Efterfest
Men jag har inte tid att prata nu, vi ska hem till Kaggen och fortsätta festen. Blir nog Harrys ikväll.
Bara
Skepp o hoj!
Nu ska det bli skönt och komma iväg och dansa bort skallen ett tag. Jag hoppas att det blir så, i all fall. Eller så blir jag väl sittandes tillsammans med en finsk fyllekärring vid spelautomaterna...
Nä, jag hoppas vi får en rolig resa tillsammans. Vi har alla förutsättningar i världen för det. Om det sedan blir jättebra, och så som jag vill, så kanske resan inte behöver ta slut när vi kommer hem på lördageftermiddag. En mellanlandning och sedan fortsätta ut i natten? Ja, varför inte? Det skulle jag mycket väl kunna tänka mig.
But first thing first. Nu drar vi till Åland. Nu ska vi go bananas för en stung.
Radio silence börjar nu. Over and out.
Countdown
Bussen går 13.10 (don't be late) och båten går vid sextiden. Ska bli gõtt, faktiskt.
Tydligen är det barhäng vid Sarra timmen innan bussen avgår. Får se om man hinner dit, annars får man ta igen det på bussen. Fast jag är lite orolig. På sistone har jag utvecklat ett förhållande till alkoholen som gör att jag blir Bror Trötter istället för Bror Glader. Tidigare har jag blivit Bror Toker eller Bror Butter, men nu...bara seg och trött.
Det gör mig lite orolig. Hoppas bara inte att jag går och lägger mig före Far ikväll.
Life
Vissa saker gör så ont att titta på, men det kanske är nödvändigt. Det kanske behöver göra ont för att man ska inse saker och ting. Hur skört det är. Vilken gåva det är. Att allting inte är att ta för givet. Att alla inte får samma chans.
Man vet aldrig hur länge man får vara med och leka.
Men jag hyllar det här, att någonting så viktigt får så stor uppmärksamhet. Det är verkligen ett beundransvärt arbete.
Mina jackor, del 2
Kommentar: Jag kände för en ny skinnjacka och köpte den här på H/M. Eller, egentligen är det ingen skinnjacka - jag vete fan vad det är för plastmatrial - men det duger gott åt mig. Jag ville ha en liten och tajt rackare, och i början älskade jag den - men nu har jag tröttnat lite, faktiskt. Blir nog till att skaffa sig en ny snart.
7. Min trenchcoat-rock
Kommentar: En trenchcoat, eller en längre tunnare rock, har alltid stått på min önskelista - och efter många halvtaskiga och närliggande varianter så köpte jag mig äntligen en på Vingåker. Det är en Tiger-rock och den håller jag mycket mycket kär. Jag har kanske inte använt den så jättemycket än, men den här liraren kommer att hänga med många många år och kommer förhoppningsvis skänka mig mycket glädje.
8. Min gröna vintagejacka
Kommentar: Det här är en liten outsider. Köpt på Brödet & fiskarna och inspirerad av Liam Gallagher. Jag har alltid varit svag för det här kamouflage-aktiga och lite sunkiga, och där passar den här jackan in. Den har hängt med i många år och är en liten favorit. Jag känner mig alltid väldigt häftig när jag har den på mig. Lite rockstar, sådär. Lite Liam.
9. Min arméuniform
Kommentar: Oj, här skulle jag kunna skriva hela tills gryningen. Det finns så mycket att säga om den här darlingen, och den har således synts väldigt mycket på den här bloggen. Men alltså, lite kort, ända sedan jag såg den här på Tradera så har jag drömt om den. Jag la ett bud för många år sedan, men förlorade då mitt bud på 70 kronor stod sig lätt i konkurrensen.
Jag sökte över hela internet efter ett annat exemplar, utan framgång, och gav nästan upp hoppet om den, men så en dag av en slump gick jag in på Tradera igen - och döm av min förvåning då den fanns där igen. Den här gången skulle jag bara inte förlora, och det gjorde jag inte heller.
Henrik Berggren i Broder Daniel och Julian Casablancas i The Strokes är några av dem som burit denna guldklimp, och nu har även jag den i min ägo.
Lite smolk i bägaren är att den där jävla Tord har en likadan jacka, som han köpte på loppis i USA, och det gjorde mig gruvligt irriterad. Därför har jag låtit denna vänta på sitt genombrott - men det kommer, jag lovar. Det kommer.
10. Min svarta vanliga jacka
Kommentar: Jag har egentligen ingenting att säga om den här jackan. Det är en Elvine-jacka som jag köpte på Ego...bara för att liksom. Tror det var Rea eller nåt sånt. Men visst, jag gillar den, passformen är grym. En väldigt bra vanlig jacka.
Kärt barn har många namn
Det är bara att välja och vraka.
Nu ska bara ta en liten liten powernap efter en lååååång dag.
Ah!
Det är väl samtidigt de enda dugliga de gjort.
Kap. "Allt det bästa med dagen efter" 4/7
Dimman lättar, skärpan kommer tillbaka. Där ligger hon. Efter alla dessa år, efter alla tafatta försök till att närma mig, och alla ångestfyllda samtal där man varken kan säga för mycket eller för lite, där ligger hon.
Även fast gårdagskvällen var en lyckokarusell, en vansinnesfärd utan dess like, så kommer jag ihåg varenda liten detalj. Dofterna, färgerna, dina ögon, allting. Hur gammal och blind och förstörd jag någonsin blir så kommer jag aldrig att glömma den här kvällen.
Nu ligger du här och jag vågar inte röra mig. Inte ens andas. Det sista jag vill i världen just nu är att väcka dig. Jag vill bara se dig här och nu, när du sover. Håret i en prydlig och sagolik röra, din kind som ser ut som den varmaste och mjukaste, och dina ögon. Fastän de är slutna så drunknar jag. Drömmer jag?
Nej. Av alla ögonblick i mitt liv är detta det mest verkliga. Jag förbannar alla bilar och fåglar. Alla människor som inte har förnuft att hålla käften en söndagsmorgon. Världen utanför är en fruktansvärd musikal just nu, och jag vill inte att du vaknar till det.
Jag vet, du kommer säkert vifta bort detta som ingenting. Ett dumt och oplanerat felsteg på livets långa vandring. Men jag har aldrig varit gladare över att vara ett felsteg.
Jag vågar inte väcka dig, för jag är rädd att du försvinner då. Snabbare än jag hinner förstå.
Om jag fick önska en sak i livet just nu så skulle det vara ett leende på dina läppar när du vaknar och får syn på mig.
Du är värd denna atombomb, och många många fler."
Nu
Annars har det varit en fin dag. Halvjobbig, men fin.
...och på fredag åker vi på Ålandskryssning med laget. Det ser jag fram emot.
...och igår tog Blåvitt en fasansfullt viktig poäng mot Halmstad. Kung Hysén, Kung Hysén. Bra match, bortsett från den första halvleken. Det vände med Alexandersson. Nu måste han starta i seriefinalen mot AIK! DET blir en match, det.
...och igår kollade jag och Kaggen på Paranormal activity - filmen som tydligen skrämt slag på halva USA och filmen som Steven Spielberg tydligen inte vågade kolla klart på. "Världens läskigaste film" har någon sagt. Förväntningarna var därför onekligen stora - och, visst, det var en läskig film...men jag har sett värre. Som Rec, till exempel. Som ganska många, faktiskt.
För övrigt så tänker jag ofta hur roligt det vore om det fanns ett fik där "alla" samlades på under dagarna. Några sitter där innan jobbet och tar en kaffe och surrar, några tillbringar sin lediga dag där, andra glider ner efter jobbet och tar en kaffe medan man redogör dagens äventyr med någon. En plats där alla träffades varje dag. En samlingspunkt. Ett ställe att gå till när man känner att man inte vill vara ensam. En plats där alla vet ditt namn. Hur fantastiskt vore inte det?
Men annars går jag och tänker på helt andra saker just nu. Andra viktigare saker.
Sunny day
Jag skrev förra veckan att det som kännetecknar hösten mest är väl de här gråa kalla blöta blåsiga dagarna - men tänk, jag hade glömt bort höstdagar som denna idag. Det är ju för fan helt otroligt! Har ni sett färgerna? Som ett underverk. Från och med nu är det dagar som dessa som kännetecknar hösten.
Snart åker jag tillbaka till kindergarden och fullföljer mitt dagsarbete, efter att ha varit hemma några timmar och laddat om.
Även fast jag gick bort mig i förhoppningar och regnbågar så tror jag nu ändå att allting löser sig. På ett eller annat sätt. Jag måste tro det.
Jag blev lite tagen på sängen igår, även fast jag trodde att jag var förberedd på det mesta, och det tog några timmar innan jag repade mig. Men nu finns det ingen tid att gräva neråt. Nu börjar arbetet att gräva uppåt igen, mot drömmen, mot målet.
Vi tar en skål på det.
Jag vill tillbaka till söndag
Och det kommer bara finnas plats för en enda tankeverksamhet idag, och det är att komma underfund med vad som är meningen med detta bakslag.
Jag är lika tom...
Som rumlaren älskar nattlivet.
Som de unga älskar revolutionen.
Som den ängslige älskar gryningen.
Som studenten älskar att drömma.
Som måsarna älskar takåsarna.
Som ett slagskepp älskar lasten.
Som raketen älskar explosionen.
Som Huckleberry älskar floden.
Som trottoaren älskar förloraren.
Som tjackpundaren älskar sin barndom.
Som Theo Jensen älskar gitarren.
Som jorden älskar månen.
Som sjömannen älskar havet.
Som tågen älskar rälsen.
Som fångar älskar flykten.
Som barnen älskar julen.
Som korten älskar turen.
Som Romeo älskar Julia.
Som jag älskar dig.
Säg den dröm som varar
Jag hade tagit ut segern i förskott, även fast jag visste att ingenting var klart - och nu står jag där och känner mig mer besegrad än någonsin.
Fan vad lätt det är att flyga iväg.
Fast det är inte mig det är synd om. Det synd om de som ville men aldrig fick. De som hoppades men aldrig fick hoppa. De som vågade men aldrig fick utmana.
Nu är frågan; vad fan ska jag göra nu? Jag som hade allting utstakat, vart tar jag vägen nu? En sak vet jag, jag kan inte vara kvar här. Jag måste bort, om än bara för ett ögonblick.
Jack Daniels - när du får oväntat besked.
Den ljusa höst jag sett fram emot blir nu mörkare i takt med löven som faller ner. Snart har de fallit klart. Träden står nakna och övergivna. Jag vill inte falla med dem.
Det här är verkligen astråkigt.
Mina jackor, del 1
Ska jag berätta en sak? Jag är en jackoholic. Japp, det sant.
Jag älskar jackor och har fler än vad jag hinner använda. Som jag ser det så är jackan den bästa, snyggaste och viktigaste av alla klädesplaggen. Jackan säger allt om dig - vilken typ av person du är, vilket parti du röstar på i valet och vilket slags pålägg du har på smörgåsen. Allt!
Det spelar ingen roll hur snygga skor eller byxor du har, om du har någon huvudbonad eller någonting runt halsen - jackan styr helt och hållet allt.
Aja, skit samma. Nu är det som så att jag inbillar mig att ni allt är lite småintresserade av hur mina jackor ser ut. Va, eller hur? Jodå, erkänn. Jaja, ok då, om ni verkligen vill så kan jag väl lägga ut bilder på alla mina jackor. Men det är bara för NI vill det och för att JAG är så snäll!
Av sympati så har jag klippt bort mina allra gräsligaste modellansikten. Snällt va? Ja, sån är jag.
1. Min kavaj-rock-jacka
Kommentar: En väldigt snygg liten sak som jag köpt på H/M. Jag fastnade för "armé-axlarna" och detaljerna i övrigt. Det känns lite uniformsaktigt, och jag är en sucker för uniform. Sedan älskar jag kragar, och i synnerhet uppfällda kragar - vilket gör den här saken till en liten baby bland mina jackor.
Brolin ser nöjd ut i bakgrunden.
2. Min lite tjockare skinnpaj
Kommentar: Jag ville ha en skinnjacka och föll för den här utan krage. Jag gillade den i början, men med tiden har den tappat lite i status. Den är lite för "bylsig" och lite för "MC-aktig" tycker jag nog just nu. Men sånt ändras, och snart tycker jag nog om den igen.
Men Brolin tittar bort och det symboliserar väl lite hur jackan står sig idag i min garderob.
3. Min fantastiska regnjacka
Kommentar: Har ni sett vilken grann skapelse! Är den inte helt enorm snygg? En grandios lila färg i mycket smakfulla mönster - och sedan en liten cyklist på det. Jag var bara tvungen att köpa den. För 10 kronor, dessutom. Me like. Brolin också.
4. Min svarta kavaj
Kommentar: Det här är ju en riktig sköning. Kolla in passformen - som ett smäck! Sånt hör inte till vanligheterna när det gäller mig och kavajer, att det sitter som ett smäck, men här har vi tamejfan en 10-poängare! Förstå min lycka när jag fann denna kavaj på Myrorna. Oj oj oj... Jag älskar den och använder den a lot.
Brolin har fastnat med blicken av förföring.
5. Min bruna skinnjacka
Kommentar: Ja, det här var lite wild kanske man kan tycka? Men så här var det; alla andra - VERKLIGEN ALLA - gick omkring i den svarta varianten av den här jackan, och eftersom att jag ville ha den, fast ändå inte eftersom att alla andra gick omkring i den, så tänkte jag: "Ha! Jag köper den bruna istället!". Dels för att jag tyckte att den var snygg, och dels för den inte var lika vanlig. AJA, SKIT SAMMA!!! I like it. Ibland. Det gör Brolin med, som ni ser.
Liar liar
Det är svårare att få tag på Håriga magen-mannen än Usama Bin Ladin - men snälla, om ni ser honom...be honom ringa mig.
Dagens göteborgare
där jag drog mig själv för dig i smutsen och folk log åt mig bakom ryggen.
"Titta på den där clownen, han är alltid sådär".
Och du - så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter.
Jag tänker aldrig på dig.
Bara ikväll.
Hör av dig nån gång.
Vet du inte, ett sprucket hjärta är ett sorgligt sätt att starta nånting nytt.
Så många platser lever inte mer
nu går jag bara förbi där jag försökte få dig att le.
Och alla nätterna på Åvägen
vi höll oss kvar till gryningen.
Jag har aldrig skrattat så länge.
Och jag önskar att jag inte blev kär i dig.
Och jag önskar att jag blev mer kär i dig.
Jag tänker aldrig på dig.
Men bara ikväll."
Rättelse
Presenterna bestod av spelet Geni, som är en svensk variant av TP, samt Guns'n'roses-gitarristen Slash självbiografi. Två väl mottagna presenter, hoppas jag.
Nu är den saken utredd.
En liten skräll
Det här är min favorit från Sonic boom. Det är låter nästan lite Backyard babies över det hela.
In my mind my dreams are real
Jag hoppas och längtar, men tar inte ut någonting i förskott.
Hösten ler fortfarande. Jag känner välbehag i tillvaron just nu. Det finns saker att se fram emot väldigt mycket, och väldigt mycket att se tillbaka på med värme och glädje.
Jag känner mig starkare än på mycket länge och det gör mig bra. Nästa steg är att få ut någonting av det. Någonting mer konkret. Jag tror, jag hoppas, jag vill.
En höstsaga
När Kaggen kom i lördags så hade han en flaska med sig. Jag vet inte om det var mousserat vin eller nåt liknande, men vi skålade i alla fall. Oklart för vad.
Men det var i alla fall roligt att vara "vi tre" igen och det var precis som the good old days.
Japp, the good old days, sannerligen. Bläckfisken kom igång ordentligt tack vare Geni och JD - och ett tag var det väldigt ovisst om vi skulle få med oss honom ut.
Och Kaggen körde precis som vanligt med sina, i hans ögon, coola poser - som bara ser skitnödiga ut.
Hur som helst fick vi igång en jävla fin stämning, och kvällen var vår att fånga.
Hur det blev med den saken skiljer sig från person till person, men sammanfattningsvis var det en bra lördag. Det här är jag.
På vägen till krogen hittade Kaggen en kundvagn, som så många gånger förr, och Bläckfisken var då inte sen att hoppa i. Se så glada de är.
Kaggen blev lite för övertänd ett tag och ville skjutsa ner Bläckfisken i ån, men det ville inte Bläckfisken som satte stopp för det hela.
Så fortsatte resan. Titta här på den skäggiga mamman och hennes jättebebis.
Se så glada de är! Kaggen var alldeles lyrisk.
Men så fick han Jackass-feeling igen och tog sats mot trottoarkanten med den skrikandes Bläckfisken. 
Det gick inte bra. Bläckfisken slog i röva och "ojade" sig, till Kaggens sadistiska förtjusning.
Sedan var det Kaggens tur att åka kundvagn. Se så glad han är. Som ett barn på julafton.
Därefter var Bläckfisken tvungen att stanna för att dra upp byxorna.
Den här skäggiga bebisen är egentligen roligare än den förra. Mer passande, om än läskigare.
Resan fortsatte sedan till bankomaten, där människorna i den långa kön tittade undrande på oss, för att sedan gå vidare över torget som kryllade av polizia. Det bekymrade oss dock inte nämnvärt, men däremot bekymrade det polizia - och framme vid gamla Rolling Rock tog resan slut då en polis stannade oss med ordern "Stanna! Den där får ni gå tillbaka med där ni hittade den!". Det smartaste hade varit att säga att vi hittade den övergiven alldeles runt hörnet, men Kaggen kläckte istället ur sig "Va fan, ska vi verkligen behöva gå tillbaka hela den långa vägen över bron där vi hittade den???". Polisens svar blev mycket väntat "Ja".
Då tog vi beslutet att låta Kaggen gå själv med vagnen, medan vi gick till Harrys. Dock hann vi inte långt innan en andfådd Kaggen kom springandes bakom oss. Han hade då gått en bit, tittat sig runtomkring , kastat iväg kundvagnen in i en lyktstolpe och sedan kutat snabbt därifrån.
Sedan gick vi in. I alla fall jag och Bläckfisken. Kaggen däremot blev stannad av vakten som tittade på honom och sa "Om du inte får mutta ikväll så kommer du aldrig att få det". Ja, nu vet du vad du har att vänta dig resten av livet, Kaggen.
Så var det med den saken.
Jorå, jarå, nerå....
Jag vet inte, vi kanske är färdiga men den här dansen? Behöver testa lite nya marker? Kanske var dumt att inte gå till Raw och Blondie Bubble Boy och Rostis? Fast Tord och Bruce gillade tydligen inte stället, eftersom att de kom till Harrys - men vad jag vill minnas av Raw när vi var där för några år sedan så var det hyfsat.
Äh, det var kul hemma hos Bläckfisken i alla fall. Lite Fifa 10, Youtube, Geni och JD gjorde susen. Åtminstone för Bläckfisken som fick hinka i sig i massor eftersom att jag svarade rätt på Geni-frågorna hela tiden. Sen kom Kaggen och drog ner stämningen. Närå, det blev party och kundvagnsrace, innan man blev lite låg på Harrys. Men bara lite. Man är inte lika pigg som för 3-4 år sedan. Jo, jo...
Men jag var inte ensam om att vara trött inne på Harrys. Eller hur var det egentligen?
Nu blir det Donkan innan färden styr hem mot Kungsör.
Do it for me now
Som så många gånger förr (både i verkligheten och här på bloggen) så befinner jag mig i Resident Bläckfisken. Det är han och jag nu. Kaggen, den faan, han tyckte att det var viktigare att spela innebandy (och förlora) en lördagkväll, så han kommer senare. Mycket senare.
Via centralt placerade källor vet jag att det festas på andra ställen, i Kungsör, och det gör mig lite ledsen. Inte för att det festas, men för att jag inte är där. Fast å andra sidan; det är inte ofta man träffar Bläckfisken nu för tiden, så därför kan jag inte vara ledsen.
Jag vet inte om Harrys är min vän ikväll, på sistone har vi varit lite osams, men det känns som att det kan vara en sån där fin kväll ikväll. Jag hoppas det.Det är så tråkigt att vakna dagen efter och känna, och skriva, att "gårdagskvällen var ingen höjdare".
Ikväll vill jag skrika "And we are winning!".
En dag i livet
De uppradade affärerna slåss om våran uppmärksamhet. Utifrån ser de alla likadana ut, men de bär alla på något eget och unikt. I alla fall vill de tro det. Röda lappar skriker och blinkar. De strider för våra ögon och hjärtan, våra pengar, men det är inte alla som får ta del av oss. En del lockar oss så mycket att de inte förmår att hantera det, vi är för många, medan andra får sitta ensamma och se oss vandra snabbt och obekymrat förbi. De gör inte ens ett försök att hindra oss. De har kanske redan gett upp. Eller också väntar de bara på att visaren ska springa i mål och släppa dem fria.
Tre pojkar från ett helt annat land står och spelar rytmiska trummor och sjunger på ett främmande språk. Om jag blundar så befinner jag mig på andra sidan jordklotet, i alldeles för mycket kläder. Vi står och trängs och glor på dem som djur på ett zoo. En del av oss tar bilder. Undrar vad de där tre pojkarna tänker egentligen?
Vi är många som vandrar gallerian upp och ner. Fruktansvärt många, som myror i en stack. Vi kliver över varandra och på varandra i våran jakt på att ta oss framåt. Ibland måste jag knuffa till någon för att visa att även jag går där. Men de har så bråttom att de inte ens hinner bli arga över knuffarna.
En sak i varje arm, fram med kortet, "ritsch" och sedan koden, "Varsågod" och "Tack och hej", fort fort iväg till nästa inköp.
Det luktar mat-os. Luvligt. Magen gnäller för sin överlevnad, men jag har ingen att sitta med. Jag skulle kunna sitta själv och glo på myrorna, men de är så många och har så bråttom att det inte finns någon tjusning i det. Jag skulle bara bli åksjuk.
Parkeringen är ett slagfält där alla bilar slåss om utrymme för att parkera lite tillfälligt. Avgaserna sprutar i takt med att vi alla varvar våra motorer. Det är en maktdemonstration. Störst går först och starkast vinner, precis som i livet. Men jag tvekar inte ett ögonblick för att hävda mig. Jag och min lilla Polo tar striden för överlevnad, och även fast de andra tutar och varvar för att skrämma oss så bekommer det oss inte. Vi sicksackar mellan de fula asen, tar genvägar, tar fulingar, och tillslut så vinner vi.
På vägen hem mästrar musiken. Från högtalarna hörs "Soon I'll grow older, but God knows I haven't lived yet. Before tonight's a memory, let's go out. I am still young". Jag lyssnar, jag sjunger med, och så får det bli.
Huah!!!
Och när allting blir kallt, och det regnar överallt... Ja, då ses vi på lördag, ja då ses vi på lördag, ja då ses vi på lördag nånstans. JA DÅ SES VI PÅ LÖRDAG NÅNSTAAAAAANS!"
Gat däm it, jag känner mig upprymd i all min stillhet. Det vilar något pirrigt och glatt inom mig som bara vill UT, UT, UT!
...och ut vi ska. Ikväll.
Fram till dess, ja då har jag lite stuffs att fixa med. Det blir en tur med Tobbe, en roadtrip runt krokarna. En Broder Daniel-skiva i stereon att skrika mig hes till och ett humör som skulle kunna knäcka ett helt huligangäng.
Kör mig vart du vill, för jag ramlar aldrig hit igen.
Men Cirkus Möller var ju en smärre besvikelse.
Hakan
jag hör att han är allt jag inte var.
Och jag hör att du är säker nu
jag vaknar med den tanken varje dag.
Och jag hör att han är den rätte
ja de säger att du verkligen menar det..."
When we were winning
Jag vet, jag vet - jag har inte den renaste och klaraste rösten, och jag vet, jag vet att jag ibland sjunger fel ton. Men herregud - mitt scenspråk är helt otroligt! Jag är ärlig, cool och nästan lite mystisk när jag släpps lös på en scen.
I och för sig har jag aldrig stått på en scen och uppträtt i musiksammanhang, men mitt golv på rummet duger mer än nog för att övertyga mig om att jag skulle äga scenen. Helvete, jag skulle skicka de där små paltarna på ett expressflyg till Sydpolen om jag ställdes bredvid dem.
Är det någon som inser hur grym jag är? Eller är det bara jag? Jag och rötjutet?
Annars sitter jag och tittar på det här och minns tillbaka. Det var...ja, ju längre tiden går ju mer fantastiskt blir det. Tro det eller ej.
Nästa sommar är långt borta, men det här är en tröst i sig.
Jag tar det ikväll
I filmen Tillsammans finns den fina repliken: "Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam". Jag har en ny. Hellre dricka folköl tillsammans än rödvin ensam.
Men va fan, det är okej. Ikväll är det okej. Det har varit en ganska seeeg dag, och sånt tar faktiskt på krafterna. Så lite me-time är kanske inte så fel, även fast det knappast är någonting som jag är svältfödd på.
Äh! Jag skulle hellre ta en folköl, eller till och med en Fanta, tillsammans med friends än att sitta ensam och dricka vin, men va fan. Jag vaknade nyss. Imorgon, däremot, då blir det andra bullar. Eventuellt en Riddarkväll!
Ikväll ser jag annars fram emot Cirkus Möller. Av trailern att dömma så känns det lite som Hey Baberiba-stuket, men vi får väl se.
...och Blåvitt leder med 3-0 just nu!!! Alex gjorde mål!!! En mycket kvalificerat prestation från en svår vinkel!!!
Kanske kanske?
Dagens göteborgare
"Och du var full och jag var full
i aprilsolen.
Du är den sortens flicka jag gillar
för du är tom och jag är tom.
Och egentlingen är du inte kär i mig
och egentligen är det okej med mig.
För jag blir aldrig kär i nån
sånt där är slöseri med tid.
Men då slösar vi bort våra liv.
Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på.
En kyss innan du går
en kyss att bygga en dröm på."
Verkligen verkligen hjärtgripande
Såja, såja, lilla barn. Spill inga tårar för mig.
En fråga för Hjärnkontoret
Ni vet det här äckliga och jobbigt populära bandet Tokio Hotel? Ni vet deras sångare? Är det en kille eller tjej? Jag kan baske mig inte komma underfund med vilket kön denna den tillhör. Personen i fråga heter tydligen Bill (jag har Wikipediat det), men det säger mig inte så mycket. Näe, det är en luring det här.
Jag menar, denna den har ju klart feminima drag - men samtidigt utstrålar denna den något pojkaktigt. Vilken nötknäckare, alltså!
Jag tänker inte slänga ut en fråga, för det är så pinsamt om ingen svarar. Så jag fråga mig själv: är det en pojke eller flicka vi har att göra med?
10:49
Dagen idag är väl det som kännetecknar hösten mest. Grått, blött, lite blåsigt och halvkallt. Eller är det ljummet? Jag har blivit lite avtrubbad när det gäller temperatur och sånt, man blir väl det när man jobbar på utedagis i 4 år.
Klockan 7 i morse var det i alla fall bäcksvart ute. Bara så att ni vet.
Nu sitter jag på "håltimme" mellan klockan tio och två, sedan åker jag tillbaka och jobbar fram till halv fem. Det passar ganska bra en dag som denna. Nu har jag tid att skriva lite, och det kommer jag att göra uppe på biblioteket.
Annars då? Ja, det är torsdag. Satan i helvete vad veckorna flyger! Det är snart helg igen. Det känns som en sån här helg då alla kommer att vara trötta, bortresta, på jobb eller panka. Hoppas inte. Jag vet att jag alldeles nyss sa att det inte blir något mer festande för mig på ett tag, men nu när jag är bäst igen så känns det som att helgen är min vän igen. Jag är sugen på att ta tillbaka titeln som The King of darkness.
Men räkna inte med, eller räds inte, några skandaler bara för den sakens skull. Mina dagar som den sorgliga och jobbiga narren är över. Nu vill jag bara skratta, dansa och älska.
Jag vet inte, men det känns som att vi behöver en grym kväll i helgen. För att fira att vi alla klarade av en vecka till. För att hylla oss själva lite grand. En fest för oss. Ja, kanske det.
Dagens sanning
och ta dig långt härifrån.
Och jag var 13 år
13 år, för 10 år sedan.
Jag går genom löven
som faller ifrån träden.
Känner mig som en främling
ingen ser, ingen ser längre.
Sitter på ett stängsel
och håller takten med foten.
Barnen leker
leker i eftermiddagsolen.
Jag vill se dom där skyarna igen
jag vill försöka igen.
Den här gången, den här gången kanske världen förstår oss."
Dagens lärdom
Att med ansiktet mot bilen och ryggen mot jobbet höra sitt namn eka...det känns. Jag hör det fortfarande.
- Jonatan!!! Neje...Jonatan!!!
Bäst just nu, just nu klockan 15:50
En av de största
Mitt första minne av honom är givetvis ifrån VM-94, men då enbart tack vare hans rastalockar på huvudet. Visst gjorde han ett fint mål i bronsmatchen mot Bulgarien, men det var håret som stack ut.
En lite rolig grej att tänka på; vad hade hänt om Henke gjort mål i förlängningen i kvartsfinalen mot Rumänien när han fick öppet mål på en retur efter Kennet Anderssons skott? Då hade Sverige vunnit med 3-2, det hade inte blivit några straffar och Thomas Ravelli hade inte blivit den för evigt ihågkomna hjältemålvakt han är idag. Hade VM-94 inte blivit samma klassiska fest då (utan straffarna)? Hade Henkes karriär tagit en annan riktning då? Mmm, omöjligt att svara på.
Men - det blev ju ganska bra ändå i slutändan. Fast det dröjde fram till 1998, och Lars-Tommys inträde innan Henke blev en "kugge" i landslaget. Innan dess var han ju mest på bänken eller på mittfältet.
Sedan blev det Barcelona, och där trodde jag inte att han skulle klara det - men det gjorde han. Därefter Man United, och det var en riktigt rolig period att titta på. Jag trodde väl även där att han inte skulle klara det - men, det gjorde han. Han var helt enkelt en världsspelare.
Tack för allt Henke. På återseende?
Ett av livets små underverk
Hur som helst, därför är jag mycket glad, och nästan lite stolt, över att jag gillar blodpudding. Eller "gillar" är fel ord, jag älskar det. Nej - jag avgudar blodpudding. Det har jag alltid gjort, ända sedan barnsben. Jag känner mig alltid lite mallig när det serveras blodpudding och personen bredvid mig rynkar på nästan medan jag trycker in delikatessen i munen.
Vet inte varför det har blivit så att jag säger "nej tack" till vilken normal mat som helst och frossar i blodpudding, som 98 % av Sveriges befolkning får kväljningar av bara att tänka på. Kanske blev jag itvingad det som barn, och på så sätt lärde mig att tycka om det? Fast då borde jag rimligtvis även älska fläskkorv (läs; julkorv) som Far på ett tyranniskt sätt försökte lura i mig medan tårarna sprutade längs mina kinder. Det var något om att det skulle vara bra för "de röda och vita soldaterna i magen", men den gubben gick jag inte på minsann.
Skit samma, blodpudding är bland det godaste och lyxigaste jag vet. Tyvärr får jag inte äran att förtära denna ljuvliga maträtt så ofta nu för tiden, men häromveckan serverades det på dagis - och det gav mig blodad tand (ha ha) så därför beställde jag hem det och igår kväll var det feststämning vid middagsbordet. I alla fall i min hörna.
En tisdagkväll med eftersmak av glögg
Här har ni kvällens date. Jag och Mor och en biofilm. Är det inte för jävla fint?
Vaddå? "Mammas pojke"? Ja, kanske det - men vem kan klandra mig? Jag menar...den där bönan är ju som gjord för att äta.
Det blev Bröllopsfotografen, filmen som alla verkar ha sett nu, och det var en trevlig upplevelse. Jag hade förväntat mig skratt, och det fick jag. Vad jag däremot inte hade förväntat mig var det djup och allvar filmen pumpade ut. Jag blev nästan lite...ja, tagen.
Filmen är rolig, men även ganska mörk. Just de där mörka sidorna var det jag uppskattade mest, konstigt nog. Det var någonting fint över det hela, trots allt.
Fast slutet kändes lite rumphugget. Lite för tvärt och enkelt, sådär. Det var som att man hade byggt upp för mycket för att kunna avsluta så där, och det var lite synd. Jag hade gärna sett en lite "fylligare" avslutning. Va fan hände med allt, liksom? Det drar ner betyget till en trea - men allt som allt var det som sagt en trevlig upplevelse.
Det är väl bara Ulf Malmros som kan göra såna här filmer egentligen. Sedan är nog Tuva Novotny en av Sveriges finaste. Kanske världens? Det har jag alltid tyckt.
Roligast just nu?
Han är tveklöst roligast i Roast på Berns där han alltid får mig att, nästan, vika mig dubbelt. Dels älskar jag hans dialekt, det är någonting visst med finska ändå, som förhöjer allt han säger och gör det roligare, och sedan gillar jag hans allt som oftast bitska tonläge. Ja, det är en riktigt rolig filur det där.
Min framtid i tre steg
1. Resa bort ett tag, några månader.
2. Skriva klart boken, se nya saker, andas ny luft, växa lite.
3. Komma hem med en förhoppningsvis färdig bok, i värsta fall skaffa ett jobb, flytta hemifrån.
Han är inte jag längre
Fram till i söndags så kände jag mig som en av killarna i videon. Gissa vilken?
Hard Slap Knocks Kid Out Cold - Watch more Fights
Coolt att tända, dumt att röka
Nää, det ska jag inte - men ibland önskade jag att jag hade ett paket cigaretter i fickan. Inte för att jag har något behov av det, men för att det ser så jävla coolt ut när man tänder en cigarett. I alla fall på vissa människor. Om man gör det rätt, typ som på bilden.
Jag kan tänka mig att köpa cigaretter bara för att tända dem. Woody Allen röker i öppningsscenen av Manhattan, men bara för att han tycker att han ser så sexig ut med cigarett i handen. Dock tar han bara munbloss, för annars får man lungcancer. Det är kanske en idé.
Nej. Jag är glad för att jag inte röker. Att röka är nog det dummaste egna beslutet en människa kan ta. Och det luktar verkligen skit. Och sedan är det inte hälsosamt - visste ni det? Det är faktiskt jättefarligt. Samma sak med snusning. Så det så!
Men jävlar vad vackert det är att tända en cigarett.
Grrrreat!!!
Första halvleken var väl inte så mycket att hänga i julgranen - men den andra halvleken, den var riktigt rolig. Kamp, nerv, spänning, Nicklas Alexandersson och tillslut en seger. Mycket, mycket, mycket viktigt.
Nu ser jag fram emot Roast på Berns. Tydligen kommer det att vara någon form av catfight mellan Petra Mede och Cecilia Frode, där Frode är den som går till attack mot komikerna och ståupp-komiken rent allmänt.
Det kan bli väldigt roligt att titta på. Hon är allt lite rubbad i skallen, den där Cecilia Frode.
Ja...och så ska Markoolio roastas också.
Måndag hela veckan
Att jobba är inte att leva, det är ett nödvändigt ont. I alla fall för min del. Vissa lever för sina jobb, vissa lever genom sina jobb och andra lever tack vare sina jobb. För mig handlar det om tillfällig överlevnad.
Jag älskar barn, och jag älskar barnen, men detta är inte min grej och har aldrig varit det. Eller jo, ibland har det varit det. Men efter ett tag har jag insett att det inte är hållbart i längden.
Jag såg en film i helgen där en av karaktärerna sa åt en annan karaktär att "blunda och tänk, och säg vad du helst av allt vill hålla på med i livet". Svaret blev "att driva ett hembärge för hemlösa". Jag gjorde själv samma sak strax därefter, och då blev svaret "att vara sångare i ett världsberömt rockband". Ja, sån är jag. Det är lite naivt, men ärligt.
Ska jag då försöka fånga den drömmen, eftersom att det är det jag vill göra i livet? Nej, så naiv är jag inte. Jag vet mina begränsningar, och att jobba och slita för någonting som med 99,9% sannolikhet inte skulle slå in, det är det inte värt.
Då gäller det att hitta andra vägar för att bli så lycklig som möjligt. Jag har några vägar att välja mellan. Några är korta och några är långa, men tack vare att jag tror på dem och mig så blir de inte lika jobbiga att vandra. Det känns bara spännande och inspirerande, nästan lite pirrigt, och bara lite lite läskigt.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Men nu ska jag måla mina egna stjärnor på himlen. Det blir någonting att följa, när de andra stjärnorna att önska efter inte lyser för mig.
När grannarna bara spelar innebandy, när någon pepprar kulor i trasdockor, när en annan bara pluggar, när någon styr kosan mot andra sidan Atlanten och när någon annan startar upp ett nytt liv - ja, det då jag sitter och tittar på Väderlekrapporten på TV4.
Men snart börjar ju Roast...
Nya planer
Sedan är det som så att under den här skrivpausen så har jag gått och funderat, och i takt med att jag bråkat med livet och att saker och ting har bråkat med mitt hjärta så har jag kommit på andra riktningar för den här boken. Detta medför dock att jag måste skriva om väldigt mycket. Mycket av det jag skrivit skulle kunna passa in i de nya här riktningarna, men väldigt mycket måste också skrotas.
Det kan nog bli lite jobbigt, men väl värt det. Det blir bättre så här känner jag, även om det tar lite längre tid. Men har det tagit så här lång tid så gör det inget om det dröjer lite, lite längre.
Psst...
Men de skulle bara våga röra mig. Gör de det så ska jag ställa till med ett sådant satans helvetes liv att de inte kommer kunna sova fram till jul. Det ska de fanimej ha klart för sig!
Men som sagt, det är lite hemligt, så säg ingenting om det här.
Min plan
Jag tycker om det där, lite längre slingor och lång lugg. Helst ska luggen vara längst av allt. Vi får se hur det blir.
Helan & Halvan är här igen
Kvällens utmanare var en riktig tjurskalle och dålig förlorare, vilket gjorde det hela roligare, och sedan gillar jag Filip och Fredriks lite släpigt kaxiga inställning till alla tävlingarna.
Annars noterar jag att Filip lägger på sig ett par kilo för varje ny produktion han gör, medan Fredrik mer och mer börjar bli väldigt medveten om sin status i media-Sverige.
Aja, som jag sagt tidigare - det här är inte deras bästa program, men ändå helt okej underhållning.
Nu ser jag fram emot deras debutroman, Tårtgeneralen, som kommer inom kort.
Bara en gång till...
Det här är min avskedspresent till det gamla. Lyssna på mina ord.
The king is back
Jag tog en promenad idag. Det var bra. Bland det bästa jag gjort på länge, faktiskt. På den här promenaden fick jag tillbaka mitt självförtroende och allt skit jag samlat på mig de här senaste månaderna föll av mig för varje steg jag tog. När jag var framme, hemma, igen så var det bara jag kvar. Ren, ny och full av revansch och lust.
När jag gick och svängde med armarna på min promenad så kom det tillbaka till mig igen. Jag är bäst och snyggast i världen, och jag är redo att lägga den under mina fötter igen. Det är fortfarande jag mot alla andra, men den här gången är det på mina villkor. Den här gången är det jag som vill det. Det är JAG mot alla andra, och inte alla andra mot mig.
En klok kvinna sa till mig "Du måste börja mogna. Väx upp!". Hon sa det inte för att vara elak, även fast henns röst var mycket bestämd och kraftfull. Hon var brutalt ärlig, och det var för mitt eget bästa. Jag tänkte inte så mycket på det just då, men allteftersom la jag mer vikt i hennes ord - och nu kan jag konstatera att det påverkade mig väldigt mycket.
Jag tror att jag ska skratta lite mer igen. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag tror jag ska bli den där killen som folk tycker om igen. Inte för att jag måste, utan för att jag är det. En kille att tycka om. Så varsågoda, kom fram och älska mig. Kom så nära ni vill, jag ramlar inte längre. Jag ska försöka sluta dricka fel och jag ska försöka sluta lägga energi på saker jag inte kan påverka.
Man kan säga att det har varit lite så här; jag dansade med en flicka, hon dansade mig galen. Sedan dansade hon med Rickard på trottoaren. Och det var så magiskt, men sedan blev det tragiskt. Det var inte romantiskt, men mycket logiskt. Den logiken slog mig mycket hårt.
Jag är väldigt tacksam, men ingen ska längre behöva fråga hur jag mår. Det ska synas. Jag behöver inte dansa på borden och jag behöver inte gömma mig i min grotta. Världen är min scen igen, och jag är redo att vara den självklara stjärnan igen. Ni får kasta lika mycket flaskor som rosor på mig om ni vill, livet har byggt en sköld runtomkring mig. Så länge ni inte tar fram bazookan så ska nog ingenting få mig på fall igen.
Jag är tillbaka, bäst i världen igen.
Att må som man förtjänar
Vaknade upp med en atombomb i huvudet idag. Blev det verkligen så hårt igår? Det kändes inte som det. Vad jag vill minnas så satt jag mest vid bordet.
Kvällen blev ungefär som jag hade förväntat mig. Trevlig och så där. Jag hade i och för sig hoppats på att ha lite roligare, elle ganska jävla mycket roligare, men jag hade inte dansskorna på mig igår. Visst är det upp till mig hur pass roligt jag kan ha det, men i vissa fall tror jag inte på det här uttrycket "det blir så roligt som man gör det till". Har man inte rätta känslan så har man inte.
Det känns som att jag inte kommer att dricka någonting nu på ett bra tag framöver. Det ger mig ingenting längre. Förut blev jag alltid glad och bra på lördagskvällarna, men nu blir jag bara trött och deppig. Jävligt trött och deppig. Jag satt fanimej och gäspade redan hemma hos Blondie Bubble Boy på eftermiddagen. Näe, nu får det vara bra för ett tag framöver.
Jag förstår att folk undrar vad fan det är med mig. Den lilla glada clownen dansar inte på borden längre och ingenting han säger får folk att bli glada nuförtiden. Jag vet, men jag kan inte spela någonting jag inte är. Inte längre.
Jag antar, vädjar om, att det här är en fas, och att det går över inom kort. Jag hoppas inte att jag förlorar alltför många vänner under tiden.
För andra eller tredje året i rad vann jag träningspriset, och det hade jag väl förväntat mig. Ett som är säkert dock är att jag inte kommer att vinna det nästa år.
Årest målskytt och buse blev Lingen, och årets rookie blev Kosar. Jag var inte riktigt med på vad Malle fick för pris, men kan det ha varit årets nyförvärv? Kotten fick pris för årets mål, Melek fick U-lagets pris som bästa spelare och Tage Nilssons vandringspris för Årets KBK:are gick för första gången till Lingen.
Ge mig nåt som tar mig någonstans ikväll
Sedan har jag köpt en regnjacka på återvinningen. Den kostade 10 kr och är i mina ögon alldeles fantastisk i all sin enkelhet. Mycket lila inslag på en skitig vit färg gör jackan väldigt fräck, och nu hoppas jag att det kommer att regna väldigt mycket framöver så att jag blir den coolaste katten på hela dagisgården. Ja, förutom Proppen då - henne slår ingen. Om det görs en till Kill Bill-film i framtiden så är hon given i huvudrollen.
Division 6-KIBK vann och min bästa kompis gjorde 4-5 mål. Men det hade jag också gjort, minst, mot det motståndet. Annars gillade jag Nisses rallarsving mest. Det är alltid underhållande med lite känslor på planen.
Men nu har jag inte tid att sitta här och babbla. Det står lite krämig pasta på bordet och sedan ska jag till Blondie Bubble Boy och värma upp lite inför kvällen.
17 okt
Idag blir det innebandy, förpärla och KBK-fest för hela slanten. Innebandy klockan ett, där tydligen Bruce ska göra debut på en innebandyplan. Det är KIBK's division 6-lag det handlar om, alltså. Sedan en "ihopsamling" någonstans innan vi drar vidare till Centralskolan (japp, Centralskolan) för lite mat, sång och dans?
Till sist säger vi grattis till Roastmaster som fyller 30-2 idag. Ha den äran!!!
I am a dark star
Dagen idag har varit regnig, blöt och lite våt. Ett riktigt ruskväder är vad det har varit. Idag har det bara varit jag och en annan vikarie som jobbat, så vi tog det revolutionerande beslutet att gå in inomhus till lunchen. Bara för att det är en uteförskola så behöver man inte dra det till dumhet, som en mycket klok och fin kvinna sade.
Väl inomhus ställde vi till med ett sjuhelvetes fredagsmys då vi drog fram teven och avnjöt lite Scooby Doo och popcorn. Men lugn - vi drack bara vatten!
Jag har en tendes att ofta "dra fram teven och poppa popcorn" när det är jag som "bestämmer" på dagiset. Men det är inte för min skull, det är för barnen. Är det ingen som tänker på barnen!? Men kära nån - ÄR DET INGEN SOM TÄNKER PÅ BARNEN!!!?? Jodå. JAG tänker på barnen.
Annars har jag skaffat synthfrilla. Närå, men nästan. Det var så här, jag fick ett infall. Jag tittade i spegeln och tänkte "Håhåjaja, nu börjar nackhåret bli lite för långt". Så jag tog fram saxen, formade nackhåret till en liten hästsvans - och så klippte av den jäveln!
Mmm, det gick åt helvete med den saken. Det enda som hände var att jag fick ett litet jack i mitten. Låter det bekant? Japp, det var precis så jag gjorde förra gången när jag klippte mig själv, vilket ledde till att jag tvingades raka av alltihopa. Men den här gången blev det inte lika illa, och efter att ha pillat och trixat och trimmat och putsat lite med saxen runtomkring jacket så såg det faktiskt ganska okej ut. Av säkerhetsskäl gick jag sedan över till Grannen och lät Diana smeka mina lockar lite extra, och efter hennes finputsning så blev det faktiskt bra. Eller...det kommer att bli bra så småningom.
Nu kanske jag knäpper mig en kall rackare, vad vet jag? Sedan blir ishockey i ladan, följt av...ja, ingenting egentligen.
Hej fredag!
Idag är det fredag och sista dagen på helvetesveckan, åtminstone jobbmässigt sett. Fast har det verkligen varit en helvetesvecka? Mmm, jo, de första dagarna var rätt...röriga. Men sedan visade det sig bli rätt okej ändå - och imorgon är det KBK-avslutning i Centralskolan. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar på kvällen över huvud taget, mer än att jag fruktar för ett "återfall" till förra helgen, men det ska ändå bli skönt med lite umgänge och så.
Förra året blev de flesta av oss kvar på festen hela kvällen, och jag vill minnas att det var rätt skoj - fast lite märkligt, allra helst i efterhand. Kanske att det kan bli en rolig kväll igen?
Ikväll då? Tjae, KIK har väl seriepremiär hemma i ladan. Kan väl alltid vara någonting, kanske?
Sedan är det Michael Jackson-tema i Idol. Kanske inte så jättelockande, men en som jag inte kommer att missa är Tove som ska framföra den tveklöst bästa Jackson-låten, Will you be there. Det har potential att bli alldeles magiskt.
Bäst just nu, just nu klockan 22:50
Två glada ting
Det gjorde mig oerhört glad och stolt.
2. Jag har träffat världens djupaste basröst. Faktum är att jag träffar honom så gott som varje dag. Det är helt otroligt, någon djupare och mörkare och grövre röst har jag aldrig varit med om. Inte ens på tv eller film. Det är hundra gånger värre än de där mörka rösterna i trailers och det låter liksom förvrängt. För att ta ett exempel så blir ordet "Ja" till ett mörkt "O" när han öppnar munnen.
Jag finner detta oerhört lustigt, och jag får bita mig själv i tungan varje gång för att inte börja fnissa hysteriskt .
Titta på mig, jag flyger!
Så, jag vet inte, jag har väl känt att om jag slänger bort någonting från min barndom så slänger jag bort en del av min barndom. Om jag slänger sakerna så kommer jag att glömma bort dem, och jag vill komma ihåg allt från min vackra barndom. Därför sparade jag på det mesta, även fast jag inte använde det eller ens tänkte på det alls.
Min mormors bror Nisse var likadan, han sparade på allt möjligt jävla skit. Visst, han var extrem, men ändå. Mormor själv har liknande drag då hon konsekvent vägrar att kasta saker, då "det kan vara bra att ha någon gång i framtiden".
Men Mor är däremot inte alls lika sak-kärvänlig. Hon tycker om att kasta bort skit och att rensa. Hon spydde på mig och mina saker under många år, och när jag förklarade hur det låg till sa hon alltid: "Men minnena sitter inte i sakerna, de sitter här inne i huvudet och i hjärtat".
Även fast mycket, det mesta, av barndomsgrejerna försvunnit genom åren så har en del lyckats klamra sig fast - men idag började jag rensa. Påsar fylldes med kläder som jag sedan länge vuxit ut, kläder som jag bar på mitt första Karladisco, kläder som jag bar på 5:ans skolfotografering och kläder som jag en gång i tiden ansåg vara de snyggaste i hela världen. Det var vemodigt, men nödvändigt.
Det kanske låter fånigt, men för mig så är det här ett sätt att börja på någonting nytt. Eller börja över huvud taget, vad vet jag? Det förflutna, min barndom och allting fram till nu, är numera inte längre saker - det är minnen i mitt huvud.
Den lilla fågelungen tar sina första vacklande vingtag i den stora vida världen. Ta emot mig om jag faller.
En milstolpe
Jag har tittat tillbaka lite. I början skrev jag ganska lättsamt, försökte vara rolig, kanske lite provocerande och chokerande - men det enda jag känner nu är att jag skrev dåligt. Med tiden har det blivit bättre, tycker åtminstone jag.
Jag har tittat tillbaka. Mycket roligt har hänt genom de här två åren, och oftast har det varit i samband med Riddarna. Kommer ni ihåg dem? Ett tag var de i allra högsta grad levande, och den perioden var bland de bästa i mitt liv hittills. Men med tiden försvann Riddarna. Idag är de splittrade och utplacerade i världen, även om jag hoppas på en återförening en dag.
Jag har tittat tillbaka på hjärtat och dess verksamhet under den här tiden. Det har hänt en del där också. Det är ingen rolig tillbakablick, men det är ju mitt liv så det är inga nyheter direkt. Hur roligt det än hade varit att skriva "med tiden har det blivit bättre" så är det på hjärtfronten intet nytt. Lika mycket smärta som varit, lika mycket smärta är det nu. Om inte mer?
Mitt inlägg nummer 1000 blev av det tyngre slaget. Det tyngsta någonsin. Därför hade det varit skönt att kunna bjuda på muntrare toner till inlägg nummer 2000 - men tyvärr. Jag tänker inte tjoa och tjimma och kvittra bara för att... Just nu har jag inre stridigheter - och det kanske är tråkigt att läsa, men så här är det just nu. Kanske försvinner detta snart, kanske försvinner det så småningom? Kanske att det tar längre tid? Kanske att en del av mig försvunnit?
När livet blir enkelt, då blir jag nog gladare. Då säger ni "Men vem har sagt att livet är lätt?" - och då svarar jag "Den enkelhet som jag strävar efter finns runtomkring mig och överallt. Men jag har aldrig fått pröva den".
Alla är vi väl unga och olyckliga någon gång, och lyckliga människor fantiserar aldrig - men jag har i allra högsta grad fått nog av att fantisera. Jag vill leva på riktigt.
När jag är redo att prata ska jag prata. Men inte nu. Tack ändå. Oändligt mycket tack ändå. Egentligen vet vi ju båda vad som är problemet. Det precis som vanligt. Ännu en gång har jag fallit för fel dröm.
Med tiden har jag samlat på mig en hop läsare. Det började långsamt och växte sakta men säkert. Sedan sjönk det som en sten när jag drog till Norge, och därefter har växt sakta men säkert igen. En bra dag är vi lite över en tresiffrig familj här på sidan, och en sämre helgdag är vi 20-30-talet under.
Bra så! Tack så! Jag ska fortsätta förtjäna er.
Vad hände sen?
Jag vet inte, jag tycker nog att den är ganska okej ändå.
Seriöst alltså - vart ÄR världen PÅ VÄG???
Igår var det en riktigt lång och jobbig arbetsdag, och kulmen på den pissiga dagen nåddes när jag kom hem och såg att någon repat min bil. Min svarta, fina, lilla KBK-bil. Min lilla Tobbe.
Efter ett snabbt överläggande med Far kom vi överens om att det rörde sig om en skadegörelse. En sjuk gärning av en sjuk människa. Någon vill mig illa.
Antingen är det så, att någon noterat mitt namn på sidan av bilen och tänkt "Jasså! Den här bilen tillhör den där lilla jäveln! Nu ska här faan repas!", eller så är det någon som inte tycker om KBK. Okej, vi åkte ur division 3 - men är det verkligen nödvändigt att repa en bil för det?
Att det skulle vara någon av barnen på dagis är uteslutet. Bilen är inte parkerad i närheten av dagiset, och jag tror inte att någon skulle våga talla på Fröken Jonatans bil. De vet vad som händer då. Då blir det ingen "fart på gungan".
Nej, det här handlar om sabotage. Min bil är våldtagen - och nåde den arme stackare som gjort detta om jag får tag på honom/henne. Då ska jag slå honom/henne bakifrån på ryggen med en pinne.
Det har varit en mustig vecka hittills, och jag har inga andra förväntningar än att det kommer att bli en resterande helvetesvecka.
Just nu pekar formkurvan down, down, down.
Kap. "Brev till Olivia" 2/7 (SISTA TEXTEN)
Men någonstans visste jag att det skulle bli så här. Du är alldeles för bra för mig. Och jag vågar inte såra dig. Jag älskar dig för mycket för att se dig blå och lurad. Så för att rädda det som finns kvar så går jag. Men jag är aldrig långt borta. Du kommer alltid att vara i mig, jag hoppas att det räcker för dig.
Jag köper nya kläder, för de gamla var inte jag. Jag förändras dag för dag. Vi dör som kopior, men vi föds som orginal. En dag ska jag bli en kopia av mitt rätta jag.
Men fast jag gråter vet jag att det här är bäst. Nu är vi ofarliga för varandra, och jag behåller alla minnen vi skapat. Från den kvällen du räddade mig, till den kvällen då jag förstod att någon annan kommer att rädda dig.
Varje gång du går så går jag under, och jag har nått botten nu. När hjärtat är på rymmen så är det bara att följa efter, men nu har jag tagit det så långt det går. Nu får det irra fritt, jag orkar inte leta längre. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan än dig.
Så tack för vår tid, din kind och för att ingen förstår mig som du. Du är det bästa som har hänt mig. Det ondaste. Men det var värt varenda smäll.
Om mitt hjärta hade ett ansikte så skulle det le."
Världens bästa leksak
Men igår dök en "trygghetsfaktor" upp som nog är det finaste jag har sett. Grabben hade dem inte på sig - han hade dem i famnen.
Ett fint ögonblick
Det var en alldeles utmärkt föreläsning. Varken för långt eller för kort (även om jag med glädje hade suttit en halvtimme till och lyssnat) och det var roligt, allvarligt och intressant. Det handlade om hans bok Skynda att älska och sorgarbetet kring hans fars död. Sedan nuddade han lite på andra ämnen som Parlamentet, hans f.d. elaka blogg, hans Sommarprogram i radio och...ja, lite annat smått och gott.
Alex Schulman var trevlig, rolig och nästan lite blyg. Han är ju inte föreläsare egentligen, och det märktes till viss del, även om han pratade ledigt och lugnt. Publiken verkade väldigt intresserad av vad han hade att säga, och Schulman i sin tur verkade trivas väldigt bra. Han såg ut att ha roligt. Det visar väl sig i hans blogg vad han egentligen tyckte.
Därefter blev det boksignering, och då såg självklart Fröken Johansson och Fröken Mayer till att föreviga oss på bild. Det blev väl en bra bild? Eller egentligen blev det två bilder, men den första blev snällt sagt fasansfullt ful.
Han tog en bild på publiken som skulle ut på hans blogg, men där kom vi såklart i helvete inte med. Aja, vi var där i alla fall. Han tog på mig. En av mina stora inspirationskällor tog på mig.
Ledtråd
Dag 2
Jag kan se, jag kan höra. Jag kan prata. Jag är frisk och kan tänka. Jag andas. Jag kan gå och springa. Jag har tak över huvudet, en säng att sova i och mat på bordet. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Jag har en familj som är frisk och krämpfri. Jag har vänner som jag älskar, och som förhoppningsvis inte tycker alltför illa om mig. Jag bor i ett land i fred. Det kommer rent vatten i kranen och luften är förhållandevis ren.
Är det oförskämt av mig att vara olycklig? Nej, det tycker jag inte.
Allt detta ovan nämnt är någonting som jag är högst och oändligt tacksam över, och det är någonting jag tackar för varje kväll. Det har inte någonting med mina skotthål i hjärtat att göra.
Det som tynger mig är känslan över att vara så felplcerad i livet som äger rum just nu. Jag hör inte hemma där jag helst av allt vill vara. Jag vill vara så mycket för många, eller i alla fall några stycken, men jag tillåts inte komma dit. Jag räcker inte till.
Känslan av otillräcklighet är fruktansvärd. Den plågar mig till en gräns då jag frågar mig själv om allt detta är värt någonting. De tankarna vill jag inte kännas vid, jag vill inte ens vistas i samma andetag som dem. De är mina värsta ovänner - men ibland mina enda vänner.
Frågan är om jag förlorar i förhand, att jag inte ens försöker? Nej, så tror jag inte att det är. Jag vill inte vara han som inte vet sina begränsningar. Inte i det här sammanhanget. Jag vill inte vara han som alla suckar och skakar på huvudet åt i hopplöshet och förakt. Jag ser och jag vet, eller tror, och det är det som gör att jag förlorar.
Jag kan inte påverka mina begränsningar. Inte till den grad att de gör mig acceptabel i alla fall. Det är...lite ledsamt. Ibland på gränsen till förödande. Då ser jag på mig själv som superhjälten som ingen vill ha hjälp av. En mörkrets riddare som famlar ensam i just mörkret.
Samtidigt vill jag inte vara hunden som alla klappar på. Det är som sagt kanske inte så synd om mig, om man ser i ett lite större perspektiv. Jag över tacksam över livet, men olycklig i dess tillfälliga stund.
Om Sverige
Jag vet inte om jag insåg vidden av matchen inför. Jag förstod nog inte hur stor betydelse den hade. Visst, det hade pratas om "ödesmatch" och "VM eller inte VM" i media under veckan - men det gick nog aldrig in. Kanske för att man är så van vid att Sverige alltid kvalificerar sig till mästerskapen på ett eller annat sätt, om det är så är på grund av en fylleskandal eller ett mål i 94:e spelminuten. Sverige klarar sig alltid, och det skulle de självklart göra nu också.
Men en mästerskapskvalificering är aldrig givet, det vet jag nu. Nästa år är det VM i Sydafrika och då är Sverige inte med. Det är svårt att tänka på det. Det känns lite overkligt. Inte sedan Frankrike-VM 1998 har det hänt. Då var man van vid att Sverige ALDRIG gick till mästerskap, efter att de även missat att gå till EM i England 1996.
Men nu... Sverige är alltid med i VM och EM! Fast inte nästa år. Är det sant?
Ja, jag var ju orolig. Jag tycker inte om när man är kaxig inför sådana här saker. Det går alltid åt helvete. Det är inte vår stil, och det fick vi ju äta upp igår.
Men var bollen verkligen ute? Båda gångerna? Nää, inte då. Väl?
Blir det något mer VM för Zlatan? Hej då Henke, siste man ut från bronslaget 1994, och tack för allt. Hej då Anders Svensson? Snälla fortsätt! Hej då Mellberg? Snälla fortsätt! Hej och välkommen Sebastian Larsson, Viktor Elm, Mattias Bjärsmyr, Marcus Berg, Dusan Djuric, Pontus Wernblom, Mikael Lustig? Tjae, varför inte?
Om dopet
Dopet, ja. Självklart var det fint och trevligt och så, men boy vilken lång dag det blev!
Jag lämnade Kungsör strax efter tio och kom hem halv nio på kvällen, och anledningen till detta var för att jag agerade chaufför under dagen. Först till Köping, sedan till Västerås, vidare till Köping igen, sedan till Kungs Barkarö, därefter till Kungsudden och slutligen till Västerås igen.
Det roligaste på dagen var i kyrkan. Freja var väldigt duktig och när hon skulle få dopvatten på sig så skrek hon ingenting, vilket gjorde alla i församlingen imponerade. Mitt under denna gemensamma häpnad över det uteblivna skriket så hör jag Far från raden bakom mig mumla:
- Det var fan...
Detta gjorde att jag nästan gick sönder av skratt inombords, men jag lyckades hålla mig ifrån en ljudlig attack. Han är allt en riktig kyrkgosse, den där Far.
Freja, Miriam, Thomas, gudmor Malin, gudfar Magnus och gudfar Lillebror.
Buffé på kungsudden.
Dagens outfit. Jag skulle nog passa som kontorsnisse ändå...
Brorsdotter Freja.
Kungarna.
Nerigaste dagen på en lång lång tid
Hela jag var svart som natten, och ni skulle nog bli förskräckta eller förbannade om ni visste vad som försiggick inne i mitt huvud. Aldrig tidigare har jag tvekat lika starkt över min existens. För att undvika eventuella reaktioner så är det lika bra att inte säga något mer om det.
Det handlade ingenting om matchen. För mig hade den inte ens spelats igår när det var som värst. Det handlar om okontroll.
Först och främst; jag är självklart en självömkande jävla mes. Det är hyfsat osexigt och oattraktivt, jag vet - men hey, vi måste ju vara ärliga med varandra. Jag har storslagna planer och höga tankar om mig själv. Det är inte sällan jag är snyggast och grymmast i världen. Men fortfarande - en mes.
Ska man hårdra det så förtjänar jag ingen i hela världen. Men jag gillar att tänka att ingen förtjänar någon lika mycket som jag. Även om det är en lögn. Jag är naiv, naturligtvis, och därför blir jag så ledsen när verkligheten kommer och knackar på dörren. Kraschar rakt in i mitt luftslott.
Jag är 23 år men inte klokare än någon unge på dagiset. De leker och drömmer precis som jag. Men varför ska jag inte få drömma? Man blir arg på mig och mina drömmar. Själv blir jag ledsen. Eller levande begravd i mig själv. Alla ser mig men ingen når mig. Bli inte arg på mig för att jag drömmer. Det finns ingen som drömmer som jag, så ni förstår ändå inte. Jag förstår, och det gör mig nere.
Det jag drömmer kan aldrig bli sant. Det är inte min dröm att ha. Det är någon annans. Men jag förtjänar att få drömma, även om det krossar ett mesigt, naivt och självömkande hjärta som mitt. Jag ropar inte på hjälp. Låt mig stå på höghusen och titta ner. Låt mig dingla med benen. Jag ropar inte. Vi är ju bara ärliga med varandra, eller hur?
Men en söndag med Herr Ågren har fått mig att inse. Det är dags att packa väskorna och fly detta känslomässiga helvete. Det har bitvis varit obeskrivligt underbart, men det är inte värt att vara så pass nära graven. Dit vill jag inte tillbaka.
Nu vill jag ingenting längre - och det känns väldigt konsigt. Jag tycker om att ha saker att se fram emot, något att sträva och längta efter. Men mycket av mig dog igår.
Nya dagar kommer, och jag måste väl gå utanför dörren igen. Säkert imorgon.
Körd
Det är när man sitter på en förfest och lyssnar på varenda ord i Broder Daniels I'll be gone som man blir lite orolig över hur det står till.
Vägen hem från lördagsnatten är ibland alldeles för lång i framsätet på en bil.
Nej, hörrni. Nu ska jag på dop - därefter hoppas jag att någonting inom försvinner.
För kung och fosterland
Zlatan är i målform. Bra det. Henkes rutin kommer att behövas. Vet inte hur jag känner inför Elmander, även fast jag spytt galla över hans förmåga att missa målet så gjorde han ändå en grym match på Parken senast i EM-kvalet. Danskarna vill inte se honom på planen, men jag vet inte - jag undrar om de inte kör en rövare. Det är klart att de vill ha en målsumpare i motståndarlaget. Äh. Anders Svensson är i alla fall bäst.
Men jag är orolig. Inte för att Sverige skulle vara i dålig form eller att danskjävlarna skulle vara i bra form - men det är inställningen som oroar. Sverige ska "äga Parken", säger man. Jag tycker inte om den kaxiga inställningen. Självklart vill och hoppas jag att det ska bli så, men Sverige har aldrig varit bra på att vara kaxiga. Vi ska smyga, ducka, le, bocka och vara ödmjuka - det är då vi äger och det är då vi vinner. När man på förhand bröstar upp sig så brukar man alltid få stå där med rumpan bar. Det är jag väldigt orolig för.
Nej, hujedamej - det blir nog en match utan dess like. Och kanske även en liknande förfest. Utan dess like. Jag hoppas det. Det blir nog en grym kväll.
The best day of the week
Idag ska jag älska mig själv och alla runtomkring mig. Jag är fylld av vårkänslor. I oktober.
Klockan två är det KBK's ungdomsavslutning på biografen, och där är man ju given som prisutdelare. Det är bara de bästa och mest populära spelarna som får sådana uppdrag. Därför förstår jag inte varför Kaggen ska dit, men men...
Jag vet inte, men därefter börjar väl uppladdningen inför kvällen? Det är match - och det är lördag. Det optimala vore: en trevlig förfest, en förbannat bra match, en seger och en förtjusande utgång.
Dock måste jag ta det lite lugnt ikväll eftersom att jag ska på dop imorgon för min brorsdotter Freja. Halv tolv ska jag vara i Västerås, redo att skjutsa en massa dopgäster fram och tillbaka och hit och hit - och det är inte riktigt läge att sitta och lukta Koskenkorva i bilen då.
Men jag tror faktiskt att jag blivit så pass mogen att jag kan dansa och ha kul utan att vara som zombie. Faktiskt.
Kap. "Verklig dröm" 3/3
Trots att det var bäcksvart så var det kristallklart. Ljusare än någonsin, kanske? Full som vanligt, nyktrare än någonsin. Kallt men ändå varmt. Varmare än någonsin. Bara två stycken, men aldrig ensamma.
En världens bästa granne en meter ifrån mig. Utkastad men aldrig själv. Fyra ögon under samma del av taket.
Lite senare, ett dansgolv fyllt av svett, glädje och kärlek. En förlorad famn som tillslut vann. Ännu senare, ett hak som vanligtvis gungar och slåss men som nu dansade långsamt och ensamt. Regn kunde aldrig förstöra mig. Bara det djävulska i att få för mycket av det goda. Kanske var det min vackraste kväll? Jag minns tyvärr inte. Hjärtat vill, men hjärnan definitivt inte. Jag vill ge den personen som spelade mig en käftsmäll och ta tillbaka det som var mitt.
Vägen hem från lördagsnatten är ibland alldeles för kort i baksätet på en bil.
Någonstans tror jag att allting var en dröm. Snart vaknar jag, för just nu står drömmen stilla. Någonstans är jag rädd för att allting bara var en välgörenhet. Jag har sagt för mycket och någon ville bara göra mig glad. Någonstans tror jag att allting bara hände i mitt huvud. Jag målade, suddade, ritade, korrigerade och regisserade så som jag ville att det skulle se ut. Men det var aldrig så.
Hur som helst, allt som hände finns kvar inom mig, och vad det än var så är jag tacksam över att jag fick uppleva det."
Va i helv...Oasis har inte splittrats!!!
Dagens bild
En dag kanske vi möts igen?
Men den här veckan har vi inte träffats en enda gång. Fotbollen är slut, jag jobbar och han pluggar. Det känns lite konstigt. Jag tänker på honom ibland, undrar hur han har det. Han har trimmat skägget? Har han fått någon ny finne?
En vecka är som ett år i våran värld - och jag undrar hur hans liv ser ut idag. Kanske att vi träffas i helgen? Kanske inte. Det är ju fest, men man vet aldrig. Vi kanske inte är kompisar längre? Det var ju så länge sedan sist.
Hur som helst, den här videon går till Kaggen.
Funny shit
Nä, seriöst, man kan säga vad man vill om formatet och hur pass mycket kvalité det finns i programmet - men det var i alla fall underhållande. Självklart är det bimbon Lizzy (Lizzie?) som framkallar mest skratt, och det är verkligen en person att hat-älska. Hata, för att hon är dum i huvudet - och älska, för att utan henne skulle det inte bli roligt.
Överlag är det ett riktigt rövgäng som TV4 snickrat ihop, men det fanns några guldkorn. Typ förskolepedagog-tjejen och hon tjejen som inte vågade titta på killar som tittade på henne. De har jag uppfattat som "fina" hittills. Ja, och sedan hon Skåne-mamman då... Jävlar, alltså! Om man inte visste om det så skulle man kunna tro att hon och hennes grabb var ett par. Skön punchline hon fick in på slutet också när hon förklarade vilka tjejer hon inte föredrog att hennes son skulle träffa. Ho ho.
Det blir nog en komediserie att följa.
Vart tar alla vägar vägen?
Idag fick jag den känslan.
Jag säger då det...vad de hittar på nuförtiden
Kolla på det här och imponeras eller äcklas, välj själva. Så här ser i alla fall inte mina femåringar på dagiset ut.
Kap. "Korta vägar, långa tankar" 3/8
Sedan den dagen jag var stor nog att inse vad jag ville ha så har jag väntat på någonting som ska komma för att stanna. Pojken innan den dagen finns inte kvar längre, och det är bra det. Han får leva och leka fritt i det förflutna. Dit kan inga onda makter komma och förstöra honom.
Jag lever inte som jag gjorde då. Jag lever inte alls. Jag lever bara när jag dricker, men kvällarna är alldeles för korta och för få. Och dagarna har jag inte tid med. Jag gör mina rutiner på reflex, och hjärtat längtar efter något som det inte är beredd på.
Någon skriker och det ekar över hela byn. Är det ett rop på hjälp eller en bekräftelse på lycka? Ingen vet och för varje skrik är det färre och färre som bryr sig. Om vi bara brydde oss lite mer så skulle vi kanske kunna rädda varandra.
På dagen syns inga runaways. De sover antagligen. Flyr från dagen in till natten. Men det kan inte vara kväll hela tiden. Vi kan inte alltid skrika. Jag vill fly natten, in till dagen. Jag vill inte dricka mer."
Det om det...
Vilken dag! Solsken och underbara kottar. Jag trivs just nu. Men det är långa pass för en livsnjutare, så därför blir det alltid en timmes powernap när jag kommer hem.
Påven kommer hem till helgen, partysugen har jag hört. Kan det bli en dubbel? Nää, det tror jag inte. Det vill jag nog inte. Det kan jag nog inte. Men en partykväll ska vi nog kunna ordna.
Eller för att citera mina barn: "Nähä!", "Joho!".
Och i tidningen ska min gamla klasskamrat bli filmstjärna. Men de hade ju stavat hennes namn fel - hon heter ju Ann-Sofie, inte Ofelia. Förstår inte hur man kan missa det, de låter ju inte ens lika varandra. Tss tss tss...
Det är bra att jobba, för då får jag pengar. Det behöver jag. Något som däremot inte är bra är att jag inte får någon tid, eller ro, till att skriva. Det behöver jag inte.
Hur ska det bli, ska jag inte kunna skriva någonting på hela hösten? Måste fixa till det där på något sätt.
Nä, nu ska jag sussa lite grand. Behöver min skönhetssömn för att kunna bli en skönhet. Man kanske skulle ta en vecka ledigt och bara sova?
Sveriges mest överskattade band har gjort det igen
Den är helt fantastiskt usel, faktiskt. Ren dynga. Jag gillar bryggan i låten, men annars...fruktansvärd.
Fast det är klart, Nunstedt är ju techno, dance och synth-freak, så det är klart att han gillar skiten.
Dagens bild
Vet ni vad jag tänker på när jag ser den här bilden? Jag tänker ur en fisks synvinkel, där den ligger och tittar upp på den hemska fiskaren som nyss slitit upp den ur dennes hem och nu ska till att beröva den på dennes liv.
Men fiskaren bryr sig inte. Inte det minsta. Han bara tittar på den sprattlande fisken med sina iskalla blåa ögon - sedan bryter han nacken av den.
God morgon.
Slut era ögon och låt er fyllas av hopp
Strip music är band som bildades av spillrorna från Eskilstuna-bandet Yvonne, och de släppte två skivor innan det blev tyst om dem. Första skivan är ett mästerverk, andra är inte lika bra. Det här är sista låten från första skivan, och redan första gången jag hörde första tonerna från den så förstod jag att jag kommer att älska den för evigt. Jag kan inte beskriva hur bra den är, man måste höra det själv.
Det är väldigt svårt att få tag på musik från Strip music, så jag la upp en video själv på Youtube. Nu vill jag att ni gör så här (och det är inget val, ni måste göra det); släck ner hela rummet, det ska vara helt kolsvart. Luta er tillbaka. Blunda och låt er bara ta in hela upplevelsen från låten, eller också tittar ni noga på videon som jag knåpade ihop - men släpp aldrig fokuset från låten.
Jag vill att ni gör detta. Det skulle betyda mycket. Annars behöver ni inte lyssna på låten. Ni behöver inte tycka om den, bara ni ger den en chans och en ärlig sådan.
Det här är en av tidernas bästa låtar.
Godhjärtade människor
En snäll kommentar kan rädda en hel dag. En hel vecka eller helg. En sommar.
Seriöst, vart ÄR världen på väg?
Ni vet det här med kaffe, och att vissa vill ha mjölk och socker i? Mmm, så här är det - alltid när det bjuds på kaffe så kommer alltid frågan: "Vill du ha mjölk i, eller?". Så tittar man på bordet och märker att där finns ingenting annat än mjölk. Inget socker, bara mjölk. Därför är det alltid lika jobbigt att mumla och hosta fram ett "Njaäe...men gärna en sockerbit om du har?". Det känns alltid som att man ber om få en delikatess som är plockad från världens mest svårtillgängliga skog när man ber om dessa sockerbitar.
Jag förstår inte detta - varför ska det alltid envisas med denna mjölk? Varför är det ingen som tänker på oss socker-människor? Det finns aldrig socker, men alltid möjk - är det så stor skillnad i antal som föredrar mjölk istället för socker? Ska det vara så? Va? VA? Ska det vara så? SKA-DET-VERKLIGEN-VARA-SÅ???
Och att dricka utan socker är inte att tänka på. Jag har försökt otaliga gånger, men det fungerar inte. Det smakar skit! Då blir kaffet en pina istället för den drog som jag behöver. Då kan jag lika gärna vara utan - och det vill jag inte. Jag vill ha mitt kaffe. Med SOCKER!
Kap. "När livet och jag är osams blir jag ärlig" 2/8
Jag ser ut som en försökskanin för obotliga sjukdomar. Fördärvad och inte långt ifrån slut. Rör mig och jag faller ihop. Jag luktar instängt mögel och äcklar min närhet, förlåt men nu kommer jag här. Mitt hår är tjockt och flottigt, inte som på tv. Jag har sett risbuskar som ser bättre ut.
Jag skrattar som en psykopat, kan inte le normalt. Jag framkallar kväljningar när jag går. Jag är bara skit. Och jag förstår att ingen vill ta på mig."
I-F-K Göteborg!!!!
rrrrrrrrtttttttttttt!!!!!!!!!
Fy fan vilken match! Eller, fy fan vilken avslutning! Selakovic dyker upp som gubben i lådan och Blåvitt tog ett stort kliv mot guldet. Men jag visste att så fort Alexandersson klev in på planen så skulle det lösa sig. GAIS-spelarna hade sådan respekt för Alex att de helt tappade markeringsspelet.
Oj vad jag skrek, och oj vad onyanserad jag är just nu.
Dagens bild
KBK till havs
I år är det jag som har haft hand om böterna i laget, och därmed var det även jag som skulle fixa resan. Och det gjorde - med hjälp av Botmannen. Han fixade nästan allting. Kanske tur det, annars hade vi nog hamnat på Gotlandsfärjan.
Böterna ja. Det blev inte lika mycket som tidigare år, men så har vi inte haft någon Soran eller Millo i år som tidigare varit väldigt generösa med att bidra till böteskassan. Faktum är att jag har haft mest böter i år, tack vare röda kort, onödiga varningar och telefonsamtal på samlingar. Jaja, det går ju till resan - så varsågoda.
Jag tror att det kan bli en riktigt rolig tripp. Förhoppningsvis kan jag avslöja några roliga bravader efteråt, och det skulle vara väldigt roligt om de innehöll någonting med Vargen, Phil Collins, Mr.Salsa, Ödlan, Berga, Kosar, Kent Agent eller Roosen. Eller varför inte Far?
Men det blir väl som vanligt - Tord, Kaggen, Tord, Tord och åter Tord.
Hallelujah
Det är vid den här stunden på dagen som jag känner att "Det kommer att bli en bra dag idag".
Kap. "Jag vill inte veta att jag inte vill ha dig" 3/5
Jag är en människa som lever i ett "å ena sidan, å andra sidan"-dilemma, och jag vacklar så stadigt jag bara kan. Jag vet vad jag vet, och jag vet egentligen ingenting om allting. Jag vet att jag älskar dig. Jag vet att jag vill ha dig. Jag vet att jag inte kan vara med dig. Jag vet att du inte vill ha mig. Jag vet att jag inte älskar dig. Jag vet att jag vill vara med dig. Jag vet att du vill ha mig.
Det finns ingenting i dig som får mig att inte vilja vara med dig, men en vanlig kväll kan jag göra slut med dig mer än flera gånger. Jag hittar anledningar för att inte älska dig, och fastän jag hittar dem så är jag aldrig nöjd. Kanske för att jag helst av allt vill vara med dig.
Vi är inte perfekta. Faktum är att ingenting pekar på att det ska stämma. Är det en anledning för att aldrig någonsin försöka, eller ett faktum gott nog att motbevisa?
Jag hatar aldrig dig. Jag älskar dig bara tillräckligt mycket för att veta att jag inte kan vara med dig. Jag vill, men kan inte. Jag vill vara med dig och jag vill inte vara med dig. Jag vet ingenting och jag vill inte bli tröstad. Jag vill kanske inte veta. Jag vill bara se hur det blir. Jag vill bara veta hur det blir.
Du är den enda jag aldrig visste att jag mest av allt ville ha."
Bäst just nu, just nu klockan 16:03
Ingen höjdare
Det blev en liten utgång tillslut för yours truly. Jag var på många, men ingen ville eller kunde. Jag var riktigt sugen men började inse att det kanske skulle bli en hemmakväll ändå. Men så åkte vi in till Emma och gänget i Eskilstuna, och därefter blev det Harrys.
Vi var hemma hos Australientjejen Fran och hennes karls lya, och det var trevligt och så där. Fick se många vackra bilder från Townsville, där det visade sig att Fran bor eller bodde, och det såg ut som ett riktigt litet smultronställe det där. Det var ett konstigt litet sammanträffade.
Men utgången var ingen höjdare. Det var ingen fart i det hela, så att säga. Jag och Kaggen var själva ute på krogen för första gången någonsin, och genom åren har vi hela tiden sagt att det inte skulle fungera. Trots att vi står varandra närmare än alla andra så har vi hela tiden påstått att vi inte skulle kunna gå ut bara han och jag och festa - och igår fick vi rätt. Jag vet inte varför det är så, det bara är det.
Kaggen sa "Om du ska hänga med i mitt tempo en hel kväll så måste sätta fart på fötterna". Fem sekunder senare hade jag tappat bort honom. Så jag gick mestadels själv . Det var inte roligt. Jag kände mig ganska ensam, faktiskt.
Nä, det var skit - och inte kom vi hem heller. Så vi tog en bulle hem till Thessan och Halle och slaggade där i deras nya fina lägenhet. Kaggen i den sköna soffan, och jag på det sköna golvet. Men det var lugnt, det var ju någonstans att sova i alla fall.
Idag var det tänkt att jag skulle vara i Kolbäck hela dagen, men sjukt barn gör att det blir lite ändrade planer. Vad de ändrade planerna innebär vet jag inte.
Good day?
Jag har. HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!! Ja jävlar...
Igår blev det Broder Daniel forever för min del. Dokumentären om Sveriges bästa band genom tiderna i deras förberedelser inför deras sista konsert innan de la av. Det var vackert och fint, men till min besvikelse lite för...lite. Jag håller med kritikerna som säger att filmen aldrig lyckas hävda bandets storhet, fast å andra sidan; det kanske aldrig var meningen. De behöver ju inte det egentligen, Broder Daniels storhet är redan så påtaglig och ett fett faktum i den svenska musikhistorien.
Nej, jag såg inte på Idol som tur är, men Kaggen ringde mig direkt efter att Jon slaktat Oasis Don't look back in anger - och låt oss säga att jag inte direkt sörjde över att han inte gick vidare till fredagsfinalerna. Så går det när man jävlas med de bästa.
Idag, om två timmar, blir det innebandy i sporthallen för att kolla på KIBK när de förlorar. Nääää, nu var jag taskig. Men let's face it - de kommer att få ett helvete den här säsongen.
Sedan ska jag förlora mig i drömmarnas dimma. På ett eller annat sätt. Lördagar finns till för att få skratta och må bra.
Annars snubblade jag över det här igår ute på Björkliden. Det har alltid funnits där, men jag har aldrig sett det tidigare. Lägg märke till sprickan i mitten.
Jo jo, jag säger då det...
Kap. "Blod utan färg" 4/5
Anders sa alltid rätt saker. Han var allt där jag var fel. Han var mer än bara vän. Han var mer än bara en. Han var någon att vara rädd om, för han lärde mig så mycket. Anders jag saknar dig, det var ett guldskimmer över dig. Och Anders jag älskar dig.
Vi satt så många kvällar och bara pratade. Kanske skrattade, kanske bråkade, men du ska veta att allt du sa tog jag med mig. Och nu är du illusioner och jag vill vara med dig.
Det skulle aldrig fungera, det vill hon inte. Hon sa aldrig det, men jag såg det på henne. Jag ser rakt igenom när jag ser henne. Hon ser inte annorlunda ut, men hon har förändrats.
Och hon kanske gör det för min skull, för att inte såra mig. Men det gjorde hon i vilket fall, och för det kan jag inte förlåta henne."
Henrik Berggren & jag
Come together, right now...
Men det är väl ett tecken på att jag har haft en bra vecka, för det har jag haft. Jag börjar känna mig riktigt hemma på småbarnsavdelningen och jag kunde aldrig tro att det var så roligt att jobba där. Eller roligt...jo men det är roligt, med dagismått mätt. Det är riktiga juveler jag har att göra med. Jag hoppas att de aldrig växer upp och blir stora.
Nuförtiden är jag ju man också. Japp, numera är jag en blöjbytare. I did it, I fucking did it! Det finns inget bajs som jag inte klarar av. Löst, hårt, luftigt, flyktigt, sporadiskt, rinnande, poröst - jag behärskar allting. Jorå, det är inte för inte som man går runt och är lite mallig. Jorå, så att...
Ja, helgen var det ja. Totally open, det är vad den är. Det är första helgen på mye mye länge som det inte är någon fotboll, och så kommer det ju att bli nu framöver. The bar is officially open. Det är dags att korka upp.
Vaddå, bara jag?
Mmm, jo, kanske. Men en inställd utgång är också en utgång. Eller nej. Javafan, jag har redan köpt pilsner så någonting ska man väl kunna hitta på.
Vad som än händer så händer det någonting.
Alla som inte skrattar är mobbare...
Alla som såg Idol igår vet hur mycket jag skrattade. Oj vad jag skrattade. Jag är ingen elak person, jag lider med henne för missförståndet - men man kan inte blunda för det komiska i denna sekvens.
Det enda jag tänkte på när det inteträffade var filmen Zoolander med Ben Stiller. Det finns någonting oehört roligt i det här att två människor står och hoppas och hoppas och hoppas, och sedan när vinnaren läses upp så är det förloraren som skriker "YES!!!" och gör segertecken.
Eller är jag en fruktansvärd människa? Nää, hon kommer säkert också att skratta åt det här själv tids nog. Hysteriskt kommer hon nog att skratta. Oj vad hon ska skratta.
Vart är världen på väg?
Vad är det som har hänt i godisvärlden? Priserna har ju tokhöjts. Jag menar verkligen TOKHÖJTS!
Drai helvete pjäxa, nu får man ju betala en förmögenhet för en liten näve med plockgodis. Den här lilla pyttepåsen på bilden kostade mig 26:50 svenska riksdaler. Ska det vara så? Va? Va? Ska det vara så? SKA-DET-VARA-SÅ?
Okej om någon affär höjer någon krona - men nu har ju alla gått samma i någon slags gemensam sammansvärjning. Mitt stammishak Habibi livs chockhöjde till 7:90/hg, Carinas kiosk som tidigare varit billigast i stan på 5:90/hg tar numera också 7:90/hg, och OK/Q8 är värst med sina 8:90/hg.
Självklart är det bara till OK/Q8 man kan åka om man blir sugen på lite sött efter klockan nio på kvällen, som ikväll, och då jävlar får man ta fram stora börsen. Hur mycket de tar på Konsum och Torghallen vet jag inte, men den här lokala sammansvärjningen inkluderar säkerligen även dem.
Skandal, säger jag. Skandal! För mig är det lugnt, jag köper inte så ofta godis, men jag tänker på andra. Jag tänker på Kaggen. Hur ska det gå för honom? Är det ingen som tänker på Kaggen?
Kap. "Det gör mig sjuk" 3/5
Jag dricker dig älskbar, du blir en berusad lögn. Hur många fulla glas är jag i dina ögon? Jag skriker en viskning, är du färdig med det här och är jag redo att ta farväl? Det finns så mycket att besegra, och det kanske är bäst att börja här hemma.
Men precis som fjärilen vid fönstret längtar ut så längtar jag bort. På teven visar de repriser, och varje dag börjar kännas så. När allt står stilla, färglöst och omotiverat.
Och precis som Lennon sjunger "Jag ser dig hellre död än med någon annan" så är jag fortfarande i obalans med hjärtat. Jag spelar blindbock med kartan, snart får någon stad veta hur jag slutar.
Jag spelar munspel för hundar, och ingen av dem frågar hur jag mår. Därför går jag till vildkatterna. Jag vill vara som dem, ensam och inte bry mig om någon.
Drottninggatan är smutsig nu. Längtan bor i mina steg."
K k k k kallt
Så här är det, antingen hatar man kylan eller så gillar man det. Hatar, för att det är så förbannat jävla kallt - eller älskar, för att man kan kura ihop sig inomhus under en filt, framför teven med en kopp varm dryck och bara mysa. Så tror jag.
Jag är nog både och. Jag hatar och älskar. Men, är bara väl utrustad och kan hantera det så är kylan inget problem. Då är det bara friskt och skönt - och sedan kan man kura ihop sig inne i värmen.
Jag gillar fortfarande hösten, och jag tror fortfarande att den kommer att bli väldigt rolig.
Bäst just nu, just nu klockan 17:54
Missförstå mig rätt
Det jag gillar hos honom mest, förutom hans egenskaper på isen, är att han är så ödmjuk. Om någon säger till honom "Du är bäst i världen" så vrider han sig och svarar "Nää men inte är väl lilla jag så märkvärdig...", och om någon säger "Vilket otroligt mål du gjorde idag" så svarar han blygsamt "Äsch vaddå, jag hade bara tur att stå rätt och peta in en retur". Det finns nog ingen som ville den mannen något ont. I alla fall utanför ishockeybanan. Att han kan vara ett svin på banan är väl en annan femma. Han ger och han tar - och jävlar vad han har fått tagit under åren. Alltid utan att gnälla.
Så jag ogillar inte Foppa, det är en stor spelare och verkar även vara en stor människa. Han har bara aldrig varit en favorit för mig.
