No more passport...
Mr.Tequila har införskaffat sig den rosa brickan.
Jag tog det lite med en klackspark när han för några månader sedan annonserade att han skulle ta körkort. "Det har han väl sagt länge?", tänkte jag. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången menade han det.
Tiden gick och en intensivkurs inleddes. Tiden gick ännu mer och ett teoriprov avklarades. Tillslut gick tiden fram till denna dag - och på denna dagens morgontimmar så körde Mr.Tequila upp. Eller än bättre - Mr.Tequila körde hem körkortet.
Ännu en gång: ett stort grattis - och ännu en gång: för allt i världen, AKTA TRÄDET!
Därmed har vi bara en ibland oss som saknar denna status-bringande rosa bricka, denna bekräftelse på att man är någonting i livet, att man har lyckats med någonting, att man betyder någonting. En stackare i hela världen saknar detta.
Men. Han har ju trots allt ändå sin gitarr.
Äh!
Va i... Den där lilla skitungen Johan Palm hänger kvar?!?
Vad tänker ni med där ute i stugorna? Röven? Ja, så måste det vara.
Ännu ett framträdande - ännu en slakt. Den här gången var det The Killers pärla When you were young som offrades på bästa sändningstid. Illa.
Missförstå mig inte - jag vill inte tycka illa om Johan Palm. Jag vill inte tycka illa om någon, egentligen, utan anledning. När jag fick reda på att skitungen skulle sjunga When you were young så hade jag faktiskt förhoppningar om att han skulle omvända mig till hans beundrar-skara - och jag letade hela tiden efter saker att gilla under hans framträdande. Men icke sa nicke.
Det var pissdåligt - och juryn är pissdåliga som påstår att han är en stjärna. Han vill vara en stjärna, och har säkert spenderat många timmar av sitt tonårsliv framför MTV och Youtube - men det är en helt annan femma. Att vilja vara eller att vara.
Lars Eriksson är det.
Kanske inte en stjärna - men en fantastisk artist. Hans tolkning av Everybody hurts var i en klass för sig. Jag knäböjer för hans framträdande.
Dagens blaska
Han har ett eget sätt att formulera sig, och han är i många avseenden en mycket speciell människa. Just nu stormar det friskt kring kring Södra-tränaren. Först ställde han sin plats till förfogande - och nu anklagar han styrelsen för att ha "kört över honom".
Heja.
Under de mest perfekta stenarna finns det alltid en stänk av lite hederlig bitterhet.
På kvällens Södra-träning har Jotte 10 frågor som han vill ha svar på från spelarna i laget. Kan tänka mig att det blir lång och djupa samtal kring livet och dess innehåll ända fram till småtimmarna.
Annars gick det att läsa i dagens tidning att på torsdag så startar en ny artikelserie på sportsidorna, där Edman kommer att ställa sig frågan Hur svårt kan det va?
Jag vet inte vad det kommer att handla om - men gissningsvis kommer han att testa på olika sporter, antagligen vintersporter, för att sedan där efter kolla...ja, hur det kan vara, liksom.
Om så är fallet så är det inget grepp på något vis. Expressens sportjournalist Jens Brandberg hade en liknande serie för dryga två år sedan då han testade på olika sporter för att sedan betygsätta sin egen insats - och på nöjes-sidan gjorde Quetzala Blanco ( åh fy fan vad hon är vacker...) samma sak då hon testade på olika program-former som Idol, Parlamentet, Let's dance och Melodifesivalen, för att sedan sätta ett betyg på hur hon klarade de olika momenten.
Hur som helst ska det bli mycket intressant att se vad pojken har att bjuda på.
På väg att bli en Sederowsky...
Det var mycket fint sagt av den här flickan - och om hon säger så, ja...då är det nog så. Detta konstaterande gjorde i alla fall min helg, mer eller mindre - och det skulle bli än bättre igår.
Jag, Vampyren och Blekksprut stod nere i hallen hemma hos Danderyd efter en avslutad tv-spelskväll - och det var då Vampyren fällde kommentaren: "Det börjar bli riktigt mörkt nu, har du gjort något med den? Färgat, eller?".
Jag sken upp som en sol.
Den här gången finns det icke några tillsatser - och det kan bara betyda en sak. Jag är någonting stort på spåren.
En underbar start på morgonen
Imorse var det säsongspremiär för den djävulska sysslan - och även fast det var mjuk frost som var enkel att skrapa bort så kände jag en enorm frustration över vad som komma skall. Jag hatar det så jävla mycket, Man är stressad (i alla fall jag), det är kallt, det gör oftast ont i fingrarna - och det låter något så fruktansvärt när det är som allra värst. När det är sådan där frost som inte försvinner om man inte skrapar bort det med naglarna...uhuhuhu... Det sträva ljudet som uppstår då får mina inälvor att rotera.
Uhuhuhu...
Det enda positiva med det här är att mygg-jävlarna som ockuperar Runevallen när vi tränar på kvällarna förhoppningsvis dör ut.
Mad fer it
Det är så enkelt - spola fram till 5.05 på det här klippet.
Slutsignal
Södra var länge under säsongen med i racet om seriesegern, och faktum är de under en lång period såg ut som det allra hetaste alternativet till att knipa biljetten till tvåan. Men så kom verkligheten ikapp de gulsvarta, och tillsist hamnade laget på retsam tredjeplats efter att ha förlorat den sista seriematchen.
Jag bevakade Södras seriepremiär i våras, tillsammans med min sekreterare, påläggskalven Tord, och jag vill minnas att vi båda var överens om att Södra skulle få det svårt att hålla sig kvar i trean om de fortsatte att spela som de gjorde då.
Nu blev det inte så. Södra spelade upp sig och blev faktiskt ett riktigt jävla giftigt lag. Dock räckte det alltså inte hela vägen - och nu vill inte Jotte vara med och leka längre. Hej & hå.
Köping FF och Arboga Södra är ju samma dynga - men om jag var tvungen att se något av lagen ta klivet upp så skulle jag faktiskt välja Södra. Om jag var tvungen.
En ny inkräktare
Grannkatten har hittat den ultimata katt-lådan. Nämligen farsans nysådda gräsplätt. Katten stormtrivs där, och den far fram och tillbaka och upp i trädet och ner igen och fram och tillbaka. Som en lycklig katt på ecstasy.
Som om det inte var nog med katter och fåglar så har även en tredje part blandat sig in i leken. Den förskräcklige igelkotten!
Farsan satt och "halvlurade" i solen - då han plötsligt hörde ett prasslande under sig. Han tittade upp och fick syn på en igelkott, varpå farsan hoppade till av rädsla och gav ifrån sig ett tjut. Gissningsvis blev igelkotten ännu räddare, då den fräste och spottade mot farsans håll innan den la benen på ryggen och tog till flykten. Men bara tillfälligt...
Dagen därpå kom farsan inrusandes i huset med frustration i rösten. "Jävla tur att jag inte sådde något igår - den där förbannade igelkotten har ju haft cirkus på gräsmattan inatt."
Fortsättning följer förhoppningsvis.
Tv-themes
Jag vet inte hur pass känd och bred den här serien var - men jag hyrde den så fort jag fick chansen. Det här var verkligen riktigt, riktigt, riktigt bra. Jag ryser fortfarande av välbehag då jag kollar på introt.
Hej!
Helvete vad trött jag är.
Försökte nyss ta en 5 minuters power-nap inne på toaletten - men det var ett stort misstag. Jag blev bara ännu tröttare och fick knappt upp ögonlocken igen, Jag är som en jävla zombie just nu.
Snart...kaffe...måste...hålla...ut.
Man överbord
Usch.
Det gick ju inte allt för jävla bra mot Hallstahammar igår. Usch. Det blev förlust med 5-1 - och därmed bröts våran fina hemmatrend. Inte en enda hemmaförlust på hela jävla året - så kommer den i sista hemmamatchen.
Intåget till We are the champions rimmade lite illa, med facit i hand...
Vi spelade egentligen inte dåligt, utan det handlade mer om att vi var ineffektiva medan HSK var grymt effektiva. De hade inte många målchanser, men de få de hade gjorde de mål på.
Samtidigt bjöd vi på ganska mycket - och faktum är, tror jag, att om vi hade haft en annan spelare på en viss position så hade vi inte förlorat den här matchen. Det är jag övertygad om.
För egen del gick det okej. Jag gjorde en bra första halvlek, men en knappt godkänd andra halvlek. Ja, just ja...
JONATAN BJÖRKLUND GJORDE SITT FÖRSTA MÅL I A-LAGSTRÖJAN!!!!
Vi fick en straff och moi tilldelades ansvaret att slå den. Vilket jag gjorde. I mål.
Det var en sagolik straff, som hämtat ur instruktionsboken. Brolin-klass.
Synd bara att det inte kom vid ett annat tillfälle. Usch.
Snart...
Tydligen ska kommunen visa sin uppskattning gentemot oss och våran serie-seger, och efter matchen blir det lagmiddag i klubbhuset.
Jag känner mig laddad och taggad och förväntansfull. Vi har en obesegrad hemmasvit att försvara - och ett poängrekord att slå.
Låt oss göra det.
Roligt. Roligt.
Två av Riddarna - jag tänker inte nämna vilka - åkte till E-tuna igår för att leva loppan. Uppumpade av självförtroende i form av nya friska sedlar så började inköps-tåget - och några av hållplatserna var: en klocka, en mobiltelefon, ett par skor, en tröja, och ett Xbox 360. Ra ta ra ta ra...
Det sistnämnda var ett mycket bra köp - för det var någonting som alla Riddarna kunde nyttja, vilket vi också gjorde igår kväll.
Första spelet som avverkades var Halo. Mitt betyg: Inge kuul! Jag hade problem med navigeringen och siktet och fan vet allt. Sedan blir det ju inte bättre av att folk är helt känslokalla. Jag menar...man skjuter inte någon i ryggen!
Därefter gav vi oss på Fifa 08 - och där blev vi bänkade för resten av kvällen. Vilket fantastiskt spel!
Eftersom att vi var 5 stycken spelare på 4 kontroller så var en av oss tvungen att "vila" varannan match. Vem som skulle få vila avgjordes, som alltid, efter sten-sax-påse mellan de två spelarna i det förlorande laget.
Under kvällen hann vi med många konstellationer. Team Blekksprut/Vampyren hittade snabbt ett fungerade samarbete, vilket tog dem genom tre raka segrar. Team Mustasch/Danderyd var en besvikelse - mycket tack vare Danderyds extremt bleka insats - men Team Mustasch/Mr.Tequila svarade för en skräll då man med IFK Göteborg lyckades besegra Arsenal och spela jämnt mot Milan.
Men kvällens starkaste kombo var Team Blekksprut/Mustaschen. 5 raka segrar, och många förtvivlade och ångestladdade "NEEEEJ!!!!!" hos motståndarlagen, blev facit efter kvällens slut. Imponerade - och lekande lätt.
PS. Att våra 5 raka segrar tog hårt på de andra grabbara märktes väl. Allra mest hos Danderyd, som gick till personangrepp mot mig. Direkt efter att vi vunnit tittade han på mig, och sa: "Fan va ful din mustasch är. Du måste raka bort den."
Jag gjorde log och segertecknet.
Hmmm...
Igår kväll kom Danderyd hem igen ifrån sin lilla tripp till Kärleken i Stockholm.
Vad som hände kan icke fortelles - men my boy did good.
Han hanterade överklassen precis som man skulle. Det vill säga: precis som vilken annan samhällsklass som helst. Människor är människor - pengar är en annan sak. Vissa människor har mer pengar, medan andra har mindre. Det är därför det ser ut som det gör här i världen.
Goda förutsättningar är viktigt, men inte nödvändigt. Det som betyder någonting är ambition, målmedvetenhet och envishet.
Va fan...aja, skit samma... Danderyd gjorde bra ifrån sig.
Äh... FAN! Det här blev fucked up. Men så har det också varit en fucked up-dag. Tack och lov så finns "Åke".
Tack och lov...
Första vimmelbilden någonsin?
Avdelning: 1997.
Tv-kvällen
No more Nils - no more fun. Pissigt värre, speciellt när den där lilla blonda bacillen med kvast-skaftet i ansiktet gick vidare. Horribelt är bara förnamnet. Skandal är efternamnet. Va fan... Johan Holm? Är det Lailas försvunne son eller? Något lurt är det i alla fall. Hon, och de andra två nötterna, kan ju inte på allvar mena att pojken/flickan är en stjärna?
Usch...
Men Loulou är kvar, åtminstone - och Bob Dylan-mannen. Han är nog min nya favorit.
Jaja, nu får vi se hur mycket Nils egentligen betydde för programmet.
Vem kan slå Filip & Fredrik?
Nej, det nådde aldrig upp till de riktiga höjderna. Synd - fast å andra sidan...skit samma, liksom?
Ett ögonblick värt att hyllas
Hur firar man något sådant? Firar man ens något sådant?
Kanske att jag bjuder in till Öppet hus på Ladugårdsvägen 24 under helgen, så att folk i allmänhet får se själva kärnan i mitt liv - eller också så skickar jag in ett grattis-telegram till mig själv i tidningen. Typ "Wei! Härligt grabben."...
Eller så blir det som vanligt. Ett äventyr med Riddarna.
Dagen till ära. Här är en av mina egna favorit-produktioner.
Att våga ta chansen
På tal om Idol...
Många är väl de som sitter framför teven och undrar hur de skulle klara sig inför juryn. Så även jag.
I mitt huvud och i mina öron har jag en fantastisk sångröst - när jag lägger den sidan till. Jag tycker att det låter för jävla bra, och många gånger har jag varit övertygad om att jag skulle klara mig fint på en scen med en mikrofon.
Men... Även om jag tycker att det låter bra så vet jag att sanningen är en annan.
De gånger jag har haft förmånen att lyssna på min inspelade röst så har verkligheten kommit som en brutal krasch i mitt ansikte - och den röst som jag trott att jag levererat finns inte längre. Istället går det att höra en ljus och sur stämma, som inte alls är lika smickrande att ta till sig.
Med andra ord - den röst jag hör och den röst jag ger ifrån mig är inte densamma. Jag blir lurad in i en falsk trygghet och i en felaktig tro på min sångröst. Jag kan känna sorg över det ibland, för att förfoga över en bra sångröst är få förunnat.
Därför blir jag så besviken på min vän Kaggen när han slösar bort sin på heminspelade demos. Missförstå mig inte - jag diggar många av hans låtar - men speciellt mycket flis eller fame blir det ju inte på det sättet. Inget alls, faktiskt.
Det är därför jag, och många med mig, tjatar på Kaggen att ställa upp i Idol. Om han skulle gå vidare låter jag vara osagt, men han skulle bergis inte göra bort sig. Vad finns det då att tveka över? Osäkerhet och nervositet brukar aldrig klinga i samma andetag som Kaggen nämns i, så därför vet jag ärligt talat inte varför han inte tar chansen. Vad i helvete finns det att förlora? Det värsta scenariot skulle vara om juryn ansåg att du inte kunde sjunga - men det kommer aldrig att hända.
Jag har en teori, förresten. Kaggen ser sig själv som en artist - inte en idol. Men dessvärre, min vän - droppa det! Du är mer en idol än en artist. Just nu. Du har alla attributen för en popstjärna, och i Sverige är det just nu inflation på hemsnickrade variante av singer-songwriters. Men vem vet vilka dörrar som skulle kunna öppnas i och med en medverkan i Idol?
Sök, för helvete! Sök! Riddarna backar upp på - såväl på audion som på fredagsfinalerna.
Sök! Du är skyldig dig själv det.
...och var inte oroliga.
Även om min sångröst är lite sur så kommer jag aldrig någonsin att stänga in den. Mina höga "EEEAAAAAAAAAAEEE!!!!!!!" kommer för alltid att förgylla era öron.
Var så säkra.
Gissa bröstvårtan
A. En gris
B. Pattmannen från senaste säsongen av 100 Höjdare
C. En bläckfisk
Bäva månde!
Ända sedan urminnes tider har min far gillat att pyssla i våran trädgård. Han klipper gräset med precision, han pratar med sina nysådda frön, han friserar buskar och häckar med ömhet, han föder potatis och han joxar och donar.
Värst var det runt mitten på 90-talet. Då lade han ut blåa nät runt hela jävla gräsmattan för att fåglarna inte skulle förstöra hans verk - och nåde den som klev eller ens närmade sig dessa nät! Då skulle man allt få se på fan.
Med åren har han dock blivit lugnare - men i och med hans nyvunna tid och frihet från jobbet så har passionen börjat dala uppåt igen. And he's back!
Härom dagen kom han fram till mig när jag var hemma på lunch. Vi stod på gräsmattan - och trots att det inte fanns en människa inom räckhåll så viskade han. Det kändes som något mycket hemligt och känsligt skulle berättas.
Han sa: "Öj... Den där fula jävla gråa katten... Är det (...) som äger den?" Jag nickade och skrattade lite nervöst. Far nickade också - men han skrattade inte. Han hade mord i blicken. "Den där jäveln är på min gräsmatta och förstör..."
Jag ville inte vara med om någon massaker, så jag åkte kvickt tillbaka till jobbet. När jag kom hem på lunch dagen efter så möttes jag av en egendomlig syn.
Far hade skaffat förstärkning för att skydda sitt nysådda gräs - för nu hade även fåglarna allierat sig mot honom. Hur väl han lyckades vet jag inte, men jag måste ge honom att det var en disciplinerad sak han skaffat.
Tillbaka till framtiden...
Efter att ha jobbat på utedagiset i nästan 3 år så avslutade jag min tjänst där i somras - och igår var första gången jag återsåg mina små kompisar igen. En del ansikten var nya, men merparten var gamla godingar.
Bosse, Jimbo, Emma-Emma, Vicke Vire, Tottipott, Boppe, Living next door to Alice, Djärven, Jenny Lane, Broder Jakob, Tobbe-Bobbe...alla var där. Den enda som saknades på grund av sjukdom var The Todd - annars var skaran komplett.
Jag såg fram emot att få träffa de små liven igen, och baserat på deras reaktion när jag kom vandrandes så verkade känslorna vara ömsesidiga. "Ska du börja här igen?", "Är du våran fröken igen?" och "Du får inte åka hem!" avlöste varandra - och jag tyckte nästan lite synd om kvinnan som var min "efterträdare". Men vad fan ska jag göra - the kids fucking adores me!
Efter att jag varit där en stund, och det var dags att åka hem, så fick jag också en bekräftelse. Jag var färdig med det yrket.
Det kändes inte vemodigt alls att åka därifrån, utan det var med lättnad och likgiltighet. Det var en rolig resa - men nu är den över.
Mot nya mål.
En pizza- och fiskbulls-sallad
Det är likadant inför varje säsong. "Fy fan, inte en gång till. I år skippar jag Idol." Men lik förbannat sitter man där ändå. Kväll efter kväll. Man skrattar, man blir irriterad, man blir berörd, man skakar på huvudet.
Årets Idol är den bästa på länge - av två anledningar. Dels är det juryn, som är grymt respektingivande, och dels är det den tuffa konkurrensen. Det är, till synes, fler som kan sjunga riktigt, riktigt bra.
En av mina favoriter so far är den väldige Loulou. Fan va katten svänger, alltså! Sedan har vi den könsmogne duracell-kaninen Nils. Jag ville verkligen tycka om honom - men fram tills ikväll kändes det som att bara var för mycket. Fram tills ikväll. Nu älskar jag honom.
"Nu är det allvar, Nils. Inget mer spexande.", grymtade Bagge inför dårens framträdande. Vad gör karln då? Lägger sig raklång på scen, såklart.
Fantastiskt.
Anna Bergendahl då? Jo, hon är väl bra. Men det känns som att Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen avgudar henne så att det ändå räcker till halva Kungsör. Men slutklämmen! Slutklämmen där hon tvingades sjunga en allra sista gång inför juryn i en mörk liten undangömd håla någonstans långt inne i Globen - det är tv-underhållning när det som allra bäst. Det var dramatik på hög nivå, och jag var ungefär 5 sekunder ifrån att börja lipa själv. Så laddat och så vackert.
Hittills är det en pojke/flicka som har irriterat mig något djävulskt. Det är den där blonda 16-åriga saken med kvast-skaftet i ansiktet. Han som slaktade The Verve's The Drugs don't work och Bob Dylan's Knocking on heavens door. När han sedan ikväll gav sig på mina grabbar - ja då jävlar var jag färdig att säga upp tv-licensen och kasta helvetet rakt ut igenom fönstret. Att juryn därefter hade mage att berömma den lilla amöbans våldtäkt på Oasis Don't look back in anger - då fann jag inga ord...
Sa jag att juryn var respektingivande? Glömt det. Stryk det.
Damn the jury to hell! Swartling, Kishti, Breitholtz...ja fan, till och med Clabbe - snälla kom tillbaka! Allting är förlåtet.
Good luck, Brown Bear!
Idag är inte vilken dag som helst. Idag är en dag då han ska ta tåget till Stockholm alldeles själv - för att där träffa en liten tös i Danderyd som han lärde känna på en Ålands-kryssning för några veckor sedan. Japp, Danderyd.
Redan där anar jag oråd. Danderyd är ett fint område att bo i - och faktum är att den lilla tösen är en fin flicka. Ekonomiskt sett, alltså. Den lilla tösens familj köper mycket kaviar kan man säga - och där blir det en liten kulturkrock.
Min vän Kaggen är inte van vid att vistas i de fina salongerna, och utan att veta hur pass fina den lilla tösens familjs salonger är så blir jag ändå lite...ja, orolig. Det är inte det att jag tror att Kaggen kommer att göra bort sig totalt, så hopplöst ute och cyklar är han inte. Men jag tror ändå att det kan omedvetet uppstå obekväma situationer denna dag.
Kaggen är bra, men ibland tänker han inte längre än näsan räcker. Jag har sagt det många gånger förr - "Du förstår inte att saker och ting du gör och säger får konsekvenser" - men då brukar jag bara få ett "Meh! Du är så jävla töntig..." tillbaka. Måhända att jag är ibland - men det kan också vara ett nödvändigt ont i vissa lägen.
Ibland vet inte Kaggen hur pass högt han pratar och hur pass väl han hörs - och ibland tror Kaggen helt enkelt att han är ensam i världen. Jag är än idag övertygad om att Kaggen sumpade sitt svenska-betyg i gymnasiet på grund av dessa små ting.
Jag hoppas och tror dock att detta inte får någon större betydelse ikväll - i de finare salongerna. Så jävla fint kan det egentligen inte vara - för då skulle man inte åka på en Ålands-kryssning. Men ändå - Danderyd, det inger en viss respekt.
Tänk på följande Kaggen:
* Bli inte arg om maten inte räcker!
* Ta inte för mycket mat så att de andra blir utan!
* Försök inte att låtsas att du kan "deras värld". Lyssna bara och notera i ditt huvud!*
* Panik-skoja inte!
* Försök inte ens att vara rolig om du inte har något riktigt roligt att säga!
* Säg ingenting!
Utöver det - kom ihåg den här strategin: lokalisera, sikta, ladda, skjut.
Tv-themes
Räkna med bråk handlade om en helt vanlig familj i USA. Pappa Carl är polis, gillar munkar och är lite lagom klantig, och sedan är det mamma, syster, syster, syster, broder och farmor. En stor familj, där små vardagliga bråk alltid låg och lurade runt hörnet. Inte blir det heller mycket lättare när familjens granne, nörden Steve Urcle, förpestar deras, och främst Carls, vardag med sina lätt vansinniga påhitt.
Jaja, egentligen är det en skitserie - men då tyckte jag att den var bra. Rolig och lättsam, lite sådär.
Vem är vem?
Nästa man till rakning...
Mannen bakom Bläckfisken är ingen mindre än allas våran Pontus Blomgren.
Histiorien kring hur han fick sitt smeknamn är numera smått legendarisk inom en viss sluten krets. För blotta örat kanskse det framstår som en bagatell - men icke! Vi som var där vet vad som hände.
Året var 2005. Det var sommar. Jag, Pontus och Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen var i Halmstad på semester. Våran första camping-resa.
Vi hade sovit en vecka i ett ömsom svinkallt - ömsom svinhett tält - och vi stod nu inför våran sista kväll i Halmstad. Vi hookade upp med en norrbagge med en kamera och en 14-årig flicka med munsår, och lite senare med två galna 30+:are och deras två kvinnliga bekanta. Allt flöt på och dagen till ära hade Pontus öppnat sin Tjeckien-importerade öl-kagge med Staropramen. Dessvärre ville Pontus ha mestadelen av ölen för sig själv, och det skulle visa sig bli någon liter för mycket för den då inte så jättestora pojken. Han blev ganska...mosig.
Efter ett tag förvandlades Pontus till en person som varken jag eller Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen hade träffat förut. Han var crazy. Helt jävla loco.
Det sista vår nye vän gjorde innan vi åkte in till stan var att grabba tag i den 14-årige flickan med munsår - och hångla upp henne utan dess like. Det var med nöd och näppe den lilla tösen klarade sig ifrån andningssvårigheter.
När vi sedan skulle ta oss till bussen in till stan så gick inte Pontus. Han skuttade. Han kröp. Han ålade sig fram. Såg han en stolpe så nog fan började han klättra på den. Upp, upp och sedan fort ner. Han for hit - och han for dit. Armarna var inte länge en del av hans kropp. De var tentakler - och de hade eget liv. Pontus vrålade. "AAAAHH!!! JAG KÄNNER MIG SOM EN BLÄCKFISK!!!!"
Från denna lilla mytomspunna saga är namnet Bläckfisken hämtat - och än idag avlöser berättelserna varandra om den galne mannen från Torpa.
Det är så jag känner det...
Jag vet inte...men på något sätt träffar det förbluffande mitt i prick.
Gissa skägget
B.
C.
D.
Ett tidsfördriv att gråta av avund för...
Den som inte gillar Entourage - den personen är det synd om. Fi faen i Helsinki vilken awesome, awesome liten produktion det är. Vince, E, Turtle och Johnny Drama lever det liv som vi i Riddarna fluktar och trånar över. Det lever vårat drömscenario - och självklart sväljer vi precis allt de säger och gör.
Sedan ska vi inte tala om Ari Gold - för då får vi hålla på timmar - men den mannen är en sådan extremt perfekt, utsökt och delikat krydda i boysens vardag Tillsammans utgör de ett entourage som är oemotståndligt att inte älska.
Nu har jag kommit ikapp den femte säsongen hittils tre avsnitt - och jag kan inte vänta till nästa episod. För helvete - Vince är ju redo att äga världen igen!
PS. Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen tvingade mig att ändra min senaste design längst upp på sidan. Han tyckte att en viss detalj kunde missuppfattas som aningen nazistisk - och eftersom att jag nästan aldrig, men ibland, lyssnar på honom så följde jag hans uppmaning.
Once a hero, always a hero...
Idag var dagen då det hände.
Jag, Jonatan Björklund, blev matchhjälte!
Förvisso var det bara träning, men ändå. En hjälte är alltid en hjälte - oavsett miljö och situation.
Jag hade dröjt mig kvar på motståndarlagets planhalva. Ställningen var 1-1, och vi behövde ett mål för att säkra slutsegern mot det andra laget. Det var bara sekunder kvar. Då dök möjligheten upp.
Kålhuvets sons son drog iväg en boll i panik och dårskap - let's face it, killen hade ingen aning om vad han gjorde - men det blev till en genialisk framspelning till mig, Dräparen - målvakternas bästa och värsta vän.
Jag ställdes öga mot öga med den fantastiske/galne stönar-målvakten från Chile - Juan Carlos da Silva Diego Armando Hector la viva Raul. Han stönade. "Uff! Öuuh! Ahaah! Ueeh!". Jag väntade och väntade. Sedan väntade jag lite till. När jag hade väntat tiondelen för länge så släppte jag laddningen. Bollen rullade mot mål, mot stolpen, mot mål, mot hörnflaggan...mot mål - och in i mål.
Publiken jublade. Jag jublade. Gjorde seger-gest. Skrek. Sekunden senare hade vi vunnit. Ingen av mina lagkamrater sprang emot mig för att kasta mig upp i luften och hylla mig - men jag tror att de innerst inne ville det. Mmm, jag tror det. Men män är män och kommer alltid att vara män. Förutom de stunder då de är pojkar.
Jag var en pojke som hade avgjort hela jävla skiten. Precis som i finalen av Fotbollens dag 1998.
What the...
Kan det vara den snabbaste dagen någonsin? Jag tror det.
Det var liksom "GAAAH" och sedan var det dags färdigjobbat. Jag hann inte ens skriva om "Åke".
Åke har nämligen blivit lite kaxig. Han vill väldigt gärna alltid ha rätt - och han tycker absolut inte om att bli missförstådd. Om någon inte hajar vad Åke är ute efter - då hugger han som utsvulten kobra.
Även fast jag inte tycker om Åke när han är på det sättet så går det inte att undgå det roliga i hans små utbrott. Men för att förstå så måste man se Åke in action.
Tänk er en galen professor med svarta glasögon som sitter och skakar febrilt på huvudet samtidigt som han på stockholmska upprepar frasen: "Jamen. Jamen. Jamen."
Där har ni det.
Tragiskt
Kul?
Tjae... Mer nödvändigt. För föreningen i sig. Hade KFF inte klarat det i år så hade de nog haft ett par svettiga år framför sig. Kan inte tänka mig att varken Frank eller Sjölund skulle ha stannat en säsong till i division 3 - och även Micke Gustafsson och Degan lär ju ha intresse runt sig.
Annars är det lustigt hur mycket ståhej det är i tidingen. Var det lika roligt när vi gick upp i tvåan? Icke! Det var pliktskyldig rapportering, och den enda som var glad för våran skull var Conny Sillén.
Jävla Köpings-blaska. Far åt helvete!
En lördag och söndag som igår och idag
Glory oh fucking glory! Blåvitt spelade hem cup-guldet. Fuck you, Kalmar! Änglarna är fortfarande bäst i Sverige!
...och, weay! Man United fick 1-1 mot Chelsea. Inte jättebra, men bra mycket bättre än dåligt. Det vill säga förlust. På väg mot storformen igen?
Utöver fotboll har det annars varit mycket av en film-helg.
Igår fixade Riddarna ihop lite tacos hemma hos Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen - och sedan kikade vi på Hell ride och Taken. Två sevärda filmer. Hell ride får tre Sparrisar och Taken får fyra Sparrisar.
Idag var det sedan poker-kväll hemma på Ladugårdsvägen 15 - följt av lite high school-komedi med College. Det blev en andraplats, en gigantisk familjepizza och två Sparrisar.
5 mål framåt & 5 mål bakåt...
Men här kommer lite fotboll ifrån helgen.
Igår spelade vi bortamatch mot Surahammar, och det slutade i en komfortabel 5-0-seger.
Jag trodde på förhand på en stentuff match eftersom att Sura var, och är, i desperat behov av poäng - men mycket av den varan blev det inte. Visst, första kvarten tryckte Sura på så in åt helvete - samtidigt som vi slarvade så in i helvete i passningsspelet - och då kändes det inte helt hundra.
Men efter att 16-8=32-mannen gjort 1-0 så tog vi över tillställningen totalt. Två nickmål av Borken, efter superba hörnor av Tord, och en strut av Utsidan senare så kunde vi gå in i halvtid med 4-0 i baken.
Andra halvlek blev sedan aningen lamslagen. Vi kunde ha gjort 5-6 mål, men fick nöja oss med 1 efter att Lingen sprungit in 8 Sura-spelare och bollen i mål.
Den egna insatsen på vänsterbacken? Stabil utan att glänsa. En Teddy Lucic-insats, kan man säga.
...och för att förtydliga - Bot-mannen var visst med på matchen. Han skulle bara skoja lite. Hi hi...
Idag var det sedan dags för b-lagsfajt mot Arboga Södra, och det slutade i en komfortabel 5-0-förlust.
Anabola-anfallaren i Södra gjorde ett par för många och för lätta mål inom alldeles för kort tid - och sedan var det godnatt. Det var ju första matchen på 100 år för våran chilenske vän i målet - och det märktes tyvärr några gånger. Inte så mycket att snacka om - även om Anabola-anfallren fick vandra lite enkelt vissa gånger.
Annars kan jag nu stoltsera med ett, eller ett par, brutna revben.
Jag fick nämligen äran att agera "stol" åt denna jävla Anabola-anfallren. Han satte sig helt enkelt på mig - och på mina revben. Saken var den att jag var lite småsur på våran insats, så när Anabola-anfallaren sprang förbi mig med näsan upp mot vädret för att kolla vart en långboll skulle ta vägen - så sparkade jag lite lätt på hans fötter. Han tyckte tydligen inte om det, för när jag 5 sekunder senare hann ifatt bollen så hörde jag en traktor bakom - och 2 sekunder senare låg jag på marken med en jävla elefant på mig.
Jag ställde mig upp och visade ett stone-face. Ingen smärta här inte. Men sanningen var en annan - och egentligen ville jag bara börja gråta. Summa summarum: nu kan jag inte skratta på grund av smärtan.
Min brutna fot har läkt på fint - men nu har man alltså ett brutet revben istället. Det är inte lätt alla gånger.
Humor, guld & kamp
Riddarna gick på bio för att kolla på Tropic thunder - och det blev en trevlig liten stund. Filmen är bra, men inte mycket mer.
Ben Stiller är Ben Stiller och Jack Black är Jack Black - men filmens behållning är utan tvekan Robert Downey Jr. Vilken komisk tajming killen besitter på, alltså! Fullständigt klockren. "Everybody is gay once and a while. Come on, it's Hollywood". Briljant.
...och, okej då. Hatten av för Tom Cruise. Han gör det bra.
Sedan for vi hem till Bläckfisken för en ny omgång av Buzz.
Precis som jag varnade för innan så blev det som så att jag pissade på de andra - och framför allt på Kaggen. Han stod på knä och gapade medan jag pissade och pissade och pissade.
Att Vampyren sedan blev kung bland aporna kan jag bjuda på. Bebis-spel är bebis-spel - en parantes i tillvaron.
Nu är det snart dags att åka iväg till Surahammar för bortamatch.
Många spelare saknas, som Bot-mannen, Fille, El Decko och Pakanen Sr. - men nog fan är vi slagkraftiga ändå.
Det kommer tufft som faaaan - men kul.
TIMBER!
Vintersporterna knackar på dörren - och då handlar det om ishockey, handboll, innebandy och bordtennis. Bandyn får vänta tills det blir lite...kallare.
Tydligen kommer det att bli en kanonvinter. Jag vet inte - men det stod så i tidningen. Det kommer att bjudas på trollerinummer och underhållning a'la Harlem Globetrotters. Vem och vilka som ska bjuda på dessa konster framgår inte...
Trams.
Om vi tar de fyra sporterna som behandlas i tidningen och tittar lite närmare på dem - ja, då blir det så här:
Ishockey:
IFK Arboga har skaffat sig en ny tränare, men om det kommer att göra någon skillnad vet man ju aldrig. Semjonov har kommit tillbaka, och bör rimligtvis briljera i division 1 - trots sin ålder. Eller tack vare sin ålder, kanske? Minns hur det såg ut förra året då gubbarna Christer Gustavsson och Anders Svedlund var de tveklöst bästa i IFK-tröjan... Men samtidigt är Semjonov ingen slitvarg eller krigare. Han är en fisåkare - och frågan är hur han reagerar på motgångar i ett annars ganska ungt lag?
Men den största skillnaden lär bli förlusten av Mikael Bohman i kassen. Han var ettans bästa målvakt förra året och räddade IFK både en och två och tio gånger. Hur fan ska de gå utan honom? Mitt tips är att IFK blir ett mittenlag.
Handboll:
Efter år av framgång blev det ett riktigt pissår för IFK Arbogas handbollsdamer förra säsongen. Det gjorde faktiskt riktigt ont att se dem spela emellanåt, då laget visade upp kombinationer och ett passningsspel som var på låg flicknivå. Det fanns ingenting som tydde på att de skulle klara sig kvar i division 1 - och inför den här säsongen i division 2 har ytterligare ett par kuggar lämnat laget. Målvakten Emma Gunnarssons flytt blir nog kännbar, och till viss del även Elin Lindéns.
Det blir till att systrarna Nord och Isabella Peterson inte tappar en enda passning, samtidigt som de inte bommar ett enda avslut om IFK ska ha någon chans att hävda sig i division 2. Jag kan bara gå på det jag såg förra säsongen - och om det inte blir bättre så... Ja, fan i helvete - Arboga kan bli ett bottenlag även i år!
Innebandy:
Det här är kul. Frågan är om någon spelare har blivit så uppskriven inför en säsong som Fredrik Åhlberg i Kungsörs IBK - utan anledning. Värvningen av Åhlberg - eller "Zorro", då - är tydligen häpnadsväckande för folk i regionen, och han är spelaren som ensam ska skjuta KIBK till segrar i år.
Ha! Jag har mött honom många gånger på innebandyplanen, förvisso var det på stenåldern, men han har inte utvecklats någonting sedan dess. Han kör med samma jävla fint, och även fast den går hem ibland så vet ju varenda jävel om det nuförtiden - så det är ju bara att gå in och stänga butiken. Utöver Zorro-finten är han inte så mycket mer att ha i julgranen än någon annan spelare. Om han skulle vara bättre, då skulle han väl spela högra upp?
Samtidigt är det lite roligt att Alexander Jaska pekas ut som en talang inför den här säsongen. För några år sedan var han bland lagets viktigaste spelare - men nu är han plötsligt en talang som kommer att överraska? Märklig utveckling.
...och sedan är det spelartruppen. KIBK förfogar över 14 utespelare. 14?! Det är inte ens tre hela femmor. Tänk när det blir lite skador och sjukdomar. Boy - då kommer det att kännas. Nej, de roliga dagarna i Sporthallen då KIBK var bland det roligaste man kunde titta på är förbi. Nu är det en generationsväxling - utan en generation att bygga vidare på.
Bottenlag.
Bordtennis:
Team Mälarenergi ska bara vinna serien, allt annat är för dåligt. Så stod det i tidningen. Det är skönt med krav ibland.
Det säger väl ganska mycket om nivån på damernas elitserie också. Laget ska vinna allting, annars får de underkänt. Heja.
Bordtennis är verkligen en levande sport i Köping. I tidningen. Utöver det är bordtennisen död. På hemmamatcherna kommer det 20 personer varje gång - på sin höjd! Inramningen går att jämföra med boulematcherna som spelas mellan pensionärerna nedanför brandstationen i Kungsör.
Egentligen är det inte så konstigt varför. Det finns inte en enda spelare ifrån KAK med i Team Mälarenergi - om man inte räknar in de spelarna som studerar på pingisgymnasiet - och det finns liksom ingen samhörighet med laget. Spelarna tränar och bor på andra orter och kommer bara till Köping när det vankas hemmamatch. Det finns ingen att anknyta sig till.
Men värvningen av Malin Pettersson blir nog bra. Marie Persson har förvisso försvunnit - men Pettersson är en mer än en fullgod ersättare.
Det är väl guldläge i år. Men vem fan bryr sig?
Bäst just nu: Kl.15.39
The Script's låt We cry kan vara det sämsta som gjorts på bra mycket länge - men här har de hittat förbluffande rätt. Väldigt otippat - men väldigt bra.
Jag älskar den släpiga melodin på versen - så här: na na...nananana..nana...nananana...na na... - och jag älskar trum-beatet. Sedan kommer refrängen, med ett underbart och snabbare tempo på melodin - så här: na na nana na na na nana na na na na.
Riktigt bra.
I melt with her...
Jag är kär igen.
Av rädsla för att bli stämd så vill jag inte lägga upp en bild - men kolla in den här länken nedanför. Titta på den underbara varelsen längst till höger.
Socker
Åååh, Patricia. Pa-tricia.
Har ni någonsin skådat en så vacker skapelse?
Annars har jag hittat mitt folk i tillvaron. Damn to hell with the 08:orna - länge leve göteborgarna! Vilka gõa människor alltså.
Inte ett enda negativt samtal - inte en enda negativ ton. Bara tra la la och kvitter kvitter. Ingenting är omöjligt i staden som är Sveriges framsida.
Men det är förstås. Hade man väntat sig någonting annat? Alla heter ju Glenn i Göteborg.
I'm in love with the klegg
Jag i och för sig testat allt, men jag är varken en gelé, spray eller mousse-människa. Nej, jag är wax rakt igenom.
För säkerhets skull har jag alltid en ranson av det ökända Dax Wax hemma utifall det skulle krisa rejält - fungerar alltid - men frågan är om jag någonsin kommer att behöva det igen. Jag tror att jag har funnit waxet i mitt liv.
Jag testade det för någon vecka sedan - och jag blev så pass blixtförälskad att jag omedelbart åkte tillbaka till Big Inn i Köping och köpte tre burkar till. Konsistensen är mumma för mitt hår, och dessutom lukar det ljuvligt. Lite kokos, faktiskt.
...och dessutom var den nominerad i FHM's Fashion & Grooming award 2007. Bara en sådan sak...
Ett Matrix-fall...
Finns det något roligare än ett barn som träffas av en boll?
Amoniak?
Jag är definitivt ingen fucking morgonmänniska. Det spelar ingen roll vad jag gör - ju tidigare jag går och lägger mig desto tröttare blir jag på morgonen. Med andra ord, mer sömn = mer tröttma.
Det ställer till lite problem för mig. Eftersom att vi kan flexa lite smått på jobbet så har det lett till att jag ligger back fyra timmar på mitt flexsaldo. Inte bra. Därför har jag tänkt att jag ska ta igen det på morgonen genom att börja 45 minuter tidigare varje dag. 07.15, rättare sagt.
Tanken är då att jag ska gå upp klockan 06.00 på morgonen för att ha tid att äta gröt, dricka kaffe, läsa tidningen och duscha i lugnan ro. Dessvärre har denna planering aldrig följts hittills.
Jag brukar gå upp klockan sex förvisso. Min väckarklocka är, noga uträknat, placerad i andra sidan av mitt rum, vilket gör att jag måste släpa mig ur sängen. Men det slutar alltid med att jag står där i mitt rum i 10 sekunder, tittar på min säng och tänker: "Undrar hur skönt det skulle vara att lägga sig igen? Bara en liten stund...". Så då kryper jag ner i min varma koja igen och somnar om.
06.30 ringer klockan igen. "Bara en liten stund till...". Klockan 07.00 ringer klockan åter igen. "Naaawh...lite till." - tills jag slutligen måste gå upp klockan 07.30.
Därmed finns det ingen tid till att varken äta gröt eller läsa tidningen. Kaffet får kastas i, vilket inte är snällt mot min hals - och duschen får vara i högst några minuter.
5-10 minuter efter åtta släntrar jag in på jobbet - och mitt flexsaldo fortsätter att ticka iväg åt helt fel håll.
Tv-themes
...och ni vet inte vad ni gick miste om.
Eller var det så att det bara var jag tittade på serien - och sedan förmedlade vidare allt som hände till Stiffa och Robin Pettersson på Västerskolans skolgård? Hmm...
Skit samma - Parker Lewis var ungefär som Scrubs, fast i skolmiljö. Likheterna är många - de skumma drömsekvenserna, ljudeffekterna och den hårfina balansen mellan verklighet och fantasi.
Serien handlade om Parker Lewis och hans två polare. Tillsammans utgjorde de en trio med den coole, den snygge och den töntige - och vardagen i deras skola var inte som i den vi är vana vid. Eller vad sägs om ett hang-out-rooom - dolt och med ingång i ett skolskåp?!?!
Allt detta lekte vi sedan - jag, Stiffa och Robin - och vi tyckte att det var skithäftigt.
Eftersom att introt både är kort och dåligt så får ni nöja er med sången. Den är nostalgisk - men bara lite bra.
Hair-ligt värre...
Jag håller ju på att spara ut till långt hår igen, men det har kommit lite grus i maskineriet. Eftersom att jag rakade ner till 2 mm på toppen, och 4 mm på sidorna, så har frisyren kommit i obalans. Nackpartiet och sidorna har växt ifrån luggen, vilket ger ett resultat som jag inte strävar efter. Jag vill ha en jämn kant runt hela frisyen. En jättelång page, om man så vill.
Dock kan jag känna att med några justeringar så kan det bli en frisyr som jag kan vara tillfreds med just nu. Det får vara så ett tag. Man kan ju alltid fixa till det genom att klippa så att nack- och sidpartierna matchar luggen - men...som sagt, det får vara så ett tag. Tills vidare.
Så nu vet ni läget - alla ni som är engagerade i min frisyrs utveckling.
...men just nu är det mer så här...
...och som en bonus - så här skulle jag vilja prova på att se ut någon gång.
Benbrott på min häst
På lunchen idag så upptäckte jag att jag hade fått punktering på bilen för första gången i mitt liv.
Eftersom att jag är lika händig som en skadeskjuten primadonna så drabbades jag av panik. Skulle jag göra mig av med bilen nu? Vad skulle jag köra i hädanefter? Men framförallt - hur skulle jag nu hinna äta?
Som tur är har man en Bosse Bildoktorn i släkten och på jobbet - nämligen Morbror Hasse.
Reservdäcket åkte på lika snabbt och vant som man brer en smörgås - samtidigt som jag stod med händerna i fickorna och tittade på. Då jag inte ens har tummen mitt i handen så var det inte att räkna med så mycket hjälp ifrån min sida - så Morbror Hasse fick göra allting själv.
Han muttrade något ohörbart medan han höll på - men jag tror att det var något i stil med "silkesvantar" och att vara "född med en silversked i munnen".
En besynnerlig utveckling
Varje medlem i Riddarna har ju en liten film om sig själv utlagd på Youtube. Skapad av moi. Som sig bör har ju alla filmerna olika antal visningar - vilket är logiskt, konstigt vore det ju annars. Efter att alla filmerna blivit publicerade så gick det ju, och det går ju fortfarande, att se vilka som lockar mest - och snart visade det sig att Vampyrens och Mr.Tequilas filmer var populärast.
Mr.Tequila skaffade sig en liten ledning, medan Vampyren låg tätt bakom, och vi andra slogs i bottenstriden. Men nu har någonting hänt.
Så här ser det ut:
Studenten - 39 visningar
Bläckfisken - 59 visningar
Moi - 67 visningar
Vampyren - 98 visningar
Mr.Tequila - 112 visningar.
På första plats har vi Stiffa, vars film har ökat explosionsartat i popularitet. Den har idag 250 visningar - helt från ingenstans. Samtidigt har en annan film med Stiffa, där han står på torget i E-tuna och sjunger, hela 400 visningar.
Hur fan?
Jag kan se två anledningar, förutom det faktum att han är populär hos det kvinnliga könet. Dels har han det i särklass vanligaste namnet av oss Riddare - 98 % av Sveriges befolkning delar hans för- och efternamn - och dels finns det en viss aktuell babe i Idol-juryn som har exakt samma namn som Stiffa. Två goda anledningar.
Eller är det så att Stiffa helt enkelt är så jävla mycket mer intressant än oss andra?
Döm själva.
Jag bjuder på det här...
Mannen vars kropp just fått en citron-chock
"Åke" är snäll. Jag fick en tub skink-ost av honom.
Annars sprang jag över en rolig upptäckt idag. Jag har fortfarande inte kommit över min telefon-skräck.
Eller...egentligen, fast egentligen inte. På ett sätt.
Röstmässigt och känslomässigt sett har jag, så gott som, kommit över det. Men mitt undermedvetna har dock lyckats gå runt systemet. Min osäkerhet ter sig därför på ett annat sätt.
Det som händer är att jag, när samtalet har inletts, börjar åma mig. Inte i rösten - men med kroppen. Den telefonfria handen sprattlar som en gädda på land, far upp och ner, i ansiktet - över huvudet - ner i nacken - in under tröjan. Samtidigt vrider sig min kropp ungefär 360 grader. Jag studsar på stolen, skjuter ifrån mig från skrivbordet, snurrar runt. Jag vecklar ihop min kropp som en papperslapp.
Allt detta medan jag lotsar mig igenom samtalet - med en röst lika lugn som en filbunke.
Eran lördag
Det här är en väldigt talande bild för hur en kväll med Riddarna kan se ut,
Vi har en Vampyr som hoppar högt och utmärker sig mycket. Han är crazy och gillar att synas.
Bakom honom till vänster står Jag-älskar-min-frisyr-och-vägrar-att-ändra-den-fastän-jag-haft-den-i-100-år-mannen och dansar diskret. Han är inte crazy - utan mer laidback. Titta på hans armar. Det är så han dansar. Stillaståendes medan han vevar med armarna. Jag kan fan inte fatta hur ni kan tycka att han dansar bättre än mig...
Vampyren får inte syn på kameran i tid, varför han ser ut som han ser ut.
Plötsligt får Vampyren för sig att han inte alls vill utmärka sig, och han använder den enklaste metoden till att göra sig osynlig.
Killen i mitten vet jag inte vem det är - men det ser ut som att han har rymt från Hall och är på väg att likvidera det lilla jävla as som har haft sexuellt umgänge med hans flickvän.
Bläckfisken däremot - han får till en riktigt jävla het look. Schysst frilla, schysst fejs, och schysst finger-move. Seriöst alltså. Jag tycker verkligen det.
I huvudet på Tony Andersson
Det känns som att tidningen vid nyhetstorka resonerar enligt följande: "Äh va fan, ring Tony..." - och så blir det samma visa igen. Både tränare och spelare...bla bla...i två olika lag..."det fungerar bra"...bla bla..."superkul"...BLA BLA! Tror till och med att han själv börjar tröttna på alla långrandiga frågor.
Däremot tror jag inte att det är så jävla superkul just nu med allting. I våras var det ju nemas problemas då KFF gick som tåget i trean, samtidigt som Munktorp överraskade alla genom att ta poäng efter poäng. Nu är det dock inte lika väloljat på alla håll och kanter. Visst, Köping leder fortfarande - men de svajar, och de har en onödig förmåga att alltid svaja när det gäller tidigare säsonger.
In the meantime i division 4 så har Munktorp rasat som en tjockis i vattnet - och lagets vara eller icke vara kvar i fyran är högst osäker. Därför tror jag inte att det är så jävla superkul i Herr Anderssons liv just nu. Mest supernervöst. Även om han levererar ett bra pokerface utåt.
Det skulle vara mycket intressant att befinna sig i hans huvud just nu. Även om jag tror att Köping kommer att reda ut den här angenämna stormen så kan jag ändå tänka mig att det låter lite ungefär så här innanför hjärnbalkarna:
- Helvete, helvete, helvete. Åh fy fan! Helvete, helvete, helvete...
Dagens lunch...
Simpelt - men så jävla gott. Vissa dagar kan det till och med vara världens godaste.
Perfekt stekt, perfekt smak och en perfekt blandning.
På allas läppar...
Det här är samtalsämnet Nr.1 i Kungsör just nu...
Vem är vem?
Nämligen - vem är vem?
Det förekommer många namn på den här sidan, och i 99 fall av 100 så är namnen maskerade. Ett alias. Jag tyckte det var roligare, och mildare, mot personen i fråga att demaskera det hela en aning - men tiden är inne att släppa på vissa identiteter. Vissa är redan avslöjade - och vissa kommer att förbli hemliga.
Så - på kundens begäran. Vem är vem?
Först ut...
Bakom Mr.Tequila gömmer sig...tada...Calle Blomberg.
Calle gick först av allt under namnet Gay här på sidan. Det var mest i brist på fantasi, men smeknamnet härstammar ifrån våran Bulgarien-resa förra året, då Calle fick den ocharmiga frågan: "Are you gay?" av en kvinnlig bartender på en nattklubb. Det var kul.
C-J är inte så svårt att lista ut varifrån det kommer, om man känner Calle - eller Carl-Johan Blomberg som han egentligen heter.
Mr.Tequila då? Ja, den historien hämtar vi ifrån midsommarafton 2007. Det vankades fest hos Stubben, och Riddarna var samlade hemma hos Stiffa för att värma upp lite. Då åkte en flaska tequila fram - varpå ett race påbörjades. Många var de olustiga minerna - inte minst ifrån Stiffa som parkerade en soptunna bredvid sig redan efter den andra shoten. Plågsamt hällde han i sig djävulsdrycken, innan han plötsligt fick nog och ställde sig vid diskhon utifall det värsta skulle inträffa.
Det var då Calle utbrast den numera legendariska kommentaren: "Det är ju gott ju..."
Kanske inte så roligt tycker ni - men om ni hade sett hur Calle såg ut ett par timmar senare så skulle ni förstå det magiskt komiska. Han var aprak - med Calles mått mätt. Det är inte ofta Calle blir riktigt risig - men denna kvällen var en sådan. Nog fan var det gott alltid...
Nåväl - därifrån härstammar namnet Mr.Tequila. En Riddare.
Nobody messes with the Gallaghers...
Precis när refrängen till Morning glory skulle explodera så dök någon nisse upp och tacklade Noel illa. Sedan försökte idioten fortsätta sin förvirrade bärsärkagång med att attackera Liam - men med en snygg undanmanöver lyckades sångaren undvika idioten, som då övermannades av vakterna.
Självklart var detta något som inte föll Liam i smaken, varpå han snetände och försökte sparka och puckla på idioten. Det är oklart om han lyckades, men något säger mig att det inte gick så milt till backstage.
Vilken nolla.
Halvvägs till den rosa brickan
Teoriprovet är redan avklarat, med en betryggande marginal, och nu återstår bara domedagstestet. Uppkörningen.
Det må låta hemskt på förhand, men faktum är att det inte är så jävligt faktiskt. Det kanske låter simpelt, men det värsta som kan hända är bara att man blir kuggad. Det kan hända den främsta föraren genom alla tider. Tro mig.
Men skit i det nu. Njut av att vara halvvägs - och njut av att snart kunna lämna det sorgliga träsk som snart bara har en invånare. And his name is Kent-Gösta.
Congrats.
Citatmaskinen
"Åke" säger:
"Om man trampar på småspikar så är det kört."
"Bönsallad och rostbiff - det blir mycket protein det."
"Jag försökte träna livräddning på en docka - men jag fick den bara mellan benen."
"Det brukar ta två-tre dagar innan träningsvärken känns."
"Skor med stålhetta - det är bra."
"Undrar hur mycket en pilbåge kostar?"
"Jag försökte översätta "Kan du hälla upp en kopp åt mig" till tyska, men det blev "Kan du slå en kopp i skallen på mig" istället..."
"Den där killen är ett jävla arsle!"
"Nej, Åke! Inget socker. Tur att man inte behöver säga det om spriten. Haaaa ha!"
Tv-themes
Det var så bra under en tid i mitt liv. Jag missade det aldrig. Det var humor, det var kärlek, det var intriger, det var sorg - och allt det där andra som händer i kidsens liv när de växer upp i USA. Jag älskade det - även om jag mot slutet av seriens existens endast hade en enda förälskelse kvar.
Den till låten. Fy fan vilket bra theme det är.
I'm sorry, but I'm not sorry...
Det var inget bra av mig. Det var dåligt. För det ber jag om ursäkt.
Vad jag inte ber om ursäkt för är att jag valde att dansa en annan väg än mina vänner tidigare under kvällen. De gick ditåt och jag gick däråt. Varför? För att jag ville. De rådande förutsättningarna var perfekta.
Nybron i all ära - men jag kan det stället nu. Lotus hade lockat mer, men nu visade det ju inte sig ifrån sin bästa sida - vilket gör att Harrys blev än mer rätt.
Jag får aldrig bestämma vart vi ska gå någonstans - jag bara hänger med. Men inte denna gång. Av någon underlig anledning brukar det alltid vara Stiffa som agerar danslokal-väljare - men dennna gång bet han sig i det oranga skägget.
För det är jag inte ledsen.
Det blåser i Köping...
Nu har de en en svettig avslutning framför sig - och jag skiter i hur mycket Tony Andersson säger att "det är lugnt" och att "det är de andra lagen som har press på sig". Karln är byxis.
Inte bara för att KFF måste leverera, utan också för att Munktorp ligger pyrt till i bottenstriden i division 4. Undrar hur han skulle tackla en missad division 2-plats och en degradering till division 5 på samma gång? Han skulle säkert klara det, fast med kännbar smärta. Men sticker man ut hakan så jävla mycket som han gör så måste man även kunna ta smällarna när det går emot.
Om det nu gör det? Ett av lagen lär ju klara uppgiften. Frågan är bara vilket?
Jag sätter en liten slant på KFF.
PS. Angående en viss krönika. Hur fan kan det vara tjänstefel att inte spela med en halvskadad Johan Larsson? Så jävla bra är han inte, framförallt inte när han är skadad. Mycket besynnerlig åsikt.
So happy together...
Ja, som sagt så vann vi igår i derbyt mot Kolsva. Men det var inte på något imponerande sätt, och faktum är att vi hade lite flyt att Kolsva inte lyckades göra fler mål i andra halvlek.
Men, men... skit samma - vi vann och nästa match får vi se till att ha mer fokus på uppgiften.
Efter matchen var det lag-middag med fläskfilé och potatisgratäng på menyn. Lyckat och gott.
Sedan följde ett surrande. Visst kan det vara svinkul att snacka skit ibland - men igår kändes det som att det mesta stod stilla. Därför vek jag, Vampyren och Stiffa av runt åtta-tiden, vilket inte var så populärt ifrån alla håll.
Jag skämdes lite i bilen in till E-tuna, men väl hemma hos Bläckfisken och Mr.Tequila så började det gå över. Än bättre blev det sedan när telefonen ringde. Det var Bot-mannen. Han var sur - men han var också utanför Bläckfiskens port och krävde portkoden in.
Minuten senare ramlade han in - och med sig hade han dragit Lagledare Körberg, Steve och Christian Ruutu. En glad Christian Ruutu. Öppningsfrasen "Hej Calle Kukskalle!" satte ribban för kvällen.
Det blev lite Buzz, lite Springsteen, lite Maiden, lite Robbie Williams och lite Noice - sedan for vi ut i dimman. Första stoppet var Grappa, innan Riddarna drog vidare. Riddarna minus jag, som stannade kvar med Seniorerna. Tillsammans blev vi Drömfemman.
Harrys var nästa anhalt, där jag inte behövde legga för att komma in. Mustaschen? Snart hade Steve fixat både läsk och ett bord åt oss - and the bar was officially open. Där fick jag mig en riktigt trevlig kväll.
En taxitur senare var man hemma i Kungsör igen - och 1000 spänn fattigare. Självklart åkte jag på att betala taxin - och eftersom att han inte tog mitt kort så var vi tvungna att åka upp på byn för att hämta ut pengar. Där var en automat trasig, och den andra automaten tog inte mitt kort. Då fick jag lite små-panik, och övervägde för en kort stund att ta till flykten. Men det hade nog inte varit så smart, vilket jag snabbt kom på - och tillslut fungerade den ena automaten och taxi-jäveln kunde därmed betalas.
Generös som jag är så gav jag chauffören lite dricks. 1 170 kr, närmare bestämt. Dock började jag ganska snabbt fundera på hur mycket jag hade betalat egentligen, och efter en stund böjde jag mig över hans axel. I handen höll han fyra 500-sedlar, varpå jag genast krävde två av dem tillbaka. Så generös är jag inte.
Angående resten av Riddarna så hade de haft en sådär-kväll. Ömsom kul, ömsom mindre kul.
En sak som definitivt var mindre kul var Mr.Tequilas senare del av natten. Påtända bråkmakare är inget man vill råka ut för - men som tur är visade Mr.Tequila killer-instinkt och lyckades avvärja det hotfulla. Fan vet vad som kunde ha hänt.
Usch. Så jävla onödigt och obehagligt.
Hej & hej då
Så.
Övrig rapport om gårdagskvällen kommer senare - säg cirkus 19.00.
Nu ska jag nämligen iväg och fira min mormor som fyller 80 år.
Köschva on its way...
Kolsva kommer på besök - ett lag som är i desperat behov av poäng för att undvika nedflyttning, vilket gör att det med all sannolikhet kommer att bli en grymt tuff match. I dubbel bemärkelse.
Samtidigt har vi ett hemmafacit med noll poängtapp - något som vi vill försvara till sista bloddroppen.
Med andra ord kan det bli en väldigt rolig match. Kl.15.00.Extra kul att Egga får chansen i kassen också - vid 39 års ålder. Det är han värd.
Efteråt väntar ett sammanträde. Vi i laget tänkte diskutera lite kring livet - och allt vad det innebär.
Det kommer nog bli ett roligt möte. Kan hända att vi skrattar en aning. Kanske att vi tar en tur in till E-tuna, som en fin liten avrundning på mötet? Kanske att vi dansar lite så småningom?
Jag skulle då inte säga nej till det.
En efterlängtad återkomst...
Hemma hos Bläckfisken satt Riddarna och spelade Buzz - tv-spelet om sport, film, tv, djur, allmänblidning m.m - och vi tjattrade på som vanligt. Det skrattades, det hånades, det skälldes, det skreks. Som vanligt.
Plötsligt knakade det ute i hallen. Det lät läskigt - alla var ju där, och vi väntade inga besökare. Var det någon som ville oss illa? Var det någon som var ute efter snabba pengar? Vi gjorde oss redo för att försvara våra liv.
Knakandet kom närmare. Tillslut stod han där. Vampyren.
Tillbaka från nordpolen, utan att säga ett ord, var han åter i fysisk närvaro i våra liv. Glädje. Hur länge hans närvaro blir vet ingen - men han är ändock tillbaka.
Tiden hade förstås stått stilla sedan han åkte och allt var som det brukade igen. Inga konstigheter. Skratten, ilskan och kärleken fortsatte.
Faktum är att Vampyrens flytt gick obemärkt förbi på den här sidan. Det var inte tänkt så. Jag hade en krönika så gott som klar, samt en liten film som för att förmedla de bästa känslorna - och meningen var att de skulle publiceras udner nästa vecka.
Nu blir det inte så - och jag är glad att jag inte släppte det tidigare. En sådan krönika och film kan inte publiceras mer än en gång.
Välkommen hem. For now.
Not the king of trashtalk...
Vi skulle lyfta ner en 4 meter lång cylinder från en hög hylla. Hasse stod på en stege och drog ut cylindern, medan jag höll i en rullvagn som Åke stod på och tog emot cylindern. Åke var lite rädd och sa:
- Det känns inte så bra det här...
Men det gick bra, och cylindern kom ner. Dock hade Åke jämrat sig under tiden och samtidigt haft synpunkter, utan gehör, på hur vi skulle få ner cylindern. När han sedan, inte helt problemfritt, skulle ta sig ner ifrån rullvagnen skojade Hasse och sa:
- Fan, du är som en gammal kärring när du ska ta dig ner.
Då rann bägaren över för Åke.
- Ja, du får gärna ställa dig där själv...
Denna syrliga kommentar rann dock omedelbart ut i sanden - och allt återgick till det vanliga. Men Åkes manlighet hade fått sig en törn och han kunde helt sonika inte släppa detta påhopp. Han fortsätte därför lite senare, mumlandes:
- Hur skulle du ha gjort då, Hasse?
Svaret uteblev - varpå Åke mumlade ännu mer ohörbart:
- ...det skulle gärna vara kul att veta...
Petter & Vampyren
Samtidigt är det så oerhört gulligt.
Avdelning: "Det är ju du!"
Rövknullad
Bläckfisken fick mig verkligen igår.
Han kastade, han fick napp - och han drog till utav bara helvete.
Bläckfisken pissade på mig.
Jag vill inte avslöja vad som hände, då det är ett levande spratt som i vissa fall fyller en viktig funktion. Men det som hände var i alla fall att jag fick falska förhoppningar.
Egentligen är det jätte-skitsamma - men jag blev väldigt fascinerad över min reaktion. Det var som att allting runtomkring slutade att existera, och det enda som betydde någonting var just..."sprattet".
Det fick mig att inse hur mycket jag suktar efter någon. Någon att hålla i handen. Någon att titta på. Någon att ta hand om. Någon att vara med. Någon att älska.
Ur den synpunkten var det ett jävligt elakt spratt. Men jag kom även till viss insikt, vilket kanske är nyttigt. Men roligt var det inte.
Jävla Bläckfisk. Jävla, jävla Bläckfisk.
Dagens Åke
- HEÄ HEÄ HEÄ HEÄ!!!!
Kort och gott - ett Roos-skratt.
Åke är ursprungligen en Söder-kis. Han säger inte "pengar", han säger "stålar". Han säger inte "motorcykel", han säger "båge". Han säger inte "fixar", han säger "kirrar". Han säger inte "mat", han säger "kiek". Han säger inte "siffra", han säger "nuffra".
Åke är en människa som är lätt att tycka om.
Mera loligt ifrån 1000.apor
Även om jag kan känna viss sympati för killen...
Loligt ifrån 1000.apor...
Maratonlöparen som bara ville vinna
Sian Welch är en mycket trött kvinna, som kämpar med den sista distansen i ett mycket långt springlopp.
Hon ramlar och har sig. Hon springer som en zombie, kan man säga. Hon är inte längre människa, hon är monster.
Men så kommer en sköning bakifrån. Den här här dåren springer inte. Hon hukar sig fram som Gollum - och hon kommer närmare och närmare. Det blir en strid på mållinjen mellan två mycket trötta människor.
Det är lätt att tycka synd om tvåan.
11 september
Idag är det 7 år sedan World Trade Center rasade.
Idag är det 5 år sedan Anna Lindh mördades.
11 september kommer alltid att förknippas med dessa tre tragiska händelser. 11 september kommer alltid att vara en minnenas dag.
Utsänd av Satan
Kommer ni ihåg den där rosa, blonda, tuggummi-tuggande, blåsta jäntan som jag pratade med för några veckor sedan.
Trott på fan om våra vägar inte korsades igen idag. För tredje gången!!!
Varför hon svarade vet jag inte, men denna gång kände hon igen min röst - för hon sa:
- Var det inte du som ringde förut för ett tag sedan???
- Joo...det var det nog.
Då dundrade hon till med ett barskt:
- Ja, det var ett JÄVLA ringande på dig...
- He he...
- Ja, Henrik är inte inne nu. Du får ringa igen senare. Hej då.
- Okej. Hej...
(KLICK)
Vi har verkligen ett speciellt förhållande, hon och jag.
Saved by the bell...
Jag pratar naturligtvis om "Åke", som hade en sämre dag på jobbet igår. Komik-mässigt sett. Jag hade nästan gett upp hoppet, då jag var 10 minuter ifrån att stämpla ut för dagen - men då ringde det plötsligt inne hos Åke. Åke trodde att det var någon han kände, varpå följande gick att avlyssnas:
- (Med robot-röst) Du har kommit till "Åkes" automatiska telefonsvarare. Just nu är det många som ringer, men du placeras nu i kö så blir det snart din tur. ... Nu är det din tur. (Slut på robot-röst) HA HA HA! Hej, det är "Åke". Jag skämtade lite bara, hi hi hi...Va? Lena? Ja, hon sitter här bredvid. Okej...ja hon kommer här.
Minuten senare kom Åke ut till oss andra. Lite skamsen, men ändå nöjd över sprattet.
Åke, Åke, Åke...
För övrigt tycker Åke inte om en av ortens stora café-ägare. Åke säger att han är "ett jävla arsel."
Så var det...
Vi vann i alla fall med 6-2 - efter en stundtals välspelad första halvlek och en stundtals på tok för bekväm andra halvlek.
I första lyckades vi många gånger få igång ett rull på bollen som gjorde att Hamre inte alls hängde med i svängarna. Detta resulterade också i tre mål, signerade Fille, Pakanen Sr och Råli.
Meningen var, förstås, att vi skulle bibehålla rullet i andra - men med en 3-0-ledning i rygge, och en total dominans, så tenderade vi att bli alldeles för bekväma och nonchalanta i passningarna. Men återigen - stundtals. Visst, det är lätt att falla in i ett "mys-spel" när man leder och dessutom redan vunnit serien - men nu har vi ju kommit överens om att köra stenhårt fullt ut, och då tycker man att vi ska kunna klara av det. Men - 6-2 känns ändå fullt okå.
3-0 blev 3-1, och 5-1 blev 5-2 (tror jag) innan 6-2 kunde fastställas. Även i andra var det Fille, Pakanen Sr och Råli som höll sig framme.
För egen del? Tjae...första halvlek får jag vara jävligt nöjd med, jämfört med förra matchen. Var inblandad i ett par mål och lyckades styra bollen dit jag ville. I andra blev jag, som resten av laget, aningen för bekväm, och det blev några för långsamma och felaktiga beslut. Plus att jag hade en hormonstinn liten palt till fotbollsspelare på min kant. Det första han gjorde på matche var att ge mig en knytnäve i midjan - och sedan fortsatte det under hela matchen. Tillslut var jag tvungen att fråga: "Är du bög, eller fick du inte tillräckligt med kärlek från din mamma när du var liten eftersom att du ständigt söker intim kropsskontakt...?"
Jag vet inte om han förstod, men han svarade i alla fall med att välriktad sula på min hälssena.
Bäst hos oss var i alla fall Lingen, med konkurrens av Pakanen Sr och Kaggen.
Zzzzzzzzz...
Jag var hyfsad pigg innan lunch, men efter farsans parad-maträtt - korv, bacon, ägg och potatis - så vill jag bara luta mig bakåt och stänga ögonlocken. Så jävla gott - men så jävla pömsig.
Trött blir jag även på ringandet. Just nu befinner jag mig uppe i de norrländska skogarna - och jag är besviken. Jag hade höga förväntningar på norrlänningarna, hade hoppats på varma och avslappnade samtal - men icke. Istället är de buttra och sävliga - om de ens svarar.
Men angående det där sista, om att inte svara, ska jag återkomma till senare.
Annars har "Åke" varit lugn idag. Inte bra. Inget kul.
Han har varit på g några gånger - men det är inte riktigt den där Åke som jag har kommit att lära känna.
Får se om han repar sig fram mot eftermiddagen.
För övrigt så är det match ikväll. Ja, VM-kval Sverige-Ungern, men nej - vi bortaspelar mot Hamre.
Lagledare Körberg kräver mål av mig, efter att jag varit snubblande nära ett par gånger nu - och jag är inte den som är den, som är den som är den, som är den. Så ikväll ska jag göra mål. Heja.
Om jag nu får spela efter min, mindre lyckade, första halvlek senast mot Skinnsberg...
Från ett varmt kontor...
Still the greatest
Även fast konceptet i sig är ganska smalt så har världens bästa duo nu tagit ett steg emot den breda underhållningen, om man jämför med deras tidigare produktioner.
Man kan tycka att Filip & Fredrik har fått hybris genom att göra ett sådant här program - men det fungerar faktiskt. Deras höga självdistans gör att det aldrig blir självupptaget eller "storhetsvansinnigt". Bara gulligt och roligt.
Det är inte det bästa de gjort. Inte ens topp-fem. Men tack vare deras otroligt egensinniga och höga nivå så är det jävligt bra - och det ska mycket till för att jag ska missa ett avsnitt.
Bäst: Kl.15:09
Om ni vill veta varför jag älskar musik så mycket - lyssna 1.18 minuter in i låten. Där har ni det.
Kan inte behärska mig...
I telefonsamtal med företagets VD under fikarasten:
- Tjena Micke! Jo, det är bra här. Hasse? Nej han pratar i telefonen just nu. Jag ber honom ringa dig...
Sedan följde någon sekunds tystnad. Åke gav ifrån sig en spjuveraktig min, och det kändes som att han satt och spånade i flera minuter på sin följande kommentar:
- ...eller, han sitter inte i telefonen, han sitter utanpå den. Ha ha ha!
Detta ledde till pity-laughs från resten av arbetskamraterna - och för att vara säker på att alla hade fattat det roliga så tog Åke sig friheten att förklara skämtet utförligt. Dock fick Åke inget gehör, varpå han tvingades inse att skämtet inte gått hem hos allmänheten.
Som en extrabonus inträffade detta när Hasse kom tillbaka från sitt telefonsamtal. Åke frågade ivrigt och nyfiket:
- Vad ville Micke då?
- Eh...va?
- ...
- ...
- Ja, just ja! Det vet ju inte du. Du ska ringa Micke.
"Åke" är helt jävla oemotståndlig. Det går inte att låta bli att skratta åt honom. Ja, dessvärre "åt" honom... Det har gått så långt att varje minsta rörelse ifrån honom är komisk.
Om ni vill veta hur han ser ut så skulle jag vilja säga att det är lite så här:
...fast egentligen är det nog lite mer så här:
Sommarkrönika
Jag kommer att göra det i två delar, då det finns mycket att säga - men som inte passar i samma andetag.
Här är sommaren 2008.
Del 1 - Kärleken
Långt innan sommaren hade satt sina klor i oss så var jag övertygad om att det här skulle bli en av de bästa somrarna någonsin.
Bakom oss hade vi, Riddarna, två fantastiska somrar - Halmstad 2006 och Sunny Beach 2007 - och denna gång stod vi inför en blandning av de båda resmålen. Dels skulle vi åka tillbaka till vårt kära Halmstad och Tylösand - och dels skulle vi då få sällskap av våra norska vänner som vi lärde känna i Sunny Beach.
Förväntningarna var därmed stora - inte bara tack vare detta faktum, utan också för att det på ett sätt var sista sommaren med gänget. Vampyren hade tidigt annonserat att han tänkte åka norrut efter sommaren, till sin stora kärlek och till ett nytt liv som student.
Även fast det kändes som en käftsmäll så fanns det ingenting ont att säga om det. Det var både klokt och förståeligt. Kvar återstod då bara att göra denna sista sommaren med gänget till den bästa sommaren med gänget.
Det började sådär. Rent vädermässigt gick det enligt planerna, då både slutet av maj och början på juni var stekheta.
Dock befann jag mig i en tillvaro som jag inte riktigt var van vid. Jag jobbade. Hela juni ut. På ett sätt var det som att halva sommaren försvann där - samtidigt som värmen hade bestämt sig för att ta samma väg. Bort härifrån.
Nåväl, ingenting kunde ändå hindra oss från att ha den bästa veckan i våra liv, något som i alla fall jag var inställd på inför trippen till västkusten. Hur det blev med den saken kan bara var och en av Riddarna svara på själva. Jag vet inte hur de kände egentligen.
Det enda jag vet är att jag upplevde några av mina bästa dagar hittills i mitt liv. Tveklöst den bästa natten. Även fast det kunde ha gått annorlunda och även fast det kunde ha gått bättre så finns det ingenting som går att jämföra med den känslan jag hade då. Jag var helt förtrollad - helt bortblåst av lycka. Just där och då befann jag mig på ett känslomässigt plan som jag aldrig kunnat drömma om att få sätta min fot på. Jag var kär.
Men lika snabbt som jag hade hamnat på hissen upp till himmelriket - lika snabbt klipptes vajrarna av, och jag for med expressfart ner mot den ångestfyllda och sorgsamma avgrunden. Jag landade illa, och det skulle komma att ta lång tid för såren att läka. Vissa gör sig påminda än idag.
Jag grät och jag skrek. Jag slog mig själv. Förbannade mig själv. Jag slets med demoner som intalade mig att Det här var din chans i livet. Du kommer aldrig att få uppleva något liknande igen. Du har gjort bort dig. Nu får du stå ditt kast. För evigt ensam.
Tids nog lärde jag mig att handskas med de mörka molnen, och jag kunde gå vidare. Vi var då inne i augusti, och efter att ha haft två underbara juli-veckor på T-bryggan vid Skillinge så omringades vi nu av regn, regn och åter regn.
...och det regnar än.
Tiden började därmed rinna ut för Riddarna. Även fast det kanske inte blev den bästa sommaren någonsin så blev det ändå en sommar full god som alla andra.
Vi hade en mytomspunnen midsommarfest hemma hos Kaggen, vi golfade, vi badade, vi shopppade, vi skrattade, vi hade kräftskiva, vi hade en hyfsat lyckad kväll på Westerqwarn, vi hade en inte fullt lika lyckad kväll på öltältet i Kungsör - och framförallt...vi dansade. Om och om och om igen - ständigt inne i dimman.
Samtidigt tog vi ett ytterligare steg. Vi kom varandra än närmre. Vi utvecklade ett ännu starkare band - vilket får mig att se på framtiden med ett varmt och stort leende.
Det spelar ingen roll att det inte var världens bästa sommar - vi var ändå tillsammans och gjorde det som åtminstone jag uppskattar allra mest.
Vi avnjöt varandras sällskap.
.
Platt fall
Jag menar, om Let's dance är det bästa svenska tv-programmet vi har...då är det väl dags att börja fundera hur vi har det ställt i tv-tablån. Visst, det var det bästa programmet av de nominerade - men i konkurrens med bland annat Anaconda från UR så säger väl det inte så mycket egentligen.
Jag gillade Peter Settman, gladdes med Arne Hegerfors, skrattade gott åt Lokets distanslösa hälsning till Bingolotto-publiken - och även fast jag personligen anser att Filip & Fredrik är bäst så kändes det inte så fel att de blev utan pris i år. Rent kvalitéts-mässigt så har de haft ett...lite lugnare år, men det kommer säkerligen att ändras i och med Vem kan slå Filip & Fredrik som börjar imorgon.
Ja. En dålig gala var det i alla fall.
Tv-themes
Känns namnet Bravestarr igen? Nej, trodde väl det - men det var i alla fall en ritkigt jävla bra tecknad serie. Bravestarr utspelade sig i en slags framtida version av vilda västern - och bland alla skurkar och monster fanns det en hjälte. Hans namn var Bravestarr.
Utrustad med krafter som "syn som en hök", "hörsel som en varg", "styrka som en björn" och "snabbhet som en puma" så kämpade han mot ondskan - och till sin hjälp hade han sin häst som kunde förvandlas till Rambo med ett hagelgevär.
Så bra, så bra, så bra. Riktig nostalgi. Vilka minnen som väckes till liv.
...och låten. Låten!
Ett litet ljus i mörkret...
Därför känns det skönt när de små sakerna livar upp tillvaron.
Detta gick att höras ifrån "Åkes" arbetsrum:
- Aaaah! VEM ÄR DET SOM HAR LÄMNAT EN KARAMELL PÅ MITT BORD? Man tackar, ha ha...det låg en karamell här...den tar jag.
Det fick mig att le brett, och faktiskt att avlägga ett litet diskret fniss.
Den där "Åke" vet allt hur man sätter färg på den gråa vardagen. Någonting säger mig att jag kommer att ha svårt att hålla mig för skratt vi fikabordet...
Mitt kvarter...
Smaskens
Två och en halv minut senare är det här vad som blev kvar...
Det gäller att välja rätt ord när man uttalar sig...
Vem av alla lokala fotbollstränare tror ni använder följande ord på frågan hur det gick för hans lag i helgen?
"Makalöst" - "Fantastiskt" - "Fruktansvärt bra" - "Horribelt" - "Mycket grannt" - "Bra organisation och stort hjärta" - "Pinsamt" - "Fantastisk insats" - "Bragdstämpel" - "Riktigt imponerand" - "Enastående" - "Helt suveränt" - "Vattenpolo"
Är klockan redan elva?
Även fast det inte har varit så mycket så känns det som att det har tagit en evighet.
En lost day, kan man säga.
Det var kul igår kväll. Mycket roligt, till och med. Det måste ha varit girls night out på Nybron igår, om jag säger så.
Det började däremot illa. Stiffa var ett vrak och somnade nästan halv nio på kvällen. En kväll på öppet hav kan göra mycket skada på kroppen, jag säger då det.
Eftersom att mat och sömn är två nyckelord i Stiffas liv så blev situationen ohållbar. Om han inte får de två sakerna inom fem minuterna när han behöver dem - ja, då blir han...lite grinig. Eller, helt jävla fruktansvärt grinig, faktiskt. Så Stiffa åkte hem.
Därmed var det bara tre tappra Riddare kvar som skulle rädda kvällen. Vampyren kunde endast närvara genom den digitala världen. Blev nog ett rätt så dyrt samtal.
Skit samma, på Nybron var det kul i alla fall, och vi dansade. Oj vad vi dansade. Eftet ett tag tröttnade jag på att dansa, så jag gick därifrån. Plötsligt fick jag för mig att stället skulle stänga, så jag gick och hämtade mina pojkar. Dessvärre var jag en timme för tidig, så då drog jag till med ett snilledrag.
Jag ställde mig längs väggen vid dansgolvet och väntade. Jag skulle vänta ut timmen. Det kändes som en bra idé just då, för en timme går ju fort, tänkte jag. Så där stod jag helt stilla, medan folk dansade hejvilt runtomkring mig. Då och då försökte någon få mig till att dansa - men jag slingrade mig ur deras grepp, log, och skakade på huvudet. Nej, jag skulle vänta på mina vänner.
Tillslut tröttnade jag på att vänta - så jag började dansa igen. Men snart tröttnade jag på det också - så då åkte jag hem. Utan att säga till mina pojkar, tydligen. De ringde när jag satt i bilen hem och undrade vart fan jag var någonstans.
Lite tokigt.
Men kul var det i alla fall, även om det kanske inte märktes just denna kväll.
PS. Bläckfisken fick en skateboard av oss. Han har alltid sagt att han är sugen på att börja skejta - så då tyckte vi att det var ett lysande tillfälle att ge honom det verktyg han behöver.
Enligt rapporter gick det sådär när han och Stiffa provåkte skateboarden. Båda ramlade.
...och det regnade hela tiden
Det regnade konstant. Tack och lov för tak.
Nyförvärvet från VSK imponerade inte på mig, även om Tony påstod att det var "kvalité rakt igenom på hans insats." Va fan, visst han var placeringssäker - men karln hade ju ett löpsteg som får Hellberg att framstå som en komet...
Skit samma. Nu väntar kalas för Bläckfisken - och VM-kvalet, of course.
Hoppas på seger, tror på kryss, fasar för förlust. 3-5-2 = jävligt ovisst. Kan bli en karusell utan dess like. Säkert roligt framåt - men läskigt osäkert bakåt.
No go with the strikes
Bowling klockan tio i morse var det som gällde, och IKW/KBK's seriepremiär i division 1.
Två kaffe och lite dötid - sedan var matchen över. Köping torskade. Jag åkte hem.
Om en timme sitter jag på Köpings IP och bevakar KFF's hemmamatch.
Fortsättning följer...
Fredag den 5:e
Dagen idag har varit ganska lik den igår. Snälla människor, för det mesta, och effektivt arbete. Dock var dagen idag kortare, vilket jag tog emot med öppna armar.
Imorgon väntar jobb på tidningen igen. Kanske mina sista uppdrag. Det känns...ingenting. Jag har verkligen tröttnat på den här sortens skrivande.
På kvällen är det seda en viss liten Bläckfisk som ska firas. Jag har goda förhoppningar om tillställningen - vet inte varför, men det känns bara som att det kan bli bra.
Mycket träligt bara att Vampyren inte kan närvara. Den gossen är alldeles för långt borta i Sverige just nu - vilket kommer att märkas imorgon kväll. Bara att bita i det sura och göra det bästa av det.
Á la carte?
En positiv grej med att ha en farsa som är pensionär är att nu har jag plötsligt en personlig kock under lunchen.
Det är bara att åka hem - så står maten där framför nosen. Bye, bye kyckling -och grekisk sallad från Konsum.
Dock har jag strukit farsans specialitet som kock ifrån matlistan. Kokt potatis. Jag är övergödd på den skiten sedan barnsben - och tanken på att serveras denna råa chips-bulle vareviga lunch får mig att kräkas.
Då får det bli stekt potatis - om han nu ska trilskas.
Men till min förvåning så hade farsan ett äss i skjortärmen som jag inte var medveten om. Nämligen kokta makaroner. Där ser man. Även gamla hundar kan...
Nu ser jag fram emot mycket kött, en hel del bacon, massor av korv, och ett och annat stekt ägg.
Dagens lunch: Stekt korv och ägg - och makaroner.
Tv-themes
Huset full har en förmåga att dela folk i två olika grupper. Dels hatar man serien för att det är så dåligt och irriterande med alla pålagda skratt som avlöses om vartannat - eller också gillar man serien för dess lättsamma underhållning.
Skit samma vilket - Huset fullt var en serie som var lätt att ta in. Det var en perfekt serie att titta på när man kom hem från skolan och kanske skulle äta lite mat. Det var ett bra och lättsamt tidsfördriv, när inget mer intressant hände för tillfället.
...och. Introt.
En fantastisk låt - på en och en halv minut.
Fin i profil?
Fast samtidigt... Om man ska tro på bilden så hade han ju inte så mycket att jobba med.
Avdelning: "Ge mig er bästa ansikts-halva, tack!"
En dag som alla andra...
Dessvärre fick jag ingen möjlighet att prata med honom (eller henne?) då företaget hade gått i konkurs.
Annars har det varit en bra dag. Jag har pratat med snälla människor och samtidigt varit produktivt. Efter en lång arbetsdag är det sedan alltid lika skönt att avrunda med fotbollsträning.
Det spelar ingen roll att det är samma visa varje dag, vecka ut och vecka in - från januari till oktober. Jag tröttnar aldrig. Det är så oerhört befriande att bara få vara en i någonting större. En del av ett kollektiv. Man snackar skit, man skämtar, man jönsar, man pratar. Dessa stunder är någonting jag värdesätter väldigt högt idag. Jag behöver det. Jag älskar det.
Därför försöker jag alltid att vara bland de första till träningen - samt bland de sista som lämnar omklädningsrummet.
Bastu och Bot-mannen efter träningen är numera ett heligt inslag.
Jag kan även tycka att jag är bortskämd i det stora hela. Jag har egentligen ingen rätt att gnälla.
Det är en ynnest att få vakna på morgonen, frisk och utan krämpor. Det är en ynnest att få se, att få höra, att få smaka, att få känna, att få lukta på världen. Att få prata. Det är en ynnest att få gå, att få springa. Det är en ynnest att ha ett jobb, att tjäna pengar. Att ha tak över huvudet, en säng att sova i, mat på tallriken. Det är en ynnest att få ha en familj att bli älskad av, och att ha en familj att älska. Att ha en familj som är frisk. Det är en ynnest att få fördriva sin frittid med någonting som man älskar. Tillsammans med människor som man älskar. Det är en ynnest att kunna läsa, att kunna skriva. Att kunna tänka. Det är en ynnest att ha vänner. Vänner att prata med, vänner att dela lycka med, vänner att dela kärlek med, vänner att lita på. Att få ha någon i sin närhet.
Det är en ynnest få leva.
...två
Rätt & slätt - Tord.
En av få...
Här är en annan pärla som som är värd att synas lite mer...
Här har ni honom. Hängiven, svettig, inne-i-matchen, galen, målkåt...och alldeles undebar.
Christian Ruutu i sitt ässe.
Går vidare...
"Jag inte sett dig i tidningen på länge?", sa han. "Det var länge sedan du skrev någonting.", påpekade hon.
Svar: JA och Svar: JA.
Sommaren är alltid lågperiod för frilansare. Det finns helt enkelt ingenting att skriva om. Åtminstone inte mer än att de på tidningen klarar av det själva.
Men nu börjar det hetta till. Sommar-sporterna och vinter-sporterna krockar in i varandra med en jävla smäll - och fram till oktober är det fruktansvärt mycket det ska rapporteras om. Det ishockey-premiärer, bandy-premiärer, handbolls-premiärer och innebandy-premiärer - samtidigt som det är fotbolls-upplösning och dylikt med råge.
Detta brukar betyda en hektisk tid för min del. Men inte i år.
Igår pratade jag med Nyhetschef Ljung på Bärsingen. Jag aviserade då min avgång som frilansare. Suget finns inte längre.
Jag har skrivit om samma saker i snart tre år - och det tilltalar mig helt enkelt inte idag. Dels tycker jag inte om hela referat-grejen över huvud taget - och dels är det fruktansvärt svårt att förnya sig. Man blir bara en kopia av sig själv som skribent.
Visst kan man använda sig av fantasin, men inom referat-avdelningen finns det så gott som noll utrymme för att vara personlig - något som jag tycker är det absolut roligaste med den skrivande världen. Att få vara personlig.
Ett referat = opersonligt. Punkt slut.
Därför tackar jag nu för mig. Jag har dessvärre ingenting mer att hämta inom referat-världen.
Det är krönikor jag vill skriva - och krönikor enbart. Där hör jag hemma. Där kommer jag till min rätt.
Dock var det lite kris i helgen - och eftersom att mitt besked kanske kommer lite hastigt så ställde jag ändå upp den här gången.
Köping FF hemma, Arboga Södra borta och bowling-premiären är vad som gäller på lördag.
Kanske att det blir mina sista uppdrag som skribent?
och...
Vi spelade inte bra i den första halvleken. Speciellt inte jag.
Jag slog säkert bort en 5-6 stycken likadana bollar på raken. En långboll över motståndarnas backlinje som inte kom mer än fem meter framåt. Längs marken.
Lägg därtill några "vanliga" enkla felpassningar, och annat skit och trams - så förstår ni hur pass katastrofal min halvlek var. Jag var övertygad om att jag skulle bli utbytt i halvtid, om inte tidigare. Men ingenting hände.
Andra halvleken började sådär, fast laget spelade bättre. Efter ett tag kom jag in i det någorlunda - om än inte på långa vägar som jag hade hoppats på. Dörför blev jag förvånad över att vara kvar på banan efter att det första bytet var genomfört - och det andra, och det tredje, och det fjärde.
Ja, jag blev kvar hela matchen, tamejfan.
Normalt sett skulle jag vara bedrövad efter en sådan här match. Men det går inte. Inte efter 6-0 och serieseger. Då tar jag den smällen, Med nöje.
Målen?
Pakanen Sr: 3 i första halvlek, 1 i andra.
Lingen: 1 i andra. Ett krigarmål, där karln hockey-tacklade deras försvarare och sedan dunkade in bollen i mål.
Källberg Jr: 1 i andra. Mål i debuten. Stort.
We are the champions
Vi gjorde det! Vi fucking gjorde det!
Kungsörs BK är tillbaka i division 3!!!
6-0 mot Skinnsberg - samtidigt som Hamre och Hallstahammar tappade poäng i respektives matcher - betyder att seriesegern är ett faktum.
För ett år sedan befann man sig i en mardröm. Det som absolut inte fick hända var skrämmande nära.
Nedflyttning.
Vi, KBK, som degraderats ifrån tvåan var ju favorit-tippade av så gott som alla - och även om vi inte hade en uttalad målsättning att ta oss tillbaka omgående så fanns det ju i alla fall inte på kartan att vi skulle kämpa i bottenträsket.
Men så blev det - och trots en stark uppryckning på slutet, där målkvoten blev skillanden mellan förnyat kontrakt och kvalspel, så räckte det inte hela vägen.
Maskinen KBK föll neråt i systemet än en gång.
Dock fanns det, inofficiellt förvisso, en klar målsättning från början denna gång. Vi skulle bara tillbaka.
Nu är vi tillbaka. Trots att det återstår fem omgångar av serien. Gôtt.
Känslan är...konstig.
Självklart är jag överycklig. Men då vi lett serien i princip från start tills nu, och med våran förlustfria vårsäsong, så har det känts så pass säkert hela tiden - så nu när vi står här som seriesegrare så vill den enorma glädjen inte infinna sig.
Jag hade sett det framför mig - lagkamrater som kramas, champagne som sprutas, styrelsemedlemmar som skakar tass, tal som får alla att skratta. En enorm jävla glädjeyra helt enkelt.
Men så är det också onsdag. Imorgon är det torsdag.
En bastu och en Trocadero tillsammans med Kaggen och Bot-mannen fick räcka. Kanske att det kommer senare. Kanske är det så att jag inte förstått det än. Kanske är det så att ingen har det?
Stoltheten, däremot. Den är obeskrivlig.
Nådastöten?
Skinnskatteberg gästar Runevallen, vilket betyder 11 stycken Lingen som motståndare. Nice.
Med lite tur kan vi säkra seriesegern ikväll - med fem omgångar kvar spela (!). Nervöst - men mest spännande och kul.
Om ni vill så...klockan 18.00.
Förlåt på bemärkelsedagen...
Att glömma sina vänners födelsedagar är verkligen uselt. Det finns inget försvar gentemot det. Det är ens jävla skyldighet att komma ihåg födelsedagar. Men på denna punkt har jag misslyckats - för första gången i mitt 22-åriga liv.
Jag vet att det var igår - men här kommer det igen:
Grattis Bläckfisken på 22-årsdagen.
Må du drabbas av all lycka och kärlek i världen.
Jag älskar dig verkligen, grabben.
Ett försök till försvar:
Jag vet inte varför - men av alla Riddarnas födelsedagar så är Bläckfiskens svårast att komma ihåg.
Kaggens är lättast - årets näst sista dag, 30 december. Mr.Tequilas är också enkel - sista dagen i maj, 31:a.
Vampyren vet jag fyller år i mars, och får jag bara fundera en stund så kommer jag ihåg att det är den 14:e. Studenten 20 april. Okej...det är också ganska svårt att komma ihåg.
Men ändå, Bläckfiskens är svårast. 2 september, liksom - det smakar inte i munnen. Det klaffar inte.
Fast det spelar ingen roll. Jag skäms ändå som en hund.
Artig
Men jag har en regel gällande när man blir bjuden på mat. Om du inte har någon annan anledning än att du inte tycker om maten - ät!
Så jag åt. Kinderna fomades likt en hamsters kinder, med lagrad mat i båda ändarna - men jag åt. Jag njöt inte...men jag åt.
Det är så man gör när man blir bjuden på mat som man inte tycker om.
En dag på jobbet...
Åke gillar att skratta - och att prata. När det blir tyst och ingen har någonting att säga så drar Åke alltid till med ett:
- Tjae..
Åke är snäll och rolig. Fast jag tror inte att han är medveten om hur pass rolig han är. Han är skojig utan att veta om det.
Det roligaste var när jag omedvetet råkade busringa till Åke fyra gånger inom en och samma minut. Tre första gångerna hördes det från Åkes rum ett kvittrande:
- Ja det var Åke, Hoerbiger-Origa. Hallå? Hallå? Haalååå?
Den fjärde gången var kvittrandet borta, och istället hördes ett förvånat, uppgivet och märkbart irriterande:
- JA HALLÅ!!? MEN VA FAN...SÅ LÄGGER DE PÅ???
Samtidigt satt jag och försökte få till en återuppringning, vilket var orsaken till Åkes uppgivenhet. Tillslut var min granne i båset bredvid tvungen att stoppa mig, och han muttrade surt:
- Men Jonatan vad håller du på med?
Oskyldig som ett ögontjänande barn trallade jag:
- Jaha? Är det jag som håller på och ringer? Hehe...
- Jag ser ju hur du håller på och ringer upp...äh, skit samma.
Detta är någonting som jag utan förvarning kan börja skratta åt då jag sitter och tittar på Åke.
Det blir lite pinsamt att helt plötsligt börja skratta, utan någon till synes anledning - men jag kan inte hjälpa det.
Cirkus...
City-araberna försökte pissa på United genom att monsterbjuda på Berbatov - en spelare som Man United försökt att värva hela sommaren - men tji fick dem. Ingen klampar ostraffat på Sir Alex revir, så skotten åkte dit personligen för att ro affären i hamn - och strax innan midnatt var Berbatov en av The Reds.
Axla tröja nummer 9 väl, min kära bulgar.
Samtidigt, på en helt annan plats i världen, satt en brasilianare vid namn Robinho och undrade vart han ska spela nästa säsong. Hjärtat ville till England och Chelsea, medan huvudet kanske tvingade honom att inse att det blir en till säsong i Spanien och Real Madrid. I slutändan hamnade han ändå i England - fast i "fel" lag.
Det blev nämligen Manchester City, och nya arab-ägarna, som drog det längsta strået i jakten på brasilianaren. Hur det kommer att gå vet ingen - men någonting säger mig att det kommer att gå käpprätt åt helvete.
En av världens roligaste personer
Faktum är att tillsammans med Jim Carrey, Robert Gustafsson, Will Ferrell, Bill Murray och Steve Carell så är Eddie Izzard det roligaste man kan titta och lyssna på i denna värld.
Jag upptäckte honom för sex år sedan då SVT visade en av hans shower på TV. Han uppträder oftast i kvinnorkläder, och enligt egen utsago är han också transexuell, så med andra ord sticker han ut från mängen. Men det jag fastnade för var hans återhållsamma förhållningssätt till att leverera repliker.
Han är ingen fysisk komiker, utan de gester han gör är oftast väldigt halvhjärtade framförda. Men tack vare att det han säger är så otroligt roligt så blir denna kombination - rolig kommentar/halvhjärtad gest - helt fantastisk.
Titta bara på "Monkey with a gun-monologen" nedanför, som för övrigt är från showen jag såg för sex år sedan.
Men den allra bästa, och kanske populäraste, monologen är den om när Darth Vader ska gå till Dödsstjärnans cafeteria och beställa lite mat. Den krocken är lika omdelbar som hysteriskt rolig.
Lova mig att njuta. Lova mig att skratta. Gör ni inte det så har vi ingenting mer att säga varandra.
Darth Vader i cafeterian på Dödsstjärnan
Monkey with a gun
The one that got away...
Jag har ett drömköp.
Den här jackan är det snyggaste, coolaste, råaste, ballaste, häftigaste plagg jag någonsin har sett.
Det finns tre personer i världen som har sådan här jacka (såvitt jag har sett, alltså.) Det är Julian Casablancas, sångaren i The Strokes - det är Kristofer Östergren, sångaren i Melody club - och det är Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel.
Den otroliga aura som omger dessa personer i denna jacka är obeskrivlig. Jag vill bara gråta åt dess skönhet - och av avund. För en gång i tiden var den min. I två timmar.
Saken var den att jackan på bilden låg ute på Tradera - till min lyckliga upptäckt. Det här var 3-4 år sedan, och på den tiden var jag extremt färsk gällande hur man handlar på Tradera.
Jackan låg ute för 40 kr, utan att någon hade bjudit på den. Om två timmar skulle deadlinen vara förbi. "BINGO!", hördes det i mitt huvud - och jag darrade av skräck och glädje då jag la budet på jackan som snart skulle få varenda sate att sukta efter mig.
Jag bjöd 41 kr och loggade sedan ut.
"Ha ha!", tänkte jag medan jag dansade runt i huset. "Tänk vad många idioter som kommer att gråta över den missade chansen att köpa denna jacka för fjuttiga 41 kr. Jag har lurat dem alla. JAAAAAAAAA!!!!!"
Nästa kväll loggade jag in på Tradera igen för att få mitt köp bekräftat. Men resultatet blev en käftsmäll som ömmar än idag.
Jackan hade gått för dryga 500 spänn.
Jag kunde inte förstå vad som hade hänt. Det var ju jag som bjöd på jackan - vem kan möjligtvis ha sett den mer än jag. Vem fan kan ha bjudit över. Jag trodde ju att jag var ensam om den.
Men det var jag inte. I min naivitet så trodde jag förstås att jag var den enda personen i hela världen som var inne på Tradera och letade efter fynd. Allra helst trodde jag att jag var den enda som var intresserad av jackan. Snacka om rookie-misstag. Som en 2-åring i en godisaffär. Fy fan vad jag skämmdes och grämde mig.
Hade jag vetat om att det skulle bli en bud-duell så hade jag givetvis gett mig in i leken med råge. Jag hade lätt bjudit över 1 500 spänn för jackan. Så mycket ville jag ha den. Inte 41-kronor-så-här-mycket-vill-jag-ha-den.
Sedan dess har jag inte sett röken av jackan. Någonstans. Jag har fan letat över hela jävla internet, över hela jävla världen, men den finns fan ingenstans.
Men jag vägrar ge upp. Jag ska ha den där jackan. Om det så blir det sista jag gör.
Två pärlor
Båda ifrån Ålands-resan i februari med laget.
Lagledare Körberg visar Vargen vem som är kapten på den här båten.
...och kolla in samspelet mellan Stiffa och Tjuren på den här bilden. Makalöst vackert.
Tv-themes
Nu till en riktigt gammal klassiker.
Det här var serien som fick mig att få upp ögonen för cowboys och indianer - om man inte räknar in tecknade Lucky Luke. Tidernas bästa västern-serie måste utan tvekan vara High chaparral - och denna suveräna lilla skapelse kan inte ha undgått er därhemma när ni var små.
Allting kändes så äkta och så på riktigt, som om det var en dokumentär från den gamla och verkliga Vilda Västern. Det var salooner, det var sheriffar, det var pang-pang, det var hästar, det var cowboy-hattar, och det var de fasansfulla indianerna.
Just indianerna tror jag satte djupa spår i den lilla pojke jag var då - för än idag så ryser jag av obehag vid tanken på att hamna nedanför en liten bergsravin eller en liten kulle, för att sedan titta upp och upptäcka att man har ett 100-tal indianer framför sig, uppradade på hästar. Fy fan, det är bland det läskigaste jag vet.
Men en bra serie var det, i alla fall.
Helvetes jävla skit...och "healooo"...
De onda är alldeles för många, och alldeles för starka. De slukar din själ och de tar din självkänsla och knycklar ihop den till en liten boll - och sedan stampar de på den till den är utsmetad längs marken."
Så tänkte jag skriva - men ack så olika människor är ändå.
Så fort jag lämnade gnäll-helvetet Örebro så möttes jag av en vacker mö, som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att gifta mig med - om man bara gick efter rösten.
Omedelbar glädje
Jag blir alltid så lycklig när jag lyssnar på radion - och dom plötsligt börjar spela Oasis. De gångerna är inte så ofta, så när de väl inträffar så passar jag på att njuta för ett helt år.
Jag vet inte varför de inte spelar Oasis på radion, annat än när de är skivaktuella. Va fan - de är ju ändå störst, bäst och vackrast i hela världen. Istället ska de envisas med Arash, Takida och Madonna. It makes no sense...
För övrigt så har jag idag läst bland det sämsta som någonsin har skrivits på denna planet.
En ice-breaker
Det är en gemensam nämnare som så gott som alla kan relatera till i Kungsör, på ett eller annat sätt. Det blir till ett samtalsämne.
Jag minns när jag och Grannen var på domarkurs för några år sedan. Det diskuterades kring utvisningar, farligt spel och verbala attacker på domarna. Vem tror ni kursledaren tog som exempel på dessa punkter?
Just det.
Ökänd över hela Västmanland för sina dåd - men samtidigt en person som frambringar lika mycket skratt som avsky bland domarkåren.
Hur hjälpte han mig då? Well, tack vare ämnet "Tomas Selander" så är det plötsligt inte lika tråkigt att ha fikarast.
Oretuscherat
Vi har en blond Marcus Birro uppe till vänster, en Vampyr med lava på handen och vad som ser ut som påsar under ögonen, en Kapten Guldskägg i mitten, en världens vitaste Sparris, och en Mr.Tequila som...biter Sparrisen i örat.
Men va fan - även solen har sina fläckar.
Avdelning: Alldeles för beredda?
