Jag ska nog lyckas

Var inne på lasarettet i Västerås idag igen, denna gång för att göra en magnetröntgen på knäet. Det tog ungefär 30-40 minuter, fast det kändes som 10 minuter.
     Av med kläderna, på med en grön sjukhusrock, upp på en brits, in i en stor jävla maskin. Och där låg man medan maskinen levde satan. Det var ingen ljudlös rackare må ni tro.
     Trodde jag skulle somna, men det gick bra. Låg mest och funderade.
     Det enda som var irriterande var att jag bad om P3 i hörlurarna som man fick, men istället satte de på Mix Megapol. Det var det enda smärtsamma med hela besöket.
     Nu tar det väl en vecka eller så innan besked kommer, men det ska bli skönt att få veta vad det handlar om.

Annars har vi firat Mor ikväll. Lite slutet, sådär, bara familjen. Blir väl annat i helgen då släkten kommer på besök.
     Men det blev både skratt och tårar efter presenterna, och det kändes lyckat. Gav Mor en sån där Mamma-bok där man får skriva lite personligt i, och det var till synes en mycket uppskattad present.

Imorgon är det öppning klockan sex, innan jag tar helg sex timmar senare klockan tolv. Det kommer nog bli en fin dag, och förhoppningsvis en fin helg.

Idag firar vi världens bästa mamma - det vill säga min mamma - som fyller år. Mor blir 55 år, vilket jag har svårt att tro. Det är en respektfull ålder på en sådan skönhet.
      Herregud vad jag älskar henne, och ikväll ska vi fira så mycket som det bara går att fira på en torsdagskväll.
      Stort grattis Mor - och all min eviga kärlek.

Mycket matcher nu. Var i Eskilstuna ikväll, ett väldigt råkallt Mesta IP, och såg KBK spela mot Triangeln. Det var dessvärre ingen höjdare.
     Blev förlust med 3-0, vilket kändes otroligt onödigt. Kanske inte om man ser till matchen i sig, men normalt sett ska vi inte förlora mot ett sånt här lag. Men de ville lite mer, kändes det som, och de var också mer effektiva framför mål. Vi skapade dock mycket framåt, men hade dessvärre inte den rätta skärpan och kylan i avsluten.
     Två mållösa matcher på raken nu, och två förluster, men jag är ändå inte orolig. Vi har en väldigt bra trupp, vi är farliga framåt och vi känns stabila. Vi behöver kanske bara bli lite mer samspelta, idag var det återigen en knippe spelare som saknades och vi har en del färskingar och nya spelare i laget. Så trots två mindre bra matcher nu så ser det ändå bra ut måste jag säga.

Annars har det varit en okej dag. Väldigt vårfin, även fast det blåser lite motvind på annat håll. Men jag ser ändå ljust på framtiden och fortsättningen.
      Imorgon ska jag iväg till Västerås och lasarettet igen, denna gång för magnetröntgen på mitt knä. Jag hoppas som sagt in i det sista på någon form av positivt besked, men hur som helst ska det bli skönt att få veta vad exakt som är fel. För det hoppas jag att jag får. Inte imorgon, dock, men ganska snart.

Läste igår på expressen.se om björn-rabaldret uppe i Funäsdalen, att de nu avlivat björnungarna som blev kvar i idet.
     Alltså, det är ju svårt att inte tycka om tre små gulliga nallebjörnar - men jag hatar verkligen björnar! Eller "hatar" är kanske fel ordval - jag räds dem nästintill lika mycket som döden!
     Björnar är nog min störst fobi. Fast egentligen är det ju ingen fobi, det är bara en ren och skär rädsla. Jag är livrädd för de satans lufsarna.
     Kanske är det för att björnar är det enda rovdjuret i Sverige som är direkt farligt för människan vid fel tid och plats? Kanske är det därför jag byggt upp en sådan otrolig hat-skräck kring dem? Jag hatar verkligen björnar! Jag hatar dem för att jag är så jävla rädd för dem!
      Till och med när jag traskar runt uppe på Åsen så är jag på min vakt. Varenda litet onaturligt ljud och varje misstänksam rörelse i buskarna ger mig kalla kårar - för jag vet att nån gång, nån dag, så kan det hända. Plötsligt står björnjäveln där, och då skulle det inte förvåna mig dennes satans ungar står lämpligt placerade bakom mig. Jag är mitt i skottlinjen, med andra ord.
       Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag VET ju att man inte ska springa, men jag har ytterst svårt att tänka mig att jag skulle komma på någonting annat än att fly just då. Det skulle nog ske instinktivt, jag skulle nog inte ens börja fundera på eventuella andra alternativ. Spela död? Nja, jag skulle nog inte ha sinnesnärvaron eller modet till det. Sakta backa bakåt medan jag pratar med björnen? Mmm, visst, troligt. Vad skulle jag säga? "App app app app...nu så tar vi det lilla lugna här...såja...lugnt och fint...jag ska gå...jag går nu...nejdå nejdå, inte följa efter mig....nej..Nej...NEJ!" - och sedan skulle jag springa ändå.
       Jag har tänkt på det här med att klättra upp i ett träd. Alltså, jag vet ju att björnar är skickliga klättrare - men nog fan skulle jag väl mäkta med att sula till den fan i ansiktet så björnjäveln for ner med en härlig fart. Eller?
       Nej, antagligen skulle jag nog inte behöva oroa mig över flyktalternativ. Jag skulle nog med all sannolikhet dö av rädsla i samma sekund jag såg björnjäveln.
       Usch.
       Nej men alltså, även fast björnungarna är söta och goa så...ja, ni förstår kanske hur jag tänker.

Lyssnade på den senaste podcasten från Filip & Fredrik häromdagen - och vet ni vad fanskapet Filip Hammar säger? Jo, att han stod och hinkade bärs med Noel Gallagher i veckan.
     Filip bor ju numera i Los Angeles, och via bekantas bekanta ramlade han in i Noel Gallagher på en bar, då Noel var där med några PR-människor.
     Filip är ju en stor beundrare av Oasis så han kände sig därför tvungen att berätta "how much I admire you", vilket gjorde Noel glad och tacksam. De två drack sen ungefär tre öl tillsammans, och enligt Filip (vilket man får ta med en nypa salt) så verkade Noel inte trivas med de där PR-människorna och blev därför glad över att snacka med "en skön snubbe" som Filip. Men som sagt, enligt Filip.
     Därefter hade Filip gjort "en chansning" genom att visa ett roligt Youtube-klipp på en risigt sjungande Vladimir Putin, som kunde ha resulterat i en pinsam tystnad - men enligt Filip så hade Noel skrattat gott åt detta klipp.
     Jag blir både exalterad och lite småförbannad över detta. Förbannad på grund av att detta är ju typ min högsta dröm - att sitta och dricka öl med Oasis! Eller okej, det tveklöst bästa hade ju varit Liam Gallagher, men Noel är en god tvåa. Samtidigt älskar jag det faktum att Filip börjat "röra sig" i de här kretsarna.
     Ja jag säger då det.

Vilket sömnpiller! EM-kvalmötet mellan Sverige och Moldavien var ju allt annat än roligt att se på. Var ju bara första 10-15 minuterna som var något i närheten av underhållande, resten var ju lika intressant som Tvärsnytt.
     MEN SÅ BLIR DET NÄR INTE ANDERS SVENSSON SPELAR, SÅ DET SÅ!!! Då blir det ingen fart, ingen ordning. Kim Vänsteryttersida klarar det helt enkelt inte, kan vi inte bara enas om det. Kan vi inte bara komma överens om att Anders Svensson är Sveriges bästa innermittfältare?
     Och håll med om detta: Det Roliga Landslaget har tappat lite lekfullhet och fantasi sedan förra året, och det känns inte lika djävulskt säkert som på Lagerbäcks tid. Håll med om det. Eller är jag bakåtsträvare? VA? VA?
     Fast det absolut viktigaste var ju ändå i grund och botten 3 poäng, och även fast det borde ha varit 3 glasklara poäng så var det ändå skönt att de bärgades.    

Idag har det varit en alldeles särdeles skitig dag - och samtidigt en helt fantastisk skitdag. Jävlar i min lilla låda vilken suveränt urusel dag det varit, någonting alldeles extra.
      Jag försöker numera hålla humöret uppe och se det positiva i allting, och det har faktiskt varit mer eller mindre omedvetet - men idag gick det inte att värja sig. Snön utgjorde väl en stor del av det dystra, men den var inte enbart roten till allt ont. Det var bara en sån där dag då det mesta var jobbigt.
      Nåväl, så sent som igår kväll tackade jag i min bön för att det varit så härligt på sistone, och hoppas samtidigt att denna dag skulle bli minst lika härlig - men samtidigt kände jag på mig att eftersom jag säger det så blir det väl en extraordinärt dålig dag istället, och jag fick ju rätt!
      Men det måste väl vara lite skitigt och tungt ibland för att man ska kunna njuta och vara tacksam till fullo när det är härligt.
      Och det känns redan bättre nu faktiskt. Tog en kopp kaffe, följt av en lång varm dusch - och nu väntar jag på en förtjusande middag framför EM-kvalmatchen mellan Sverige och Moldavien.
      En fin avslutning på en trälig dag.

För en tid sedan annonserade jag om att jag skulle börja på en ny lista över "världens 100 bästa låtar genom tiderna", då jag ansåg att den gamla listan inte riktigt höll måttet. Den var inte tillräckligt genomtänkt och genomarbetad, och den var inte heller tillräckligt sann. Jag fegade lite och körde på vissa låtar som i folkmun skulle ha varit med på listan, men som jag själv kanske inte tyckte var så.
      Det har jag inte gjort den här gången. Nu är det bara låtar som enligt mitt hjärta platsar på listan, förutom att jag hållit inne på Oasis, Håkan Hellström, Blink 182 och Broder Daniel av den anledningen att de annars hade dominerat listan fullständigt. Det hade inte varit så roligt.
      Men, med start idag, här är den - listan över världens 100 bästa låtar genom tiderna.


100  He ain't heavy, he's my brother - (The Hollies)




99  Everybody hurts - (R.E.M)




98  Nothing compares 2 you - (Sinead O'Connor)




97  Union city blue - (Blondie)




96  One man guy - (Loudon Wainwright III)




95  You're the storm - (The Cardigans)




94  Can't stand me now - (The Libertines)




93  Boston - (Augustana)




92  (Everything I do) I do it for you - (Bryan Adams)




91  Ringing bells - (Mando diao)

Kommentar:
En av mina favoritvimmelbilder. Den är så fin i all sin enkelhet.
     Vid den här tidpunkten, sommaren 2007, så hade vi vanan inne av kroglivet, man var inte sådär ängsligt speedad som man var i början, samtidigt som vi inte hade blivit för gamla för att ha kvar den där galna ungdomliga känslan av att festa som om det vore den sista kvällen i livet.
     Ja jävlar, det här var en bra sommar. Vi var i Sunny beach i Bulgarien, bland annat, och kanske peakade vi lite här när det gäller våra krogen-år på Rolling, Lotus, Nybron, Statt och Harrys? Det är mycket möjligt.
     Samtidigt fullkomligen älskar jag mitt hår. Det är världsklass, tamejfan. Den siktar vi på nu, tycker jag.

Började veckan med att besöka en ortoped på lasarettet i Västerås och fick där beskedet att det mesta av korsbandet kan vara av, plus att det kan vara meniskskada också. Men först ska en magnetröntgen göras, och den kommer jag att göra på torsdag.
      Det låter dystert, men jag hoppas hoppas hoppas ändå...på någonting. Någonting positivt.

Annars har det varit en härlig vecka, såväl vädermässigt som känslomässigt. Solsken på himlen och solsken i sinnet, det är inte dumt det. Jag hoppas att våren fortsätter breda ut sig, helst ännu mera och intensivare.

Trodde också på en kanonhelg, men den blev väl sådär. Inte dålig, men inte fullt så kanon som jag hoppats på. Fotboll i Enköping och Harrys i Eskilstuna var väl det enda som hände. Så är det.

Jessica Andersson vann Let's dance - och det var väl kul. Frank Andersson klarar sig alltid, och även fast han var genomgående bäst så har Jessica Andersson utvecklats mest. Tror också hon "behöver" segern mest. Frank har ju också vunnit, kan man säga, i och med att han blivit så populär och folkkär. Det var en win-win-situation, typ.

Och nu är biljetterna bokade till Peace and love i sommar. Ska bli mycket skojigt, hoppas jag. Årets laguppställning är snarlik förra årets, då den enda skillnaden är att Fröken Bergstrand ersätter Carro. Än så länge, i alla fall. Mycket hinner ju hända. Vi kanske blir fler, vi kanske blir färre. Men det hoppas jag inte. Färre, alltså.
     Så det blir jag, Fröken Johansson, KåGe och Fröken Bergstrand. En fin grupp, tycker jag.

Håhåjaja, vilken kväll det blev igår. Eller...jamen, jo, det var en ganska bra kväll. Ingen tokhöjdare, men helt klart bra. En trea.
     Vi började hemma hos Tordan, gick vidare hem till Fröken Johansson, innan vi slutligen hamnade på Harrys. Fast inte KåGe. Han tappade suget. Oklart varför.
     På Harrys var det toksmockat, lönehelg som det var, och många kungsörare hade hittat dit.
     Jag höll knappt på att komma hem dock, alla bara försvann helt plöstligt. Eller kanske var det jag som försvann? Hur som helst så räddade Wahab mig och jag fick hänka på i hans bil.

Idag har det varit en softish day jao. Skönt att bara ta det lugnt och ladda batterierna inför ännu en arbetsvecka.
     Förra veckan var ju lovely, och jag hoppas att nästa vecka blir minst lika lovely. Det skulle vara lovely.

Ikväll då? Vilken tv-krock! Mästarnas mästare? Bachelorette? Stockholm-Båstad? Fenomen med Uri Geller?
     Bachelorette blir det ju inte. Mästarnas mästare kollar jag nog på svtplay lite senare. Det blir nog Stockholm-Båstad.
     Klockan nio är det dock givet. It's Big brother time! Utröstning ju.

Lördag, lördag. Härligt.
    Halv tio gick bussen till Enköping. "But why?", säger ni. "Match mot Enköping IS", svarar jag. Tog plats på solsidan och såg grabbarna förlora med 5-0 - men vänta! Segern var rättvis, men resultatet speglar inte matchen jättebra.
    Visst var vi en storlek för liten idag, men så saknade vi också Lingen, Källe, Yanick, Mats-Ola och Putte. Många unga killar fick därmed chansen, och det var väl bra och nyttigt för dem. Nu var vi lite för gröna och loja för att kunna göra någonting bra idag, men 5-0 var lite i överkant. Det rann iväg lite. 3-0, eller 4-1, hade nog varit ett mer beskrivande resultat.
    Nåväl, nu lägger vi denna match till handlingarna och blickar framåt. Nästa match är på onsdag mot Triangeln i Eskilstuna.

Och ikväll blir det en lite sammanstrålning med lite göttigt folk. Hoppas det, i alla fall. Jag är sugen på att umgås och ha roligt.
    Kan mycket väl bli Harrys, kan mycket väl bli någonting annat. Och vill det sig riktigt jävla illa blir det ingenting alls.

Jag är mycket nöjd över att Plura är tillbaka med en ny säsong av Pluras kök.
     Första säsongen - som hette Mauro och Pluras kök, då även med Mauro Scocco - var fenomenalt bra! Lättsamt, djupt, roligt, intressant och smarrigt. Jag älskade varenda avsnitt, förutom det med Sarah Dawn Finer och Carl Johan De Geer som var lite småtrist.
     Samspelet mellan Scocco och Plura var som gjutet och funkade väldigt bra som format, och när man sedan kryddade med lite udda och intressanta skådespelare och musiker så blev det ännu bättre. Plura var den mysiga sköningen och Scocco var den lite bittra men pojkbusiga humoristen. Väldigt lyckat.

Till den andra säsongen så valde Mauro Scocco att kliva åt sidan, så Plura kör nu solo med sin brorsa Carla på gitarr i bakgrunden. Det är ett minus, för Mauro Scocco var en stor del av behållningen, inte minst med sina imitationer, men det fungerar så här också.
      Plura känns trygg i sin roll, och till den här säsongen har man fläskat på lite mer när det gäller gästerna, kanske som kompensation för att Scocco saknas. Det tror jag blir bra.
      I det första avsnittet gästades Plura av Fredrik Wikingsson, Leif GW Persson och Lisa Miskovsky - en väldigt udda men lyckad kombination. Fredrik var som vanligt speedad, nästan värre än vanligt, och GW var som vanligt mysigt butter och mumlade fram sina åsikter, medan Miskovsky var sådär härligt norrländsk och gullig som man lärt känna henne.
      Och jag är glad att inslaget Gissa riffet lever vidare, nu i Carlas tappning.
      Nu ser jag mycket fram emot nästa vecka då Pluras gästas av Måns Herngren, Titiyo och Maja Ivarsson från The Sounds.

Om gårdagen var superb så var denna dag...minst lika bra! Återigen av just ingen speciell anledning alls. Jag bugar och bockar och tackar och ser fram emot morgondagen, lite för att helgen börjar då. Tror det blir en kanonhelg, förstår ni.

Annars sitter jag just nu och myser med tanken på Peace & love i sommar.
    Idag blev Lykke Li klar för festivalen, och för några dagar sedan stod det klart att den levande legenden Bob Dylan gästar de.värmländska...förlåt, Dalarnas lilla plätt i Borlänge. En ganska fet bokning.
    Fast just själva konserten med Bob Dylan är inget jag ser fram emot - karln är ju inte direkt känd för sitt publikfrieri utan står mest och kraxar ohörbart bakom mikrofonen - men själva grejen att få se honom och uppleva honom, det känns stort.
     Jag har verkligen försökt att lära mig tycka om Bob Dylan, men det har gått sådär. Jag har fått kämpa in en knippe låtar på min iPod, och inte ens de låtarna är något jag lyfter från marken av. Tyvärr. Men en levande legend, och en personlig modeikon för mig, är han dock otvivelaktigt, och däri ligger glädjen över bokningen.
     Annars ser jag fram emot King of leon, Mando diao, Säkert!, 30 seconds to mars och Social distortion, än så länge.
     Men - egentligen är det ju bara en enda akt som gäller. En enda akt som räddar hela festivalen. And you know him by the name of Håkan Hellström.

Ni vet den här känslan "Shit vad livet är underbart!"? Just den känslan får personifiera denna dag.
     Och det bästa av allt är att det inte finns någonting konkret att peka på varför det känns så. Tvärtom, det skulle kunna ha varit en rätt så dryg dag, den har varit lång och bitvis jobbig - men icke! Hela tiden har känslan av att livet är underbart funnits inom mig.
     Jag finner detta mycket fascinerande, hur det egentligen kan vara så? Jag bordet ha varit trött, längtat hem, och när jag väl kommit hem fallit ner i sängen. Men...icke. Istället förhöjdes känslan ju längre dagen gick, för att sedan eskalera när jag kom hem.
     I med lite pasta, bläddra igenom Magazin24, och sedan iväg på möte på jobbet. Don't stop me, I'm on fire, and you will burn yourself. Löjligt, jag vet.
     Är det våren? Kan det vara så? Kan det vara så simpelt? Don't know, don't care. Allt jag är det är tacksam. Tacksam för att jag känner så här. Måtte det aldrig försvinna.

Men trots denna härliga dag så har den, som sagt, varit lång. Kom hem kvart i sju, vilket var samma tid som matchen började inne i Eskilstuna. Den mellan KBK och City på Tunavallen. Jag kände då att "nej, jag hoppar den här matchen". Jag behövde vara hemma och dona lite, och det var ju inte så länge sedan man stod på Tunavallen, i nästan 20 minusgrader, och såg grabbarna möta just City.
     Det senaste jag hörde var att de låg under med 1-0 när den första halvleken nästan var slut. Det lät ju bra, eller åtminstone bättre än sist vi mötte City.

Och en annan grej...
      När jag var hos ortopeden, Dr.Rami, i måndags så sa han "Jag ska göra allt för att skynda på med magnetröntgen" - och jävlar i min lilla låda, det hade han nog gjort. "Det kommer nog en kallelse inom några veckor", sa han - men idag när jag kom så låg ett brev där till mig om att jag har tid för magnetröntgen nästa torsdag!
      Jag har hört att allt sånt här med läkare, ortoped, röntgen och tjosan tar tid - men för mig har allting gått otroligt fort, från det att jag gick till sjukgymnasten till att jag fick en remiss från läkarna på vårdcentralen till att jag fick träffa en ortoped och nu att jag ska få komma på röntgen. Härligt!
      Fast jag vill samtidigt inte bli sjukskriven. Jag känner att jag behöver jobba klart fram till sommaren. Mmm, vi får se.

Nu har jag lyssnat på The Strokes nya album Angels. Förväntningarna var skyhöga, förhoppningarna likaså.
      Förväntningarna kommer utav att Strokes gav ut en av tidernas bästa debuter Is this it för 10 år sedan, följt av en nästan lika bra andra skiva i Room on fire. Men sedan kom den grötiga tredje skivan First impressions of earth, och frågan var om Strokes kurva var på väg nedåt. Därför fanns förhoppningarna - att det inte skulle vara lika dåligt som sist, att det skulle vara lika bra som förr.
      Men. Tyvärr alltså. Strokes fjärde skiva är dessvärre ännu mer trögflytande än den förra. Jag förstår verkligen ingenting, det är endast och enbart endast första singeln Under cover of darkness som är lyssningsbar. Den låten är förvisso bland det bästa Strokes någonsin gjort, men resten är så dåligt att den drunknar och försvinner. Det är inte Strokes längre, och det är inte till deras fördel. Jag vet inte vad det är. Bra är det inte i alla fall.
      Det är så synd, så synd, så synd och tråkigt. Strokes var ett av mina favoritband, och även fast de gjort två enormt bra skivor så kan jag inte längre kalla dem för det. Så synd, så synd...

Det blir bättre och bättre hela tiden. Jag kan inte se att det finns några rötägg längre, även fast vissa personer är mer eller mindre hemska. Men hemska eller ej så fyller de en underhållande funktion.
      Roligast, skönast och vettigast är fortfarande göteborgaren Peter. Tveklöst, och han växer hela tiden.
      Eller tveklöst är synd att säga - en kandidat till den "skönaste personen" i huset är ju såklart Gurkan. Dock börjar han bli lite för mycket Gurkan ibland - han får se upp!
      Sedan finns det en kandidat till "roligaste personen" i huset i form av Roza - fast henne skrattar man mer åt än med. Jag menar, gårdagens episiod där hon grät/skrek/flippade i bikten på grund av att hon inte fick cigaretter...HER-RE-GUD! Det var ju hysteriskt och väldigt roligt. Jag skrattade. Men sedan fick jag lite dåligt samvete lite senare när jag såg hur dåligt hon mådde. Men kära nån, hon är ju 21 och beter sig som 14 allt som oftast.
      Annars måste man ju tycka om norrlänningen Simon - speciellt när han är på pickalurven. Då är han rentav ljuvlig. En modern norrlänning i sitt esse.
      Men Katerina har jag slutat bry mig om. Hennes utbrott är numera så vanliga att jag inte ens reagerar.
      Synd bara att Nicky åkte, han var jobbig med underhållande. Oj vilka saker han kunde kläcka ur sig, och hans rapp-rim var ju hiskeligt usla/roliga.
      Längst ner på min lista just nu är: Rodney, Annie, Christian och Patrik.

Var hos en ortoped idag på sjukhuset i Västerås. Jag var förberedd på det värsta, men någonstan långt inne hoppades jag ändå på ett positivt besked.
     Han ställde några frågor, kände och drog lite på knäet - och sedan sa det: "Okej Jonatan, så här är det... Jag skulle tro att det mesta av korsbandet är avslitet, och eventuellt kan det också vara en meniskskada". Fast först ville han invänta och se vad magnetröntgen visar, men det kändes som att han visste vad han snackade om.
     Han försökte vara lugn och positiv, som om han var rädd att jag skulle svimma av beskedet - men saken är den att jag var förberedd. Hade det varit så att jag varit ovetandes om skadan och knäets status så hade jag nog kunnat börjat gråta, men nu hade jag stålsatt mig och förberett mig på det västa. Och det var verkligen det värsta.
     Okej, han hade kunnat sagt: "Sorry grabben, men du kommer aldrig mer kunna spela fotboll" - det hade ju varit det mest hemska - men sett till alla tänkbara skador som mitt knä kunnat ha råkat ut för nu så var ju detta det värsta.
     Nu ska jag först göra en magnetröntgen, och sedan får vi ta det därifrån. Men som det lät på läkaren som var han nästan inställd på operation, och han ville göra det så snabbt som möjligt.
     Eftersom jag var förberedd på beskedet så reagerade jag inte så mycket just då. Men ju mer jag gått och tänkt på det under dagen så har jag insett vad det betyder. Känslan just nu är att det är så väldigt fruktansvärt jävla tråkigt. Just nu är det enormt tungt.
      Ingenting är ristat i sten, men med all förmodan kommer jag att missa den här säsongen. Om jag hade lite svårt att motivera mig gällande vissa saker i början av förra året, bland annat fotbollen, så är jag nu mer sugen på fotboll än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Och det är ingenting som har kommit nu bara för att jag inte kunnat spela på två månader, den känslan hade jag redan innan säsongen drog igång. Fy fan så trist!
      Och inte bara det, kommer jag att få linka runt i sommar? Eller vad fan vet jag, är det kryckor inblandat? Blir svårt att vara kung på volleyboll på Ekudden i så fall.

Nu ska jag deppa, och sedan komma igen. Stark och positiv. Jag ska faniemj komma tillbaka starkare och bättre än jag någonsin varit tidigare.

För ett år sedan befann jag mig på sydligare breddgrader. Jag befann mig i Australien, i Perth på västkusten närmare bestämt, på flykt från ett liv jag inte kände igen och i hopp om att hitta tillbaka till en känsla jag haft inom mig sedan jag var ett litet barn.
      Man kan tycka att det är "ingenting", att åka utomlands 3 månader. Men för mig var det en gigantiskt grej. Bara att åka över till Finland i 3 månader hade varit en väldigt stor grej för mig - förstå då att jag åkte så långt jävla bort man kan komma, egentligen, från Sverige.
      Jag visste inte hur det skulle bli, och jag hade aldrig trott att det skulle bli som det blev. Att jag skulle flytta in i ett hus med tre australiensare, och samtidigt bli en liten del av deras umgängeskrets. Att det sedan var ett sådant skruvat hus och människor, mitt i ett kvarter som var så fjärran mot vad jag någonsin tidigare upplevt - ja, det gjorde ju bara saken ännu märkligare.
      Det var fina människor, lite extrema kanske i vissa fall, men i grund och botten fina människor. Att det blev så märkligt beror ju på mig, jag var ju utbölingen. Men jag lärde mig att smälta in. Det blev definitivt inga vänner för livet, men jag lärde mig att leva med dem.
      Livet där borta var väldigt annorlunda. Jag tog dagen som den kom, hade inga förbestämda planer, tog bussen in till city, satt i parkerna, satt på caféer, knallade på stan, tog cykeln ner till stranden, vandrade i månskenet. Väldigt fritt och lätt, som gjort för att fundera en stund. Och det gjorde jag. Oj vad jag funderade. Det var ju liksom det som var meningen. Jag behövde komma bort och tänka.
      För ett år sedan satt jag nog på en bänk vid sjön i förorten Leederville och tittade på de svarta svanarna. Tänkte: "Såna här har vi inte där hemma. Nu är jag långt borta."

Hur det gick? Fick jag ut någonting av min resa? Kom jag fram till någonting?
      Ja, jag tror verkligen det. Det tog lite tid att landa, kanske tog det ett halvår, men jag tror verkligen att den harmonin som präglat 2011 hittills är frukten av Australien.

Kommentar:
Glory days. Det är inte bara en vimmelbild - det är en ögonblicksbild som fångar känslor. Den fångar inte bara en rolig kväll, den fångar också en underbart rolig period i mitt liv.
     Av håret att dömma är det hösten 2006. Livet var så enkelt. Vi jobbade, vi spelade fotboll, vi festade. Varje helg var en fest att leva på en vecka framöver, allt som oftast. Rolling rock och Lotus var vårt andra hem, och vi krävde så lite för att en kväll skulle vara magisk. Bra musik, lite dricka och varandras sällskap - sedan var hemma i paradiset.
     Så enkelt, sorglöst och härligt blir livet kanske aldrig igen.

Det blev en dag i Hallsberg, av alla städer. Grabbarna i laget tog bussen till Hallsberg för att möta IFK Örebro, och då hängde man självklart med. Och vilken trevlig match det var.
     Blev vinst med 5-2 på ett övertygande sätt. Roligt att se, tredje raka vinsten nu, och det ser bättre och bättre ut hela tiden. Yanick pangade in 2 mål, Tordan likaså och Aiwar gjorde 1 mål.

Sedan blev det bio direkt när man kom hem. Gick och såg Hur många lingon finns det i världen tillsammans med Mor, och det kom att bli en trevlig film tillslut.
     Första halvan satt jag och irriterade på filmen. Det var dåligt manus, dåliga skådespelare och en tunn berättelse. Men sedan kom jag på vad som var fel - jag jämförde filmen med den "riktiga" berättelsen om Glada Hudik-teatern.
     Eftersom att jag sett alla serier och dokumentärer om Glada Hudik så märkte jag direkt när saker var "fel" eller när man behandlade vissa grejer lite för snabbt och enkelt. Men när jag sedan såg på filmen som en film, förvisso baserad på verkliga händelser men ändock en film, så blev det bättre.
     Man kan välja att tycka att det är en tunn berättelse, eller så kan man välja att tycka att det är en varm film med mycket glädje, humor och kärlek. Jag valde det sistnämnda. Det behöver inte vara så jävla svårt hela tiden, ibland är den lättsamma glädjen det bästa som finns.
     Men Hur många lingon finns det i världen är inte bara lätt. Vid ett tillfällle vattnades mina ögon, och av dömma av snörvlingarna bakom mig i bio-salongen så var jag inte ensam.
     Se den, det tycker jag. Men förvänta er inga underverk. Tro inte att det bara är en massa tokiga kommentarer. Ta filmen för vad den är.

Annars så väntar ett besök hos ortopeden i Västerås imorgon. Ska bli väldigt skönt, men samtidigt ganska läskigt, att få en dom. Om jag nu får det. Jag hoppas det. Jag vill veta fel, jag vill veta åtgärd, jag vill veta tid.
     Hoppas på positivt besked i det negativa.

Körslaget har aldrig engagerat mig. Formatet i sig är lite för tunnt för mig, det finns liksom inget intressant eller spännande med programmet. Allt är så perfekt, vad kan gå snett? De har ju tränat och övat, och en hel kör på 20 människor kan ju inte helt plötsligt sjunga fel.
      Ska man gå vidare så gäller det att vara populär och kunna gå "genom rutan". Glädje är bra, fast inte så att det slår över, då blir det bara irriterande. Sedan gäller det att välja en låt som folk känner igen.
      Med andra ord; det är ett uddlöst och ointressant program.
      Jag tror aldrig jag har sett ett helt avsnitt av Körslaget, men kvällens säsongspremiär såg jag i brist på annat. Meningen var att jag och KåGe skulle ha en bromantic kväll med tv-spel, men det lilla aset ställde in till förmån för poker. Usch.
      Nåväl. Jag har alltid gillat Arvingarna, de var mina första idoler och såna kan man bara inte svika även fast man blir äldre och åren går. Därför håller jag på Casper Janebrink i Körslaget. Men inte ens han kan få mig att orka titta en gång till. Inte heller snygga Lisa Miskovsky eller tokheta Gry Forsell. Det blir inget mer.

Men första dokumentärdelen av två om Monthy Pyton, med anledning av deras 40 årsjubileum, var väldigt väldigt sevärd.

Jaha, det blev lite handlat. En regnjacka att ha på jobbet, ett par shorts på rea (!), och - en ny plastskinnpaj. Typ en sån jag tappade bort på Harrys, eller close enough, och det köpet gjorde mig mycket nöjd och glad.

Blev debut för solglajjorna också, denna härligt soliga dag. Lika snabbt snön fylldes på igår, lika snabbt smälte den bort idag.
     Det är egentligen en sån här dag man tar ut cykeln från förrådet efter den långa vintern. Jag minns känslan, känslan av att hoppa upp på sin bmx, känslan av de där första tramptagen som man nästan glömt bort, känslan av att känna gruset spruta under fötterna. Härliga tider.
     Kanske är det också en sån här dag då de mest extrema och dåraktiga plockade fram och snörade på sina inlines. Det var ju egentligen för tidigt och alldeles för grusigt, men hade man längtat en hel vinter så kunde man inte vänta längre. Körkänslan av att bullra fram längs de grusiga gatorna var ju inte superhärlig, men det struntade man i. Man inbillade sig att det var underbart.
     Klart är att det är en sån dag då man även plockade fram bandymålet och bandyklubborna för att lira på gatan eller garageuppfarten. Det funkade okej och var riktigt roligt. Visst studsade bollen lite hur den ville, och visst slirade man omkull ibland när det blev lite för intensivt - men oj vad kul vi hade!
     Har vi blivit för gamla för det, eller?

Steg upp på morgonen, dom hade lovat vackert väder. Oh, vilken härlig dag!
     Tog lite fil med havregryn. Läste gårdagens Expressen. Bryggde en kanna espresso på spisen - herrejävlar vilket raketbränsle! Satte mig ute längs husväggen i bara byxor och tröja för att njuta av solen. God fucking morgon.
     Tänk att få vakna så här varje dag, det skulle vara balsam för själen det.

Nu då? Blir nog en road trip till Eskilstuna. Är på jakt, fast inte i livsnöd om ett byte. Men det skulle sanna mina ord vara roligt.

Får berätta mer sen.

Så börjar vi om på noll igen då efter dagens ohyggliga snöfall. Eller? Nä, det tror jag inte - även om allt det gröna blev vitt på stuberten så är det ändå 0-gradigt ute och i helgen är det två stora solar enligt prognosen. Så förhoppningsvis ser det fint ut igen på måndag.
     Det har ju annars varit en riktigt härlig vecka. Sol, ljummet och torrt. Det var ju bara idag det var eländigt, men idag har jag haft planering hela dagen på jobbet så mig störde det inte, mer än att man är fruktansvärt trött på snön.

Herregud, här sitter jag och ljuger. Snön har ju visst gjort mig illa. Riktigt illa.
     Det var i morse, klockan var sex och jag hade öppning och gick den korta sträckan mellan parkeringen och dagiset. Jag såg att ett barn och hans pappa stod och väntade på mig - de var tidiga, jag var inte sen - och just när jag kom fram till grindarna så släppte marken under mina fötter. Jag halkade till och drattade på ändan. Drog till med ett klassiskt "AAAAAHHHHAHAHA...", för att därefter lägga till ett "...AAAAAAAAAAHHH".
     Pinsamt, javisst - men det var inte det värsta. Det värsta var att jag vek mitt onda högerknä så illa att det fan i helvete stod rätt ut åt sidan. Hade jag inte ont innan (vilket jag hade) så fick jag extremt ont nu. Har gått och småhaltat hela dagen, och sitter jag längre än ett par minuter så bultar och strålar det så in i vassen. Heja.
     Men vad gör det om 100 år när allting kommer kring? Jåddelehiho.

Nu tänker jag njuta av das helg.

Ibländ tänker jag; "Tänk om jag har ett eget Truman show?" - ni vet, den där filmen med Jim Carrey. Tänk om hela världen kan följa mitt liv via gömda kameror. Tänk om mitt liv är en såpa.
     Alla människor jag mött i livet är skådespelare eller inhyrda statister, alla jävliga och lyckliga upplevelser jag haft genom åren har varit regisserade av någon person i basker.
     Ibland i min ensamhet gör och säger jag saker som är så omogna och fåniga att jag rodnar inför mig själv på grund av att det är så larvigt. Just vid de tillfällena tänker jag: "Tänk om hela världen just såg det där?". Herregud vad världen skulle skratta.
     Jag tror att jag har matrial nog för att kunna bära upp just en sådan tv-show - en egen Truman show.

Onsdagar är härliga när det kommer till mat. Oftast är det en mör och fin köttbit, kanske lite pommes, och sedan Lallerstedts bearnaisesås till det. Inte fel, inte fel alls.
     Men det bästa är nog vinet. Inte för att "ÖÖÖÖHH ALKOHOL!!! WÖHOO WÖHOO WÖHOO!!!", utan för att det är en slags stillsam tillfredsställelse. Ett avstamp efter en halv arbetsvecka. En form av belöning, men för vad vet jag inte. Det jag vet är att jag är mycket förtjust i det här glaset med vin på onsdagskvällarna.
     Det är lite högtidligt, lite fint, lite extra vardag. Någonting att se fram emot och någonting att leva på resten av veckan.
     Man måste kunna njuta av det lilla, hörrni.

Det är inte för inte som man skäms lite när man läser Bärsingen idag. Kungsörssidans topp-story: HUNDBAJSET INVARDERAR KUNGSÖR!
     Herregud, orkar man inte komma på någonting annat än den storyn så behöver man inte bemöda sig med att skriva alls. Vem fan i helvete och hans moster bryr sig?
     Begreppet "usel journalistik" har fått en ny innerbörd, and his name shall be unnamed.

Till det andra:
     Alexander Bard blir ny medlem i Idol-juryn, och det kan vara det bästa som hänt programmet sedan Kihisti & Co fick sparken.
     Alexander Bard är en bullrig jävel. Han är kontroversiell, han rör om i folkgrytan, han räds inte konflikten, han är intressant - inte för hans åsikter, dem sympatiserar jag inte alls med, men för att han tar debatten. Att han samtidigt är en jäkla tokpelle, det är en annan sak. Intressant är han.
     Jag tror att han kommer att fylla en funktion i programmet, och jag tror inte alls att man kommer att sakna, den på senaste tiden lite för självgode, Andreas Carlsson.
     Den där skivbolagsgubben som samtidigt tar över som juryordförande bredvid Bard, Laila Bagge och Anders Bagge - han vet jag, och tycker, ingenting om.

Jag var inte riktigt säker på vart Liam Gallagher var på väg med sin frisyr för lite mindre än ett år sedan - men det blev ju tillslut riktigt bra, lagom till det att Beady eye börjat synas i media.
      Jag är själv sugen på nåt liknande - surprise - men känner att jag tröttnat på det här med "kort lugg - långa sidor" som jag hade ganska länge förra året. Istället kommer jag att köra tvärtom här framöver.
      Efter min lilla fadäs med saxen i januari, där jag klippte lite tokigt och tvingades raka sidorna, så har jag varit tvungen att köra det trendiga backslickt med håret som jag sparade. Nu har dock sidorna vuxit ut tillräckligt så till den grad att jag kan släppa fram luggen igen. Med andra ord; det blir kortare sidor och lång lugg för mig framöver. Och det var ju egentligen det jag ville ha nu, så egentligen var det ju inget misstag att jag klippte lite snett i vintras.
       Ja nu vet ni det.

Ännu en härlig pre-vårdag! Det är vår i luften men vinter på marken, och därför kan jag icke säga att det är riktig vår än. Men den är ju onekligen på väg, och dagar som dessa går inte alls av för hackor.
     Våren är nog den årstid jag längtar mest till under året, för den innebär den största kontrasten mellan två årstider. De andra årstiderna smyger liksom in i varandra, på nåt sätt.

Det jag ser mest fram emot är nog kläderna, egentligen. Jag älskar vår-modet med den där sköna mixen av att vara lättsamt påklädd. Redan nu sitter jag och tänker ut vilka klädkombinationer jag ska använda mig av framför, i allt ifrån skor upp till huvudbonader.
     Sån är jag, jag har full medvetenhet i allt jag har på mig. Jag lämnar ingenting åt slumpen vad gäller kläder och plagg när jag klivet utanför dörren. Därav min oklanderliga klädstil. Om jag fick rösta på Kungsörs bäst klädda man så skulle jag rösta på mig själv, no doubt. Det tycker jag i alla fall, och det gör jag stenhårt. Det är jag och Liam Gallagher.

Jag tycker om att sätta känslor på årstider och perioder i livet. Jag vet inte varför, men jag behöver det. Jag behöver ha en känsla att associera med när jag tänker tillbaka.
     Som sommaren 2008, den var rätt tung. Åtminstone andra halvan av den. Sommaren 2009, däremot, var riktigt härlig - föltj av en grubblande höst. Våren 2010 var viktig, spännande, rolig och jobbig, medan den efterföljande sommaren var...ett mindre ingenting, egentligen.
     Hösten kom att bli mer och mer fantastisk, ju mer den led, och sedan fortsatte det.
     Frågan är vad jag ska säga om detta nu, och de kommande månaderna. Hur sätter jag en känsla på våren 2011? Jag vet inte riktigt, fast kanske. Jag känner mig så fruktansvärt harmonisk och lugn. Trygg i mig själv. Som om jag avancerat en nivå.
     Jag är fortfarande hungrig, men inte i samma behov av bekräftelse. Jag är fortfarande en grubblare, men inte lika orolig och nojig. Jag har fortfarande drömmar, men inte samma panik över att aldrig få uppleva dem.
     Med andra ord; jag ser fram emot en ljus, rolig och spännande vår.

Jag är inget mobilfreak. När Nokia 3210:an kom så köpte jag den direkt, som alla andra, och även dess uppföljare 3310:an när den kom. Sedan var jag snabbt framme och högg när Sony Ericsson släppte sin walkman-telefon W850i - men i övrigt har jag inte varit så intresserad av "det senaste" inom mobilvärlden.
     Min första mobil var en Ericsson-tegelsten, som jag fick efter en deal med Mor om att använda hjälm uppe i Sälen när man var i den åldern då det absolut inte var coolt att ha hjälm på huvudet. Sedan har jag haft en Siemens och en LG, men det var inga höjdare.
     Nej, jag har kört på Ericsson, det har funkat bra. Förutom med den senaste som jag köpte för lite mer än två år sedan. En Z770i. Den var skit. Efter ett tag började den leva ett eget liv och stanga av sig själv, för att sedan försöka slå på sig själv igen utan att lyckas nämnvärt. Inte så roligt att ha den när man var i Australien vill jag lova.
     Ändå drog jag mig för att köpa en ny mobil, snål som jag är, och jag lånade istället Fars knappt använda retro-Ericsson. Men nu har jag kirrat en ny mobil. Eller, egentligen var det Mor som kirrade en Sony Ericsson X8. Men hon började tveka, och när den väl kom på posten så hade hon ångrat sig. Så jag tog den.
     Det är ju touch och hela det där nya helvetet - och jag gillar det inte alls! Jag förstår liksom inte syftet. Varför göra det krångligare än nödvändigt? Hålla på och dra med fingret så där. Och att skriva ett SMS är ju rena lotteriet, det kan ju bli vad som helst om man inte är uppmärksam. Riktigt irriterande.
     Men det får väl gå. Den funkar ju att ringa med i alla fall.

Kommentar:
Det är 2006, det är juli, det är sommar. En vecka i Halmstad är det som står framför oss.
     Jag är mycket förtjust i den här bilden. Den utstrålar en sån glädje, man riktigt ser på oss hur förväntansfulla vi är på den här veckan. Det är fem vänner och en bil, en riktig svensk road trip.
     Det var första gången vi åkte till Halmstad allesammas. Året innan, 2005, var jag, Bläckfisken och KåGe där nere en vecka i tält - men nu var det första gången med Vampyren och Studenten, och vilken vecka det blev!
     Sedan åkte vi dit igen även sommaren 2008 och sommaren 2009, och förhoppningsvis har vi inte varit där för sista gången.

Den 14 mars 1987 föddes en liten gosse som cirka 19 år senare skulle komma att bli en av mina bästa vänner. Idag fyller den gossen 24 år - och därför säger vi ett fantastiskt stort grattis till Vampyren!
     Efter lite mindre än ett år i Australien är han nu tillbaka i Norge, där han numera är bosatt, så det blir inte att vi ses så ofta längre. Det är otroligt tråkigt, men jag vet att Vampyren trivs väldigt bra i Norge och det är det viktigaste.
     Det gäller att passa på och ha roligt när man väl träffas, och jag hoppas det inte dröjer alltför länge innan vi ses igen.
     Stort grattis i alla fall på din dag idag, min vän.

Det har ju varit semmeldagen och internationella kvinnodagen den här veckan, något som passerade obemärkt förbi. Det var inget medvetet val, det bara blev så.

Charlie Sheen, däremot, han har inte passerat obemärkt förbi. Vart är den mannen på väg? Neråt, verkar det onekligen som. Jag vete fan vad som har hänt, om han alltid varit sådan eller om det slagit slint i skallen på honom?
     Man har ju alltid hört att han är en festprisse och en kvinnokarl - men det här ju någonting annat. Det är smått tragiskt att se och höra på honom just nu. Han verkar väldigt trasig, och jag hoppas verkligen att han kommer på fötterna igen. Inte för 2½ men's skull, men för Charlie Sheens skull.

Och våren har så sakta börjat smyga sig på. Det började smälta undan redan i veckan, och igår var det en helt otroligt vacker och skön dag. En första vårdag. Som man har längtat efter det.

Melodifestivalen är nu avgjord, och det blev som väntat en Eric Saade-seger. Och det blir säkert bra. Det känns inte som en låt som kommer att tokfloppa och det är inte en låt vi behöver skämmas över. Att den kommer att ta hem hela tjottabalejen är väl inte så troligt, med tanke på att det inte finns någon logik längre i Eurovisionsfestivalen.

Och sedan kom en ny tsunami-våg in över Asien. Jag har inte kommenterat det, men jag vet inte vad man ska säga mer än det uppenbara; att det är fruktansvärt och smått ofattbart.
     Att se den där vågen dra in över land i 800 km/h - det är helt...ja, ofattbart. Vilka fruktansvärda krafter Moder Natur besitter! Hemskt att se all förödelse, och...ja, man vet inte vad man ska säga.

Hade jag jobbat på en tidning så hade jag skrivit SOLBRILLECHOCKEN! om dagen idag.
     Jag var inne i Eskilstuna på eftermiddagen, och där hade så gott som alla solbrillor på sig. Det var som att folk legat och väntat, tränat och laddat för den här dagen hela vintern. Så kom den, den första riktigt varma och soliga dagen - och då small det bara till för solbrillemänniskorna.
     Själv körde jag med mina Tom Ford-bågar. Oslipade. 4000 kr. Fett nice, jao.

Skulle köpa ett par skor, men jag kom hem med fyra par. Som vanligt.
     De jag skulle köpa var ett par svinbilliga vita vanliga sneakers, och sedan skulle jag "titta" på ett par fotbollsskor, och det slutade med att jag köpte dem också. Sedan hittade jag ett par svarta Paul Smith som var för billiga för att inte köpa, och därefter råkade jag köpa ett par ljusbruna ökenkängor-liknande skor som var nedsatta 200 spänn. Like a glove.
     Men jag köpte ett par regnbyxor också, så det så.

Skor måste man dock ha. Eller hur? Jag älskar skor. Skor och jackor är det bästa.
    Men jag måste snart köpa en ny skohylla.

Jag har alltid hävdat att jag aldrig gått på dagis - men när jag tänker efter så stämmer ju inte det riktigt. Jag gick ju på Nattviolen.
     Jag vet inte hur det var, om Nattviolen var ett riktigt dagis i ordets rätta bemärkelse, det var väl först och främst ett ställe att vara på när ens föräldrar jobbade natt. Men jag var där på dagarna, vet dock inte hur ofta, när Mor pluggade 1989-1990 eller nåt sånt.
     Nåväl, jag var där, men minnena är inte många. Detta är vad jag minns:

* En dag ute på lekgården blev jag jagad av tre grabbar från en annan avdelning. Det var Tobias Deck, David Jansson och Teddie Jakobsson. Vet inte varför de jagade mig, men jag upplevde det som väldigt hotfullt. De skulle göra kaos mig, det var det jag kände. Så jag sprang. Oj jävlar vad jag sprang.
     Jag hoppade över sparkcyklar, klättrade upp på rutschkanan, kastade mig nerför och sprang för mitt liv mot dörren in till Nattviolen. Men av nån anledning fick jag en snilleblixt, istället för att öppna dörren och springa in så gömde jag mig bakom en balkong som stod precis bredvid dörren. Jag kurade ihop mig med hjärtat bultandes av skräck när jag hörde de tre ligisterna komma springande. Min fint fungerade. De öppnade dörren, men såg mig inte där inne, så då gick de därifrån. Vilken triumf! Hur det gick sedan minns jag inte.

* Maten. En gång minns jag att vi fick nån slags jävla banangryta, och den vidriga lukten hemsöker mig än idag och ger mig fortfarande kväljningar. En annan gång minns jag att vi fick rotmos. Det äter jag aldrig igen.

* KåGe gick också på Nattviolen, men aldrig samtidigt som mig. När vi gick i ettan på Västerskolan så gick vi fortfarande på Nattviolen efter skolans slut. Väldigt märkligt, kanske var det nån form av fritidsverksamhet, men så var det i alla fall.
     Nåväl, eftersom att vi aldrig gick där samtidigt så blev vi väldigt glada en dag när vi kom fram till att vi faktiskt skulle vara där båda två för en gång skull. Så vi gick dit, och möttes av en fröken som direkt undrade varför KåGe var där. "Du ska inte vara här idag, din mamma är hemma och väntar på dig". Typiskt KåGe. Så han gick - och vi sågs aldrig mer igen förrän några timmar senare.

* Luciatåget. Vet inte om det är för att jag sett det på filminspelning, men jag har ett luddigt minne av det här luciafirandet i alla fall.

Det är väl det jag minns, ungefär. Jag minns hur det såg ut och jag minns några fröknar, men inte så tydligt.
      Annars gick jag hos dagmammor. Dels var Mor dagmamma precis när hon hade fått Lillebror, Malin Wikner och hennes lillebror Markus var hos oss, och även Johanna Rissanen och Magnus Larsson tror jag, så dem åren eller det året var jag hemma. Sedan när jag började på lekis så gick jag hos Rut & Rulle efteråt. Där gick också Niklas Röhnnstad, minns jag. Annars minns jag det mest för Ruts pannkakor och för att jag alltid fick titta på tecknade Transformers på VHS.
      Att Lillebror blev förflyttad till en annan dagmamma efter att han ryckt upp Ruts nyplanterade tulpaner är ett annat härligt minne.
      Men min första dagmamma var Lollo, som bodde på samma gata som mig då. Undrar om inte Granath gick där också? Henne minns jag för att hennes son hade en häftig men livsfarlig armborst som man alltid tittade storögt på.
      Sedan gick jag hos Ullis Åslund ibland också, antagligen som en slags reserv när Rut var sjuk eller nåt sånt. Det jag minns från Ullis är att nåt av dagbarnen där hade en hemlig gömma uppe på ängen bakom huset där det låg barnförbjudna tidningar. Som det lilla svin jag var så gick jag självklart direkt till Ullis och skvallrade om det.

Det var mina "dagisår" det. Eller det närmaste man kan komma.

Jag har alltid sagt det; av alla dokusåpor, eller reality-program, så är Big brother den jag skulle kunna tänka mig vara med i. Inte för att det nödvändigtvis är den bästa dokusåpan, men för att den skulle passa mig bäst.
     Jag skulle vilja vara med i Robinson, men då mitt underhudsfett inte håller elitklass så är jag rädd för att jag skulle svälta ihjäl. Bonde söker fru faller bort då jag varken är bonde eller är sugen på att testa bondelivet. Farmen? Nej, för mycket jobb. Baren? Nej, för ointressant. Paradise hotel, möjligtvis. Men det är nog inte mitt forum, snällt sagt, och även om det var det så skulle jag nog inte orka spela så mycket som det krävs för att hålla sig kvar.
     Men Big brother, det skulle passa mig som handsken tror jag. Jag har talangen som krävs för att göra ingenting, om jag sätter den sidan till, och jag tror inte att jag skulle ha större problem med att klara tristessen som uppstår, den som aldrig syns i tv-rutan. Nej, jag tror jag skulle klara det galant.
     Jag och KåGe har alltid sagt att vi skulle vara grymma i Big brother, och det tror jag verkligen. Men jag är lite rädd för stämpeln man får efteråt. Vare sig man gör bort sig eller inte så får man nog likt förbaskat den där osynliga stämpeln i pannan, något jag inte vill ha. Visst kanske det även kan öppna dörrar, men det kan lika gärna stänga dörrar för gott, dörrar man nån gång gärna velat öppna upp.
     Men det hade nog varit kul, det tror jag, och jag hade nog gjort det bra.

Man var ju beredd på det, visste att det skulle komma vilken dag som helst. Det är ju samma visa varje år, så det är ju egentligen ingenting man kan bli överraskad av. Ändå är den första riktiga slasken lika förvånands hemsk varje gång.
     Idag har det varit en riktigt blöt dag. RIKTIGT blöt. Fy fan i helvete så blött det varit. Eller, mer slaskblött än rent blött. RIKTIGT slaskigt har det varit. Usch.
     Fast jag överdriver. Så illa har det inte varit, ändå. Jag har inte lidit av det, men det är mycket bök som tillkommer i och med det blöta. Mycket av och på och byta blöta kläder till torra.
     Men kidsen älskar ju att leka i vattnet, så egentligen finns det väl ingenting att klaga på. Nej, det har varit en ganska härlig dag, faktiskt.

Folk måste sluta stava mitt namn med H. Jag heter inte Jonathan, jag gör verkligen inte det! Jag heter Jonatan, nice to meet you.
     Idag var det en artikel i Bärsingen om att Brassarna inte kommer att spela med oss i år, och till det var det en bild på grabbarna som jag tog när de precis hade skrivit på för klubben för 2 år sedan. ARKIVFOTO: JONATHAN BJÖRKLUND stod det under bilden. Fan också!
     Men det är vanligt, folk stavar ofta mitt namn med H. Vet dock inte varför. Om man inte vet ifall ens namn stavas med eller utan H så skriver man väl alltid utan. Eller? Jag gör det i alla fall.
     Är det kanske så att Jonathan är en vanligare stavning än Jonatan? Ju mer jag tänker på det så är det nog fan så. Det gör att jag känner mig ännu lite mer unik än vad jag redan är.
     Och egentligen så bryr jag mig inte nämnvärt. Man får skriva hur man vill. Men jag föredrar den korrekta stavningen, för det är ju...jag.

Kommer hem efter en lång arbetsdag. Lite halvtrött och rätt så sliten. Paj i ryggen för andra dagen i rad, sover jag illa eller?
     På diskbänken ligger posten. På ett av breven står det Jonatan Björklund, adresserat från SVERIGES FÖRSVARSMAKT. Min första tanke är att "Nu är det klippt! Jag inkallad. Sverige behöver mig. Är jag verkligen redo?". Min andra tanke är "Repmånad?", men den slår jag snabbt ifrån mig.
     På baksidan av kuveret står det ÖPPNAS 14/3 - VARKEN INNAN ELLER EFTER! - men herregud, inte kan jag vänta så länge. Ska jag nu in i försvaret så måste jag ju åtminstone varsko dem på jobbet i förväg, i god tid.
     Jag darrar lite på fingrarna men sliter ändå upp kuveret, gör mig redo att läsa att jag snarast ska infinna mig i Libyen eller nåt annat oskönt land. Men jag andas ut. På brevet står det bara JUST NU REKRYTERAR VI SOLDATER OCH SJÖMÄN. GÅ IN PÅ FORSVARSMAKTEN.SE OCH PROVA PÅ VÅR VERKLIGHET.
     Skönt, jag var verkligen inte redo för nåt armé-tjosan. Inte nu, med mitt knä och allt. Och jag är verkligen sugen på den svenska våren, som jag missade förra året då jag var i Australien. Nej, det var skönt att jag slapp.

Har jag sagt att jag saknar att spela fotboll? Har jag sagt att jag är spelsugen till absurdum?
     Ett tag tänkte jag att "Nej, jag inte gå ner på träningarna längre. Det är självplågeri." - men nu inser jag att det är ett måste, en absolut nödvändighet. Antagligen är det och bara det som kan hålla lågan uppe.
     När man står bredvid och tittar på tvåmålsspelet så inser jag varför jag spelar fotboll, varför jag spelat fotboll sedan jag var 5 år och varför jag kommer att spela fotboll så länge jag bara kan. Det går inte att värja sig emot den kraft, med allt vad det innebär, som fotbollen har att erbjuda.
     Och på söndag väntar Köping FF. Matchen betyder ingenting - och som alltid när vi möter Köping FF så betyder det allting. Det hade milt sagt varit roligt att få vara med.

Ber om ursäkt för dåligt bloggande på sistone. Inte för att ni kräver, men för att jag vill ge er det. En ursäkt.
    Jag vet känslan, när man går in på en blogg och möts av samma inlägg tre, fyra, kanske till och med fem gånger i rad. Man tänker: "Herregud! Vad är det för fel på den här människan? Kan inte den här människan skriva någonting, vad som helst, så att man får någonting att läsa?!".
    Jag vet den känslan och vill inte besvära er med den mer än nödvändigt.

Inte för att det hänt nåt speciellt i mitt liv de senaste dagarna, men det finns ju mycket annat att kommentera. Charlie Sheen, till exempel. Vart är han på väg egentligen?
    Men mer om det en annan gång, för nu ska jag åka och träna (läs; rehaba).

Ses ikväll, kanske?

Programmet 99 saker man måste göra innan man dör på TV6 är en väldigt fin idé. Hade jag varit programledare så skulle nog just ett sånt program vara bland det roligaste jag kunnat tänka mig, faktiskt. Men det är ju jag det.
     Men, även om tanken är god, så är programmet något utav en besvikelse. Dels för att "sakerna man måste göra innan man dör" inte är så spektakulära och värst roliga, än så länge, och dels för att det inte ägnas så mycket tid och djup åt varje "sak". Det går för fort och det blir för ostrukturerat, som att Erik & Mackan bara åker hit och dit och tvärs över världen och blir filmade.
     Det är synd det på ett annars underhållande programformat.
     Sedan är 99 saker man måste göra innan man dör ganska så likt Grattis världen med Filip & Fredrik i upplägg och produktion, fast sämre - samtidigt som att Erik & Mackan som programledarduo är tydligt inspirerade av just Filip & Fredrik. Resultatet blir dock att man är kopia av Filip & Fredrik, fast en betydligt sämre sådan.
     Så - bra tanke, dåligt utförd.

Jag kan på fullaste allvar säga att detta är en bra låt. Visst är texten naiv, men herregud - hur många låttexter är inte det egentligen? Tittar man på melodin och musiken så är det en underbar liten truddelutt. Det måste man kunna erkänna, hörrni. När nåt som inte borde vara bra är bra så måste man kunna erkänna det.
     Och Pinks är kult, kom inte och säg någonting annat!

Vilken härlig dag får man ändå säga. Härligt väder och härligt jobb. Och imorgon går det riktiga Vasaloppet av stapeln ute vid Ulvesundsgymnasiet. 9 mil runt en gräsäng, det blir något det. 
     Finns en del förhandsfavoriter, men också många som kan överraska. Ska bli spännande. OBS! Ironi!

Men människan är en märklig figur - och samtidigt en fascinerande sådan. Det finns så mycket inom oss - glädje, ilska, kärlek, sorg, dumhet, intelligens, humor, besvikelse. Människan säger och tycker och tänker så mycket att ibland blir det bara...jävligt tokigt.

Men när det stormar som mest så gäller det att behålla lugnet, modet och självförtroendet tills stormen rett ut sig.
     Och visst är det är härligt när man kan titta sig själv i spegeln och säga: "Du har inte gjort någonting fel".

Och ibland när det kommer en motvind, vare sig man förtjänar den eller inte, så gäller det att komma ihåg alla ens positiva egenskaper.
     Jag menar...om jag skulle få en femkrona för varje person som sagt någonting negativt om mig - då skulle jag vara en fattig person.

Kommentar:
Stort ögonblick. Vampyren tar studenten på torget i Kungsör, nån gång i juni 2006.
     Jag minns att jag tog ledigt från jobbet nån timme, och åkte hem och bytte om, och sedan åkte upp till torget där de förvantansfulla studenterna kom springandes från den lilla gränden bakom Pressbyrån. Lite udda.
     Jag gillar också att jag körde på hatt och blommig skjorta. Väldigt o-studentigt, får man säga.
     Kvällen tillbringades sedan inne på Stadskällaren i Arboga, och jag vill minnas att det var en ganska rolig kväll.

Vecka 9, Sportlovsveckan, är över. Det har varit en väldigt lugn arbetsvecka med lite barn, så man är ganska utvilad inför nästa vecka då det förmodlingen blir full fart igen.
    Idag har det också varit väldigt lugnt, efter en sväng till Harrys igår kväll. Vi började hemma hos Lillebror, for sedan in till Eskilstuna och tog följe med Maria Häggkvist och Sara Andersson till Harrys där en även en hel del andra kungsörare befann sig. Blev en hyfsat lugn med trevlig kväll.

Hoppade Melodifestivalen och Andra chansen igår, men tog igen det på svtplay idag. Hade hellre sett att Jenny Silvers Abba-schlager gått vidare istället för sympatiska men lite tråkiga Sara Varga - men kul att The Moniker gick vidare, jag har kommit att gilla Idol-Daniels Beatles-pastisch väldigt mycket.
     Nu är det bara stora finalen i Globen kvar. Allting pekar ju på en Danny- eller Saade-seger, men vi får väl se. Ska bli intressant.

Skid-vm är nu över, och det har ju varit en ganska så rolig veckan. Jag har aldrig uppskattat skidor så som jag gjort detta mästerskap, och det är väl den där jävla normannens fel får man väl säga. Han provocerar och river upp så mycket att det blir intressant och spännande.
     Och skönt att det blev svenska segrar i Vasaloppet idag. Hackkycklingen Jörgen Brink försvarade sin seger från förra året, och är det någon man unnar framgång så är det väl honom. Kul!

Har nu fått en tid hos ortopeden i Västerås för mitt sargade knä, om två veckor, och det ska bli skönt att få nåt slags besked, ellet nåt, om hur det ligger till och vad man ska göra och så.
     Det skulle vara skönt att få veta när ungefär man kan tänkas vara tillbaka på planen igen. Är sådär jobbigt spelsugen, och när man ser grabbarna göra en sån bra match de gjorde i helgen mot division 3-laget Ludvika så blir man ju ännu mer spelsugen.

Det känns skönt att inte ha åkt till Hallstahammar i onödan. Grabbarna svarade för en fin insats och kunde vinna med 1-0 mot divsion 3-laget Ludvika.
     Nya spelaren Yang gjorde vårt mål på nick, efter ett fint inlägg av Ödlan, i den första halvleken. Det var lite nervigt sista 10 minuterna av matchen, men överlag var vi det klart bättre laget - och det är ju ett skönt styrkebesked så här i början av mars.

Ikväll blir det lite partaj. Vi har ju inte varit ute på krogen på tre veckor, så ikväll tänkte vi passa på. Nästa helg är det ju söndagsmatch mot Köping FF, så det blir ju en lugn helg.
     Vi startar väl som vanligt på Södra bangårdsgatan 10 hemma hos Påven - så får vi se vart i världen vi hamnar därefter.

Edit: Påven skulle röja och städa...så det blir inget E-tuna. Istället börjar vi i Kungsör, hemma hos Lillebror, så får vi se vart i världen vi hamnar därefter.

Ooohh, it's goin' to be a grrreat day fer' football. 5 plusgrader ute, i alla fall är i Kungsör, och förhoppningsvis är det inte kallare i Hallstahammar där grabbarna idag lirar träningsmatch mot Ludvika på konsgräsplanen på Trollebo IP.
     Ska bli väldigt intressant, vi har ett par nya killar att testa och det ska bli kul att se vad de kan hitta på.
     Matchen börjar klockan ett, så jag måste väl ta och börja göra mig i ordning då... Mmm, hej.

Nu har jag haft Beady eyes debutalbum Different gear, still speeding i min ägo i 3 dagar.
     Herregud, känslan av att hålla i en ny efterlängtad skiva - EN RIKTIG CD-SKIVA - är fortfarande högtidlig, nästan erotisk. Man har väntat så länge, byggt upp dessa förväntningar, och när man väl står där öga mot öga med skivan så vet man inte hur man ska agera. Man är lite blyg och försiktig, behandlar skivan varsamt, och drar ut på stunden så mycket det bara går så att den aldrig ska ta slut.
     Där kan iTunes och Youtube och Spotify slänga sig i väggen och sedan dra åt helvete!

Vad kan man då säga om detta "nya Oasis"? Ja, för det första så är det inget nytt Oasis. Oasis är Oasis och ingenting annat kommer att vara Oasis förutom Oasis. Beady eye är Beady eye - inte nödvändigtvis så långt ifrån Oasis, men ändå inte Oasis. Hajar ni?
     Det är ju svårt att inte tänka Oasis när man hör Liam Gallaghers röst, men ändå är känslan att detta är någonting annat. Den största skillnaden är att Beady eyes inte hymlar med varifrån man hämtar inspirationen. Det låter Beatles (The Roller, For anyone, The Beat goes on), Rolling stones (Millionaire, Standing on the edge of the noise), The Who (Four letter word, Beatles and Stones, Wigwam) och The Kinks (Bring the light, The morning son). Det är mycket 60-tal - och det är väldigt bra.
     Jag ska inte säga att jag var orolig, men...det är klart att man undrade lite hur det skulle gå utan Noel. Han stod ju ändå för 90 % av Oasis låtar. Hade jag nu nån form av tveksamhet så var den i alla fall obefogad - för Beady eye är fucking mega, precis som Liam lovade.
     Jag älskar hela skivan och alla låtar, sånär som på grötiga Wind up dream som jag har svårt för. Mina favoriter är The Roller, Bring the light, For anyone, Standing on the edge of the noise och alldeles underbara ljuvliga The Beat goes on.
     Jag sörjer och saknar fortfarande Oasis - men Beady eye är ett utmärkt plåster på såren.

Och de kommer ju till Hultsfredsfestivalen i sommar! Det finns ju faktiskt inget alternativ - jag bara måste dit. Om det så bara är för en dag, eller ens om bara för en kväll. Jag ska dit. Punkt.

Skönt att sluta klockan 12 idag. Kunde man kolla på herrarnas stafett i skid-VM.
     Det började ju bra, efter Richardssons sträcka, men sedan gick det tyngre på Olsson och Södergrens sträckor. Så Hellner ställdes mot Northug redan från start i den fjärde och sista sträckan - och det kändes ju inte så jävla bra. Men var det nån som skulle kunna greja det så var det väl Hellner.
     De följdes åt genom hela loppet, och när man hoppades på ett ryck ifrån Hellner så följde norrbaggen på. Och i sista uppförsåkningen kom rycket ifrån Northug. Det var verkligen brutalt, helt sinnessjukt vilket ryck. Där blev jag imponerad.
     Lika imponerad blev jag inte när han sträckte upp fingret och hyschade publiken som stod med svenska flaggor, och när han precis innan målgången bromsade in och gick in i sidled - då blev jag galen. Hade jag varit Hellner så hade jag vräkt på i full fart och kört över honom efter målgången. Bara köra rakt på idioten, smack!
     Fy fan vad ruttet, alltså, vilken jävla skitstövel. Så ovärdigt en skidåkare av hans kaliber. Han var ju kung, och så degraderade han sig till en simpel tragisk respektlös idiot.

Här är en snabb reflektion av deltagarna i Big brother so far:


Cilla: Exponerades hårt i början men har nu försvunnit in lite i anonymiteten. Trodde hon skulle vara en sån där "39-årig trebarnsmorsa som vill ut och festa igen", men hon är rätt go och mysig faktiskt.

Simon: Cool, rolig och snäll norrlänning. Verkar vara tryggheten personifierad, och är en personlig favorit.

Nicky: Väldigt jobbig kille och oerhört kändiskåt. En ynglig som försöker verka äldre och klokare än vad han är - men det funkar inte är man slänger ur sig "fuckin'", "love ya'll", "peace out" hela tiden. Sluta försök så mycket, för det kommer aldrig att hända för dig om du håller på så där.

Sara: Snyggast och osynligast, typ.

Peter: Klassisk gõ göteborgare som jag gillade efter 10 sekunder. Klart vettigast och skönast i huset. Min favorit tillsammans med Simon.

Tobbe: Analytikern som satsar stenhårt på att vinna hela skiten. Påstår att han smälter in i alla sociala sammanhang, men jag tror att han spelar lite för högt för att vinna.

Rodney: Snubben man hatar, och han vet om det. Egenkär konfliktsökare som alltid ska ha rätt i allt. Herregud vad jag stör mig på honom. Jag vill bara slå honom på käften, faktiskt. Så mycket provoceras jag av den här typen av människor - men det värsta av allt är ju att det är precis den reaktionen de vill ha av oss.

Martin: Skåningen med utseendet med sig, och han vet om det stenhårt. Ändå rätt hyfsad skön emellanåt.

Roza: Satt ju i Glashuset från början, och där verkade hon vara en normal och söt tjej. Men så fort hon kom in i huset blev hon en fjortisbitch från Lidingö. Helt otroligt vilken förvandling, tyvärr till det sämre.

Gurkan: Satt också i Glashuset och blev inröstad i huset, där han gjorde avtryck direkt i rollen som ledare. Har stenkoll på hur det funkar i dokusåpa-världen och vet vad som är bra tv, efter att tidigare ha medverkat i Robinson och Sveriges värsta bilförare. Verkar lura skiten av de andra deltagarna, och han är ju en störtskön färgklick.

Sanna: "Putläppen" eller "Tutt-Lisa", kärt barn har många namn. Diggar inte henne. Inte alls.

Vanessa: Tjejen som föddes som kille. Trodde jag skulle ha svårt för henne, men hon är rätt sympatisk och vettig faktiskt.

Annie: Vem? Ja, hon den där lite udda tjejen som skymtar förbi lite ibland, just ja. Förutom en försiktig rapp har inte synts alls. MÅSTE BÖRJA AGERA! På nått sätt, vilket som helst.

Sonia: Oj, "The girl from the block" som hon själv beskrev sig. Utgav sig för att vara stenhård och tokärlig, men av den varan har man inte sett ett jota. Bara en i mängden.

Christian: Trodde han skulle vara mer crazy och...skön. Eller asjobbig. Någonting i alla fall, men har är verkligen ingenting. Så lam och försiktig han man nästan vill peta på honom för att kolla om han lever.

Melodifestivalen 2004. Låtarna som gått till Andra chansen ska göra upp om de två sista finalplatserna i Globen. Alcazar har anlitats som pausunderhållning, och då förväntar man sig D-I-S-C-O och hela glitter- och glamour-paketet.
     Det börjar som väntat, men sedan händer någonting...oväntat.
     Lyssna för guds skull på Killinggängets text.

Titta ut får ni se, det är en underbar solskenshistoria där ute. Februari när det är som allra härligast, tänkte jag skriva, men det är ju faktiskt mars nu. Jag har inte kommit in i det än. Mars, alltså.
    Fast visst brukar det ofta vara sånt här strålande väder när det är sportlov? Jag minns när man var liten, vi åkte alltid till Sälen på sportlovet och då var det så gott som alltid så här fint i backen. Så som jag minns det, i alla fall. Man kan säga att det är sportlovsväder ute.
    Många hatar de här månaderna - januari, februari, mars - men det är någonting visst med den här perioden också. Just den här övergången från vinter till vår, ibland är den långsam och ibland är den snabbare.
    Januari och början på februari är ju ett mörker, men den här perioden har jag kommit att tycka om väldigt mycket. När det är vår i luften och vinter på marken. Jag tycker om när det smälter och droppar från hustaken, när asfalten blir torr, när man kan ta av sig vantarna utan att tappa känseln i fingrarna, när man kan luta sig mot en husvägg och höja ansiktet mot den ljumma solen. Det där gillar jag.
     Härligt, va! Visst är det härligt! REAGERA!

Ännu en underbar dag för våra svenska skidhjältar. Härligt Charlotte Kalla! Härligt Ida Ingemarsdotter! Vilken strålande uppvisning.
      Svensk guld i sprintstafetten, och det var så där äckligt spännande som bara skid-sport kan vara ibland. Det var ingenting annat än världsklass idag på de svenska åkarna.
      En annan som höll världsklass var kommentator Jakob Hård. För alla kids och ointresserade ungdomar är han väl mest känd som rösten till Bo A Orm på Lilla sportspegeln - men för oss andra är han synonym med svensk skidåkning. Och även friidrott, ska sägas.
      Idag var han verkligen i högform. Han började redan i Ingemarsdotter andra åk i stafetten, då hon började öka tempo och rycka ifrån lite. När sedan Kalla tog över inför sista sträckan så höll han den höga tonarten ända in i mål, utan att för den delen skrika som en dåre. Han höll en briljant nivå där han var "helt inne i loppet" samtidigt som han proffsigt och begripligt guidade tv-tittarna om vad som höll på att hända.
      Och hans sidekick Anders Blomquist är ju ljuvlig i såna här rafflande lopp. Han kan verkligen inte hålla inne med sina seger- eller sorgevrål.
      De två ihop, Jakob Hård och Anders Blomquist, är ibland halva behållningen när det går bra för Sverige i ett lopp. Idag kunde det låta så här:

Hård: Kalla har några meter nu...
Blomquist: Hon börjar få en lucka, hon börjar få en lucka...
Hård: Här kommer backen...TITTA PÅ KALLA! HON SPRINGER JU UPP!
Blomquist: Hon är urstark...
Hård: Nerförsbacke nu...kommer de andra ta in nu, månne...
Blomquist: NEJRÅ NEJRÅ hon glider bra...
Hård: Stå upp i kurvan nu...
Blomquist: JA!
Hård: CHARLOTTE KALLA ÄR PÅ VÄG MOT VM-GULD FÖR SVERIGE...
Blomquist: JA!
Hård: Nu tar norskan och finskan i för allt de är värda för att komma ikapp, men avståndet är väl för långt...
Blomquist: JA!
Hård: Nu är hon på väg in på målsträckan, och jag törs lova att det blir SVENSKT GULD...
Blomquist: JA!
Hård: DE GÖR DET! Sverige kommer att ta sitt andra guld i detta världsmästerskap. De åker febrilt bakom Charlotte Kalla, men nu är det ett faktum...SVERIGE VINNER VM-GULDET!!!
Blomquist! HÄRLIGT!

Och när han förkunnande det där sista, "Nu är det ett faktum...SVERIGE VINNER VM-GULD!!!", då fick jag en sån där rysning som man bara får av klassiska svenska referat.

Den här gången blir det en norsk gratulation, då Super-Hilke fyller 23 år idag!
     Vi träffade henne, och Sandra och Kine, när vi var i Sunny beach sommaren 2007, och året efter möttes vi upp igen fast hemma i Sverige i Halmstad för en grym sommarvecka. Sedan åkte jag, Vampyren och Mr.Tequila över till Norge senare på hösten - och där räddade Super-Hilke livet på oss, nästan, då vi var utsparkade, utblottade och utsvultna.
     Nåväl, det är en jävla fin tjej och jag vill utropa ett stort grattis på hennes dag.

Vad tycker jag om att Per Lernström efterträder Peter Jihde som programledare för Idol?
    Min första reaktion var att det kändes piggt. En fräsch injektion i en annars åldrande, nästan döende, produktion som Idol. Det är ingen gammal TV4-profil, eller nån annan mossig programledare, som tar över, utan istället en ny up-comping star. En ung (nåja) och hungrig kille som vill visa att han är att räkna med i många år framöver. Jag tror att Per Lernström blir kanon i rollen.
     Min andra reaktion var...ingen alls, för så jävla upphetsande är det inte. Jag bryr mig på tok för lite om Idol för att höja på ögonbrynen åt någonting som har med programmet att göra.
     Men valet av Per Lernström var bra, även fast jag faktiskt inte är speciellt förtjust i honom som programledare. Han har, hittills, i Ballar av stål och Parlamentet, varit lite för flabbig och lättsam enligt min smak. Inte så rejäl, med andra ord. Men jag tror dock att han kommer att växa till sig med åren och bli ett riktigt stort namn i programledar-Sverige.
     Så, bra TV4!

Har inte nämnt nåt om årets Oscar-gala.
    Oscar är ju ett spektakel som alltid brukar vara långdraget och småtrist - men lik förbannat tänker jag varje år när det är dags att "Det där måste jag se!".
    Känslan inför är härlig, man tänker att det ska bli mysigt att sitta uppe hela natten med kaffe, chips och dipp, läsk och godis, och även fast man inte sett en enda av de nominerade filmerna så är man spänd, nästan lite nervös, över hur det ska gå. Vem ska hålla det bästa tacktalet, vem kommer att vara roligast och vem kommer att gråta mest?
     Och känslan när galan är över alltid densamma; va fan skulle jag se det här för?
     Jag har sett ett par galor i sin helhet, och ett par galor i sin...halvhet, men i år skulle jag jobba dagen efter, så det var inte ens att tänka på.
     Inte för att jag var så där jättesugen i år, men det faktum att Filip & Fredrik skulle kommentera galan för svensk tv gjorde att det hade varit värt det. Men inte ens det fick mig att sitta uppe hela natten.
     Men det blev väl ganska så exakt som de flesta tippat, The King's speech fick pris för Bästa film, Colin Firth för Bästa manliga huvudroll, Natalie Portman för Bästa kvinnliga huvudroll och Christian Bale för Bästa manliga biroll. Och Hämnden vann Bästa utländska film, det var roligt. Synd bara att inte Persbrandt var där, hur häftigt hade inte det varit?
     Och jäklar vilken kritik Filip & Fredrik fick idag av arga tittare som menade att de pratade sönder galan. Vilka nötter! Det är ju det man vill höra, vad Filip & Fredrik har att säga. Och även fast det var lite osmakligt så kan jag inte låta bli att skratta åt Filips kommentar när skådespelare som gått bort under året hyllades: "Det har inte varit något superår för In memoriam".