En svår konst
Men skit i det nu.
Svordomar. För mig finns det, oftast, inget laddat i en svordom. Det är mer ett super-adjektiv. Ett förtydligande av vad någonting är.
Om man kan konsten att sätta in en svordomar perfekt i en mening - då är man jävligt rolig i Jonatan Björklund-land. En som kan det på ett alldeles förträffligt sätt är Alex Schulman. Här är ett typ-exempel på hur bra han bemästrar denna svåra konst:
"Polisen tog mig igen, för övrigt. De smög på mig bakifrån på Strandvägen. På med blåljusen, ner med rutan och så barska polisrösten: "Stanna din moped." Jag stannde min moped. Poliserna gick ur bilen och vandrade mot mig så långsamt att det var intellektuellt ogreppbart. Det var knappt styrfart på de där två gynnarna när de kom. Att de inte bara ramlade ihop på stället!
Till slut anlände de till mopeden och så inleddes 2000-talets största brottsplatsundersökning. Det var koll av ramar, motorer, cylindrar och registreringsnummer. Och långa samtal till centralen på radion där de ställde en fråga och polisbistert inväntade svaret med kisande blick.
Och så ännu en liten böteslapp för någon minor traffic offence innan jag försvann med kaninpuls, lättad över att de inte upptäckte att jag trimmat den här jävla dåren så till den grad att den fan i helvete utgör en mördarmaskin. HA!"
Titta på det sista stycket. Där har ni det. Det är konst.
Mästerligt - och mycket, mycket roligt. Jag skrattade högt - och länge.
Some boys got all the luck in the world...
Det här är Freddie. Eller Freddy? Jag är inte riktigt säker.
Han är 8 år. Typ. Men hans skägg - det är 40 år. För att inte tala om tjockt. Tätt. Buskigt. Mycket.
Jag vet inte vad ni tycker, men - ärligt talat, är det inte lite larvigt att ha så mycket skägg när man är så liten? Det tycker i alla fall jag. Jag tycker att det är superlarvigt. Men mest av allt är det fel - och orättvist.
Avundsjuk? Njaa...mer riktigt jävla förbannad.
Eargasm
Jag hade väldiga fördomar inför den här Skåne-rundan, och faktum är jag fasade lite grand över det, då jag trodde att de skulle vara dryga, oförskämda och otrevliga. Men nej. Jag hade tok-fel.
Skåningarna är så rara och trevliga, och det faktum att ingenting känns omöjligt gör de väldigt älskvärda. Så här låter det:
- Hejsan, mitt namn är Jonatan Björklund och jag ringer från Origa...bla bla bla...
- Ja häälååååeee. Okääääj. Okäääkj. Okäääääääj. Jäää, de gå så bchraa såå. Jäää, de stääämåår. Jäää. Okääääj. Hääääj dååååeee.
Jepp. Loveable.
Morgon-skrattet
Om jag vore en tjej...
AAAAAAAAAAAHHHHH!!!!!!
Träffa mina bäzzisar yesterday efter att typ inte ha sett dom på forever. Speciellt Grannen. Han hade ja inte sett på typ en miljon år - o ja ba AAAAAAAAAAAHHHHHH!!!! när jag såg han.
Aja - whatever - jag, Grannen och Vampyren käkade först en pizza på Maestro (mums :)...) och sen kom Påven och då drog vi hem till Grannen. Shit, alla namn asså, ha ha <3
Vi kollade på en asrolig film, typ grymmaste komedin ever, och jag skrattade nästan så att jag kissade på mig...närå =).
Fast egentligen var det bara roligt att träffa mina bäzzisar. C-J - where are you!? Vill krama dig ju... <3
Aja - whatever - nu ska jag dricka lite te och kolla på andra säsongen av Gossip girl. Bästa serien ever, helt sjukt!! =)
Puzz, puzz...
En givande SMS-konversation
Grannen: Idag kan vi leka!
Jag: Tyvärr. Jag ska på bio med Simon o Pontus. Men imorgon. Lovar!
Grannen: Ok. Vilken film ska ni se?
Jag: Lord of the ring 4 - Here we go again
Grannen: Seriöst, vilken film?
Jag: Okej... Die hard 5 - Antoher fucking day in hell
Grannen: Men dra åt helvete då...
Jag: Okej, okej... American pie 7 - Cum together
Får man skratta åt det här?
Skratta med gott samvete.
Den här är lite mer tveksam. Det är spektakulärt och ganska så jävla livsfarligt, även om det ser fruktansvärt roligt ut.
Skratta på egen risk.
Den här däremot, den är bara för gullig - och rolig. Det är nästan overkligt roligt. Som om det inte borde finnas sådana här klipp.
Skratta för fa'an.
Det lille fröet...
Det går inte att motstå "Åke".
Han är jobbig emellanåt, men han är trots allt Åke. Med sina kroppsrörelser, sina blickar och sina skratt så är han...ja, oemotståndlig.
Igår var han busig. Klockan var halv fem och Åke skulle bege sig hemåt. Men precis vid dörrgaveln så påpekade Stefan att Åke hade "glömt" att släcka på sitt kontor. Åke stannade upp och blev ståendes ett tag, innan han med demonstrativt långsamma steg och en lurig blick började vandra tillbaka till sitt kontor. Småleendes.
Väl därinne ringde det på hans telefon, varpå hans blev sittandes några minuter.
Efter ett tag kom Åke återigen vandrandes. Han sa ingenting, förrän han kom fram till ytterdörren för andra gången. Då utbrast han: "Jag visste att det skulle ringa!", följt av ett rått "HA HA!!!", innan han nästan sprang därifrån. Som om han gjort världens rackartyg.
Han är okej ändå, den där Åke.
Am I a freak? Am I a weirdo?
Här har vi en ung kvinna som skaffat sig en bra karriär och ett respektabelt yrke på ett stort företag i Sverige. Säkerligen har hon en fetinglön. Jag borde därmed se upp till henne. Respektera henne. Beundra henne.
Men icke.
För mig var hon ett stycke kött. Varje gång hon gick förbi mig så vände jag mig om för att "kolla in" henne. Som ett stycke kött.
Jag kan äcklas över mig själv när jag tänker på det. Jag känner mig smutsig och överlägsen.
Frågan är: är jag ett djur eller är jag bara man?
Jag tror på dig
Jag har famlat bland oro och förtvivlan.
Jag har vandrat sent om kvällen med stjärnorna som enda sällskap - och med en enda tanke i huvudet:
"Du klarar det här."
Ljus
...
Empty room
De ä inge kul.
Jag älskar att glida ner på träningarna och snacka skit med kompisarna, spela lite fotboll och sedan ta det lugnt i bastun efteråt. Det är en tillfredställning som jag uppskattar och värderar högt.
Men nu är det tomt. Det blir långa dagar. Man är ju van att träffa sina vänner så gott som dagligen tack vare fotbollen, om än bara för en liten stund. Men nu... Nu har jag inte pratat med vare sig Grannen eller Vampyren på två dagar. Det är en märklig känsla.
Tänk om någonting har hänt i deras liv? Någon kanske har gått och gift sig - eller blivit miljonär? Kanske har någon flyttat härifrån?
Så jag undrar - vad gör ni nu för tiden? Är allt bra med er? Kanske vi kan ses någon gång över en kopp kaffe eller en riktigt, riktigt, riktigt bra film?
Det vore kul.
Ett riktigt lag
Eller delvis. Den ena halvan kunde de ju ha skippat - för vem fan vill se en bild på KFF-spelare?
Inte jag i alla fall...
Men - va fan håller du på med, Vampyren? Aldrig blunda på ett lagfoto!
Fuck off!
ALLA JÄVLA KVINNOR I DETTA LAND SOM HAR EN BEFATTNING HÖGRE ÄN ATT SITTA I VÄXELN PÅ ETT FÖRETAG ÄR SURA P##X-FI#%OR!!!
Låt oss säga att jag har pratat med dryga 50 olika kvinnor som har en position som inköpschef eller produktionschef. Av dem har kanske 4-5 stycken varit trevliga. Resten har varit sura ägg.
Förstå hur många gånger jag har fått PMS-kommentarer kastad i ansiktet som: "Hepp, sånt här har jag ingen lust att svara på.", eller: "Jag har inte tid med det här nu.Tack och hej.", eller klassikern: "Du, vi har faktiskt som policy att inte svara på såna här frågor."
Vaddå för jävla policy??? Ni har ju inte ens hört frågorna än!?
P##X-FI#%OR - det är vad ni är!
Må du bli våran Vincent Chase
All publicering är väl bra publicering?
Grannen siktar på en kometkarriär på Youtube - och här är hans första smakprov:
AH!
...och inte nog med det. Varje gång han ska svara på någonting eller fråga någonting så har han börjat sträcka på sig samtidigt som han pratar. Följdaktligen blir det då att han stånkar fram varje mening.
Hela jävla "Åke" går mig på nerverna numera.
My new bäbä...
Häromdagen hittade min mor till exempel en iPod ute i förrådet.
Vi kom snabbt fram till att det måste ha varit far som har fått den genom jobbet - och efter en konfrontation med honom så visade det sig att det mycket riktigt var så.
Far hade ingen aning om vad en iPod är - så han dumpade den helt sonika ute i förrådet, likt all annan skit som han inte har någon användning för. Där har den sedan legat i säkert ett eller två år.
Det enda han brydde sig om när jag frågade honom iPoden var om den var dyr. Jag vet inte hur mycket just den här kostar, men jag svarade ändå "JA". Det räckte för far som nickade belåtet.
Så nu har man helt plötsligt en splitterny iPod från Apple - utan att ha pungat ut en krona.
Fan vad jag ska älska med den.
Jätte-fniss
Görgen.
Undrar om det uttalas med "G" eller "J"? Jag hoppas för allt guld i Nebraska att det utttalas som det låter. G-örgen.
Det blir så mycket roligare då.
What the devil?
Vi försöker väl då...
Lillebror tycker att det här är roligt. Men jag vet inte...
Lite kanske. Vissa delar. Jag vet inte.
Stephen Lynch.
I'm proud of you, son...
"Robin Ånholm is no longer listed as single".
Japp, så stod det på Facebook. Grabben har gått och stadgat sig - och det är bara att gratulera i mängder. Grattis!!!
Då var det bara fyr...förlåt, tre singlar kvar bland Riddarna.
Låt oss skratta tillsammans
Va fan - om man inte gillar hans förslag på nya varianter av de olympiska spelen, då är man fan dum i huvudet! Kolla bara på hans brittiska 100 meter. Obeskrivligt roligt.
Where the action was...
Det var en salig röra och alla verkade trivas. Eller?
Bugg-kungen Kent Agent svettades härligt på dansgolvet - här med en av Kalenderflickorna.
Idol-Hirvälainen tog sig en svängom...
...och visst syns det att killen är finsk mästare i den allra ädlaste av danser.
Här är det Roos som testar en av Kalenderflickorna.
Jäntorna här får representera en mer modern digga-och-skrika-samtidigt-i-takt-till-musiken-dans.
Aaah, salsa! Chilenaren visade prov på glödande heta takter med sin mö, vilket gav en annan sorts krydda till dansgolvet.
Men hetast på dansgolvet måste ändå ha varit Danderyd. Han var helt loco, fast ändå rätt sansad - vilket blev en väldigt rolig kombination. Här skakde fläsket med Roos...
...han myste med sin mamma...
...han var här...
...han var där...
...och han dansade. Oj vad han dansade.
...och
Kiss me where the sun don't shine
The past was yours
but the future is mine
You're all out of time
Så många frågetecken
Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag upptäckte att det var en stor brun fläck på ärmen på min vita tröja som jag har på mig idag.
Varför står jag still? Varför står allting still? Varför släpper det aldrig? Varför säger det aldrig "Klick"?
Är det så här det kommer att se ut?
Kommer Norge att bli en vändpunkt?
Går fläcken bort?
Illern jag
Jag spelade innebandy med Påven, Vampyren, Ekka och två till igår - och trots att jag inte sprang alltför mycket så har jag ändå fruktansvärt ont efter det hårda underlaget. Men eftersom att jag var en målspruta av allra högsta rang igår så får jag ta det. Jag var helt jävla outstanding!
I mitt allra största ögonblick av rus så hade jag faktiskt planer på att ta upp innebandy-utövandet igen, om än på b-lagsnivå. Det är fortfarande en väldigt rolig sport, speciellt när man öser in mål. Oh yeah. Fast jag tror inte det. Jag har inte tid.
Hockey har jag också varit inne på under några svaga tillfällen. Det var trots allt jag som gjorde Robin Westergren till det han var. Fast nej. Det är en på tok för brutal sport.
Handboll då? Kapten Källgren var inne på att starta upp ett lag, onykter eller ej, och det skulle fan vara kul. Fast nej.
Det räcker med fotboll - och lite hobby-innebandy där man kan äga de andra sönder och samman.
PS. Så länge Marie Serneholt är med i Stjärnor på is så kommer jag att titta på programmet.
Gissa arslet
A. Chilenaren
B. KG
C. Vargen
And this is not my day...
Ute är det mörkt, kallt och blött. Inne är det tråkigt, långsamt och ensamt. Jag har ont i ryggen, jag är trött och jag är hungrig. Plus att jag fryser.
Just nu skulle jag vilja ligga på en solstol vid en playa någonstans i världen, med en kall Fanta i handen. Eller också skulle jag vilja ligga i min varma, sköna säng - med täcket över huvudet.
Känns som att det sista alternativet ligger närmast till hands. Bara 7 timmar kvar...
Helgen
Äntligen inne igen! Datastrul borde inte få existera år 2008...
Alrightythen, hur var helgen då?
Jo, den började kanoners i fredagskväll med en Riddar-utgång. Som vanligt samlades vi hemma hos Blä...Ble...Bl..B..B.....B....gah, okej då - Påven, och där kunde en ny Jippi jäh!-skiva avnjutas.
Det blev en mycket bra uppvärmning - och jag lyckades bli "alla tiders". En fråga: har ni någonsin fått en annan människa att börja blöda näsblod - utan att ha rört människan?
Det har jag. Så underbart bra var kvällen i fredags.
Igår morse stapplade man sedan upp ur sängen för att ta sig ner till Runevallen, där lagfotografering väntade med Sillén. Det var sista omklädningstugget för i år - och det känns trist. Jag hade lätt kunnat köra några månader till.
Jaja, efter lite äcklig kebab på Phoenix och en öl framför första säsongen av High chaparall så drog jag, Danderyd och Vampyren till Blondie Bubble Boy - där en ensam Bot-mannen satt i soffan och väntade. Efter ett tag blev huset dock välfyllt med små knoddar, små pojkar, några flickor, några män och en chilenare.
Klockan sju sparkade sedan den stora galan igång - Kungsörs BK's fotbollsavslutning.
...och vilken fest det blev! Jag hade verkligen svinroligt och känslan i kroppen var perfekt. Jag hade go nutts-känslan, utan att för den delen vara helt aspackad - och idag när jag vaknade så kände jag ingenting av gårdagen. Det var nog en så perfekt fylla som man kan komma.
Som vanligt skulle det delas ut priser, och det förefall sig enligt följande:
Årets målvakt(er): Denis Oreskovic och Andreas Carlsson.
Årets försvarare: Daniel Källberg
Årets mittfältare: Rauli Pakanen
Årets anfallare: Tero Pakanen
Årets kämpe: Tomas Ling
Årets målskytt: Tero Pakanen
Årets rookie: Daniel Källberg
Årets mål: Rauli Pakanen
Tage Gustafssons vandringspokal: Rauli Pakanen
Utöver de utmärkelserna så gick Ekonomipriset till Vampyren - väldigt roligt - och Träningspriset gick till, ta da, Jonatan Björklund. In your face!
Efter mat och prisutdelning så var det "fri aktivitet" - det vill säga: Dryck, dans & skitsnack. Jag älskar dessa sammanhang. Man sitter och snackar, man skojar, man dricker, man går iväg och tar sig en svängom på dansgolvet, men går ut och kollar läget bland rökarna, man skojar med Tjuren, man skrattar, man snackar allvar en stund, man hälsar på honom och henne, man skämtar, man sätter sig ner och snackar skit igen. Det är så ljuvligt och då trivs jag verkligen som fisken i vattnet.
Men alla tycker inte om dessa sammanhang. Vampyren är en av dem. Han ville inte vara där - han ville göra stan igen. Känna dimman. Dansa till musiken. Men inte jag . Inte denna kväll. Så Vampyren försvann hemåt relativt tidigt, medan jag, Danderyd, Källgren och Bot-mannen med flera fortsatte att hålla ställningarna på festen.
Dock uppstod en mindre rolig händelse under kvällen. Min bästa vän sedan 18 år tillbaka, Danderyd, stack kniven i ryggen på mig. Jag vet inte vad samtalet gick ut på - det enda jag hörde var hur Danderyd lutade sig mot henne och sa: "Jone, han är rolig. Men han är fan inte snygg!". Då blev jag oerhört sårad - och även om vi skiljdes som vänner under kvällen så kan jag ändå inte få ut det ur mitt huvud. Vilken bög han är, den där Danderyd.
Här är i alla fall kvällen i bilder.
Kvällens fylle-as i mitten - Engan - och bredvid honom Kålhuvet' III och Ödlan.
Herr och fru Hellgren. En nykter herr Hellgren som idag hade hockeypremiär med sitt kära KIK.
Chilenaren och hans mö, som bara ville dansa salsa den här kvällen.
En glad Kjellgren med Millo och hans mö.
The one & only - Vargen! Finns ingen annan som honom. En ikon.
Herr och fru Blondie Bubble Boy. Naawh, sötisar! Bubbi dubbi du. Buschi buschi bo.
Söder och hans son Vampyren fann varandra i vimlet.
Bugg-kungen Kent Agent i ett av få tillfällen då han inte befann sig på dansgolvet.
Idol-Hirvälainen.
Tjuren och Vampyren diskuterade whiskey,
Glader, Charlie-Boy och Vesslan vet hur man ser cool ut på bild.
Christian Ruutu blir tillsagd för tredje gången att inte nypas i stjärten.
Lill-Per var riktigt sugen på den där ölen.
Kalenderflickorna med deras pimp Kent Agent.
Trädgårdsmästare Björklund gjorde tummen upp om kvällen.
Tjuren var happy denna kväll. Väldigt happy. Kanske den som var allra mest happy.
...och även Bot-mannen var happy. Väldigt happy.
En finsk bula.
Fullt ös.
Mot slutet av kvällen var det bara några trötta krigare kvar.
...och slutligen, Mr.Brad Depp himself.
Should I stay or should I go?
Jag säger: "Jag vill inte."
De säger: "Du måste, annars får du inte vara med."
Jag tänker: "Vi får se."
Aj, aj, aj...
I dagens tidning finns en liten intervju med KFF's ordförande Thord Gustafsson om eventuella nyförvärv inför nästa säsong. Bland annat pratas det om Greken - Thomas Giourgas - men han fanns inte med på listan över tänkbara värvningar, enligt Thord, då han säkert hade för mycket "Södra-hjärta".
Det var då han gjorde bort sig, den där Edman. "Men jag har redan pratat med Giourgas, och han verkade inte främmande för att spela i den rödsvarta tröjan nästa säsong?"
"Okej. Tack för tipset. Det skadar inte att höra sig för", jublade Thord.
Ho ho ho.
Hur populär tror ni den där Edman är nu i Arboga? Inte så jävla, kanske.
Icke smart drag när man jobbar på en lokaltidning.
De små dumma liven
Det Johan Palm som setts "kuckilura" med Loulou bakom kulisserna, och enligt källor så ska dom vara upp över öronen förälskade.
NEEEEEE....
Jag skojar.
Men det är ändå en rätt otippad romans - för vem fan kunde ha trott att Anna Bergendahl skulle gå och kära ner sig i Tuff-Jesper? Jo, det är sant! "Vi ringer till varandra tre-fyra gånger om dagen. Vi vet inte vad det är som håller på att hända, men vi kommer att fortsätta träffas och se vart det leder", trallar Anna inför presskåren - medan Tuff-Jesper står i bakgrunden och suger på en cigg. Not. Ha ha!
Hur besviken jag än blir på Anna så är det ändå rätt bra om hon blir attraherad av Tuff-Jesper. På något sätt känns det som att det talar till min fördel.
Jag kommer ikapp...
Det tog sin lilla tid - men tillslut så...
För de som inte känner mig så kan jag, men stolthet och med näsan i vädret, avslöja att jag är starkt emot allt vad som kallas för "nymodigheter".
När DVD-skivan kom så blev jag förbannad. Jag älskade mina VHS-kassetter som man kan spola, spela in och spela över med. Ingen DVD-skiva skulle få komma i vägen för det - och därför höll jag hårt i mina kära stenbumlingar och vägrade låta mig lockas av de behändiga runda plastbitarna.
Jag fällde till och med kommentaren: "DVD kommer ändå att vara ute om några år" - vilket Danderyd tycker om att påminna mig om idag.
Men tids nog gav jag upp - till den grad att jag åtminstone accepterade DVD-skivan som ett dugligt hantverk i film-vardagen. Jag orkade inte bry mig längre liksom.
Sedan var det den så kallade MP3-spelaren. Den tyckte jag inte heller om. Mina skivor är heliga för mig - och att lyssna på musik i en MP3-spelare vore, för mig, att bagatellisera CD-skivan.
Men även där gav jag vika - men det var bara för att jag älskar musik så mycket, och det är trots allt väldigt behändigt att bära med sig en MP3-spelare i fickan. Dock vill jag förtydliga att jag fortfarande föredrar CD-skivan framför MP3-spelaren - och det kommer jag alltid att göra. Jag menar, tänk er själva doften av en nyinköpt CD-skiva. Den underbart fräscha doften av plast är himmelsk, och det vill jag inte vara utan.
Nåväl. Tids nog brukar jag ändå kunna ge med mig, och det senaste fallet i den raden är att jag börjat läsa Alex Schulmans blogg regelbundet. Vampyren har alltid sagt att den är så bra - men jag har liksom aldrig brytt mig om att läsa den.
Jag har varit tjurskallig - men, jag har gett med mig. Den är bra. Den är riktigt bra. På många sätt till och med fantastisk. Så nu läser jag den.
Men det här kan jag i alla fall lova. Jag kommer aldrig någonsin att börja läsa Club Vegas. Aldrig.
Tro mig.
Vart tog du vägen?
Det enda som hände var att Blondie Bubble Boy slog till Owe Radetjärn i huvudet. Bara sådär. Det var förvisso ganska skojigt - men jag hade hellre drömt om någonting helt annat.
Hold your horses - jag har ett tillkännagivande!
Jag ska lära mig att spela bas.
Japp - så är det. Jag har alltid velat kunna behärska ett instrument. Helst av allt skulle jag vilja kunna spela gitarr, men det är för svårt. Trummor är verkar kul, men det är nog för jobbigt - och piano är för...mesigt. Men bas - det verkar lagomt svårt och hyfsat oansträngade. För att inte glömma att det vore coolt att kunna lägga iväg blytung och attackerande bas-slinga.
Bas får det bli - och du, Danderyd, ska lära mig. Ingen protest - jag är bäst. Så länge du lyckas tygla ditt hemska humör så ska du nog få se att jag är riktigt haj på det - och sedan... Sedan väntar stordåd ifrån dig och mig.
Together we shall rule the world.
En riktig karla-karl...
Igår när jag kom ner till träningen så möttes jag av att han satt och pillade på sin stortå. Till sin vana trogen så hade dess nagel fått ta emot ohyggligt med stryk - den var helt jävla misshandlad - och Vampyren ansåg därför att det var läge att skona den från sitt lidande.
Han ryckte helt enkelt bort skiten och kastade den på Kålhuvet' III.
Jag hatar när man håller på med naglar rent allmänt - och trasiga naglar i synnerhet. Det finns inget värre. Jag svimmar nästan då. Men inte Vampyren. Han bara gör en liten grimas och sedan rycker han till. Sedan går han lugn och lättad därifrån. Ungefär som efter att man varit riktigt skitnödig och sedan har "tagit hand om det".
Fy fan.
Morgonskrattet
Det vore tragiskt om det bara blev en säsong, men nu är det som det är. Som tur är finns Youtube så att man ständigt kan få njuta av duons otäckt träffsäkra humor. Här är en tidig inspelning av min favoritlåt med Jemaine och Bret från en humor-show för några år sedan.
I have to admit it's gettin' better, a little better all the time...
Well... Fan-fucking-tastiskt!
Det har nu gått 8 dagar utan den mjuka kudden - och jag skulle vilja kalla mig "halvfri". Jag vet inte när man kan bekänna sig som clean. Jag kan fortfarande känna ett sug - men jag har inget begär. Det tycker jag är ganska stort.
Efter en veckas uppehåll tyckte jag att jag hade gjort mig välförtjänt för en belöning, varpå jag knyckte en mjuk kudde av Vampyren när det vankades bastu efter kvällens träning.
Det var nice - och nu tar jag fortsatt sats mot att bli helt clean.
Små hemska ting
Jag vet inte om ni känner igen er i det här - men visst kan det vara jävligt jobbigt att "fixa i ordning sig", typ fixa frisyren eller byta om till "snygga" kläder, när det är mycket folk i närheten.
Så här. Man går in på toaletten och stänger om sig för att få vara ifred med sitt skapande av en, i dina ögon, snygg frisyr. Det kanske tar en stund. Man får inte hårtopparna att ligga som man hade önskat. Man spretar och drar, man gör om, man rufsar till, blir frustrerad.
Tillslut har det gått så lång tid att det börjar bli uppenbart att man varit inne på toaletten väldigt länge. Människorna utanför börjar, omedvetet eller ej, bli intresserad av resultatet. Man står där inne och tänker: "Äh, va fan. Det här får duga". Man tar ett djupt andetag, samlar sig och går ut för att möta allas dömande blickar.
Ingen vill visa att de bryr sig - men alla tittar, om än för en hundradels sekund. Man vet själv att man har varit inne på toaletten länge, och man vet att alla andra vet om det också. Samtidigt kan man höra allas tankar. De tänker: "Fan, har han varit där inne så länge för det där? Är det där vad han definerar som "snyggt"? Är det där det bästa han kan komma med?".
Möts vi inatt igen?
...och vi kysstes. Länge och ofta. Hon somnade i min famn - och allting kändes bara så rätt.
Fan, jag kan inte få nattens äventyr ur mina tankar!
Guldkorn
Lite för mycket haka kanske på Danderyd, och lite för mycket "goschi-goschi-nyp-i-kind-fläsket" på Blekksprut kanske?
Sedan är det också lika jävligt irriterande varje gång någon i sista sekunden försöker kasta sig fram, i hopp om att hamna på samma kort som polarna. Det blir alltid samma resultat. Halvbra...
Avdelning: Två och en halv små moppepojkar.
Hon sa: "Vi leker en lek. Kyss mig."
Jag befann mig i en tillvaro som på många sätt är den tillvaro jag trånar efter mest av allt här i livet, och jag var så lycklig.
Jag drömde om en tjej - och faktum är att jag ofta drömmer om den här tjejen. Jag vet inte om det betyder någonting. Danderyd tror det, men jag vet inte. Ibland tror jag det, ibland inte.
Det enda jag vet är att just då och där, i drömmen, var jag den lyckligaste pojken på jorden.
God morgon!
Idag är det back to work - och jag fortsätter med min morgonrutin Ett humor-klipp att starta dagen med.
Jag vill tro att alla upskattar att möta vardagen/arbetsdagen med ett riktigt gott skratt - för det gör i alla fall jag, och då får ni stå ut med det.
Min favorit-komiker Eddie Izzard får servera skratt-frukosten denna morgon - och det i form av ett ståupp-klipp där han illustrerar hur dumma engelsmännen är med sina lekar. Här är exemplet Cake or death.
V L P - Very Local Production (Ha!)
Det lokala sport-forumet Sportplanket har gjort en upprustning. Meningen är att det nu ska uppdateras aktivt, samt att det har breddats med fler forum för andra sporter än bara fotboll, som det var tidigare.
En annan nyhet är Studio Planket, som kommer att fungera som ett diskussionsprogram kring sporthändelser i KAK med olika inbjudna gäster. Till premiärprogrammet som sändes ikväll hette "gästerna" Tony Andersson, Pontus Edman och Mikael Ornell. Tre färgstarka klickar må jag säga.
Alltså... Det hela är ju en extrem "lokal-produktion". Eller, egentligen är det inte ens lokal-TV - det är amatör-TV, och skiten presenteras också i form av Youtube-klipp. Men jag tycker ändå att det är en ganska rolig idé måste jag säga. Det andas vilja och ambition, även om det är en usel produktion.
Vad är det som sägs då? Ja, Tony bubblar ju på som vanligt och säger väl ungefär det han har sagt under hela säsongen, medan Ornell sticker in med sina kloka analyser emellanåt.
Men Edman är rolig. Varje gång han ska säga någonting så lyfter han sitt glas med vatten, som om han är på väg att dricka varje gång istället för att prata. Efter att han har pratat färdigt så tar en således en klunk - och så fortsätter det. Han hinkar verkligen vatten, och tillslut har han druckit så många gånger att han måste fejk-dricka, eller också tar inihelvetes små sippar varje gång.
Jaja. Studio Planket är en pigg idé - men på tok för långt. En halvtimmes program är på tok för långt - om man inte är tok-nördigt intresserad av lokalsporten i KAK. Sedan lyser Köpings-syndromet igenom totalt. Det pratas om KFF, Forsby, Munktorp och Kolsva - men i princip ingenting om Södra och KBK.
Heja.
Eftersom att jag är snäll så lägger jag upp skiten, även om jag tvivlar på att någon kommer att orka titta igenom det.
Jätte-bär!
Vad fan...kom igen! Är det inte en-äggs?
Boiashacka!!!
Jag vet... Jag har ju sagt att det inte blir några fler skivor i serien, men från ingenstans så började inspirationen att flöda - och sedan är det ju också så att en KBK-avslutning väntar på lördag, så jag tyckte att det skulle passa bra med en fräsch party-stänkare. För det är det verkligen. En party-stänkare.
Jag är fucking trött på alla förfester vi haft med Youtube-klipp och dittan och dattan. Nog för att det kan vara bra ibland - men det blir oftast ganska osammanhängande och ryckigt. Om det sedan befinner sig en viss Vampyr bakom tangenterna så är också sannolikheten för att det bara blir en massa umpa-umpa i takt ganska stor.
Nog för att han har en förmåga att kunna avbryta mina party-stänkare också - men då blir det i alla fall en liten mindre spridning på det.
Kärleken är evig
Jag måste yttra mig.
Oasis nya är precis så jävla magiskt bra som jag hade hoppats på och räknat med.
Det är en modern klassiker - och en pungspark på alla som tvivlar på deras kapacitet. Otvunget och...ja, helt briljant!!!
Förhandssnacket har handlat mycket om groove, Beatles och det mest psykadeliska hittills - och det är inte för inte. Alla de ingredienserna finns med, och tillsammans utgör de en makalös tema-platta. Det finns en röd tråd genom hela Dig out your soul, och varje låt går hand i hand. Det spelar ingen roll om man lyssnar på skivan rakt upp och ner eller om man blandar låtlistan. Allt smälter samman till ett.
De mer utpräglade och klassiska melodierna är nu utbytta, och istället blandas blues-slingor med folk-rock och rökiga 70-tals-trummor med acapella-stråkar. Resultatet är helt fantastiskt. Det märks att ladsen har varit grymt inspirerade när de spelat in de här två senaste skivorna, för det finns så mycket vilja och passion att det är sanslöst.
...och Liam Gallagher! Han sjunger inte bara bättre än någonsin - han har också snart tagit klivet fram som Oasis främsta låtskrivare. Förr brydde han sig bara om att vara rockstjärna. Han gick in i studion och sjöng låtarna som Noel dukade fram, och sedan drog han vidare till puben. Men nu är han inte bara rockstjärna, nu är han också en artist. En konstnär.
Skivan inleds med ett White stripes-riff i den tunga rock-bomben Bag it up, för att sedan fortsätta i en blues-boogie-woogie The Turning.
Därefter tar Noel över sången i Waiting for the rapture, och det kan vara hans bästa sånginsats hittils. Låten hör även den till de bästa med Noel på sång, och är också en av skivans bästa. Det är ett fruktansvärt driv och väldigt mycket groove.
Sedan följer första singeln The shock of the lightning - och det är en total överkörning. Låten i sig är faktiskt den enda av sitt slag på skivan, på det sättet att det är låten med mest up-tempo. Jag trodde att hela skivan skulle låta så här, men där hade jag fel.
Nästa låt är sedan Liams första bidrag på skivan - och det är min favorit. I'm outta time är mer Lennon är Lennon själv, och Beatles-legenden går här igen. Det är smått obeskrivligt, och redan en klassiker. Jag svimmade nästan första gången jag hörde den.
Beatles-influenserna fortsätter därefter i (Get off your) High horse lady. Noel sjunger likt Bob Dylan och vips är man tillbaka runt en lägereld på prärien på 70-talet. Låten har också en livsfarlig bas-slinga som smyger i bakgrunden.
Noel sjunger även nästa låt, Falling down, och den är som ett enda långt äventyr. Jag ser framför mig en resa över ett blått öppet hav, som sedan fortsätter över en värld med snötäckta berg och djupa isiga dalar. En episk upplevelse.
När Gems bidrag sedan tar vid så kommer vi tillbaka till Beatles igen. Det är väldigt mycket Srgt. Peppers över To be where there's life, och väldigt mycket psykadeliskt. Det blir trollbindande och väldigt behagligt.
Liam andra bidrag, Ain't got nothin', är därefter en fortsättning på Meaning of soul från förra skivan. Pulserande trummor och drivande gitarrer - och en pissed off sångare bakom micken. Låten handlar om ett bråk i München år 2002, varför Liam skriker "Fuck off, you fucking cunts! I'll fucking 'ave ya'!" i bakgrunden. Mäktigt.
Andy Bells låt The Nature of reality är sedan en grymt tung och groovig historia. Det är Rolling Stones och The Who samtidigt, med ett ilsken gitarr-riff lindat runtom.
Den avslutande Soldier on är Liams tredje låt på skivan, och det går bara inte att undivka att fängslas av den. Det är så fruktansvärt släpigt och rökigt, och låten är som en långsam promenad genom ett gangster-samhälle - där det när som helst kan smälla. En magisk avslutning på en magisk skiva.
Dig out your soul fick tre getingar av Expressen, med omdömdet "Skärpan är tillbaka" - och det gladde mig, även om jag helst hade sett ett högre betyg.
Men det får duga jämfört med pissiga fitt-blaskan Aftonbladet, som gav skivan två plus och omdömdet "Ännu en trött skiva från ett trött band."
Jag höll på att gå upp i upplösningstillstånd när jag läste det, och det gjorde mig fruktansvärt illa berörd. Jag väntar nu på svar från Håkan Steen, som fick ett väldigt argt mail av moi för några dagar sedan. Om han inte svarar så kommer jag att fortsätta bombadera honom med ilskna kommentarer om hur dålig han är, precis som jag gjorde med Markus Larsson som sågade förra skivan Don't believe the truth. Men han hade i alla fall anständigheten att svara på mailen.
Ännu nödvändigare humor...
Dags att få upp mungiporna en stund. Igen.
Örebros Kommunala Musikskola - och deras bajsnödiga försök till en klassiker
Press-nytt
Helt rätt! Ska man markera så ska man markera ordentligt.
...och USA är ju också ett sådant land där en sådan stämning faktiskt skulle kunna gå igenom.
Annars läste jag häromveckan i VLT en ganska rolig sak angående den finanskris som just nu råder.
Det var en kille på stan som fick frågan Vad tycker du om den pågående finanskrisen? - och hans svar var då:
- Ja...hela mitt liv har varit en enda stor finanskris, så det är ju skönt att resten av världen har hunnit ifatt.
Det tycker jag var en ganska skön inställning till det hela.
Till sist...
Det har ju stått ganska mycket i tidningarna den senaste tiden om en känd artist som står anklagad för att ha blodigt misshandlat sin flickvän efter en festkväll. För er som inte vet det så är denna kända artist i fråga ingen mindre än Papa Dee - vilket fick mig att reagera med stor förvåning när jag fick reda på det.
Jag har hela tiden haft uppfattningen om honom som en hel-reko kille som inte skulle göra en fluga förnär - om det nu inte handlade om en riktigt jävla irriterande fluga.
Saken är också den att hans flickvän försvarar honom och påstår att han är oskyldig, och att han aldrig skulle göra henne illa.
Nu har man ju hört många historier om hur utsatta kvinnor tenderar att ta sin man till försvar, trots att det kanske har förekommit våldsamma gärningar i bilden - men den här gången undrar jag om det inte är så att Papa Dee faktiskt är oskyldig.
Jag menar, de har ju inte haft någon chans att prata efter att han blivit insyltad - men ändå återger de samma, oskyldiga, historia om vad som har hänt?
Det är något skumt. Släpp Papa!
Nämen?
Det var både lite surrealistiskt och roligt.
Men sedan tror jag också att det är en tidsfråga innan gossen drar på sig landslagströjan med de stora grabbarna. Åtminstone om han fortsätter att utvecklas som han gjort den här säsongen.
Tror det eller ej - men det är en framgång jag kan glädjas över.
Vem är vem?
Kärt barn har många namn - och även Andreas Carlsson har många namn.
Många har fått nöja sig med endast ett, eller på sin höjd två, smeknamn på den här sidan - men med Andreas var jag bara tvungen att göra ett undantag. Dels för att det är roligt att driva med honom, men också för att...nä, det är nog bara drivandet, förresten.
Andreas är ju väldigt tok-rolig och knasig. Det mesta han gör och säger blir till något humoristiskt, vare sig han vill det eller inte. Han rår inte för det - och det är vi andra Riddare evigt tacksamma för.
Egentligen är det enkelt. Det är bara att ta det senaste dråpliga han har gjort i livet - och sedan sätta in det i en "Jag-älskar-(hm hm)-mannen". Genialiskt, om jag får säga det själv.
Namnet "Stiffa" kommer ifrån Steve "Stiffmaister" Stiffler i American pie-filmerna. Jag tror, rätta mig om jag har fel, att det var någon brud på krogen som ansåg att Andreas liknande The Stiffmaiser - och då blev han i våra ögon Stiffa.
Kaggen har jag kommit på. För en tid sedan var Andreas rejält bekymrad över några extrakilon som satt sig på hans lilla magge - och han var då fast bestämd att träna bort det. Men ingenting hände på den punkten - och jag vet inte, men jag tycker bara att det är kul att pika honom för det.
"KG" är roligt. När vi var mindre så var några av oss stolta över våra "roliga" förnamn. Mr.Tequila heter ju Carolus Fabian, Joakim Palm heter Sven Roger, Dale heter, (väl?) Olof, och Bläckfisken heter (väl) Per Evert. Hur som helst ansågs det "häftigt" att ha ett roligt förnamn - så Andreas drog till med att han heter Kent Gösta.
Men Kent Gösta var inte häftigt. Det var bara töntigt - och fruktansvärt roligt. Andreas ändrade sig då omgående och hävdade att han bara hette Kent. Men det var försent. Det var på tok försent.
"Grannen" är inte så kul. Jättetråkigt till och med. Andreas och jag är grannar - sedan 18 år tillbaka.
"Danderyd", ja... Lång historia kort - Andreas har "hållit på" med en tjej från Danderyd ett tag nu. Varför det är så kul vill jag inte berätta, för ni skulle ändå inte förstå. Men det är vansinnigt kul. Eller? Jo. Kom igen!
Nåja, det var Andreas alter egon - och tro mig på denna punkt. Det kommer att komma flera!
Het-hetare-hetast
För ett tag sedan avbröts derbyt mellan Västerås SK och Syrianska på grund av läktarkravaller. Det var bengaler, rakter, butterfly-knivar och vältande av bussar.
Min nya vän Huligan-Johan var självklart där. Till nästa derby lagen emellan så säger han, kort och gott, så här:
- Nu har de satt nivån.
Här har ni honom, i samspråk med polisen på matchen.
Me weekend...
Jaja... Jag är hemma idag. Vi hade en "pizza-incident" i bilen hem igår - och jag vet inte, men jag mår inte för jävla hundra idag. Det är oroligt i kistan, om man säger så, så jag valde att stanna hemma. Får se hur det känns imorgon.
En kort sammanfattning hur det var i helgen då.
Vi kom dit i fredagsnatt, jag och Eriks assistent Huligan-Johan softade på lördagen, och igår jobbade jag och brorsan på huset. Det sattes upp några reglar i taket, och jag fick sedan äran att slipa på några tak-balkar. Boring, men nödvändigt.
Men i lördags var det som sagt en chill-out-dag, vilket kröntes på kvällen med ett krogbesök av mig, Erik och Huligan-Johan på O'learys i Härnösand för att kolla på Sverige-Portugal och sedan röja loss lite grand till coverbandet Irene Panik.
För att göra en lång historia kort: Huligan-Johan är Eriks assistent, men han är också...en hetlevrad människa. Eller, hetlevrad är kanske fel beskrivning - men han gillar och söker sig gärna till hetlevrade situationer.
Huligan-Johan försöker att gå på de flesta matcherna med VSK fotboll och bandy, samt VIK Hockey - och där gillar han när det blir lite "gruffigt". Han gillar förresten när det blir lite "gruffigt" överlag - såväl på stan som på krogen. Han har även varit medlem i GAIS fan-club, med diverse dispyter med Blåvitts fan-club Änglarna på meritlistan.
När vi skulle in på krogen i lördags sa Johan: "Hoppas det blir lite "gruffigt" ikväll. Jag skrattade nervöst, men tänkte att eftersom att han säkert skojade.
Det gjorde han inte.
Nu blev det inte så farligt, men om man ska räkna in mina erfarenheter av slagsmål i livet så är den här kvällen det närmaste man kan komma.
Dock blev det tillslut en riktigt rolig kväll - och Erik var det närmaste man kan komma Kung i baren. Dessutom var han en chick magnet - men dessvärre var mestadelen av dessa "chicks" mer av sorten "older ladies".
Skit samma - jag fick mig en bra kväll i alla fall.
Grabbarna längst bak hade siktet inställt på oss den här kvällen. Eller om det var Huligan-Johan som skymde deras sikt? Ja, så var det nog.
Jag ville ta bild på världens mest ensamma dealer - men han tyckte inte att det var så kul, så det blev istället en bild på världens mest ensamma pissoar.
Det här är omslaget till min kommande skiva - I'm fucking tellin' ya'.
Ni suger...
Up north
På ett sätt ska det bli skönt att komma iväg till skogarna. Det blir ett tillfälle att rensa huvudet och skingra tankarna. Men å andra sidan...
En kväll med Riddarna är ju alltid en kväll med Riddarna.
Egentligen känns det inte inte alls bra att åka. Inte just nu.
Det är rörigt just nu. Känns det som. Eller kanske inte.
Jag befinner mig i ett ingenmansland i ett mindre krig - och jag är orolig. Eller rättare sagt, rädd.
Jag är rädd för vad som kan vara borta när jag kommer tillbaka.
Kan bli en bra tv-kväll...
Robin B ska sjunga Duffy's Mercy - och den borde faktiskt passa hans låga och raspiga röst. Yazmin ska sjunga Rihannas Don't stop the music, och där ser jag framför mig ett grymt framträdande om hon tar i lite grand. Lars ska sjunga You're beautiful, och den lär han väl äga - även om jag hellre hade sett honom sjunga Carry you home, som är det enda bra som piss-artisten James Blunt spottat ur sig.
Men kvällens - och kanske årets - behållning kommer att bli Anna Bergendahl, då hon tar sig an Release me. Det kan bli sagolikt.
Kevins version av Natalie lär väl bli en ny Footlose - och Jespers version av So sick lär väl, måste väl, skicka honom ur tävligen.
Annars förstår jag mig inte på Robin E. No doubts It's my life? Va fan är det frågan om? Passar inte en rock-dude som honom. Bläh!
Till sist vill jag inte ens kommentera Johan Palm - men jag måste säga någonting. Stackars, stackars Coldplay. Förkastligt att en sådan fin låt ska bli brutalt slaktad.
Men som sagt - det kommer nog bli en bra kväll.
Synd bara att man missar den.
P86 - Den gyllene generationen
Jag törs påstå att det var det bästa lag som Kungsörs SK's ungdomsssektion fick fram på 90-talet.
Vi vann serien 7 gånger mellan åren 1992-2002, och utöver det kan inräknas en Fotbollens Dag-seger, en Finnspång Cup-seger och en 16-delsfinal i Gothia Cup, bland annat.
Det var mycket som spelade in i framgångarna. Det fanns talang, det fanns vilja och det fanns målmedvetenhet. Men framförallt - vi hade förbannat jävla roligt!
De ingredienserna kan räcka oerhört långt.
Jag trodde länge att detta var KSK's framtida A-lag - men med livets gång droppade den ena efter den andra av. Tillslut var det bara jag och Danderyd kvar.
Bläckfisken kom tillbaka ett kort tag, men försvann ännu en gång. Mr.Tequila likaså. När jag tittar idag så är det jag, Danderyd och Källgren.
Här kommer en lite spelarpresentation:
Uppe från vänster:
Mikael Pettersson (lagledare): "Robins pappa. Hade hand om bollar och annat runtomkring. Snäll och rolig. Lite laidback."
Jens Caneryd: "En tung back/mittfältare att möta. Spelade lugnt och försiktigt - och klokt. Lite av en Daniel Andersson-typ."
Joakim Petersén: "En trixgubbe som gillade att göra oväntade och finurliga saker. Oerhört fint bollsinne. En lite långsammare variant av Chippen."
Pontus Blomgren: "På 7-manna var han mittbacken med det långa benet. Bröt alltid fantastiskt i sista sekunden. Blev senare mittfältare. Tungt skott och ett jävla driv i steget när han fick upp farten. Gjorde ett klassiskt mål mot Djurgården i Audi VW-cup."
Joakim Palm: "Maestro Palm. En elegant back som gärna stylade lite emellanåt. Bra teknik för att vara så lång. En blivande storback, som dock valde en annan väg i livet. Bildade ett fruktat mittbackslås med Kapten Källgren."
Daniel Jonsson: "Dale med hela Kungsör. Skjöt som en häst och kastade inkast som en slangbella. Lite långsam, men kompenserade det med kraft och spelförståelse."
Robin Wallon: "Bland det bästa Kungsör fått fram i fotbollsväg. Hade talang som få - men ville inte inse det? Valdes till Västmanlands bästa fotbollsspelare född 1987 - då valde han att hoppa av länslaget. Kunde ha gått hur långt som helst. Komplett på fotbollsplanen."
Christer Karlsson (Hjälptränare): "Jimmys pappa. En legend i sig. Gammal målvakt som ville mycket med det här laget, men som kanske inte alltid fick fram det."
Ove Björklund (Tränare): "Min pappa. Passion och vinnarskalle är två ord som passar bra in på honom. Ofta ville han vinna så jävla mycket att domarna tröttnade och visade ut honom. Lyckades få fram det bästa ur laget - utan att det blev på blodigt allvar."
Nere från vänster:
Robin Pettersson: Började som målvakt, men med tonåren slutade han som en dräpande ytterback. Fick in ett par riktiga kyssar på motståndarna i takt med tonårens ilska och frustration. En mycket, mycket god vän på den tiden."
Jimmy Carlsson: "På 7-manna var han en målskytt av yppersta klass. En riktig måltjyv. Blev senare lite bekväm i sin spelstil, och tenderade att flippa ur på motståndarna. Även han en talang som inte insåg sin kapacitet."
Jonatan Björklund: "På 7-manna var jag en riktig dribbelnisse som gärna dribblade både en och två och fem gånger innan jag spelade fram bollen till mål. I tonåren halkade jag efter i fysiken, men viljan var det aldrig fel på, vilket fick kompensera fysiken en hel del. Kanske är det så än? Hamnade allt längre ner på planen med åren."
"just ja... Avgjorde Fotbollens Dag med matchens enda mål!"
Andreas Carlsson: "En talangfull målvakt som blandade idiot-räddningar med...missbedömningar. Men för det mesta så räddade han laget med sina parader. En skön profil i laget då han var så vimsig. Gick vilse på Liseberg och på McDonalds i Enköping."
Jimmy Källberg: "En slitvarg utöver det vanliga. Sprang och bökade som en hund på ecstasy. Kom som en målvakt, fortsatte som anfallare/miittfältare, avslutade som ytterback."
Calle Blomberg: "Här kan vi prata om måltjyv. Hade en fantastisk näsa för målchanser, samtidigt som han var snabb och teknisk. En Inzaghi-typ. Spelade en sväng i KBK's A-lag, och var dessförinnan i City. Nu i E-tuna Södra. På gång tillbaka till KBK?
Daniel Källberg: "Kaptenen med det stora hjärtat. Egentligen var han fullkomligt galen på fotbollsplanen. Mörschade över allt och alla. Totalt orädd. En grym mittback som många gånger bar laget på sina axlar. Teknisk och rivig. Nu i KBK's A-lag - och ingenting har förändrats.
Här är en senare variant av laget, påfyllt med (över från vänster): Andre Andersson, Björn "Barbados" Lagerström, Bashkim "Bashkim" Morina, Simon "Emil/Olle" Gummeson, Tommi Uksila, Peter Rosander (tränare), Gezim.
Tvunget
När jag rakade mig i somras så rakade jag kortare uppe på toppen av huvudet, och då blev det ojämnt när håret väl växte ut. Med andra ord - luggen matchade inte nack- och sid-partiet av håret.
Jag vill ha en lång page, och därför var jag tvungen att åtgärda det - och nu är vi på rätt spår igen. På väg mot det här:
Det här är jag just nu:
...och ändå fick du ett ragg
Njaa, jag vet inte riktigt om det stämmer alla gånger.
Så här nära har jag aldrig varit förut
Jag bestämde mig i tisdags - och hittills har jag lyckats hålla mig. Det har inte varit lätt, fy fan, men jag har lyckats hålla mig - och det är jag stolt över.
Dag 1 hade jag inga problem med. Det var en baggis.
Dag 2 var lite värre. Då började det rycka lite i kroppen - men jag lyckades ändå hålla undan fint.
Dag 3 var domedagstestet. Det var en pina. Jag var ytterst, ytterst nära att falla tillbaka i gamla synder - men till min stora glädje, och förvåning, somnade jag igår med vetskapen om att jag klarat den stora prövningen. Jag hade klarat den ökända tredje dagen.
Idag har det än så länge varit lugnt - och eftersom att jag ska åka iväg över helgen till ett ställe där det inte är lika lätt att få tag på livsmedel så har jag stora förhoppningar om att snart vara helt fri.
Det är tack vare detta som jag klarat mig hittills.
Play
Ibland inträffar det saker i vardagen som får en att stanna upp och tänka efter. Vad är det som är viktigt här i livet?
Orättvisan kan vara så ohyggligt påtaglig ibland - och det gör att man tappar sugen totalt. Man vet inte vad man ska säga, man vet inte vad man ska tänka. Det är bara...tomt.
Men när käftsmällen väl lagt sig så finns det bara en sak att göra - och det är att se framåt.
Tillsammans.
Indefinite hiatus
Jag trycker på paus. På obestämd tid.
Snart
Det är samma känsla varje gång. Den där förväntansfulla, ivriga, nyfikna, lyckliga känslan över att veta att man snart kommer att bli emotionellt överkörd.
Jag hoppas som vanligt på bättre än det bästa. Det finns ingenting annat att hoppas på.
Gammal kärlek går aldrig ur tiden. Den blir bara starkare med åren.
Tv-themes
Jasså, inte det. Nehe. Men det var i alla fall en svensk tv-serie som gick i mitten av 90-talet på TV4. Det handlade om två tjejer och en kille som delade på en fyra i ett våningshus. Mycket skojsigt hände dessa tre människor, inte minst tack vare deras hyresvärd Lennart - briljant gestaltad av Björn "Dynamit-Harry" Gustafsson - som hela tiden var efter dem med hyran.
Ja, det var en rolig serie vill jag minnas. Jag och Danderyd skrattade gott åt En fyra för tre - och någonstans där vill jag nog påstå att vårt intresse för tv+humor föddes.
Gissa finnen
A. Kari Pekka Eloranta
B. Jonne Hautala
C. Rãul Pakanen
D. Ronny Lundinalainen
Du och jag, Movitz. Du och jag.
Först var det Mr.Tequila - av alla människor - som ifrågasatta min pälsbeklädda väns vara eller icke vara. Som tur var så backade Danderyd - av alla människor - upp mig och förklarade för Mr.Tequila att min pälsbeklädda vän är "sjuk", då den består av tre olika färgnyanser. Detta gör att färgen skiftar lite beroende på ljus och rum.
Sedan var det Fröken Nippertipp - eller Fröken Bergstrand som hon också kallas ibland - som rådissade Movitz med kommentaren: "Raka av den där moppe-muschen. Du kommer aldrig att få någon tjej annars."
Well...
Jag antar att jag har ett liv som ungkarl att se fram emot då.
Damn the frost to hell!!!
En kompakt och icke tillmötesgående is-hinna förpestade min morgon - och jag svor hela det fula alfabetet framlänges och baklänges.
Det som irriterar mig, utöver det faktum att det är så in i helvete jävla drygt att skrapa rutorna, är att jag alltid vid dessa tillfällen plockar fram ett ansiktsuttryck som inte är av denna värld.
Danderyd brukar skratta gott åt mig då jag står där med ihopbitna tänder och rynkor i pannan - samtidigt som jag frenetiskt gnuggar med is-skrapan mot rutorna för allt jag är värd.
Det är kul när man kan glädja andra.
Som ett litet bonustillägg kan jag avslöja att jag även ger ifrån mig denna min när jag suddar med ett suddigummi på ett papper. Något som Danderyd påpekade många gånger under våran 13-åriga skolgång tillsammans.
Ännu nödvändigare humor...
Här får ett fan till den amerikanska thrash metal-gruppen Slayer frågan "Hur ett typiskt Slayer-fan ser ut?" - och man kan inte säga annat än att han verkligen försöker besvara frågan på bästa möjliga sätt.
Ett sjunkande skepp...
Jag tänkte först inte skriva någonting om det. Men jag kan fan inte hålla mig.
Torsdag den 2 oktober var dagen då jag tappade all tro på Bärsingens sportsidor. Jag hade en förhoppning om att de skulle kunna utvecklas till någonting riktigt, riktigt bra. Det såg så ut ett tag. Det kändes piggare, fräschare och...bättre.
Men nu finns det ingen återvändo.
Bärsingens sportsidor har dött.
Det är torsdag den 2 oktober. En ny sportserie ska lanseras. Den heter "Hur svårt kan det va?" - och precis som titeln antyder så är syftet att Edman ska reka regionens olika idrotter för att kolla just hur svåra de kan vara.
Jag hade sett fram emot det och tyckte att det lät som en kul idé - men resultatet blev någonting helt annat.
Det här är vad möttes av i torsdags morse:
Jag höll på att sätta kaffet i halsen - och spyan var inte långt borta.
Resultatet var en bildserie med Bärsingens utsände - ivrigt påhejad av hans vän och kollega - och hur gulligt och sött det än kan tyckas vara så går det inte att komma ifrån att det är ett pinsamt dåligt uppslag.
En bildserie - med en liten, liten text i förbifarten om hur mycket det sved i handflatorna på tidningens utsände.
Heja.
Man skrattar i Kungsör. Det kan man kalla valuta för premunationsavgiften.
Jag hade förhoppningar.
Hade.
Larv!
Jag kan bli mycket arg och frustrerad över de paralleller som dras i och med denna huvudbonad. Så fort jag drar på mig hatten, i kombination med något randigt, så kommer alltid kommentaren "Tjena Håkan Hellström!" flygandes fortare än kvickt.
Det gör mig riktigt sur. Hur fan kan någon vara så starkt förknippad med vissa saker? Hatt och randigt = Håkan Hellström? Kom igen...
Det tyder på okunskap och noll koll. En hatt är en hatt och randigt är randigt. Bara en för att en viss uppmärksammad person har haft dessa två attribut så kan man ju inte hänvisa de till honom varenda jävla gång. Det går inte. Jag vill inte. Låt mig vara.
Men det som gör mig allra mest mordbenägen är när Danderyd kastar ur sig "Tjena Pete Doherty!". Där går gränsen för vad jag klarar av. Nästa gång smäller det!
Kläderna och jag
Det här med klädstil är lite lurigt.
Alla har en ju klädstil, mer elle mindre. Vissa medvetet - andra omedvetet. Kläderna man tar på sig formas oftast av hur man är som person, eller i vissa fall hur ens liv ser ut.
Genom åren har jag tagit mig an ganska många klädstilar. Från början är det ju vanligtvis ens mamma som anger tonen - det vill säga, det mamma tog fram när man var liten det tog man på sig. Så var det även för mig till viss del, men jag började faktiskt ganska tidigt att bestämma själv vad jag skulle bära för plagg.
Jag har alltid gillat skifta kläder, och när jag var liten så var det inte ovanligt att jag genomförde 3-4 klädbyten om dagen.
När jag började mellanstadiet så svepte skejt-trenden igenom min generation. De flesta började skejta och klädkoden var då säckiga jeans, alternativt beiga eller svarta chinos, och huv-tröja. Jag skejtade aldrig, men jag anammade skejt-modet. Det var stora uppvikta jeans för hela slanten, kryddat med tyg-skejt-skor. Det var en skön tid.
Senare på högstadiet så blev det en casual stil. Lite halvslappa jeans, eller under en period även utsvängda jeans, och någon schysst tröja. Men kring årskrus 9 så blev det lite intressantare. Då upptäckte jag garage-rocken, och självklart påverkades min kläd-kod av det. Håret sparades ut och jeansen klipptes sönder. 70-tals-tröjor införskaffades från Brödet och fiskarna och Uff, och jag köpte min första kavaj.
Tro mig när jag säger att jag var coolaste katten på stan. Ingen såg ut som jag - till en början i alla fall. För efter ett tag gjorde även Jocke Palm en liknande resa, varpå hans polare Krille och Martin Larsson tog efter.
Denna trend höll i sig fram tills andra året på gymnasiet. Då hade vi hånats under ett års tid av Längan-människorna, med Hassan i spetsen, och vi hade även en egen signatur-melodi när vi gick där. Who let the dogs out.
Tillslut tröttnade jag - men inte på hånropen, utan på klädstilen - jag återgick till den lite mer städade looken. Det kändes rätt, på något sätt.
Dock kunde jag inte släppa de udda plaggen helt och hållet, så emellanåt dök det upp någon färgglad silkes sport-jacka från sent 80-tal mitt i allt det städade.
Sedan började kroglivet - och då formades en slips-kultur, med allt vad det innebar. Det var skjortor, väst, slips, kavaj, finskor och hela köret. Efter ett tag kom denna klädkod även in i vardagen - vilket gjorde att man såg väldigt proper ut även en tisdagseftermiddag.
Numera kör jag inte med så mycket slips längre. Jag har än en gång tröttnat. Jag skulle vilja säga att det är lite mera grunge i min klädstil nuförtiden. Inte helt och hållet - men lite grand. Titta på Kurt Cobain hur han klädde sig, så förstår ni.
Just nu vill jag bara se cool ut. Jag tycker om detaljer, som till exempel en hatt eller scarf. Det är två ingredienser som jag ofta använder mig av, för det tilltalar mig väldigt mycket. Min stora inspirationskälla är Liam Gallagher, men jag sneglar även åt håll som Henrik Berggren i Broder Daniel, Musse Hasselvall, Brad Pitt i Fight club, Julian Casablancas från The Strokes, Jens Lapidus, Moneybrother, Papa Dee, Stakka Bo, Jude Law i Alfie - och på senare tid även Robert Downey Jr.
Men i centrum av min klädstil står ändå, fortfarande, kavajen och skinnjackan. Två ovärderliga ting i vardagen.
The Rise & Fall of Bläckfisken
Den som var allra angelägnast att värma upp var värden själv. Mannen, myten, legenden - Bläckfisken. Men på senare tid har det mest handlat om myten Bläckfisken - och inte mannen Bläckfisken.
Fanns han fortfarande kvar? Kan han än? Vad gör han nu för tiden? Ja, dessa frågor var Bläckfisken fast bestämd att svara på. Med råge.
Tillvägagångssättet blev då att hinka i sig så mycket Captain Morgan som det gick, på väldigt kort tid, för att därefter ha en stabil plattform att stå på under kvällen.
Det gick sådär.
Plattformen sprack ganska tidigt - och Bläckfisken sjönk med den. Besvikelsen var enorm då han tvingades kungöra att "det var över". Handduken var kastad. Bläckfisken vandrade hemåt.
Vad det får för konsekvenser kring mytbilden om Bläckfisken får framtiden utvisa. Kanske är det läge att börja om på nytt - och investera lite mer i dotterbolaget Blekksprut? Kanske - kanske inte. Något säger mig att det bor en liten Rocky Balboa inombords i Bläckfisken. Med andra ord - it ain't over til it's over.
Resten av kvällen då?
Ja, den sög hästballe. Jag hade en fruktansvärt tråkig kväll - av flera olika anledningar. Jag passade inte in i den kvällens sammanhang - och frågan är om någon av oss gjorde det. Jag kände mig som en statist i en riktigt jävla usel tv-såpa, och jag ville bara vara varsomhelst förutom där jag befann mig.
Kalla mig okänslig och dum i huvudet. Jag bryr mig inte.
Det var en förlorad kväll - men som tur är kommer det aldrig att hända igen. Var så säker.
Nödvändig humor...
Då kan saker som det här liva upp ganska mycket. Ja, det kan tamejfan rädda hela dagen.
Äntligen en bra kväll!
...och direkt efter matchen öppnades portarna till Stubbens 25-årsfest hemma i Kungsör.
Ja... Vad ska man säga? Hur roligt det än var igår så har jag ändock haft Farbror Ågren i tankarna idag. Det är nämligen så att jag, enligt säkra källor, agerade välgörande ändamål igår. Tydligen delade jag ut pengar hejvilt till olika människor - en hundralapp där och en femtiolapp där och två tjugolappar där - helt bekymmersfritt.
Det är inte bra. Det är inte alls bra.
Men annars var det grymt kul igår. I alla fall fram tills klockan elva. Mellan 23.00-14.00 är det blankt. Nada. Svart. Ni får gärna fylla i vad som hände då - om det är något roligt. Om det är osmickrande så vill jag inget veta.
Men jag vet att vi dansade. Oj vad vi dansade. Ett tag, i alla fall. Sedan fick jag problem med garderoben. Jag hittade inte min nummerlapp - och jag vet inte...men jag tror att jag erbjöd tjejen i garderoben 500 spänn om hon kunde hitta mina svarta skinnjacka.
Hmm??? Hoppas inte.
Jaja, allt som allt var det en riktigt rolig kväll.
Me and my homie Blekksprut.
El Decko och Juha kör arga leken?
Jeppe skrattar gott åt sitt eget skämt.
Var han inte lite suddig den här kvällen?
Me and my homie Sandra.
Bot-mannen kör skolkorts-looken. Ni vet, den där man låtsas titta på något intressant i taket.
Mr.Tequila blev nästan Mr.Koskenkorva den här kvällen.
Herr & Fru Tord skrattar ikapp.
Ett dansgolv ägt av Kungsör.
Aaaaahhhh!!!!!
En rockstjärna.
Sista matchen för i år...
Nej, riktigt så illa är det inte. Men nästan.
Ja, så har ännu en helg seglat förbi - och det enda som finns kvar av den är bilder. Många bilder. Om vi tar det i kronologisk ordning så var det först säsongsavslutning igår mot IFK Västerås på Swedebank Arena - och det skulle komma att bli en, minst sagt, märklig historia.
Vi vann. Med 9-5. Japp, 9-5. Innan matchen sa Bellman att vi skulle gå ut och njuta av seriesegern och ha roligt. Jag antar att många tog honom på orden.
Men, men... Vi vann ju och publiken fick se många mål. Efter matchen var det medaljutdelning och firande a'la Coca Cola Light i duschen, varpå Bellman kom med ett oväntat besked. Det var hans sista match med KBK. En höftoperation väntar för hans del, och då rehabiliteringen är uppemot 10-12 veckor - samtidigt som vi då är mitt inne i försäsongsträningen - så lämnar han skutan.
Som sagt, oväntat - och tråkigt.
Gangsterledaren Tord med hans crew.
Fille tar några korta danssteg för att känna på mattan.
Ett imponerande bygge, Swedebank Arena.
Fille och Borken pratar sommar-minnen?
Ett lag i harmoni.
Fredag-lördag
Ah - skönt avslappnad kväll igår.
Det blev först lite effektiv shopping i E-tuna, följt av en lättare middag på Wayne's coffee med Vampyren, Mr.Tequila och Danderyd.
Därefter väntade bio i Västerås, men eftersom att vi hade lite tid att döda så åkte vi ut till Tuna Park för lite ytterligare shopping. Lite akut Vampyr-styling på Mr.Tequila senare så var vi på väg mot Västerås. Där väntade Step brothers med Will Ferrell och John C. Reily - och eftersom att jag, medvetet, inte hade så höga förväntningar på filmen så blev det en skratt-succé. Det är Ferrells bästa på mycket länge - och det var fanimej på tiden. Fyra sparrisar.
Idag väntar sista matchen för säsongen då vi tar oss an IFK Västerås på bortaplan - Swedebank Arena - och det skulle verkligen vara på sin plats att avsluta med en seger.
Lite senare på kvällen smäller det.
En viss Stubbe firar 25 ringar - och det ska firas. Fy fan vad det ska firas.
Lovely
Det är inget unikt skratt i sig, utan det är faktiskt så att många i världen säkerligen besitter på ett liknande garv.
Jag pratar om Roos-skrattet - och förutom Roos himself så känner jag, personligen, bara till två ytterligare personer med detta garv. Den ena är Lill-Per - och den andra är nu alltså Åke.
Ni vet säkert hur det låter. Det är ett sådant där skratt som tar sats från magen, vidare över bröstet där den stannar vid lungorna för att ladda - innan ett långsamt väsande ljud sipprar ut från halsen, för att slutligen fullbordas i ett "HEA! HEA! HEA! HEA! HEA!"
Det är så mysigt - och så roligt.
We've got a man down!
Det är högerbenet som strejkar efter att han på den senaste tiden blivit en flitig motionär. Men när han motionerar så promenerar han inte. Han flyger fram längs gång- och grusvägarna. Han har ett tempo som påminner om den fart man brukar ha när man är riktigt, riktigt skitnödig.
Nu blir det dock inget motionerande på ett tag. "Det känns som att sticka en kniv i en varböld" är hans egna beskvrivning på smärtan i benen - och även om jag aldrig har stuckit en kniv i en varböld så kan jag tänka mig att det gör ont.
Jag försökte förklara begreppet "stretching" för honom - men det hade han aldrig hört talas om.
Han går inte som en vanlig människa längre. Han haltar och släpar sig fram likt Gollum.
Un-cool
Han går runt här med sina jävla trätofflor och tror att han äger stället. Han glider runt med nonchalans och irriterar mig med sin blotta närvaro. Då och då vädrar han en syrlig kommentar - men det enda jag hör är ett hårt och långt "EEEEHHH!!!".
...och de där jääävla trätofflorna mot parkettgolvet. KLAFF! KLAFF! KLAFF! KLAFF! Fram och och tillbaka.
Kanske?
Det faktum att den lilla skitungen Johan Palm är med och tävlar gör ju att det borde finnas en chans även för mig. Eller? Eller? Kom igen!
Så jävla illa ställt kan det ju inte vara att den där lilla golvmoppen har en bättre pipa än mig. Nej, jag kissar nog på honom, faktiskt.
Det ser inte bra ut...
...och det var inte mycket att hänga i julgranen. Från att ha varit ett riktigt starkt och jämnt startfält så ser det nu ut som det kanske svagaste någonsin. Den enda som är något att ha är, den alltmer fantastiske, Lars.
Jag menar...
Elias = Hissmusik, precis som juryn påpekade. Så jävla boring.
Robin B = Läskig, plus att han inte kan ta några höga toner. Så jävla, jävla boring.
Kevin = Oj, klämkäck är bara förnamnet. Lite Michael Jackson blandat med Måns Zelmerlöf. Lite "för mycket" för min smak, men det var ju i alla fall show.
Jesper = Dansbandsmusik, precis som juryn påpekade. Väldigt mycket Barbados och väldigt mycket Bingolotto. Han sa själv att han skulle bjuda på ett lite "tuffare" framträdande - och, jag vet inte...det kanske han gjorde - enligt sin mening. Jag kräktes, i alla fall.
Lars = Outstanding. När han började vråla "Open up your heart!" upprepade gånger så satt jag hänförd och bara njöt. Så bra, så bra.
Robin E = Där har vi en riktig sångare. Har stor potential, men än så länge är det aningen för mycket Jon Bon Jovi över det hela. Jag önskar att han vore lite mer svensk indie-rock.
Johan = Ja... Den här kvällen var det dags att tycka synd om White stripes, då den lilla skitungen strimlade deras You don't know what love is. Snälla, kan ingen ge honom en jojo att leka med backstage så att vi slipper fanskapet.
Näe...
Som det känns nu var det bättre förra året med Daniel och Amanda.
Det var bättre förr...
Jag vet inte, men... Det känns som att åren inte har varit nådiga mot mig.
Vem är vem?
Vampyren är inte vem som helst. Det är Simon Gummeson.
Historien bakom smeknamnet Vampyren är väldigt makaber - och väldigt rolig. Det tycker i alla fall vi Riddare. Så här var det...
Stubben och hans syster skulle ha fest på Centralskolan. Det var en liten snackis som många såg fram emot, och det förväntandes bli en rolig och ganska stor happening i Kungsör denna helg. Riddarna skulle denna kväll komma att representeras av mig, Danderyd, Studenten och Simon - och vi, precis som alla andra, hade sett fram emot den här kvällen länge.
Förberedelserna blev dock inte de bästa. Jag var tvungen att bevaka en innebandymatch för tidningen, vilket gjorde att jag kom ganska mycket senare till "uppvärmningen" hemma hos Danderyd. Jag vet inte varför, men av någon anledning blev det som att vi började ta oss an kvällen först när jag hade anlänt till de andra Riddarna - och det gjorde att vi fick en rejäl uppförsbacke att ta igen när vi anlände till Centralskolan. Ingen av oss var "uppvärmda".
Efter en inledande, och stillsam, middag kände vi - och allra helst då Simon - hur det kröp i benen. Någonting var tvungen att göras - och det fort!
Simon tog då initiativet till det han tyckte var det enda rätta - nämligen att beställa starksaft vid den inhyrda baren, som för kvällen hade en viss Källgren bakom disken. Så han gick dit - och beställde. "Hej. Kan jag få två sprit, tack."
Japp. Två sprit skulle han ha. Alltså två glas med ren sprit. 10 sekunder senare fanns inte de två glasen med sprit längre.
Det tog sin lilla tid - men efter ett tag började Simons initiativ göra susen. Han blev bananas. Sällan har en och samma person varit på så många ställen samtidigt, som Simon Gummeson var resten av denna kväll. Han var här och där - och till och med ända där borta. Men värst av allt - Simon bet folk.
Han bet Juha, han bet mig och alla de andra Riddarna, han bet Tord. Ja, han bet nog de flesta - och det var inte så jävla populärt. Simon ansågs "jobbig".
Ryktet säger också att han var på vakten Bruno och nafsade - och om man vet vem Bruno är och hur han ser ut så vet man att det är inte den rätta killen att "busa" med. Bruno blev arg och, än en gång - ryktet säger, att han ville nita Simon. Men så långt behövde han inte gå, för Simon nitade sig själv. Han tvärdog.
Med kropssvätska över hela sig själv tvingades Danderyd och Studenten ta hand om den sargade rebellen - och snart kom pappa Gummeson till undsättning. Men tror ni att Simon uppskattade denna fina gest av sina Riddar-vänner?
Icke.
Han fräste som en vildkatt och försökte sänka Danderyd med en helhjärtad och imponerande spottloska - men dessvärre/dessbättre misslyckades hans försök. Som en vräkig final på sin grandiosa sorti så avslutade Simon med ett välriktat fuck you-finger mot de nyfikna åskådarna som hade samlats utanför Centralskolan - innan han stängde bildörren och lämnade festen.
Ridå.
Där har ni storyn bakom namnet Vampyren - och om ni undrar vad jag gjorde denna kväll så är det en helt annan historia. Men jag kan i alla fall avslöja att den innhåller mycket vin, succé-karaoke, en uppretad Bosse Jensen, en halvt medvetslös Jonatan på Studentens axlar, ett fall i asfalten med huvudet före från Studentens axlar, ett "I'm gonna' fucking kill you" riktat mot Studenten och Danderyd, och slutligen ett "I'm gonna' fucking kill you" riktat mot min egen mor.
Det var lite av min kväll.
Om Bläckfisken vore min make...
Jag ville gärna fnissa lite och förklara för honom varför det är så kul att han heter som han heter - men jag valde dock att avstå.
Något säger mig att han skulle ha svårt för att se det lustiga i det hela...
Är det inte...? Är det inte han? Han som är... Nej. Det var inte han.
Inte mindre än 1 182 människor har vigt 1 minut och 17 sekunder av sina liv för att kolla in när han står på Eskilstunas torg och underhåller (nåja) de förbipasserande.
Danderyd har verkligen vad som i showbiz-världen kallas för DET.
Min första vimmelbild
Jag vet inte om det säger det mesta om oss eller om Ekka?
Avdelning: "Vad du än gör - släpp aldrig min hand!!!""
Hypokondrisk visdom
Så fort jag känner av en krämpa så befarar jag alltid det värsta. I en tid då vi ständigt omringas av sjukdomar och onda ting så tänker jag alltid "Nu är det min tur". Det spelar ingen roll om det så handlar om en ryckning i ögonlocken eller en smärta i handleden - jag befarar alltid det värsta.
Senast i raden av krämpor är hjärtat. Eller...om det är just hjärtat vet jag inte - men området runtom hjärtat i alla fall. Sedan en tid tillbaka har jag haft ett lätt tryck på hjärtat, som alltid dyker upp när jag spelar fotboll - och med tanke på alla rapporter om fotbollsspelare som fallit ihop på planen under de senaste åren så blir jag självklart lite smått oroad. Samtidigt är jag en dum jävel som aldrig lyssnar på kroppen signaler. Jag bara kör på, liksom. Jag har aldrig någonsin gått och undersökt mig - om man bortser från när man var liten och hade vattkoppor och öroninflammation eller liknande - och jag vet inte om det är ett sundhets-tecken eller dumhets-tecken. Jag lutar mer åt det senare alternativet.
Det kan ju inte vara fel att gå och "kolla" emellanåt. Jag menar, för att ta ett exempel - som man/pojke med testiklar så lever man ju alltid farligt känns det som. Det är jävligt läskigt.
Kanske är det just därför jag aldrig går och undersöker mig?
Tv-themes
Rederiet var en fullkomligt lysande dramaproduktion som helt saknade motstycke inom svensk teve på 90-talet. Tre kronor? My ass! Rederiet pissade på allt och alla.
Vilken underhållning. Vilken spänning. Vilka karaktärer.
Uno, Joker, Reidar, Gustav Varg, Tony, Bengtsson, Per Silver, Carl, Jussi, Nikolai, Micki, Beatrice. Listan är oändlig. Kommer du ihåg, Mr.Tequila? Det var du och jag som kämpade för seriens heder på Karlaskolan och Centralskolan.
Det var mord, kärlek, maktkamper, sorg, drama, smuggling, action, djur, bomber, pengar, humor, skurkar, hjältar.
Det var Rederiet.
Låt oss göra en markering
Japp - fotbollssäsongen verkar onekligen vara över. Tydligen. Undrar om vissa i laget är medvetna om att vi har en match kvar innan det kan sättas punkt på serien?
Om jag vore tränare, och skulle ta ut laget efter den här veckans träningsnärvaro, så skulle startelvan på lördag se ut enligt följande:
MV - Bot-mannen
VB - Lagledare Körberg
MB - Bellman
MB - Tjuren
HB - Jonatan Björklund
HM - Vampyren
IM - Danderyd
IM - Egga
VM - Tord
F - Juha
F - Christian Ruutu
Avb:
Trädgårdsmästare Björklund
El Decko
Pakanen Sr.
Lill-Per
Fille
PS. Blondie Bubble Boy skulle självklart ha knipit en plats i startelvan - om han inte haltat som en skadeskjuten och enbent sjörövare på dagens träning.
