Ärlig
Om jag ska vara naken för ett ögonblick. Jag saknar någon att prata med. Surprise!
Det är så. Kanske är det mitt eget fel? Eller så är jag bara inte så pass...lyckligt lottad? Jag kan prata om mycket med många, men inte om allt med någon. Jag har ingen att öppna mig för. Så är det kanske för många, vad vet jag? Jag vet bara hur det är för mig.
Sedan vet jag inte hur pass roligt det är att lyssna alla gånger. Många människor har svårt för det, att lyssna. Det är inte alltid jag har ett behov av svar eller råd - bara att någon lyssnar på mina funderingar och frågor. Alla frågor behöver inte ett svar. Men bara att frågan ställs rakt ut kan oftast vara väldigt skönt.
Det jag däremot har behov av är att prata. Direkt från hjärtat. När jag skriver så pratar jag till viss del, men jag har pratat så länge med mig själv att det inte längre leder någon vart. Jag behöver som sagt inga svar, bara någon som lyssnar. Kanske kommenterar? Om än bara med ett "ja" eller "nej".
Jag respekterar att folk inte vill, orkar eller vågar lyssna. Det är inte lätt alla gånger. Fast samtidigt är jag inte ute efter att lägga över min börda på någon annan. Bara "lufta" den lite. Jag mår bra av det, hur illa jag än kanske framstår genom mina tankar och funderingar.
Jag har alltid varit lagd åt det filosofiska hållet. Jag tänker mycket. Kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Ibland slår jag liksom knut på mig själv genom mina tankegångar. Någonting som kanske är ingenting blir till allting, och någonting som kanske är allting blir till ingenting efter att jag kört igenom det i huvudet x antal gånger. Men det är mitt problem och det är jag som får lida av det, och det jag som måste ta itu med det.
Att vara "filosofisk" kan också vara väldigt omanligt i mångas ögon, tror jag. Det är för lite muskler och för mycket känslor, liksom. Men det är inget jag kan göra något åt, och inget som jag vill göra något åt heller. Jag är den jag är. Dessvärre/dessbättre. Det är inget som stör mig på något sätt.
Psykolog då? Nej, så illa är det inte. Sedan skulle jag aldrig kunna öppna mig för någon som har betalt för att lyssna. Det känns inte...på riktigt, eller hur man nu ska förklara det. Nej, ett genuint samtal är mellan två människor som verkligen vill lyssna och prata och förstå.
Till sist; det här är inte en kontaktannons. Det är inte som att jag söker någon att prata med. Jag kände bara ett starkt behov av att berätta hur jag känner. Ibland vill jag blotta mig lite.
Kap. "Mörka moln" 3/5
"Jag hoppade ner från balkongen. Mitt fall tog plats på löpsedeln. Jag blev "Krossad man som krossades av sorg". Nu sprids rosor över hela Kungsörs torg.
Men mannen var inte jag. Det var en tanke som var svag. För en sekund ville jag vara han, det var en sekund då allt hopp försvann.
Ge mig en käftsmäll för att vakna. Ge mig något för att sluta sakna. Det gör inget om jag blir blå, för något skulle ha förstört mig ändå.
"Spill inga tårar för mig", det har jag sagt och det löser sig. Jag tänker inte hoppa ner, men vi kanske inte ses något mer.
Och om jag inte saknar dig så var du inget för mig, och jag var inget för dig."
Men mannen var inte jag. Det var en tanke som var svag. För en sekund ville jag vara han, det var en sekund då allt hopp försvann.
Ge mig en käftsmäll för att vakna. Ge mig något för att sluta sakna. Det gör inget om jag blir blå, för något skulle ha förstört mig ändå.
"Spill inga tårar för mig", det har jag sagt och det löser sig. Jag tänker inte hoppa ner, men vi kanske inte ses något mer.
Och om jag inte saknar dig så var du inget för mig, och jag var inget för dig."
Oasis har inte splittrats!
Den som säger det är bara dum. Alltså riktigt DUM. Så dum som Stiffa menar att man är när han säger "Din DUMMA jävel!".
Han gjorde det!
Så har han då äntligen tagit mod till sig. Mina damer och herrar, för första gången någonsin har Stiffa rakat av sig håret! Visst blev han stilig?
Det var verkligen inte en dag för tidigt. Som vi har tjatat på honom att "våga förändra sig" - och nu har han alltså äntligen tagit steget.
Grattis Stiffa - nu kan du bocka av det från "saker man måste göra någon gångi livet"-listan.
Smilegubbe
Vad jag är lycklig, vad jag är lycklig, vad jag är lycklig måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag.
Jag har fått tillbaka tron på livet! Kommer ni ihåg för några månader sedan då jag beklagade mig över att min dator hade kraschat, och med den en massa jävla bilder och filmer som jag tagit vid olika tillfällen. Well...nu är datorn fixad - och allting finns kvar!!!
Bah! Först lämnade jag iväg datorn till en kompis till Kent-Agent - men den dåren kunde ju ingenting! Han sa typ att det var "kört", att datorn måste blåsas rent och att ingenting kunde räddas. Men tji fick han. My lovely Storebror tog hem datorn i helgen, och vips var det fixat. HU-FUCKING-RRA!!!
Jag är så glad. Inte nog med att alla bilder och filmer och texter är kvar - den här datorn är även hundra gånger snabbare än den jag haft under tiden, plus att jag nu kan börja klippa filmer igen. Ra ta ra ta ra!
Hi hi, den gamla datorn var så långsam att Far, med världens minsta tålamod, en kväll blev så förbannad att han skrek "NEJ NU JÄVLAR ÅKER VI OCH KÖPER EN DATOR IMORGON! JAG SKITER I VAD DET KOSTAR, JAG BLIR BARA IRRITERAD PÅ DEN HÄR JÄVLA DYNGAN!!!". Tur att vi inte åkte och köpte någon dator, då.
Jag är så glad så att jag tänker lägga ut lite gamla bilder som jag inte sett på länge, även om jag kanske har lagt ut dem tidigare.
Förra årets Halmstad-resa. Det regnade mycket, men det var bra ändå.
Haha!!! Ja jävlar...
Knocke & Smocke på vinterns hockeybockey-match.
Matchens domarjävel.
Den här tycker jag om för att jag ser så mystisk ut. Och snygg.
Här ser jag ut som en väldigt snäll kille. En snäll kille som gillar öl.
Den här tycker jag om för att jag är så snygg.
Det här är nog den bästa bild som tagits på mig. Ser ni hur snygg jag är? Det är nästan kriminellt så snygg jag är. Bry er inte om muppen till vänster, titta bara på mig.
Bläckfisken i sitt esse. Från förra årets Halmstad-äventyr.
Här är jag...inte lika snygg. Bara lite tokig. Sån är jag.
Två riktigare tänkare. Ser nu hur hårt de sitter och funderar?
Den tjocke, den mesige och den coole...
Den klassiska lagbilden som togs mitt på torget i Eskilstuna en mycket sen kväll i september förra året. Det är en oförglömlig kväll.
Jag har fått tillbaka tron på livet! Kommer ni ihåg för några månader sedan då jag beklagade mig över att min dator hade kraschat, och med den en massa jävla bilder och filmer som jag tagit vid olika tillfällen. Well...nu är datorn fixad - och allting finns kvar!!!
Bah! Först lämnade jag iväg datorn till en kompis till Kent-Agent - men den dåren kunde ju ingenting! Han sa typ att det var "kört", att datorn måste blåsas rent och att ingenting kunde räddas. Men tji fick han. My lovely Storebror tog hem datorn i helgen, och vips var det fixat. HU-FUCKING-RRA!!!
Jag är så glad. Inte nog med att alla bilder och filmer och texter är kvar - den här datorn är även hundra gånger snabbare än den jag haft under tiden, plus att jag nu kan börja klippa filmer igen. Ra ta ra ta ra!
Hi hi, den gamla datorn var så långsam att Far, med världens minsta tålamod, en kväll blev så förbannad att han skrek "NEJ NU JÄVLAR ÅKER VI OCH KÖPER EN DATOR IMORGON! JAG SKITER I VAD DET KOSTAR, JAG BLIR BARA IRRITERAD PÅ DEN HÄR JÄVLA DYNGAN!!!". Tur att vi inte åkte och köpte någon dator, då.
Jag är så glad så att jag tänker lägga ut lite gamla bilder som jag inte sett på länge, även om jag kanske har lagt ut dem tidigare.
Förra årets Halmstad-resa. Det regnade mycket, men det var bra ändå.
Haha!!! Ja jävlar...
Knocke & Smocke på vinterns hockeybockey-match.
Matchens domarjävel.
Den här tycker jag om för att jag ser så mystisk ut. Och snygg.
Här ser jag ut som en väldigt snäll kille. En snäll kille som gillar öl.
Den här tycker jag om för att jag är så snygg.
Det här är nog den bästa bild som tagits på mig. Ser ni hur snygg jag är? Det är nästan kriminellt så snygg jag är. Bry er inte om muppen till vänster, titta bara på mig.
Bläckfisken i sitt esse. Från förra årets Halmstad-äventyr.
Här är jag...inte lika snygg. Bara lite tokig. Sån är jag.
Två riktigare tänkare. Ser nu hur hårt de sitter och funderar?
Den tjocke, den mesige och den coole...
Den klassiska lagbilden som togs mitt på torget i Eskilstuna en mycket sen kväll i september förra året. Det är en oförglömlig kväll.
Inte en chans
Nej. Nej, nej, nej. Eller? Herregud! Va? Nej. Nej, nej, nej.
Oasis har inte splittrats. INTE! Jag vägrar tro det. Det är inte sant. ALDRIG I LIVET! Världens bästa band, mitt favoritband sedan 1997, har inte splittrats. LÄGG AV FÖR FAN!!! DET ÄR INTE SANT!!!
När jag först fick reda på att de splittrats (nej då, fan heller) så tänkte jag "Jaha, nu igen...". Sedan växte det, och det blev världens nyhet. Men det är inte sant. Jag lovar att jag kommer att vara den sista personen i världen som erkänner det.
Men jag ska även erkänna; jag är lite rädd. Eller, nej - jag är förbannat jävla livrädd. Varför? Jo, dels för att tidningarna kommer med artiklar som "Sagan är över", "De gav britpopen ett ansikte" och "Berättelsen om Oasis", men även för att Noel själv skrivit i sin blogg att han lämnar bandet. Jag ska erkänna att det skrämmer mig lite grand.
Varför är det inte sant då? Jo, för att under mina år med Oasis så har de "splttrats" ungefär 78 gånger, och ändå alltid kommit tillbaka. Sedan är det klart att de nu börjat tröttna lite grand på varandra. Va fan - de har ju suttit i varandras knän i snart fyra år. Först två år när de spelade in senaste skivan Dig out your soul, och sedan två år med deras världsturné. Nu var det dessutom bara ett par spelningar kvar på turnén innan de skulle få lite välförtjänt semester.
Jag säger så här; ge dem ett år att fundera på hur jävla horribelt dumt det skulla vara att splittras. Sedan ska ni nog få se att det blir annat liv i luckan.
HA HA HA!!!! Oasis splittras? DET VAR DET DUMMASTE JAG HAR HÖRT!!! HA HA HA HA, nej nej nej. Tok heller... HA HA HA HA!!! Jag vet inte varför jag gråter just nu?
Nej, det här är inte sant, hörrni. JAG-VÄGRAR-TRO-PÅ-DET. Fan heller. Mina älsklingar kommer aldrig att försvinna. De är bara lite trötta nu. Då säger man så mycket dumt. HÖR NI DET?!
HA HA HA HA HA HA HA!!!!! AAAAAAAAAHHHHHH!!!!!
Oasis har inte splittrats. INTE! Jag vägrar tro det. Det är inte sant. ALDRIG I LIVET! Världens bästa band, mitt favoritband sedan 1997, har inte splittrats. LÄGG AV FÖR FAN!!! DET ÄR INTE SANT!!!
När jag först fick reda på att de splittrats (nej då, fan heller) så tänkte jag "Jaha, nu igen...". Sedan växte det, och det blev världens nyhet. Men det är inte sant. Jag lovar att jag kommer att vara den sista personen i världen som erkänner det.
Men jag ska även erkänna; jag är lite rädd. Eller, nej - jag är förbannat jävla livrädd. Varför? Jo, dels för att tidningarna kommer med artiklar som "Sagan är över", "De gav britpopen ett ansikte" och "Berättelsen om Oasis", men även för att Noel själv skrivit i sin blogg att han lämnar bandet. Jag ska erkänna att det skrämmer mig lite grand.
Varför är det inte sant då? Jo, för att under mina år med Oasis så har de "splttrats" ungefär 78 gånger, och ändå alltid kommit tillbaka. Sedan är det klart att de nu börjat tröttna lite grand på varandra. Va fan - de har ju suttit i varandras knän i snart fyra år. Först två år när de spelade in senaste skivan Dig out your soul, och sedan två år med deras världsturné. Nu var det dessutom bara ett par spelningar kvar på turnén innan de skulle få lite välförtjänt semester.
Jag säger så här; ge dem ett år att fundera på hur jävla horribelt dumt det skulla vara att splittras. Sedan ska ni nog få se att det blir annat liv i luckan.
HA HA HA!!!! Oasis splittras? DET VAR DET DUMMASTE JAG HAR HÖRT!!! HA HA HA HA, nej nej nej. Tok heller... HA HA HA HA!!! Jag vet inte varför jag gråter just nu?
Nej, det här är inte sant, hörrni. JAG-VÄGRAR-TRO-PÅ-DET. Fan heller. Mina älsklingar kommer aldrig att försvinna. De är bara lite trötta nu. Då säger man så mycket dumt. HÖR NI DET?!
HA HA HA HA HA HA HA!!!!! AAAAAAAAAHHHHHH!!!!!
Sommarens sista suck?
Håhåjaja...det blev en lång lördag.
Bussen till Karlstad gick klockan tio, och vid tresnåret på natten la jag huvudet på kudden för att sova.
Först matchen då. Det blev förlust med 2-0 mot FBK Karlstad, och det efter en tung minut i början av andra halvlek. Först fick de en straff som de satte i mål, och i anfallet efter ungefär så dunkade de in tvåan. De mäktade vi inte med att svara emot.
Det är alltid lika fruktansvärt att förlora, men den här gången gjorde vi väl så gott vi kunde. Vi saknade fem spelare från startelvan, och det var ett par spelare för mycket för att vi skulle kunna matcha FBK denna dag. Trots det ägde vi den första halvleken, och hade vi bara kunnat skapa lite vassare målchanser så kanskde det kunde ha blivit riktigt roligt, men det saknades lite framför målet idag. Vi fick inte till det i offensiven.
Efter deras mål i andra så försökte vi trycka på, men nej...det ville sig inte. Vi gjorde så gott vi kunde, men det räckte inte. Nu är det bara att ösa de fyra sista matcherna. Fyra segrar är den enda som gäller.
Spelade högerback den här gången, och det gick väl okej. Jag var osäker på om jag kunde spela med min onda höft, men efter uppvärmingen kändes det okej så jag spelade. Dock började jag få ont i mitten på första halvleken, och det höll i sig matchen ut, men det var inte lika illa som på träningarna i veckan så det fungerade ändå. Fast idag känns det mindre skönt.
Det om det. Kvällen då? Ja, det blev öltältet nere vid Ekudden, efter att vi först samlats hos Jossan i några timmar.
Vi kom dit till tältet vid tio, och då kändes det inte som att det var så mycket folk - men efter ett tag exploderade det och plötsligt var smockat i tältet.
Jag har lite svårt att placera kvällen. Det var på många sätt väldigt roligt, och på många sätt...bisarrt. Det är svårt att förklara. Jag var inte lika rund under fötterna som förra året, men ändå kändes det som en karusell inne i huvudet. Det var väldigt mycket att ta in på en och samma gång.
Men visst var det en rolig kväll, det var det. Big eyed Mike höll igång och det dansades och skrattades - även fast jag inte kände för att dansa den här kvällen.
Sedan blev det efterfest hos Jonis, och även där var det lugnt i början innan det plötsligt exploderade. Jag hade dock fått nog av explosioner, så därför gick jag hem i samma stund som människorna vällde in.
Idag är det väl bra - även fast karusellen märkligt nog inte stannat än.
Bussen till Karlstad gick klockan tio, och vid tresnåret på natten la jag huvudet på kudden för att sova.
Först matchen då. Det blev förlust med 2-0 mot FBK Karlstad, och det efter en tung minut i början av andra halvlek. Först fick de en straff som de satte i mål, och i anfallet efter ungefär så dunkade de in tvåan. De mäktade vi inte med att svara emot.
Det är alltid lika fruktansvärt att förlora, men den här gången gjorde vi väl så gott vi kunde. Vi saknade fem spelare från startelvan, och det var ett par spelare för mycket för att vi skulle kunna matcha FBK denna dag. Trots det ägde vi den första halvleken, och hade vi bara kunnat skapa lite vassare målchanser så kanskde det kunde ha blivit riktigt roligt, men det saknades lite framför målet idag. Vi fick inte till det i offensiven.
Efter deras mål i andra så försökte vi trycka på, men nej...det ville sig inte. Vi gjorde så gott vi kunde, men det räckte inte. Nu är det bara att ösa de fyra sista matcherna. Fyra segrar är den enda som gäller.
Spelade högerback den här gången, och det gick väl okej. Jag var osäker på om jag kunde spela med min onda höft, men efter uppvärmingen kändes det okej så jag spelade. Dock började jag få ont i mitten på första halvleken, och det höll i sig matchen ut, men det var inte lika illa som på träningarna i veckan så det fungerade ändå. Fast idag känns det mindre skönt.
Det om det. Kvällen då? Ja, det blev öltältet nere vid Ekudden, efter att vi först samlats hos Jossan i några timmar.
Vi kom dit till tältet vid tio, och då kändes det inte som att det var så mycket folk - men efter ett tag exploderade det och plötsligt var smockat i tältet.
Jag har lite svårt att placera kvällen. Det var på många sätt väldigt roligt, och på många sätt...bisarrt. Det är svårt att förklara. Jag var inte lika rund under fötterna som förra året, men ändå kändes det som en karusell inne i huvudet. Det var väldigt mycket att ta in på en och samma gång.
Men visst var det en rolig kväll, det var det. Big eyed Mike höll igång och det dansades och skrattades - även fast jag inte kände för att dansa den här kvällen.
Sedan blev det efterfest hos Jonis, och även där var det lugnt i början innan det plötsligt exploderade. Jag hade dock fått nog av explosioner, så därför gick jag hem i samma stund som människorna vällde in.
Idag är det väl bra - även fast karusellen märkligt nog inte stannat än.
Å ena sidan, å andra sidan...
Mitt horoskop från tidningen Fredag:
"Fest: Du är den som alltid vill planera noga vad som ska hända, men nu slår faktiskt det oväntade till!
Pengar: Livet är till för att njutas i stora tuggor och nu låter du det kosta vad det kosta vill...
Sex: Det känns som om du närmar dig rätt person, men sträckan dit kan vara längre än väntat."
Men - även mitt horoskop från Expressen:
"Ta det försiktigt med vad du gör i kärlek nu. Överansträng dig inte, det blir inte bättre så. Det finns även romantik för dig, men du får vänta en tid. Vinner du i spel så är det bara en liten vinst."
Blir det en bra kväll, månne?
"Fest: Du är den som alltid vill planera noga vad som ska hända, men nu slår faktiskt det oväntade till!
Pengar: Livet är till för att njutas i stora tuggor och nu låter du det kosta vad det kosta vill...
Sex: Det känns som om du närmar dig rätt person, men sträckan dit kan vara längre än väntat."
Men - även mitt horoskop från Expressen:
"Ta det försiktigt med vad du gör i kärlek nu. Överansträng dig inte, det blir inte bättre så. Det finns även romantik för dig, men du får vänta en tid. Vinner du i spel så är det bara en liten vinst."
Blir det en bra kväll, månne?
Ny strid
Sitter nu på bussen till Karlstad för bortamöte mot FBK Karlstad. Nervös som vanligt, laddad som vanligt.
Hoppas att höften, eller äschlet är det väl egentligen, håller. Jag är grymt spelsugen.
Men vi kommer antagligen inte få det lätt. Förutom att FBK är serietvåa och ett bra lag så saknar vi Marcelo (avstängd 2 matcher till), Källe (avstängd 2 matcher), Bulgaren (avstängd), Kotten (avstängd) och Berga (skadad). Lite sådär halvt småjobbigt. Men va fan - vi får kriga på tills vi spyr så får vi se vart vi landar. Senast jag kollade så har vi ingenting att förlora.
Ikväll då? Ja, jag har hört att det ska ligga ett alldeles förtjusande litet öltält nere vid Ekudden, och det tänkte jag besöka. Förhoppnings glad, trött och redo att avnjuta Big eyed Mike & The flying cows.
Hoppas att höften, eller äschlet är det väl egentligen, håller. Jag är grymt spelsugen.
Men vi kommer antagligen inte få det lätt. Förutom att FBK är serietvåa och ett bra lag så saknar vi Marcelo (avstängd 2 matcher till), Källe (avstängd 2 matcher), Bulgaren (avstängd), Kotten (avstängd) och Berga (skadad). Lite sådär halvt småjobbigt. Men va fan - vi får kriga på tills vi spyr så får vi se vart vi landar. Senast jag kollade så har vi ingenting att förlora.
Ikväll då? Ja, jag har hört att det ska ligga ett alldeles förtjusande litet öltält nere vid Ekudden, och det tänkte jag besöka. Förhoppnings glad, trött och redo att avnjuta Big eyed Mike & The flying cows.
Friday night
Jaha, jaha - så har ännu en Kristallen-gala passerat förbi. Som vanligt tog SVT storslam med priser i de tyngsta klasserna, som till exempel Årets program (På spåret) och Årets manliga programledare (Fredrik Skavlan), men även i statusklasser som Årets underhållningsprogram (Skavlan) och Årets humorprogram (Mia & Klara).
Att Robert Aschberg fick Hederskristallen var väl riktigt, och väldigt fint, men frågan är om man inte kunde ha väntat några år? Jag menar, han har väl några år i rutan kvar? Fast det var roligt att se Aschberg, för frågan är om det inte var första gången som han var riktigt nervös i TV.
Men Filip & Fredrik kammade noll, trots att de var nominerade i fyra klasser. Fast jag vet inte...Boston tea party och Vem kan slå Filip & Fredrik? Nej, det kändes aldrig som några vinnare. Men priset för Bästa manliga programledare skulle de ha haft, och det ska de ha varenda år.
Kvällen i övrigt då? Tjae, inte så mycket. Blev lite orolig för Far ett tag. Plötsligt sprang han in i sovrummet och rotade fram ett par säckiga jeans som var fulla med hål, och därefter drog han på sig en t-shirt med texten "PROGG=GROGG" och gjorde sig redo att gå ut. Jag frågade vart han skulle, och han mumlade "50-talet". Sedan försvann han ut i kvällen.
Jag förstod först ingenting, men sedan kom jag på; Rock-Ragge var ju i byn och spelade nere på öltältet vid Ekudden.
Att Robert Aschberg fick Hederskristallen var väl riktigt, och väldigt fint, men frågan är om man inte kunde ha väntat några år? Jag menar, han har väl några år i rutan kvar? Fast det var roligt att se Aschberg, för frågan är om det inte var första gången som han var riktigt nervös i TV.
Men Filip & Fredrik kammade noll, trots att de var nominerade i fyra klasser. Fast jag vet inte...Boston tea party och Vem kan slå Filip & Fredrik? Nej, det kändes aldrig som några vinnare. Men priset för Bästa manliga programledare skulle de ha haft, och det ska de ha varenda år.
Kvällen i övrigt då? Tjae, inte så mycket. Blev lite orolig för Far ett tag. Plötsligt sprang han in i sovrummet och rotade fram ett par säckiga jeans som var fulla med hål, och därefter drog han på sig en t-shirt med texten "PROGG=GROGG" och gjorde sig redo att gå ut. Jag frågade vart han skulle, och han mumlade "50-talet". Sedan försvann han ut i kvällen.
Jag förstod först ingenting, men sedan kom jag på; Rock-Ragge var ju i byn och spelade nere på öltältet vid Ekudden.
Kap. "Samtal med lyckan"
"Hej Wilma. Åh vad jag är glad att du finns till. Bara du och mamma kan få mig att känna så här. Du vilar så sött. Du har din mammas vackra blåa ögon, och de blundar så trött.
Jag ligger bredvid dig. Vill stanna den här stunden för evigt. Men snart så kommer du vakna. Snart så kommer du bli stor. Då ska jag berätta om allt för dig.
Tills dess förstår du, pappa och mamma kommer aldrig bli detsamma igen. För nu är du här och vi betyder inte längre allt. Men en gång i tiden fanns det inga andra än oss.
Din mamma var vackrast av alla vilsna själar på gatan. Hon var aldrig vilse, men hon tyckte om att umgås med dem. Vilken tur jag hade att jag var så pass vilsen då. För din mamma tog mig rakt igenom alla tvivel och spärrar. Jag var som du nu. Liten och jag blundade. Men till och med den blinde hade blivit bländad av din mammas skönhet. Vi lämnde skiten och försvann i varandra. Ingen såg oss lämna, men vi ville aldrig stanna.
De följande åren var de bästa i mitt liv. Jag föddes på nytt och den här gången blev det precis som jag ville. Vi äntrade bergstoppar och vi dök på havets botten. Alltid tillsammans, hela tiden nära varandra. Nu var din pappa inte längre missförstådd. Mamma hon såg mig, ja hon såg rakt igenom mig.
Vi bråkade ofta om varför vi aldrig bråkade. Men vi älskade varje gång, för vi visste att ingenting i hela världen kunde förstöra oss.
Den där natten jag frågade om din mammas hand, det var den stjärnklaraste av dem alla. Det var den självklaraste. Jag pratade länge, men din mamma var kort i sitt svar. Vi kysste all skit adjö, och vi byggde ett hus. Nu ligger du bredvid mig. Nu är det ett paradis.
Du förstår, lilla Wilma, pappa har inte alltid mått så bra. Men nu finns det ingen som mår så bra som jag.
Mamma är ute, hon kommer snart hem. Då ska vi ligga tillsammans och se på solnedgången. Du ska få sova ifred nu och drömma dig bort. Men jag är inte långt borta, jag kommer aldrig att vara det. Så länge jag lever kommer jag alltid vara nära dig.
Pappa älskar dig. Det var du och mamma som räddade mig."
Jag ligger bredvid dig. Vill stanna den här stunden för evigt. Men snart så kommer du vakna. Snart så kommer du bli stor. Då ska jag berätta om allt för dig.
Tills dess förstår du, pappa och mamma kommer aldrig bli detsamma igen. För nu är du här och vi betyder inte längre allt. Men en gång i tiden fanns det inga andra än oss.
Din mamma var vackrast av alla vilsna själar på gatan. Hon var aldrig vilse, men hon tyckte om att umgås med dem. Vilken tur jag hade att jag var så pass vilsen då. För din mamma tog mig rakt igenom alla tvivel och spärrar. Jag var som du nu. Liten och jag blundade. Men till och med den blinde hade blivit bländad av din mammas skönhet. Vi lämnde skiten och försvann i varandra. Ingen såg oss lämna, men vi ville aldrig stanna.
De följande åren var de bästa i mitt liv. Jag föddes på nytt och den här gången blev det precis som jag ville. Vi äntrade bergstoppar och vi dök på havets botten. Alltid tillsammans, hela tiden nära varandra. Nu var din pappa inte längre missförstådd. Mamma hon såg mig, ja hon såg rakt igenom mig.
Vi bråkade ofta om varför vi aldrig bråkade. Men vi älskade varje gång, för vi visste att ingenting i hela världen kunde förstöra oss.
Den där natten jag frågade om din mammas hand, det var den stjärnklaraste av dem alla. Det var den självklaraste. Jag pratade länge, men din mamma var kort i sitt svar. Vi kysste all skit adjö, och vi byggde ett hus. Nu ligger du bredvid mig. Nu är det ett paradis.
Du förstår, lilla Wilma, pappa har inte alltid mått så bra. Men nu finns det ingen som mår så bra som jag.
Mamma är ute, hon kommer snart hem. Då ska vi ligga tillsammans och se på solnedgången. Du ska få sova ifred nu och drömma dig bort. Men jag är inte långt borta, jag kommer aldrig att vara det. Så länge jag lever kommer jag alltid vara nära dig.
Pappa älskar dig. Det var du och mamma som räddade mig."
Ovan situation
Kom nyss hem från kiropraktor Kristensen i Köping. Han har knäckt och böjt och bändit lite på min rygg och höft. Jag har nämligen inte kunnat träna på två dagar, på grund av att jag på något vis vridit till höftmuskeln, och väl hos Krisatensen kunde han snabbt konstatera att "jag var sne i hela jävla kroppen".
Tränare Bäckström trodde först på en lårkaka. Det var det inte. Men jag förstår att det var svårt att sätta en diagnos på mig, eftersom att min egen kommentar till smärtan var "Jag vet inte vad jag gjorde...det var något skit som hände". Men va fan - det är inte ofta jag är skadad. Nästan aldrig. Så därför vet jag aldrig vad jag har för skador, för jag vet ju inte hur det känns att ha en bristning eller stukning eller uttänjning. Eller knapp en sträckning, för den delen.
Därför känns det lite konstigt att prata om mig och skador. Sedan är ju tajmingen den absolut värsta, dels för att vi redan har fyra spelare avstängda och att Berga är ljumskskadad - men även för att jag nu äntligen får spela. Förra matchen gick helt okej för mig, och sannolikheten för att jag ska/skulle starta på lördag är ju stor. Därför skulle det känns jävligt surt om jag inte kan spela på lördag. Det är ju det här man tränar nästan elva månader om året för - att få spela matcher.
Hur som helst blir det Karlstad för mig. Om det sedan blir läktaren, bänken eller på planen visar sig. Enligt Kristensen "borde jag kunna spela" men att jag helt enkelt får "värma upp och känna efter".
Ja, jag och skador. Det kanske är som Berga sa igår kväll när jag låg och blev masserad av Vargen. "Du börjar bli gammal, Jone. Tänk att det skulle komma den dagen också".
Men det tvivlar jag. När jag är 40 kommer jag att ha en 28-årings fysik.
Men om jag var nere när jag åkte ifrån träningen så blev jag genast på bättre humör när jag kom hem. Först träffade jag Mor som kom trallandes på väg ut för en promenad, och när jag sedan kom in genom dörren så hörde jag hur Far stod och pratade. Eller pratade...han snarare debatterade högljutt i ett rasande tempo. Först tänkte jag att det var någon här hemma, eller att han pratade i telefonen, men när jag kom in så fanns där ingen förutom Far.
Jag stod länge och lyssnade medan han babblade, och efter ett tag tänkte jag "Jaha, nu har han gått och blivit schizofren också". Och han ville aldrig sluta prata. Tillslut var jag tvungen att avbryta och fråga vem fan han pratade med. "Jag pratar med morsan", svarade han. "Men hon gick ju ut för fem minuter sedan", sa jag. "Gjorde hon? Jaha. Är du hungrig?", sa Far - och sedan var det inte mer med den saken.
Tränare Bäckström trodde först på en lårkaka. Det var det inte. Men jag förstår att det var svårt att sätta en diagnos på mig, eftersom att min egen kommentar till smärtan var "Jag vet inte vad jag gjorde...det var något skit som hände". Men va fan - det är inte ofta jag är skadad. Nästan aldrig. Så därför vet jag aldrig vad jag har för skador, för jag vet ju inte hur det känns att ha en bristning eller stukning eller uttänjning. Eller knapp en sträckning, för den delen.
Därför känns det lite konstigt att prata om mig och skador. Sedan är ju tajmingen den absolut värsta, dels för att vi redan har fyra spelare avstängda och att Berga är ljumskskadad - men även för att jag nu äntligen får spela. Förra matchen gick helt okej för mig, och sannolikheten för att jag ska/skulle starta på lördag är ju stor. Därför skulle det känns jävligt surt om jag inte kan spela på lördag. Det är ju det här man tränar nästan elva månader om året för - att få spela matcher.
Hur som helst blir det Karlstad för mig. Om det sedan blir läktaren, bänken eller på planen visar sig. Enligt Kristensen "borde jag kunna spela" men att jag helt enkelt får "värma upp och känna efter".
Ja, jag och skador. Det kanske är som Berga sa igår kväll när jag låg och blev masserad av Vargen. "Du börjar bli gammal, Jone. Tänk att det skulle komma den dagen också".
Men det tvivlar jag. När jag är 40 kommer jag att ha en 28-årings fysik.
Men om jag var nere när jag åkte ifrån träningen så blev jag genast på bättre humör när jag kom hem. Först träffade jag Mor som kom trallandes på väg ut för en promenad, och när jag sedan kom in genom dörren så hörde jag hur Far stod och pratade. Eller pratade...han snarare debatterade högljutt i ett rasande tempo. Först tänkte jag att det var någon här hemma, eller att han pratade i telefonen, men när jag kom in så fanns där ingen förutom Far.
Jag stod länge och lyssnade medan han babblade, och efter ett tag tänkte jag "Jaha, nu har han gått och blivit schizofren också". Och han ville aldrig sluta prata. Tillslut var jag tvungen att avbryta och fråga vem fan han pratade med. "Jag pratar med morsan", svarade han. "Men hon gick ju ut för fem minuter sedan", sa jag. "Gjorde hon? Jaha. Är du hungrig?", sa Far - och sedan var det inte mer med den saken.
Kap. "Dårar" 1/5
"Jag hörde ett namn, och jag tror det var det vackraste jag hört. För det började på dig och slutade på mig, och vi var ett.
Han har lovat att sjunga, och den här gången tror jag att han verkligen menar det. Trots att han skrattat åt oss, spottat och slagits så menar han det. Han trodde väl aldrig att jag skulle bli glad, men nu ser han att jag verkligen menade det.
För jag gav aldrig upp. Jag kämpade och väntade som en dåre. Och dårar inser aldrig när det är förlorat, det är därför jag står här som vinnare. För trots att ingen annan sa "Nu slutar du aldrig" så gjorde jag aldrig det, och nu står jag här redo att börja.
Det är okej att vara rädd. Det är okej att känna att vi aldrig klarar det. Men det är aldrig okej att blunda, att aldrig ge allt och försöka.
Nu blir det inga mera tårar, för kärlek är till för oss dårar.
Han har lovat att sjunga. Han har lovat och jag tror att han är glad. Nu är det du och jag. Han har lovat att sjunga på våran dag."
Historia
Det har ju passerat några "headers" genom åren, och varför inte titta tillbaka på de som varit?
Man kan väl säga att det bara blivit bättre med tiden - och därför är väl den jag har just nu också den bästa.
Eller?
Den första: Ganska så tråkig, så här i efterhand. Ville bara få det så skitigt och "tunnelbaneaktigt" som möjligt.
Den andra: Här var det dimmigt. Men jag gillar min pose väldigt mycket. Ganska bra.
Min första sommarheader: Jag ville få till hängmatte-stuket, eller stranden-stuket, och det gick väl sådär. Ser ut som att jag ligger ute i skogen i en myrstack. Nej, inget bra.
Höstheader: Ganska tråkig och ful. Gillar inte mitt fejs. Tummen ner.
Norgeheader: Den här gjorde jag när jag åkte till Bergen. Lite roligt, sådär...
Norgeheader 2: Men väl i Bergen så gjorde jag en ny. Jag gjorde det bästa jag kunde av Vampyrens demo-Photoshop.
Julheader: Kunde ha blivit mycket svulstigare. Men jag tror att jag bara hade Paint till mitt förfogande då.
Januari: Japp, det hade jag. Det ser man nu. Inte mycket att hurra för.
Februari: Men här var det lite roligare. Kanske lite väl gay.
Mars: Jag ville få till en slaskig och blöt illusion, så som det är när snön smälter bort. Jag gillar fotstegen i "leran".
April-maj: Det här är en av mina favoriter. Kolla hur jag svävar i luften. Coolt som fan! Jag är en tiger som hoppar på sitt byte.
Min andra sommarheader: Den förra, och den var väl lite roligare än förra sommarens. Färggladare, åtminstone. Synd bara att jag kapade min lugg när jag målade så att det ser ut som att jag har Tintin-frisyr.
Man kan väl säga att det bara blivit bättre med tiden - och därför är väl den jag har just nu också den bästa.
Eller?
Den första: Ganska så tråkig, så här i efterhand. Ville bara få det så skitigt och "tunnelbaneaktigt" som möjligt.
Den andra: Här var det dimmigt. Men jag gillar min pose väldigt mycket. Ganska bra.
Min första sommarheader: Jag ville få till hängmatte-stuket, eller stranden-stuket, och det gick väl sådär. Ser ut som att jag ligger ute i skogen i en myrstack. Nej, inget bra.
Höstheader: Ganska tråkig och ful. Gillar inte mitt fejs. Tummen ner.
Norgeheader: Den här gjorde jag när jag åkte till Bergen. Lite roligt, sådär...
Norgeheader 2: Men väl i Bergen så gjorde jag en ny. Jag gjorde det bästa jag kunde av Vampyrens demo-Photoshop.
Julheader: Kunde ha blivit mycket svulstigare. Men jag tror att jag bara hade Paint till mitt förfogande då.
Januari: Japp, det hade jag. Det ser man nu. Inte mycket att hurra för.
Februari: Men här var det lite roligare. Kanske lite väl gay.
Mars: Jag ville få till en slaskig och blöt illusion, så som det är när snön smälter bort. Jag gillar fotstegen i "leran".
April-maj: Det här är en av mina favoriter. Kolla hur jag svävar i luften. Coolt som fan! Jag är en tiger som hoppar på sitt byte.
Min andra sommarheader: Den förra, och den var väl lite roligare än förra sommarens. Färggladare, åtminstone. Synd bara att jag kapade min lugg när jag målade så att det ser ut som att jag har Tintin-frisyr.
Jag ber inte om ursäkt
"Jaha", tänker ni. "Det var då faaan vad han har blivit tråkig på sistone". And I don't blame you.
Men vad ska jag göra? Det händer inte så mycket nu för tiden. Det som händer är att jag är inne i en fantastisk skrivarperiod. Jag glöder. Jag älskar, och längtar till, varje stund av skrivande. Var jag än går så plockar jag upp nya vinklar att vinkla, nya bilder att berätta, nya samtal att förmedla. Världen är just nu en stor inspirationskälla, och jag har fullt upp med att plocka in intrycken.
Jag har inte tid med så mycket annat - och det känns fruktansvärt bra!
Så just nu är det lite torka. Men jag kommer tillbaka, det lovar jag. Håll ut, för det gör jag.
Och en sak till, som är väldigt viktigt för mig att ni förstår. Vad jag än skriver, hur konstigt eller "fel" det än låter, så har jag full koll på det. Jag är extremt väldigt fruktansvärt mycket (ett exempel på en "konstig" mening) medveten om vad jag skriver. Tvivla aldrig på mina ord eller meningar!
Som jag kanske nämnt tidigare så skiter jag fullständigt i allt vad skrivregler heter - så länge det låter så bra som jag tycker att det gör. Kapisch? Bra.
PS. Stavfel, däremot, är ju en helt annan sak. Det kan hända den bäste. Till och med Mats Olsson.
Men vad ska jag göra? Det händer inte så mycket nu för tiden. Det som händer är att jag är inne i en fantastisk skrivarperiod. Jag glöder. Jag älskar, och längtar till, varje stund av skrivande. Var jag än går så plockar jag upp nya vinklar att vinkla, nya bilder att berätta, nya samtal att förmedla. Världen är just nu en stor inspirationskälla, och jag har fullt upp med att plocka in intrycken.
Jag har inte tid med så mycket annat - och det känns fruktansvärt bra!
Så just nu är det lite torka. Men jag kommer tillbaka, det lovar jag. Håll ut, för det gör jag.
Och en sak till, som är väldigt viktigt för mig att ni förstår. Vad jag än skriver, hur konstigt eller "fel" det än låter, så har jag full koll på det. Jag är extremt väldigt fruktansvärt mycket (ett exempel på en "konstig" mening) medveten om vad jag skriver. Tvivla aldrig på mina ord eller meningar!
Som jag kanske nämnt tidigare så skiter jag fullständigt i allt vad skrivregler heter - så länge det låter så bra som jag tycker att det gör. Kapisch? Bra.
PS. Stavfel, däremot, är ju en helt annan sak. Det kan hända den bäste. Till och med Mats Olsson.
Chockerande roligt
Jag tycker om att skratta. Little Britain får mig alltid att skratta. Men frågan är om jag skrattat så mycket någon gång som jag gjorde åt det här.
Kap. "Vind, blod och vågor" 3/5
"Alla sommarnätter jag sett fram emot, de har försvunnit i en vind. Och det blåser ganska hårt nu. Precis som hela sommaren.
Fast jag lovade att säga allt så är det lättare sagt än gjort. Nu är jag trött på mina lögner. Jag tror det är dags att tala ut. Men för att tjäna på att prata så måste man lyssna, och det är ingen som har tid med det. De är för upptagna med att leva. De har för bråttom att dö.
Så jag biter mig i tungan och min mun är fylld av blod av försök att inte prata med dig.
Och fast du ler mot mig kan jag bara minnas alla de gånger du misshandlade mig. Du vet jag kräver inte mycket när det handlar om dig. Och fast jag är blind så ser jag dig, och din röst är den enda som når in.
Jag kan inte hålla tyst. Det var du som blåste iväg.
Jag tar tåget till Berghamn ibland, för jag tror att du ska stå där. Ute på klipporna. I den där klänningen. Men du står aldrig där. Du kanske har drunknat i vågorna. Eller drunknat i någon annan, för i mig är det låggrunt.
Men jag slutar aldrig ta tåget. En dag kanske du står där."
Fast jag lovade att säga allt så är det lättare sagt än gjort. Nu är jag trött på mina lögner. Jag tror det är dags att tala ut. Men för att tjäna på att prata så måste man lyssna, och det är ingen som har tid med det. De är för upptagna med att leva. De har för bråttom att dö.
Så jag biter mig i tungan och min mun är fylld av blod av försök att inte prata med dig.
Och fast du ler mot mig kan jag bara minnas alla de gånger du misshandlade mig. Du vet jag kräver inte mycket när det handlar om dig. Och fast jag är blind så ser jag dig, och din röst är den enda som når in.
Jag kan inte hålla tyst. Det var du som blåste iväg.
Jag tar tåget till Berghamn ibland, för jag tror att du ska stå där. Ute på klipporna. I den där klänningen. Men du står aldrig där. Du kanske har drunknat i vågorna. Eller drunknat i någon annan, för i mig är det låggrunt.
Men jag slutar aldrig ta tåget. En dag kanske du står där."
Maybe?
Efter nästan ett år så har jag nu börjat klippa på Bergen-filmen. Jag kände att tiden var rätt för det nu. Jag har bara svaga minnen av vad jag filmat så jag har ingen aning om resultatet. Kanske blir det en film, kanske blir det ingenting - vi får helt enkelt se.
Eftersom att jag inte har någon plugg att sätta in kamerakabeln i, då den datorn kraschat för mig, så sitter jag därför nu hemma hos Grannen och klipper. Inte optimalt, men det får gå.
Just nu i råmatrialet av filmen så är vi i startgroparna för den första festen hemma hos Super-Hilke. Men med tanke på att vi alla drack för mycket och somnade så vet jag inte hur pass rolig den festen blir att titta. Eller så blir det tvärtom - jätteroligt.
Eftersom att jag inte har någon plugg att sätta in kamerakabeln i, då den datorn kraschat för mig, så sitter jag därför nu hemma hos Grannen och klipper. Inte optimalt, men det får gå.
Just nu i råmatrialet av filmen så är vi i startgroparna för den första festen hemma hos Super-Hilke. Men med tanke på att vi alla drack för mycket och somnade så vet jag inte hur pass rolig den festen blir att titta. Eller så blir det tvärtom - jätteroligt.
Bilder från förr igen...
Det här är från en fest hemma hos Emma, om jag inte missminner mig. Me & Jo'ana. Men det jag gillar bäst på bilden är min frippa.
Stiffa back in the days. Även på denna bilden så är det frisyren jag gillar bäst.
Kommentarer överflödiga.
Aaah, mitt älskade Berghamn. Ser jag inte ut som en liten Evert Taube där jag sitter på klipporna och drömmer ut över viken?
Det är verkligen ett sagolikt landskap i Berghamn. Och tänk - en dag är allt detta mitt!
Då ska jag sitta här varje dag och kväll och blicka ut över det oändliga.
Här är en bild på Bläckfisken.
Och här är en bild på Marcus Birro.
Botmannen har fått syn på en mögelfläck i taket hemma hos Blondie Bubble Boy.
Och här är kungen himself - allas våran Vargen.
En annan sorts kung, Söder och en Vampyr.
Och en tredje kung!
Många kungar nu - men här är nog kungarnas kung.
Och sedan lilla prinsen...
För att avsluta med den ensamma hovnarren. Eller den ensamma discofjollan, kanske?
Alltid bra
Jag har tidigare pratat om att jag är extremt svag för Grotescogänget, och Henrik Dorsin i synnerhet, och nu är delar av gänget tillbaka med, vad som verkar vara, en ny liten serie.
Den heter Snut, och första delen är på 3 minuter och ligger på Aftonbladets hemsida. Jag vill inte säga att det är en Beck-parodi, men visst finns det vissa igenkännande element.
Hur som helst är det roligt.
Den heter Snut, och första delen är på 3 minuter och ligger på Aftonbladets hemsida. Jag vill inte säga att det är en Beck-parodi, men visst finns det vissa igenkännande element.
Hur som helst är det roligt.
Kap. "På flykt" 1/3
"Ta mig långt härifrån. För du och jag bor kvar i någon annans stad. Gröna ängar då, nu är allt betong och himmel grå. Och de här gatorna är inte längre mina. Kidsen här talar inte vårat språk och de är inte som oss. De är förlorade och jag vill inte veta hur det slutar. För jag är färdig och sugen på dans. Någon annanstans.
Kom och ta mig bort, om bara för en stund. Vi kanske hittar någonting nytt. Eller ingenting alls, men då har vi i alla fall försökt. Så kom ta mig bort, om bara för en stund.
Jag gillar dig. Du tar ingen skit och ger det bästa ifrån dig. Jag vill älska dig, men jag har inte råd att förlora mig. För jag är fattig redan som det är, och nästa gång jag ger någon allt så är det det sista jag har. Nästa gång är på liv och död. Och jag har inte ens levt än.
Kom ta mig hem, för jag är vilse nu. Vi kanske hittar någonting nytt. Eller så blir det början på det sista kapitlet. Men kom ta mig bort, jag hittar alltid hem.
Nu är jag där, där du inte är. Och jag har aldrig varit mera fel. Jag lovar dig det finns en plats där vi två skulle vara helt rätt.
Nu sjunger gatan på sista refrängen. Jag gör mig redo för att landa i sängen. Och när jag vaknar så hoppas jag att du är där.
Någon annanstans."
Come on!!!
Puh, jag lovar er - det här med att skaffa jobb är ingen walk in the park. Vem kunde tro det?
Dags att lägga i tvåans växel. Eller det är väl lika bra att lägga i treans, så att det händer någonting.
Är det ingen som har ett jobb åt mig där ute? Cybervärlden - lyssnar ni? Vad som helst, jag gör allt. Förutom telefonförsäljning. Där går gränsen. Inget "säljarjobb" överhuvudtaget, faktiskt.
Annars gör jag allt!
Dags att lägga i tvåans växel. Eller det är väl lika bra att lägga i treans, så att det händer någonting.
Är det ingen som har ett jobb åt mig där ute? Cybervärlden - lyssnar ni? Vad som helst, jag gör allt. Förutom telefonförsäljning. Där går gränsen. Inget "säljarjobb" överhuvudtaget, faktiskt.
Annars gör jag allt!
Några bilder från den senaste tiden...
Det här var verkligen Stiffas och Dennis kväll. Det kanske syns på bilden.
Ett tag lät till och med Stiffa som Tord brukar göra framåt småtimmarna. Det var kvällens stora behållning.
...och Emma hade hatt. Det tycker jag var coolt.
Det här är klassisk mark. Riddarna vet varför. Ett tips: det är polisstationen i E-tuna.
Dennis var utan tvekan galnast den här kvällen...
...tätt följd av Stiffa. Eller Lill-Tord kanske vi ska kalla han förresten.
Själv höll jag mig tillbaka och smög lite i bakgrunden. Jag hade tankarna någon annanstans. Men ett äckligt litet leende kunde jag åtminstone bjuda på.
Kap. "Stjärnklart" 2/5
"Det finns inga stjärnor kvar. Det finns ingenting att tro på. Solen har gått upp. Nu visar ljuset vem jag är. Jag vill tillbaka till natten, för ibland så bor du där.
Jag kanske är dimmig. Jag kanske ramlar. Men då var du någon att hålla i. Och även om jag är full och ful så gav du alltid mig ditt leende.
Jag ville inget annat än att stanna med dig, men du var smart, du såg att morgonen snart var här.
Du ville aldrig gråta. Du kanske var skuldfri. Jag ville aldrig förlåta. Men det struntar du i. Men jag grät alltid för dig, för att du ser det ingen annan ser, och ändå så valde du att somna.
Var är den där natten? Var är stjärnorna att tro på? Snart så blir det kallt igen, då ska jag räkna drömmar i skyn. Min kärlek till dig är som rymden. Oändlig och omöjlig att förstå.
Nästa gång jag ramlar på dig, ta inte emot. Låt mig falla i backen. Hur som helst så gör det ont. Jag behöver bli sparkad på. Kanske jag då förstår att gå."
Jag kanske är dimmig. Jag kanske ramlar. Men då var du någon att hålla i. Och även om jag är full och ful så gav du alltid mig ditt leende.
Jag ville inget annat än att stanna med dig, men du var smart, du såg att morgonen snart var här.
Du ville aldrig gråta. Du kanske var skuldfri. Jag ville aldrig förlåta. Men det struntar du i. Men jag grät alltid för dig, för att du ser det ingen annan ser, och ändå så valde du att somna.
Var är den där natten? Var är stjärnorna att tro på? Snart så blir det kallt igen, då ska jag räkna drömmar i skyn. Min kärlek till dig är som rymden. Oändlig och omöjlig att förstå.
Nästa gång jag ramlar på dig, ta inte emot. Låt mig falla i backen. Hur som helst så gör det ont. Jag behöver bli sparkad på. Kanske jag då förstår att gå."
Han har inte pinkat illa den här gången...
Jag har aldrig varit mycket för Lars Winnerbäck. Han har väl ett par dängor som är helt okej - men hur man kan dyrka honom så mycket som så många människor gör...det har jag aldrig förstått. Jag har aldrig lyssnat tillräckligt noga och känt efter - det kanske är det som är problemet.
Men hans nya truddelutt gillar jag däremot skarpt. Inte minst på grund av texten. Sedan låter det ju inte som Winnerbäck direkt - och det kanske är därför jag gillar den?
Men hans nya truddelutt gillar jag däremot skarpt. Inte minst på grund av texten. Sedan låter det ju inte som Winnerbäck direkt - och det kanske är därför jag gillar den?
Skärpning!
Jag vet inte... Jag tycker det blev lite tyst om den här låten. Den försvann, liksom. Utan att någon la märke till den. Vad är det för jävla skitstil egentligen?
Nu ger ni den en andra chans - och om ni inte tycker om den så är ni både tondöva och dumma i huvudet.
Nu ger ni den en andra chans - och om ni inte tycker om den så är ni både tondöva och dumma i huvudet.
För 365 dagar sedan...
Jaha ja, så var det måndag igen. En ny vecka att ta sig an. Blir det den bästa i mitt liv? Eller den värsta? Eller blir det en vecka i mängden? Låt mig återkomma i den frågan.
Zlatan spelade igår igen. Lite bättre den här gången, va? Jävlar vad nära han var att näta i första halvlek. Det fick han göra i andra istället, men då var det dock redan avblåst för straff. Jaja, det tar sig.
Annars skulle jag vilja titta tillbaka i tiden. Ett år, för att vara exakt. Idag är det den 24 augusti - och för ett år sedan var 24 augusti en söndag, och det var dagen efter öltältet nere vid Ekudden.
Så här skrev jag på bloggen för ett år sedan:
http://jagskanoglyckas.blogg.se/2008/august/utkast-jag-vaknar.html
Jag hoppas att det blir något annorlunda på detta årets öltält.
Till sist; för de som inte vet det så heter jag Jonatan Björklund. BJÖRKLUND. Inte Björkdal. Björklund.
Zlatan spelade igår igen. Lite bättre den här gången, va? Jävlar vad nära han var att näta i första halvlek. Det fick han göra i andra istället, men då var det dock redan avblåst för straff. Jaja, det tar sig.
Annars skulle jag vilja titta tillbaka i tiden. Ett år, för att vara exakt. Idag är det den 24 augusti - och för ett år sedan var 24 augusti en söndag, och det var dagen efter öltältet nere vid Ekudden.
Så här skrev jag på bloggen för ett år sedan:
http://jagskanoglyckas.blogg.se/2008/august/utkast-jag-vaknar.html
Jag hoppas att det blir något annorlunda på detta årets öltält.
Till sist; för de som inte vet det så heter jag Jonatan Björklund. BJÖRKLUND. Inte Björkdal. Björklund.
Kap. "Redo att kriga" 4/5
"Finns det någon som kan ge mig en ärlig chans? Finns det någon som kan låta mig älska den tills den dagen hon dör. Hon har knackat på min dörr. Men jag ville aldrig öppna den.
Säg till den där att jag redan är kär. Och säg till den där att hon inte är någon som jag vill ge en ärlig chans. Hon får gärna såra mig. Så länge du finns så är det okej. Man kan inte tvinga mig.
Finns det någon som du som kan ge mig en chans? Finns det någon som du som kan få mig att tillbringa resten av livet till att se till att hon mår bra. Den dagen jag träffar någon som dig, så slutar jag betyda någonting. Då betyder hon allt.
Låt mig vara den du helst av allt vill ha. Och vad vet du, den du helst av allt vill ha är kanske jag. Det kommer du aldrig få veta. För en sådan som du kan aldrig få mig. Det måste vara tvärtom, att jag får dig. Och det kommer aldrig hända mig.
En sådan som du går förbi mitt fönster ibland. Hon tittar snabbt, men hon hinner inte se vem jag är. Hur ska hon då kunna ge mig en ärlig chans om hon inte ens kan se på mig.
Min säng är alldeles för stor för mig. Men jag delar hellre en mindre med dig, om du vill det. Jag kommer aldrig såra dig.
Du kanske är starkare och vackrare än allt. Men ingen kan vinna ett krig helt ensam, och om jag fick skulle jag kasta mig rakt framför dig. Jag tar alla smällarna. För att skydda dig. Och om du står kvar när jag reser mig, då var det värt varenda skott, varenda spjut, varenda bomb. Inget får såra dig. När du är med mig.
Och får vi barn så delar jag på mig. En hand på varje axel och en kind på varje kind. Inget ont får röra er. Ni är den bästa delen utav mig. Så jag kommer slåss för er. Ni behöver aldrig vara rädda. Jag kommer alltid att vara där.
Men vad vet jag om någonting alls? Utan en ärlig chans så får vi aldrig veta".
Säg till den där att jag redan är kär. Och säg till den där att hon inte är någon som jag vill ge en ärlig chans. Hon får gärna såra mig. Så länge du finns så är det okej. Man kan inte tvinga mig.
Finns det någon som du som kan ge mig en chans? Finns det någon som du som kan få mig att tillbringa resten av livet till att se till att hon mår bra. Den dagen jag träffar någon som dig, så slutar jag betyda någonting. Då betyder hon allt.
Låt mig vara den du helst av allt vill ha. Och vad vet du, den du helst av allt vill ha är kanske jag. Det kommer du aldrig få veta. För en sådan som du kan aldrig få mig. Det måste vara tvärtom, att jag får dig. Och det kommer aldrig hända mig.
En sådan som du går förbi mitt fönster ibland. Hon tittar snabbt, men hon hinner inte se vem jag är. Hur ska hon då kunna ge mig en ärlig chans om hon inte ens kan se på mig.
Min säng är alldeles för stor för mig. Men jag delar hellre en mindre med dig, om du vill det. Jag kommer aldrig såra dig.
Du kanske är starkare och vackrare än allt. Men ingen kan vinna ett krig helt ensam, och om jag fick skulle jag kasta mig rakt framför dig. Jag tar alla smällarna. För att skydda dig. Och om du står kvar när jag reser mig, då var det värt varenda skott, varenda spjut, varenda bomb. Inget får såra dig. När du är med mig.
Och får vi barn så delar jag på mig. En hand på varje axel och en kind på varje kind. Inget ont får röra er. Ni är den bästa delen utav mig. Så jag kommer slåss för er. Ni behöver aldrig vara rädda. Jag kommer alltid att vara där.
Men vad vet jag om någonting alls? Utan en ärlig chans så får vi aldrig veta".
Bly
Nä fy fan vilken tung kväll det blev. Vi torskade mot Örebro Syrianska med 1-0. På övertid. På ett fruktansvärt mål.
Vi kämpade och slet i 90 minuter, sedan i 91:a minuten så ligger bollen plötsligt där i nätet. Jag kunde inte tro att det var sant.
Det blev kalabalik framför vårat mål efter att en boll lyfts in i straffområdet och nått en Örebro-spelare som nickade för Rocco-Malle. Därefter dansade bollen längs mållinjen, men på något sätt fick vi bort bollen. Men inte långt. Inte tillräckligt långt, och en annan Örebro-spelare fick skottläge bara någon meter ifrån målet. Men där var det tjockt med folk, och bollen tog på någon spelare och studsade iväg igen. Plötsligt sparkade alla efter bollen, och trots att det kändes som att det var 100 man i vägen så lyckades bollen tråckla sig igenom med allra minsta möjliga marginal. Det var som att bollen förvandlades till en golfboll och letade sig igenom varenda lilla hål och öppning för att tillslut ligga inne i målet. I 91:A JÄVLA MINUTEN!!!
Jag har sett många bollar ligga i eget mål genom åren - men den här gången var det helt surrealistiskt. Det var som att det inte gick att tro på det. Men det var brutalt sant. Riktigt, riktigt grymt.
Efter slutsignalen blev det en minst sagt dyster stämning. FYY FAAAAAAAN!!!!! Man ville bara skrika rakt. Men det hjälper ingenting. Så jag var tyst. Vi var alla tysta. Ingen sa någonting. Det här var nog den tyngsta förlusten sedan vi förlorade med 6-1 mot Köping FF i derbyt för två år sedan.
Jag fick spela hela matchen, som vänsterback, och det väl okej. Försökte ligga nära och så... Men glädjen över att ha fått spela och vara med och kriga försvann i samma ögonblick som det där jävla målet kom. I 90 minuter var jag glad - även om jag helst hade sett att vi vunnit. I 90 minuter - även fast jag var nära på att byta i halvtid, för jag var så jävla trött, det här var första matchen för mig på två månader - och allt det försvann på några sekunder.
Besvikelsen är stor även idag - och det kommer den nog vara ett bra tag. Men vi har inte råd att deppa. Imorgon är det träning igen, och då måste vi - MÅSTE - ladda batterierna igen. Det är inte kört än, och så länge det inte är kört så måste vi kriga. Annars är all tid och energi som vi lagt ner det här året förgäves.
Vi kämpade och slet i 90 minuter, sedan i 91:a minuten så ligger bollen plötsligt där i nätet. Jag kunde inte tro att det var sant.
Det blev kalabalik framför vårat mål efter att en boll lyfts in i straffområdet och nått en Örebro-spelare som nickade för Rocco-Malle. Därefter dansade bollen längs mållinjen, men på något sätt fick vi bort bollen. Men inte långt. Inte tillräckligt långt, och en annan Örebro-spelare fick skottläge bara någon meter ifrån målet. Men där var det tjockt med folk, och bollen tog på någon spelare och studsade iväg igen. Plötsligt sparkade alla efter bollen, och trots att det kändes som att det var 100 man i vägen så lyckades bollen tråckla sig igenom med allra minsta möjliga marginal. Det var som att bollen förvandlades till en golfboll och letade sig igenom varenda lilla hål och öppning för att tillslut ligga inne i målet. I 91:A JÄVLA MINUTEN!!!
Jag har sett många bollar ligga i eget mål genom åren - men den här gången var det helt surrealistiskt. Det var som att det inte gick att tro på det. Men det var brutalt sant. Riktigt, riktigt grymt.
Efter slutsignalen blev det en minst sagt dyster stämning. FYY FAAAAAAAN!!!!! Man ville bara skrika rakt. Men det hjälper ingenting. Så jag var tyst. Vi var alla tysta. Ingen sa någonting. Det här var nog den tyngsta förlusten sedan vi förlorade med 6-1 mot Köping FF i derbyt för två år sedan.
Jag fick spela hela matchen, som vänsterback, och det väl okej. Försökte ligga nära och så... Men glädjen över att ha fått spela och vara med och kriga försvann i samma ögonblick som det där jävla målet kom. I 90 minuter var jag glad - även om jag helst hade sett att vi vunnit. I 90 minuter - även fast jag var nära på att byta i halvtid, för jag var så jävla trött, det här var första matchen för mig på två månader - och allt det försvann på några sekunder.
Besvikelsen är stor även idag - och det kommer den nog vara ett bra tag. Men vi har inte råd att deppa. Imorgon är det träning igen, och då måste vi - MÅSTE - ladda batterierna igen. Det är inte kört än, och så länge det inte är kört så måste vi kriga. Annars är all tid och energi som vi lagt ner det här året förgäves.
Fan
=..(...
Idag & igår
Igår tittade jag på film, med mina päron faktiskt. Det var länge sedan jag gjorde det. Det blev Vi hade i alla fall tur med vädret - igen - och jävlar vilken klockren film! En äkta gammal hederlig svensk komedi. Sådana filmer görs inte längre. Jag saknar dem verkligen.
Självklart finns det en del platta stunder i filmen, och man kunde ha gjort någonting avsevärt mycket bättre av Johan Glans medverkan - men allt som allt så är det en rolig film. Roligast var när de skulle köra om en traktor, varpå Gösta utbrister "Vad i helvete nu då? Har han trimmat den jäveln?" och sedan tar sats, "TRAKTORJÄVEL!" och kör om och med en hårsmån undviker att frontalkrocka med en mötande lastbil, bara för att sedan efter omkörningen direkt träffas av en blixt ifrån en fartkamera.
Tårarna fullkomligen sprutade från mina ögon.
Och idag är det match. Örebro Syrianska kommer på besök, och tack vare vår pissiga förlust senast mot Adolfsberg så blir den här matchen än viktigare. Nu kryssade ju Södra och Adolfsberg igår, vilket var jävligt tur för oss, så nu får vi gå ut och göra vårat.
Jag hoppas verkligen att alla är medvetna om vad som kommer att krävas idag. Jag ska inte säga att vi inte visste det förra helgen, men hur som helst så fick vi inte ut det i alla fall. Idag måste vi kriga!
Av allt att döma så kommer jag att starta för första gången under höstsäsongen. Källe är ju avstängd så det lär väl bli vänsterbacken i så fall. Om så är fallet så ska det bli jävligt kul. Jag är taggad och spelsugen.
Kap. "Ångrar" 2/5
"De sa att det skulle regna. Kanske var det någon som försökte varna mig. Ett tecken på att ingen vill att det ska bli som det blev. Men regnmolnen höll sig tillbaka, som för att testa mitt tålamod. Fast omdöme och jag har aldrig klickat särskilt bra.
Det kom inget regn, men jag var ändå alldeles blöt. Nertankad av hopp, av dig och av sorg. Bilder ljuger aldrig, och det är därför som jag skäms. En värsta klassens fån. En clown. Förlåt.
Och vattnet smakade salt. Stranden var svart och vår. Jag har aldrig varit så varm, så svår, så dum. Men trots mina misstag så är du fortfarande kvar. Nästan alldeles intill. Så nära, men ändå så långt bort.
Jag kan inte sjunga, men jag gör det ändå. Och just därför vet jag att en dag kommer det att bli vi två."
Det kom inget regn, men jag var ändå alldeles blöt. Nertankad av hopp, av dig och av sorg. Bilder ljuger aldrig, och det är därför som jag skäms. En värsta klassens fån. En clown. Förlåt.
Och vattnet smakade salt. Stranden var svart och vår. Jag har aldrig varit så varm, så svår, så dum. Men trots mina misstag så är du fortfarande kvar. Nästan alldeles intill. Så nära, men ändå så långt bort.
Jag kan inte sjunga, men jag gör det ändå. Och just därför vet jag att en dag kommer det att bli vi två."
Dagens look-a-like
Det här slog mig när jag tittade på damernas höjdhopps-final igår kväll.
Blanka Vlasic? Fröken Johansson?
Blanka Vlasic? Fröken Johansson?
7x8=56
Den här lappen sitter fast i mitt tak. Varje kväll när jag går och lägger mig så ser jag den här lappen. Ser ni vad det står? Det står 7x8=56. I 12 år har den suttit där uppe på taket.
Så här var det, i fyran eller femman när vi höll på med multiplikationstabellen så vi fick en massa lappar med olika multiplikationer, och dessa lappar skulle vi sätta upp på olika ställen hemma för att ibland titta på dem och på sätt pränta in dem i skallen.
7x8=56-lappen hamnade uppe i taket, ovanför sängen, och där har den suttit. Var de andra lapparna tog vägen har jag ingen aning om, jag tror inte ens att jag satte upp dem någonstans. Så är det något jag aldrig kommer att glömma så är det vad sju gånger åtta blir. Det blir 56. Inte 54. 56.
Jag är ett geni
Ibland när man ska pissa så kan det vara lite svårt att..."komma igång". Det måste alla ha varit med om. Hur nödig man än är och hur mycket man än är redo så kommer det inget. Det är väldigt frustrerande, speciellt för mig som tycker att det är ganska tråkigt att pissa. Jag har oftast väldigt bråttom.
Förr hade jag en ritual där jag klappade lite under magen för att väcka igång maskineriet. Jag klappade helt enkelt lite på snopphuvudet, om man vill uttrycka det så. Det var en bra metod och den röjde jag stora framgångar med - även om det ibland blev lite konstig stämning när jag gjorde det på pissoarer på offentliga toaletter.
Den metoden fungerar dock inte för mig längre. Det är precis som att Big Daddy där nere har kommit på hela grejen, och nu tänker han "Å nej, så lätt ska det inte gå för dig. Du ska fan lära dig att det är jag som bestämmer här nere".
Men som tur är så har jag kommit på ett nytt trick. Ett väldigt enkelt, men otroligt effektivt sådant. Det hela började med att varje gång jag skulle pissa så sträckte jag upp högerhanden i luften och knöt näven. Som en rocksångare eller som en Black power-gest. Det var ingenting jag tänkte på, det var väl bara för att ha någonting att göra medan jag pissade.
Men efter ett tag upptäckte jag att detta var någonting som påverkade Big Daddy där nere. Varje gång det tog lite tid att "komma igång" så sträckte jag upp näven i luften - och varje gång så började det rinna som en fontän. Så numera varje gång jag ska pissa så står jag där med högerarmen upp i luften, och det finns ingenting som Big Daddy kan göra åt det.
Undrar bara hur det ska bli när jag måste använda en pissoar på någon offentlig toalett. Det kan bli många tveksamma blickar det.
Förr hade jag en ritual där jag klappade lite under magen för att väcka igång maskineriet. Jag klappade helt enkelt lite på snopphuvudet, om man vill uttrycka det så. Det var en bra metod och den röjde jag stora framgångar med - även om det ibland blev lite konstig stämning när jag gjorde det på pissoarer på offentliga toaletter.
Den metoden fungerar dock inte för mig längre. Det är precis som att Big Daddy där nere har kommit på hela grejen, och nu tänker han "Å nej, så lätt ska det inte gå för dig. Du ska fan lära dig att det är jag som bestämmer här nere".
Men som tur är så har jag kommit på ett nytt trick. Ett väldigt enkelt, men otroligt effektivt sådant. Det hela började med att varje gång jag skulle pissa så sträckte jag upp högerhanden i luften och knöt näven. Som en rocksångare eller som en Black power-gest. Det var ingenting jag tänkte på, det var väl bara för att ha någonting att göra medan jag pissade.
Men efter ett tag upptäckte jag att detta var någonting som påverkade Big Daddy där nere. Varje gång det tog lite tid att "komma igång" så sträckte jag upp näven i luften - och varje gång så började det rinna som en fontän. Så numera varje gång jag ska pissa så står jag där med högerarmen upp i luften, och det finns ingenting som Big Daddy kan göra åt det.
Undrar bara hur det ska bli när jag måste använda en pissoar på någon offentlig toalett. Det kan bli många tveksamma blickar det.
Kapitel "Brev"
"Jag tror dig när jag ser dig, du är alldeles för bra för att vara sant. Och jag tror på dina ögon, de är alldeles för ärliga för att ljuga. Och man säger att du är farlig, men jag vet att du inte vill mig illa.
Det är bara sådan du är, du förstör mig i samma ögonblick som jag blir kär.
När jag pratar med dig vet jag, när jag lyssnar på dig vet jag riktigt säkert. Du är den sortens tjej jag målar upp i mina drömmar och i min bok. Och fastän jag alltid vinner då så vet jag att det här redan är förlorat. Du spelar i en annan liga och jag har inte ens råd att vara åskådare.
Men jag samlar på ditt ansikte, och det finns inget annat som är värt mer att byta bort. Du är någon att hålla fast i, men jag vet att jag aldrig kommer att få hålla i dig.
Det är bara sådan du är, du förstör mig i samma ögonblick som jag blir kär.
Och vi dricker vårat vin, vi dricker för att då känns det genast bättre. Alla tvivel och skavanker försvinner ut i blodet. Och vi ljuger för oss själva, vi ljuger för då känns det genast bättre. Men sedan kommer morgonen och med explosionen så vet vi inte varför.
Jag är ingenting att ha, och det vet du, och därför är du ingenting att ha. Och fastän jag vet allt det där så kan jag inte hjälpa att jag känner så här. Jag älskar dig inte för den du är, jag älskar dig för den du inte är.
Jag hatar att jag ser dig, för varje gång så vet jag att du lämnar mig. Men jag älskar när jag ser dig, för då vet jag att livet betyder någonting. Och fastän vi skrattar med varandra så vet jag att du hellre skrattar med andra. Hjärtat blöder från en kniv, men jag vet att du inte vill hugga.
Det är bara sådan jag är, jag förstör mig i samma ögonblick som du blir kär.
Vi kunde haft det som i drömmen, jag är din och du gråter av lycka. Men jag kan inte ändra på den du är, och den du är är anledningen till att jag känner så här.
Om det fanns en plats, om det fanns en tid för oss två. Jag skulle åka dit direkt och riva biljetten tillbaka hit. Men resan till mina drömmar är fullbokad, och det är en one way ticket to sorrow.
Jag kanske hoppar på, jag kanske hoppar av innan gryningen. Jag kanske begraver mig och ler, för då vet jag att jag aldrig ser dig mer. Men om jag inte får se dig så kan jag lika gärna begrava mig. Hur som helst går jag under, och det är ditt fel. Men det kommer aldrig att vara ditt fel.
Det är bara sådan du är, du förstörde mig i samma ögonblick som jag blev kär."
Det är bara sådan du är, du förstör mig i samma ögonblick som jag blir kär.
När jag pratar med dig vet jag, när jag lyssnar på dig vet jag riktigt säkert. Du är den sortens tjej jag målar upp i mina drömmar och i min bok. Och fastän jag alltid vinner då så vet jag att det här redan är förlorat. Du spelar i en annan liga och jag har inte ens råd att vara åskådare.
Men jag samlar på ditt ansikte, och det finns inget annat som är värt mer att byta bort. Du är någon att hålla fast i, men jag vet att jag aldrig kommer att få hålla i dig.
Det är bara sådan du är, du förstör mig i samma ögonblick som jag blir kär.
Och vi dricker vårat vin, vi dricker för att då känns det genast bättre. Alla tvivel och skavanker försvinner ut i blodet. Och vi ljuger för oss själva, vi ljuger för då känns det genast bättre. Men sedan kommer morgonen och med explosionen så vet vi inte varför.
Jag är ingenting att ha, och det vet du, och därför är du ingenting att ha. Och fastän jag vet allt det där så kan jag inte hjälpa att jag känner så här. Jag älskar dig inte för den du är, jag älskar dig för den du inte är.
Jag hatar att jag ser dig, för varje gång så vet jag att du lämnar mig. Men jag älskar när jag ser dig, för då vet jag att livet betyder någonting. Och fastän vi skrattar med varandra så vet jag att du hellre skrattar med andra. Hjärtat blöder från en kniv, men jag vet att du inte vill hugga.
Det är bara sådan jag är, jag förstör mig i samma ögonblick som du blir kär.
Vi kunde haft det som i drömmen, jag är din och du gråter av lycka. Men jag kan inte ändra på den du är, och den du är är anledningen till att jag känner så här.
Om det fanns en plats, om det fanns en tid för oss två. Jag skulle åka dit direkt och riva biljetten tillbaka hit. Men resan till mina drömmar är fullbokad, och det är en one way ticket to sorrow.
Jag kanske hoppar på, jag kanske hoppar av innan gryningen. Jag kanske begraver mig och ler, för då vet jag att jag aldrig ser dig mer. Men om jag inte får se dig så kan jag lika gärna begrava mig. Hur som helst går jag under, och det är ditt fel. Men det kommer aldrig att vara ditt fel.
Det är bara sådan du är, du förstörde mig i samma ögonblick som jag blev kär."
Tillbaka
Dagar som dessa är jag bäst. Idag är jag BÄST! Allting bara flyter på och jag är så jävla inne i ett flow. Inget står i min väg. Inte en jävel ska stoppa mig från att lyckas. INTE EN JÄVEL!!!
Trippen till Västanhed var väldigt bra för mig. Jag fick tillbaka kicken. Känslan. Kom över tröskeln. Nu jävlar är jag beredd att åka - och den här gången kommer jag inte att stanna.
Fy fan vad jag är bra. Jag är fan bäst.
Trippen till Västanhed var väldigt bra för mig. Jag fick tillbaka kicken. Känslan. Kom över tröskeln. Nu jävlar är jag beredd att åka - och den här gången kommer jag inte att stanna.
Fy fan vad jag är bra. Jag är fan bäst.
Lite kort bara...
Zlatans debut i Barcelona igår var...spännande. Det kanske inte var superduperbra - men det var spännande att se vad fan som skulle hända när han väl fick bollen. Skulle han dribbla? Skulle han tunnla? Skulle han klacka? Skulle han dra iväg en monsterkanon? Eller skulle han spela enkelt?
Ibland gjorde han riktigt fina grejer som kunde ha blivit någonting, men ibland slog han även bort lite passningar. Det gjorde ont varje gång han tappade bollen. Känslan i mig var precis som att allting hängde på den här matchen. Skulle Zlatan göra bort sig nu så skulle han inte få spela något mer på hela säsongen. Varje gång han tappade bollen så kved jag för mig själv "Men Zlatan...", precis som att han vore min vän.
Men va fan - det syntes ju att han inte är i toppform direkt. Bort med bandaget och några träningsveckor till - då jävlar!
Men va i helvete håller Man United på med? 0-1 mot Burnley? Burnley. BURNLEY???
Jävla Spurs-soppa som inte ens kan sätta en straff...
Annars åker jag till Västanhed nu. Jag har en bok att skriva.
Ibland gjorde han riktigt fina grejer som kunde ha blivit någonting, men ibland slog han även bort lite passningar. Det gjorde ont varje gång han tappade bollen. Känslan i mig var precis som att allting hängde på den här matchen. Skulle Zlatan göra bort sig nu så skulle han inte få spela något mer på hela säsongen. Varje gång han tappade bollen så kved jag för mig själv "Men Zlatan...", precis som att han vore min vän.
Men va fan - det syntes ju att han inte är i toppform direkt. Bort med bandaget och några träningsveckor till - då jävlar!
Men va i helvete håller Man United på med? 0-1 mot Burnley? Burnley. BURNLEY???
Jävla Spurs-soppa som inte ens kan sätta en straff...
Annars åker jag till Västanhed nu. Jag har en bok att skriva.
Kapitel "Vacker rädsla" 1/5
"Visste du att jag älskar dig? Okej, då säger jag det nu. Men jag vågar inte titta på din reaktion. Det sägs att du tvekar om mig. Och vem kan klandra dig? Jag har inte bevisat mig för någon. Men den någon har samtidigt aldrig varit du.
Jag skulle klara av allt du sa, men du talar inte till mig. Jag vet att jag inte är mycket att titta på, men jag har något som ingen annan har. Jag har dig. Om du låter mig. Jag har aldrig varit så rädd, men heller aldrig lika säker. Du är min.
Drömmer om en sandstrand. Där är jag aldrig ful. Det är något med havet som gör mig stark. Tankarna spolas bort med vågorna, och jag vågar vara i ett med nuet. Trots mina svaga armar bär jag dig så länge det krävs. Nu har jag hittat något att dö för.
Och fastän alla skrattar åt mig vet jag att det är rätt.
Jag är nykter. Tills jag vaknar.
Jag vågar inte släcka, för i mörkret ser jag dig. Du ler och sträcker ut din hand. Men hur gärna jag än vill så kan jag inte ta emot den. Det är alldeles försent. Och ändå har vi inte hunnit börja. Jag viskar "Vi känner inte ens varandra", men du svarar "Vi har tid. Vi har hela livet på oss".
Jag har aldrig varit bra på att glömma."
Jag skulle klara av allt du sa, men du talar inte till mig. Jag vet att jag inte är mycket att titta på, men jag har något som ingen annan har. Jag har dig. Om du låter mig. Jag har aldrig varit så rädd, men heller aldrig lika säker. Du är min.
Drömmer om en sandstrand. Där är jag aldrig ful. Det är något med havet som gör mig stark. Tankarna spolas bort med vågorna, och jag vågar vara i ett med nuet. Trots mina svaga armar bär jag dig så länge det krävs. Nu har jag hittat något att dö för.
Och fastän alla skrattar åt mig vet jag att det är rätt.
Jag är nykter. Tills jag vaknar.
Jag vågar inte släcka, för i mörkret ser jag dig. Du ler och sträcker ut din hand. Men hur gärna jag än vill så kan jag inte ta emot den. Det är alldeles försent. Och ändå har vi inte hunnit börja. Jag viskar "Vi känner inte ens varandra", men du svarar "Vi har tid. Vi har hela livet på oss".
Jag har aldrig varit bra på att glömma."
Dessa små stycken om mitt liv...
Det här känns som en ganska bra låt för mig just nu. Det känns...ganska så klockrent.
Look at me; I'm growing...
Jag är inne i en ganska tung period just nu. Eller rättare sagt; jag har varit inne i en ganska tung period. Det har pågått en cirkus inombords, och den har varit väldigt ostrukturerad och dimmig och...egentligen ganska brutalt sorglig. Men nu känns det som att det är över och cirkusen har dragit vidare.
Jag har kommit till insikt med saker och ting, vilket gör att jag inte längre ligger och funderar halva natten. Jag kan sova nu för första gången sedan en tid tillbaka. Det känns som ett ganska moget beslut, och hade det varit för ett år sedan så hade det inte sett likadant ut. Då hade jag tillbringat varje natt i samtal med mig själv, och vridit på varenda "om" och "men" och "hur" och "kanske" och "varför".
Nu är jag i frid med mig själv, och det är väl bra. Genom åren och smällarna har jag lärt mig att jag inte kan styra över det okontrollerade. Det är bara att gilla läget.
Nu är det bara att gå vidare till nästa dans.
Jag har kommit till insikt med saker och ting, vilket gör att jag inte längre ligger och funderar halva natten. Jag kan sova nu för första gången sedan en tid tillbaka. Det känns som ett ganska moget beslut, och hade det varit för ett år sedan så hade det inte sett likadant ut. Då hade jag tillbringat varje natt i samtal med mig själv, och vridit på varenda "om" och "men" och "hur" och "kanske" och "varför".
Nu är jag i frid med mig själv, och det är väl bra. Genom åren och smällarna har jag lärt mig att jag inte kan styra över det okontrollerade. Det är bara att gilla läget.
Nu är det bara att gå vidare till nästa dans.
Lysande!
Jag tittade lite på Thomas Järvhedens ståupp-show Seriöst rolig igår, och den var bitvis väldigt bra.
Han är svår den där Järvheden, för ibland kan han vara hysteriskt rolig och ibland kan han vara riktigt platt och plump. Jag har svårt för sådana människor, jag har har svårt för det där ojämna.
Men avslutningen var fantastisk. Kolla bara här.
Han är svår den där Järvheden, för ibland kan han vara hysteriskt rolig och ibland kan han vara riktigt platt och plump. Jag har svårt för sådana människor, jag har har svårt för det där ojämna.
Men avslutningen var fantastisk. Kolla bara här.
Digital nostalgi
Jag har gått igenom gamla bilder och filmer som jag hade låg i min förra mobil -320 stycken filer för att vara exakt - och det visade sig vara en riktig guldgruva.
Jag hade mycket gammalt smått och gott som man glömt bort under resans lopp, och det var väldigt roligt att uppleva igen.
Till exempel hittade jag en film från en lagfest vi hade i gamla klubbhuset - måste ha varit 2-3 år sedan - där Rostis svepte ett stort glas med sprit medan vi andra vrålade "KAAAN ROSTIS, KAN ROSTIS, KAN ROSTIS DRICKA SPRIT!!!!", och det kunde han, varpå vi vrålade "ROSTIS KOMMER DÄCKA!!! ROSTIS KOMMER DÄCKA!!!". Mycket riktigt hade jag också en film från ett senare tillfälle under kvällen, när vi satt på Kebabhouse i E-tuna, och där var Rostis minst sagt lite mosig.
Sedan hittade jag en fruktansvärd bild på Kaggen där han satt spritt språngade naken i soffan hemma hos Påven - medan vi andra var fullt påklädda. Jag vet inte varför, men sådana typer av förfester hade vi på den gamla goda tiden.
Annars hittade jag en film på Basse Lewander precis efter att han spytt bakom någon soffa inne på Hotell Scheele, och jag hittade en film från en av våra Umeå-resor på en dansade Soran Safari, iklädd röd skinnjacka, svart skjorta och vit slips. Därefter hittade jag en film från samma kväll där Greken var kanoners, varpå Soran satte honom på en stol med kommentaren "Nu sitter du kvar där hela kvällen!".
En annan godbit från den Umeå-resan är när Ruutu brottar ner Kaggen inne på vårat hotellrum, och i tumultet river sönder Kaggens kalsonger till trasor.
Men roligast av allt är en annan film på Ruutu från samma Umeå-resa där han, något förfriskad, försöker ha en konversation med Mr.Tequila. Ruutu ville uppmärksamma Mr.Tequila om att han faktiskt känner en av medlemmarna i Mr.Tequilas favoritband Kent - och det lät så här:
Ruutu: Harry och jag...HICK...Harry och jag, vi e kompisar.....HICK...Jo det är vi...Du, jag och Harry vi känner varann.
Mr.Tequila: Känner du Jocke?
Ruutu: HICK...
Mr.Tequila: Alltså inte han i Kent...
Ruutu: Du...jag och Harry...HICK...vi fikar ihop.
Sedan kastade sig Ruutu ner på golvet i hotellkorridoren och break-dansade.
För övrigt är det en sekvens som filmats många, många, många gånger - och det är när vi Riddare rumlar runt på Eskilstunas gator. Satan i gatan vad vi körde på då! Det fanns inget mellanläge, vi körde verkligen fullt ut. Nu när jag tittar tillbaka så kan jag inte förstå hur vi ens kom in på krogarna i det tillståndet som vi ständigt befann oss i. Det var precis som att varje kväll var på liv och död.
Det var verkligen en underbar tid, och på något sätt känns det som att den aldrig kommer tillbaka. Alltså, jag har fortfarande roligt när jag "går ut" - men det är en annan form av utgång nu. Det är mer kontrollerat, så att säga. Det går inte att jämföra med hur det var då, när vi Riddare härjade som värst. Då var vi verkligen bläckfiskar och vampyrer i tequila-rus. Nu är vi...lite äldre.
Ja, det var verkligen en rolig tid.
Jag hade mycket gammalt smått och gott som man glömt bort under resans lopp, och det var väldigt roligt att uppleva igen.
Till exempel hittade jag en film från en lagfest vi hade i gamla klubbhuset - måste ha varit 2-3 år sedan - där Rostis svepte ett stort glas med sprit medan vi andra vrålade "KAAAN ROSTIS, KAN ROSTIS, KAN ROSTIS DRICKA SPRIT!!!!", och det kunde han, varpå vi vrålade "ROSTIS KOMMER DÄCKA!!! ROSTIS KOMMER DÄCKA!!!". Mycket riktigt hade jag också en film från ett senare tillfälle under kvällen, när vi satt på Kebabhouse i E-tuna, och där var Rostis minst sagt lite mosig.
Sedan hittade jag en fruktansvärd bild på Kaggen där han satt spritt språngade naken i soffan hemma hos Påven - medan vi andra var fullt påklädda. Jag vet inte varför, men sådana typer av förfester hade vi på den gamla goda tiden.
Annars hittade jag en film på Basse Lewander precis efter att han spytt bakom någon soffa inne på Hotell Scheele, och jag hittade en film från en av våra Umeå-resor på en dansade Soran Safari, iklädd röd skinnjacka, svart skjorta och vit slips. Därefter hittade jag en film från samma kväll där Greken var kanoners, varpå Soran satte honom på en stol med kommentaren "Nu sitter du kvar där hela kvällen!".
En annan godbit från den Umeå-resan är när Ruutu brottar ner Kaggen inne på vårat hotellrum, och i tumultet river sönder Kaggens kalsonger till trasor.
Men roligast av allt är en annan film på Ruutu från samma Umeå-resa där han, något förfriskad, försöker ha en konversation med Mr.Tequila. Ruutu ville uppmärksamma Mr.Tequila om att han faktiskt känner en av medlemmarna i Mr.Tequilas favoritband Kent - och det lät så här:
Ruutu: Harry och jag...HICK...Harry och jag, vi e kompisar.....HICK...Jo det är vi...Du, jag och Harry vi känner varann.
Mr.Tequila: Känner du Jocke?
Ruutu: HICK...
Mr.Tequila: Alltså inte han i Kent...
Ruutu: Du...jag och Harry...HICK...vi fikar ihop.
Sedan kastade sig Ruutu ner på golvet i hotellkorridoren och break-dansade.
För övrigt är det en sekvens som filmats många, många, många gånger - och det är när vi Riddare rumlar runt på Eskilstunas gator. Satan i gatan vad vi körde på då! Det fanns inget mellanläge, vi körde verkligen fullt ut. Nu när jag tittar tillbaka så kan jag inte förstå hur vi ens kom in på krogarna i det tillståndet som vi ständigt befann oss i. Det var precis som att varje kväll var på liv och död.
Det var verkligen en underbar tid, och på något sätt känns det som att den aldrig kommer tillbaka. Alltså, jag har fortfarande roligt när jag "går ut" - men det är en annan form av utgång nu. Det är mer kontrollerat, så att säga. Det går inte att jämföra med hur det var då, när vi Riddare härjade som värst. Då var vi verkligen bläckfiskar och vampyrer i tequila-rus. Nu är vi...lite äldre.
Ja, det var verkligen en rolig tid.
Stycke ur ett sammanhang
"Han trodde att lyckan var till för alla oss. Men efter 23 år vet han att det inte är så.
Det kommer dagar då han undrar hur det ska bli. Ska han skrapa bort det sår som växer för varje år som går? Han försökte allt. Verkligen allt. Men vad är meningen med det när hon inte ser?
Men inte en enda kyss kan få honom att glömma vad som betydde allt en gång. Ingen annans hud kan få honom så varm, så som det en gång brann. Inga ögon. Inga läppar. Ingen alls.
Han trodde att kärlek var något som alla förtjänade. I filmer säger de så. Men efter 23 år vet han att det inte är så alls.
Det kommer nätter då han gråter för sin egen skull. Men varje morgon är han glad, för han vet att det kommer att bli bra. Fast det är då han ljuger. För vem vill möta dagen i tårar? Hur ska man då orka ta sig upp? Och igenom? Det blir nog bra.
Men inte en enda vind blåser så mjukt som den som en gång förändrade allt. Inte en enda dans varar så länge som den som förtrollade honom.
Inga ögon. Inga läppar. Ingen alls."
Det kommer dagar då han undrar hur det ska bli. Ska han skrapa bort det sår som växer för varje år som går? Han försökte allt. Verkligen allt. Men vad är meningen med det när hon inte ser?
Men inte en enda kyss kan få honom att glömma vad som betydde allt en gång. Ingen annans hud kan få honom så varm, så som det en gång brann. Inga ögon. Inga läppar. Ingen alls.
Han trodde att kärlek var något som alla förtjänade. I filmer säger de så. Men efter 23 år vet han att det inte är så alls.
Det kommer nätter då han gråter för sin egen skull. Men varje morgon är han glad, för han vet att det kommer att bli bra. Fast det är då han ljuger. För vem vill möta dagen i tårar? Hur ska man då orka ta sig upp? Och igenom? Det blir nog bra.
Men inte en enda vind blåser så mjukt som den som en gång förändrade allt. Inte en enda dans varar så länge som den som förtrollade honom.
Inga ögon. Inga läppar. Ingen alls."
Kategori: Hjärnsläpp
Det här klippet postade Gabbe Cole på Facebook, och jag tyckte att det var lite småroligt.
Men framförallt är det ganska...korkat.
Men framförallt är det ganska...korkat.
Kapitel "Och"...
"Jag famlar i blindo. Hittar inget som gör mig hel. Alla vandrar glatt förbi. Men jag hittar inte någon att hålla i.
Och alla ser mig. Men de vandrar ändå förbi. Det vore nästan bättre om ingen såg mig alls.
Och barnet har lämnat mig. Kvar finns bara dofter och färger från igår. Nu är jag där jag inte ville vara. Men jag måste hitta någonting att leva för.
Och mamma bara gråter. Tänker "Vad ska det bli av den där? Vad har jag gjort för fel? Hur ska någon någonsin se allt det jag ser?". Men jag tittar på henne som jag alltid gjort. Jag säger "Spill inga tårar för mig. Du vet vad jag sagt. En dag ska du bli stolt över mig".
Och fastän ensamheten kväver så växer mitt hjärta dag för dag. Varje smäll gör mig stark. Snart är jag starkast i världen.
Mina läppar är till för någon som jag aldrig kan få. Men bara att få höra hennes skratt gör att jag orkar fortsätta gå.
Hur länge jag än tittar ser jag bara folk två och två. Var är ensamhetens barn? Eller är jag ensam kvar? Ska jag bära fanan själv? Finns det ingen så som jag? Kanske är jag lika blind som de, att jag inte längre ser när ensamheten ler? Jag kanske vandrar bredvid någon som är som jag utan att se.
Och fåglarna flyttar till en varmare plats. Men hur många kommer fram? Hur många dör längs vägen? Vi är nog inte så olika ändå, vi och fåglarna.
Och alla skratten ekar tomt och tyst och falskt. De som skrattar åt mig vet inte varför, men det är ju så det alltid varit.
Och gatan ger vika. Den bär inte längre mina steg. Jag har väl vandrat där för länge. Nu är det dags att falla ihop. Ibland räcker det inte att vara starkast i världen.
Och en blick kan lova allting. Men vi ljuger allihop. Det är därför jag blundar, och famlar i blindo."
Och alla ser mig. Men de vandrar ändå förbi. Det vore nästan bättre om ingen såg mig alls.
Och barnet har lämnat mig. Kvar finns bara dofter och färger från igår. Nu är jag där jag inte ville vara. Men jag måste hitta någonting att leva för.
Och mamma bara gråter. Tänker "Vad ska det bli av den där? Vad har jag gjort för fel? Hur ska någon någonsin se allt det jag ser?". Men jag tittar på henne som jag alltid gjort. Jag säger "Spill inga tårar för mig. Du vet vad jag sagt. En dag ska du bli stolt över mig".
Och fastän ensamheten kväver så växer mitt hjärta dag för dag. Varje smäll gör mig stark. Snart är jag starkast i världen.
Mina läppar är till för någon som jag aldrig kan få. Men bara att få höra hennes skratt gör att jag orkar fortsätta gå.
Hur länge jag än tittar ser jag bara folk två och två. Var är ensamhetens barn? Eller är jag ensam kvar? Ska jag bära fanan själv? Finns det ingen så som jag? Kanske är jag lika blind som de, att jag inte längre ser när ensamheten ler? Jag kanske vandrar bredvid någon som är som jag utan att se.
Och fåglarna flyttar till en varmare plats. Men hur många kommer fram? Hur många dör längs vägen? Vi är nog inte så olika ändå, vi och fåglarna.
Och alla skratten ekar tomt och tyst och falskt. De som skrattar åt mig vet inte varför, men det är ju så det alltid varit.
Och gatan ger vika. Den bär inte längre mina steg. Jag har väl vandrat där för länge. Nu är det dags att falla ihop. Ibland räcker det inte att vara starkast i världen.
Och en blick kan lova allting. Men vi ljuger allihop. Det är därför jag blundar, och famlar i blindo."
Just nu...
Dagens look-a-like
Clintan? Steve?
Inte helt fel heller...
För att fortsätta på det här med bröllopslåtar...
Så länge jag kan minnas så har jag alltid sagt att jag ska ha Ted Gärestads För kärlekens skull på mitt bröllop. Men ju äldre jag blivit så har jag insett att det är ett ganska så populärt låtval. Och då blir det inte lika kul längre - även fast det fortfarande är en fantastisk låt.
Sedan vill jag dra mig till minnes att Thessan också ville ha den på sitt bröllop, vilket jag protesterade mot. Men let's face it...oddsen för att jag gifter mig innan hon och Halle är ju...ganska höga. Så jag droppade den.
En annan låt som väckt mitt intresse den senaste tiden är Kents Utan dina andetag. Det är lite udda, men efter att ha hört den på Calle Kusins bröllop i en lite mer avskalad version så började jag fundera - för den var riktigt vacker.
Här är ett exempel. Det från ett annat bröllop, fast här spelar de den i kyrkan och inte på bröllopsfesten som de gjorde när Calle Kusin gifte sig. Den börjar bra, fast sedan får trubaduren tokspel och börjar lira alldeles för fort, och då försvinner tjusningen en aning. Men den börjar som sagt bra.
Så länge jag kan minnas så har jag alltid sagt att jag ska ha Ted Gärestads För kärlekens skull på mitt bröllop. Men ju äldre jag blivit så har jag insett att det är ett ganska så populärt låtval. Och då blir det inte lika kul längre - även fast det fortfarande är en fantastisk låt.
Sedan vill jag dra mig till minnes att Thessan också ville ha den på sitt bröllop, vilket jag protesterade mot. Men let's face it...oddsen för att jag gifter mig innan hon och Halle är ju...ganska höga. Så jag droppade den.
En annan låt som väckt mitt intresse den senaste tiden är Kents Utan dina andetag. Det är lite udda, men efter att ha hört den på Calle Kusins bröllop i en lite mer avskalad version så började jag fundera - för den var riktigt vacker.
Här är ett exempel. Det från ett annat bröllop, fast här spelar de den i kyrkan och inte på bröllopsfesten som de gjorde när Calle Kusin gifte sig. Den börjar bra, fast sedan får trubaduren tokspel och börjar lira alldeles för fort, och då försvinner tjusningen en aning. Men den börjar som sagt bra.
Tidernas lopp
Det blev som väntat en historisk 100-meters-final igår kväll. Det var ett otroligt magnifikt lopp. Att Bolt skulle vinna stod ju redan klart - även om allting kan hända - och frågan var ju bara hur snabbt han skulle vinna.
Jag vet inte om jag hatar eller älskar hans kaxiga uttryck och cermonier - men jag tror att jag älskar det. Som när han stod och snackade in i kameran innan loppet. "Are you ready? Are you ready? Let's go!", och just då ropar speakern i högtalarna "USAIN BOLT!!!!", varpå jamaicanen gjorde sin typiska gest med armarna - till publikens stora jubel.
Så startade loppet, och den första halvsekunden så såg det ut som att han fick en skitstart medan Tyson Gay fick en kanonstart. Men så gick det en halvsekund till och Bolt var redan i ledningen. Han pissade på övriga startfältet - och nu var frågan; hur snabbt blir det?
Den här gången var det inte tal om att slå av på farten innan målgången, eller att vrida på nacken och tjitt-tjatta med de övriga löparna, utan nu mosade han bara på - och då blev det också mos av det gamla världsrekordet.
9:58. Helt sjukt.
Att sedan Tyson Gay gör sitt livs lopp och springer två hundradelar under det gamla världsrekordet, och ändå är chanslös - ja, det är ju nästan lite...inte sorgligt, men...hopplöst. Han skakade på huvudet, och jag förstår honom.
Blir detta en kväll att minnas om 10, 20 kanske 40 år? Antagligen. Det enda som kan tänkas komma i närheten av denna tid är väl Bolt själv. Om han vill det?
Det enda som oroar mig nu är en enda sak - och det skulle vara om det visar sig att Bolt är dopad. Det är sorgligt hur det har blivit i idrottsvärlden, men så fort en sådan här prestation görs så kommer dopingmisstankarna fram. Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han är ren. Det vore riktigt tragiskt om en hel värld skulle behöva stå där och känna sig grundlurade.
Jag vet inte om jag hatar eller älskar hans kaxiga uttryck och cermonier - men jag tror att jag älskar det. Som när han stod och snackade in i kameran innan loppet. "Are you ready? Are you ready? Let's go!", och just då ropar speakern i högtalarna "USAIN BOLT!!!!", varpå jamaicanen gjorde sin typiska gest med armarna - till publikens stora jubel.
Så startade loppet, och den första halvsekunden så såg det ut som att han fick en skitstart medan Tyson Gay fick en kanonstart. Men så gick det en halvsekund till och Bolt var redan i ledningen. Han pissade på övriga startfältet - och nu var frågan; hur snabbt blir det?
Den här gången var det inte tal om att slå av på farten innan målgången, eller att vrida på nacken och tjitt-tjatta med de övriga löparna, utan nu mosade han bara på - och då blev det också mos av det gamla världsrekordet.
9:58. Helt sjukt.
Att sedan Tyson Gay gör sitt livs lopp och springer två hundradelar under det gamla världsrekordet, och ändå är chanslös - ja, det är ju nästan lite...inte sorgligt, men...hopplöst. Han skakade på huvudet, och jag förstår honom.
Blir detta en kväll att minnas om 10, 20 kanske 40 år? Antagligen. Det enda som kan tänkas komma i närheten av denna tid är väl Bolt själv. Om han vill det?
Det enda som oroar mig nu är en enda sak - och det skulle vara om det visar sig att Bolt är dopad. Det är sorgligt hur det har blivit i idrottsvärlden, men så fort en sådan här prestation görs så kommer dopingmisstankarna fram. Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han är ren. Det vore riktigt tragiskt om en hel värld skulle behöva stå där och känna sig grundlurade.
Kapitel 22
"Jag var ful, dum och hungrig. Det är konstigt hur det kan kännas så fel när man är omgiven av så många vänner. Man kan väl säga att jag har gjort det igen, även fast jag svor på att aldrig vandra den vägen igen. Det är en terräng som gjord för att slå sönder sig, och det känns som att man vandrar i en evighet.
Men den personen som uppfann förväntningar uppfann i samma stund besvikelse. Det går liksom hand i hand det där. Förväntningar och besvikelse. Det är som hopp och förtvivlan. Eller tro och tvivel.
Fast å ena sidan; det är väl som det ska vara. Fastän jag hatar att erkänna det så är det väl som det ska vara.
Man kan säga att jag legat i koma. Jag har drömt de mest konstiga drömmarna - vissa av dem var roliga, vissa av dem var läskiga och ångestfyllda, och vissa av dem var vackrare än vad jag någonsin varit med om och någonsin kommer att vara med om. Men idag vaknade jag upp till verkligheten - och verkligheten kommer aldrig att leva upp till de drömmar jag haft.
Jag har tittat på bilderna av dig så länge att jag nästan trodde att de var på riktigt. Men jag lurade mig själv. Än en gång har jag lurat mig själv. Jag är rätt bra på det, nämligen.
Jag skäms för den personen jag är när jag är den personen som jag inte är. Jag skulle kunna vara allting som du vill att jag ska vara. Allt det, och lite till. Men det tjänar ingenting till när man är ful, dum och hungrig.
Nu är det inte mycket kvar att spela på känns det som. Ett par fagra nätter till, sedan försvinner jag till någon mörk grotta för att återvända först när sommaren kommer tillbaka igen. Jag läser en dikt av Tove Jansson, och orden träffar mig självklart. "Skynda dig, älskade, skynda dig att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut".
Det som kändes så bra är nu lika dött som blommorna på marken - och höstmörkrets intåg säger att det är så. Det som en gång levde kvävs nu sakta men säkert ju närmare vi kommer det kalla. Och jag likså. Fast det är kanske som de säger; du och jag är inte bra.
Jag läser en dikt av Nils Ferlin, och jag nickar instämmande. "Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Med dig vill jag följa i vinter och vår och alla mina levnadsdagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter".
Att vakna upp ur en vacker dröm är aldrig roligt. Hur regisserad och hur omöjlig den än är så känns det bra för stunden, när man befinner sig just där och då i den underbara drömmen. Verkligheten är på många sätt den jävligaste av platser.
Men. Det är väl som det ska vara. Jag har vandrat den vägen förr, jag vet när och var smärtan kommer. Jag vet att det gör ont en stund, och jag har blivit ganska bra på att hantera det onda. Man vänjer sig. Man blir hårdhudad. Och tids nog ska jag väl få lämna denna hemska terräng på nytt. Jag klarar mig.
...och jag är ändå för ung för att känna mig så här gammal."
Men den personen som uppfann förväntningar uppfann i samma stund besvikelse. Det går liksom hand i hand det där. Förväntningar och besvikelse. Det är som hopp och förtvivlan. Eller tro och tvivel.
Fast å ena sidan; det är väl som det ska vara. Fastän jag hatar att erkänna det så är det väl som det ska vara.
Man kan säga att jag legat i koma. Jag har drömt de mest konstiga drömmarna - vissa av dem var roliga, vissa av dem var läskiga och ångestfyllda, och vissa av dem var vackrare än vad jag någonsin varit med om och någonsin kommer att vara med om. Men idag vaknade jag upp till verkligheten - och verkligheten kommer aldrig att leva upp till de drömmar jag haft.
Jag har tittat på bilderna av dig så länge att jag nästan trodde att de var på riktigt. Men jag lurade mig själv. Än en gång har jag lurat mig själv. Jag är rätt bra på det, nämligen.
Jag skäms för den personen jag är när jag är den personen som jag inte är. Jag skulle kunna vara allting som du vill att jag ska vara. Allt det, och lite till. Men det tjänar ingenting till när man är ful, dum och hungrig.
Nu är det inte mycket kvar att spela på känns det som. Ett par fagra nätter till, sedan försvinner jag till någon mörk grotta för att återvända först när sommaren kommer tillbaka igen. Jag läser en dikt av Tove Jansson, och orden träffar mig självklart. "Skynda dig, älskade, skynda dig att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut".
Det som kändes så bra är nu lika dött som blommorna på marken - och höstmörkrets intåg säger att det är så. Det som en gång levde kvävs nu sakta men säkert ju närmare vi kommer det kalla. Och jag likså. Fast det är kanske som de säger; du och jag är inte bra.
Jag läser en dikt av Nils Ferlin, och jag nickar instämmande. "Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Med dig vill jag följa i vinter och vår och alla mina levnadsdagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter".
Att vakna upp ur en vacker dröm är aldrig roligt. Hur regisserad och hur omöjlig den än är så känns det bra för stunden, när man befinner sig just där och då i den underbara drömmen. Verkligheten är på många sätt den jävligaste av platser.
Men. Det är väl som det ska vara. Jag har vandrat den vägen förr, jag vet när och var smärtan kommer. Jag vet att det gör ont en stund, och jag har blivit ganska bra på att hantera det onda. Man vänjer sig. Man blir hårdhudad. Och tids nog ska jag väl få lämna denna hemska terräng på nytt. Jag klarar mig.
...och jag är ändå för ung för att känna mig så här gammal."
Inte kul
Äh fy fan vilken pissig dag det var igår.
Förlusten mot Adolfsberg kändes. Väldigt mycket. Jag vet inte, det känns som att det blivit för många matcher nu. Tre stycken på sju dagar. Tyvärr kom det en dipp, och den kom igår. Hoppas bara att den inte håller sig.
Resten av dagen blev också skit.
Eller, kräftskivan var trevlig - men resten av kvällen var ett mörker. Det var länge sedan jag kände mig så tom. Jag kanske dansade, jag kanske skrattade. Men nej, jag hade inte roligt. Det var synd, för jag hade sett fram emot den här kvällen ganska länge.
Men men - bara att ta nya tag. I dubbel bemärkelse.
Förlusten mot Adolfsberg kändes. Väldigt mycket. Jag vet inte, det känns som att det blivit för många matcher nu. Tre stycken på sju dagar. Tyvärr kom det en dipp, och den kom igår. Hoppas bara att den inte håller sig.
Resten av dagen blev också skit.
Eller, kräftskivan var trevlig - men resten av kvällen var ett mörker. Det var länge sedan jag kände mig så tom. Jag kanske dansade, jag kanske skrattade. Men nej, jag hade inte roligt. Det var synd, för jag hade sett fram emot den här kvällen ganska länge.
Men men - bara att ta nya tag. I dubbel bemärkelse.
Totalt jävla mörker
Fy fan vilken bedrövelse. Förlust med 3-1. Två märkliga straffar. Domaren var inte från den här sidan av solsystemet. Men vi var dåliga...
15 augusti
Igår var delar av Riddarna tillsammans igen, i form av mig, Kaggen, Påven och Studenten. Det var fanimej på tiden.
Kaggen hade hypat upp The Boat that rocked som "årets bästa film" (något han senare tog tillbaka när vi påminde honom om Baksmällan) så därför var vi tvungna att ta reda på om han överdrev eller inte.
Jag hade sett fram emot filmen ända sedan jag såg trailern för typ två-tre månader sedan - och jag blev verkligen inte besviken. Det var en skön, cool och rolig film - fullproppad med ljuvliga 60- och 70-tals pop/rock-låtar.
Det är någonting visst med brittiska storfilmer, och i synnerhet komedier. Man blir liksom aldrig besviken. Nästan. Britterna levererar alltid. Solklar 4:a till The Boat that rocked.
Idag då?
Ja, först tänkte jag åka till Örebro och spela match emot Adolfsberg. Detta är en precis lika viktig match som derbyt mot Södra, eftersom att Adolfsberg ligger på samma poäng som oss, om än med en match mindre spelad - så därför gäller det att vi har laddat om och går in med samma ödmjukhet/respektlöshet som vi gjort hittills. Det spelar ingen roll att vi inte förlorat på tre omgångar, varje match som kommer är helt ny och kommer att vara lika viktig som den innan. Fast det känns som att vi är medvetna om det och är överens om vad som gäller.
Därefter blir det kräftskiva hemma hos Larssa. Eller Carro. Eller ja, båda.
Kaggen hade hypat upp The Boat that rocked som "årets bästa film" (något han senare tog tillbaka när vi påminde honom om Baksmällan) så därför var vi tvungna att ta reda på om han överdrev eller inte.
Jag hade sett fram emot filmen ända sedan jag såg trailern för typ två-tre månader sedan - och jag blev verkligen inte besviken. Det var en skön, cool och rolig film - fullproppad med ljuvliga 60- och 70-tals pop/rock-låtar.
Det är någonting visst med brittiska storfilmer, och i synnerhet komedier. Man blir liksom aldrig besviken. Nästan. Britterna levererar alltid. Solklar 4:a till The Boat that rocked.
Idag då?
Ja, först tänkte jag åka till Örebro och spela match emot Adolfsberg. Detta är en precis lika viktig match som derbyt mot Södra, eftersom att Adolfsberg ligger på samma poäng som oss, om än med en match mindre spelad - så därför gäller det att vi har laddat om och går in med samma ödmjukhet/respektlöshet som vi gjort hittills. Det spelar ingen roll att vi inte förlorat på tre omgångar, varje match som kommer är helt ny och kommer att vara lika viktig som den innan. Fast det känns som att vi är medvetna om det och är överens om vad som gäller.
Därefter blir det kräftskiva hemma hos Larssa. Eller Carro. Eller ja, båda.
True love
Nu har jag lyssnat färdigt på Alex Schulmans program när han sommarpratade den 1 augusti. Det handlade om kvinnorna i hans liv, det vill säga hans mamma, hans blivande fru Amanda Widell och hans nyfödda dotter Charlie.
Det var en mycket bra program rakt igenom, men stunden som stack ut ifrån mängden var när han pratade om hur han och Amanda blev "tillsammans". Det var så otroligt vackert och fint, nästan filmiskt på något sätt.
Så här var det; Alex och Amanda jobbade på samma mediehus, fast på olika produktionsbolag, och det hände emellanåt att de träffades vid kaffeautomaten där de utbytte några artighetsfraser med varandra. Alex fann Amanda väldigt attraktiv och vågade därför nästan inte titta på henne, vilket gjorde samtalen lite pinsamma och korta. Men en dag kom Amanda fram och frågade om inte Alex kunde komma på henns kick off som hon skulle ha och läsa ett stycke ur hans kommande debutroman. Alex ville egentligen inte läsa upp matrialet för någon, men han kunde inte motstå Amanda så han sa ändå "Ja". Väl på festen blev uppläsningen en succé, och fastän inte Alex förstod det så fattade Amanda tyckte för honom - varpå det därefter blev en dejt.
Trots nervositet så gick dejten bra, och middagen blev till en krogrunda eftersom att ingen av dem ville att kvällen skulle ta slut. För att slippa media och sånt så valde de att gå till Undici, och där blev det några glas vin. På dansgolvet spelades schlager på schlager, vilket de borde gjorde sig lustiga över eftersom att de båda avskydde det - men plötsligt så spelades det en lugn låt. Det var Jeff Buckleys Hallelujah, och de kom skrattandes överens om att dansa en "tryckare".
De stod tillsammans på golvet, Amanda med ryggen mot Alex som höll om henne, precis som om de bevittnade en konsert eller ett uppträdande - och plötsligt vände sig Amanda om och kysste Alex. Där stod de. Länge. Och nu kommer det bästa; därefter tittade de på varandra och Amanda sa: "Nu är det du och jag". Alex tittade på henne, log och sa: "Nu är det du och jag".
Om inte det är vackert så vet inte jag vad som är vackert.
Två dagar senare flyttade Amanda in hos Alex, och några veckor senare blev hon gravid med deras dotter som de fick nu i somras. Nu är de förlovade och nästa år väntar bröllop.
Så kan det gå.
Det var en mycket bra program rakt igenom, men stunden som stack ut ifrån mängden var när han pratade om hur han och Amanda blev "tillsammans". Det var så otroligt vackert och fint, nästan filmiskt på något sätt.
Så här var det; Alex och Amanda jobbade på samma mediehus, fast på olika produktionsbolag, och det hände emellanåt att de träffades vid kaffeautomaten där de utbytte några artighetsfraser med varandra. Alex fann Amanda väldigt attraktiv och vågade därför nästan inte titta på henne, vilket gjorde samtalen lite pinsamma och korta. Men en dag kom Amanda fram och frågade om inte Alex kunde komma på henns kick off som hon skulle ha och läsa ett stycke ur hans kommande debutroman. Alex ville egentligen inte läsa upp matrialet för någon, men han kunde inte motstå Amanda så han sa ändå "Ja". Väl på festen blev uppläsningen en succé, och fastän inte Alex förstod det så fattade Amanda tyckte för honom - varpå det därefter blev en dejt.
Trots nervositet så gick dejten bra, och middagen blev till en krogrunda eftersom att ingen av dem ville att kvällen skulle ta slut. För att slippa media och sånt så valde de att gå till Undici, och där blev det några glas vin. På dansgolvet spelades schlager på schlager, vilket de borde gjorde sig lustiga över eftersom att de båda avskydde det - men plötsligt så spelades det en lugn låt. Det var Jeff Buckleys Hallelujah, och de kom skrattandes överens om att dansa en "tryckare".
De stod tillsammans på golvet, Amanda med ryggen mot Alex som höll om henne, precis som om de bevittnade en konsert eller ett uppträdande - och plötsligt vände sig Amanda om och kysste Alex. Där stod de. Länge. Och nu kommer det bästa; därefter tittade de på varandra och Amanda sa: "Nu är det du och jag". Alex tittade på henne, log och sa: "Nu är det du och jag".
Om inte det är vackert så vet inte jag vad som är vackert.
Två dagar senare flyttade Amanda in hos Alex, och några veckor senare blev hon gravid med deras dotter som de fick nu i somras. Nu är de förlovade och nästa år väntar bröllop.
Så kan det gå.
VICTORY!!!!!!
HA HA HA HA HA!!!!!!!!!! SER NI? SER NI TRÄDET? Det där är det djävulska fanskapet till träd som jag krockade med, tre dagar efter att jag fått mitt körkort.
Det var en aprilkväll för fem år sedan. En fredag. Tre dagar innan hade jag fått mitt efterlängtade körkort, efter att ha kuggat en gång tidigare. De här tre dagarna var jag stolt som en tupp där jag gled runt i min gråa Ford Escort, som stått i garaget ända sedan min födelsedag den 20 januari samma år i väntan på att jag skulle få "access to the road".
Men så kom den här förödande fredagskvällen.
Det var något slags disco nere vid Bläckis som Mor på något sätt var inbladad i, och någon gång under kvällen så blev jag ombedd att åka ner med ett gäng Cola-burkar till kiosken där nere. "Visst!", sa jag, och Kaggen hängde självklart på, för att han tyckte att det var så häftigt att åka "bara han och jag". Så vi åkte. Ner från parkeringen vid mitt hus, ut på Ladugårdsvägen, fram till korsningen ut mot Kungsringen. Ingen bil i sikte, så jag gjorde en vänstersväng. En tvär vänstersväng. Så tvär att Cola-burkarna åkte omkull i baksätet.
Både jag och Kaggen undrade vad som hände, så vi tittade båda bakåt. Först på Cola-burkarna, sedan på varandra, sedan på Cola-burkarna igen - och sedan på varandra igen. Ett lätt skratt. Sedan tittade vi framåt - och då var vi nere i diket på väg mot ett träd. Det där trädet.
"PANG!!!!", sa det. Vi hade tokkrockat.
Grejen var den att när jag svängde, och sedan plötsligt tittade bakåt, så glömde jag att ratta upp bilen rakt. Så vi åkte alltså raka vägen ner i diket kan man säga.
Paniken var omedelbar, och jag måste ha varit i någon slags chock - för det första jag gjorde efter att vi krockat var att kolla till handsfacket som hade lossnat. Att motorhuven såg ut som ett V noterade jag inte ens.
Sedan gick allting väldigt fort. Vi gick ut från bilen och mötte två kärringar, varpå den ena kärringen frågade "Vad fan gör du?". Jag stammade någonting ohörbart innan jag började springa hemåt för att hämta Far. Under tiden jag var borta så började det ryka om bilen - och då skrek den där jävla kärringen "DET BRINNER JU!". Det skulle hon inte ha gjort, för då fick Kaggen panik. Han sprang till närmaste hus och bad dem ringa brandkåren "eftersom att det brann från bilen". Så 112 larmades.
Detta var ingenting som jag och Far visste om när vi kom tillbaka till bilen, och vi skulle precis till att dra upp bilen då vi hörde sirener. Många sirener. Först kom en brandbil. Sedan kom en bärgningsbil. Sedan kom en polisbil. Sedan kom en ambulans. Sedan kom en till brandbil . Och där stod jag. Skräckslagen.
Fem minuter till och vi hade varit borta därifrån. Men nu var det försent. Jag fick blåsa i alkoholmätare, jag fick nackstöds-kudde och jag fick prata med polisen. Jag stod bredvid brandmännen när de pratade, och de visste väl inte att det var jag som krockat bilen för de sa "Hur fan har han lyckats med det här?". Men det var ju inte så svårt. Bara att titta bakåt och glömma att räta upp, liksom.
Jaja, den stormen svepte förbi så småningom - och snart var jag ute på vägarna igen. Men en sak som irriterade mig var att min fina lilla Ford Escort blev totalt mosad - men trädhelvetet fick inte en skråma på sig. Inte ens ett litet skrubbsår! Men skrattar bäst som skrattar sist! Nu ligger trädet där - och jag står stadigt på marken. HA HA HA!!!!!! VICTORY!!!!
...och Far mjuknade med tiden, han också. Det första han gjorde var att sparka en toffel åt helvete - men sedan kom han fram och förklarade att "Det kan hända vem som helst - även den bäste". Och det gjorde det ju.
Jag har bara krockat med en vägskylt efter den händelsen.
Min psykolog
Jag är totalt jävla fruktansvärt väldigt mycket nere i Håkan Hellström just nu. Mer än någonsin.
Jag har alltid varit ett hardcore Oasis-fan. De har alltid varit Nr.1, tätt fölljt av Blink 182 och Håkan Hellström. Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte kan avgöra vem eller vilka som är bäst längre. Som jag ser det är det dött lopp. Så mycket betyder Håkan Hellström för mig just nu.
När jag började lyssna på honom den där sommardagen för nio år sedan då en viss låt vid namn Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades som hitvarning på ZTV så var det utformningen och uttrycken jag gillade. Det lät som ingenting annat jag hört förut, varken röstmässigt eller textmässigt, och allt kändes så äkta.
Sedan köpte jag skivan, och det som tilltalade mig var den ursinningslösa och desperata tonen han angav i låtar som Känn ingen sorg, Ramlar, En vän med en bil och Uppsnärjd i det blå. Det var explosioner utan dess like och allt vara bara dans, dans, dans. Håkan Hellström blev en partyhöjare, någon att dansa till.
Men med tiden och åren har detta kommit att förändras. I takt med att Håkan Hellström har blivit äldre och mer...vad ska man säga...insiktsfull, så har jag kommit att älska en annan sida hos honom. Hans ord. Hans berättelser. Hans bekännelser. Jag blir fortfarande tokglad och galen när jag hör Uppsnärjd i det blå, Kom igen Lena och Ramlar - men de låtarna förknippar jag inte med Håkan Hellström längre. Nu är det det svårmodiga, det sorgliga, det hjärtskärande, det öppna, det smärtsamma som gäller.
Det finns så mycket i hans låtar som hjälpt mig genom åren. Det finns en igenkänningsfaktor som känns väldigt väldigt trygg. Som att man inte är ensam om dessa känslor. Förra sommaren var det låtarna Försent för Edelweiss och Brännö serenad som hjälpte mig, tidigare har det varit Här kommer lyckan för hundar som oss, Bara dårar rusar in och Går vidare för att nämna några. Just nu är det Gårdakvarnar & skit, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, MInnen av aprilhimlen, Gråsparven när hon sjunger, Den fulaste flickan i världen och Båda sidor nu som hjälper mig.
Jag hittar hela tiden nya saker, nya ord, som talar till mig. Det är nästan lite läskigt hur mycket man kan känna igen sig. Det är nästan som att gå i terapi utan att behöva lämna sängen.
Jag känner en villkorslös kärlek till den mannen, och nästan en form av tacksamhetsskuld.
Jag har alltid varit ett hardcore Oasis-fan. De har alltid varit Nr.1, tätt fölljt av Blink 182 och Håkan Hellström. Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte kan avgöra vem eller vilka som är bäst längre. Som jag ser det är det dött lopp. Så mycket betyder Håkan Hellström för mig just nu.
När jag började lyssna på honom den där sommardagen för nio år sedan då en viss låt vid namn Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades som hitvarning på ZTV så var det utformningen och uttrycken jag gillade. Det lät som ingenting annat jag hört förut, varken röstmässigt eller textmässigt, och allt kändes så äkta.
Sedan köpte jag skivan, och det som tilltalade mig var den ursinningslösa och desperata tonen han angav i låtar som Känn ingen sorg, Ramlar, En vän med en bil och Uppsnärjd i det blå. Det var explosioner utan dess like och allt vara bara dans, dans, dans. Håkan Hellström blev en partyhöjare, någon att dansa till.
Men med tiden och åren har detta kommit att förändras. I takt med att Håkan Hellström har blivit äldre och mer...vad ska man säga...insiktsfull, så har jag kommit att älska en annan sida hos honom. Hans ord. Hans berättelser. Hans bekännelser. Jag blir fortfarande tokglad och galen när jag hör Uppsnärjd i det blå, Kom igen Lena och Ramlar - men de låtarna förknippar jag inte med Håkan Hellström längre. Nu är det det svårmodiga, det sorgliga, det hjärtskärande, det öppna, det smärtsamma som gäller.
Det finns så mycket i hans låtar som hjälpt mig genom åren. Det finns en igenkänningsfaktor som känns väldigt väldigt trygg. Som att man inte är ensam om dessa känslor. Förra sommaren var det låtarna Försent för Edelweiss och Brännö serenad som hjälpte mig, tidigare har det varit Här kommer lyckan för hundar som oss, Bara dårar rusar in och Går vidare för att nämna några. Just nu är det Gårdakvarnar & skit, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, MInnen av aprilhimlen, Gråsparven när hon sjunger, Den fulaste flickan i världen och Båda sidor nu som hjälper mig.
Jag hittar hela tiden nya saker, nya ord, som talar till mig. Det är nästan lite läskigt hur mycket man kan känna igen sig. Det är nästan som att gå i terapi utan att behöva lämna sängen.
Jag känner en villkorslös kärlek till den mannen, och nästan en form av tacksamhetsskuld.
Lite pics...
Jag snodde några bilder från Brassarnas Facebook.
Här från ÖSK Ungdom-matchen. Jag kan bara se ett fel med den här somriga bilden - och det är mannen till vänster i grönt. Långbyxor, Rocco-Malle??? Va fan, att kasta sig på konstgräs det är ju som att kasta sig på grädde!
Här från bowlingen, inne på restaurang-avdelningen. Vi ser lite grand ut som Kumla Anstaltens IF.
Och den här bilden är från Lillebrors kamera. Det är dagen efter Qwarn, i bilen på väg till Karlstad, och jag var lite...trött.
Här från ÖSK Ungdom-matchen. Jag kan bara se ett fel med den här somriga bilden - och det är mannen till vänster i grönt. Långbyxor, Rocco-Malle??? Va fan, att kasta sig på konstgräs det är ju som att kasta sig på grädde!
Här från bowlingen, inne på restaurang-avdelningen. Vi ser lite grand ut som Kumla Anstaltens IF.
Och den här bilden är från Lillebrors kamera. Det är dagen efter Qwarn, i bilen på väg till Karlstad, och jag var lite...trött.
När natten skriker ja...
"För när jag sjunker, med den här sommaren, med den här staden
när mina fickor är tyngre än jag klarar.
Det finns kärlek till dig, fast mitt hjärta är kallt.
Dom här gatorna gjorde oss galna.
För mig är dom allt.
Du är allt nu.
Jag är varm igen, mina fickor har lättat."
när mina fickor är tyngre än jag klarar.
Det finns kärlek till dig, fast mitt hjärta är kallt.
Dom här gatorna gjorde oss galna.
För mig är dom allt.
Du är allt nu.
Jag är varm igen, mina fickor har lättat."
Dagens look-a-like
Tommy Lee Jones? Kaggen?
Love
Jag snappade upp det här klippet av en slump. Det är från Scrubs, fast ändå är det inte Scrubs. Eller...man kan säga att det är "Scrubs in real life".
Hur som helst tycker jag att det är väldigt väldigt fint.
Hur som helst tycker jag att det är väldigt väldigt fint.
S-Å U-N-D-E-R-B-A-R-T!!!!!!!!!
NUUUUUUUUUUU MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR JAAAAAAAAAAAG FÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLAAAAA BRAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!
Vi vann mot Södra med 3-0 - och det var tokutspelning. Hade vi fått 100% utdelning på våra målchanser så hade det blivit tvåsiffrigt. Utan att överdriva. Södra hade...tjae, två-tre rena skott på mål på hela matchen - annars var det mest långbollar, hörnor, och inlägg som Rocco-Malle plockade ner.
Inför matchen var jag grymt nervös. Jag gick bara och skakade mina lår och hade klippkort på muggen. Vet inte hur många gånger jag pissade under matchen? Men efter att vi spelat dryga kvarten av matchen så märkte jag hur pass taggade och fokuserade vi var, och efter att vi tog ledningen efter 10 minuter genom Marcelo så kändes det genast mycket tryggare.
Jag vill sticka ut hakan och säga att vi pissade på Södra, även fast det långa stunder var ställningskrig i matchen. De hade egentligen ingenting att komma med, medan vi radade upp farligheter matchen igenom.
Berga gjorde 2-0 tidigt i andra halvlek, och när Gustavo tryckte dit trean på en frisparkskanon så kändes det avgjort. Trots att vi höll på att tappa en 4-1-ledning senast i helgen.
Matchens lirare blev Kosar, och det var mycket välförtjänt. Han dribblade upp Wiker på läktaren, han slog magnifika framspelningar och han kämpade och slet både defensivt och offensivt. Jag gladde mig väldigt mycket åt hans match. Han är så var värd det.
Själv fick jag spela några minuter på slutet, och det tack vare ett så kallat "hyllningsbyte" där jag fick ersätta Kosar så fick ta emot publiken jubel - och det gjorde jag så gärna. Han var grym idag.
Jag kom in som yttermittfältare, och det första jag gjorde var att sno bollen från deras högerback med en skön glidtackling (tur att jag träffade bollen) och sedan blev det ett anfall där jag kom ensam på högerkanten, och jag försökte få in bollen till Berga i mitten, men det blev dessvärre misslyckat. Efter det fick jag lite "feeling", så nästa gång jag fick bollen så fick jag för mig att jag skulle klacka lite snyggt och nonchalant till Kotten på högerbacken. Problemet var bara att Kotten inte stod där, så jag klackade bollen rakt i gapet på en Södra-spelare. Hela läktaren skrek "NEEEEJ!!!!", och själv hann jag tänka "SHIT!!!", men som tur var så blev det inget farligt utav det, och jag kunde andas ut.
Skit samma - vi vann, vi gick om Södra i tabellen och vår positiva trend håller i sig. Nu är det bara att tuffa på!
Fem roliga saker med matchen:
1. Vi vann - och på ett övertygande sätt.
2. Det var mycket publik - 729 om jag inte hörde fel?
3. Kosar glänste och fick pris som matchens lirare.
4. Roastmaster fick hoppa in och spela dryga 20 minuter.
5. Tords cykelspark i första halvlek. Den måste göra ont imorgon.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Vi vann mot Södra med 3-0 - och det var tokutspelning. Hade vi fått 100% utdelning på våra målchanser så hade det blivit tvåsiffrigt. Utan att överdriva. Södra hade...tjae, två-tre rena skott på mål på hela matchen - annars var det mest långbollar, hörnor, och inlägg som Rocco-Malle plockade ner.
Inför matchen var jag grymt nervös. Jag gick bara och skakade mina lår och hade klippkort på muggen. Vet inte hur många gånger jag pissade under matchen? Men efter att vi spelat dryga kvarten av matchen så märkte jag hur pass taggade och fokuserade vi var, och efter att vi tog ledningen efter 10 minuter genom Marcelo så kändes det genast mycket tryggare.
Jag vill sticka ut hakan och säga att vi pissade på Södra, även fast det långa stunder var ställningskrig i matchen. De hade egentligen ingenting att komma med, medan vi radade upp farligheter matchen igenom.
Berga gjorde 2-0 tidigt i andra halvlek, och när Gustavo tryckte dit trean på en frisparkskanon så kändes det avgjort. Trots att vi höll på att tappa en 4-1-ledning senast i helgen.
Matchens lirare blev Kosar, och det var mycket välförtjänt. Han dribblade upp Wiker på läktaren, han slog magnifika framspelningar och han kämpade och slet både defensivt och offensivt. Jag gladde mig väldigt mycket åt hans match. Han är så var värd det.
Själv fick jag spela några minuter på slutet, och det tack vare ett så kallat "hyllningsbyte" där jag fick ersätta Kosar så fick ta emot publiken jubel - och det gjorde jag så gärna. Han var grym idag.
Jag kom in som yttermittfältare, och det första jag gjorde var att sno bollen från deras högerback med en skön glidtackling (tur att jag träffade bollen) och sedan blev det ett anfall där jag kom ensam på högerkanten, och jag försökte få in bollen till Berga i mitten, men det blev dessvärre misslyckat. Efter det fick jag lite "feeling", så nästa gång jag fick bollen så fick jag för mig att jag skulle klacka lite snyggt och nonchalant till Kotten på högerbacken. Problemet var bara att Kotten inte stod där, så jag klackade bollen rakt i gapet på en Södra-spelare. Hela läktaren skrek "NEEEEJ!!!!", och själv hann jag tänka "SHIT!!!", men som tur var så blev det inget farligt utav det, och jag kunde andas ut.
Skit samma - vi vann, vi gick om Södra i tabellen och vår positiva trend håller i sig. Nu är det bara att tuffa på!
Fem roliga saker med matchen:
1. Vi vann - och på ett övertygande sätt.
2. Det var mycket publik - 729 om jag inte hörde fel?
3. Kosar glänste och fick pris som matchens lirare.
4. Roastmaster fick hoppa in och spela dryga 20 minuter.
5. Tords cykelspark i första halvlek. Den måste göra ont imorgon.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Let's get ready to rumble!
Uh hu hu. Nu börjar det närma sig. Bara tre timmar kvar innan derbyt sparkar igång. Jag är så jävla nervös - och laddad.
Jag kommer att vara som ett tickande bomb där på bänken. Minsta lilla felblåsning ifrån domaren kommer få mig att hoppa och skrika och spotta som en skadeskjuten rottweiler. Får jag sedan komma in så kommer jag att springa tills Fan själv avlöser mig.
Närå. Men nästan.
Jag är grymt laddad. Även fast jag är nervös som fan så längtar jag till avspark. Det här kan bli en sådan underbar dag. Men det kan också bli en fruktansvärd dag. Jag hoppas bara att alla elva som startar är rustade för krig. Jag hoppas att det inte har sjunkit in någon slags falsk trygghet bara för att vi spelat bra några matcher nu. Att känna trygghet och självförtroende i spelet det är en sak, och det hoppas jag har kommit efter våra fina matcher - men absolut inget "Fan vad vi var bra som spöade Rynningen, nu kommer vi att slå Arboga lätt för de är mycket sämre". Det hoppas jag inte. Då blir jag galen, och grymt besviken. Vi måste börja om på noll inför alla matcher och kriga för allt vad livet är värt. Till den dagen då vi kan säga "JA!!! Vi klarade det!".
Förra gången vi mötte Södra så kom jag in i halvtid, och även fast vi förlorade matchen så gick det jävligt bra för mig. Det kändes som att jag kom in i det direkt, och sedan rullade det bara på. Jag har inga förväntningar på att komma in idag om inget oväntat händer - men jag har förhoppningar. "Inga förväntningar, bara förhoppningar", som Kaggen brukar säga inför en partykväll.
...och en sak till. Det är okej att vara nervös - men det är aldrig okej att ge upp. Förra derbyt så darrade det hos många, och i halvtid kändes det som att halva laget ville byta. Det får inte hända ikväll. Det här är våran strid. Eller som Bellman brukade säga inför hemmamatcherna: "Det här är våran borg. Här är det vi som bestämmer. Hit ska ingen jävel komma och ta poäng".
Nu jävlar kör vi.
Jag kommer att vara som ett tickande bomb där på bänken. Minsta lilla felblåsning ifrån domaren kommer få mig att hoppa och skrika och spotta som en skadeskjuten rottweiler. Får jag sedan komma in så kommer jag att springa tills Fan själv avlöser mig.
Närå. Men nästan.
Jag är grymt laddad. Även fast jag är nervös som fan så längtar jag till avspark. Det här kan bli en sådan underbar dag. Men det kan också bli en fruktansvärd dag. Jag hoppas bara att alla elva som startar är rustade för krig. Jag hoppas att det inte har sjunkit in någon slags falsk trygghet bara för att vi spelat bra några matcher nu. Att känna trygghet och självförtroende i spelet det är en sak, och det hoppas jag har kommit efter våra fina matcher - men absolut inget "Fan vad vi var bra som spöade Rynningen, nu kommer vi att slå Arboga lätt för de är mycket sämre". Det hoppas jag inte. Då blir jag galen, och grymt besviken. Vi måste börja om på noll inför alla matcher och kriga för allt vad livet är värt. Till den dagen då vi kan säga "JA!!! Vi klarade det!".
Förra gången vi mötte Södra så kom jag in i halvtid, och även fast vi förlorade matchen så gick det jävligt bra för mig. Det kändes som att jag kom in i det direkt, och sedan rullade det bara på. Jag har inga förväntningar på att komma in idag om inget oväntat händer - men jag har förhoppningar. "Inga förväntningar, bara förhoppningar", som Kaggen brukar säga inför en partykväll.
...och en sak till. Det är okej att vara nervös - men det är aldrig okej att ge upp. Förra derbyt så darrade det hos många, och i halvtid kändes det som att halva laget ville byta. Det får inte hända ikväll. Det här är våran strid. Eller som Bellman brukade säga inför hemmamatcherna: "Det här är våran borg. Här är det vi som bestämmer. Hit ska ingen jävel komma och ta poäng".
Nu jävlar kör vi.
Dagens look-a-like
Vi tar en till med Källe, för den här är så rolig.
Cuba Gooding Jr? Källe?
Cuba Gooding Jr? Källe?
Hipp hipp...
Idag celebrerar vi Far på hans 66-årsdag.
Grattis på födelsedagen, you crazy bastard!
Grattis på födelsedagen, you crazy bastard!
Naken
Jaha, ja. Så föll man dit tillslut. Jag har stretat emot länge, försökt att undvika det in i det sista - men nu går det inte längre. För första gången i mitt liv är jag på jakt efter ett jobb.
Okej, jag har jobbat förut. Fast det har aldrig varit "på riktigt". Att frilansa på en tidning är inget jobb - och även fast jag var på friluftsförskolan Regnbågen i 4 år från och till så handlade det om praktik och vikariat. Vissa korta, andra längre. Men det var aldrig på riktigt. Och det var ingenting jag sökte. Jag blev ditkommenderad av kommunen och arbetsförmedlingen sensommaren 2005, och sedan gick det bra och jag trivdes, och tillslut blev jag kvar där. Från och till.
Men är jag alltså ute efter någonting på rikigt. Jag har hela tiden varit motståndare till jobb. Det är väl barnet inom som har skrikit och vägrat. "Livet är så kort, så varför slösa bort det på att jobba?". Lite så har jag tänkt. Det är fruktansvärt naivt, jag vet, men det är så jag har varit. Naiv. Men någon gång måste man växa upp. Det är dags nu. Verkligheten har hunnit ifatt mig. Bättre sent än aldrig.
Det fungerar inte längre att vara 23, arbetslös och bo hemma. Jag måste ha cash, och jag måste fixa mig ett liv. Att bara skriva på en bok ger inte så mycket pengar som man skulle kunna tro. Inte ett skit, faktiskt. Chockerande, eller hur? Därmed inte sagt att jag gett upp författardrömmen. Absolut inte, jag skriver på och kommer närmare ett slut för varje dag som går, även om det varit jävligt svårt att skriva på slutet av olika anledningar.
Eller egentligen är det så här; jag har aldrig varit motståndare till att jobba, bara att jobba med någonting tråkigt. Någonting man inte trivs med. Någonting man hatar. Jag vill inte slösa bort min tid på att göra någonting som jag avskyr.
Jag känner bara två personer som helt ärligt sagt till mig att de älskar sitt jobb. Att kunna säga "Fan vad jag längtar till att börja jobba igen på måndag" efter att ha haft semester - det är få människor förunnat. Det enda man hör annars är "ÅÅÅHHH FYYY FAAAN VA DRYGT ATT JOBBA IMORRN!!! JAG SPYYYR!!!". Då blir man inte sådär jättesugen på att börja söka sig ett arbete.
Det är alltså det jag har varit motståndare till; att jobba med någonting som man inte brinner för, som man inte älskar. Och jag vet, hur lätt är det att hitta något sånt? Speciellt när man inte vet vad man vill. Men nu sväljer jag stoltheten, om det är någonting att vara stolt över, och ger mig ut i djungeln. Är jag rädd? Nej. Är jag nedslagen? Lite. Är jag motiverad? Så in i helvete! För jag vet nu att detta bara är ett litet steg bakåt för att hjälpa mig att nå gigantiska kliv framåt. Jag tar en skitperiod här framöver för att senare kunna springa över lyckans glada äng igen. Jag kan. Jag vill. Jag måste.
Sedan är det ju lite ironiskt att jag kommit till denna insikt just nu, när det är tidernas värsta arbetskris och tjofadderittan. Men va fan, det kommer att gå.
Okej, jag har jobbat förut. Fast det har aldrig varit "på riktigt". Att frilansa på en tidning är inget jobb - och även fast jag var på friluftsförskolan Regnbågen i 4 år från och till så handlade det om praktik och vikariat. Vissa korta, andra längre. Men det var aldrig på riktigt. Och det var ingenting jag sökte. Jag blev ditkommenderad av kommunen och arbetsförmedlingen sensommaren 2005, och sedan gick det bra och jag trivdes, och tillslut blev jag kvar där. Från och till.
Men är jag alltså ute efter någonting på rikigt. Jag har hela tiden varit motståndare till jobb. Det är väl barnet inom som har skrikit och vägrat. "Livet är så kort, så varför slösa bort det på att jobba?". Lite så har jag tänkt. Det är fruktansvärt naivt, jag vet, men det är så jag har varit. Naiv. Men någon gång måste man växa upp. Det är dags nu. Verkligheten har hunnit ifatt mig. Bättre sent än aldrig.
Det fungerar inte längre att vara 23, arbetslös och bo hemma. Jag måste ha cash, och jag måste fixa mig ett liv. Att bara skriva på en bok ger inte så mycket pengar som man skulle kunna tro. Inte ett skit, faktiskt. Chockerande, eller hur? Därmed inte sagt att jag gett upp författardrömmen. Absolut inte, jag skriver på och kommer närmare ett slut för varje dag som går, även om det varit jävligt svårt att skriva på slutet av olika anledningar.
Eller egentligen är det så här; jag har aldrig varit motståndare till att jobba, bara att jobba med någonting tråkigt. Någonting man inte trivs med. Någonting man hatar. Jag vill inte slösa bort min tid på att göra någonting som jag avskyr.
Jag känner bara två personer som helt ärligt sagt till mig att de älskar sitt jobb. Att kunna säga "Fan vad jag längtar till att börja jobba igen på måndag" efter att ha haft semester - det är få människor förunnat. Det enda man hör annars är "ÅÅÅHHH FYYY FAAAN VA DRYGT ATT JOBBA IMORRN!!! JAG SPYYYR!!!". Då blir man inte sådär jättesugen på att börja söka sig ett arbete.
Det är alltså det jag har varit motståndare till; att jobba med någonting som man inte brinner för, som man inte älskar. Och jag vet, hur lätt är det att hitta något sånt? Speciellt när man inte vet vad man vill. Men nu sväljer jag stoltheten, om det är någonting att vara stolt över, och ger mig ut i djungeln. Är jag rädd? Nej. Är jag nedslagen? Lite. Är jag motiverad? Så in i helvete! För jag vet nu att detta bara är ett litet steg bakåt för att hjälpa mig att nå gigantiska kliv framåt. Jag tar en skitperiod här framöver för att senare kunna springa över lyckans glada äng igen. Jag kan. Jag vill. Jag måste.
Sedan är det ju lite ironiskt att jag kommit till denna insikt just nu, när det är tidernas värsta arbetskris och tjofadderittan. Men va fan, det kommer att gå.
Mina drömmar är nog inte som andras
Jag hade en jävligt sjuk dröm inatt.
Jag skulle gå på bio, det var Sommaren med Göran, och det var ganska mycket folk. Kön var lång och när jag kom fram var jag lite stressad. Av någon underlig anledning sålde de kött som tilltugg, och av någon ännu underligare anledning så köpte jag det. Nu handlade det inte om några små köttbitar på en tallrik, nej nej, det här var stora råa fläskfiléer. Ungefär en meter långa, och man fick med lite folie att linda om den.
Plötsligt dök Tord upp, och då blev det helt crazy. Ett gäng grabbar tog tag i min fläskfilé, som nu hade blivit ännu större, och efter att först ha brottat ner Tord på marken så började grabbarna linda in honom i köttet. Han skrattade, men jag såg på honom att han inte tyckte att det var roligt. Det var liksom "He he, nämen ge er, lägg av..." - och det är klart, vem fan vill bli inlindad i kött?
Men där låg han i alla fall, och jag gick in i salongen. Men någon film blev det inte för mig, för jag såg ingenting. Allting bara snurrade och det kändes som att jag hade svept en kvarting vodka.
Sedan vaknade jag. Ganska fundersam.
Jag skulle gå på bio, det var Sommaren med Göran, och det var ganska mycket folk. Kön var lång och när jag kom fram var jag lite stressad. Av någon underlig anledning sålde de kött som tilltugg, och av någon ännu underligare anledning så köpte jag det. Nu handlade det inte om några små köttbitar på en tallrik, nej nej, det här var stora råa fläskfiléer. Ungefär en meter långa, och man fick med lite folie att linda om den.
Plötsligt dök Tord upp, och då blev det helt crazy. Ett gäng grabbar tog tag i min fläskfilé, som nu hade blivit ännu större, och efter att först ha brottat ner Tord på marken så började grabbarna linda in honom i köttet. Han skrattade, men jag såg på honom att han inte tyckte att det var roligt. Det var liksom "He he, nämen ge er, lägg av..." - och det är klart, vem fan vill bli inlindad i kött?
Men där låg han i alla fall, och jag gick in i salongen. Men någon film blev det inte för mig, för jag såg ingenting. Allting bara snurrade och det kändes som att jag hade svept en kvarting vodka.
Sedan vaknade jag. Ganska fundersam.
Dagens look-a-like
Hiro? Källe?
Skansen vann, som väntat
Nu är allsångs-sommaren slut, och jag skulle bara vilja kommentera det lite smått.
Först och främst; jag är en Skansen-kille. Allsång på Skansen är allsång för mig, och det kan inte lallande på Liseberg ändra på. Jag är en man av traditioner, och därför kände jag starkt motstånd när det blev klart att Lotta på Liseberg skulle börja sändas på tv. Det har varit ett jävla tjafs om vilket program som varit bäst, men för mig är det ingen tvekan om saken. Skansen regerar fortfarande.
Jag menar...det regnar ju bara på Liseberg, och ingen i publiken verkar kunna texten till låtarna. Det är för mycket PR och för mycket Lotta - och sedan den där jävla reklamen. Nä, tacka vet jag gamla, hederliga, trygga Allsång på Skansen.
Ta bara respektive programs final. Paul Potts? Bettan? Salem Al Fakir (eller vad han heter)? Fan, bara Björn Skifs ensam på Skansen krossade ju Liseberg.
Jag har alltid gillat Björn Skifs. Jag vet inte varför, kanske för att han är så "på riktigt". Dessutom har jag alltid tyckt att han är jävligt rolig, och det kommer nog antagligen ifrån filmerna han har gjort, som Strul, Joker och Drömkåken. Han är härlig. Och bred. Musikalartist, programledare, skådespelare, rockstjärna, revyartist...han kan allt. Det är Måns Zelmerlöws företrädare - och Måns Zelmerlöw är nästa Björn Skifs. Båda är riktiga artister.
Jaja, vad jag ville säga är att Skansen vann med hästlängder. Liseberg kan lalla bäst de vill. Bara de håller sig ifrån tv-kamerorna.
Först och främst; jag är en Skansen-kille. Allsång på Skansen är allsång för mig, och det kan inte lallande på Liseberg ändra på. Jag är en man av traditioner, och därför kände jag starkt motstånd när det blev klart att Lotta på Liseberg skulle börja sändas på tv. Det har varit ett jävla tjafs om vilket program som varit bäst, men för mig är det ingen tvekan om saken. Skansen regerar fortfarande.
Jag menar...det regnar ju bara på Liseberg, och ingen i publiken verkar kunna texten till låtarna. Det är för mycket PR och för mycket Lotta - och sedan den där jävla reklamen. Nä, tacka vet jag gamla, hederliga, trygga Allsång på Skansen.
Ta bara respektive programs final. Paul Potts? Bettan? Salem Al Fakir (eller vad han heter)? Fan, bara Björn Skifs ensam på Skansen krossade ju Liseberg.
Jag har alltid gillat Björn Skifs. Jag vet inte varför, kanske för att han är så "på riktigt". Dessutom har jag alltid tyckt att han är jävligt rolig, och det kommer nog antagligen ifrån filmerna han har gjort, som Strul, Joker och Drömkåken. Han är härlig. Och bred. Musikalartist, programledare, skådespelare, rockstjärna, revyartist...han kan allt. Det är Måns Zelmerlöws företrädare - och Måns Zelmerlöw är nästa Björn Skifs. Båda är riktiga artister.
Jaja, vad jag ville säga är att Skansen vann med hästlängder. Liseberg kan lalla bäst de vill. Bara de håller sig ifrån tv-kamerorna.
En tanke
"Kärlek är en ynnest få förunnat". Är det en bra titel?
Jag tror att jag ska döpa min bok till det.
Jag tror att jag ska döpa min bok till det.
Min låt
Den här låten ska jag ha på mitt bröllop. Det bestämde jag ikväll.
Jag har alltid tyckt om den här låten, fast jag har aldrig tänkt på den på det här sättet. Men när jag satt i bilen ikväll och åkte i mörkret så dök den upp på radion, och efter att ha lyssnat ett tag så var det så självklart. Den här ska jag ha.
På något sätt känns det som att allting stämmer. Det är bara ett enda ord som ska bort - annars är texten helt rätt. Den här ska jag ha. Jag och min brud ska stå ensamma på dansgolvet, allas blickar ska vara riktade mot oss - och just där och då så finns det bara två människor på jorden. Hon och jag.
Jag har alltid tyckt om den här låten, fast jag har aldrig tänkt på den på det här sättet. Men när jag satt i bilen ikväll och åkte i mörkret så dök den upp på radion, och efter att ha lyssnat ett tag så var det så självklart. Den här ska jag ha.
På något sätt känns det som att allting stämmer. Det är bara ett enda ord som ska bort - annars är texten helt rätt. Den här ska jag ha. Jag och min brud ska stå ensamma på dansgolvet, allas blickar ska vara riktade mot oss - och just där och då så finns det bara två människor på jorden. Hon och jag.
Klart till drabbning
Skönt att gå till träningen idag med en seger i ryggen. Det kändes bra. Men nu har vi njutit färdigt - nu är det allvar igen. Eller på onsdag, rättare sagt. Då kommer Arboga Södra till Runevallen, och det kommer att krävas en lika bra insats då ifrån oss om vi ska ha chans till seger.
Det är två lag i behov av poäng som möts, så det kommer säkert att bli mycket kamp och mycket smällar. Om man ändå fick springa in på planen på onsdag vid matchstart. Men en inte alltför vågad gissning är att det blir samma startelva på onsdag som i lördags, med undantaget att Tord går in istället för Bulgaren som är avstängd, och det är självklart att det ska var så. De har spelat bra i tre matcher nu mot tre topplag, så det finns ingenting att invända emot. Men lika sugen på att spela kan man väl få vara för det?
Kul också att Roastmaster är tillbaka i truppen igen. Säsongsdebut, om jag inte är ute och cyklar? Ett inhopp och ett vänsterskott upp i krysset skulle inte vara jättetråkigt. Pigg träning idag, så varför inte?
Det är två lag i behov av poäng som möts, så det kommer säkert att bli mycket kamp och mycket smällar. Om man ändå fick springa in på planen på onsdag vid matchstart. Men en inte alltför vågad gissning är att det blir samma startelva på onsdag som i lördags, med undantaget att Tord går in istället för Bulgaren som är avstängd, och det är självklart att det ska var så. De har spelat bra i tre matcher nu mot tre topplag, så det finns ingenting att invända emot. Men lika sugen på att spela kan man väl få vara för det?
Kul också att Roastmaster är tillbaka i truppen igen. Säsongsdebut, om jag inte är ute och cyklar? Ett inhopp och ett vänsterskott upp i krysset skulle inte vara jättetråkigt. Pigg träning idag, så varför inte?
Mitt år i hår
Jag tycker det är intressant med det här hur folk förändras. Eller...jag tycker det är intressant med det här hur jag förändras. Eller, va fan...jag tycker det är intressant att kolla hur mitt hår förändras från år till år och från månad till månad.
Jag tycker om det faktum att det just förändras. Jag vill inte se likadan ut hela tiden. Jag tittade igenom en massa bilder på mig på Facebook, och där såg mitt hår annorlunda ut från bild till bild. Ena stunden var jag rakad, nästa hade jag hår till axlarna, ena stunden var jag ljus, nästa var jag mörk, ena stunden hade jag knappt någon lugg alls, nästa hade jag typ bara lugg. Det är jag glad för. Jag vill vara en form av kameleont.
Titta bara här hur det sett ut sedan förra hösten:
Först hade jag, relativt, långt. Lite sunkigt och skitigt, sådär.
Sedan vid jul var det kort och lite mer städat.
Därefter blev det lite längre med en hyfsat tung backslick.
Sedan i februari/mars råkade jag klippa lite snett i nacken, och då blev det till att raka.
Därefter växte det till sig och blev sexigt värre. Japp.
Luggen blev länge och uppåtstylad, och näshåret fick växa fritt ett tag.
Sedan lät jag håret "ligga" fram till förra veckan då jag putsade till det lite på sidorna och i nacken.
Och där är vi alltså nu. Nu är det bara att vänta. Vänta på att luggen ska rusa förbi resten av håret och ta ledningen.
Jag tycker om det faktum att det just förändras. Jag vill inte se likadan ut hela tiden. Jag tittade igenom en massa bilder på mig på Facebook, och där såg mitt hår annorlunda ut från bild till bild. Ena stunden var jag rakad, nästa hade jag hår till axlarna, ena stunden var jag ljus, nästa var jag mörk, ena stunden hade jag knappt någon lugg alls, nästa hade jag typ bara lugg. Det är jag glad för. Jag vill vara en form av kameleont.
Titta bara här hur det sett ut sedan förra hösten:
Först hade jag, relativt, långt. Lite sunkigt och skitigt, sådär.
Sedan vid jul var det kort och lite mer städat.
Därefter blev det lite längre med en hyfsat tung backslick.
Sedan i februari/mars råkade jag klippa lite snett i nacken, och då blev det till att raka.
Därefter växte det till sig och blev sexigt värre. Japp.
Luggen blev länge och uppåtstylad, och näshåret fick växa fritt ett tag.
Sedan lät jag håret "ligga" fram till förra veckan då jag putsade till det lite på sidorna och i nacken.
Och där är vi alltså nu. Nu är det bara att vänta. Vänta på att luggen ska rusa förbi resten av håret och ta ledningen.
Dagens look-a-like
Hillary Duff? Bulgaren?
Så som jag känner just nu
Söndag
Även fast man inte har något jobb eller längre går i skolan så är söndag fortfarande söndag. Den här dagen andas vemod och ångest.
Förr när man gick i skolan så våndades man inför måndagen som innebar första dagen på en lång skolvecka - och senare när man började jobba var det samma sak man kände inför en ny arbetsvecka. På fredagseftermiddagen var man fri och man kände att man hade hela världen under sina fötter, och sedan kom lördagen som liksom förkunnade friheten. Ingenting var omöjligt på en lördag. Men så kom söndagen som en påminnelse om verkligheten och ens egna dödlighet.
Det är så dumt. Istället för att njuta av ledigheten en helt vanlig söndag så gick man istället och tjurade över att det snart var måndag. Man kunde ju tro att detta skulle försvinna i och med att man varken studerar eller arbetar - men söndag är fortfarande söndag.
Jag känner att jag måste ändra på det. Innan det är försent. Imorgon ska jag ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Förr när man gick i skolan så våndades man inför måndagen som innebar första dagen på en lång skolvecka - och senare när man började jobba var det samma sak man kände inför en ny arbetsvecka. På fredagseftermiddagen var man fri och man kände att man hade hela världen under sina fötter, och sedan kom lördagen som liksom förkunnade friheten. Ingenting var omöjligt på en lördag. Men så kom söndagen som en påminnelse om verkligheten och ens egna dödlighet.
Det är så dumt. Istället för att njuta av ledigheten en helt vanlig söndag så gick man istället och tjurade över att det snart var måndag. Man kunde ju tro att detta skulle försvinna i och med att man varken studerar eller arbetar - men söndag är fortfarande söndag.
Jag känner att jag måste ändra på det. Innan det är försent. Imorgon ska jag ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Jag vill tack alla
Woooooohooo!!! Vilken kväll. Vilken svettig kväll. Vilken rolig kväll.
Först var jag på väg till Eskilstuna för en kväll med Kaggen och Påven. Egentligen ville jag till Arboga och Stadskällaren, men eftersom att ingen annan skulle dit fick det bli E-tuna. Trodde jag.
Men ett SMS senare så satt jag i trädgården hemma hos Jossan och grillade och pimplade. Sedan åkte jag, Tord, Bot-mannen, Juha, Rostis och Brassarna in till Stadskällaren. Japp - Gustavo, Paulo och Marcelo var med och dansade samba. Det var lite roligt. Sedan dök även Fröken Johansson upp och körde klackarna i taket.
Inne på Stadskällaren var det tokmycket folk, som det alltid är under Medeltidsdagarna, och värmefaktorn var hög. Otroligt hög. Konstig nog brukar det alltid vara som roligast när det är varmast och svettigast.
Dansgolvet på nedervåningen var smockat med folk, och ett tag var det helt crazy. Det kändes som att det kom en svallvåg med människor och man for hit och dit. Det var som en rockkonsert och det gällde att stå på benen annars kunde det ha blivit väldigt tråkigt.
Träffade lite gammalt folk som man inte sett på länge, bland annat Albert, min gamla klasskamrat från gymnasiet, som fortfarande tjatade om ett viss telefonsamtal han fick av mig när vi var i Halmstad. Sedan träffade jag en förfriskad Greken som sa att han skulle döda mig på onsdag när vi möter Södra. Det var otrevligt sagt. Och Hammarlund sa också att jag var en "idiot" på fotbollsplanen. Det är mycket hat i Södra, känner jag.
Jaja, en rolig kväll var det i alla fall. Jag fick som jag ville till slut. En utgång i Arboga. Nu behöver jag inte åka dit på ett år igen.
OOOOOLEEEEE, OOOLEEE, OOOLEEE, OOLEE!!!!!!!!!!!
Fyy faaan vilken pärs!!! Bland det jobbigaste jag varit med om.
Vi låg under med 1-0 mot Rynninge efter 58 sekunder. Sedan gick vi upp till 4-1. "Biffen är klar", tänkte man. Sedan blev det 4-2. "Ojdå. Äh, skit samma", tänkte man. Sedan blev det 4-3 - och då tänkte man "HELVETES JÄVLA SKIT!!!".
Jag var helt säker på att Rynninge skulle kvittera, det skulle liksom vara vår säsong i ett nötskal, och domarjäveln vägrade att blåsa av matchen. Det var tillägg på tillägg på tilläggstiden. Vad händer då? Jo, Lingen gör 5-3. DÅ var biffen klar.
Tre obeskrivligt sköna poäng mot tabelltrean och grymt starka Rynninge - och nu är det bara en poäng upp till Södra, som vi möter på onsdag, och tre poäng upp till strecket. Nu mår jag bra.
Blev ingen speltid för mig idag, men jag var lika svettig och trött som de andra efter slutsignalen. Usch vad jobbigt det var att sitta på sidan en sådan här match. Definitivt inte bra för hälsan, och inte halsen heller för den delen.
Nu är kvällen toköppen. Det blir E-tuna, Arboga eller ingenting alls. Det enda jag vet är att jag har ohälsosamt mycket energi i kroppen just nu som jag inte vet vart jag ska göra av.
Vi låg under med 1-0 mot Rynninge efter 58 sekunder. Sedan gick vi upp till 4-1. "Biffen är klar", tänkte man. Sedan blev det 4-2. "Ojdå. Äh, skit samma", tänkte man. Sedan blev det 4-3 - och då tänkte man "HELVETES JÄVLA SKIT!!!".
Jag var helt säker på att Rynninge skulle kvittera, det skulle liksom vara vår säsong i ett nötskal, och domarjäveln vägrade att blåsa av matchen. Det var tillägg på tillägg på tilläggstiden. Vad händer då? Jo, Lingen gör 5-3. DÅ var biffen klar.
Tre obeskrivligt sköna poäng mot tabelltrean och grymt starka Rynninge - och nu är det bara en poäng upp till Södra, som vi möter på onsdag, och tre poäng upp till strecket. Nu mår jag bra.
Blev ingen speltid för mig idag, men jag var lika svettig och trött som de andra efter slutsignalen. Usch vad jobbigt det var att sitta på sidan en sådan här match. Definitivt inte bra för hälsan, och inte halsen heller för den delen.
Nu är kvällen toköppen. Det blir E-tuna, Arboga eller ingenting alls. Det enda jag vet är att jag har ohälsosamt mycket energi i kroppen just nu som jag inte vet vart jag ska göra av.
Det senaste
Ja, gårdagen blev ännu en lovely day on the beach. Eller on the bridge. Det är nästan löjligt vilken fin vecka det har varit - och det ser bra ut även inför nästa vecka.
Igår kväll avverkade vi en liten golfturnering ute på ängen vid Västerskolan. Vi pekade ut en stolpe som fick bli "hål", och sedan var det bara att tuta och köra.
Påven var först ut, och med tanke på att han slår väldigt långt så väntade vi oss nästan en hole-in-one.
Men det blev det inte. Han slog bollen två meter framåt, och ändå fick vi leta efter bolljäveln.
Påven hade det jobbigt turneringen igenom. Han fick till de mest konstiga slagen och de mest udda vinklarna...
...och därför kom han också sist i turneringen.
Kaggen däremot hade en bra kväll och vann på nästan varje hål. Själv höll jag en jämn och dålig/bra nivå, med några slag mer än Kaggen.
Därefter kollade vi på kultrullen Super troopers, och sedan blev det en skräckfilm av Wes Craven som inte alls var en skräckfilm utan en thriller som var lite spännande men inte alls läskig. Så det så.
Idag är det match, and more?
Rynninge kommer på besök till Runevallen, och det kommer att bli en tuff med inspirerande uppgift. Fan vad nervös jag är! Fast på ett bra sätt. Jag vill liksom bara att matchen ska blåsas igång.
Sedan är det det kväller - och då kan det bli vad som helst. Allt och ingenting.
Igår kväll avverkade vi en liten golfturnering ute på ängen vid Västerskolan. Vi pekade ut en stolpe som fick bli "hål", och sedan var det bara att tuta och köra.
Påven var först ut, och med tanke på att han slår väldigt långt så väntade vi oss nästan en hole-in-one.
Men det blev det inte. Han slog bollen två meter framåt, och ändå fick vi leta efter bolljäveln.
Påven hade det jobbigt turneringen igenom. Han fick till de mest konstiga slagen och de mest udda vinklarna...
...och därför kom han också sist i turneringen.
Kaggen däremot hade en bra kväll och vann på nästan varje hål. Själv höll jag en jämn och dålig/bra nivå, med några slag mer än Kaggen.
Därefter kollade vi på kultrullen Super troopers, och sedan blev det en skräckfilm av Wes Craven som inte alls var en skräckfilm utan en thriller som var lite spännande men inte alls läskig. Så det så.
Idag är det match, and more?
Rynninge kommer på besök till Runevallen, och det kommer att bli en tuff med inspirerande uppgift. Fan vad nervös jag är! Fast på ett bra sätt. Jag vill liksom bara att matchen ska blåsas igång.
Sedan är det det kväller - och då kan det bli vad som helst. Allt och ingenting.
T-bridge
Vet ni, vet ni, vet ni, vet ni? Jag tänkte åka till Skillinge idag.
Finjustering
Nu har jag varit och klippt mig. Hos Frisör Diana Carlsson. Inte mycket, bara lite. Det handlade snarare om en "putsning" i nacken och runt öronen - men för mig så blev det en jätteskillnad. Nu är jag på väg mot den frisyr som jag vill ha, med lång lugg och kortare på sidorna. Fast det lär nog bli några återbesök hos Frisör Diana Carlsson innan jag är där.
Och hon klippte mig bara en enda gång i örat! Närå, hon var duktig. Ett framtida yrke kanske? "Om hon orkar plugga", som hon själv uttryckte det.
Nehe, en liten jagare på det här kanske? Om jag hade någon. Skulle behöva rensa halsen lite grand känner jag.
Och hon klippte mig bara en enda gång i örat! Närå, hon var duktig. Ett framtida yrke kanske? "Om hon orkar plugga", som hon själv uttryckte det.
Nehe, en liten jagare på det här kanske? Om jag hade någon. Skulle behöva rensa halsen lite grand känner jag.
Dagens look-a-like
Kirk Douglas? Charlieboy?
Sunny days
Vilken glorius dag det blev! Solen visade sig ifrån sin bästa 30plus-sida och vattnet svalkade underbart. Nu är vissa av oss röda som kräftor (läs; Blondie Bubble Boy) medan en del är härligt brunlätta.
Idag var det ockupation på T-bryggan. Jag, Kaggen och Blondie Bubble Boy var där "först" och la oss på den lodräta sidan av bryggan. Sedan fylldes det på med Juha, Tord, Fotbollsfruarna, Larssa och hela fadderullan. Tillslut var det en tjock smet av folk mitt på bryggan, och ville man ta sig förbi där så var det på egen risk.
Nu bär det snart av till träning. Det skulle tydligen bli lite lätt träning ikväll med fotbolls-tennis, då vi körde mycket tvåmåls-spel igår. Efteråt kan det mycket väl bli volleyboll nere vid Ekudden, om Larssa får som han vill.
Idag var det ockupation på T-bryggan. Jag, Kaggen och Blondie Bubble Boy var där "först" och la oss på den lodräta sidan av bryggan. Sedan fylldes det på med Juha, Tord, Fotbollsfruarna, Larssa och hela fadderullan. Tillslut var det en tjock smet av folk mitt på bryggan, och ville man ta sig förbi där så var det på egen risk.
Nu bär det snart av till träning. Det skulle tydligen bli lite lätt träning ikväll med fotbolls-tennis, då vi körde mycket tvåmåls-spel igår. Efteråt kan det mycket väl bli volleyboll nere vid Ekudden, om Larssa får som han vill.
Ha!
Sol, varmt, ledigt. Hmmmmmmmmmm...vad ska man göra då????
Det blir nog Skillinge.
Det blir nog Skillinge.
En hemsk och sann historia
Det ska sägas direkt - den här berättelsen är helt och hållet sann. Ingenting är påhittat.
För några dagar sedan låg jag och slumrade lite. Jag var så där mittemellan sovandes och vaken. Plötsligt började jag drömma, vilket jag var fullt medveten om. Jag har skrivit om detta förut, när man har så kallade Lucida drömmar då man är medveten och kan kontrollera drömmen. Detta var ett sådant tillfälle.
Jag befann mig på en fest, och jag tror att det var uppe i Sälen eller något liknande för det låg snowboards och skidkläder i hallen. På den här festen var det blandat med grabbar och tjejer - och jag kände ingen. Plötsligt kände jag hur jävla full jag var. Jag kunde knappt stå upp, och tog jag ett steg framåt så ramlade jag framlänges. Det var väldigt pinsamt. Men det skulle bli värre.
Grabbarna på den här festen var av typen "macho". Det var stora, vältränade, rakade as som snusade lössnus och drack fulöl. De här killarna hade väldigt roligt åt mig när de upptäckte hur pass full jag var. De gjorde sånt som pojkar gör - de började puckla på mig. Eller puckla på är kanske fel uttryckt - men om ni har läst boken Ondskan så kanske ni förstår vad jag menar. De var pure evil.
Då kan man tycka att eftersom jag visste att jag drömde så borde jag ha "lämnat drömmen" illa kvickt - men så fungerar inte Lucida drömmar. Man kan inte vakna på beställning, utan det sker när man minst anar det.
Hur som haver, de här grabbarna utförde diverse jävelskap mot mig - och ingen av tjejerna på festen gjorde någonting. Vilken jävla skitstil.
Jaja, efter ett tag upphörde grabbarnas terror mot mig, och jag fick andas en stund. Döm av min förvåning då jag plötsligt fick syn på Fröken Johansson! Det visade sig att det var hennes fest - och kärringen hade inte gjort ett skit för att hjälpa mig mot grabbarnas våld.
I samma ögonblick hörde jag Mor från köket som ropade att det var mat, och detta var alltså inte i drömmen utan på riktigt, och eftersom att jag då kände hur jag höll på att vakna så ställde jag mig på en stol på festen och skrek "HÖRRNI ERA RÅSOPOR! NI KAN FARA ÅT HELVETE, FÖR NU DRAR JAG!!!". Då reste sig grabbarna upp och en av dem började gå emot mig - men precis innan han fick tag på mig så vaknade jag ur drömmen med ett ryck.
Jag log lite lätt och kunde se framför mig hur grabbarna stod där och skrek på mig på festen inifrån min dröm. Men sedan stelnade jag till. Jag tänkte "Shit! Tänk om jag hamnar på den där festen igen nästa gång jag drömmar". Grabbarna står där och väntar på mig med vässade knogar och armbågar. Då blir det inte roligt för mig.
Nu vågar jag inte slumra till längre.
För några dagar sedan låg jag och slumrade lite. Jag var så där mittemellan sovandes och vaken. Plötsligt började jag drömma, vilket jag var fullt medveten om. Jag har skrivit om detta förut, när man har så kallade Lucida drömmar då man är medveten och kan kontrollera drömmen. Detta var ett sådant tillfälle.
Jag befann mig på en fest, och jag tror att det var uppe i Sälen eller något liknande för det låg snowboards och skidkläder i hallen. På den här festen var det blandat med grabbar och tjejer - och jag kände ingen. Plötsligt kände jag hur jävla full jag var. Jag kunde knappt stå upp, och tog jag ett steg framåt så ramlade jag framlänges. Det var väldigt pinsamt. Men det skulle bli värre.
Grabbarna på den här festen var av typen "macho". Det var stora, vältränade, rakade as som snusade lössnus och drack fulöl. De här killarna hade väldigt roligt åt mig när de upptäckte hur pass full jag var. De gjorde sånt som pojkar gör - de började puckla på mig. Eller puckla på är kanske fel uttryckt - men om ni har läst boken Ondskan så kanske ni förstår vad jag menar. De var pure evil.
Då kan man tycka att eftersom jag visste att jag drömde så borde jag ha "lämnat drömmen" illa kvickt - men så fungerar inte Lucida drömmar. Man kan inte vakna på beställning, utan det sker när man minst anar det.
Hur som haver, de här grabbarna utförde diverse jävelskap mot mig - och ingen av tjejerna på festen gjorde någonting. Vilken jävla skitstil.
Jaja, efter ett tag upphörde grabbarnas terror mot mig, och jag fick andas en stund. Döm av min förvåning då jag plötsligt fick syn på Fröken Johansson! Det visade sig att det var hennes fest - och kärringen hade inte gjort ett skit för att hjälpa mig mot grabbarnas våld.
I samma ögonblick hörde jag Mor från köket som ropade att det var mat, och detta var alltså inte i drömmen utan på riktigt, och eftersom att jag då kände hur jag höll på att vakna så ställde jag mig på en stol på festen och skrek "HÖRRNI ERA RÅSOPOR! NI KAN FARA ÅT HELVETE, FÖR NU DRAR JAG!!!". Då reste sig grabbarna upp och en av dem började gå emot mig - men precis innan han fick tag på mig så vaknade jag ur drömmen med ett ryck.
Jag log lite lätt och kunde se framför mig hur grabbarna stod där och skrek på mig på festen inifrån min dröm. Men sedan stelnade jag till. Jag tänkte "Shit! Tänk om jag hamnar på den där festen igen nästa gång jag drömmar". Grabbarna står där och väntar på mig med vässade knogar och armbågar. Då blir det inte roligt för mig.
Nu vågar jag inte slumra till längre.
Skillinge beach
Nuru sörru. Nu blire' T-bryggan. The Pope, The Kag and The Bengan. Together again.
Dagens look-a-like
Jag ska börja med ett nytt inslag. Det heter Dagens look-a-like, och jag kommer använda mig av the boys from Kungsörs BK.
Jag har hittat en sida på nätet som fastställer vem som är ens Hollywood-look-a-like, och resultaten kan vara väldigt...udda. Man får ganska många ansikten att välja emellan, men istället för att ta de mest klockrena resultaten så kommer jag att ta de roligaste resultaten istället. För det är roligare.
Vi börjar idag med Rocco-Malle.
Laura Harring? Rocco-Malle?
Jag har hittat en sida på nätet som fastställer vem som är ens Hollywood-look-a-like, och resultaten kan vara väldigt...udda. Man får ganska många ansikten att välja emellan, men istället för att ta de mest klockrena resultaten så kommer jag att ta de roligaste resultaten istället. För det är roligare.
Vi börjar idag med Rocco-Malle.
En vän i natten
Satte mig en stund i natten och funderade. Väntade ut Månen. Den reste sig sakta över Grannens tak, och tillslut var det bara den och jag.
Så långt bort men ändå så nära. Det är så det känns. Ett jättekliv mot skyn, sedan är man där. Vad ser man då? Ser man allt fridfulla kaos? Ser man hur Jorden somnar in för att i samma andetag vakna upp?
När jag skulle fånga Månen på kort så hände någonting. Den började utvidga sig. Som om den dansade.
Jag förstod först inte vad den ville - men sedan insåg jag. Den delade på sig.
Det är ju självklart. Vem vill dansa ensam? Det blev en månsdans i mitt huvud. En karneval långt härifrån. Jag hörde inte musiken, men jag skulle kunna tänka mig att det var någonting med Bowie. Eller kanske något med S.P.O.C.K.?
Som jag ville dansa den här natten. Även fast jag har grymt ont i halsen. Men jag känner att jag dansat för mycket den senaste tiden. Om man nu kan det? Sommaren ska ju vara en enda lång dans. Men det kommer fler nätter. Jag har inte dansat färdigt.
Efter ett tag kände sig Månen nöjd. Eller kanske ville han bara pusta ut ett tag? Jag känner igen mig i det där. Man behöver andas emellanåt. Det såg väldigt skönt ut.
Jag tittade in i kameran och drog på ett välmående leende, som för att visa för mig själv att det kanske inte är så stor skillnad där som här. Alla dansar vi, och alla är vi ensamma. På sätt och vis.
Det var dags att gå och drömma.
Vi sa "god natt" till varandra, sedan vinkade jag adjö till Månen - och Månen vinkade tillbaka.
Min galna kväll
Kom sommarnatten under stjärnor kom
Någonting galet var det ja...
Om man kan kalla det crazy att åka upp till Skinnskatteberg så har jag väl gått fullständigt bananas idag. Helt crazy.
Nej men det var så att Morfar behövde någon som hämtade hans nyinköpta cykel på sportaffären uppe i Skinnskatteberg, så man var ju tvungen att ställa upp för de nära och kära.
Det var den dagen det.
Men - varje dag innehåller ju en kväll, så därmed är ju dagen inte slut än. Jag satsar alla mina kort och all energi jag har kvar på denna slutspurt. Jag ska fånga kvällen, så att säga.
Så då har jag bara en fråga; is there anyone who is ready to let the dogs out?
Om man kan kalla det crazy att åka upp till Skinnskatteberg så har jag väl gått fullständigt bananas idag. Helt crazy.
Nej men det var så att Morfar behövde någon som hämtade hans nyinköpta cykel på sportaffären uppe i Skinnskatteberg, så man var ju tvungen att ställa upp för de nära och kära.
Det var den dagen det.
Men - varje dag innehåller ju en kväll, så därmed är ju dagen inte slut än. Jag satsar alla mina kort och all energi jag har kvar på denna slutspurt. Jag ska fånga kvällen, så att säga.
Så då har jag bara en fråga; is there anyone who is ready to let the dogs out?
Dags att gå out of control
Hepp! Nu har det varit lite för mycket down och blått här på las bloggas. Time to shape up!
Jag känner för någonting idag. Någonting galet. Eller, det behöver inte vara galet - så länge det är inihelvete kul. Jag vill skratta så okontrollerat mycket så att jag nästan får krupp. Jag kan inte minnas senaste gången jag skrattade så mycket att jag fick panik. Kvällen vi såg Baksmällan på bio var rolig, men då kunde man i alla fall kontrollera sig.
Kan det ha varit någon gång med Riddarna? Jag vet inte. Den tiden känns så långt borta att jag har svårt att komma ihåg. Behöver bli påmind. Veckan i Halmstad var alldeles för kort.
Nej. Någonting galet får det bli.
Jag känner för någonting idag. Någonting galet. Eller, det behöver inte vara galet - så länge det är inihelvete kul. Jag vill skratta så okontrollerat mycket så att jag nästan får krupp. Jag kan inte minnas senaste gången jag skrattade så mycket att jag fick panik. Kvällen vi såg Baksmällan på bio var rolig, men då kunde man i alla fall kontrollera sig.
Kan det ha varit någon gång med Riddarna? Jag vet inte. Den tiden känns så långt borta att jag har svårt att komma ihåg. Behöver bli påmind. Veckan i Halmstad var alldeles för kort.
Nej. Någonting galet får det bli.
En sommarnatt under stjärnorna
Men så kommer man till en punkt då man märker att det inte fungerar att oja sig längre. Det hjälper inte. Jag skulle kunna ägna ett helt liv åt att tänka. Nu krävs det handling.
Jag kommer närmare och närmare ett beslut om min framtid. Ett par stora småsaker att fixa först, bara. Jag mår bra av att se det framför mig - men får en klump av att titta på allting bakom mig. Det är en balansplatta som är otroligt jobbig att stå på. Kanske ramlar jag och slår sönder mig? Eller så håller jag balansen.
Jag kommer närmare och närmare ett beslut om min framtid. Ett par stora småsaker att fixa först, bara. Jag mår bra av att se det framför mig - men får en klump av att titta på allting bakom mig. Det är en balansplatta som är otroligt jobbig att stå på. Kanske ramlar jag och slår sönder mig? Eller så håller jag balansen.
Sumpmark
Riktigt tung träning ikväll. I alla fall för min del. Tung, därför att det mesta gick åt helvete. Det kändes som att det var en månad sedan jag rörde en boll sist, när det i själva verket är fem dagar. Jag tänkte "Vad i helvete är det jag håller på med?" - och det har jag faktiskt börjat fråga mig. Vad i helvete är det jag håller på med?
Det är längesen jag var så här omotiverad som jag är nu - och jag vet inte varför. Det känns bara...ja, egentligen känns det inte alls - och det är oroväckande.
Jag hoppas att det vänder snart. Att man får tillbaka glädjen. Annars vet jag inte...
Det är längesen jag var så här omotiverad som jag är nu - och jag vet inte varför. Det känns bara...ja, egentligen känns det inte alls - och det är oroväckande.
Jag hoppas att det vänder snart. Att man får tillbaka glädjen. Annars vet jag inte...
Nu minns jag...
Viktigt
Det blev en poäng i helgen efter 1-1 mot ÖSK Ungdom. Berga har kommit igång med målskyttet och stod pånytt för en pyts.
Jag vet inte så mycket om matchen, men enligt rapport så var det ett rättvist resultat då lagen hade varsin halvlek. Vi var tydligen bättre i första medan ÖSK tog över i andra. Har också hört någonting om någon straffsituation där Lingen skulle ha blivit nerdragen efter att ha varit på väg igenom. Men, men, en poäng mot ÖSK på bortaplan känns inte helt fel. Det lär bli en nödvändig och viktig poäng.
Precis när vi skulle åka till vigseln i lördags fick jag reda på att vi ledde med 1-0 efter bara några minuter in i matchen, så det var nästan så att jag hjulade in i kyrkan. Efter cermonin stod jag i kaffekön när Far kom fram till mig och gjorde "tummen ner". "3-1", sa han, och då var jag millimeter ifrån att sparka sönder kaffebordet - men Far hejdade mig och sa "Nä jag skojade, 1-1 blev det". Då lugnade jag ner mig och tog ett djupt andetag. 1-1 kändes då som en seger.
Nu väntar Rynninge på lördag hemma på Runevallen. I våras var vi smått utspelade när vi mötte dem borta, men fan alltså - någonting säger mig att vi kommer att skrälla på lördag.
Jag vet inte så mycket om matchen, men enligt rapport så var det ett rättvist resultat då lagen hade varsin halvlek. Vi var tydligen bättre i första medan ÖSK tog över i andra. Har också hört någonting om någon straffsituation där Lingen skulle ha blivit nerdragen efter att ha varit på väg igenom. Men, men, en poäng mot ÖSK på bortaplan känns inte helt fel. Det lär bli en nödvändig och viktig poäng.
Precis när vi skulle åka till vigseln i lördags fick jag reda på att vi ledde med 1-0 efter bara några minuter in i matchen, så det var nästan så att jag hjulade in i kyrkan. Efter cermonin stod jag i kaffekön när Far kom fram till mig och gjorde "tummen ner". "3-1", sa han, och då var jag millimeter ifrån att sparka sönder kaffebordet - men Far hejdade mig och sa "Nä jag skojade, 1-1 blev det". Då lugnade jag ner mig och tog ett djupt andetag. 1-1 kändes då som en seger.
Nu väntar Rynninge på lördag hemma på Runevallen. I våras var vi smått utspelade när vi mötte dem borta, men fan alltså - någonting säger mig att vi kommer att skrälla på lördag.
En promenad
Karlstad glöder nattetid. Kidsen har intagit stan och erövrar Värmland i den volym och takt som passar dem bäst. I varje gathörn så långt ögat kan nå vimlar det av youngsters, redo att dansa och skrika ut all smärta och kärlek.
Lyckan gör ont, men det är en smärta som de allra flesta föredrar. Alla vill ha den, alla behöver den. Alla får den inte. Ett beroende utan kick.
Jag går som i ett flow och dras med i flodvågen av glädje och sorg. Alla spolas med och rumlar runt okontrollerat. Det är en slags nödvändig förvirring som bedövar när det kontrollerade känns för stort och plågsamt. En promenad på Easy street.
När jag satt där på bröllopsfesten, mitt ibland alla skratten och all kärlek, och tittade på brudparet, det strålande lyckliga, så såg jag allt som jag inte har - och allt som jag helst av allt vill ha. Jag avundas inte, men suktar efter, den kärlek som min kusin och hans brud utstrålar.
En sal full av människor som samlats för att dela och hylla den lycka som de hittat.
Men jag undrar om jag förtjänar detta? Jag vet att jag skulle kunna göra någon riktigt lycklig - men denna någon har inga ögon eller öron, ingen näsa eller mun. Det är en illusion. En självframkallad bild av någon som sträcker ut sin hand till mig. Jag viftar, ramlar och omfamnar - men säg den vind som låter sig omfamnas?
Men på inget sätt kände jag mig deprimerad och nedstämd igår. Tvärtom. Jag fylldes av så mycket inspiration att det räcker för att gå på en mina eller två framöver utan att sprängas i bitar. Jag såg det nu. Det finns där. Det lever!
Frågan är bara vart? Jag har kanske letat för mycket längs Easy street?
Lyckan gör ont, men det är en smärta som de allra flesta föredrar. Alla vill ha den, alla behöver den. Alla får den inte. Ett beroende utan kick.
Jag går som i ett flow och dras med i flodvågen av glädje och sorg. Alla spolas med och rumlar runt okontrollerat. Det är en slags nödvändig förvirring som bedövar när det kontrollerade känns för stort och plågsamt. En promenad på Easy street.
När jag satt där på bröllopsfesten, mitt ibland alla skratten och all kärlek, och tittade på brudparet, det strålande lyckliga, så såg jag allt som jag inte har - och allt som jag helst av allt vill ha. Jag avundas inte, men suktar efter, den kärlek som min kusin och hans brud utstrålar.
En sal full av människor som samlats för att dela och hylla den lycka som de hittat.
Men jag undrar om jag förtjänar detta? Jag vet att jag skulle kunna göra någon riktigt lycklig - men denna någon har inga ögon eller öron, ingen näsa eller mun. Det är en illusion. En självframkallad bild av någon som sträcker ut sin hand till mig. Jag viftar, ramlar och omfamnar - men säg den vind som låter sig omfamnas?
Men på inget sätt kände jag mig deprimerad och nedstämd igår. Tvärtom. Jag fylldes av så mycket inspiration att det räcker för att gå på en mina eller två framöver utan att sprängas i bitar. Jag såg det nu. Det finns där. Det lever!
Frågan är bara vart? Jag har kanske letat för mycket längs Easy street?
Bilder från helgen
Bröderna Galen - med rätt att partaja!
Härmed har de förklarats för man och hustru.
En förälskad kyss på kyrktrappan.
Det nyblivna Paret Thell.
Tre ess. Tre gringos. Tre mafiosos. Don Corleone och hans söner.
Och La Primadonna!
De börjar närma sig fest. Några dansmoves som uppvärmning inför kvällen. Fy fan så salt jag är i kostym! Jag är livsfarlig, ju!
Jag menar, titta på mig! Nu blir kavaj, skjorta och slips resten av året. Dygnet runt!
Mitt hotellrum. Alla hade varsitt rum. Det var inte mycket - men det var mitt!
Brudparet anländer till festen.
Audi 80 cab. Eller är det Audi 100?
Brudparet avnjuter ett av kvällens många fina tal.
Mina bröder och kusiner på bröllopet.
...och sedan en bild på "alla" kusiner.
Röj på dansgolvet när Sexy back drog igång i högtalarna.
Lillebror försöker lära Mor hur kidsen rör sig på dansgolvet nu för tiden.
Fika och paketöppning dagen efter.
Många nyfikna, och en del lite trötta.
En fin helg
Hemma igen från Karlstad. Värmlänningarna är för härliga ändå. Lite dryga, men oftast väldigt mysiga. Karlstad som stad var väldigt mysigt det också.
Ja så fick Calle Kusin sin Linda. Eller "prinsen fick sin prinsessa" som så många skålade igår. Hela bröllopet var verkligen jättebra och jättefint. Från bröllopscermonin till bröllopsmiddagen till bröllopsfesten till dagens bröllopsfika. Men så har de filat och pusslat på kalaset i ett års tid också.
Vi kom fram till hotellet runt tolvtiden, packade upp och slängde i oss en burgare - och sedan bar det av till kyrkan. Vigseln var fin och mysig, och det bjöds på riktigt vackra sångframträdanden från brudens syskon.
Efter att de sagt "ja" till varandra så blev det lite kaffe på kyrktrappen, och sedan åkte vi till festlokalen för att skåla i champagne och gå på tipspromenad. Därefter väntade middagen där det bjöds på buffé med alla de sorters läckerheter.
Det var utspridd bordsplacering och jag hamnade bredvid en av Calles kusiner från "mamma-sidan" och en av Calles kompisar från Kungsör, och mittemot mig hade jag en av Lindas kusiner samt en av Lindas barndomsvänner. Det var "sådär". De surrade på rätt bra men jag satt mestadels tyst. Jag hade svårt att prata med dem, av någon konstig anledning, och det kändes lite stelt. Det var säkert mit fel, men va fan...
På varje plats låg det en broschyr med lite info om Calle Kusin och Linda, hur de träffades och lite sånt där roligt smått och gott. Sedan fanns det en beskrivning om var och en av gästerna på bröllopet, samt vilken bordsplacering de hade, och det var ett bra sätt att få ett litet hum om alla som var där. Jag hade bordsnummer 16 (såklart) och min beskrivning löd: "Jonatan Björklund - Fotbollsspelande poet och tidningsskribent som söker sin väg i livet. Youtube-artist och Carl-Johans kusin". Det var lite roligt, både "poet" och "Youtube-artist". Folket måste ju ha undrat vad det var för superstar som där smuttade på vinet.
Under kvällen bjöds det på många fina tal, lite musikframträdanden och lite film från barndomen. Bästa talet levererade nog Lindas far. Han är pastor, men han skulle lika gärna kunna vara ståupp-komiker eller artist. Den karln är helt galen på ett alldeles bedårande sätt. Vid ett tillfälle var jag faktiskt på väg att börja lipa. Det var när han pratade om att han bett för Linda genom åren. Bett om att hon ska få bli lycklig och träffa någon som gör henne varm och glad. Sedan sa han "Och en sak ska du veta, Calle. Jag har blivit bönhörd". Det var så fint och mäktigt och där vattnades mina ögon faktiskt.
Sedan blev det dans. Eller dans och dans...efter den traditionella bröllopsvalsen så blev det disco. Jag hade först inte tänkt att dansa någonting, men när Kusin Therese drog upp mig på golvet till The Arks Clamour for glamour så var det kört. Då lämnade jag inte golvet.
Det var bra drag, men när Justin Timberlakes Sexy back drog igång - ja då blev det tokös! Lillebror lärde snabbt Mor några sköna moves, och sedan stod vi där allihopa och pumpade till beatsen. Det var rena rama Harrys-stämningen. Roligast var det när låten Hot hot hot dök upp. Då ställde vi upp hela Familjen Björklund på rad, sedan räknade jag och Lillebror ner "1, 2, 3, 4!!!", och så började vi vagga i takt med Hawaii-rytmerna. De övriga gästerna måste ha undrat vad det var för dåraktig familj som levde rövare - men vi hade skitkul! Storebror filmade det, så jag kanske lägger upp en video framöver.
Det var ju gratis servering, så det slank ner en och annan öl och ett och annat glas vin. Om det var därför som jag alldeles varmblodig vandrade hem i Karlstad-natten vid halv två-snåret vet jag inte - men jag vet att jag var alldeles varm av kärlek när jag vandrade till hotellet. Det var en sådan vacker kväll på så många sätt och vis.
Idag blev det sedan fika och presentöppning hemma hos Lindas föräldrar, innan vi satte oss i bilen hem på eftermiddagen. Många skratt och minnen rikare. Det blev allt två roliga dagar det här.
Ja så fick Calle Kusin sin Linda. Eller "prinsen fick sin prinsessa" som så många skålade igår. Hela bröllopet var verkligen jättebra och jättefint. Från bröllopscermonin till bröllopsmiddagen till bröllopsfesten till dagens bröllopsfika. Men så har de filat och pusslat på kalaset i ett års tid också.
Vi kom fram till hotellet runt tolvtiden, packade upp och slängde i oss en burgare - och sedan bar det av till kyrkan. Vigseln var fin och mysig, och det bjöds på riktigt vackra sångframträdanden från brudens syskon.
Efter att de sagt "ja" till varandra så blev det lite kaffe på kyrktrappen, och sedan åkte vi till festlokalen för att skåla i champagne och gå på tipspromenad. Därefter väntade middagen där det bjöds på buffé med alla de sorters läckerheter.
Det var utspridd bordsplacering och jag hamnade bredvid en av Calles kusiner från "mamma-sidan" och en av Calles kompisar från Kungsör, och mittemot mig hade jag en av Lindas kusiner samt en av Lindas barndomsvänner. Det var "sådär". De surrade på rätt bra men jag satt mestadels tyst. Jag hade svårt att prata med dem, av någon konstig anledning, och det kändes lite stelt. Det var säkert mit fel, men va fan...
På varje plats låg det en broschyr med lite info om Calle Kusin och Linda, hur de träffades och lite sånt där roligt smått och gott. Sedan fanns det en beskrivning om var och en av gästerna på bröllopet, samt vilken bordsplacering de hade, och det var ett bra sätt att få ett litet hum om alla som var där. Jag hade bordsnummer 16 (såklart) och min beskrivning löd: "Jonatan Björklund - Fotbollsspelande poet och tidningsskribent som söker sin väg i livet. Youtube-artist och Carl-Johans kusin". Det var lite roligt, både "poet" och "Youtube-artist". Folket måste ju ha undrat vad det var för superstar som där smuttade på vinet.
Under kvällen bjöds det på många fina tal, lite musikframträdanden och lite film från barndomen. Bästa talet levererade nog Lindas far. Han är pastor, men han skulle lika gärna kunna vara ståupp-komiker eller artist. Den karln är helt galen på ett alldeles bedårande sätt. Vid ett tillfälle var jag faktiskt på väg att börja lipa. Det var när han pratade om att han bett för Linda genom åren. Bett om att hon ska få bli lycklig och träffa någon som gör henne varm och glad. Sedan sa han "Och en sak ska du veta, Calle. Jag har blivit bönhörd". Det var så fint och mäktigt och där vattnades mina ögon faktiskt.
Sedan blev det dans. Eller dans och dans...efter den traditionella bröllopsvalsen så blev det disco. Jag hade först inte tänkt att dansa någonting, men när Kusin Therese drog upp mig på golvet till The Arks Clamour for glamour så var det kört. Då lämnade jag inte golvet.
Det var bra drag, men när Justin Timberlakes Sexy back drog igång - ja då blev det tokös! Lillebror lärde snabbt Mor några sköna moves, och sedan stod vi där allihopa och pumpade till beatsen. Det var rena rama Harrys-stämningen. Roligast var det när låten Hot hot hot dök upp. Då ställde vi upp hela Familjen Björklund på rad, sedan räknade jag och Lillebror ner "1, 2, 3, 4!!!", och så började vi vagga i takt med Hawaii-rytmerna. De övriga gästerna måste ha undrat vad det var för dåraktig familj som levde rövare - men vi hade skitkul! Storebror filmade det, så jag kanske lägger upp en video framöver.
Det var ju gratis servering, så det slank ner en och annan öl och ett och annat glas vin. Om det var därför som jag alldeles varmblodig vandrade hem i Karlstad-natten vid halv två-snåret vet jag inte - men jag vet att jag var alldeles varm av kärlek när jag vandrade till hotellet. Det var en sådan vacker kväll på så många sätt och vis.
Idag blev det sedan fika och presentöppning hemma hos Lindas föräldrar, innan vi satte oss i bilen hem på eftermiddagen. Många skratt och minnen rikare. Det blev allt två roliga dagar det här.
My Karlstad valentine
Igår var jag vild och galen. Idag är jag tom. Eller, igår var jag pinsam. Det stämmer nog bättre. Riktigt jävla pinsam. Jag har bara sett en sekvens på film - men det räcker för att avfärda mig som ett totalt jävla fiasko.
Alltså, det var en rolig kväll på många sätt - men sättet jag ramlade runt på var väldigt ocharmigt. Jag kommer bara ihåg att jag ramlade.
Jag var bara inte gjord för dessa dagar.
Nu bär det av till Karlstad. Det känns lite konstigt. Inte att åka till Karlstad, men att missa matchen idag.
Vi möter ÖSK Ungdom borta idag, och förutom att det är en viktig match så är det alltid fruktansvärt att inte kunna spela. Jag har missat matcher förut på grund av skador, avstängningar och konkurrens - men det här är första gången, som jag kan komma ihåg, som jag missar en match på grund av att jag är "bortrest".
Men missförstå mig inte - jag ser fram emot bröllopet. Det var inget svårt beslut att ta, men det var ett jobbigt sådant. Jag skulle vilja dela på mig och vara på båda ställena. Men familjen går först - så är det bara.
Sedan är jag inte helt säker på att jag fått vara med i helgen ändå, även om jag varit hemma. Jag hade definitivt inte fått starta, och på bänken känns det redan ganska fullt. Men jag vet inte, det beror väl på hur många av de "osäkra korten" som kan vara med och spela.
Men jag hoppas vi vinner. För jag vinner aldrig.
Alltså, det var en rolig kväll på många sätt - men sättet jag ramlade runt på var väldigt ocharmigt. Jag kommer bara ihåg att jag ramlade.
Jag var bara inte gjord för dessa dagar.
Nu bär det av till Karlstad. Det känns lite konstigt. Inte att åka till Karlstad, men att missa matchen idag.
Vi möter ÖSK Ungdom borta idag, och förutom att det är en viktig match så är det alltid fruktansvärt att inte kunna spela. Jag har missat matcher förut på grund av skador, avstängningar och konkurrens - men det här är första gången, som jag kan komma ihåg, som jag missar en match på grund av att jag är "bortrest".
Men missförstå mig inte - jag ser fram emot bröllopet. Det var inget svårt beslut att ta, men det var ett jobbigt sådant. Jag skulle vilja dela på mig och vara på båda ställena. Men familjen går först - så är det bara.
Sedan är jag inte helt säker på att jag fått vara med i helgen ändå, även om jag varit hemma. Jag hade definitivt inte fått starta, och på bänken känns det redan ganska fullt. Men jag vet inte, det beror väl på hur många av de "osäkra korten" som kan vara med och spela.
Men jag hoppas vi vinner. För jag vinner aldrig.
