Jag ska nog lyckas

Efter segrar mot Köping, Arboga Södra, Kolsva, Munktorp och Hallstahammar så är nog segrar mot Fagersta de allra skönaste.
     Jag har sagt det förr, och jag säger det gärna igen - make till rövgäng har jag aldrig varit med om! Nog för att de inte kan spela fotboll, och nog för att de grisar till tusen - men det ska ju tjafsas och gnällas och muppas och härjas om precis allting, och det utav såväl ledare som spelare som supportrar.
     Man både skrattar, blir förbannad och skakar på huvudet.
     Nåväl, därför känns det så skönt att vi kunde vinna med 3-0 mot Fagersta ikväll - och det var sanna mina ord inget snack om saken. Vi var överlägsna på precis allting, och anlendingen till att det "bara" blev 3-0 var vår egen oförmåga att inte få in bollen.
     Men det är skit samma, det viktigaste var seger och tre poäng, och det fixade vi solklart. Underbart!
     Juventus vann i sin tur också, så därmed leder vi fortfarande med två poäng, med fem matcher kvar att spela. Toppstriden fortsätter, med andra ord.

Snart dags för avfärd med bussen till Fagersta. Match ikväll, och det ska bli jävligt spännande.
     Vi leder ju nu serien, två poäng före Juventus, med sex matcher kvar att spela - så med andra ord är det en viktig match ikväll. Eller, ja, alla matcher som är kvar är ju viktiga - och det känns som att varje jävla match vi spelat den här säsongen har varit viktig, så med andra ord borde vi ha vanan inne att spela med press.
     Men nu leder vi alltså serien för första gången i år, och därmed har vi också för första gången allting i våra egna händer. Gör vi vårat, och vinner det som är kvar, så vinner vi också serien. Men det är lättare sagt än gjort, och det känns som att det är evigheter kvar innan serien är slut.
     Men en sak i taget nu, en match i taget, och det enda som gäller just nu är att vinna ikväll mot Fagersta.

Annars är jag mer än ljuvligt sugen på att spela. Det är helt sanslöst och smått ohälsosamt, kan jag tänka mig, att vara så här spelsugen. Jag vill bara känna på en boll - på riktigt!
     Och jag vet inte om folk vet om att jag är skadad eller om de tror jag lagt av, med tanke på att jag missade halva förra säsongen när jag var i Australien - men det finns en gumma som alltid är nere på Runevallen och våra hemmamatcher som alltid frågar när jag ska spela igen. "Men jag har ju opererat mig", försöker jag gång på gång. "Äsch, du är ju bara skadad hela tiden", påstår hon, även fast detta är första gången i min karriär som jag är skadad.
      Jag vet inte riktigt vem hon är, men hon verkar känna till mig, och det känns i alla fall skönt att någon saknar mig.

Jag var på gymmet i morse - och riktigt tidigt ska ni veta, klockan halv åtta för att vara exakt, men det hör inte hit, ville bara få det sagt - och väl där fick jag sällskap.
     En till synes rar äldre kvinna kom dit och börja köra. Ganska hårt faktiskt, och jag blev väldigt imponerad och tänkte att "Hoppas jag orkar hålla igång så där när jag är i den åldern".
     Men sedan hände någonting märkligt. Det kändes som att vi började tävla om vem orkar mest. Först trodde jag att det bara var inbillning, men efter en stund började jag inse att det kanske inte var så.
     Det finns ju inte så överdrivet många maskiner att jobba med, så det blev ju som så att man gick runt och använde en maskin som den andre nyss hade använt, och det var där psykningarna satte igång. Efter att någon använt, till exempel, benlyfts-maskinen så var den andre snabbt där och ökade på vikterna.
     Jag tänkte att "det här är ju löjligt, jag är ju en ung man i mina bästa år, hon kan ju inte jämföra sig med mig" - men kruxet är ju att jag tappat det mesta av styrkan i högerbenet efter knäoperationen, så det blev ändå att vi var någorlunda jämbördiga, men en liten fördel till mig.
     Men jag hade mitt ess i benpress-maskinen. Där orkar jag ändå ta ganska mycket, och jag tänkte att "här kommer hon få minska på vikterna när det är hennes tur". Så efter en stund satte hon sig där efter mig, och mycket riktigt började hon mixtra med vikterna. Jag var belåten och kände mig stark. Trodde jag.
     När jag sedan, för sista gången, skulle använda benpress-maskinen så kom chocken. Fanskapet hade ju ökat vikterna med 10 kg!
     Då kände jag mig lite värdelöst.
     Men vänta bara, några månader till så har jag ökat benpressen med 40 kg. SÅ DET SÅ!

Jag sitter och tittar på de här gamla familjebanden jag håller på att redigera - och jag förundras över den lilla illbatting jag var.
      Jag har alltid trott att jag var en lugn och stillsam och tillbakadragen lite pojke, men av filmerna att dömma så var fallet inte så. Jag lever rövare och härjar satan, och varje gång jag skriker i filmerna så skär det i mina öron.
      Nog för att jag vet om att jag alltid varit en pajas, men jag trodde inte att jag var i ett sånt behov av uppmärksamhet och bekräftelse som jag tycktes vara.
      Jag har i och för sig bara sett mig själv ifrån åldern mellan 3-5 år än så länge, det kanske blev bättre med tiden, men det var ändå förvånande.
      Sedan började jag fundera kring en annan grej, nämligen hur det kom sig att en sån sprattelgubbe och glädjebubbla som jag var blev en sådan grubblare? Eller kanske har jag alltid varit sådan? Jag vet inte. Ja men, jo, det är nog så när jag tänker efter - jag har alltid funderat väldigt mycket. Över döden, över livet, över tiden som går och aldrig kommer igen.
      Kanske är jag inte så annorlunda nu som då. Fortfarande en sprattelgubbe, med jämna mellanrum, och fortfarande en grubblare. 

Vad säger ni om det här lilla aset då?
      Äsch, det är bara min nya kärra. Hittade fanskapet till ett bra pris på Blocket, så jag tänkte "Vad sjuttsingen" och slog till.
      Har man nåt att åka i över vintern åtminstone. Sen får vi se om jag skaffar nåt lite stadigare till nästa år.

Ibland önskar jag att jag hade velat bli snickare, eller elektriker, eller målare, eller svetsare, eller mekaniker, eller rörmokare. Det hade varit så mycket enklare då, vill jag tro.
     Nu menar jag inte att dessa exempel av yrken skulle vara enkla på nåt vis, som vilken dåre som helst skulle kunna utöva, absolut inte - men det handlar ändå om basic-yrken som möjligtvis är enklare att få jobb inom.
     Jag hade älskat om jag i tidig ålder, eller som 15-åring, sagt att "Japp! Jag ska bli snickare!". Tre år på gymnasiet och sedan jobb resten av livet. Enkelt och smidigt.
     Nu tror jag ju inte att det är så enkelt och smidigt, men ni kanske förstår lite grand hur jag tänker.
     Det kanske är så att dessa yrken är "hjärndöda yrken" som varje snickare och målare och elektriker önskar att de slapp vareviga dag, vad vet jag - men jag kan ändå bli lite avundsjuk på dem ibland.
     Istället går jag här och drömmer om att bli författare. Hallå taskig pension.
     Jag kunde val knappats ha gjort det mycket svårare för mig själv, för författar-yrket är ingen dans på rosor. Få författare, endast ett litet antal, lyckas leva på enbart att skriva böcker, resten måste ut och föreläsa eller knäcka lite extra vid sidan om.
     Men vad ska jag göra? Ska jag tänka "Äsch, det där går aaaaaldrig" och ge upp utan att ens försöka? Ska jag strunta i mina drömmar och bara gå runt och längta efter ett annant liv? Nej, det är det här jag vill göra, och det finns ingenting annat som intresserar mig.

Förutom redigering, faktiskt. Det är jävligt roligt. Jag har ju börjat lite smått, och tanken är att det ska växa framöver, om det blir som jag vill.
      Just nu sitter jag och redigerar våra gamla familjeband som vi har på VHS. Jag har alltid haft svårt för att på gamla bilder och filmer, jag blir så sentimental och längtar tillbaka, men jag har blivit bättre med åren.
      För några minuter sedan föddes Lillebror på bandet. Far filmade allting, och det var en hemsk upplevelse att titta på fast med ett vackert resultat.
      Men jag har svårt att förstå att det är Lillebror som ligger där alldeles nyfödd. Dels påminner han om en asiatisk liten gosse med sina smala ögon, dels är han alldeles skrynklig, och dels är han alldeles mörkhårig. Men det är ju han, min lille bubbe. Bubbidubbidubbidu.

Aja, så kanske min framtid ser då, förhoppningsvis. Lite skrivande och lite redigering. Vi får se, vi får hoppas.

Läste en intervju om två män från Hälsingland som spelade in egna filmer och la upp på Youtube - och det blev en sådan succé att de kunde börja sälja filmerna hemma i Hälsingland.
     Småstadsliv heter filmerna - och det är faktiskt riktigt jävla roligt!
     Det påminner lite grand om Tre klickar mos, en film jag och Kaggen spelade in sommaren 2002, och faktum är att jag blev grymt sugen på att börja spela in igen. Faktiskt.
     Men nu är man väl för gammal för sånt där, och nu har man väl inte tid. Eller?
     Hur som helst är det jävligt roligt.

Vilken fantastiskt rolig kväll det var igår! Jag tycker faktiskt det. Men den blev lång, och mot slutet aningen blöt, och det har jag fått lida för idag. Men det var det värt.
     Det började med Tordan och Juha hemma hos Tordan, sedan blev det hemma hos Julia fram till att det var dags att vandra ner till öl-tältet vid Ekudden. Väl där var det bra stämning. Mycket folk, men ändå inte för mycket, bra band och bra väder.
     Sedan gick jag, Lillebror, Ida, Storebror och Tina hem till Lillebror - och det var kanske där det blev lite blött, efter att Lillebror blandat ihop en livsfarlig grogg med svartvinbärssaft. Sedan blev det en kort sväng hem till Julia igen, men det minns jag inte så mycket av dessvärre.
     Jag vete tusan när jag kan ha kommit, men jag skulle tippa på runt fem eller halv sex nån gång. Så man har varit lite schleten idag, kan man säga.
     Men som sagt, det var det värt - för öl-tältet i Kungsör är faktiskt en av årets partyhöjdpunkter för mig. Synd att det bara är en gång om året.

Och Munktorp vann över Juventus med 5-0 - så nu leder vi division 4 med en poäng!
     Första gången vi leder serien i år, tror jag, och det är en anledning väl värd att fira ikväll!

Håhåjaja. Det blev en liten spontansväng ner till öl-tältet vid Ekudden igår kväll. Men bara i en halvtimme, för sedan stängde det. Vi trodde ju att det var öppet till klockan två, men det visade sig vara klockan 1. Nåväl, därefter drog sig halva tältet upp mot byn och Åsen till Efterfesthuset. Men jag var aldrig in, jag nöjde mig med att sitta utanför och surra en stund innan jag lommade hemåt.
     Anledningen till denna spontansväng var att vi hade Lillebror och hans Ida, samt Storebror och hans Tina på middagsbesök, och den ena vinflaskan avlöste den andra - så tillslut tyckte jag, Lillebror och Ida att det kändes som en god idé att vandra ner till Ekudden.
     Jaja, ikväll blir det väl mer ordentligt. Ikväll ska jag ner till tältet i alla fall några timmar innan det stänger, och jag misstänker att det kan sluta som det gjorde igår med ett besök i Efterfesthuset efteråt.

Annars var det KBK's årliga ankrace nere i hamnen tidigare idag. Det var första gången jag såg detta spektakel, och lite lite spännande var det allt. Jag hade köpt fyra ankor, och chansen fanns ju faktiskt att just någon av mina ankor skulle hamna på prispallen. Det hade ju inte varit dumt att vinna 20 000, eller 7.500, eller bara 1000 kr - men så blev det inte det här året heller.

Just nu är jag däremot barnvakt åt Brorsdotter Freja, som ska sova över här i natt för första gången. Får se hur det går, men än så länge är det ganska lugnt.

Nehep, ses i leran då!

Efter fyra matcher med dramatik och spänning i slutminuterna så var det skönt med en match som inte var så...spännande.
     Vi mötte Oden hemma ikväll, och innan vi spelat 10 minuter så ledde vi med 2-0. Innan vi spelat en halvtimme så ledde vi med 4-0, och i halvtid ledde vi med 6-1. Matchen slutade 10-2 - och det är väl det som kallas för överkörning, va?
     Det ska sägas direkt att Oden var bedrövligt dåliga - men man vinner inga matcher med 10-2 om man inte spelar bra, och idag fick vi verkligen utdelning i vår offensiv. Det kan även tilläggas att vi hade ett par stolpträffar och nån boll i ribban och ett par bollar på mållinjen och så vidare - så med hundra procentig utdelning hade segersiffrorna till och med blivit större.
     Men 10 mål räcker gott och väl får jag lov att säga - och nu jävlar i helvete har vi satt press på Juventus som möter Munktorp på lördag. För första gången någonsin så hejar jag på Munktorp.
     Vill ni ha målskyttar förresten? Ja nu ska vi se...Tordan gjorde två på straff, Mackan gjorde två, Lingen gjorde två, Källe gjorde ett, Johan gjorde ett, Putte gjorde ett och Kevin gjorde ett. Det är 10 va? Jag tror det stämmer.

Folk säger till mig att "Du är en klurig jävel du" och att jag kan vara svår och otydlig och kryptisk och allmänt mysko. Men sanningen är den att jag bär på ett djup som ibland är djupare än jag själv kanske inser. Det är extremt svårt att förklara, för att inte säga omöjligt, men jag önskar faktiskt att jag kan få folk att förstå.
      Lyssna på det här introt till Plainsong av The Cure, som drar igång efter 23 sekunder. Blunda och försök att visualisera bilder, känslor och miljöer till musiken. Låt er fångas och lev er in.
      Kan ni förstå detta så kanske ni kan förstå mig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om True talent. Ena stunden så får jag rysningar - och andra stunden är det som en blek kopia av ett annant talangprogram. Väldigt ojämnt.
     Tempot är segt och det är ganska, men det har ju i och för sig bara gått två program än så länge, så det kanske blir bättre när man sållat agnarna från vetet, vad vet jag?
     Dock har det varit några fina stunder, och jag kan inte hjälpa det - när det blir dramatiskt och den tredje läktaren vänds om i allra sista sekunden så får jag gåshud. Så är det bara.
     Lite profillöst är det allt än så länge, men min favorit so far är den ärrade herren på slutet som räddades kvar av Pernilla Anderssons livlina. En gammal missbrukare som kommit tillbaka, en man med livserfarenhet i rösten - det når in i mig det.

Det är väldigt mycket tjejtidningar i personalrummet på jobbet. Nej, låt mig korrigera - det är ENBART tjejtidningar i personalrummet på jobbet. Och dem slukar jag med hull och hår. Det finns ju liksom inget annat.
    Det jag är ute efter är intervjuerna med någon kändis eller så, eller någonting, vad som helst, som har med kändisar att göra. Det är alltid läsvärt.
    Men, då och då händer det ju att man halkar in på någonting annat. Mode, yoga, karriär, familj, relationer - you name it. Idag var det kärlek.
    Jag minns inte exakt vad det var jag läste, det var väl nån artikel eller krönika, men det handlade i alla fall om vad man faller för hos en annan människa. Vad man attraheras av, och så vidare.
    Det fick mig att börja fundera - vad är det jag attraheras av hos en tjej? Jag nog aldrig egentligen reflekterat över det. Jag blir bara lite kär helt enkelt, och sen är det inte mer med det.
    Jag har alltid trott att jag var en "kärlek vid första ögonkastet"-människa, men det stämmer nog inte riktigt. Sedan har jag alltid trott att jag är en sån som faller för en viss sorts tjej, en tjej som passar in enligt min mall - och jag kan säga att jag har en väldigt annorlunda mall än den genomsnittliga killen. Den kan KåGe intyga, för han brukar alltid ifrågasätta och undra vad fan jag ser hos en tjej egentligen.
    Nåväl, efter att jag tänkt tillbaka och funderat ett tag så kom jag fram till vad det är jag attraheras av hos en tjej. Det är inga konstigheter - det är helt enkelt en kombination av personlighet och humor. De två sakerna är, antagligen, livsviktiga för mig - man måste ha en personlighet som jag diggar och en humor jag kan skriva under på.
    Jaja, det var bara det jag ville säga.

Jag tänker på det här med ögon. Är det inte konstigt hur de kan identifiera oss som personer?
     Det känns som att vi alla har likadana ögon. Typ, egentligen. Ändå känns det samtidigt som att vi alla har unika ögon. Ingens ögon är någon annans lik.
     Jag vet inte vad det har att göra med, om det är ögonlocken, ögonfransarna eller påsarna under ögonen? Men nåt är det som gör att vi alla får våra alldeles egna ögon.
     Jag tänker på det här med syskon eller föräldrar, hur det kan synas att personer hör ihop inom samma familj. Man får sin fars eller kanske sin storasysters ögon. Det märks inte minst på dagis. Det händer ju att småsyskon till barn man haft förr om åren börjar på dagiset, och då syns det oftast direkt vems lillebror eller lillasyster det är. Jag tycker det är fascinerande, och lite märkligt faktiskt.
     Ja det var bara det jag ville säga.

Filip & Fredrik är tillbaka i rutan igen, denna gång med Breaking news som är ett nyhetsprogram som behandlar dagsaktuella händelser med en liten humoristisk touch. Programmet kommer att sändas varje måndag till torsdag klockan 22.00, och premiären var alltså igår kväll.
      Jag ska inte säga att jag blev blixtförälskad - men jag såg att det fanns en potential i Breaking news som gör att jag förmodligen kommer att älska det inom kort.
      Det är ju aningen mer städat och nedtonat än deras tidigare program, lite mer avskalat a'la en nyhetstalk-show - men samtidigt genomsyras hela produktionen av Filip & Fredrik-andan. Det är ett Filip & Fredrik-program helt enkelt - och därför är det bra.
      Första programmet var ingen superstart, men det lovade gott - och jag ser mycket fram emot att följa dem varje kväll klockan tio för att summera dagens händelser.

Det regnade och vi förloade med 6-2 borta mot Södra. Sämre kan man inte ha det i Arboga en måndagkväll.
     Men vi började bra. Första halvlek var riktigt skaplig, efter förutsättningarna, om än ínte lika bra som sist hemma mot VIK. Men vi spelade ändå jämnt mot Södra och tog också ledningen med 1-0, varpå de kvitterade innan första halvlekens slut.
     Till andra halvlek tvingades vi dock kasta om på planen ganska så duktigt, dels på grund av att alla måste få spela och dels på grund av att det blev lite skador här och där - och denna spelarrotatation var inte direkt till vår fördel.
     Så Södra kunde tämligen enkelt springa iväg till en 6-2-seger, vilket var extremt jobbigt att bevittna. Men hade vi spelat med ungefär samma lag matchen igenom så vete fan om vi inte hade knipit en poäng, åtminstone.

Tv-hösten drog igång så smått den här helgen, i och med SVT's lördagsunderhållning i form av Gäster med gester följt av Tack för musiken - och i och med att jag var på kräftskiva igår så tog jag igen det idag på svtplay.
     Alright, jag var faktiskt lite sugen på Gäster med gester. Inte för att jag tyckte att det var så värst roligt sist det gick under Lennart Swahns ledning - men det är ju ändå lite minnen och nostalgi, och jag tänkte att det kanske kunde bli lite kul nu i modernare tappning. Men det blev det inte.
     Först och främst var det inte så mycket nytt, mer än några nya gäster som skulle utföra gester, och sedan var det helt enkelt inte roligt. Inte ens lite. Faktum är att jag bara orkade titta i typ 15 minuter innan jag började snabbspola framåt.
     Nej, det blir ingenting att följa för min del. Möjligtvis när Robert Gustavsson är med, annars blir det inget.

Tack för musiken däremot infriade mina höga förväntningar. Jag diggar Niklas Strömstedt på alla sätt och vis, och han klarade av programledarrollen galant.
     Premiärgäst var Ola Salo, och han levererade verkligen. Öppen, rolig och smart, så det var en bra först gäst.
     Sedan bjöds det på flera mycket fina sångnummer, där Calleth you cometh I var magiskt bra. Jag har alltid gillat den låten väldigt mycket - men nu förstår jag verkligen storheten i den!

Nu, kommande veckan, drar sedan tv-hösten igång på allvar.
     Först ut är Filip & Fredrik med deras Breaking news på 5:an imorgon kväll, sedan kör TV3 igång True talent, medan TV4 börjar med Fångarna på fortet, Parlamentet och Bonde söker fru, innan SVT slutligen dunkar in nya Maestro och sedan Dobidoo.
     Nu kör vi.

Ja det blev väl en fin kräftskiva? Mycket trevligt tycker i alla fall jag att det var. Mycket folk, mycket kräftor, en del kött och bra humör.
     Det gjorde ni bra, Larssonsbarnen!

Dagen började med paintball i Eskilstuna på förmiddagen med fotbollslaget. Det sved lite, men var grymt roligt.
     Det var de äldre mot de yngre, och nu har man ju kommit upp i den åldern att man tillhör de äldre - och självklart vann vi män! Med råge, måste jag få säga.
     Jag blev träffad två gånger, både gångerna i sidan vid revbenen, nästan på samma ställe, och det är klart att det bränner till några sekunder, men det kunde ha varit mycket värre. Sedan fick jag två salvor i ansiktet, men det var först efter att kulan träffat planket och sedan stänkt igenom på mig - OCH DET GILLS JU INTE SOM EN TRÄFF!!!
     Annars blir man ju lite smått galen i sådana här sammanhang. Man har militärkläder på sig och skyddsmask, och med ett fulladdat vapen i handen, tillsammans med sina stridskamrater, i ett grustag bland buskar, stenar och träbyggnader - det är inte för inte man skenar iväg lite i fantasin.
     Samtidigt blir det ju lite på riktigt. Man blir träffad om man inte är försiktig, och det känns ju faktiskt lite grand. Plus att man inte får vara med och leka längre om man blir träffad, så det står ju lite på spel. Det blir lite puls.
     Fast känslan av att skjuta mot någon, och faktiskt träffa, den är ju absurd. Man blir lite småkåt först, men sedan lite ångestdämpad och smått bedrövad.
     Nej, jag skulle bli en usel soldat.

Men skit i det nu.
     Hur kvällen slutar? Nobody knows. Men det jag vet är att jag ska på kräftskiva nere hos Syskonen Larsson, och det ska bli fruktansvärt skoj. Tror på mycket folk och ett glatt humör, och förhoppningsvis lite uppehåll. Allt annat vore...trist.
     Och småländska signalkräftor, är det nåt att ha? Jag har ingen aning, men kör stenhårt på det.
     Hepp!

"Herre min körsch!", som Karl-Alfred alltid brukar säga. Först var det rysarminuterna i slutet mot Sala, sedan rysarvändningen mot Tillberga, sedan megarysarvändningen mot Juventus - och nu superrysaren i slutet mot Irsta.
     Men - som i de tidigare fallen så slutade det gott!
     Vi vann med 2-1 mot Irsta på bortaplan ikväll, efter att inbytte Yang petat in bollen med bara några minuter kvar av matchen.
     Stort jubel...nej, VILDA jubel på oss kungsörare som åkt till matchen, och en jävla stor lättnad och glädje.
     Det ska sägas direkt - det såg inte bra ut. Det såg inte alls bra ut, även om vi ledde med 1-0 i halvtid efter att Blondie Bubble Boy nickat in ledningen. Vi slarvade, gjorde enkla misstag och var inte riktigt "där". Ändå kändes det som att vi hade bra koll på tillställningen.
     Men vi spelade inte alls bra, och därför var Irstas kvittering i andra halvlek både logisk och ologisk.
     Mot slutet tryckte vi ändå på rätt bra, utan att få till det framför mål - men så med bara några minuter kvar att spela så lyckades Yang få in bollen! Riktigt skönt, och riktigt roligt att just Yang fick avgöra. Det var han verkligen värd.
     Nu är vi fortfarande med, 1 poäng bakom Juventus fortfarande, och även om jag hoppas att vi kan spela bättre och avgöra tidigare framöver så är ändå såna här segrar så ljuvligt sköna.

Och plötsligt stod hon där. Fröken Blomberg. Det var helt jävla sinnessjukt. Eller nu överdriver jag, men det var oerhört chockerande i alla fall.
     Hon har smugit sig hem, kan man säga, och många fler än jag har nog blivit förvånade under dagen. Men väldigt roligt var det att se henne igen.

Det börjar bli ganska tufft med rehaben nu. Efter mitt senaste besök hos sjukgymnasten så har jag nu mer eller mindre gått över enbart till gymmet. Fler övningar och tyngre övningar.
     Men jag orkar lyfta och pressa mer och mer hela tiden, så även om det är jobbigt så känns det bra. Det går långsamt, men också stadigt, framåt.
     Och när det är som allra jobbigast och jävligast så tänker jag bara på allting jag missar just nu, med toppstriden i serien, och allting jag kommer att få uppleva igen, förhoppningsvis, nästa säsong.
     Jag är nere på varje träning och tittar, och jag är med på alla matcher, och alltid alltid alltid ser det lika roligt. Även när det går dåligt och ser dåligt ut. Det är min motivation och stora drivkraft.
     Faktum är att jag ser fram emot varje pass på gymmet, och även mot de kommande månaderna som kommer att bli ännu tuffare, för jag vet att varje pass är steg i rätt riktning, och ett steg närmare tillbaka.

Annars går det bra att jobba. Det kanske är lätt att inte tänka på det, i Göteborg svämmar det ju över, men vi har haft några riktigt fina och svettiga dagar här hemma. Riktigt fina.
     Som det ska vara i augusti. Som det ska vara på sommaren. För det är ju sommar fortfarande. Tro inget annat. Den som hävdar motsaten har fel och är bara bitter och pessimistisk.

Allsång på Skansen har varit grymt i år - och kvällens final var antagligen det bästa programmet i säsongen.
     Jag menar...Björn Skifs och Loa Falkman. Säga vad man vill om deras musik, men det är två superstars vi pratar om. Björn Skifs är kanske Sveriges bredaste artist som sysslat med musik, tv, krog-show, revy, film, humor och allvar. Det är stort.
     Och jag gillar Björn Skifs. Det finns en elegant och gentlemannamässig coolhet över honom. Han vet om sin storhet, spelar lite på den, men behöver samtidigt inte bevisa någonting.
     Men mest gillar jag Loa Falkman. Herregud en sån karl! Jag älskar när han triumferat vandrar in, alldeles uppblåst och med pondus, till tonerna av en opera. Sedan, när han sjungit aningen för länge och publiken tröttnat och demonstrativt börjar klappa händerna - ja då sjunger han ett par minuter till. En sann diva, och som jag älskar det. Det är skitnödigt, men ack så förlösande i detta jante-lags-land.
     Att han sedan sjöng Symfoni som allsång gjorde det hela bara än bättre, då det var en av mina första favoritlåtar efter att jag hört den på Melodifestivalen 1990.
     Och sedan var det Triad. Måns sidekick Anton Lundqvist har ju tjatat om Triad ända sedan program ett, och först trodde jag att det bara skulle vara ett tillfälligt skämt. Men när han sedan fortsatte även i program tre och fyra så började jag fundera på om de ändå inte skulle dyka upp i finalprogrammet. Men det kändes så långt bort att jag inte vågade tro på det.
     Så kom då kvällen finalprogram, och ju mer minuterna började ticka mot slutet så började jag vrida mig otåligt. Och så, fem minuter ifrån slutet, så började kören. "Tom-tom-tom-tom tom-tom-tom tomtom-tom-tom", Triad började spela - och sedan sjöng hela Skansen Tänd ett ljus. Så vackert, så magiskt, så fint. Speciellt i dessa tider med allt som har hänt.
     Ett väldigt värdigt avslut på en fin säsong av Allsång på Skansen.

Det blev 2-2 idag hemma mot VIK - och jag kan inte vara någonting annat än nöjd. Nöjd för att vi visar vilja, glädje och hjärta, och nöjd för att vi tar en poäng mot serieledarna.
     Visst kan det kännas surt att vi inte vann, vi ledde ändå med 2-1 fram till slutminuterna och hade många lägen att avgöra matchen på, och jag unnar verkligen grabbarna en seger - men jag kan inte vara någonting annat än nöjd.
     Riktigt roligt att se grabbarna idag, och förhoppningsvis, verkligen förhoppningsvis, kan vi fortsätta visa sån inställning i de matcherna som är kvar nu. Då kan det bli en väldigt fin avslutning på säsongen.

Men nu väntar nog snart bingen. Jobb kallar imorgon igen, efter att ha varit ledig idag, och så även veckan ut.

First things first; det var en väldigt rolig kväll i lördags. Eller...helt okej rolig.
     Jag hade först planer på att ta det lugnt i helgen, men jag kände att segern mot Juventus var värd att firas - så det blev att till hänga på Blondie Bubble Boy, Juha, Bruce, Brorsan, Snygg-Johan och Mackan in till Stadskällaren i Arboga, som var smockad på grund av Medeltidsdagarna.
     Dessförinnan satt vi hemma hos Blondie Bubble Boy och tjötade om ditten och datten. Kul att träffa Malle och Kotten igen, som stannade kvar efter matchen och fram till att vi skulle åka in till Arboga.
     Väl i Arboga var det bra. Varken mer eller mindre, och jag krävde inte så mycket mer heller. Det var bra, helt enkelt.
     Väl hemma i Kungsör igen hängde jag på hem till RaPa och satt där och filosiferade fram till gryningen. Blev en sen hemgång, och en trött "dagen efter". Men jag orkade ändå med en sväng upp till Västanhed igår - men mer än så blev det inte av söndagen, om man inte räknar svängen till gymmet på kvällen.

Idag har jag varit inne hos sjukgymnasten igen. Det var två veckor sedan sist, och den här gången såg det riktigt bra ut, då han var en aning missnöjd senast vi såg. Men nu "ligger vi rätt i tiden igen" som han uttryckte det.
      Och det är ju så, det har varit semestertider och man har kanske slarvat lite emellanåt med rehaben då annat kommit i vägen. Men nu har man ju kommit in i rutinerna igen, och därmed har också rehaben blivit mer stadig - vilket gett resultat. Det känns bättre och bättre hela tiden, och bättre ska det bli.
      Annars är det b-lagsmatch hemma mot VIK ikväll. Kan bli jävlarns tufft, med tanke på att dem leder reservlagsserien. Men förhoppningsvis kan vi ge dem en match.

Så. Nu är vi i fas med varandra igen. Nu vet ni läget. Nu vet ni att jag lever.

O LE, O LE O LE O LE! O LE! O LE!
     FYYYYYY FAAAAAN vilken vändning vi gör! Vi ligger under med 0-2 hemma mot Juventus i halvtid. I seriefinalen.
     I pausen var jag hopplöst förtvivlad. Arg. Besviken. Men ändå hoppades jag, hoppades jag på ett oavgjort resultat, åtminstone.
     Ett par minuter in i andra halvlek får vi straff, som Tordan sätter iskallt. 2-1, och jakten var igång. Vi anfaller och anfaller, försöker verkligen få in kvitteringen, men det går trögt. Men så, tillslut, lyckas Yanick få in 2-2.
     Men tro inte att vi nöjde oss där. Nej, nej. Snart nickade Putte in 3-2 - och jublet visste inga gränser, med dryga 10 minuter kvar att spela.
     Jag tänkte "De måste hålla det här. Måste lyckas stänga matchen". Och det gjorde de - men inte genom att rulla runt bollen och döda tid. Nej, istället fortsatte vi anfalla - och när Blondie Bubble Boy nickade in 4-2 så var jag nära att springa in på planen.
     Så starkt - igen! Så starkt att vända och vinna, mot serieledarna dessutom. Och nu - nu är vi bara en poäng bakom dem. På tre matcher, eller en vecka om man så vill, så har vi så gott som hämtat in ett försprång på sju poäng upp till Juventus.
     Det här ska bli våran höst.

Fotboll! Seriefinal! Juventus hemma på Runevallen!
     Juve leder serien med 4 poängs försprång. Med andra ord; en jävla viktig match! Och; en jävla spännande match kommer det med all sannolikhet bli.
     Ja, jag är nervös.

Min älskade vän. Lille John. En av de roligaste. Min ryggrad.
     Grattis på födelsedagen.
     Du kanske tror att jag inte vet, att jag inte uppskattat, och uppskattar, allt du gjort och gör för mig. Men det gör jag. Mer än någonsin. Jag vet vad som betyder allra mest för dig.
     Om jag en gång tog det för givet så ser jag det som en välsignelse nu. Allting.
     Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana.
     Grattis Far.

Yes, japp, jaha ja. Så var en arbetsvecka över för att aldrig mer komma igen.
     Alltid lite segt att komma igång igen efter sommarledigheten - men det har varit så inihelvete lugnt så det har varit okej. Inte så många barn, men många inskolningar dock.
     Det har varit lite nytt för mig att jobba med så här små barn, 1-åringar, men det var en rolig ny erfarenhet. De har inte lärt sig prata än och en del av dem har inte lärt sig gå än, så det har varit lite annorlunda för mig personligen som mest jobbat med äldre barn tidigare.
     Så nu har jag mest roat mig med att sitta och låtsas översätta deras "gaga"-språk till ren svenska. Ibland har jag fått till det så bra att jag skrattat smått ihjäl mig inombords.

Men en grej. Jag är ju född på 80-talet och tillhör 86-kullen. Det smakar liksom bra i munnen: "Jaha, vad är du?" "Jag är 86:a." - det funkar. Även på 90-talisterna fungerar det, och i viss mån barnen födda på 00-talet. "Ja, han är 00:a och hon är 05:a och han är 09:a". Det funkar. Men vad är de? Är de 00-talister?
      Nåväl, det är de senaste kullarna som sätter käppar i hjulet. Jag menar: "Jaha, vad är du?" "Jag är 10:a". Det går ju inte. Så kan man ju inte säga. Barnen som är födda 2010 och 2011 and so on kommer inte att passa in i systemet. Och vad är de? 10-talister? Näää, det går ju inte.

Och en annan grej...
     Jag kan för mitt liv inte förstå att 91:orna är de som fyller 20 år i år. Nu har vi väl ändå nått en gräns!

Ja va fan, det har vart lite mycket.
    Men om det var segt att börja jobba igen i måndags, så kändes det bättre igår, för att idag kännas lite segt igen. Inte för att det är tråkigt, men för att det är mycket inskolningar just nu och för det inte är så många barn. Det blir lätt lite...segt. Man har inte så mycket att göra.
    Men skiiiiiiiiit i det nu - det viktigaste var att vi vann ikväll mot Tillberga på bortaplan! Och vilken match det var.
    Lagom till att den drog igång så började det regna - och sedan öste det ner genom hela matchen. Om vi var ganska så dominanta i den mållösa första halvleken så var vi totalt överlägsna i den andra halvleken. Ändå tog Tillberga ledningen på den enda målchansen det vaskade fram under hela matchen.
    Vi skjöt och skjöt och skjöt och anföll och anföll och anföll men fick inte in bolljäveln. Men så, tillslut, med kvarten kvar att spela så dunkade Yanick in 1-1. Vi fortsatte sedan pressa på framåt, och med fem minuter kvar avgjorde Kallas matchen med sitt 2-1. Så krigar man till sig en seger. Så stark! Så skönt! Så viktigt!
    Nu klättrar vi upp på andraplatsen, och på lördag tar vi oss an serieledarna Juventus hemma på Runevallen. Seriefinal!
    Oh my fuck, jag har redan börjat ladda.

Det finns inget jag hatar mer än att förlora. Det är så jävla värdelöst. Jag jobbar hellre 7.00-19.00 varje dag än att förlora.
     Extra sur var kvällens förlust eftersom att jag verkligen trodde att vi skulle vinna. Med det laget. Men fan alltså...vi gjorde ingen bra match, samtidigt som BK30 gjorde det.
     Usch så förbannat värdelöst.

Storebror Michael var hemma en sväng igår och levde satan "för att han länkade till min blogg från sin blogg men att jag inte länkade till hans blogg från min blogg". Så nu gör jag det. http://michaelthell.wordpress.com/ 
      Kika in där vettja.

Jahop, så ska man knega igen då. Den här veckan i alla fall. Hej då sommarlov, back to reality. Fast det är bra, men ändå inte. Bra för att ibland måste man jobba för att hålla sig flytande, men jag känner att jag inte riktigt är färdig med den här ledigheten. Fast så känner väl alla. Vem vill jobba, egentligen? Inte när det är sommar, åtminstone.
     Jodå, det är tillbaka till Björkliden igen. Surprise! Är väl åttonde gången nu eller nåt sånt. I'm a survivor.

Sedan är det U-fajt i Västerås ikväll mot BK30, så det blir till att slänga sig iväg direkt efter jobbet. Det var den måndagen det.

Simsalabim och risalamalta! Det har tagit sin lilla tid, av olika anledningar, den ena sämre än den andra - men nu är jag äntligen klar med min första redigering av VHS till DVD.
     Det är egentligen inga konstigheter, jag har tagit ett VHS-band med gamla heminspelade filmer från 60- och 70-talet och gjort det till en DVD-skiva. På det matrialet har jag även lagt bakgrundsmusik som sträcker sig över nära två timmar, och det var lite segt att ladda hem alla låtar och så, men nu har jag i alla fall en musik-bank som framöver ska utökas och bli större.
     Nåväl, det var ingen stor grej, och den egentliga anledningen till att det tagit så lång tid, utöver ren lathet, har varit avsaknaden av riktig dator. Min lilla bärbara dator klarar nämligen inte av sån här redigering. Men nu har vi en ny dator så nu ska det bli andra bullar.
     Först ska jag ta tag i våra egna gamla filmer och föra över det till DVD - sedan kan jag börja på riktigt.

Tada! Jag har börjat gymma.
     Men det är inte så allvarligt som det låter. I det rehab-programmet jag fått för mitt knä så ingår det vissa gym-övningar som till exempel benpress och benböj och sånt, så då måste jag ju till gymmet.
     Och när jag väl är där så kan jag ju lika gärna göra lite annat. Så nu kör vi, antar jag.

Det blev en riktigt trevlig kväll igår, faktiskt. Egentligen ingenting märkvärdigt, men ändå bara så bra i all sin enkelhet. Bra stämning, bra folk, bra humör, bra Jonatan.
     Kanske lite väl kort i Eskilstuna, då vi satt hos Grannen någon eller några timmar för länge. Men vi fick väl i alla fall lite dryga två timmar att göra någonting bra av - och det tycker jag vi lyckades med.
     Det var ju Å-festen med många områden att röra sig inom, men det blev som så att man mest höll sig inne vid Brasserie-området. Ganska skönt, så att man slapp springa runt och leta efter allt folk.
     Blev svettig tungdans uppe på schlagergolvet, så där som det är när det är som bäst. Nej fy fan, jag är riktigt nöjd med kvällen.
     Och idag mår jag alldeles utmärkt, tackar som frågar. Fast det är ändå ganska skönt att det regnar så att man inte "behöver vara ute" idag. Känns som en sitta-inne-och-pula-med-lite-grejer-dag idag.

Oh my fuck vilken härlig seger det blev! 3-2 mot Sala, och det blev lika nervöst som det låter. Milda makter och hans moster...
     Alltså - vi tar ledningen tidigt i matchen genom Berga, de kvitterar, vi tar ledningen igen genom en klockren Gustavo-frispark efter 20 minuter, och sedan ökar Lingen på till 3-1 innan den andra halvleken.
     Där någonstans var jag hyffsat lugn för det kändes stabilt. När sedan Sala fick en man utvisad i den andra halvleken så försvann nervositeten så gott som. Det var då det började jävlas.
     Jag vet inte vad som hände, men vi tappade allt. Slog bort bollar, började dribbla i dumma lägen, tog korkade beslut och blev tillbakapressade - trots att vi var en man mer. Ja, och så fick Sala såklart tillslut in bollen i en dum situation med dryga 10 minuter kvar - och jävlar anamma ska ni förstå att jag var nervös igen.
     Benen for som trummpinnar där jag satt uppe på läktaren och jag vågade knappt se på eländet där ute. De sista minuterna stod jag upp och vankade fram och tillbaka medan Sala pressade på som dårar - men när domaren tog pipan i munnen och blåste av matchen så sträckte jag händerna i skyn och skrek ut min glädje över segern.
      Det var inte bara tre poäng - det var tre viktiga poäng mot laget ovan oss i tabellen, som nu bara är en poäng före oss. Att sedan serieledande Juventus gick och förlorade gjorde bara segern ännu viktigare och skönare.
      Men oj vad slut jag var efteråt. Mentalt sett. Det var påfrestande och jobbigt, men otroligt befriande när man väl kom ner i varv.

Oj oj oj, nu ska vi fira detta med en utgång i Eskilstuna där det är Å-festen. Men först - förhäng hos Grannen.

Jahap, så har man skapat gym-kort. Jorå, så att. Näe det är inget märkvärdigt, bara ett halvår och så. Till en kostnad av 900 spänn. 900 SPÄNN! Hutlöst, I say. Det är ju tamejfan rån.
    Men det var tvunget om det ska bli någonting bra av mitt knä igen, så det var bara att öppna börsen och punga ut.
    Jag tänker dock inte säga vilket gym det är, för då blir det bara en massa ståhej med folk som ska komma och snacka och ta bilder och så. Men jag kan säga så mycket som att jag kommer att bo kvar i Kungsör och pendla dit.

Jag skulle vilja sträcka mig så långt och påstå att detta är ett utav de roligaste ögonblicken i svensk tv-historia. Det är tamejfan briljant, i all sin enkelhet.
     Titta på Per Fritzells ansiktsuttryck, titta på den genuina, men återhållsamma, glädjen - och titta på hans ansiktsuttyck i övergången från vers till refräng.
     Detta är comedy. Fan vad jag saknar Macken.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
     Blåvitt-AIK 3-1!!!!!!!
     JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLAR VA GÕTT!
     Hysén forever.

Aaaaahhhj SATAN vad det bränns! Eller...det svider på ganska bra i alla fall.
     Men det får jag helt och hållet skylla mig själv när jag lägger mig under den heta solen utan att smörja in mig. Och det tar jag! Och vet ni vad - jag skulle göra samma sak igen.
     För just nu, just nu i den här tidpunkten av mitt liv 2011, så älskar jag att ligga och steka nere på T-bryggan vid Skillinge. Det är bara för härligt.
     Som jag hoppades blev det ånyo en somrigt varm dag idag, och det tackar jag för. Nu däremot förväntar jag mig regn i en vecka framöver - för det säger dom i tidningen, i Aftonbladet, och dom har ju aldrig fel.
     Nej men seriöst, jag är inställd på en vecka av regn - men ingen skulle bli gladare än jag om jag får fel.

Träningen ikväll igen, och nu på lördag smäller det igen. Serien drar igång igen efter sommaruppehållet, och för oss väntar direkt en tuff drabbning hemma på Runevallen då laget ovan oss i tabellen, Sala, gästar. Ska bli mycket intressant, spännande, nervöst och roligt. Mycket som står på spel så här på direkten.
     Och sedan drar vi i U-laget igång serien på måndag med bortamatch mot BK30. Inte lika mycket som står på spel där, men det skulle ju vara guld att få ta den första trepoängaren, om jag säger så.

Annars är det Å-festen i Eskilstuna i helgen. He he.

Tittade på Allsång på Skansen häromdagen - och jävlar vad jag blev imponerad! Av Fredrik Kempe.
     Han är ju sångare och artist i botten, men numera mest låtskrivare, och jag visste ju att han levererat schlager-hits de senaste åren. Men jag hade inte tänkt på hur många. Det var först när han i Allsången sjöng ett medley med sina låtar som jag insåg vilken stor hit-makare han är.
     Jag menar, säga vad man vill om hur bra låtarna är, men Manboy och Popular med Eric Saade, La voix med Malena Ernman, Hero med Charlotte Perrelli, Hope and glory och Cara mia med Måns Zelmerlöw och Moving on med Sarah Dawn Finer - det är riktiga hits! Det är stort, punkt slut.
     Och på tal om Måns Zelmerlöw - där har vi en person som verkligen lyckats. Man kan prata om dagsländor hit och dit som man tycker och tror har breakat stort - men Måns Zelmerlöw har verkligen lyckats. Han är faktiskt bland de största i dagsläget, och jag kan garantera att han kommer att stå där i rampljuset även om 30-40 år, fast ännu större.
      Han sjunger, han programleder, han dansar och han skådespelar - med trygghet, säkerthet, pondus och glimten i ögat. Ett fullblodsproffs, helt enkelt. Vid 25 års ålder. Respekt.
      Jag är ingenting annat än full av beundran för Måns Zelmerlöw.

Och avslutningen på tisdagens program, som hade Pride och Schlager som tema, där Grotescogänget dyker upp och framför sin satiriska låt Bögarnas fel var ingenting annat än pure magi. Fullkomligt genialiskt på alla plan.
      Och bögarna i publiken var nog de som sjöng med allra högst. Fantastiskt.

Ännu en alldeles underbar sommardag med tokvärme. För första gången i år så pallrade jag mig ner till Skillinge för sol och bad, och där var såväl stranden och T-bryggan välfylld med sol -och baddyrkare.
     Det är egentligen inte mycket, men det är underbart.
     Nu hoppas jag att morgondagen blir lika härlig som inledningen av veckan har varit, men det kanske skulle vara för bra för att vara sant? Det är ju en sån sommar.
     Jaja, annars var det träning ikväll - och nu åker grillen igång. Lazy days, lazy days.

Jag trodde att jag hade kommit in i den där sensommarångesten. Den som alltid brukar dyka upp vid augustis inträde, när semestrarna börjar ta slut och solen sakta men säkert slutar att värma så skönt.
     Men nej. Helt plötsligt fick jag toksommarfeeling. Kanske för att det änligen är anständigt väder ute, både idag och igår och dagen innan det och resten av veckan förhoppningsvis.
     Sommaren får inte ta slut än. Den har ju knappt börjat, känns det som. Det var ju så mycket som skulle hända, så många saker man skulle göra. Nej, nu är det sommar.
     Inga krav och inga måsten. Bara frihet och härligheter. Som på gymnasiet.
     Jag brukar annars inte ha något emot hösten. Jag brukar välkomna den och tycka att det är lite mysigt med mörkret och burrigheten. Men jag är inte redo än. Jag måste ha sommar nu. Och det är det ju. NU är det sommar.
     Så idag åker jag ut på sjön med Lillebror och Storebror i Storebrors båt.

Fy fan så gött det är! Fy fan så gött det är att äntligen få vinna med U-laget!
     Förvisso hade vi 4-5 a-lagsspelare med, men vissa av dem var mer otränad än den andre, så det kan man inte stirra sig blind på. Fast visst var det det som var skillnaden, men ändå - lika jävla gött att äntligen få vinna med U-laget!
     Vi slog Babylon borta i Eskilstuna med 3-2, och vi borde väl egentligen ha vunnit större, även om vi också hade tur några gånger bakåt. Skit samma, seger som seger. Om än "bara" en träningsmatch, men på måndag drar reservlagsserien igång igen, och då vore det ju alldeles förträffligt om vi kunde vinna. Igen.

Nu varvar jag ner med ett glas Lauder's. Inte för att jag tvivlar på att jag kommer ha svårt att somna efter att ha varit vaken i över 20 timmar, men det känns ändå gött att kunna sitta ner i lugn och ro och bara unna sig en liten rackare så här innan nanningen.

Ja vi var ju iväg med husvagnen förra veckan, jag, Mor & Far, Kent Agent och Marita. Vi landade tillslut på campingen i Väddö utanför Norrtälje, och solen var med oss hela tiden faktiskt.
     Vad vi gjorde? Tjae, inte så mycket. Badade, solade, grillade, åkte fram och tillbaka till Åland, spelade mini-golf, drack öl och hade det allmänt trevligt och gött.
     Lite så här:



Our spot.



Kent Agent.



I väntan på Ålands-båten.



På Ålands-båten.



Kent Agent och Marita beundrar utsikten.



Jag är nöjd.



Lite fint sådär.



Och det här var en sköning. Först röjde han satan på dansgolvet i 4 timmar, sedan när det var dags att gå i land så dök han upp i en rullstol. Festen var slut - and he gave it all!



Fikahäng hos grannarna.



Själv tog jag det lugnt med en öl i Kent Agents sköna stol...



...innan jag ramlade framlänges i Kent Agents jävla skitstol.



Fokus.



Hoppfullhet.



Vrede.



Strandhäng.



Det krävs två för att få ett ruttet kött att smaka bra.

Halv fyra såg jag solen gå upp i horisonten i morse. Inte ett moln på himlen. Det var en väldigt fin bild, och det gjorde det enklare att köra upp till Arlanda och hem igen.
     Skjutsade som sagt upp Storebror Thomas - och min ångest över att köra tokhelvete fel därifrån visade sig vara onödig. Det var ju superenkelt. Bara att köra åt "fel" håll först, och sedan svänga av mot E18. Klarar ju till och med ointernationell förare som jag.
     Ja, blev tidig uppgång för mig idag, och att gå och lägga sig nu finns inte på kartan. Inte efter Coca Cola, Red Bull och kaffe. Det är bara att köra vidare.
     Ska in till sjukgymnasten i Köping idag för en update om mitt knä, och sedan väntar en träningsmatch i E-tuna med U-laget ikväll. Däremellan har jag lite tid att fylla och spendera.
     God morgon.