Goodbye to you, my best friend (Del 2)
I samma veva som jag och Robin gled alltmer ifrån varandra så började jag finna ett allt starkare band i en annan vän.
Joakim Palm och jag hade gått i samma klass sen lekis, men när mellanstadiet tog sin början så splittrades klassen. Trots det var det först då vi började umgås på riktigt.
Till en början handlade det främst om somrarna. Då jag, Jocke och Jag-älskar-barn-mannen bara bodde ett stenkast ifrån varandra så blev det naturligt att vi tre kamperade ihop under dessa varma tider. Jämt.
Vi spelade fotboll, åkte och badade, köpte godis - umgicks, helt enkelt.
Jocke var den där spelnörden som kunde sitta inne på årets varmaste dag och spela Final fantasy - emellanåt luktandes på sina fingrar som han nyss andats på. Han var den där killen som alltid gjorde de sjukt äckliga sakerna, och som alltid gladdes lika mycket åt det.
Men han var samtidigt den där killen som man delade så mycket skratt och lycka med.
När vi sedan började högstadiet så blev umgänget mer konstant. Istället för enbart somrarna och loven så blev det nu mer vardagligt. Vi skaffade långt rock'n'roll hår tillsammans. Gick runt på Kungsörs gator i trasiga jeans och kavaj. Blev ikoner (eller i alla fall inbillade vi oss det.)
När det var dags för gymnasiet så valde vi samma linje - så klart - och framgångssagan skulle fortsätta...trodde jag. Det började bra, allt var som vanligt. Men efter en tid började han förändras - han flummade iväg. Försvann uppe bland moln som jag varken förmådde eller ville nå.
Tillslut var han borta. Kvar fanns bara en sargad man med långt hår och ovårdat skägg. Oftast liggandes på marken.
Jag ser honom ibland och hajar till lika mycket varje gång. Håret är kvar, skägget också...tror jag. Men han verkar inte ligga ner lika mycket. Det är mer bestämda steg. Framåt. Jag vet inte vart han är på väg - och jag är inte säker på att han själv vet det.
Fortfarande flummig, tyvärr. Tror jag.
Jag känner inte den människan. En gång gjorde jag det. Shit vad jag gjorde - på riktigt.
Kvar finns bara minnen av en ljuvlig tid tillsammans - han, jag och Jag-älskar-barn-mannen.
Hej då Jocke. Kom snart tillbaka.
Joakim Palm och jag hade gått i samma klass sen lekis, men när mellanstadiet tog sin början så splittrades klassen. Trots det var det först då vi började umgås på riktigt.
Till en början handlade det främst om somrarna. Då jag, Jocke och Jag-älskar-barn-mannen bara bodde ett stenkast ifrån varandra så blev det naturligt att vi tre kamperade ihop under dessa varma tider. Jämt.
Vi spelade fotboll, åkte och badade, köpte godis - umgicks, helt enkelt.
Jocke var den där spelnörden som kunde sitta inne på årets varmaste dag och spela Final fantasy - emellanåt luktandes på sina fingrar som han nyss andats på. Han var den där killen som alltid gjorde de sjukt äckliga sakerna, och som alltid gladdes lika mycket åt det.
Men han var samtidigt den där killen som man delade så mycket skratt och lycka med.
När vi sedan började högstadiet så blev umgänget mer konstant. Istället för enbart somrarna och loven så blev det nu mer vardagligt. Vi skaffade långt rock'n'roll hår tillsammans. Gick runt på Kungsörs gator i trasiga jeans och kavaj. Blev ikoner (eller i alla fall inbillade vi oss det.)
När det var dags för gymnasiet så valde vi samma linje - så klart - och framgångssagan skulle fortsätta...trodde jag. Det började bra, allt var som vanligt. Men efter en tid började han förändras - han flummade iväg. Försvann uppe bland moln som jag varken förmådde eller ville nå.
Tillslut var han borta. Kvar fanns bara en sargad man med långt hår och ovårdat skägg. Oftast liggandes på marken.
Jag ser honom ibland och hajar till lika mycket varje gång. Håret är kvar, skägget också...tror jag. Men han verkar inte ligga ner lika mycket. Det är mer bestämda steg. Framåt. Jag vet inte vart han är på väg - och jag är inte säker på att han själv vet det.
Fortfarande flummig, tyvärr. Tror jag.
Jag känner inte den människan. En gång gjorde jag det. Shit vad jag gjorde - på riktigt.
Kvar finns bara minnen av en ljuvlig tid tillsammans - han, jag och Jag-älskar-barn-mannen.
Hej då Jocke. Kom snart tillbaka.
Kommentarer
Trackback
