Jag ska nog lyckas

 

 

Valborg, valborg, in my heart. Men inte i år. Den verkar regna bort, och det är tisdag, jag har jobbat tills nu, och imorgon är en annan dag - en dag då vi har träning klockan tolv.

     Blir med andra ord lugnt, till skillnad från de två senaste åren då vi har befunnit oss uppe i Uppsala på valborg. Crazy days. Nu lazy days. Men det limmar med det här året - det har inte varit så mycket crazy days 2013. Än.

     Fast å andra sidan; en folköl och Fifa med Kaggen och Kocken kan också vara bra mycket härligare än alla crazy days som finns.

Idag var det äntligen dags för a-lagsmatch igen, efter att förra helgens derby blev flyttad då Runevallen inte var spelbar. IFK Eskilstuna stod för motståndet på Tunavallen - och dessvärre blev förlust igen, denna gång med 3-2.

      Vi gör tyvärr en dålig insats igen, inte lika dålig som i premiären, men tillräckligt för att vi aldrig skulle vara riktigt nära poäng. Vi låg under med 3-0 i den andra halvleken, och när IFK fick en man utvisad så kunde vi trycka på lite i slutet och få in två reduceringar genom Degan och Tomas, så riktigt så jämn match som slutresultatet visar var det inte.

       Så nu känns det tungt igen. Det kändes som att vi var på bettet inför matchen, efter två bra träningsveckor på gräs, men väl i matchen så var vi inte tillräckligt heta. Vi brinner inte tillräckligt mycket, och det är oroväckande. Jag har aldrig varit med om att vi känts så här loja tidigare säsonger. Vette fan vad det är, men vi måste i alla fall snabbt hitta tillbaka till vinnarmentaliteten igen.

      Spelmässigt har vi också en del att jobba på, så det är bara att ta nya tag omgående.

 

 

 

 

 

 

Okej, nu har jag haft Håkan Hellströms nya skiva, Det kommer aldrig va över för mig, i min ägo i lite mer än en vecka - och nu känner jag mig redo för en bedömning.

      Med första singeln, titelspåret Det kommer aldrig va över för mig, så tydde det mesta på att vi hade ett nytt mästerverk att vänta. Jag tycker väldigt mycket om den låten, i all sin enkelhet. Men dessvärre blev det inte mycket bättre än så.

      Håkans nya är tyvärr en besvikelse.

      Första lyssningen gjorde jag en sen torsdagskväll med hörlurar, och första intrycket var: "Hmm, okej...intressant." Instinktivt var jag lite missnöjd, men kände ändå det fanns någonting där. Kanske skulle låtarna växa efter några lyssningar - och när jag sedan lyssnade på skivan i stora högtalare dagen därpå lät det genast bättre. Men...det växte aldrig.

      Det börjar ju så bra. Först med Det kommer aldrig va över för mig och sedan Du kan gå din egen väg, där Håkan stammar sig igenom vad som, förmodligen, kommer att vara en av årets bästa låtar, kanske den allra bästa? Introt på När lyktorna tänds lovar också gott, men den växer aldrig ända ut.

       Pistol är synthig och lite halvmörk med en fin melodi, men texten gör den tyvärr lite ointressant.

       Men på följande låten Valborg så glimtar han till igen och levererar en klassisk Håkan Hellström/Björn Olsson-visa som jag kommer att nynna på i många år framöver.

       Sedan följer den låten jag har svårast för, nämligen Livets teater. Det finns egentligen ingenting intressant med den. Det gör det däremot i Fri till slut, som känns som en fortsättning på Du är snart där från 2 steg från paradise. Inte lika bra, dock, men ändå.

       Street hustle tog jag till mitt hjärta på första lyssningen, och den har bara växt sig starkare. Det är framförallt melodin och musiken jag förälskat mig i, en soft boogie-woogie-dänga där Lou Reed och David Bowie möts.

       Det tog så lång tid att bli ung får avsluta skivan, och det blir en halvfin sorti. Inte smäktande och inte heller bombastiskt, men någonstans däremellan.

       En redogörelse då. Ja, borta är primalskirken, samban, de akustiska novellerna, proggrocken och stadiumvältarna. Titelspåret Det kommer aldrig va över för mig är nämligen det ösigaste bidraget på skivan, och då är det ändå en av de mer återhållsamma förstasinglarna som Håkan släppt i sin karriär - resten av låtarna på skivan drar åt det mer lågmälda hållet. Och inte mig emot, han får gärna förnya sig.

       Det som gör mig mest besviken är texterna. Jag känner för det mesta ingenting. Det har aldrig hänt förr.

       Jag läste i en intervju innan skivsläppet att han mer och mer slutat att skiva om egna erfarenheter och istället börjat "hitta på". Redan där hajade jag till och fick onda aningar. När singeln kom tyckte jag att texten var mer enkel och rak än vanligt, men det fungerade fortfarade bra. Dessvärre är texterna på merparten av låtarna inte lika bra. Det känns, och nästan hörs i rösten, att det här inte är på riktigt. Och då har vi jävlar i mig ett problem. Då är det inte relevant längre, inte för mig åtminstone.

       Jag ville så gärna älska den här skivan, försökte nästan tvinga mig till det, för jag kände att det här kommer kanske inte falla alla i smaken, och det är bra, för jag tycker inte alls om att Håkan Hellström nästan har blivit allmänt gods - jag vill ju ha honom för mig själv. Som det där sommarlovet 2000 när jag låg i tv-soffan framför ZTV där Känn ingen sorg för mig Göteborg var Veckans hitvarning och spelades en gång i timmen.

       Men det går inte. Jag älskar hälften av låtarna. Resten är sådär. Det gör det till en bra skiva, absolut, men inte alls den skiva jag hade hoppats på.

       Och kanske är det bra, vad vet jag? Kanske behövde vi det, jag och Håkan? Ett steg bakåt, för att kunna fortsätta framåt mot ännu större alster.

"Tack för idag, för en underbar vanlig dag", som Agneta Fältskog sjöng. Onsdagen var kanoners och solig, och dagen idag blev ju också riktigt bra tillslut. Solig och vårig, som det ska vara nu. Ordningen är återställd.

       Ett säkert vårtecken är ju annars marknaden, som nu drabbat Kungsör. De senaste åren känns det som att den regnat bort, men i år verkar det som att vädret är på bättre humör.

       Ska snart till tivolit och stå för KBK's räkning, och det får väl så gott som avsluta denna dag som varit jävligt härlig. Fast inte alldeles nyss, då jag handlade så in-i-helvete mycket mat att min plånbok fan-i-helvete grät en mindre flod. Men det är ju så det är när man är en working class hero.

        Fast Let's dance ska det ju bli också, och en recension av Håkan Hellströms nya skiva lite senare ikväll. Sedan bingen. Träning imorgon bittit halv tio, inför mini-derbyt mot IFK Eskilstuna på söndag.

 

 

 

Jag har länge varit på jakt på en drinkvagn. Jag tycker att det finns någonting väldigt elegant med en sådan, som en mix av James Bond och Dallas. I mitt huvud hade jag tänkt en vagn i glas, det hade varit det ultimata, men någon sådan har jag inte kommit över - varken i de stora etablerade varuhusen eller på loppisar. Kanske att man skulle springa på nån i en antikaffär, men då hade det nog kostat mer än vad jag är beredd att punga ut.

       Istället hittade jag en i trä, på Roberts auktioner, så jag budade - och vann! Och fan vet om den inte är mer läcker än en glasvagn.

       Nu ska jag bara fylla upp den, sen blir drinkar sommaren lång. So bring me the booze!

 

Nej, det blev inget derby igår, som förväntat. Runevallen var ju inte spelduglig, och att spela matchen någon annanstans var ju inte att tala om då vi hade tappat publik och viktiga intäkter.

      Istället blev det lagfest, hemma hos Blondie Bubble Boy, och det var ju attans trevligt. Blev inte en full uppslutning ifrån laget, men tillräckligt, och jag hade i alla fall lagom rolig kväll.

      Var sprattlande nära att jag hängde med Eskilstuna-ligan ut på krogen, men jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att fixa skjuts hem senare, och jag ville verkligen vakna hemma, så jag blev kvar - vilket jag är väldigt glad för idag.

      Blev istället, eller som planerat, en produktiv dag med idiotstädning av lägenheten, som nästan förfallit på två veckor, och även tvättning av kläder som jag skjutit framför mig under en längre tid. En riktig vårstädning blev det, och det enda som fattades var väl egentligen putsning av fönstrena - men det är lite svårt, eftersom att jag inte får upp dem.

      Inte så fruktansvärt roligt, kanske, men med Håkan Hellströms nya skiva i bakgrunden så var det uthärdligt. Jag har haft den i fyra dagar nu, men tänker inte än berätta vad jag tycker om den. Jag är inte redo än, har inte bestämt mig. Men det kommer, ge mig några dagar till.

      Nu sitter jag hemma på Ladugårdsvägen, och efter hamburgegrillning i aprilsolen är jag nu i full färd att fortsätta på min produktivitet. Ska rensa bland mina 500 VHS-filmer, eftersom några fått för sig att renovera i mitt gamla pöjkrum. Förstår inte varför, det var underbart som det var.

      Därefter blir det en sväng till gymmet med Kocken, innan jag tänker landa i soffan framför Mästarnas mästare med en pizza osandes under min näsa. Det kommer jag att ha förtjänat.

 

Seriepremiär i söndags, borta mot Adolfsberg på Behrn Arena i Örebro - och det kunde ju ha gått bättre.

      Förlust med 3-0, efter en av de sämre insatserna på mycket länge. Det var på många sett obegripligt. Okej att man kan spela dåligt, men vi gjorde såna misstag som jag knappt trodde vi kunde göra. Inte i en seriepremiär, i alla fall.

      Defensivt var det svajigt, vilket var en mycket ovanlig syn, och offensivt hände det inte mycket.

      Dock verkar alla rörande överens om att detta aldrig mer ska få upprepas. Jag hoppades på vinst, trodde kanske mer på ett oavgjort resultat, en snöplig förlust fanns också med i beräkningarna - men inte detta. Inte en sådan förnedring, som jag faktiskt tycker att det var.

      Men va fan, nu är det borta, historia, utagerat - nu tittar vi bara framåt. Hemmaderbyt mot Köping som skulle ha spelats, rekordtidigt, redan nu till helgen verkar inte bli av. Eller kanske. Klart är i alla fall att Runevallen inte väntas bli spelduglig, så det dröjer eventuellt till nästa seriematch.

      Idag spelade i alla fall b-laget träningsmatch borta mot Stora sundby, på gräs, och där blev det en komfortabel seger med 6-2. Efter en match på bänken i söndags var det skönt att få spela 90 minuter, som vänsterback, och det gick väl okej. Mest glädjande var att knät inte låste sig en enda gång, trots den ojämna gräsplanen. Gött!

      Nåt annat som är gött är Blåvitts inledning i Allsvenskan. Serieledare efter tre omgångar, noll förluster, noll insläppta mål och ett förtroendeingivande spel. Det luktar pyttipanna om Blåvitt i år.

De produktiva ekorrarna Filip & Fredrik hann knappt avsluta sin serie Hissen innan de körde igång sitt nya program Nugammalt, som hade premiär igår. Det får man ju bara buga och tacka för.

      Hissen var ett lagom mysigt och intressant program. Inte superdjupt och inte för tramsigt. Jag var lite rädd att det skulle bli långsamt med en timmes prat i en hiss, men så blev det inte faktiskt. Gästerna gjorde ju sitt till hurvida programmen skulle bli bra, och det bästa avsnittet var ju när Christer Sandelin och Tommy Ekman var med. Såklart. Tokigt, roligt och lite smågripande.

      Hissen var en bra serie, men samtidigt inte mer än så.

      Förväntningarna på Nugammalt fanns där, och känslan var att det skulle bli som en blandning mellan 100 höjdare - Sveriges roligaste ögonblick och Boston Tea Party. Och så blev det ju, lite.

      Jag kan inte påstå att jag blev blown away av premiäravsnittet, men det höll en så pass stadig Filip & Fredrik-nivå att jag gillade det. Informativt, javisst, men framförallt roligt. Älskade "go gubbe"-delen av programmet.

      Lite halvljummen start, dock - men jag tror samtidigt att det kommer att växlas upp och bli fantastiskt framöver.

 

Första balkong-gigget. Några grader för kallt, men känslomässigt härligt.