
Det enda min blick var inställd på var att hitta skylten för Nybodakopplet - och tillslut kom den. Motorvägen var fyrfilig och skyltarna signalerade att det snart skulle delas upp i två tvåfiliga vägar. Jag såg skylten, den kom närmare, närmare, närmare, snart där, en liten bit till - där skulle jag ha svängt av!
...och ändå satt jag där och körde rakt fram - på väg in till Stockholm City. En stark känsla av panik spreds inom mig. Vad fan skulle jag göra nu? Jag visste att det skulle hända. Så jag fick åka en bra jävla bit innan jag svängde av på något jävla ö-område, där man tydligen var tvungen att betala avgift för att få komma in. Det var dock ingenting jag hade tid med så jag burnade förbi betalningsautomaten, trots att det var kamerabevakat, gjorde livsfarlig U-sväng, och vände om.
Nu visste jag absolut inte vart jag skulle. Så jag svänge in mot Gröndal och snurrade runt lite. Helt vilsen. Efter ett tag kom jag ut på motorvägen igen, och jag tänkte att jag får väl göra om allting igen. Problemet var bara att jag då redan hade passerat avfarten där jag skulle ha svängt av, så nu var jag på väg in mot Stockholm igen. Det fanns ingenting annat att göra än att köra in på ö-området igen. Utan att betala igen.
Så ännu en gång svängde jag till Gröndal, och där sick-sackade jag mig fram längs gatorna. Plötsligt hamnade jag mitt i en spårvagns-väg, varpå alla de förbipasserande människorna glodde förvånat på mig. Det var bara att backa och köra iväg.
Svetten rann och paniken spreds. Vart fan är jag?
Tillslut, som av ett under, dök den stora jävla golfbollen upp bredvid mig. Jag har ingen aning om hur jag kom dit eller hur jag körde - men tamejfan, jag hade hittat till Globen!
Att hitta en parkeringsplats i närheten var däremot en piece of cake. 5 minuter senare var jag inne i Globen. Stolt som en guldmedaljör.
Hemresan gick sedan hur lätt som helst. Jag har ingen aning om hur jag kom ut på motorvägen - men när jag väl var där så var det inga problem.
Ska jag vara helt ärlig så hade jag noll förhoppning om att hitta till Globen innan jag åkte hemifrån. Även fast jag hade vägbeskrivning så var självförtroende nere på noll. Jag var helt säker på att jag antingen skulle krocka eller köra fel. Jag hade nästan räknat med att missa konserten, och var inställd på att ljuga ihop en historia om att jag varit där.
Därför är jag nu mallig och stolt över mig själv. Inte bara hittade jag till Globen - jag gjorde det utan vägbeskrivning!
Jag väljer att kalla det för magkänsla.
Oasis del 1
Underbart är alldeles, alldeles, alldeles för kort.
Oasis på Globen var så bra att jag kunde ha stått där i en vecka och bara lyssnat när de spelade. Det här var andra gången jag såg Oasis live, första gången var 2005 på Hovet, och trots att den konserten var övermagisk så var den här i Globen ännu bättre. Kanske var det för att jag den här gången befann mig i publikhavet, och inte på sittplats, eller kanske var det för att det har tillkommit nya låtar på de här fyra åren?
Caesars gjorde ett kanonjobb som förband. De spelade bara sina absolut kändaste låtar som Candy cane, Kick you out, Over for it started, Jerk it out - och som final en alldeles fantastisk version av Punkrocker. De hymlade inte med att publiken hade kommit dit för att se ett annat band, utan gjorde istället allt för att ånga igång stämningen till Oasis. Det var stort och beundransvärt.
Efter deras nummer blev det tyst ett tag - sedan exploderade Globen. Det klassiska referatet ur Orson Wells radiopläs av Världarnas krig, som sändes i slutet på 30-talet och orsakade panik i de flesta amerikanska hem då de trodde att Jorden var attackerad av rymdvarelser, inledde spektaklet - innan trummorna till Fuckin in the bushes brakade loss. Festen hade börjat.
Sedan kom Liam.
Med ett kort: "Evening!" framkallade han publikjubel utan dess like, och när sedan Rock'n'roll star drog igång - då var det bara att börja röja.
Som vanligt när jag kommer i närheten av kändisar så blev jag fascinerad. Men nu är ju Liam, Noel, Andy, Gem och Chris inga vanliga kändisar - de är ju liksom "It" - så nu blev jag mer...förlamad. De som var med på Håkan Hellström-konserten i somras, och vet hur jag såg ut då, kan ju föreställa sig hur jag såg ut igår. Fast skillnaden är att om man jämför med Oasis konsert och Håkans konsert så var jag som en duracellkanin på Håkans konsert.
Här stod jag dryga 20 meter ifrån min största idol - och jag kunde inte förstå det. Jag kunde inte greppa det. Det blev overkligt mitt i det verkliga. Jag stod säkert 90 procent av spelningen och bara stirrade på Liam. Bara stod där och tittade. Där var han. Några kliv ifrån mig.
Jag ville så gärna få ögonkontakt med honom, och då skulle jag forma läpparna och mima "Jag älskar dig."
Låtlistan var, som väntat, densamma som varit under hela turnén hittills - så jag visste exakt visste låtar som skulle komma. Visst hade jag gärna sett att de spelade Live forever och Acquisce, men det visste jag ju inte skulle komma, så det var lugnt. Fick ju i alla fall uppleva de låtarna för fyra år sedan.
Så - vilka låtar var bäst i allt det bästa? Jag skulle vilja säga allt, men för att vara snäll kan jag plocka ut Wonderwall, Songbird, Morning glory, The Masterplan, Cigarettes & alcohol, Falling down och Don't look back in anger.
Men egentligen var alla låtar lika bra.
Konserten får en sexa, av fem möjliga, och Liam sa det bäst när han klargjorde: "Oasis getting back!".
Caesars
Liam
Noel
Gem, Andy och Chris
The One
The Band
Bröderna Brothers
Awesome...
Här var jag riktigt nära att böka mig ända fram till staketet.
Oasis på Globen var så bra att jag kunde ha stått där i en vecka och bara lyssnat när de spelade. Det här var andra gången jag såg Oasis live, första gången var 2005 på Hovet, och trots att den konserten var övermagisk så var den här i Globen ännu bättre. Kanske var det för att jag den här gången befann mig i publikhavet, och inte på sittplats, eller kanske var det för att det har tillkommit nya låtar på de här fyra åren?
Caesars gjorde ett kanonjobb som förband. De spelade bara sina absolut kändaste låtar som Candy cane, Kick you out, Over for it started, Jerk it out - och som final en alldeles fantastisk version av Punkrocker. De hymlade inte med att publiken hade kommit dit för att se ett annat band, utan gjorde istället allt för att ånga igång stämningen till Oasis. Det var stort och beundransvärt.
Efter deras nummer blev det tyst ett tag - sedan exploderade Globen. Det klassiska referatet ur Orson Wells radiopläs av Världarnas krig, som sändes i slutet på 30-talet och orsakade panik i de flesta amerikanska hem då de trodde att Jorden var attackerad av rymdvarelser, inledde spektaklet - innan trummorna till Fuckin in the bushes brakade loss. Festen hade börjat.
Sedan kom Liam.
Med ett kort: "Evening!" framkallade han publikjubel utan dess like, och när sedan Rock'n'roll star drog igång - då var det bara att börja röja.
Som vanligt när jag kommer i närheten av kändisar så blev jag fascinerad. Men nu är ju Liam, Noel, Andy, Gem och Chris inga vanliga kändisar - de är ju liksom "It" - så nu blev jag mer...förlamad. De som var med på Håkan Hellström-konserten i somras, och vet hur jag såg ut då, kan ju föreställa sig hur jag såg ut igår. Fast skillnaden är att om man jämför med Oasis konsert och Håkans konsert så var jag som en duracellkanin på Håkans konsert.
Här stod jag dryga 20 meter ifrån min största idol - och jag kunde inte förstå det. Jag kunde inte greppa det. Det blev overkligt mitt i det verkliga. Jag stod säkert 90 procent av spelningen och bara stirrade på Liam. Bara stod där och tittade. Där var han. Några kliv ifrån mig.
Jag ville så gärna få ögonkontakt med honom, och då skulle jag forma läpparna och mima "Jag älskar dig."
Låtlistan var, som väntat, densamma som varit under hela turnén hittills - så jag visste exakt visste låtar som skulle komma. Visst hade jag gärna sett att de spelade Live forever och Acquisce, men det visste jag ju inte skulle komma, så det var lugnt. Fick ju i alla fall uppleva de låtarna för fyra år sedan.
Så - vilka låtar var bäst i allt det bästa? Jag skulle vilja säga allt, men för att vara snäll kan jag plocka ut Wonderwall, Songbird, Morning glory, The Masterplan, Cigarettes & alcohol, Falling down och Don't look back in anger.
Men egentligen var alla låtar lika bra.
Konserten får en sexa, av fem möjliga, och Liam sa det bäst när han klargjorde: "Oasis getting back!".
Caesars
Liam
Noel
Gem, Andy och Chris
The One
The Band
Bröderna Brothers
Awesome...
Här var jag riktigt nära att böka mig ända fram till staketet.
Fuck
Okej jag vet inte vart jag är någonstans.
Nu drar jag
Jag står inför ett test. En möjlighet. En chans att mäta sig vuxenlivet.
Sådana här stunder ställs varje man och kvinna inför någon gång i livet. Nu har det blivit min tur. Min tur att bevisa, inte bara för mig själv, utan även för alla andra. Det här är ett eldprov på min manlighet.
Jag ska hitta till Globen utan att köra fel.
Sådana här stunder ställs varje man och kvinna inför någon gång i livet. Nu har det blivit min tur. Min tur att bevisa, inte bara för mig själv, utan även för alla andra. Det här är ett eldprov på min manlighet.
Jag ska hitta till Globen utan att köra fel.
Det svarta spelet
Nu har jag läst förra skvallerreportern Daniel Nyhléns debutroman Det svarta spelet. Det var helt klart en bra och intressant bok. Med tanke på Nyhléns förflutna så sitter han ju på mycket information om hur världen ser ut på en stor kvällstidning och runt Stureplan och dess profiler, vilket boken handlar om.
Det är väl egentligen fel att jämföra Det svarta spelet med Jens Lapidus böcker, men eftersom att jag nyss läst Lapidus debut Snabba casch och dess uppföljare Aldrig fucka upp så är det svårt att låta bli. En sak har ju böckerna gemensamt, och det är ju skildringarna av droger samt den undre världen.
Ska man kolla till berättandet, formuleringarna och det litterära språket så finner jag dock Jens Lapidus mer tilltalande. Han skriver bättre, helt enkelt.
Nyhlén upprepar sig onödigt mycket i sitt språk och i sina beskrivningar, även om han har ett underbart sätt att formulera sin karaktärs tankar på.
Sedan blev jag väldigt besviken på slutet i Det svarta spelet. Just när det är som mest spännande och allting ser ut att vara kört - ja då sätter han punkt för hela boken. Jag tycker att han gör det lite väl enkelt för sig där. Kanske var det så att även Nyhlén tycke att allting såg hopplöst, så att han inte visste hur han skulle kunna lösa det?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det slutar för tvärt och för enkelt. Dock är det ingenting som spolierar hela boken - det är ändå en bra bok. En bra bok som kunde ha varit bättre.
Nu har jag satt tänderna i En nästan vanlig man, som även den riktar in sig på droger och livet kring Stureplan.
Det är väl egentligen fel att jämföra Det svarta spelet med Jens Lapidus böcker, men eftersom att jag nyss läst Lapidus debut Snabba casch och dess uppföljare Aldrig fucka upp så är det svårt att låta bli. En sak har ju böckerna gemensamt, och det är ju skildringarna av droger samt den undre världen.
Ska man kolla till berättandet, formuleringarna och det litterära språket så finner jag dock Jens Lapidus mer tilltalande. Han skriver bättre, helt enkelt.
Nyhlén upprepar sig onödigt mycket i sitt språk och i sina beskrivningar, även om han har ett underbart sätt att formulera sin karaktärs tankar på.
Sedan blev jag väldigt besviken på slutet i Det svarta spelet. Just när det är som mest spännande och allting ser ut att vara kört - ja då sätter han punkt för hela boken. Jag tycker att han gör det lite väl enkelt för sig där. Kanske var det så att även Nyhlén tycke att allting såg hopplöst, så att han inte visste hur han skulle kunna lösa det?
Jag vet inte. Jag tycker bara att det slutar för tvärt och för enkelt. Dock är det ingenting som spolierar hela boken - det är ändå en bra bok. En bra bok som kunde ha varit bättre.
Nu har jag satt tänderna i En nästan vanlig man, som även den riktar in sig på droger och livet kring Stureplan.
Nitar o whiskey
In flames har prisats flitigt den senaste tiden för sin skiva från 2008, A sense of purpose - och plötsligt slog det mig att jag inte uppmärksammat en enda låt från den skivan. Varken på tv, radio eller nätet.
Därför tog jag tag i den saken igår - och resultatet var förvånandsvärt bra. Två låtar blev till fem, och snart satt jag där med hela skivan och njöt stenhårt. Kan bli en ny keeper.
I samma veva fixade jag Backyard babies senaste och självbetitlade album från 2008. Lite sent, kan tyckas, men det har aldrig blivit av. Jag hörde vissa låtar hemma hos Bläckfisken för typ ett halvår sedan, och även fast jag gillade vad jag hörde så fall det bort i glömska. Men nu är den hemma - och Degenerated är precis så bra som jag minns den.
Därför tog jag tag i den saken igår - och resultatet var förvånandsvärt bra. Två låtar blev till fem, och snart satt jag där med hela skivan och njöt stenhårt. Kan bli en ny keeper.
I samma veva fixade jag Backyard babies senaste och självbetitlade album från 2008. Lite sent, kan tyckas, men det har aldrig blivit av. Jag hörde vissa låtar hemma hos Bläckfisken för typ ett halvår sedan, och även fast jag gillade vad jag hörde så fall det bort i glömska. Men nu är den hemma - och Degenerated är precis så bra som jag minns den.
Världens minsta människa
Vill ni veta vad höjden av pinsamhet är? Jo det ska jag berätta.
Det är när du står och bankar på den låsta toalettdörren, samtidigt som du ger ifrån dig ett långt "MEEEEEH!!!!", och sedan, medan du väntar på att det ska bli ledigt, står och dansar och sjunger fruktansvärt dåliga låtar fruktansvärt högt i dina fulaste och minsta kalsonger - för att sedan upptäcka att det är din brors flickvän som kommer ut ifrån toaletten.
Då finns det liksom ingenting att göra. Ingenting att säga. Det är kört. Game over.
Då är det bara att dra en djup suck, sjunka ner med huvud och armar mot marken, och sedan långsamt vandra in på toaletten.
Det är när du står och bankar på den låsta toalettdörren, samtidigt som du ger ifrån dig ett långt "MEEEEEH!!!!", och sedan, medan du väntar på att det ska bli ledigt, står och dansar och sjunger fruktansvärt dåliga låtar fruktansvärt högt i dina fulaste och minsta kalsonger - för att sedan upptäcka att det är din brors flickvän som kommer ut ifrån toaletten.
Då finns det liksom ingenting att göra. Ingenting att säga. Det är kört. Game over.
Då är det bara att dra en djup suck, sjunka ner med huvud och armar mot marken, och sedan långsamt vandra in på toaletten.
I will be mad fer it!
Bara en dag kvar. En dag kvar till Oasis konsert på Globen. En dag.
Där i publikhavet ska jag simma. Jag ska sjunga, vråla, kanske gråta - och allmänt njuta. Trots att jag kan hela låtlistan framlänges och baklänges, och att jag sett klipp ifrån nästan alla konserter från den pågående världsturnén, så kommer jag ändå att njuta.
Det är bara ett litet problem. Jag måste ta bilen till Globen - och jag är inte riktigt hundra på...vägen. Visst, jag har dragit ut kartor från Eniro - men när det gäller mig och vägbeskrivning så finns det inga garantier. Jag blir lätt stressad i de där avgörande situationerna när man ska svänga höger, vänster eller fortsätta rakt fram. Det blir oftast: "Aaaaah! Faaaan också!"
Plus att det är det här med min syn. Min inte hundraprocentiga syn. Jag har svårt att se skyltarna i god tid, och när jag tillslut kan urskilja vad som står på skyltarna så har det ofta en tendens att vara för sent.
Men - det ska väl gå det också. Jag har planerat för en mindre halvdag i Stockholm. Jag åker dit i god tid, så att jag gott och väl kan snurra runt lite och köra fel här och där, och sedan ska jag bara chilla. Käka lite, dricka kaffe, läsa kvällstidningarna, reka området, och så vidare...
Först ut på är Caesars. Helt ok. Ett bra band.
Sedan, efter en timme eller så, kan magin börja på allvar.
Där i publikhavet ska jag simma. Jag ska sjunga, vråla, kanske gråta - och allmänt njuta. Trots att jag kan hela låtlistan framlänges och baklänges, och att jag sett klipp ifrån nästan alla konserter från den pågående världsturnén, så kommer jag ändå att njuta.
Det är bara ett litet problem. Jag måste ta bilen till Globen - och jag är inte riktigt hundra på...vägen. Visst, jag har dragit ut kartor från Eniro - men när det gäller mig och vägbeskrivning så finns det inga garantier. Jag blir lätt stressad i de där avgörande situationerna när man ska svänga höger, vänster eller fortsätta rakt fram. Det blir oftast: "Aaaaah! Faaaan också!"
Plus att det är det här med min syn. Min inte hundraprocentiga syn. Jag har svårt att se skyltarna i god tid, och när jag tillslut kan urskilja vad som står på skyltarna så har det ofta en tendens att vara för sent.
Men - det ska väl gå det också. Jag har planerat för en mindre halvdag i Stockholm. Jag åker dit i god tid, så att jag gott och väl kan snurra runt lite och köra fel här och där, och sedan ska jag bara chilla. Käka lite, dricka kaffe, läsa kvällstidningarna, reka området, och så vidare...
Först ut på är Caesars. Helt ok. Ett bra band.
Sedan, efter en timme eller så, kan magin börja på allvar.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Ingen RE:
Nej. Tyvärr. Dessvärre inte.
Jag har ännu inte fått något svar på mitt mail igår.
Jag har ännu inte fått något svar på mitt mail igår.
Power
Det är inte ofta som covers blir lika bra som orginalet. Men det finns såklart undantag - till exempel alla olika varianter av Leonard Cohens Hallelujah.
Här är ett annat exempel. Leona Lewis cover av Snow patrols gamla hit Run. Mycket mäktigare och mycket bättre. Sedan är det inget fel på videon heller.
Här är ett annat exempel. Leona Lewis cover av Snow patrols gamla hit Run. Mycket mäktigare och mycket bättre. Sedan är det inget fel på videon heller.
En gnutta kindergarden
Hujademej! Det blev en tidig morgon denna morgon.
...och en sen natt.
Låg sömnlöst grubblande fram tills klockan 5 imorse innan jag kunde somna. Så mycket tankar som rör sig i huvudet just nu. Det är brainstorming, planering och strukturering - blandat med ångest, oro, panik och förtvivlan. Då är det svårt att sova.
Sedan var det alltså tidig uppstigning. Strax efter klockan 9 begav jag mig till ishallen för att åka skridskor med mina gamla dagisbarn - och eftersom att jag inte åkt grillor på ett år så kändes det lämpligt att värma upp lite innan barnen skulle anlända.
Så där var jag, ensam i en halvmörk ishall. Det var faktiskt riktigt härligt. Att åka där helt ensam och höra de välbekanta skären under sig, på den nyspolade isen.
Vid tio anlände vilddjuren, och från den stunden var det full fart. "Åk med mig, Jonatan!", "Håll i mig, Jonatan!", "Sluta Jonatan!", "Försök att ta mig då, Jonatan!", "Jag ska skära dig med mina skridskor, Jonatan!". Det gamla vanliga.
Eftersom att det var ett tag sedan jag såg de små kottarna så var de naturligvis extra uppskruvade. Det gäller att höras och synas när det är så många barn som ska samsas om en enda ex-Fröken Jonatan.
Två timmar räckte gott och väl, kan jag lova.
...och en sen natt.
Låg sömnlöst grubblande fram tills klockan 5 imorse innan jag kunde somna. Så mycket tankar som rör sig i huvudet just nu. Det är brainstorming, planering och strukturering - blandat med ångest, oro, panik och förtvivlan. Då är det svårt att sova.
Sedan var det alltså tidig uppstigning. Strax efter klockan 9 begav jag mig till ishallen för att åka skridskor med mina gamla dagisbarn - och eftersom att jag inte åkt grillor på ett år så kändes det lämpligt att värma upp lite innan barnen skulle anlända.
Så där var jag, ensam i en halvmörk ishall. Det var faktiskt riktigt härligt. Att åka där helt ensam och höra de välbekanta skären under sig, på den nyspolade isen.
Vid tio anlände vilddjuren, och från den stunden var det full fart. "Åk med mig, Jonatan!", "Håll i mig, Jonatan!", "Sluta Jonatan!", "Försök att ta mig då, Jonatan!", "Jag ska skära dig med mina skridskor, Jonatan!". Det gamla vanliga.
Eftersom att det var ett tag sedan jag såg de små kottarna så var de naturligvis extra uppskruvade. Det gäller att höras och synas när det är så många barn som ska samsas om en enda ex-Fröken Jonatan.
Två timmar räckte gott och väl, kan jag lova.
Efterlängtad comeback
Sista träningen på Köpings konstgräsplan är avklarad. Bra underlag, bra fart, bra träning. Loligt, loligt.
Annars...
Till någonting helt annat. I lördags var det äntligen tillbaka i mitt, och vårat, liv. Första avsnittet på andra säsongen av Flight of the conchords. Så jävla underbart!
...och det var precis så fruktansvärt bra och roligt som det brukar vara.
- Can you bring us the jingel by friday?
- (Jemaine) Possibly.
- (Bret) Yes.
- (Jemaine) Ah. Yes.
Det är humor. Humor, humor, humor.
Annars...
Till någonting helt annat. I lördags var det äntligen tillbaka i mitt, och vårat, liv. Första avsnittet på andra säsongen av Flight of the conchords. Så jävla underbart!
...och det var precis så fruktansvärt bra och roligt som det brukar vara.
- Can you bring us the jingel by friday?
- (Jemaine) Possibly.
- (Bret) Yes.
- (Jemaine) Ah. Yes.
Det är humor. Humor, humor, humor.
Fist you
Från: Jonatan Björklund ([email protected])
Skickat: den 26 januari 2009 13:11:08
Till: [email protected]
Ämne: Måste berömma dig för din Bruce Springsteen-krönika
Hej din jävla sopa.
Nu är det sista gången jag bemödar mig att skriva in ditt jävla namn i mottagar-rutan ovan. I mina ögon har du nu pissat ner dig själv för sista gången. Jag tycker bara synd om dig hädanefter.
Jag antar att du har en väldigt liten penis, eftersom att du inte kan hävda dig på annat sätt än att såga de största.
Det är lite sorgligt, men du har min sympati.
Att du är döv det är ju uppenbart, men förhoppningsvis är du inte blind.
Med fittiga hälsningar
Jonatan Björklund
PS. Hoppas inte på svar
Skickat: den 26 januari 2009 13:11:08
Till: [email protected]
Ämne: Måste berömma dig för din Bruce Springsteen-krönika
Hej din jävla sopa.
Nu är det sista gången jag bemödar mig att skriva in ditt jävla namn i mottagar-rutan ovan. I mina ögon har du nu pissat ner dig själv för sista gången. Jag tycker bara synd om dig hädanefter.
Jag antar att du har en väldigt liten penis, eftersom att du inte kan hävda dig på annat sätt än att såga de största.
Det är lite sorgligt, men du har min sympati.
Att du är döv det är ju uppenbart, men förhoppningsvis är du inte blind.
Med fittiga hälsningar
Jonatan Björklund
PS. Hoppas inte på svar
Om man inte kan få nog av Step brothers...
Game on
Från: Jonatan Björklund ([email protected])
Skickat: den 26 januari 2009 13:05:27
Till: [email protected]
Ämne: Lite sköna tips på ny fransk disco-techno
Nuru din lilla jävel, nu är det fanimej krig!
Vi har kamperat ihop i många år nu. Jag har stått bakom dig i det mesta du sagt och skrivit. Även om jag kanske inte alltid har hållit med dig i vissa saker så har jag ändå stått bakom dig - vi spelade ju i samma lag.
Men nu, Anders Nunstedt, nu är det tamejfan upp till kamp.
Att Markus Larsson skulle hålla på och jönsa, det hade jag räknat med. Honom har jag för länge sedan gett upp hoppet om, och han jobbar ju trots allt på Aftonbladet. Men att du, din flintskalliga jävla techno-bög, skulle tappa omdömet så här mycket - det är bara...sorgligt - och en fet jävla skandal.
LIAM HAR JU FÖR FAN I HELVETE HAFT PROBLEM MED HALSEN SEDAN EN VECKA TILLBAKA!!!!! TROTS DET VÄGRAR HAN VIKA NER SIG, VÄGRAR SVIKA DE SVENSKA FANSEN OCH STÄLLER SIG PÅ SCENEN SOM OM INGENTING HADE HÄNT!!!! VILKEN ANNAN SÅNGARE SKULLE HA GJORT DET???? VAAA???????
Det är sådana här lågvattenstämplar som gör att man på allvar övervägar att sluta läsa din (och min) tidning, för att istället övergå till DN eller SvD. FYYY FAN!
Jag hade, som sagt, väntat mig det här ifrån Markus Larsson - karln har ju inte haft en egen åsikt sedan mitten på 90-talet - men inte ifrån dig.
Nu lämnar jag dig, ensam bland alla råttorna. Du kan ta ditt jävla Depeche mode och köra upp någonstans där det inte känns så skönt. Kör upp det i det hål där jag nyss har blivit uppkörd - av dig!!!!
Hoppas på en jävligt bra förklaring - eller en uppriktig ursäkt!
Med vänlig hälsning
Jonatan Björklund
Skickat: den 26 januari 2009 13:05:27
Till: [email protected]
Ämne: Lite sköna tips på ny fransk disco-techno
Nuru din lilla jävel, nu är det fanimej krig!
Vi har kamperat ihop i många år nu. Jag har stått bakom dig i det mesta du sagt och skrivit. Även om jag kanske inte alltid har hållit med dig i vissa saker så har jag ändå stått bakom dig - vi spelade ju i samma lag.
Men nu, Anders Nunstedt, nu är det tamejfan upp till kamp.
Att Markus Larsson skulle hålla på och jönsa, det hade jag räknat med. Honom har jag för länge sedan gett upp hoppet om, och han jobbar ju trots allt på Aftonbladet. Men att du, din flintskalliga jävla techno-bög, skulle tappa omdömet så här mycket - det är bara...sorgligt - och en fet jävla skandal.
LIAM HAR JU FÖR FAN I HELVETE HAFT PROBLEM MED HALSEN SEDAN EN VECKA TILLBAKA!!!!! TROTS DET VÄGRAR HAN VIKA NER SIG, VÄGRAR SVIKA DE SVENSKA FANSEN OCH STÄLLER SIG PÅ SCENEN SOM OM INGENTING HADE HÄNT!!!! VILKEN ANNAN SÅNGARE SKULLE HA GJORT DET???? VAAA???????
Det är sådana här lågvattenstämplar som gör att man på allvar övervägar att sluta läsa din (och min) tidning, för att istället övergå till DN eller SvD. FYYY FAN!
Jag hade, som sagt, väntat mig det här ifrån Markus Larsson - karln har ju inte haft en egen åsikt sedan mitten på 90-talet - men inte ifrån dig.
Nu lämnar jag dig, ensam bland alla råttorna. Du kan ta ditt jävla Depeche mode och köra upp någonstans där det inte känns så skönt. Kör upp det i det hål där jag nyss har blivit uppkörd - av dig!!!!
Hoppas på en jävligt bra förklaring - eller en uppriktig ursäkt!
Med vänlig hälsning
Jonatan Björklund
Varför Family guy är på toppen av humor...
En stjärna föddes igår?
Titta! Titta vad jag har fått!
Med den rådande finanskrisen, som även härjar bland Riddarna, så hade jag inte räknat med att få någon födelsedagspresent. I alla fall inte just nu.
Men vad händer? Jo, grabbarna slår till med en bomb. En akustisk gitarr. En svart akustisk gitarr, dessutom. Do I have the best friends, or what? Det var så vackert att jag ville gråta. En puss på munnen, några timmar senare, fick dock räcka som tack.
Nu har ribban för presenter höjts avsevärt. Vi började med att köpa ett par skojpresenter, typ från Myrorna eller liknande, till varandra - och sedan bestämde vi oss för att köpa någorlunda seriösa presenter till varandra.
Men det här! Nu jävlar måste vi köpa fina presenter hädanefter.
En tanke under kvällen var att vi skulle köpa ett trumset till Påven, en bas till Vampyren och ett keyboard till Mr.Tequila - och vips skulle vi ha bildat ett band. KG har ju redan allting, typ, så han får nöja sig med en penna och ett block.
Alright, nu är det allvar. Nu ska jag lära mig att hantera denna underbara träbit. Till sommaren kanske? Då vill jag åtminstone kunna kompa Morgan Kall. Därefter ska jag succesivt bara bli bättre. Morgan Kall har fått konkurrens - på allvar.
...och Påven har redan kläckt mitt artisnamn.
Kalle Varm.
Kalle Varm & Morgan Kall. Det smakar det.
Inte wasted, inte torr - bara perfekt
Det blev en lyckad utekväll igår. Sanna mina ord.
Vi började med lite handboll hemma hos Påven, innan KG drog fram kortleken och presenterade sitt nya kortspel. Där någonstans kunde kvällen ha slutat illa för Påven - men som ett under så kom han in i andra andningen och räddade utgången.
Lite senare tittade Emma och Johanna förbi med en liten födelsedagspresent. Några kortspel senare så begav vi oss ut i natten. Första stoppet blev Harrys. I alla fall för mig, Emma och Johanna. De andra två liggsåren syntes däremot inte till, och det visade sig att de dragit till Lotus istället.
KG och hans lammkött.
Well, well...jag saknade mina homies så jag begav mig också till Lotus, där Påven och KG stod med varsin flamma i armarna. Jag gick dit, neg och presenterade mig. Sedan gick jag till baren. Inte.
Jag behövde faktiskt inte. Mitt test, mitt experiment, min nya trollformel fungerade perfekt. Jag sa ju det, Studenten!
Det blev lite dans på Lotus, som numera är ihopbyggt med O'learys. Ingen hit, direkt. Lilla dansgolvet är borta, och rockbaren är numera ett gameroom. Eller en spelhörna, rättare sagt. Tha magic is gone.
Påven, som är en rocker, tittade med besvikna ögon på eländet, och fräste sedan: "Fan va gay!"
På vägen hem sedan så förverkligade KG en gammal dröm. Han gjorde en "Deck" på en tjej. Det vill säga; gick fram och sa: "Hej! Du är söt. Vill du ta en fika någon gång?" - och trott på fan om inte tjejen svarade JA. KG var upprymd.
Efter ett "nästanbråk" på Corner så låg vi sedan i sängarna hemma hos Påven och käkade hamburgare och kollade på fotboll. Sverige-USA. 0-2 i baken i halvtid.
Dåså...
Ja, då åker vi in till Bläckfisken nu då..........får se vad som händer.....vad vi hittar på......kanske...spelar lite......kort.....eller......en....
Dessa underbara förmiddagsträningar
Rackarns vilken jävla skitträning det blev. För egen del.
Det blev inomhusträning, som inleddes med löpning. Två grupper på åtta personer i varje turades om att springa en form av en "Jätte-Idiot". Alla i gruppen startade nere vid kortlinjen, sedan skulle man springa upp till första konen, tillbaka till kortlinjen, upp till första konen igen, tillbaka till kortlinjen, upp till andra konen, tillbaka till kortlinjen, upp till andra konen igen, tillbaka till kortlinjen, och sedan upp två gånger till tredje konen som var placerad på kortlinjen på andra sidan av planen, och sedan tillbaka hela vägen till andra kortlinjen. Därefter började proceduren om med första konen igen.
Så höll vi på i två minuters intervaller gånger fem. Det var lagom uppvärmning.
Tvåmålsspelet som följde höll förvånandsvärt högt tempo, löpningen till trots, och det var bra fart rakt igenom. Nästan. Jag var inte tempo. Jag var inte fart. Jag var kass. Stank.
Men. Bara att svälja och gå vidare. Det är väl inte nu man ska vara på topp.
Det blev inomhusträning, som inleddes med löpning. Två grupper på åtta personer i varje turades om att springa en form av en "Jätte-Idiot". Alla i gruppen startade nere vid kortlinjen, sedan skulle man springa upp till första konen, tillbaka till kortlinjen, upp till första konen igen, tillbaka till kortlinjen, upp till andra konen, tillbaka till kortlinjen, upp till andra konen igen, tillbaka till kortlinjen, och sedan upp två gånger till tredje konen som var placerad på kortlinjen på andra sidan av planen, och sedan tillbaka hela vägen till andra kortlinjen. Därefter började proceduren om med första konen igen.
Så höll vi på i två minuters intervaller gånger fem. Det var lagom uppvärmning.
Tvåmålsspelet som följde höll förvånandsvärt högt tempo, löpningen till trots, och det var bra fart rakt igenom. Nästan. Jag var inte tempo. Jag var inte fart. Jag var kass. Stank.
Men. Bara att svälja och gå vidare. Det är väl inte nu man ska vara på topp.
En underbar dag
Jag gjorde precis något jag har tänkt göra ett tag. Tog fram min studentklänning och provade den. Har skjutit upp det för jag tänkte att jag lätt blivit lite större på 3½ år. Men nej, den satt precis lika illa nu som den gjorde den 10 juni 2005, fast med ett snyggare ansikte till. Skön känsla.
Varför Family guy är på toppen av humor...
...och så var det Rockbjörnen
Jag bryr mig kanske inte så där jättemycket - men jag tycker det var välförtjänt att Amanda Jenssen äntligen prisades för sitt år. Två gånger dessutom, med utmärkelserna Årets nykomling och Årets kvinnliga artist. Hon blev utan pris på Grammisgalan och P3 Guldgalan, så nu tycker jag att det var hennes tur, vilket folket också tyckte uppenbarligen.
...och sedan denne Håkan Hellström. Vilket jävla år han hade 2008 - och nu kommer bekräftelserna på det, i form av pris, pris och åter pris. Grammisar, Guldmick, Sveriges bäst klädda man och Rockbjörnar. Nu kan han med gott samvete luta sig tillbaka ett tag och ta hand om sin nyfödda unge där hemma, samtidigt som han filar på nya klassiker.
Oscar
Så är Oscars-nomineringarna släppta.
Årets tungviktare blev Benjamin Buttons otroliga liv - och det är också en jävligt bra film. Jag har förvisso inte sett The Wrestler, där Mickey Rourke sägs göra sitt livs roll, men jag skulle verkligen unna Brad Pitt en Oscar.
Oscar för bästa kvinnliga huvudroll är omöjligt för mig att tippa - för jag har inte sett någon av dem.
Manliga biroll då? Ja, det måste ju bara bli Heath Ledger. Det kan uppfattas som att han får pris efter pris bara för att han tragisk gick bort förra året - men sanningen är den att han är magisk i sin roll som Jokern. Robert Downey Jr i all ära, han är grym i Tropic thunder, men jag tror nog att även han inser att han är brädad.
Årets tungviktare blev Benjamin Buttons otroliga liv - och det är också en jävligt bra film. Jag har förvisso inte sett The Wrestler, där Mickey Rourke sägs göra sitt livs roll, men jag skulle verkligen unna Brad Pitt en Oscar.
Oscar för bästa kvinnliga huvudroll är omöjligt för mig att tippa - för jag har inte sett någon av dem.
Manliga biroll då? Ja, det måste ju bara bli Heath Ledger. Det kan uppfattas som att han får pris efter pris bara för att han tragisk gick bort förra året - men sanningen är den att han är magisk i sin roll som Jokern. Robert Downey Jr i all ära, han är grym i Tropic thunder, men jag tror nog att även han inser att han är brädad.
Praktfiasko
U2's nya singel Get on your boots har blivit söndersågad. Totalt utsmetad världen över. Aftonbladets Markus Larsson kallade den "Generaldynga" och gav den ett minus. Expressens Anders Nunstedt var inte lika hård men skrev ändå "Ingen katastrof, men ett misslyckande och en besvikelse", med två getingar som betyg.
Nu har jag själv lyssnat på Get on your boots - och det är bara att konstatera att Markus Larsson, för en gång skull, inte är ute och cyklar. Låten stinker världen. Den är så fruktansvärt dålig att man börjar tvivla på Bono & Co:s omdöme.
...och då ska man ändå ha i åtanke att bandet jobbat länge med den här skivan. Till exempel så skrotade man den första upplagan av skivan och började spela in allting på nytt. Hur jävla dåligt måste det inte ha låtit då?
Nu har jag själv lyssnat på Get on your boots - och det är bara att konstatera att Markus Larsson, för en gång skull, inte är ute och cyklar. Låten stinker världen. Den är så fruktansvärt dålig att man börjar tvivla på Bono & Co:s omdöme.
...och då ska man ändå ha i åtanke att bandet jobbat länge med den här skivan. Till exempel så skrotade man den första upplagan av skivan och började spela in allting på nytt. Hur jävla dåligt måste det inte ha låtit då?
Välkommen tillbaka, handbollen
Handbollen är het igen som sport ute i stugorna, efter några dystra och tunga år i skymundan.
Bengan Boys är sedan länge borta, och nu, äntligen, har en ny generation tagit klivet fram. Generationsväxlingen som pågått några år nu är färdigblommad.
Förr, på den gamla goda tiden, så var min solklara favorit Magnus Andersson. Ett sådant spelgeni har jag sällan skådat inom svensk lagsport. Andra spelare som jag älskade var Martin Frändesjö och Johan Pettersson.
Men nu då? De senaste åren har jag haft Marcus Ahlm som favorit - och han är väl fortfarande nummer ett för mig - men nu är han ju skadad. I hans frånvaro har jag tagit till mig Jonas Källman, som varit med ett tag nu i landslaget, och under den här VM-turneringen även lilla Jan Lennartsson. Jag gillar de små, snabba och luriga lirarna, som Lennartsson. De där som fintar sig in från kanten och knorrar in bollen mellan benen på målvakten.
Men Kim Andersson??? Är det någon mer än jag som tycker att den skånska kossan är helt åt helvete överskattad? Det har jag alltid tyckt. Karln spelar ju som en påse skit varenda gång. Kastar bort bollar rakt till motståndarna och drar på sig korkade utvisningar - det är vad han bidrar med.
Nu blev det förlust ikväll - men jag har en känsla av att Sverige kommer få chans till revansch mot Kroatien.
Aaah!
Mmm, jag är inte riktigt hundra på nya frisyr. Jag vet inte - den känns lite...fluffig. Typ som "POFF!", ungefär.
Vi får se hur jag gör, om jag behåller den eller inte.
Vi får se hur jag gör, om jag behåller den eller inte.
Lystring!
Jag vill bara klargöra en sak.
Jag skriver ofta ord med ett bindestreck emellan - typ: "Jag skriver ofta ord med binde-streck emellan." - och det är i mångas ögon helt åt helvete. Det tyder, i mångas ögon, på okunskap inom den språkliga världen - och det håller jag helt med om. Om det inte ligger en tanke bakom det.
I mitt fall är det så.
Vissa ord försvinner eller tappar sin funktion om det skrivs i sin verkliga skepnad. Det blir antingen ett för långt ord eller också är det för många eller för liknande bokstäver på en och samma gång. Man tappar då rytmen i läsningen och, ve och fasa, man kanske måste läsa vissa ord flera gånger om för att förstå innerbörden eller sammanhanget. Det är min största skräck.
Jag vill att det ska vara ett nice flow i mina texter. Man ska kunna jazza sig igenom hela berättelsen utan avbrott eller störningar på vägen. Därför tycker jag om att förenkla orden - och bindestreck har också en förmåga att kunna ge mera dynamik och känsla till vissa ord.
Är det någonting jag behärskar så är det Det skrivande språket. Jag älskar med det. Jag hatar allt vad skrivregler heter och skiter fullständigt i vad som är rätt och fel! Ingen ska komma och säga till mig hur jag ska skriva.
Att använda bindestreck är ett trolleri som jag är mycket förtjust i. Man kan få fram nya meningar ur ord, och det är väldigt tilltalande. Så nu vet ni hur det ligger till.
Däremot särskrivningar. Boy... Det får mig att kasta upp.
Jag blir misshandlad inombord varje gång jag läser en text med felaktiga särskrivningar - och det är verkligen att våldta Det skrivande språket.
Jag skriver ofta ord med ett bindestreck emellan - typ: "Jag skriver ofta ord med binde-streck emellan." - och det är i mångas ögon helt åt helvete. Det tyder, i mångas ögon, på okunskap inom den språkliga världen - och det håller jag helt med om. Om det inte ligger en tanke bakom det.
I mitt fall är det så.
Vissa ord försvinner eller tappar sin funktion om det skrivs i sin verkliga skepnad. Det blir antingen ett för långt ord eller också är det för många eller för liknande bokstäver på en och samma gång. Man tappar då rytmen i läsningen och, ve och fasa, man kanske måste läsa vissa ord flera gånger om för att förstå innerbörden eller sammanhanget. Det är min största skräck.
Jag vill att det ska vara ett nice flow i mina texter. Man ska kunna jazza sig igenom hela berättelsen utan avbrott eller störningar på vägen. Därför tycker jag om att förenkla orden - och bindestreck har också en förmåga att kunna ge mera dynamik och känsla till vissa ord.
Är det någonting jag behärskar så är det Det skrivande språket. Jag älskar med det. Jag hatar allt vad skrivregler heter och skiter fullständigt i vad som är rätt och fel! Ingen ska komma och säga till mig hur jag ska skriva.
Att använda bindestreck är ett trolleri som jag är mycket förtjust i. Man kan få fram nya meningar ur ord, och det är väldigt tilltalande. Så nu vet ni hur det ligger till.
Däremot särskrivningar. Boy... Det får mig att kasta upp.
Jag blir misshandlad inombord varje gång jag läser en text med felaktiga särskrivningar - och det är verkligen att våldta Det skrivande språket.
Vader, lår, mage, rygg, armar, balans, mjölksyra, uthållning...
Det har varit kallt några dagar nu. Minusgrader. Då blir det isigt.
Therefore tränade vi inomhus ikväll. En timmes cirkelträning, där vi går runt två och två på olika stationer och pumpar satan i en minut på varje station, följt av en halvtimmes tvåmålspel. Jobbigt som faan. Jag var inte den enda som kände en viss form av illamående inför tvåmålspelet. Vi var många som delade den kväljande känslan. Fiskpinnar och mos halvvägs upp i halsen. Fast i form av magsaft. Njeo.
Vi har några juniorer som tränar med oss just nu - och det är väldigt roligt att se hur de tar för sig och visar framfötterna. Plus att de är jävligt talangfulla. Riktigt roligt att se att det finns folk som kommer underifrån.
Annars känns det lite grand som att det är ett nytt lag på gång. Många nya ansikten och förmågor. Det känns lite konstigt...men bra på något sätt. I have a good feeling about this.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Mer guld...
Här lite mer gammalt och gott från åren som...gått.
Det är från den tiden då vi var unga och hade slät hy.
Det är från den tiden då vi var unga och hade slät hy.
I know music
Lillebror håller på och tipsar och tipsar och tipsar om olika band. Ibland prickar han rätt - ibland prickar han...helt åt helvete fel.
Han är ju en punk-pop-rock-skate-kille som diggar det mesta som den överkonsumerade genren har att erbjuda. Helvete vad mycket amerikanska high school-poprock-band det finns!
Jag vet hur det är. Jag var också så en gång i tiden. Snöade in mig på alla möjliga band som Brand new, Autopilot off, Zebrahead, Mest, The Used, Motion city soundtrack, Senses fail, Unwritten law, The Starting line...you name it.
Nu gjorde jag bara en snabbkoll - och titta vad jag hittade. Ett hyfsat nytt band och ett hyfsat grymt band. Voila! Do I have magic fingers, and magic ears, or what?
Varsågod, lillebror. Jag ger dig All time low.
Han är ju en punk-pop-rock-skate-kille som diggar det mesta som den överkonsumerade genren har att erbjuda. Helvete vad mycket amerikanska high school-poprock-band det finns!
Jag vet hur det är. Jag var också så en gång i tiden. Snöade in mig på alla möjliga band som Brand new, Autopilot off, Zebrahead, Mest, The Used, Motion city soundtrack, Senses fail, Unwritten law, The Starting line...you name it.
Nu gjorde jag bara en snabbkoll - och titta vad jag hittade. Ett hyfsat nytt band och ett hyfsat grymt band. Voila! Do I have magic fingers, and magic ears, or what?
Varsågod, lillebror. Jag ger dig All time low.
Ett alltför spännande äventyr för att missa...
Jag läste en dag på Calle Schulmans blogg där det stod att han hade en vän som en gång åkte till Arlanda, med målet att åka till nr 22 på avgångstavlan där.
Hur häftigt vore inte det? Det skulle kunna bli ett riktigt jävla äventyr, ett let's go fucking-razy-minne att bära med sig hela livet.
Nu kan det ju bli så att man drar en riktig jävla nitlott. Calle Schulmans vän kom till exempel bara till Tammerfors i Finland - och visst, det skulle väl inte vara en höjdare att behöva åka till typ Minsk, Bukarest eller Uganda - men ändå, chansen till en oförglömlig resa till något häftigt ställe bör ju vara rätt stor ändå.
Känslan av att själv göra en sådan grej någon dag känns väldigt tilltalande. Men jag behöver minst en person till som gör mig sällskap. Annars kan det bli långtråkigt.
Hur häftigt vore inte det? Det skulle kunna bli ett riktigt jävla äventyr, ett let's go fucking-razy-minne att bära med sig hela livet.
Nu kan det ju bli så att man drar en riktig jävla nitlott. Calle Schulmans vän kom till exempel bara till Tammerfors i Finland - och visst, det skulle väl inte vara en höjdare att behöva åka till typ Minsk, Bukarest eller Uganda - men ändå, chansen till en oförglömlig resa till något häftigt ställe bör ju vara rätt stor ändå.
Känslan av att själv göra en sådan grej någon dag känns väldigt tilltalande. Men jag behöver minst en person till som gör mig sällskap. Annars kan det bli långtråkigt.
I'm just telling ya'...
Det är en sak jag tänkt på väldigt länge, men aldrig kommit ihåg att skriva här...
Har ni tänkt på att det nu för tiden ofta förekommer en krönika på sportsidorna i Bärsingen? Om ni inte visste om det så är det i alla fall en stående krönika varje onsdag, plus en eller två krönikor någon annan dag i veckan.
För drygt ett år sedan, efter ett julbord på redaktionen, pratade jag lite grand med Sportredaktör Westberg. Han frågade då vad jag helst av allt ville skriva. "Krönikor", svarade jag. Sedan frågade han vad folk i min ålder ville läsa på sporten, eller vad jag trodde att folk var mest intresserade av att läsa. Jag svarade: "Jag vet bara att det jag tycker är roligast att läsa i Expressen och Aftonbladet är krönikorna". "Mmm...", svarade Westberg.
Well...
You are fucking welcome!
Har ni tänkt på att det nu för tiden ofta förekommer en krönika på sportsidorna i Bärsingen? Om ni inte visste om det så är det i alla fall en stående krönika varje onsdag, plus en eller två krönikor någon annan dag i veckan.
För drygt ett år sedan, efter ett julbord på redaktionen, pratade jag lite grand med Sportredaktör Westberg. Han frågade då vad jag helst av allt ville skriva. "Krönikor", svarade jag. Sedan frågade han vad folk i min ålder ville läsa på sporten, eller vad jag trodde att folk var mest intresserade av att läsa. Jag svarade: "Jag vet bara att det jag tycker är roligast att läsa i Expressen och Aftonbladet är krönikorna". "Mmm...", svarade Westberg.
Well...
You are fucking welcome!
Spår 10
Så är vi framme vid den sista låten från Morgan Kalls nya album, Between insomnia and alcohol. Nu har ni hört alla låtar. Ganska så jävla bra, eller hur?
Jag antar att de flesta av er undrar samma sak. "Hur får man tag på denna fantastiska skiva?". No worries - ge mig 50 kr så fixar jag skivan, med omslag och hela rubbet. Det är inte mycket, 50 kr, för ett stycke musikhistoria. Do it. Come on. Come on, do it.
Om inte annat så vore det ju snällt mot KG...
Morgan Kalls kommentar: "Även den här låten är en nyinspelning. Tidigare var den med på min tredje demo, ...and they say talent's rare, och nu har den fått sig en liten finputsning. En snygg avslutning på en bra skiva. I alla fall om du frågar mig."
Jag antar att de flesta av er undrar samma sak. "Hur får man tag på denna fantastiska skiva?". No worries - ge mig 50 kr så fixar jag skivan, med omslag och hela rubbet. Det är inte mycket, 50 kr, för ett stycke musikhistoria. Do it. Come on. Come on, do it.
Om inte annat så vore det ju snällt mot KG...
Morgan Kalls kommentar: "Även den här låten är en nyinspelning. Tidigare var den med på min tredje demo, ...and they say talent's rare, och nu har den fått sig en liten finputsning. En snygg avslutning på en bra skiva. I alla fall om du frågar mig."
20 januari
Tack och tack och åter tack för alla gratulationer. Jag visste inte att jag hade så många vänner.
Det såg länge ut som att Påven skulle köra en payback, då jag glömde bort hans födelsedag förra året - men han gjorde en suverän räddning på sluttampen. Heder till honom för att han är en större människa än vad jag är.
Så hur har min 23-årsdag varit?
Tjae...som vilken annan tisdag som helst, ungefär. Förutom att jag fick lite presenter. Pengar, en tröja och en klocka. Tre underbara och älskvärda ting.
Annars har jag mest skrivit hela dagen. Det blev ett kapitel om en kär vän, och en historia som alltid är lika rolig att berätta - och som dessutom inte blir sämre av att man spetsar till den genom att blanda verklighet med fantasi.
Ännu en gång. Tack alla underbara.
Det såg länge ut som att Påven skulle köra en payback, då jag glömde bort hans födelsedag förra året - men han gjorde en suverän räddning på sluttampen. Heder till honom för att han är en större människa än vad jag är.
Så hur har min 23-årsdag varit?
Tjae...som vilken annan tisdag som helst, ungefär. Förutom att jag fick lite presenter. Pengar, en tröja och en klocka. Tre underbara och älskvärda ting.
Annars har jag mest skrivit hela dagen. Det blev ett kapitel om en kär vän, och en historia som alltid är lika rolig att berätta - och som dessutom inte blir sämre av att man spetsar till den genom att blanda verklighet med fantasi.
Ännu en gång. Tack alla underbara.
Am I a weirdo?
Åh, shit...
Det här är inte alls likt mig. Jag vet inte vad det är, kanske att jag behöver göra revolution mot mig själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är lite roligt. Lite så där i smyg...
Men okej, m0e. Jag kör.
Regler:
1.Länka till den som taggat dig
2.Berätta sju personliga sanningar om dig själv
3.Tagga sju personer i slutet av ditt inlägg
4.Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade.
SANNINGAR:
1. Jag har en liten, liten släng av mörkrädsla.
2. Jag har tvångstankar, och varje kväll måste jag kolla att dörrlåset står precis rakt upp - plus att jag står och stänger garderobsdörrarna tills jag hör "det perfekta ljudet".
3. Jag fuskar nästan alltid i kortspel.
4. En gång rev jag sönder en hundralapp framför en bartender därför att jag tyckte att han nonchalerade mig.
5. En annan gång kastade jag en hundralapp på en bartender därför att jag tyckte att han nonchalerade mig.
6. Jag tycker att utelivet var roligare för några år sedan.
7. Jag är smått hypokondriker och tror varje gång jag känner en smärta runt halsen eller i bröstet eller i magen att någonting fruktansvärt är på väg att hända.
Ska jag göra det här ordentligt så borde jag nu alltså utmana sju personer. Så har jag gjort mitt så är det upp till er och göra ert. Ha. Skelt.
Jag utmanar: Johanna, Jenny, Mirja, Blondinbella, Andreas, MalinJ och Petra, men jag pallar fan inte att säga till er. Så, aja. Jag svälter nu och måste utforda mig själv så jag tippar att typ Johanna kanske kommer göra det här.
Det här är inte alls likt mig. Jag vet inte vad det är, kanske att jag behöver göra revolution mot mig själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är lite roligt. Lite så där i smyg...
Men okej, m0e. Jag kör.
Regler:
1.Länka till den som taggat dig
2.Berätta sju personliga sanningar om dig själv
3.Tagga sju personer i slutet av ditt inlägg
4.Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade.
SANNINGAR:
1. Jag har en liten, liten släng av mörkrädsla.
2. Jag har tvångstankar, och varje kväll måste jag kolla att dörrlåset står precis rakt upp - plus att jag står och stänger garderobsdörrarna tills jag hör "det perfekta ljudet".
3. Jag fuskar nästan alltid i kortspel.
4. En gång rev jag sönder en hundralapp framför en bartender därför att jag tyckte att han nonchalerade mig.
5. En annan gång kastade jag en hundralapp på en bartender därför att jag tyckte att han nonchalerade mig.
6. Jag tycker att utelivet var roligare för några år sedan.
7. Jag är smått hypokondriker och tror varje gång jag känner en smärta runt halsen eller i bröstet eller i magen att någonting fruktansvärt är på väg att hända.
Ska jag göra det här ordentligt så borde jag nu alltså utmana sju personer. Så har jag gjort mitt så är det upp till er och göra ert. Ha. Skelt.
Jag utmanar: Johanna, Jenny, Mirja, Blondinbella, Andreas, MalinJ och Petra, men jag pallar fan inte att säga till er. Så, aja. Jag svälter nu och måste utforda mig själv så jag tippar att typ Johanna kanske kommer göra det här.
Bra, Soran!
Har ni sett 1000apors parodi på Blondibellas tv-dagbok, som sänds på TV400? Det är enkelt, men briljant!
1000apors version heter Svartskalle-Sorans tv-dagbok, och för första gången tar den underskattade Soran Ismail sig ur skuggan av hans kompis Björn Gustavsson.
Detta är roligt.
1000apors version heter Svartskalle-Sorans tv-dagbok, och för första gången tar den underskattade Soran Ismail sig ur skuggan av hans kompis Björn Gustavsson.
Detta är roligt.
Utlåtande om gårdagskvällen
Självklart måste jag yttra mig om Idrottsgalan igår.
Själva pristagarna skiter jag i. Det var säkert rätt. Även om jag hade väntat mig ett maffigare tal ifrån Charlotte Kalla när hon vann Jerringpriset. Typ hur hennes mamma och pappa alltid har funnits där för henne enda sedan hon var liten tös. Lite tårar och så...
Tycker jag synd om Susanna Kallur? Lite - men jag tycker i och för sig alltid synd om den som kommer tvåa. Nu var det dock rätt att Kalla vann. Kallur slog visserligen världsrekord på 60 meter inomhus, men i övrigt var hennes säsong...sådär, väl? Hon har ju själv höga krav på sig.
Jag vill istället rikta in mig på humorinslagen. Vad fan i helvete gör kung Robert Gustafsson med den lilla narren Björn Gustavsson? Det är fel! Det är ovärdigt! Robert ska inte dela scen med någon fjantig liten krulltott som enbart försöker att locka skratt genom att osäkert staka fram meningar. Björn Gustavsson är fruktansvärt skittråkig!
Jag skämdes lite grand när de körde sitt första nummer tillsammans. Det var inte Robert-humor. Det kändes krystat och tillgjort. Vilket säkert publiken också tyckte, då skratten var sparsamma.
När sedan Robert körde solo, som Per Gessle, så blev det genast roligare. Mycket roligare. Kanske inte hans bästa sketch någonsin, men betydligt roligare än hans nummer med lilla mes-Björn.
När han plötsligt kom in igen för två sekunder i bild och delade ut en ny STIM-lapp till Peter Settman så skrattade jag okontrollerat mycket och länge.
Snälla låt oss slippa den här så fruktansvärt överskattade Björn Gustavsson i framtiden. I alla fall i sådana här sammanhang. Han var ju inte direkt rolig på Guldbaggegalan heller. Han kan hålla sig till sina små ståupp-klubbar och köra sin små utläggningar om trams och hans moster.
Men Peter Settman! Jag börjar mer och mer tro att han är bland de bästa och säkraste programledarna vi någonsin haft i detta land. Vilket proffs.
...och en annan sak.
Jag tror jag börjar bli blödigare med åren. Flera gånger under sändningen kände jag hur det började sticka i ögonen, då bilder från det gångna visades. Det är någonting med jubel, mäktig musik och glädje som får mig att rysa.
Värst var det när Arne Ljungqvist, ordförande i IOK:s medicinska kommitté och känd doping-motståndare, fick ta emot Hederspriset. Att se honom stå där och höra motiveringen, med tårar i ögonen, var bara så vackert.
Själva pristagarna skiter jag i. Det var säkert rätt. Även om jag hade väntat mig ett maffigare tal ifrån Charlotte Kalla när hon vann Jerringpriset. Typ hur hennes mamma och pappa alltid har funnits där för henne enda sedan hon var liten tös. Lite tårar och så...
Tycker jag synd om Susanna Kallur? Lite - men jag tycker i och för sig alltid synd om den som kommer tvåa. Nu var det dock rätt att Kalla vann. Kallur slog visserligen världsrekord på 60 meter inomhus, men i övrigt var hennes säsong...sådär, väl? Hon har ju själv höga krav på sig.
Jag vill istället rikta in mig på humorinslagen. Vad fan i helvete gör kung Robert Gustafsson med den lilla narren Björn Gustavsson? Det är fel! Det är ovärdigt! Robert ska inte dela scen med någon fjantig liten krulltott som enbart försöker att locka skratt genom att osäkert staka fram meningar. Björn Gustavsson är fruktansvärt skittråkig!
Jag skämdes lite grand när de körde sitt första nummer tillsammans. Det var inte Robert-humor. Det kändes krystat och tillgjort. Vilket säkert publiken också tyckte, då skratten var sparsamma.
När sedan Robert körde solo, som Per Gessle, så blev det genast roligare. Mycket roligare. Kanske inte hans bästa sketch någonsin, men betydligt roligare än hans nummer med lilla mes-Björn.
När han plötsligt kom in igen för två sekunder i bild och delade ut en ny STIM-lapp till Peter Settman så skrattade jag okontrollerat mycket och länge.
Snälla låt oss slippa den här så fruktansvärt överskattade Björn Gustavsson i framtiden. I alla fall i sådana här sammanhang. Han var ju inte direkt rolig på Guldbaggegalan heller. Han kan hålla sig till sina små ståupp-klubbar och köra sin små utläggningar om trams och hans moster.
Men Peter Settman! Jag börjar mer och mer tro att han är bland de bästa och säkraste programledarna vi någonsin haft i detta land. Vilket proffs.
...och en annan sak.
Jag tror jag börjar bli blödigare med åren. Flera gånger under sändningen kände jag hur det började sticka i ögonen, då bilder från det gångna visades. Det är någonting med jubel, mäktig musik och glädje som får mig att rysa.
Värst var det när Arne Ljungqvist, ordförande i IOK:s medicinska kommitté och känd doping-motståndare, fick ta emot Hederspriset. Att se honom stå där och höra motiveringen, med tårar i ögonen, var bara så vackert.
Happy birthday to me
Jaha, så var man 23 år. Fy fan.
Jag tycker verkligen inte om att fylla år. Det känns som en förlust varje gång. Typ "Vänta 22, jag var inte färdig med dig!"
Så här känns det: om ett år fyller jag 24, sedan fyller jag 25 (!) - och då är det bara fem år kvar till 30. Halvvägs till 60...
Kaggen var först ut att gratulera, såklart. Han ringde igår kväll/natt och kallpratade i någon minut (fruktansvärt kallprat, ingenting av vad han sa var logiskt), innan han utbrast "Grattis på 23-årsdagen".
Sedan sa han en annan sak. Han sa: "Kommer du ihåg Beckham i VM-98, när han blev utvisad mot Argentina. Han var 23 år då. Vad har du gjort med ditt liv?"
Jag vet ju att han bara skojade, även om han säkert på ett visst plan var allvarlig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt i samma banor.
Vad fan har jag gjort med mitt liv?
Väldigt mycket. Ingenting.
Därför känns det jag gör just nu så otroligt bra. Som sagt, det kommer att bli ett bra år.
Jag tycker verkligen inte om att fylla år. Det känns som en förlust varje gång. Typ "Vänta 22, jag var inte färdig med dig!"
Så här känns det: om ett år fyller jag 24, sedan fyller jag 25 (!) - och då är det bara fem år kvar till 30. Halvvägs till 60...
Kaggen var först ut att gratulera, såklart. Han ringde igår kväll/natt och kallpratade i någon minut (fruktansvärt kallprat, ingenting av vad han sa var logiskt), innan han utbrast "Grattis på 23-årsdagen".
Sedan sa han en annan sak. Han sa: "Kommer du ihåg Beckham i VM-98, när han blev utvisad mot Argentina. Han var 23 år då. Vad har du gjort med ditt liv?"
Jag vet ju att han bara skojade, även om han säkert på ett visst plan var allvarlig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt i samma banor.
Vad fan har jag gjort med mitt liv?
Väldigt mycket. Ingenting.
Därför känns det jag gör just nu så otroligt bra. Som sagt, det kommer att bli ett bra år.
Till sist; grattis storebror
Grattis på födelsedagen, Mats.
För alltid saknad.
För alltid saknad.
Spår 9
Nionde bidraget från Morgan Kalls nya album är en känslomässigt jobbig låt.
Jag har bara lyssnat på den en gång. Jag försökte idag, men kom bara knappt halvvägs innan ögonen började vattnas.
Morgan Kalls kommentar: "Det här var en låt som var viktig för mig att skriva. Att förlora någon är aldrig lätt, allting känns bara hopplöst och tröstlöst. För mig blev den här låten en liten ventil till alla de känslorna."
Jag har bara lyssnat på den en gång. Jag försökte idag, men kom bara knappt halvvägs innan ögonen började vattnas.
You see the lights coming your way
Morgan Kalls kommentar: "Det här var en låt som var viktig för mig att skriva. Att förlora någon är aldrig lätt, allting känns bara hopplöst och tröstlöst. För mig blev den här låten en liten ventil till alla de känslorna."
Ny god lektyr
Nu har jag börjat på förra Aftonbladet-skvallerreportern Daniel Nyhléns debutroman - Det svarta spelet - och redan tre kapitel in i boken känns det väldigt bra.
Boken är, typ, en självbiografi antar jag. Några namn är utbytta här och där, men känslan av att mycket är sant finns där. Till exempel så heter Aftonbladet här Dagbladet, fotbollsproffset Sebastian Larsson heter Filip Larsson, Nyhléns förra konkurrent på Expressen Johan T Lindwall heter Acke Lindberg, och Nyhlén själv heter Sebastian Nygren.
Några kändisar har redan namedroppats för att beskriva livet kring Stureplan - och jag ser väldigt mycket fram emot att få ta del av mer smaskigt skvaller. För visst är det så att Daniel Nyhlén, även han känd Stureplans-vimlare, som har haft som jobb att bevaka dessa kändisar återskapar det han hört och sett i verkliga livet.
Det kan ju inte vara för inte som alla Stureplans-kändisar fasade för den här boken när den skulle till att släppas.
Boken är, typ, en självbiografi antar jag. Några namn är utbytta här och där, men känslan av att mycket är sant finns där. Till exempel så heter Aftonbladet här Dagbladet, fotbollsproffset Sebastian Larsson heter Filip Larsson, Nyhléns förra konkurrent på Expressen Johan T Lindwall heter Acke Lindberg, och Nyhlén själv heter Sebastian Nygren.
Några kändisar har redan namedroppats för att beskriva livet kring Stureplan - och jag ser väldigt mycket fram emot att få ta del av mer smaskigt skvaller. För visst är det så att Daniel Nyhlén, även han känd Stureplans-vimlare, som har haft som jobb att bevaka dessa kändisar återskapar det han hört och sett i verkliga livet.
Det kan ju inte vara för inte som alla Stureplans-kändisar fasade för den här boken när den skulle till att släppas.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Genialiskt formulerat
Man kan tycka vad man vill om Marcus Birro - poet, författare, debbatör - och hans krönikor om Serie A-fotbollen i Sport-Expressen. Man kan verkligen det. Men karln är åtminstone passionerad.
Han kanske inte är den knivskarpa analytikern eller en expert inom taktik och spelaruppställningar - men han är en utomordentlig betraktare och åsiktsmaskin.
...och som han hanterar det skrivande språket!
Titta här hur han skriver om Manchester Citys försök att locka till sig Kaká med fantasisummor:
"Mitt i denna förvirring talas det om att Manchester City vill köpa Kaká. Det är begripligt. Manchester City är som ett gammalt hamnluder, en rik sköka som ingen tycker om längre. Pengar kan inte köpa framgång. Pengar kommer aldrig på nolltid ta dig över trädgränsen och få dina vingar att flyga. (...) City är en svart fet kråka som försöker norpa allt som glimmar. Nu är det Kaká man vill ha."
"Pengar i fotbollsvärld är som droger. Du tror du mår bra. Du tror du reser långt, vackert och hastigt. Men du sitter egentligen på ett dasslock med en nål i armen på ett utedass i Kortedala och dör."
Han kanske inte är den knivskarpa analytikern eller en expert inom taktik och spelaruppställningar - men han är en utomordentlig betraktare och åsiktsmaskin.
...och som han hanterar det skrivande språket!
Titta här hur han skriver om Manchester Citys försök att locka till sig Kaká med fantasisummor:
"Mitt i denna förvirring talas det om att Manchester City vill köpa Kaká. Det är begripligt. Manchester City är som ett gammalt hamnluder, en rik sköka som ingen tycker om längre. Pengar kan inte köpa framgång. Pengar kommer aldrig på nolltid ta dig över trädgränsen och få dina vingar att flyga. (...) City är en svart fet kråka som försöker norpa allt som glimmar. Nu är det Kaká man vill ha."
"Pengar i fotbollsvärld är som droger. Du tror du mår bra. Du tror du reser långt, vackert och hastigt. Men du sitter egentligen på ett dasslock med en nål i armen på ett utedass i Kortedala och dör."
Förbluffande fakta
Vill ni veta ett Hollywood-par som kommer att få vackra barn?
Ryan Reynolds och Scarlett Johansson.
Vill ni veta två personer som är lika gamla?
Brad Pitt och Lasse Kronér.
Ryan Reynolds och Scarlett Johansson.
Vill ni veta två personer som är lika gamla?
Brad Pitt och Lasse Kronér.
En rekommendation
Nu är jag färdig med Mats Olssons bok En pinne i skogen - en bok om fotboll. Den var på många sätt fantastisk.
Den är inte så tjock - men den text som ryms mellan början och slutet är desto...maffigare. Det är helt enkelt en kärleksförklaring, och ett försök att liksom peka på vad och varför det kom sig att Mats Olsson började älska fotboll.
Han har inget favoritlag, även om han inte hymlar med att han känner ett visst band för Halmstad BK. Han har ingen direkt favoritspelare, även om han smått dyrkade Jackie Charlton, Eric Cantona och Stefan Schwarz. Han påstår att det kan vara lika roligt att kolla på Champions League som division 7 nordvästra Skåne - för det finns någonting gemensamt i båda fallen. Oändligheten, möjligheterna, det oväntade. Allt kan fortfarande hända.
Det är verkligen älskvärda berättelser han målar upp, från hans debut i landslaget som slutade 7-1 och där han gjorde matchens alla mål, till VM-matchen mellan Jamaica och Kroatien i Frankrike-VM 98 där han blev nyförälskad i sporten fotboll.
En pinne i skogen är riktigt bra - och jag kom på mig själv med en lustig ritual som jag alltid gjorde efter att jag la ifrån mig boken. Efter att jag hade läst klart ett kapitel så stängde jag igen boken, varpå jag jag log och sedan klappade några gånger med handen på boken. Som för att omedvetet visa för mig själv hur finurligt sann och bra boken är.
Den är inte så tjock - men den text som ryms mellan början och slutet är desto...maffigare. Det är helt enkelt en kärleksförklaring, och ett försök att liksom peka på vad och varför det kom sig att Mats Olsson började älska fotboll.
Han har inget favoritlag, även om han inte hymlar med att han känner ett visst band för Halmstad BK. Han har ingen direkt favoritspelare, även om han smått dyrkade Jackie Charlton, Eric Cantona och Stefan Schwarz. Han påstår att det kan vara lika roligt att kolla på Champions League som division 7 nordvästra Skåne - för det finns någonting gemensamt i båda fallen. Oändligheten, möjligheterna, det oväntade. Allt kan fortfarande hända.
Det är verkligen älskvärda berättelser han målar upp, från hans debut i landslaget som slutade 7-1 och där han gjorde matchens alla mål, till VM-matchen mellan Jamaica och Kroatien i Frankrike-VM 98 där han blev nyförälskad i sporten fotboll.
En pinne i skogen är riktigt bra - och jag kom på mig själv med en lustig ritual som jag alltid gjorde efter att jag la ifrån mig boken. Efter att jag hade läst klart ett kapitel så stängde jag igen boken, varpå jag jag log och sedan klappade några gånger med handen på boken. Som för att omedvetet visa för mig själv hur finurligt sann och bra boken är.
Spår 8
Moving on. Åttonde låten från Morgan Kalls nya album heter City of darkness - och ett tips: vässa öronen ordentligt för att hänga med när Morgan börjar ultra-rappa dryga 2:30 in i låten.
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om en man som tror att han är bättre, eller att det går bättre för honom än vad det egentligen gör. Jag är riktigt nöjd med texten på den här lilla visan."
City of darkness
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om en man som tror att han är bättre, eller att det går bättre för honom än vad det egentligen gör. Jag är riktigt nöjd med texten på den här lilla visan."
Guldkorn från bildarkivet...
Jamen då gör jag det. Dammar av gamla bilder från mitt stora bildimperium. En nostalgiresa.
...och även fast det inte är så fruktansvärt länge sedan så är det ändå tillräckligt gammalt för att man ska känna "Hur fan tänkte jag egentligen?".
Det här är länge sedan på alla sätt och vis. Vampyren i sitt arsel-långa nackhår - och KG utan sitt sjörövarskägg (fast som en liten bonus så kan jag avslöja att han ser ut precis så där just nu faktiskt...)
Jag kan bara tala för mig - och det finns ingenting bra med den här bilden. Håret och frisyren är fruktansvärd (kom för fan inte och säg att jag ser ut så där fortfarande!), slipsen är ful och för kort - och hela outfiten stinker "jag ska på krogen för första gången".
Hår, hår, hår. Mycket hår.
Men den här är lite rolig. Dels för att Lill-Bläckis är med, dels för att Studenten har ett fint och burrigt svall och dels för att Vampyren och Bläckfisken har en identisk utstyrsel.
Vampyren var väldigt inne på vitt ett tag.
Awful. Just awful.
Jag vet. Jag var riktigt illa ute där ett tag...
Spår 7
Hollow goodbyes är sjunde låten från Morgan Kalls senaste platta - och den viker inte från det inslagna spåret. Det vill säga - den är grym.
Hollow goodbyes
Morgan Kalls kommentar: "En lugn rackare. Den är stämningsfull och jag är väldigt nöjd med låtens utsmyckning. En vacker låt helt enkelt."
Saturday-tv
Hakan Hallstroem - kvällens kung på P3 Guldgalan!
Årets artist och Guldmicken, de två tyngsta priserna, hamande i fickan hos göteborgaren - och allt är i sin ordning.
Lite trist att Hello Saferide blev utan pris denna gång också, även om hon kammade hem en Grammis för bästa textförfattare förra veckan. Dock tror jag inte att hon är en sådan person som gräver ner sig alltför mycket över uteblivna priser.
Soundtrack of our lives var tillbaka med en ny låt, och jag ser väldigt mycket fram emot att höra mer ifrån dem framöver. Precis som jag väldigt mycket ser fram emot mer ifrån debutanten Adiam Dymott. Hennes låt I miss you lovade mycket gott.
Anders Johansson var för övrigt en extremt bra konferenciär. Rolig, inte för bubblig och säker.
Inga Kleerup-priser? Bara två nomineringar? Märkligt vad det skiljer sig mellan Grammis och P3. Inte för att jag bryr mig. Kleerup är definitivt ingen favorit hos mig - även om 3:AM med Marit Bergman är fantastiskt bra.
Annars tog Man United en ny trepoängare idag. Tillslut. För det satt långt inne. Det var inte mycket kvar att spela på då Tevez fick in ett klockrent inlägg till Berbatov som kunde nicka in matchens enda mål. Lovely.
...och SÅ HÄR NÄRA var Chelsea att få däng av Wigan. 0-1-underläge blev i den 88:e minuten 1-1 - för att sedan bli 2-1 i den 93:e spelminuten. Inte lika lovely.
...och Tottenham är jumbo i Premier League. Undrar om det finns någon svensk kanal sänder matcher ifrån Championship nästa säsong?
Årets artist och Guldmicken, de två tyngsta priserna, hamande i fickan hos göteborgaren - och allt är i sin ordning.
Lite trist att Hello Saferide blev utan pris denna gång också, även om hon kammade hem en Grammis för bästa textförfattare förra veckan. Dock tror jag inte att hon är en sådan person som gräver ner sig alltför mycket över uteblivna priser.
Soundtrack of our lives var tillbaka med en ny låt, och jag ser väldigt mycket fram emot att höra mer ifrån dem framöver. Precis som jag väldigt mycket ser fram emot mer ifrån debutanten Adiam Dymott. Hennes låt I miss you lovade mycket gott.
Anders Johansson var för övrigt en extremt bra konferenciär. Rolig, inte för bubblig och säker.
Inga Kleerup-priser? Bara två nomineringar? Märkligt vad det skiljer sig mellan Grammis och P3. Inte för att jag bryr mig. Kleerup är definitivt ingen favorit hos mig - även om 3:AM med Marit Bergman är fantastiskt bra.
Annars tog Man United en ny trepoängare idag. Tillslut. För det satt långt inne. Det var inte mycket kvar att spela på då Tevez fick in ett klockrent inlägg till Berbatov som kunde nicka in matchens enda mål. Lovely.
...och SÅ HÄR NÄRA var Chelsea att få däng av Wigan. 0-1-underläge blev i den 88:e minuten 1-1 - för att sedan bli 2-1 i den 93:e spelminuten. Inte lika lovely.
...och Tottenham är jumbo i Premier League. Undrar om det finns någon svensk kanal sänder matcher ifrån Championship nästa säsong?
Varför Family guy är på toppen av humor...
Nyktert liv
Säkerligen nästan en mils löpning - följt av intervaller på 45x20.
God morgon lördag.
Nu är jag fullständigt utmattad - men ändå nöjd över att ha genomfört träningspasset utan att stånka och frusta som en brottare. Jag vete fan vad det var som hände, men jag föll snabbt in i ett perfekt flow med andningen. Fokus på andningen och slappna av i kroppen, låt benen göra jobbet, då går det bra. Tydligen.
Eller hur Kaggen? Hi hi...
Så vad står på tapeten idag?
Well, klockan fyra lirar Man United mot Bolton - givet - och sedan blir det nog P3 Guldgalan ikväll.
En lugn dag, med andra ord. Suget efter att festa finns inte just nu - och inte bara för att det är ont om cashish. Samtidigt försöker jag ju att hitta kondisen igen, och då vore det bara dumt att göra stan varenda helg.
Nästa helg dock. Då är det nog risk för en utgång.
God morgon lördag.
Nu är jag fullständigt utmattad - men ändå nöjd över att ha genomfört träningspasset utan att stånka och frusta som en brottare. Jag vete fan vad det var som hände, men jag föll snabbt in i ett perfekt flow med andningen. Fokus på andningen och slappna av i kroppen, låt benen göra jobbet, då går det bra. Tydligen.
Eller hur Kaggen? Hi hi...
Så vad står på tapeten idag?
Well, klockan fyra lirar Man United mot Bolton - givet - och sedan blir det nog P3 Guldgalan ikväll.
En lugn dag, med andra ord. Suget efter att festa finns inte just nu - och inte bara för att det är ont om cashish. Samtidigt försöker jag ju att hitta kondisen igen, och då vore det bara dumt att göra stan varenda helg.
Nästa helg dock. Då är det nog risk för en utgång.
Spår 6
Så var vi framme vid sjätte låten från Morgan Kalls nya skiva. Detta är ett samarbete mellan MIG och Morgan Kall - och självklart är det den bästa låten på skivan. Nu lite lite bättre och vackrare - tack vare att jag sjungit om den + att vi lagt på lite körsång på slutet.
Njut. Njut, njut, njut.
Morgan Kalls kommentar: "Det här är en väldigt speciell låt för mig eftersom att det är en duett med min vän Jonatan. Det tog inte så lång tid att skriva den faktiskt. Den var ganska så lättskriven."
Njut. Njut, njut, njut.
I must take time (to forget about you)
Morgan Kalls kommentar: "Det här är en väldigt speciell låt för mig eftersom att det är en duett med min vän Jonatan. Det tog inte så lång tid att skriva den faktiskt. Den var ganska så lättskriven."
pRIGREESS
Jag har varit hemma hos Grannen ett bra jävla tag nu. Jag ska erkänna direkt: jag har druckit en en riklig mängd alkohol. Varför? Därför att jag hållerpå och sjuger in nya stämmor till våran låtl. Det är ju nämnligen dags för den ikväll att få premiär.
..och nu är den bra. Alltså den vR JU övermäktig förut - men nu är den helt jävla oemotståndlig. Lyssna bara snart - den r för jävl BRA.
..och nu är den bra. Alltså den vR JU övermäktig förut - men nu är den helt jävla oemotståndlig. Lyssna bara snart - den r för jävl BRA.
För säkerhets skull...
Grått
Volvo fortsätter att varsla, Car-o-liner varslade förra veckan, och nu försvinner 93 stycken från Finnveden i Kungsör.
Jag läser en intervju någonstans. Personen säger att vi inte ens har sett början på den här finanskrisen än.
I veckan gick det att läsa att sjukhus i Stockholm, tror det var bland annat i Huddinge, måste säga upp flera hundra anställda på grund av sparkostnader. Staten har inte råd.
Samtidigt skickar Sverige iväg miljarder till så kallade u-länder.
Jag och en kompis har ofta högljutt diskuterat det här med att skänka pengar till fattiga länder och liknande. Han tycker att det är en självklarhet - jag tycker inte det.
Anledningen?
Ingen jävel kan kontrollera vart de där "behövande pengarna" tar vägen. En sak är i alla fall säker - de går inte dit de ska. Istället hamnar de på hög hos någon jävla stamhövding eller gerillaledare eller självutnämn kung eller president. Sedan används de till att köpa vapen så att stammarna och länderna kan fortsätta kriga mot varandra.
Felet med oss svenskar är att vi gör det till en samvetsfråga. Så fort man skänkt pengar så är alting bra. Då kan man sova med gott samvete. Bara kasta iväg pengarna - och sedan blunda.
Skulle jag veta, med 100 % säkerhet, att pengarna hamnar på rätt ställe, att de går dit de behövs - då skulle jag givetvis kunna skänka pengar.
Men vore det inte en idé att ta tag i de egna först?
Jag har en storebror som arbetar högt inom ABB. Han är extremt allmänbildad, intelligent och intresserad av samhäll, historia, religion - och världspolitik.
Han förutsåg den här krisen långt innan den bröt ut. Han sa: "Den värld som du tänker på och ser idag - den kommer inte att finnas kvar om ett tag."
Jag lyssnade, men jag lyssnade inte.
Jag läser en intervju någonstans. Personen säger att vi inte ens har sett början på den här finanskrisen än.
I veckan gick det att läsa att sjukhus i Stockholm, tror det var bland annat i Huddinge, måste säga upp flera hundra anställda på grund av sparkostnader. Staten har inte råd.
Samtidigt skickar Sverige iväg miljarder till så kallade u-länder.
Jag och en kompis har ofta högljutt diskuterat det här med att skänka pengar till fattiga länder och liknande. Han tycker att det är en självklarhet - jag tycker inte det.
Anledningen?
Ingen jävel kan kontrollera vart de där "behövande pengarna" tar vägen. En sak är i alla fall säker - de går inte dit de ska. Istället hamnar de på hög hos någon jävla stamhövding eller gerillaledare eller självutnämn kung eller president. Sedan används de till att köpa vapen så att stammarna och länderna kan fortsätta kriga mot varandra.
Felet med oss svenskar är att vi gör det till en samvetsfråga. Så fort man skänkt pengar så är alting bra. Då kan man sova med gott samvete. Bara kasta iväg pengarna - och sedan blunda.
Skulle jag veta, med 100 % säkerhet, att pengarna hamnar på rätt ställe, att de går dit de behövs - då skulle jag givetvis kunna skänka pengar.
Men vore det inte en idé att ta tag i de egna först?
Jag har en storebror som arbetar högt inom ABB. Han är extremt allmänbildad, intelligent och intresserad av samhäll, historia, religion - och världspolitik.
Han förutsåg den här krisen långt innan den bröt ut. Han sa: "Den värld som du tänker på och ser idag - den kommer inte att finnas kvar om ett tag."
Jag lyssnade, men jag lyssnade inte.
Hurra
Det kommer en säsong åtta av Scrubs - och det blir Zach Braffs sista som JD. Han vill därefter satsa på en karriär som regissör.
Fan, jag måste se Garden state.
Fan, jag måste se Garden state.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Spår 5
Femte låten från Morgan Kalls nya skiva är en riktig kioskvältare. I will help you är en av Morgans allra första låtar, den förekommer på första demon Call me a disaster, och den har alltid varit en av mina absoluta favoriter. Jag har tjatat på honom att spela in den på nytt, med bättre kvalité - och nu äntligen har han tagit sitt förnuft till fånga.
Tänk er ett fullsatt Ullevi och ett hav av tändare i luften. Magiskt.
Morgan Kalls kommentar: "Jag kommer faktiskt inte ihåg vad den här låten handlar om, för det var så jävla länge sedan jag skrev den. Jag har ofta fått påtryckningar om att spela in den på nytt, men det var först nu som jag kände att låten passade in i sammanhanget."
Tänk er ett fullsatt Ullevi och ett hav av tändare i luften. Magiskt.
I will help you
Morgan Kalls kommentar: "Jag kommer faktiskt inte ihåg vad den här låten handlar om, för det var så jävla länge sedan jag skrev den. Jag har ofta fått påtryckningar om att spela in den på nytt, men det var först nu som jag kände att låten passade in i sammanhanget."
Back to batcave...
Torsdag igen - spinning och styrketräning (ha ha) igen. Något lättare i ben och armar - något skönare.
Även fast jag har lite svårt att träna på gym, på grund av min begränsade muskelmassa och det faktum att det verkligen är svintrist - så känns det ändå betydligt mycket skönare att träna tillsammans med resten av laget. Man är inte så utlämnad och naken.
Sedan kan man nog inte ha en bättre instruktör än Vargen. En snällare/galnare/skönare instruktör får man leta länge efter.
...och visst var vår bevingade gnagare med oss även denna gång. Nu hade fladdermusen - som vi döpt till Simon - dock förflyttat sig till ovanför dörren vid ingången. Äcklig som fan.
Man brukar ju skämta om att tjejer är så rädda för möss och råttor och liknande - men ni ska se hur det ser ut i ett omklädningsrum med grabbar, som skriker i falsett bara över blotta närvaron av en fladdermus.
Även fast jag har lite svårt att träna på gym, på grund av min begränsade muskelmassa och det faktum att det verkligen är svintrist - så känns det ändå betydligt mycket skönare att träna tillsammans med resten av laget. Man är inte så utlämnad och naken.
Sedan kan man nog inte ha en bättre instruktör än Vargen. En snällare/galnare/skönare instruktör får man leta länge efter.
...och visst var vår bevingade gnagare med oss även denna gång. Nu hade fladdermusen - som vi döpt till Simon - dock förflyttat sig till ovanför dörren vid ingången. Äcklig som fan.
Man brukar ju skämta om att tjejer är så rädda för möss och råttor och liknande - men ni ska se hur det ser ut i ett omklädningsrum med grabbar, som skriker i falsett bara över blotta närvaron av en fladdermus.
Nya vackra tider
Kommer ni ihåg den där lilla, störiga, äckliga och allmänt jobbiga killen? Han som oftast var för mycket. Han som ibland sa dumma saker, ibland klängde, ibland blev förbannad för ingenting och ibland var en pain in the ass. Han som, i bästa fall, ibland var tragiskt rolig - men i värsta, och flesta, fall bara var tragisk.
Ni kanske har träffat honom? Det har ni säkert gjort. Han har hållit på och härjat från och till i snart 5 år, så ni har säkert stött på honom någon gång. Tänkt: "Den där lilla jäveln, kan han inte bara gå och dränka sig?"
Jag har en nyhet till er. Ni behöver nog inte oroa er längre - ni kommer inte att råka ut för honom något mer. Han är borta. Han försvann någonstans mellan Bergen och Kungsör.
Efter många år av okunskap gällande att veta sin begränsning med alkohol så tror jag nu att han har hittat rätt. Jag vill nästan lova att han numera har kontroll över situationen. Efter många år av vilset rumlande längs dåliga gatan så har han nu hittat till platsen där hans vän Kaggen sedan länge befunnit sig. Platsen där man vet när man inte pallar mer.
Jag kan säga er att han är väldigt sugen på att testa denna nya "upptäckt" - men hans ekonomi och det faktum att hans fotbollssäsong är inne i en viktig fas sätter dock stopp för det.
Men en dag, när man minst anar det, ska hans upptäckt sättas på prov - och det kan bli den bästa kvällen i hans liv.
Ni kanske har träffat honom? Det har ni säkert gjort. Han har hållit på och härjat från och till i snart 5 år, så ni har säkert stött på honom någon gång. Tänkt: "Den där lilla jäveln, kan han inte bara gå och dränka sig?"
Jag har en nyhet till er. Ni behöver nog inte oroa er längre - ni kommer inte att råka ut för honom något mer. Han är borta. Han försvann någonstans mellan Bergen och Kungsör.
Efter många år av okunskap gällande att veta sin begränsning med alkohol så tror jag nu att han har hittat rätt. Jag vill nästan lova att han numera har kontroll över situationen. Efter många år av vilset rumlande längs dåliga gatan så har han nu hittat till platsen där hans vän Kaggen sedan länge befunnit sig. Platsen där man vet när man inte pallar mer.
Jag kan säga er att han är väldigt sugen på att testa denna nya "upptäckt" - men hans ekonomi och det faktum att hans fotbollssäsong är inne i en viktig fas sätter dock stopp för det.
Men en dag, när man minst anar det, ska hans upptäckt sättas på prov - och det kan bli den bästa kvällen i hans liv.
I am the one and only
Jag håller på och rensar gammal skit i datorn. Snubblar över några gamla bilder. Med risk för att låta egenkär (jag ÄR egenkär men det låter alltid mindre töntigt om man lite försiktigt ber om ursäkt för det) så måste jag ändå säga: FAN VAD JAG SER COOL UT!!!
En riktig rockstar som jazzar i solen, utan bekymmer kring vare sig pengar, babes eller stjärnglans. Allt sitter där som ett smäck. Det långa håret, de blaffiga (nåja) solglasögonen och de punkigt och fuck-the-world-signalerande avklippta militärbrallorna.
Jag blir kåt på mig själv.
Rena rama skiten...
Igår kom 2009 års första upplaga av Magazin24 i brevlådan. Bara för skojs skull tog jag tid hur länge det tar att läsa ut tidningen. Tänkte: "Det kan inte ta mer än ett par minuter."
När jag var klar kollade jag klockan. Det tog 21 sekunder.
Nu tror ni kanske att jag medvetet stressade mig igenom skiten - men icke. Det fanns fanimej ingenting som fick mig att stanna upp mer än 3-4 sekunder och sluta bläddra. Ingenting.
Snacka om slöseri med papper.
När jag var klar kollade jag klockan. Det tog 21 sekunder.
Nu tror ni kanske att jag medvetet stressade mig igenom skiten - men icke. Det fanns fanimej ingenting som fick mig att stanna upp mer än 3-4 sekunder och sluta bläddra. Ingenting.
Snacka om slöseri med papper.
En sak bara...
Jag har ändrat den tredje låten från Morgan Kall - No one can tell, but I'm in hell - på grund av att kvaliten var dålig. Jag ville höja volymen på låten första gången jag laddade upp den, men resultatet blev då bara skränigt och dåligt.
Så för att göra låten rättvis sänkte jag volymen och laddade upp den på nytt - vilket gjorde att alla visningar på den förra versionen försvann. Så om ni tycker att låten har få visningar så vet ni varför. Ni får helt enkelt lägga till drygt 20 visningar på den aktuella siffran.
Ville bara klargöra det.
TV & me, again
I tisdags drog andra säsongen av Californiacation igång på TV4. Mina kära vänner har redan sett de flesta avsnitten från den andra säsongen - men då jag tillhör det där folkslaget som gillar att följa en serie vecka efter vecka så väntade jag tålmodigt på att Californiacation skulle börja sändas på TV4 igen.
...och det var på rödbetan direkt. Hank Moody - vilken man. Vilken rebell. Vilken bohem. Tänk om man kunde ha en sådan soft inställning till allting - allting - som han har. Det är ju bevisligen inte så smidigt alla gånger - men det verkar väldigt skönt.
Det sista som hände i första avsnittet var att Hank armbågade en polis i bröstet efter att polisen sagt något olämpligt om hans hantering av sin fru. Med batongrapp på hans nyopererade kronjuvel som resultat.
Lovely.
I tisdags hade även en av TV-Sveriges snyggaste ansikten premiär för sitt program - Såld på hus - som sänds på TV4+. Jag pratar om Caroline Kull. Denna underbart vackra Caroline Kull.
Jag skiter fullständigt i husvärderingar, tomter och mäklare - men denna serie kommer jag definitivt att följa, tack vare sockersöta Caroline. Jag menar - när hon jobbade som hallåa på TV4 så brukade jag sitta framför teven och vänta på att programmen skulle ta slut, för att få se henne dyka upp emellan och presentera nästa program. Det är kärlek.
...och det var på rödbetan direkt. Hank Moody - vilken man. Vilken rebell. Vilken bohem. Tänk om man kunde ha en sådan soft inställning till allting - allting - som han har. Det är ju bevisligen inte så smidigt alla gånger - men det verkar väldigt skönt.
Det sista som hände i första avsnittet var att Hank armbågade en polis i bröstet efter att polisen sagt något olämpligt om hans hantering av sin fru. Med batongrapp på hans nyopererade kronjuvel som resultat.
Lovely.
I tisdags hade även en av TV-Sveriges snyggaste ansikten premiär för sitt program - Såld på hus - som sänds på TV4+. Jag pratar om Caroline Kull. Denna underbart vackra Caroline Kull.
Jag skiter fullständigt i husvärderingar, tomter och mäklare - men denna serie kommer jag definitivt att följa, tack vare sockersöta Caroline. Jag menar - när hon jobbade som hallåa på TV4 så brukade jag sitta framför teven och vänta på att programmen skulle ta slut, för att få se henne dyka upp emellan och presentera nästa program. Det är kärlek.
Spår 4
Fjärde låten från Morgan Kall och hans nya skiva Between insomnia and alcohol. Jag hade lite svårt för den här låten första gången, eller gångerna, som jag hörde den. Men nu har jag lärt mig att tycka om den.
Morgan Kalls kommentar: "Ett klassiskt Morgan Kall-sound, fast jag ville ha någonting annorlunda i refrängen, vilket kanske inte märks så mycket men ändå finns där. Låten handlar om ett komplicerat förhållande - ännu en gång."
At least it's done
Morgan Kalls kommentar: "Ett klassiskt Morgan Kall-sound, fast jag ville ha någonting annorlunda i refrängen, vilket kanske inte märks så mycket men ändå finns där. Låten handlar om ett komplicerat förhållande - ännu en gång."
Lill-lördag
Nyss hemkommen från kalas hos Morbror Hasse. Det var ett väldigt bra kalas, för det bjöds på kebabpizza. Tror aldrig jag har upplevt det tidigare.
Innan det så var det fotbollsträning - och även fast det var på en asfaltshård grusplan så kändes det riktigt bra i kroppen. Det märks att flåset sakta men säkert är på väg tillbaka - vilket gör det hela avsevärt mycket roligare. Japp, det känns riktigt bra just nu faktiskt.
...och en botlapp blev det också - på Mr.Hightower för ej anmäld frånvaro. Nu när Bot-mannen är på rehab-resa i Thailand så är det moi som sköter ställningarna med böterna - och detta var min oskuld. Ska bli riktigt smaskigt att inkassera pengarna från Hightower. Stretar han emot så ringer jag bara Bot-mannen - eller alternativt ger honom bank.
Innan det så var det fotbollsträning - och även fast det var på en asfaltshård grusplan så kändes det riktigt bra i kroppen. Det märks att flåset sakta men säkert är på väg tillbaka - vilket gör det hela avsevärt mycket roligare. Japp, det känns riktigt bra just nu faktiskt.
...och en botlapp blev det också - på Mr.Hightower för ej anmäld frånvaro. Nu när Bot-mannen är på rehab-resa i Thailand så är det moi som sköter ställningarna med böterna - och detta var min oskuld. Ska bli riktigt smaskigt att inkassera pengarna från Hightower. Stretar han emot så ringer jag bara Bot-mannen - eller alternativt ger honom bank.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Ännu en fullträff
Uah! Nu har jag läst ut Jens Lapidus andra roman Aldrig fucka upp, som är en uppföljare till Snabba cash.
Den var, precis som debuten, jävligt bra - även om de skiljer sig något åt tempomässigt. Där Snabba cash är genomgående intressant och spännande så har Aldrig fucka upp en något långsammare startsträcka, för att sedan efter lite mer än halva boken eskalera i en grandios final.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jens Lapidus är en fantastisk författare, vars språk och berättarstil tilltalar och fascinerar mig väldigt mycket. Utan att på något sätt jämföra mig med honom så kan jag känna igen mig mycket i hans teknik och hantering av ord och meningsuppbyggnader.
Jens Lapidus har planerat för en triologi, vilket är väldigt välkommet - men det skulle också vara mycket intressant att se om han kan skriva på något annat sätt än just så som han använder språket i Snabba cash och Aldrig fucka upp.
Shit the same. Efter den här boken har jag två liknande romaner som ligger och väntar - men det känns som att jag behöver ett kort miljöombyte nu. Därför kommer jag att påbörja en annan mästerlig skribents verk - nämligen Mats Olssons En pinne i skogen.
Den var, precis som debuten, jävligt bra - även om de skiljer sig något åt tempomässigt. Där Snabba cash är genomgående intressant och spännande så har Aldrig fucka upp en något långsammare startsträcka, för att sedan efter lite mer än halva boken eskalera i en grandios final.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jens Lapidus är en fantastisk författare, vars språk och berättarstil tilltalar och fascinerar mig väldigt mycket. Utan att på något sätt jämföra mig med honom så kan jag känna igen mig mycket i hans teknik och hantering av ord och meningsuppbyggnader.
Jens Lapidus har planerat för en triologi, vilket är väldigt välkommet - men det skulle också vara mycket intressant att se om han kan skriva på något annat sätt än just så som han använder språket i Snabba cash och Aldrig fucka upp.
Shit the same. Efter den här boken har jag två liknande romaner som ligger och väntar - men det känns som att jag behöver ett kort miljöombyte nu. Därför kommer jag att påbörja en annan mästerlig skribents verk - nämligen Mats Olssons En pinne i skogen.
Dygnet upp-och-ner
Natten är min vän. Nu för tiden mer än någonsin.
Det blev ett långt pass igen. Inte förrän 03.30 la jag ifrån mig pennan - trött men nöjd.
Jag har min egen lilla verkstad där på golvet i mitt rum. Där sitter jag och boar in mig. Låter värmen från min rumpa värma upp golvet så att det blir mysigt och så pass inbjudande att jag inte, under några omständigheter, tänker flytta på mig.
Lite musik emellanåt, fantastiska böcker strategiskt utplacerade runtom mig som för att ringa in mig i inspiration. Ett glas vin vore att önska, men just nu får det vänta tills bättre tider.
Så går sekunderna, minuterna, timmarna. Jag skriver, stryker, ändrar och tänker. Blandar fantasi med verklighet. Tänker tillbaka på 2005. Tänker tillbaka på 1992.
Just nu är det jävligt stimulerande.
Det blev ett långt pass igen. Inte förrän 03.30 la jag ifrån mig pennan - trött men nöjd.
Jag har min egen lilla verkstad där på golvet i mitt rum. Där sitter jag och boar in mig. Låter värmen från min rumpa värma upp golvet så att det blir mysigt och så pass inbjudande att jag inte, under några omständigheter, tänker flytta på mig.
Lite musik emellanåt, fantastiska böcker strategiskt utplacerade runtom mig som för att ringa in mig i inspiration. Ett glas vin vore att önska, men just nu får det vänta tills bättre tider.
Så går sekunderna, minuterna, timmarna. Jag skriver, stryker, ändrar och tänker. Blandar fantasi med verklighet. Tänker tillbaka på 2005. Tänker tillbaka på 1992.
Just nu är det jävligt stimulerande.
Naken
Det finns stunder i livet då man har behov av att blotta sitt inre. Öppna sig fullständigt inför alla andra. Vädra sina mest intima känslor. Sårbarhet hand i hand med förtroende.
Kanske för att de på ett visst plan tynger ner dig. Eller för att vetskapen om att du inte är ensam får dina känslor att utveklas till något ännu större.
I alla fall jag.
Jag vill ha en egen familj.
Kanske för att de på ett visst plan tynger ner dig. Eller för att vetskapen om att du inte är ensam får dina känslor att utveklas till något ännu större.
I alla fall jag.
Jag vill ha en egen familj.
Spår 3
Vi fortsätter. Tredje låten från Morgan Kalls nya skiva heter No one can tell, but I'm in hell - och det är en av mina personliga favoriter. Inte bara på skivan, utan över huvud taget när det gäller trubaduren på Ladugårdsvägen 15.
No one can tell, but I'm in hell
Morgan Kalls kommentar: "En riktigt grym låt. Jag vill egentligen inte säga vad den handlar om, det är upp till var och en att skaffa sig en egen tolkning. Men jag är jävligt nöjd med låten."
No one can tell, but I'm in hell
Morgan Kalls kommentar: "En riktigt grym låt. Jag vill egentligen inte säga vad den handlar om, det är upp till var och en att skaffa sig en egen tolkning. Men jag är jävligt nöjd med låten."
Cheers!
Äntligen har jag fått det bekräftat svart på vitt. Det som gjort mig fruktansvärt orolig och fått mig att starkt tvivla på min egen begåvning och kunskap. Det som gjort att jag ställt all min talang på spets.
I Ett herrans liv-avsnittet där Jan Guillou är gäst fick jag svaret. Alkohol är okej för skrivandet.
Guillou, denna erkänt begåvade och multi-framgångsrika författare, säger - angående påståender om att han varje gång innan han ska börja skriva dricker 12 cl starksprit - följande: "Alkohol fungerar som en sorts tändvätska på fantasi och ovilja att arbeta".
Yes indeedeo. Tack för det. Precis så är det. Vaxproppen släpper. Magin flödar. Inspiration väller över. Tack för att jag inte är ensam.
Nu behöver jag inte tvivla längre. The bar is officially open.
Att han dessutom tillägger: "Det är en bra introduktion till sex också" är ju en fantastisk bonus.
I Ett herrans liv-avsnittet där Jan Guillou är gäst fick jag svaret. Alkohol är okej för skrivandet.
Guillou, denna erkänt begåvade och multi-framgångsrika författare, säger - angående påståender om att han varje gång innan han ska börja skriva dricker 12 cl starksprit - följande: "Alkohol fungerar som en sorts tändvätska på fantasi och ovilja att arbeta".
Yes indeedeo. Tack för det. Precis så är det. Vaxproppen släpper. Magin flödar. Inspiration väller över. Tack för att jag inte är ensam.
Nu behöver jag inte tvivla längre. The bar is officially open.
Att han dessutom tillägger: "Det är en bra introduktion till sex också" är ju en fantastisk bonus.
What the fuck?
Jag sitter och smeker mina öron i lugnan ro, framför ett avsnitt av Ett herrans liv med Jan Guillou som gäst, då jag slås av en chockerande upptäckt.
Min högra öronsnibb är betydligt mindre än min vänstra!
Huh? Kanske läge att ringa till tv-programmet Outsiders? Kan bli en bra story.
Min högra öronsnibb är betydligt mindre än min vänstra!
Huh? Kanske läge att ringa till tv-programmet Outsiders? Kan bli en bra story.
Forever young
En vecka kvar tills en av de jobbigaste dagarna på året. 20 januari. Datumet då jag föddes.
Jag hatar verkligen att fylla år. Hatar att bli äldre. När jag tänker efter så har jag nog aldrig tyckt om det. Visst när man var runt 5-8 år så tyckte man väl det var roligt att få presenter. Men därefter....
Jag tyckte inte att det var roligt att bli tonåring. Det kändes som att det var första steget bort ifrån barndomen. Barndomen, som jag älskade så mycket och höll så kär. Att fylla 15 först av alla var väl lite häftigt i sig - och jag ska erkänna att det kändes skönt att fylla 18 år först av alla, med tanke på körkort, krogen och sådana saker. 20 - okej, det var också en bra ålder att fylla, med tanke på bolaget - även om det samtidigt kändes som det slutgiltiga steget bort ifrån barndomen.
Men nu då? 21, 22...23? Fy fan i helvete. Det känns inte bra någonstans. Bara som att livet springer ifrån en.
Sakta ner, säger jag. Ta det lugnt. Det var ju för fan i förrgår som jag sprang över Västerskolans gröna äng med en enda lång tanke i huvudet - leka/äventyr/frihet/lycka/glass/barfota/Batman/fotboll/bada/MacGayver.
Nu är det bara ångest.
Jag hatar verkligen att fylla år. Hatar att bli äldre. När jag tänker efter så har jag nog aldrig tyckt om det. Visst när man var runt 5-8 år så tyckte man väl det var roligt att få presenter. Men därefter....
Jag tyckte inte att det var roligt att bli tonåring. Det kändes som att det var första steget bort ifrån barndomen. Barndomen, som jag älskade så mycket och höll så kär. Att fylla 15 först av alla var väl lite häftigt i sig - och jag ska erkänna att det kändes skönt att fylla 18 år först av alla, med tanke på körkort, krogen och sådana saker. 20 - okej, det var också en bra ålder att fylla, med tanke på bolaget - även om det samtidigt kändes som det slutgiltiga steget bort ifrån barndomen.
Men nu då? 21, 22...23? Fy fan i helvete. Det känns inte bra någonstans. Bara som att livet springer ifrån en.
Sakta ner, säger jag. Ta det lugnt. Det var ju för fan i förrgår som jag sprang över Västerskolans gröna äng med en enda lång tanke i huvudet - leka/äventyr/frihet/lycka/glass/barfota/Batman/fotboll/bada/MacGayver.
Nu är det bara ångest.
Årskrönika i rörliga bilder
Alrightythen. Ni kanske tycker att jag visar många klipp och småfilmer? Sant. Det gör jag. För det är så jävla roligt. Tycker jag.
Efter senaste klipp-filmen, The men who snuffs 5 - The best of The men who snuffs, så sa jag att det var sista filmen. "Nu blir det inget mer". Jag hade tröttnat på sammanhanget.
Men efter ett år utan att ha gjort en endaste liten klipp-film så har det samlats ganska mycket matrial. Därför kunde jag bara inte låta bli att göra en liten film om året som varit. Det är alldeles för bra för att inte visas. Så alla ni som umgåtts med oss under året - titta hit, eller blunda. Ni kanske är med på ett hörn.
Det jag pratade om förut, om Nickleback, var att jag hade använt en av deras låtar i filmen - vilket inte uppskattades, då jag inte fick använda den på grund av Youtubes upphovsrättstjosan och bla bla bla. Det var väl någon dåre där ute som anmälde mig eller något sådant. Därför fick jag byta ut och göra om. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är lika nöjd med den nya versionen - men jag ska försöka att på något sätt lägga upp orginalversionen också, men lite senare.
Skit samma. Här är Riddarna - 2008.
Mycket nöje!
Efter senaste klipp-filmen, The men who snuffs 5 - The best of The men who snuffs, så sa jag att det var sista filmen. "Nu blir det inget mer". Jag hade tröttnat på sammanhanget.
Men efter ett år utan att ha gjort en endaste liten klipp-film så har det samlats ganska mycket matrial. Därför kunde jag bara inte låta bli att göra en liten film om året som varit. Det är alldeles för bra för att inte visas. Så alla ni som umgåtts med oss under året - titta hit, eller blunda. Ni kanske är med på ett hörn.
Det jag pratade om förut, om Nickleback, var att jag hade använt en av deras låtar i filmen - vilket inte uppskattades, då jag inte fick använda den på grund av Youtubes upphovsrättstjosan och bla bla bla. Det var väl någon dåre där ute som anmälde mig eller något sådant. Därför fick jag byta ut och göra om. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är lika nöjd med den nya versionen - men jag ska försöka att på något sätt lägga upp orginalversionen också, men lite senare.
Skit samma. Här är Riddarna - 2008.
Mycket nöje!
Malflugor i plånboken
Det här bär emot att säga. Men just nu är Jonatan Björklund en fattig bonddräng. True story.
Jag har inte varit så här nära noll-gränsen sedan våren 2001, och det känns helt enkelt för jävligt. Visst har jag pengar på ett fondkonto - men det tänker jag absolut inte rucka på. Det är min trygghet, det där kontot, och det kan man inte talla på bara för att man är sugen på en kebabpizza då och då.
Det här är en jobbig situation för mig. Kalla mig mallig eller vad fan som helst, jag bryr mig inte nämnvärt - men jag är van vid att kunna unna mig saker och ting när jag vill. Med det menar jag självklart inga större grejer som en dyr klocka eller en ny tv eller en ny kostym, utan smågrejer som, förvisso, kostar men ändå inte är något problem att köpa.
Nu kan jag fan knappt tanka biljäveln.
Men även fast jag är nära bristningsgränsen så står jag inte helt ostadigt. Jag har pengar, fast i form av skulder, eller lån kanske man kan kalla det. Men när de pengarna rullar in är lite svårt att sia om. Dock handlar det om nödvändiga utlåningar. Svidande, men nödvändiga.
Norge äter pengar av en vanlig, hederlig, svensk medborgare. Ta det som en varning.
Jovars. Jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och försöka att göra det bästa av situationen. En ny situation. Men det kan väl vara lärorikt det också.
Kanske dags att fixa det där som de kallar för "jobb". Eller inte.
Jag har inte varit så här nära noll-gränsen sedan våren 2001, och det känns helt enkelt för jävligt. Visst har jag pengar på ett fondkonto - men det tänker jag absolut inte rucka på. Det är min trygghet, det där kontot, och det kan man inte talla på bara för att man är sugen på en kebabpizza då och då.
Det här är en jobbig situation för mig. Kalla mig mallig eller vad fan som helst, jag bryr mig inte nämnvärt - men jag är van vid att kunna unna mig saker och ting när jag vill. Med det menar jag självklart inga större grejer som en dyr klocka eller en ny tv eller en ny kostym, utan smågrejer som, förvisso, kostar men ändå inte är något problem att köpa.
Nu kan jag fan knappt tanka biljäveln.
Men även fast jag är nära bristningsgränsen så står jag inte helt ostadigt. Jag har pengar, fast i form av skulder, eller lån kanske man kan kalla det. Men när de pengarna rullar in är lite svårt att sia om. Dock handlar det om nödvändiga utlåningar. Svidande, men nödvändiga.
Norge äter pengar av en vanlig, hederlig, svensk medborgare. Ta det som en varning.
Jovars. Jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och försöka att göra det bästa av situationen. En ny situation. Men det kan väl vara lärorikt det också.
Kanske dags att fixa det där som de kallar för "jobb". Eller inte.
Islossning
Inatt hade jag någon form av ett genombrott i mitt arbete. Det sa bara "klick" - och plötsligt kastade jag mig över anteckningsblocket (japp, jag kör gamla stilen än så länge...) och där på golvet blev jag sittandes fram till klockan fem imorse.
Jag ska erkänna att det gått lite trögt sedan jag kom hem från Norge. I Bergen gick det bra för där hade jag ju dagarna för mig själv. Medan Vampyren och Mr.Tequila var iväg och jobbade satt jag hemma och skrev.
Men sedan, efter hemkomsten, har det gått trögt. Inte i mitt huvud dock. Där har det planerats så att det står härliga till. Men när jag sedan fattar pennan så vill det sig inte. Därför har jag låtit det "komma till mig" - och det var alltså det som det gjorde inatt. Allt som allt kan det ha blivit två kapitel på de timmarna.
Nu är vi på räls igen. Nu jävlar ska det bli åka av!
A, just ja...
För er som inte vet - jag håller på och skriver en bok.
Jag ska erkänna att det gått lite trögt sedan jag kom hem från Norge. I Bergen gick det bra för där hade jag ju dagarna för mig själv. Medan Vampyren och Mr.Tequila var iväg och jobbade satt jag hemma och skrev.
Men sedan, efter hemkomsten, har det gått trögt. Inte i mitt huvud dock. Där har det planerats så att det står härliga till. Men när jag sedan fattar pennan så vill det sig inte. Därför har jag låtit det "komma till mig" - och det var alltså det som det gjorde inatt. Allt som allt kan det ha blivit två kapitel på de timmarna.
Nu är vi på räls igen. Nu jävlar ska det bli åka av!
A, just ja...
För er som inte vet - jag håller på och skriver en bok.
Spår 2
Andra låten från Morgan Kalls nya alster.
Varsågoda, I give you - Do you wanna pretend instead.
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om ett invecklat förhållande mellan en man och en kvinna. Även fast man vill så mycket så är det inte så lätt alla gånger."
Varsågoda, I give you - Do you wanna pretend instead.
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om ett invecklat förhållande mellan en man och en kvinna. Även fast man vill så mycket så är det inte så lätt alla gånger."
Flathet
Dammit to hell! De tre senaste dagarna i mitt liv tillhör inte de mest produktiva. Jag har fan inte gjort någonting, egentligen. Som en gammal och lat jävla katt. För det skyller jag helt och hållet på min säng. Den är alldeles för skön.
Allting är perfekt med min säng. Mjukheten i madrassen, kuddens storlek och mjukhet, täckets längd och bredd och tjocklek. Inte för varmt, inte för kallt. Perfekt.
Detta gör att jag, omedvetet eller ej, drar mig för att kliva upp på morgonen. Den njutning som jag finner i min säng gör att allting annat än att ligga kvar bara ses som ren idioti. Men tillslut måste man ju kliva upp - och om klockan då är alldeles för mycket så känner jag att dagen är förlorad, och då finns det ingen mening att göra något vettigt eller produktivt.
När sedan John Blund börjar knacka på axeln, eller åtminstone när hans arbetspass börjar, ja då sveper en jobbig vind av ångest över mig för att jag inte tagit till vara på dagen på ett förnuftigt sätt. Varje dag är en gåva - och för det bör det vara varje människas skyldighet att utnyttja den på bästa sätt. Man måste leva och vara tacksam för gåvan - annars är det respeklöst.
Så därför ska det nu bli ändring på min lathet. Jag får se de här tre dagarna som en lång sovmorgon - och imorgon ska jag återgå till arbetet. I got work to do.
Skönt att man har lite fotboll på kvällarna i alla fall så att man inte känner sig helt värdelös.
Ikväll är det Köping, Krillan och konstgrästräning som gäller.
Allting är perfekt med min säng. Mjukheten i madrassen, kuddens storlek och mjukhet, täckets längd och bredd och tjocklek. Inte för varmt, inte för kallt. Perfekt.
Detta gör att jag, omedvetet eller ej, drar mig för att kliva upp på morgonen. Den njutning som jag finner i min säng gör att allting annat än att ligga kvar bara ses som ren idioti. Men tillslut måste man ju kliva upp - och om klockan då är alldeles för mycket så känner jag att dagen är förlorad, och då finns det ingen mening att göra något vettigt eller produktivt.
När sedan John Blund börjar knacka på axeln, eller åtminstone när hans arbetspass börjar, ja då sveper en jobbig vind av ångest över mig för att jag inte tagit till vara på dagen på ett förnuftigt sätt. Varje dag är en gåva - och för det bör det vara varje människas skyldighet att utnyttja den på bästa sätt. Man måste leva och vara tacksam för gåvan - annars är det respeklöst.
Så därför ska det nu bli ändring på min lathet. Jag får se de här tre dagarna som en lång sovmorgon - och imorgon ska jag återgå till arbetet. I got work to do.
Skönt att man har lite fotboll på kvällarna i alla fall så att man inte känner sig helt värdelös.
Ikväll är det Köping, Krillan och konstgrästräning som gäller.
Ge mig en paus...
Glöm vad jag sa förut. Fuck Nickleback! Fuck Youtube! Men framförallt - FUCK FUCKING NICKLEBACK!!!
Det är en bra låt, men fuck Nickleback och deras snåla jävla inställning.
Allt jävla arbete i onödan. Nästan. Jag har en backup-plan - men nu kommer det ta ännu längre jävla tid.
Nu har ingen aning om vad jag fräser om - men snart så vet ni.
Det är en bra låt, men fuck Nickleback och deras snåla jävla inställning.
Allt jävla arbete i onödan. Nästan. Jag har en backup-plan - men nu kommer det ta ännu längre jävla tid.
Nu har ingen aning om vad jag fräser om - men snart så vet ni.
Dagens dröm
Fan vad man drömmer konstigt ibland alltså. Speciellt den senaste tiden har jag radat upp den ena märkliga drömmen efter den andra.
Igår drömde jag att Kaggens lillesyrra och jag var förlovade - på ett sjörövaskepp med Kennet Andersson (!). Dessförinnan har jag bland annat drömt att jag färdats genom rymden i en brödrost, och att jag handlat serietidningar av två högst omaka personer, som högst osannoligt hade öppnat en serietidningsaffär i Kungsör. Den ena personen var Jimmy Olsson.
Inatt då? Ja, det kanske inte var så märkligt i sig - fast märkligt på ett...häftigt sätt.
Det började med att alla vi Riddare stod utanför en affär inne i ett varuhus som inte hade öppnat än. Det var nämligen så att vi jobbade i affären, och nu var det dags att öppna portarna för alla människor som ville in i varuhuset. Där stod jag och var otäckt glad. Jag skrattade onaturligt mycket och skämtade i ett tempo snabbare än formel 1. Jag skrek "HEJ HEJ" till varenda en som passerade, vilket var bland annat Fröken Bergstrand, Fröken Blomberg och Fröken Johansson - och Charlie Andersson. Jag tror att de jobbade i en annan affär i varuhuset.
Efter att jag skrattat klart - och skrikit "ÄR DET INTE ROLIGT ATT JAG HAR SÅ ROLIGT!!!!" - och rullat mig på marken av glädje, eller tokfnatt, så gick jag in i vår affär. Det visade sig att det var en slipsaffär. En stor slipsaffär. Typ ett Dressman med bara slipsar. Det visade sig också att jag hade den sämsta arbetsuppgiften av oss Riddare - nämligen att packa upp varor och liknande skit. Men precis som jag gjort på alla tråkiga lektioner jag haft under min skolgång, i de ämnena där jag inte varit speciellt duktig, så sket jag i min uppgift och gled mest runt i affären och gjorde ingenting.
Om jag inte minns fel så var det Bläckfisken som var det högsta hönset i våran slipsaffär. Han hade fina byxor, fin skjorta, fin slips, hängslen och bakåtslickat hår. En blandning mellan hans alias Fredrik och Gordon Gecko från filmen Wall street. Bläckfisken var ett bra högsta höns, för han tillät mig att bara glida runt och göra ingenting. Sedan kommer jag inte ihåg något mer.
Det kanske är någonting att satsa på? En slipsaffär. Vi kunde döpa stället till Riddarknuten - och vi skulle vara de glassigaste svennarna norr om Milano.
Igår drömde jag att Kaggens lillesyrra och jag var förlovade - på ett sjörövaskepp med Kennet Andersson (!). Dessförinnan har jag bland annat drömt att jag färdats genom rymden i en brödrost, och att jag handlat serietidningar av två högst omaka personer, som högst osannoligt hade öppnat en serietidningsaffär i Kungsör. Den ena personen var Jimmy Olsson.
Inatt då? Ja, det kanske inte var så märkligt i sig - fast märkligt på ett...häftigt sätt.
Det började med att alla vi Riddare stod utanför en affär inne i ett varuhus som inte hade öppnat än. Det var nämligen så att vi jobbade i affären, och nu var det dags att öppna portarna för alla människor som ville in i varuhuset. Där stod jag och var otäckt glad. Jag skrattade onaturligt mycket och skämtade i ett tempo snabbare än formel 1. Jag skrek "HEJ HEJ" till varenda en som passerade, vilket var bland annat Fröken Bergstrand, Fröken Blomberg och Fröken Johansson - och Charlie Andersson. Jag tror att de jobbade i en annan affär i varuhuset.
Efter att jag skrattat klart - och skrikit "ÄR DET INTE ROLIGT ATT JAG HAR SÅ ROLIGT!!!!" - och rullat mig på marken av glädje, eller tokfnatt, så gick jag in i vår affär. Det visade sig att det var en slipsaffär. En stor slipsaffär. Typ ett Dressman med bara slipsar. Det visade sig också att jag hade den sämsta arbetsuppgiften av oss Riddare - nämligen att packa upp varor och liknande skit. Men precis som jag gjort på alla tråkiga lektioner jag haft under min skolgång, i de ämnena där jag inte varit speciellt duktig, så sket jag i min uppgift och gled mest runt i affären och gjorde ingenting.
Om jag inte minns fel så var det Bläckfisken som var det högsta hönset i våran slipsaffär. Han hade fina byxor, fin skjorta, fin slips, hängslen och bakåtslickat hår. En blandning mellan hans alias Fredrik och Gordon Gecko från filmen Wall street. Bläckfisken var ett bra högsta höns, för han tillät mig att bara glida runt och göra ingenting. Sedan kommer jag inte ihåg något mer.
Det kanske är någonting att satsa på? En slipsaffär. Vi kunde döpa stället till Riddarknuten - och vi skulle vara de glassigaste svennarna norr om Milano.
Varför Family guy är på toppen av humor...
Glory glory...
Sweet victory! Sweet, sweet, sweeeeet victory!
Vidic - BOOM! Rooney - BOOM BOOM!! Berbatov - BOOM BOOM BOOM!!!
3-0 mot Chelsea och nu har Man United ett grymt läge att koppla greppet om Premier Leauge. Tack för underhållningen!
Just nu lirar världens bästa fotbollsspelare på teve. Milan mot Roma. David Beckham mot världen.
Jag älskar verkligen Beckham. Jag älskar allting med honom. Hans frisyrer. Hans fotbollsskor. Hans högerfot. Hans frisparkar. Hans liv. Hans tatueringar. Att han är från England. Att han har varit lagkapten för landslaget. Att han har spelat i Manchester United.
Kanske dags att börja hålla på Milan igen? Rejält, alltså. Det har jag inte gjort sedan Jesper Blomquist och Roberto Baggio lämnade de rödsvart-randiga.
Så här ser det förresten ut när jag och KG tittar på fotboll tillsammans.
Vidic - BOOM! Rooney - BOOM BOOM!! Berbatov - BOOM BOOM BOOM!!!
3-0 mot Chelsea och nu har Man United ett grymt läge att koppla greppet om Premier Leauge. Tack för underhållningen!
Just nu lirar världens bästa fotbollsspelare på teve. Milan mot Roma. David Beckham mot världen.
Jag älskar verkligen Beckham. Jag älskar allting med honom. Hans frisyrer. Hans fotbollsskor. Hans högerfot. Hans frisparkar. Hans liv. Hans tatueringar. Att han är från England. Att han har varit lagkapten för landslaget. Att han har spelat i Manchester United.
Kanske dags att börja hålla på Milan igen? Rejält, alltså. Det har jag inte gjort sedan Jesper Blomquist och Roberto Baggio lämnade de rödsvart-randiga.
Så här ser det förresten ut när jag och KG tittar på fotboll tillsammans.
Spår 1
Det blev en dag försenat tack vare att det som i folkmun kallas för "internet" inte fungerade som det skulle. Men här är i alla fall öppningslåten på Morgan Kalls nya skiva, Between insomnia and alcohol.
Varsågoda. Jag ger er:
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om högre makter som säger åt mig vad jag ska göra med livet. Jag tycker att det är en riktigt bra öppningslåt som gör att skivan kommer igång direkt."
Varsågoda. Jag ger er:
I could be someone
Morgan Kalls kommentar: "Den här låten handlar om högre makter som säger åt mig vad jag ska göra med livet. Jag tycker att det är en riktigt bra öppningslåt som gör att skivan kommer igång direkt."
Puh!
Att plöja igenom tre tv-serier parallellt är nästan ett heltidsjobb. Även fast jag själv kan avgöra när jag vill titta så tar det ändå musten ur mig. På ett förlösande sätt.
Det handlar om Vänner säsong 3, MacGayver säsong 3 och Entourage säsong 1. Tre av världens bästa serier någonsin.
I Vänner är Ross och Rachel fortfarande tillsammans, Chandler har precis gjort slut med Janice för 6:e gången, Monica är arbetslös och Joey är humorkungen för tillfället. För övrigt är Jennifer Aniston snyggare än någonsin.
I MacGayver har jag precis sett ett avsnitt som jag bara sett en enda gång tidigare, men som etsade sig fast desto starkare när jag var barn. då det handlar om ett ruskigt, läskigt avsnitt. Ghost ship. Men jag väntar fortfarande på mitt favoritavsnitt. Jag vet inte vad det heter och kommer inte ihåg vad det handlar om - men jag vet vilket avsnitt det är när jag ser det. För övrigt blir MacGayvers hår bara längre och längre.
I Entourage börjar det hända saker. Vince har, efter mycket om och men, tackat ja till att spela Aquaman, vilket kommer att öppna många nya och större dörrar för honom i Hollywood.
Som sagt - det är slitsamt jobb att kolla på magiska tv-serier. Men någon måste göra det.
Det handlar om Vänner säsong 3, MacGayver säsong 3 och Entourage säsong 1. Tre av världens bästa serier någonsin.
I Vänner är Ross och Rachel fortfarande tillsammans, Chandler har precis gjort slut med Janice för 6:e gången, Monica är arbetslös och Joey är humorkungen för tillfället. För övrigt är Jennifer Aniston snyggare än någonsin.
I MacGayver har jag precis sett ett avsnitt som jag bara sett en enda gång tidigare, men som etsade sig fast desto starkare när jag var barn. då det handlar om ett ruskigt, läskigt avsnitt. Ghost ship. Men jag väntar fortfarande på mitt favoritavsnitt. Jag vet inte vad det heter och kommer inte ihåg vad det handlar om - men jag vet vilket avsnitt det är när jag ser det. För övrigt blir MacGayvers hår bara längre och längre.
I Entourage börjar det hända saker. Vince har, efter mycket om och men, tackat ja till att spela Aquaman, vilket kommer att öppna många nya och större dörrar för honom i Hollywood.
Som sagt - det är slitsamt jobb att kolla på magiska tv-serier. Men någon måste göra det.
Bokslut
This is the end.
I let go.
I walk on.
Goodbye.
Pang pang pang...
Ledsen, Ruutu - men ikväll ägde inte Södertälje. 1-0 till Modo kom redan efter 1 minut - och med 5 minuter kvar av matchen ledde Modo med 7-2. Lycka, för en Modoit som min brorson Erik. Sak samma, för en Djurgårdare som jag.
Red bull morning
Finns det något underbarare än att börja dagen med ett 7 km långt löppass? Ja. Det finns det verkligen. Säkert tusen andra saker. Men det var som Kotten sa i duschen efteråt: "Det känns för jävla skönt när man är färdig". Trots allt är det ändå skönt med en tidig och uppiggande start på dagen. Nu sitter jag i bilen på väg till Södertälje. Elitseriematch mellan SSK och Modo väntar, tillsammans med farsan och brorsonen.
Ensam hund bland fyllehundar
"Jag är inte ledsen längre. Jag ser en framtid, en förhoppning, och den vinkar glatt emot mig. Inbjudande. Så ljus, så vacker.
Jag är inte ledsen längre, för i den framtiden, den förhoppningen, så är jag glad. Strålande som en sol. Jag ler med hela kroppen. Kramar om nära och kära. Kramar om någon.
I den framtiden, den förhoppningen, har jag inte nått alla mina mål. Men jag är så pass långt gången att jag kan känna lycka över tillvaron. Jag på väg någonstans, och just där och då har jag kommit så pass långt att jag kan tillåta mig själv att njuta. Jag är en fröjd för mina vänner - och mina vänner är en fröjd för mig. Jag är inte snyggare, starkare eller bättre än nu - men tack vare den enorma lycka som omger mig, som omfamnar mig, så är jag större, starkare och mer lysande än någon annan.
Jag är inte ledsen längre, för nu ser jag vad som komma skall. I framtiden. I förhoppningen. Jag ser en tillvaro som gör att jag utpekar detta året, denna tiden, till det bästa i mitt liv hittills.
En gång satt jag på ett tåg som färdades längs Sibiriens vinterlandskap. Det var natt och alldeles stjärnklart. Snön utanför lyste starkare än solen i Sahara. Det var min längsta, och bästa, resa någonsin. Det var där jag la grunden till den framtid, den förhoppning, som jag nu skymtar. Det var så vackert.
En gång var jag krossad inombords. Mer än granatsplitter. Det var dumt, men nödvändigt. En resa jag var tvungen att göra. En käftsmäll, en rohypnol-knock, som kickstartade mitt liv tillbaka. Nu är jag på väg igen. På resande fot. Men denna gång ber jag inte om en ensam vandrares sympati.
Jag ser att jag är glad i framtiden, i förhoppningen, och det gör att jag kan andas lugnt just nu. Jag har alltid vetat att jag kunde åstadkomma någonting. Men att jag skulle ramla över det jag sitter på nu, eller den inledning som jag sitter på , det kunde jag aldrig drömma om.
Jag är inte ledsen längre."
Jag är inte ledsen längre, för i den framtiden, den förhoppningen, så är jag glad. Strålande som en sol. Jag ler med hela kroppen. Kramar om nära och kära. Kramar om någon.
I den framtiden, den förhoppningen, har jag inte nått alla mina mål. Men jag är så pass långt gången att jag kan känna lycka över tillvaron. Jag på väg någonstans, och just där och då har jag kommit så pass långt att jag kan tillåta mig själv att njuta. Jag är en fröjd för mina vänner - och mina vänner är en fröjd för mig. Jag är inte snyggare, starkare eller bättre än nu - men tack vare den enorma lycka som omger mig, som omfamnar mig, så är jag större, starkare och mer lysande än någon annan.
Jag är inte ledsen längre, för nu ser jag vad som komma skall. I framtiden. I förhoppningen. Jag ser en tillvaro som gör att jag utpekar detta året, denna tiden, till det bästa i mitt liv hittills.
En gång satt jag på ett tåg som färdades längs Sibiriens vinterlandskap. Det var natt och alldeles stjärnklart. Snön utanför lyste starkare än solen i Sahara. Det var min längsta, och bästa, resa någonsin. Det var där jag la grunden till den framtid, den förhoppning, som jag nu skymtar. Det var så vackert.
En gång var jag krossad inombords. Mer än granatsplitter. Det var dumt, men nödvändigt. En resa jag var tvungen att göra. En käftsmäll, en rohypnol-knock, som kickstartade mitt liv tillbaka. Nu är jag på väg igen. På resande fot. Men denna gång ber jag inte om en ensam vandrares sympati.
Jag ser att jag är glad i framtiden, i förhoppningen, och det gör att jag kan andas lugnt just nu. Jag har alltid vetat att jag kunde åstadkomma någonting. Men att jag skulle ramla över det jag sitter på nu, eller den inledning som jag sitter på , det kunde jag aldrig drömma om.
Jag är inte ledsen längre."
Intressant tv-program...
Så var Let's dance tillbaka igen. Äntligen!
Det är ett mycket bra program. Tycker jag. Yes indeedeo. Det tycker nog alla heterosexuella män...
Min favorit i år är solklart Laila Bagge. Hon är...duktig. Det ska bli mycket intressant att följa hennes...utveckling. Min andra favorit är Magdalena Graaf. Hon är också...duktig. Sist, men för i helvete i minst, har vi dansaren Annika Sjöö. Hon är både duktig och...duktig. Sedan har hon ett ansikte som påminner mig om någonting smärtsamt.
Eller för att citera Blondinbella:
- Let's dance är ju ascoolt ju!
...och musikvärlden är nu lite rikare
Äntligen har jag Morgan Kalls nya skiva i min hand. Between insomnia and alcohol är dennes femte fullängdare (eller åttonde beroende på hur man räknar - vi anhängare brukar räkna de tre "första" skivorna som demos på grund av den dåliga kvalitén) och jag håller den som det bästa karln gjort hittills.
För första gången så tvingade jag Morgan Kall att låta mig godkänna eller provlyssna på alla låtarna innan han satte dem på en skiva - och kalla det slump eller vad ni vill, men det här är hans bästa skiva hittills. Den största faktorn till det tror jag beror på jämnheten. Det finns inte en enda bottennapp på skivan, vilket kanske har varit fallet ett par gånger tidigare. Samtidigt rymmer skivan några av de finaste, starkaste och bästa låtarna som han någonsin skrivit.
Vi hade ett litet gräl en kväll, jag och Morgan, där jag, hög på whiskey, anklagade honom för att inte lyssna tillräckligt på mig och de andra Riddarna angående låtarnas kvalité. Jag ansåg att det borde vara en självklarhet att om vi inte tyckte om låtarna så skulle han automatisk inte spela in dem. "Om flera personer säger att låten är dålig, och bara du tycker den är bra, så kan du ju för fan inte ta med den!", sa jag ungefär. Morgan blev, med all rätta, ilsken över detta resonemang och vi skiljdes som ovänner.
Självklart hade jag fel. Det är Morgans låtar, det är hans skiva, det är hans val. Ingen ska säga till honom vad han ska göra och inte göra. Att däremot "känna lite" på responsen från låtarna, det är inget fel, och det har också Morgan gjort - i det här fallet med mig - vilket har gett resultat.
Så betyget blir en stark 4:a. Kanske snålt om man läser min beskrivning ovan - men för att få en 5:a så ska det handla om ett mästerverk. Det här är inget mästerverk - men inte långt ifrån. Den dagen, och den skivan, kommer dock komma. Var så säkra.
Från och med imorgon, och 10 dagar framåt, så kommer jag publicera alla låtarna här på sidan. Det vill ni inte missa, det kan jag lova.
För första gången så tvingade jag Morgan Kall att låta mig godkänna eller provlyssna på alla låtarna innan han satte dem på en skiva - och kalla det slump eller vad ni vill, men det här är hans bästa skiva hittills. Den största faktorn till det tror jag beror på jämnheten. Det finns inte en enda bottennapp på skivan, vilket kanske har varit fallet ett par gånger tidigare. Samtidigt rymmer skivan några av de finaste, starkaste och bästa låtarna som han någonsin skrivit.
Vi hade ett litet gräl en kväll, jag och Morgan, där jag, hög på whiskey, anklagade honom för att inte lyssna tillräckligt på mig och de andra Riddarna angående låtarnas kvalité. Jag ansåg att det borde vara en självklarhet att om vi inte tyckte om låtarna så skulle han automatisk inte spela in dem. "Om flera personer säger att låten är dålig, och bara du tycker den är bra, så kan du ju för fan inte ta med den!", sa jag ungefär. Morgan blev, med all rätta, ilsken över detta resonemang och vi skiljdes som ovänner.
Självklart hade jag fel. Det är Morgans låtar, det är hans skiva, det är hans val. Ingen ska säga till honom vad han ska göra och inte göra. Att däremot "känna lite" på responsen från låtarna, det är inget fel, och det har också Morgan gjort - i det här fallet med mig - vilket har gett resultat.
Så betyget blir en stark 4:a. Kanske snålt om man läser min beskrivning ovan - men för att få en 5:a så ska det handla om ett mästerverk. Det här är inget mästerverk - men inte långt ifrån. Den dagen, och den skivan, kommer dock komma. Var så säkra.
Från och med imorgon, och 10 dagar framåt, så kommer jag publicera alla låtarna här på sidan. Det vill ni inte missa, det kan jag lova.
This is the shit...
Okej. m0e har sin Jocke Berg, ensam på scen med en gitarr. Fint, visst, helt okej.
Men jag har min Henrik Berggren ensam på scen med en gitarr - och det smäller högre.
Men jag har min Henrik Berggren ensam på scen med en gitarr - och det smäller högre.
Kameleonten
Kan man sätta en label på min klädstil? Jag tror fanimej inte det. Jag är en stil-hora. And I'm proud of it.
Jag vet inte varför, men jag har aldrig varit bekväm med att snöa in mig på bara en sorts stil. Därför tycker jag om att blanda lite hejvilt. Ena dagen kan det vara skjorta, kavaj och finskor - och nästa dag kan det vara trasiga jeans, second-hand-retro jacka och smutsiga tennisskor. I'm lovin' it.
Ett tag när vi gick på krogen så var det bara skjorta och slips som gällde. Nu har jag nog inte haft det på säkert ett halvår, då jag föredrar t-shirts eller bara en skjorta med uppkavlade ärmar nuförtiden.
Igår var jag tydligen Moneybrother, enligt Blondie Bubble Boy. Mycket möjligt. Just här och nu känner jag mig mer som Pharell, då jag sitter med en trucker-keps på huvudet och en rutig sjal runt halsen.
Jag vet inte varför, men jag har aldrig varit bekväm med att snöa in mig på bara en sorts stil. Därför tycker jag om att blanda lite hejvilt. Ena dagen kan det vara skjorta, kavaj och finskor - och nästa dag kan det vara trasiga jeans, second-hand-retro jacka och smutsiga tennisskor. I'm lovin' it.
Ett tag när vi gick på krogen så var det bara skjorta och slips som gällde. Nu har jag nog inte haft det på säkert ett halvår, då jag föredrar t-shirts eller bara en skjorta med uppkavlade ärmar nuförtiden.
Igår var jag tydligen Moneybrother, enligt Blondie Bubble Boy. Mycket möjligt. Just här och nu känner jag mig mer som Pharell, då jag sitter med en trucker-keps på huvudet och en rutig sjal runt halsen.
Börjar om från början...
Shait, vad mör man är. En timmes spinning och en timmes styrketräning (ha ha) känns i kroppen idag. Men det var också rätt skönt på något förbryllande sätt. Skönt att rensa kroppen på alla gifter som man samlat på sig under uppehållet. Skönt att börja bygga om på nytt. Lägga grunden. Jag är en betongare just nu.
En annan sak som var rolig var att när vi kom in i omklädningsrummet så upptäckte vi att vi inte var ensamma. Batman var där. Eller Greve Dracula. Skit samma - på väggen i hörnet satt en jävla fladdermus och sov middag. Det var lite äckligt.
En annan sak som var rolig var att när vi kom in i omklädningsrummet så upptäckte vi att vi inte var ensamma. Batman var där. Eller Greve Dracula. Skit samma - på väggen i hörnet satt en jävla fladdermus och sov middag. Det var lite äckligt.
There's gotta be somebody for me out there...
Jag har alltid haft svårt för Nickleback. Ända sedan deras debutsingel How U remind me. De är så...låtsastuffa. Låtsasrock.
Jag gillar låten Photograph för melodin och texten i versen - annars har de mest gjort skit.
Så därför bär det emot att säga att jag är väldigt förälskad i deras nya singel Gotta be somebody. Jag har hört refrängen flera gånger på tv när reklamen för deras nya skiva har spelats, och varje gång har jag blivit väldigt intresserad. Nu har jag lyssnat på hela låten - och den är...ja, den är jävligt bra.
Det är fortfarande radiorock så det stänker om det, men det finns också ett tungt driv och pumpande i trummorna och gitarren som väger upp för det. Men det jag helt är såld i är texten - speciellt i refrängen. Den talar till mig på ett väldigt nära sätt, kan man säga.
Jag gillar låten Photograph för melodin och texten i versen - annars har de mest gjort skit.
Så därför bär det emot att säga att jag är väldigt förälskad i deras nya singel Gotta be somebody. Jag har hört refrängen flera gånger på tv när reklamen för deras nya skiva har spelats, och varje gång har jag blivit väldigt intresserad. Nu har jag lyssnat på hela låten - och den är...ja, den är jävligt bra.
Det är fortfarande radiorock så det stänker om det, men det finns också ett tungt driv och pumpande i trummorna och gitarren som väger upp för det. Men det jag helt är såld i är texten - speciellt i refrängen. Den talar till mig på ett väldigt nära sätt, kan man säga.
Klick
Jag fick nys om att vi hamnade på en vimmelbild när vi var på Statt på juldagen. Det är ingenting som jag minns, av olika skäl, men eftersom att jag arkiverar alla vimmelbilder som vi förekommer på - jag är ganska säker på att jag inte missat mer än ett par stycken - så var jag tvungen att fixa fram den.
Helt okej bild, tycker jag.
Helt okej bild, tycker jag.
Grammisgalan
Grammisgalan är inte vad den en gång var. Jag minns på den gamla goda tiden, då Soff-i-propp var programledare med klänningar gjord av cd-skivor. Teddybears STHLM var så fulla att de knappt kunde ta sig upp på scenen, och när de väl kommit upp på scenen så började de därefter brotta ner varandra. Thomas Rusiak satt där med en svinhäftig Napoleon-kavaj och solglasögon. Rock'n'jävla'roll. Hellacopters, Entombed och Backyard babies tävlade i vem som kunde dricka mest utan att däcka.
Men det var då. Nu:
- Kleerup gjorde sitt bästa för att verka cool och ointresserad, men det kändes mest platt.
- Winnerbäck satt som vanligt där med sitt stelopererade leende hela kvällen. Han måste ju ha fastnat eller någonting, för han har suttit så där i 5 år nu.
- Kent var som vanligt svarta, hemliga och försynta.
- Håkan var lite full.
- Amanda Jenssen ville verkligen, VERKLIGEN, vinna en Grammis.
- Eagle-Eye Cherry var där.
- Pelle Porseryd kan nog titulera sig "Sveriges bäst klädda man just nu".
- Vart fan var The Hives nomineringar? Fast de har ju i och för sig inte varit deras år.
- Jag gillar dem, men hur kunde The Soundtrack of our lives bli årets grupp när de släppte en ny skiva i november? Borde ha blivit Hellacopters, som ett värdigt avslut.
- Bert Karlsson var där.
- EMD? Jennie let me love you? Årets låt? Hur många fans har de egentligen? Segrare i Melodifestivalen?
- Visst, jag gillar Anna Ternheim - men Hello Saferide borde ha fått mer än en Grammis.
- Kjerstin Dellert. Min nya idol. "Tänk att i slutet av livet få stå här inför er. Det är jävligt roligt..." eller "Jag tog mig upp till toppen av eliten i slutet av Andra världskriget, och jag kan säga att det har blåst jävligt mycket på toppen sedan dess."
Men det var då. Nu:
- Kleerup gjorde sitt bästa för att verka cool och ointresserad, men det kändes mest platt.
- Winnerbäck satt som vanligt där med sitt stelopererade leende hela kvällen. Han måste ju ha fastnat eller någonting, för han har suttit så där i 5 år nu.
- Kent var som vanligt svarta, hemliga och försynta.
- Håkan var lite full.
- Amanda Jenssen ville verkligen, VERKLIGEN, vinna en Grammis.
- Eagle-Eye Cherry var där.
- Pelle Porseryd kan nog titulera sig "Sveriges bäst klädda man just nu".
- Vart fan var The Hives nomineringar? Fast de har ju i och för sig inte varit deras år.
- Jag gillar dem, men hur kunde The Soundtrack of our lives bli årets grupp när de släppte en ny skiva i november? Borde ha blivit Hellacopters, som ett värdigt avslut.
- Bert Karlsson var där.
- EMD? Jennie let me love you? Årets låt? Hur många fans har de egentligen? Segrare i Melodifestivalen?
- Visst, jag gillar Anna Ternheim - men Hello Saferide borde ha fått mer än en Grammis.
- Kjerstin Dellert. Min nya idol. "Tänk att i slutet av livet få stå här inför er. Det är jävligt roligt..." eller "Jag tog mig upp till toppen av eliten i slutet av Andra världskriget, och jag kan säga att det har blåst jävligt mycket på toppen sedan dess."
Varför Family guy är på toppen av humor...
...och där är matchen igång
Svett!
Nu känner man verkligen att fotbollssäsongen har börjat. Jag är stel, trött och...mätt. Inomhusträning är alltid jobbigt. Det är intensivt och dålig luft - vilket betyder blodsmak i munnen och smärtor i bröstkorgen. De där backarna i Bergen gjorde inte mycket nytta.
Men det var ändå riktigt skönt att dra igång igen. Jag älskar träningar, trots allt. Gemenskapen, omklädningsrumssnacket, merparten av övningarna, tacklingarna, bastun, glirningarna. Jag behöver verkligen det just nu. 2 månader utan det är mer än nog.
Imorgon väntar spinning och styrketräning (ha ha) inne i Köping, lett av Vargen eller Vargmor. Hörde jag någon säga mjölksyra?
Nu känner man verkligen att fotbollssäsongen har börjat. Jag är stel, trött och...mätt. Inomhusträning är alltid jobbigt. Det är intensivt och dålig luft - vilket betyder blodsmak i munnen och smärtor i bröstkorgen. De där backarna i Bergen gjorde inte mycket nytta.
Men det var ändå riktigt skönt att dra igång igen. Jag älskar träningar, trots allt. Gemenskapen, omklädningsrumssnacket, merparten av övningarna, tacklingarna, bastun, glirningarna. Jag behöver verkligen det just nu. 2 månader utan det är mer än nog.
Imorgon väntar spinning och styrketräning (ha ha) inne i Köping, lett av Vargen eller Vargmor. Hörde jag någon säga mjölksyra?
En bild säger mer...
Jag beslagtog Kaggens USB-minne för några veckor sedan, och på det låg en jävla massa bilder från åren de senaste åren. Okej, kanske inte en jävla massa bilder, men många.
Hur som haver var det en skön nostalgitripp. En riktigt bra bild kan betyda så mycket. En riktigt bra bild kan fånga hela känslan som var då - i rummet, i livet, i kroppen. Samtidigt är det ett minne. En bild hjälper en att organisera sitt minne, så att det aldrig förglöms. En bild kan vara rolig. Äcklig. Hysterisk. Cool. Vacker. Pinsam. Hjärtskärande.
Jag fick min första digitalkamera när jag tog studenten 2005. Sedan dess har jag dokumenterat min vardag så gott som hela tiden. På högtidsstunder, fester, resor, matcher, träningar. Överallt. De enda bilderna som är försvunna är ifrån min första Umeå-resa med fotbollslaget 2005. De försvann när jag uppgraderade minneskortet. Det är för jävligt. Jag tror att jag har en fruktansvärt bra bild på Bot-mannen därifrån. Måste försöka få fram dem på något vis.
Jag antar att jag är synonym med en kamera numera. Speciellt efter att jag köpte min videokamera... I början var det många som ryggade tillbaka så fort man tog bilder. Nu för tiden är det nog tvärtom. "Vart fan är kameran", typ.
Just nu sitter jag och funderar på om jag ska bjuda in er till mitt stora bildarkiv, som rymmer på 12 dvd-skivor. Mmm, maybe. Kanske att det är ointressant för de flesta? Eller också kan det bli jävligt roligt för många. Det tål att tänkas på. Yes indeedeo.
Tills dess kan jag visa några bilder från Kaggens USB som jag fastande för.
Legenden Tord i sitt ässe...
Qvarn, Qvarn, Qvarn...
Skäggigare kan ingen vara...
Rocksteady?
Adam Rådås?
Hur som haver var det en skön nostalgitripp. En riktigt bra bild kan betyda så mycket. En riktigt bra bild kan fånga hela känslan som var då - i rummet, i livet, i kroppen. Samtidigt är det ett minne. En bild hjälper en att organisera sitt minne, så att det aldrig förglöms. En bild kan vara rolig. Äcklig. Hysterisk. Cool. Vacker. Pinsam. Hjärtskärande.
Jag fick min första digitalkamera när jag tog studenten 2005. Sedan dess har jag dokumenterat min vardag så gott som hela tiden. På högtidsstunder, fester, resor, matcher, träningar. Överallt. De enda bilderna som är försvunna är ifrån min första Umeå-resa med fotbollslaget 2005. De försvann när jag uppgraderade minneskortet. Det är för jävligt. Jag tror att jag har en fruktansvärt bra bild på Bot-mannen därifrån. Måste försöka få fram dem på något vis.
Jag antar att jag är synonym med en kamera numera. Speciellt efter att jag köpte min videokamera... I början var det många som ryggade tillbaka så fort man tog bilder. Nu för tiden är det nog tvärtom. "Vart fan är kameran", typ.
Just nu sitter jag och funderar på om jag ska bjuda in er till mitt stora bildarkiv, som rymmer på 12 dvd-skivor. Mmm, maybe. Kanske att det är ointressant för de flesta? Eller också kan det bli jävligt roligt för många. Det tål att tänkas på. Yes indeedeo.
Tills dess kan jag visa några bilder från Kaggens USB som jag fastande för.
Legenden Tord i sitt ässe...
Qvarn, Qvarn, Qvarn...
Skäggigare kan ingen vara...
Rocksteady?
Adam Rådås?
På gång
God morgon.
Njaa, inte riktigt - men nästan. Jag tyckte mig ha förtjänat en sovmorgon.
Ni måste förstå mig, jag sov inte många timmar igårnatt. Vred och vände. Kaggen sov ingenting alls. Fem koppar kaffe och en längtan till en riktigt hotell-frukost gjorde väl sitt på honom. Men Blekksprut sov. Snarkade och smackade.
Skit samma - inatt sov jag i alla fall som ett barn. Nu är det dags att sätta lite saker i rullning. Få igång ett flöde.
Annars sparkar fotbollssäsongen igång ikväll. Första träningen och så...
Det är ungefär 48 minusgrader ute så jag antar att det blir en inomhusträning. Eller?
Hur som helst ska det bli skönt att komma igång igen.
Njaa, inte riktigt - men nästan. Jag tyckte mig ha förtjänat en sovmorgon.
Ni måste förstå mig, jag sov inte många timmar igårnatt. Vred och vände. Kaggen sov ingenting alls. Fem koppar kaffe och en längtan till en riktigt hotell-frukost gjorde väl sitt på honom. Men Blekksprut sov. Snarkade och smackade.
Skit samma - inatt sov jag i alla fall som ett barn. Nu är det dags att sätta lite saker i rullning. Få igång ett flöde.
Annars sparkar fotbollssäsongen igång ikväll. Första träningen och så...
Det är ungefär 48 minusgrader ute så jag antar att det blir en inomhusträning. Eller?
Hur som helst ska det bli skönt att komma igång igen.
It's good to be home
Summa summarum
Så, till sist - hur kan man sammanfatta min vistelse i Bergen då?
Well... Jag vet inte riktigt vad jag ha de förväntat mig. Jag trodde att det skulle gå betydligt smidigare i alla fall. Resan har varit kantad av missöden och missberäkningar.
Det började någorlunda bra de första dagarna. Men snabbt fick vi finna oss i att bo på vandrarhem i lite mer än två veckor, utan enkelt tillgång till pengar och utan jobb. Sedan gick det bättre med lägehet och jobb. Tillgången till våra svenska pengar förblev dock avlägsen. Ett VISA-kort på vift satte verkligen käppar i hjulet - och man kan väl egentligen beskriva det enligt följande: vatten & müsli.
Sedan var jag tvungen att åka hem en sväng, på grund av en smärtsam förlust. När jag, vi, återvände så blev det aldrig sig likt som det en gång var. Även fast vi hade det svårt innan så hade vi alltid nära till skratt. Men nu var skratten borta. Jag vet inte varför. Kanske är det så att vissa av Riddarna inte kan bo tillsammans en längre tid? Man kan kalla det ett ömsesidigt kommunikationsproblem. Jag antar att det är naturligt.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, vilket den här vistelsen mer än väl har visat. Jag är inte den enda som känner en besvikelse över att den "reunion" med våra norska vänner, som vi såg fram emot, aldrig blev av. Åter igen - jag inte varför. Kanske att vi var för optimistiska beträffande vår vänskap - eller också var det bara riktigt jävla dålig tajming.
Det är inte för inte som hemresan kändes en aning dyster och bitter. Nyårsafton 2008 kunde ha blivit helt fantastisk.
Hur som helst så ångrar jag inte den här vistelsen. Det har, trots allt, varit roligt, händelserikt, intressant, och lärorikt. Jag har i alla fall lärt känna mig själv bättre och utvecklats som människa.
Nu vet jag vad jag vill, hur jag ska göra det och varför jag ska göra det.
Det känns som att det kommer att bli ett bra år.
Well... Jag vet inte riktigt vad jag ha de förväntat mig. Jag trodde att det skulle gå betydligt smidigare i alla fall. Resan har varit kantad av missöden och missberäkningar.
Det började någorlunda bra de första dagarna. Men snabbt fick vi finna oss i att bo på vandrarhem i lite mer än två veckor, utan enkelt tillgång till pengar och utan jobb. Sedan gick det bättre med lägehet och jobb. Tillgången till våra svenska pengar förblev dock avlägsen. Ett VISA-kort på vift satte verkligen käppar i hjulet - och man kan väl egentligen beskriva det enligt följande: vatten & müsli.
Sedan var jag tvungen att åka hem en sväng, på grund av en smärtsam förlust. När jag, vi, återvände så blev det aldrig sig likt som det en gång var. Även fast vi hade det svårt innan så hade vi alltid nära till skratt. Men nu var skratten borta. Jag vet inte varför. Kanske är det så att vissa av Riddarna inte kan bo tillsammans en längre tid? Man kan kalla det ett ömsesidigt kommunikationsproblem. Jag antar att det är naturligt.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, vilket den här vistelsen mer än väl har visat. Jag är inte den enda som känner en besvikelse över att den "reunion" med våra norska vänner, som vi såg fram emot, aldrig blev av. Åter igen - jag inte varför. Kanske att vi var för optimistiska beträffande vår vänskap - eller också var det bara riktigt jävla dålig tajming.
Det är inte för inte som hemresan kändes en aning dyster och bitter. Nyårsafton 2008 kunde ha blivit helt fantastisk.
Hur som helst så ångrar jag inte den här vistelsen. Det har, trots allt, varit roligt, händelserikt, intressant, och lärorikt. Jag har i alla fall lärt känna mig själv bättre och utvecklats som människa.
Nu vet jag vad jag vill, hur jag ska göra det och varför jag ska göra det.
Det känns som att det kommer att bli ett bra år.
Hemma
Norwegian.no - den smarte og enkle måten å reise på.
In my ass!
Eftersom att vi fick springa som dårar när vi skulle flyga till Bergen, och sånär missade både planet till Oslo och Bergen, så tänkte vi att vi skulle vara ute i god tid till denna hemresa. 4 timmar för att vara exakt.
Allt flöt på och vi checkade in bagaget, tog en kaffe och spelade lite kort i lugnan ro. När klockan sedan närmade sig boarding-time så drog vi oss mot gaten - och där väntade vi.
...och väntade, och väntade, och väntade. Till slut kom ett anrop om att planet till Oslo var lite försenat. "Aj då", tänkte vi, nu blir ont om tid till tax free i Oslo. Efter ett tag kom ytterligare ett anrop om att planet var ännu mer försenat. "Herre jävlar", tänkte vi, nu kanske vi missar flyget till Stockholm.
En stund senare såg det lite bättre ut - och sedan såg det ännu mörkare ut än innan. En timme försenat klev vi på planet till Oslo - med löfte om att planet till Stockholm skulle vänta på oss i Oslo. Tack vare ett antal jävla segmuppar till passagerare så tog det en bra stund innan planet kunde lyfta - och när vi väl landade i Oslo så hade vårat plan till Stockholm redan lyft för en halvtimme sedan.
Upprörda till max pratade vi med Norweigan airlines som menade att det inte gick något flyg till Stockholm förrän nästa dag - alltså idag. "Fuck me", tänkte vi.
När vi sedan skulle hämta mitt och Blekkspruts bagage så fanns där inget till oss. Resväskorna var spårlöst försvunna. Just då var det...ganska tungt. Vi fick lämna lite uppgifter till några "väsk-gubbar", som skulle ringa till oss om det hittade väskorna.
Som tur var så betalade Norweigan ett hotellrum till oss över natten, där middagsbuffé och frukost ingick. När vi väl högg in på maten så blev vi lite gladare. Speciellt Jag-älskar-mat-mannen, som efter en vecka med sparsamt ätande blev till ett litet barn på julafton när han såg all mat som låg framdukad. Ordet "frosseri" har nu fått en ny innerbörd. Jag tror han gick tre omgångar till dessert-bordet med tårta, kakor och glass.
Dock blev Jag-älskar-mat-mannen lite besviken då han, klockan fyra imorse, bestämde sig för att gå upp och äta frukost, bara för att inse att kocken inte skulle komma förrän två timmar senare. Med andra ord: ingen bacon, äggröra eller korv.
Eftersom att vårat plan gick 07.40 så kunde vi inte vänta på kocken - och därför blev det en mer "vanlig" frukost.
Den här gången gick det bättre, och tillslut satt vi på planet till Stockholm. Dock utan våra resväskor, som fortfarande inte dykt upp.
När vi landade på Arlanda så bestämde vi oss för att i alla fall kolla om väskorna kunde ha följt med planet - och döm av vår förvåning då de dök upp där på rullbandet tillslut. Vi dansade oss till Arlanda expresståg och tog därefter tåget hem till Eskilstuna och Kungsör.
What a ride. Nästa gång flyger vi med SAS.
The end?
Gårdagskvällen var tveklöst den roligaste på hela veckan. Jag dansade och skrattade. Men bäst av allt - jag fick bekräftelse på att jag duger. Så kändes det definitivt. Idag var det sista dagen i Bergen för mig, Kaggen och Blekksprut. Vi var inte samlade allihopa, jenter och guttar - vilket vi faktiskt inte varit en enda gång här i Bergen - men det var bra ändå. Det blev lite norsk skräckfilm och så... Nu flyger vi hem, och vem vet om man någonsin kommer tillbaka? Kanske var det här sista gången vi sågs? Kanske vi träffas igen? Någon gång, någonstans, när man minst anar det. Hej då.
Nu
I'm sorry I have to say it, but you look like you're sad. The smile is gone, I've noticed it bad. The cure is if you let in just a little moore love, I promise you this - a little is enough.
Ensam en fredag
Saker och ting påminner om dig hela tiden. Man kollar igenom gamla meddelanden på mobilen - och där är du. Du skriver: ''Hey, if you scores tonight, that's ok with me''. Saknaden är total. Jag önskar att få se ditt ansikte då och då - och jag önskar fortfarande. Jag vill bara att du ska veta hur mycket du betyder för mig.
Inte mycket nytt
Första dagen på året blev en riktig lök-dag. Jag vet inte hur många filmer vi plöjde igenom - men en bit in på sista rullen så tittade någon på klockan, och då var den 01.10. Yeah well, idag är det fredag. Vad det innebär vet jag inte. Men det lär visa sig.
En hyllning
För er som inte vet om det...
Jag har tatuerat mig. Den kom till några dagar innan julafton, och jag kände att det vore lite för mesigt att basunera ut det på den här sidan det första jag gjorde. Så jag "höll på det" lite grand.
Hur som haver är jag väldigt nöjd med den. Jag har ju gått och tänkt på en tatuering i flera år, egentligen, men helt enkelt inte fått arslet ur vagnen. Sedan inträffar det saker i livet, oförberedda som förberedda och sorgliga som lyckliga, som får inverkan på saker och ting.
Det är nog inte så svårt att räkna ut varför jag gjorde den här saken just nu.
