Jag ska nog lyckas

Så var Oasis i rullning igen.
   Den nya turnén har tagit sin början borta i USA, och om ett tag kommer de tillbaka till Europa för en Englands-turné. Kanske att det blir en Europa-sväng efter det - med Sverige som ett möjligt delstopp?
   Det går att konstatera några saker efter turné-premiären. Dels har låtar som Live forever och Acquiesce droppats, medan bland annat Supersonic har gjort comeback i låtlistan - och dels (och detta är det bästa av allt) har Liam gjort sig av med sin misslyckade frisyr, och istället klippt till en ny-gammal variant med kort lugg och längre hår på sidorna.

   Detta glädjer mig - för hur mycket jag än anser att Liam säkert hade någon snygg baktanke med den gamla frisyren så gjorde det ändå ont att titta på den. Nu är han tillbaka - och jag har fortfarande absolut inga invändingar emot att han försöker sig på nya experiment med frisyren igen.

Då



Nu

Det blev en Riddar-kväll igår, som sagt.
     Efter min dömning - där jag hade det angenämna uppdraget att få spendera lite tid med kaxiga snorungar från den alldeles förtjusande staden Västerås - så for vi in till E-tuna.
     Bamboo City blev restaurangen som fick äran att ha oss boys som gäster - och där förtärades fyra bufféer och en wookad offilé. Den sistnämnda rätten var min.

     Efter det begav vi oss till bowlinghallen och rullade några klot. Efter tredje omgången var Vampyren borta från guldstriden, medan Kaggen öppnade starkt med två raka strikes. Bläckfisken och Mr.Tequila blandade och gav inledningsvis, medan jag smög med lite försiktigt.
     I den allra sista omgången var det jämnt i toppen. Kaggen visade prov på svaga nerver och fick en dålig avslutningsrunda, samtidigt som Bläckfisken och Mr.Tequila missade sina chanser att gå om. Den enda som kunde hota Kaggen var jag. Tre kast senare stod moi med armarna i luften och dansade segerdansen. Det är så jag gör det.
    Kvällens roligaste handlade annars om Bläckfisken. När vi kom in i bowlinghallen och skulle boka banan så tittade mannen bakom kassan på oss. Kaggen förklarade att vi ville vara fem stycken på samma bana och började därefter rabbla upp våra sedvanliga bowlingnamn - Morgan, Dennis, Jörgen, Ole och... Plötsligt avbröt mannen bakom kassan. Han tittade på Bläckfisken och frågade: "Hur gammal är du? Har du leg?" Bläckfisken blev förvånad och rädd att våra fejk-namn skulle betyda trubbel, så han svarade: "Jag? Eh...21. Men jag heter Pontus i alla fall." Mannen bakom kassan tittade på leget och sa: "Okej. Det är kul att kolla hur fel man gissar på åldern." Sedan fortsatte han och tittade på oss: "Men ni måste hålla med om att han ser fjunigare ut än er..."
     Ett jättestort skratt.
     Så snabbt kan en människas självförtroende raseras. Själv stod jag nöjd och belåten, samtidigt som jag strök mitt skägg.

Om några dagar kommer jag att återkomma till denna kväll - men av en annan anledning.

This meine neues mobiltelefon. En äkta Z770i.
     I like it. Mer och mer för varje dag.
     Det stod mellan den här och en LG-telefon, samt en Samsung-telefon. LG-telen försvann ganska snabbt ur bilden. Den var tunn och hyfsat snygg designad - men jag gillade inte luckan och knapparna. Dessutom har jag dåliga erfarnheter av LG-telefoner. De hamnar bara i vattnet.
      Samsung-telen var med rätt länge i racet, och faktum är att jag först tänkte välja den. Den var snygg, behändig och hade en bra kamera - men Samsung-telefoner har dessvärre inte det bästa ryktet, och tack vare att den hade en touch-funktion så kände jag att det var ett osäkert kort.
       Därför valde jag i sista sekund att fortsätta köra på trygga gamla Sony Ericsson.

        

Jag handplockade Bläckfisken till att hjälpa mig med expertis-råd kring telefonköpet - men han svarade dessvärre för en blek insats. Först efter att jag köpt telefonen så rådissade han mig och min Z770i - och klargjorde att det var en "gammal" mobil.

        Men jag struntade i honom. Jag var, och är, nöjd. Visst, rent funktionsmässigt är det nog en sämre mobil än min gamla W850i - men det ger jag blanka fan i. Jag gillar luckan på den här, och dess tunnhet - plus att kameran överraskade positivt.

        Bläckfisken har dock rätt i en sak. Nämligen att den nya Walkman-telefonen är snyggare. Det håller jag helt och hållet med om, och faktum är att det var den telefonen jag hade spanat in från början. Eller spanat in, jag såg den på en tv-reklam för ett tag sedan, och blev förtjust. Men så glömde jag bort den - fram tills att Bläckfisken påminde mig.

        Men det gör inget - priset på 5000 laxar var inget som lockade mig.

Ey! Till alla Riddare.
     Kommer ni ihåg när vi var på Spy Bar förra året? Kommer ni ihåg att jag såg endast en kändis - den där killen som spelade musik i SVT-programmet Bingo Royal? B-kändis, konstaterade jag då.

     Well - denna snubbe är idag ingen B-kändis. Vet ni vem det var? Andreas Kleerup.

     Då var han ju inte känd - och när han sedan slog igenom så kopplade jag inte att det var samma kille som spelade musik i Bingo Royal. Men det var det ju.
     Till mitt försvar så hade han en annan frisyr och mindre skägg då.

     Ha...

By the way. Hans uttalande i Aftonbladet förklarar en hel del angående hans insats i programmet.
     Jag hatade honom då för att han var så jävla puckad. Men nu förstår jag varför.

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3187540.ab

I had a dog - and his name was WUNDERBAR!
       Det blev en komfortabel 7-0-seger idag mot Oden. Som resultatet kanske skvallrar en aning så var vi grymt överlägsna och bollen rullades emellanåt riktigt jävla fint.
       Innan matchen pratade Bellman om att de första 20 minuterna var det som skulle avgöra matchen, och kunde vi få in några tidiga mål så skulle vi punktera tillställningen.
       Efter första halvleken så var ställningen 5-0 till oss. Punkterat.
       Vi försökte att fortsätta rulla bollen lika fint i andra, och även om det emellanåt brast lite i koncentrationen så gjorde vi ändå en bra halvlek där också. 7-0 kunde lika gärna ha varit...tjae, 11-0? Utan att överdriva.
        Mig spelade hela matchen som vänsterback - och det kändes stundtals jävligt bra. Fick bryta lite, fick komma upp längs kanten, och fick slå några fina passningar. Fortfarande går det ett snäpp för långsamt i min bolltransportering - men i det stora hela är jag nöjd med min insats.

        Hade det inte varit för Lingen så hade jag dessutom med all sannolikhet blivit målskytt. Fick ett bra läge i straffområdet, men då kom den dåren springandes och tvingade mig att passa honom - och eftersom jag alltid gör som Lingen säger så löd jag honom.
        ...och så har han mage att missa bollen. Jävla skit.
        Kan ha varit min enda chans i livet att göra mål på match.

Målskyttar: Bergdahl 2, El Decko 2, Pakanen Sr. 1, Lingen 1, Steve 1

Aaaaah - gat däm it!!!
     Känner mig helt orkeslös. Jag fattar inte varför - det är fint väder ute, helg och...allt. Skumt.

     Idag kirrade jag i alla fall en nu mobiltelefon, and I will show it to you later. Jag blev hyfsat nöjd. Sedan åkte jag och Kaggen ner till Ekudden för att kolla lite på beach volleyboll-turneringen. Mycket folk och härligt varmt, det är inte man inte bortskämd med i Kungsör.
     Senare ikväll blir det till att ta sig ner dit igen- eftersom att Kungsörs årliga "öltält" utspelar sig denna helg. Får hoppas på lika mycket folk då. Detta är första gången på tre år som vi fotbollsgrabbar kan gå på öltlältet, då vi tidigare år haft match dagen efter - vilket gör att jag ser fram emot det jävligt mycket.

Hmm...nu ringde Vampyren. Riddar-samling hemma hos Kaggen. Nu!
     Under tiden som jag har skrivit det här har min orkeslösa inställning försvunnit - och plötsligt är jag laddad till tusen. Fantastisk.

Ibland behövs det så jävla lite för att göra en rikigt, rikigt glad. Som till exempel att få reda på att man slutar en och en halv timme tidigare än beräknat på jobbet.
     Nu kan jag i lugn och ro åka in till Eskilstuna och köpa mig en ny mobiltelefon, då min nuvarande gamla kära W850i pånytt har gett upp. Mig kan höra er prata - men mig kan inte svara tillbaka. Det som händer då är att det enda jag hör är: "Hallå? Hallå? Haalååå? Va fan..."
     Men snart ska detta vara åtgärdat. Snart är jag tillbaka i den mobila världen igen.

Damernas stavhopp-final blev tillslut en lite mini-klassiker, men det skulle dröja tills det allra sista hoppet. Isinbayeva visade en måttlig glädje när guldet hade säkrats - och där och då visade hon vad som verkligen driver henne. Rekorden.
      Jag trodde faktiskt inte att hon skulle greja det. Nog för att hon är en makalös idrottare - men det är sällan som man sätter ett världsrekord i det allra sista hoppet. Det är för bra för att hända. Men hon gjorde det. Jag kan inte ens föreställa mig det - men den känslan, när 91 000 människor sitter på en arena och tittar bara på dig, och sedan få sätta ett världsrekord. Ja...den känslan. Mäktigt.

Men mitt i detta fantastiska idrottsögonblick så omringas jag av svarta demoner. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte låta bli att misstänka.
      Det finns så många människor som förstört det fina i idrott. Det rena och lyckliga. Jag pratar om De dopade. Tack vare deras osmakliga beteende så går det numera inte undvika misstankarna mot de allra bästa.
      Det finns två idrottare som jag verkligen inte vill ska vara dopade. Den ena är Yelena Isinbayeva - den andre är Michael Phelps. Låt inte vår beundran vara förgäves. Snälla låt det vara så att ni är fantastiska idrottare. Snälla låt det vara ett bevis på att träning, vilja, och talang kan ta dig till oanade höjder. Snälla låt det vara så.
       Men jag tror på det goda. Jag tror att det går att krossa drömgränser om man vill och vågar.

Det blev en poäng mot Franke. 1-1 efter mål av El Decko. En pinne känns fantastiskt med tanke på förutsättningarna.
     Vi åkte till Västerås med elva spelare, varav en av dessa inte hade spelat fotboll på ett par månader. Det var inte meningen från början, men tack vare att vissa spelare inte hade lust eller bara inte hörde av sig så stod vi där utan fullt manskap. Några juniorer gick inte heller att kalla in eftersom att även de hade match.
      Som tur var så ställde en av killarna som spelade A-lagsmatch igår upp, plus den här killen som inte spelat fotboll på väldigt länge. Heder till er.
      Men att få den nyheten, att vissa spelare inte tänkte dyka upp, gjorde mig så fruktansvärt besviken. Jag visste inte att det var valfritt att spela i b-laget - men tydligen är det så? Att sedan inte höra av sig, eller liknande - det är på en sådan pojklags-nivå att jag bara vill spy. Fy fan vad pinsamt. Tänk om fler skulle tänka så? Det skulle bli många fina walk-over-förluster att rapportera om.
      Men lika besviken jag var inför matchen - lika stolt var jag efter matchen, eftersom det var elva killar som slet för varandra i ösregnet för att undvika en förlust mot ett bottenlag. Med lite extra oflyt hade vi kunnat fått spela andra halvlek med en man mindre, då en av våra kolliderade med en Franke-spelare strax innan halvtidspausen.
      För en kort stund önskade jag att någon av oss skulle bli skadade, och att vi skulle förlora med tvåsiffrigt. Det hade varit en fin hälsning hem till alla de som inte orkade åka iväg och spela fotboll en söndagkväll i augusti. Men sedan tänkte jag att det hade inte varit schysst mot varken föreningen eller de spelare som krigade i ösregnet.
      Jag tycker synd om b-lagstränarna, som trots all skit ändå ställer upp och försöker göra något bra av det hela. Heder till er också.
       Så här besviken på fotbollen har jag inte varit sedan vi förlorade mot Köping förra året med 6-1. Man tappar sugen totalt och egentligen kan man fråga sig om det finns någon mening längre?
       Efter en sådan här grej så tvivlar jag starkt på det.

Var och dömde i Valskog nyss. KBK's P93-lag hade någon turnering, och jag fick äran att döma en match mellan Irsta och Täby. Irsta vann med 4-0 - och jag förlorade en timme av mitt liv.
     Här hemma är huset återigen fullt av släkt. Att fylla 65 år är tydligen en "big deal". Jag vet inte om jag tycker att det är så speciellt.

Annars väntar en ny match ikväll för moi. Med b-laget. Bortamöte med Franke i Västerås kl 19.00. På en söndag? Ja...
     Förhoppningsvis får vi ett bra lag, eftersom ett par spelare från A-laget är avstängda inför nästa omgång. Det är i alla fall tanken - och om vi inte får ett bra lag så är det verkligen sorgligt.

Fel av mig. Damfotbollen var inte ikväll - den har redan spelats.
     Kul, fick man se matchen i highlights. Men det blev förlust, 0-2, som väntat, om än efter vad som tycks ha varit en bra match ifrån Sverige. Jag vet inte. Det enda jag vet är att tyskorna fick in 1-0 i första förlängningskvarten, och 2-0 strax innan slutet.
      Surt - så nära har väl Sverige aldrig varit att slå Tyskland.

Däremot såg jag även highlights ifrån handbollsmatchen mellan Sverige och Tyskland - och det verkar ha varit en riktig rysare. Sverige vann knappt, 27-26, och det var spännande ända in på sista sekunden. Synd att man missade det.

Okej Lingen, du ville ha lite OS. Här har du OS.

Om man som mig har problem att gå och lägga sig på kvällen/natten så har den här sommaren varit fantastisk. Först var det fotbolls-EM, där varje match som visades på TV4+ senare även visades på TV4 på natten - och nu är det alltså OS, som tycks vara igång dygnet runt.
     Det är perfekt, man sitter där oförmögen att kunna hålla ögonlocken stängda, och då är det bara att slå på teven så har man OS i mängder.
     Jag har aldrig varit mycket för cykling, och det beror inte på alla dopingskandaler eller annat. Jag har bara inte fattat tycke för sporten. Trots två OS-silver så bryr jag mig lika lite om sporten, men självklart gläds över att det är två svenska medaljer - och, självklart gläds jag med de två cyklisterna. Jag har en känsla av att det har gått åt en aning mjölksyra under årens lopp - och att då få en OS-medalj som belöning känns minst sagt rätt.

      Ara Abrahamians insats har jag redan kommenterat, och jag står fast vid det. Det var iskallt gjort. Han blev verkligen oxtokig, och även om det handlar om en OS-finalbiljett så blir man inte sådär ursinning utan anledning. När sedan Pelle Svensson tog bort munkaveln och menade att mutor och fusk förekommit sedan länge så blev medlidandet än större. Även TV4 avslöjade att någon var kusin med ringdomaren gällande den där matchen, och ja...det stinker verkligen. Men det tycks vara lättare sagt än gjort att få bort skiten ur sporten. Lasse Anrell vill ge Bragdguldet till Ara, och tjae - om inget annat händer så varför inte?
      Håkan Dahlby? Vem? Men har var rätt skön person.
      Handbollsdamerna har jag bara läst om, men Tysklands-segern verkar ju vara imponerade. Annars hoppas jag mer på en annan Tysklands-seger ikväll, då fotbollsdamerna möter öl-damerna i kvartsfinal. Det är ju inte alls troligt att Sverige vinner (de har ju varit kassa hittills), men va fan - man måste ju hoppas.
      Simningen trodde jag mer på - men där har jag inte lyckas bli intressad ännu. Det enda som kittlar lite är om Michael Phelps tar de där åtta gulden som han siktar på.
      Men tennisen! Vilken match de bjöd på, Thomas Johansson och Simon Aspelin, och finalen känns jävligt kul på förhand. Där har vi en till medalj att vänta, även om det lär bli silver. Tennis är verkligen kul om det är en bra match och om det är någon/några man känner igen.
      Så har vi friidrotten. Klüft räknar jag inte med alls, fan vet om det ens blir final. Jag räknar väl egentligen inte med Kallur heller, men i det fallet så är jag i alla fall intresserad och jag hoppas verkligen att det ska gå bra för henne. Jag vet inte varför, men det känns som att hon förtjänar det. Hon ä' la' för go', ändå. Stefan Holm vet man ju som vanligt inte var man har, det kan både bli flipp eller flopp. Som alltid. Men jag hoppas på flipp...eller hopp. Ha...
      Men jag har en outsider som det inte har pratats så mycket om. Anna Lindberg, någon? Hon är i alla fall snygg...

Här kommer en till bild som kan placeras under kategorin: Naaaaaaaww
      Fröken Helen Kauppi körde ett första april-skämt med oss där hon påstod att tandläkaren ville ha uppgifter om våra tänder och hur stort vi kunde gapa.
      Alla köpte det utan protest eller misstanke - vi var ju ändå bara 7-8 år...

Det här är gulligt. Min lekis-klass från 92/93.
     Då trodde man ju att de här människorna skulle vara i ens liv för evigt - but little did I know. Det blev i alla fall fyra år med den här klassen, fast vissa av människorna blev det ännu längre med.
     Låt oss titta närmare på vad de här små trollen gör idag. 

Johanna Andersson: "Hon följde nästan med mig genom hela skolsvängen. Vi skjildes åt efter högstadiet, och henne pratade jag också sparsamt med under 10 år. Bor kvar, tror jag."

Jimmy Collin: "Världens mest otursförföljda människa i lekis och lågstadiet. Jag är ganska säker på att han grät varje dag. Väldigt ängslig på lågstadiet, innan han senare tuffade till sig rejält åt andra hållet. Bor kvar."

Jonatan Björklund: "Som ni ser på bilden så var det en väldigt skötsam liten pojke. Det här var enda tillfället som jag använde mina gula jeans, och om inte klumpedunsarna nedaför skulle vara i vägen så skulle ni se mina coola hundtofflor. Notera även min Göran Arver-tröja. Pappa hade en likadan, och den skulle jag ha på mig när vi senare i livet skulle jobba tillsammans som bilförsäljare. Så blir det nog inte."

Ann-Sofie Wirenborg: "Hästtjejen. Henne var jag tillsammans med - längre än vad jag visste om. Jag trodde att jag hade gjort slut med henne i lågstadiet, men tre år senare - då klassen hade splittrats och vi gick i femman - så fick jag reda på att vi fortfarande var tillsammans. Vid det tillfället var jag ihop med en annan tjej, och jag blev jätterädd att jag nu hade varit "otrogen". Vet icke vad hon gör idag.

Sandra Lehtikangas: "Väldigt blyg tjej. Sa inte mer än nödvändigt. Tuffade till sig en aning på gymnasiet, men vi gick dock inte i samma klass, och jag tror att hon bor kvar i Kungsör.

Robin Pettersson: "Min bästa kompis då. Vilka underbara minnen jag har med honom, det var verkligen en jättesnäll kille. Sedan kom tonåren, och då försvann allt det vi hade gemensamt. Relationen repade sig aldrig och idag hejar vi bara på varandra. Har nu flickvän och bonusbarn i Kungsör."

Cecilia Landström: "Tjejen som alla killar var kär i. Fick ingen jättebra kontakt med henne under de här 4 åren. Idag träffar jag henne genom gemensamma bekanta, men något chit-chat brukar det aldrig bli. Bor i Örebro."

Liggandes från vänster:
Dennis Åslund: "Väldigt rolig med sitt speciella sätt. Man visste aldrig vart man hade honom, han var som en kameleont. Tappade kontakten efter grundskolan. Idag är han ganska nybliven pappa och bor i Köping."

Rikard Berglund: "Även det en genomsnäll kille. Rikigt go var han. Hamnade väl lite snett senare i högstadiet, och jag vet inte riktigt hur det är med honom idag. Ser honom ofta på byn."

Ej med på bild:
Christian Cole: "Kom som "den nyinflyttade killen" efter halva lekis-tiden. Alltid glad. Umgick ganska mycket med honom en tid på lågstadiet, men sedan splttrades klassen, och även han och jag. Har varit runt lite varstans i världen, känns det som, men jag tror att han är i Kungsör nu. Har sett honom ganska ofta nuförtiden, i alla fall.

Jag hittade ett kuvert från mellanstadiet. I det låg en liten lapp ifrån varje klasskamrat. Grejen var den att vi skulle skriva ett omdöme om varje person i klassen, och sedan skulle man få de samlade omdömena i ett kuvert innan vi gick på julledighet.
      De kommentarerna jag fick var mest var "rolig", "snäll" och "bra på fotboll". Men så kom en kommentar ifrån Kent Granroth som skiljde sig ur mängden. Det stod: "Bra på att sjunga och härma artister."
      Det var både rolig och lite gulligt.

Annars skrev vi dagbok om den första tiden på mellanstadiet. I mitt första inlägg skrev jag bland annat så här: "Alla tycker att jag är roligast i klassen. Andreas är lite avundsjuk så när han försöker vara rolig så blir det mest fjantigt."
       Redan då. Redan då...

Slutligen hittade jag ett papper där vi skulle få skriva om våra förebilder i livet. Jag hade valt mina föräldrar och Tomas Brolin.
      På frågan varför de var mina förebilder så skrev jag på en rad: "De röker inte, snusar inte och knarkar inte."
      Det är faktiskt en jävligt bra motivering till varför man är en bra förebild.

Okej, jag tänkte först inte göra det här. Men - grattis pappa!!!
     Njut av den långa ledighet som snart träder i kraft...

En pensionär.

Jag vet inte om ni minns den här serien, eller om ni ens vet vilken det är - men det var verkligen en riktigt jävla bra serie...när jag var liten.
      Serien hette Falcon crest - och om Dallas var lördagsunderhållningen hos familjen Björklund så var detta fredagsunderhållningen. Varje fredag, klockan åtta, SVT 1.
      På den tiden, tidigt 90-tal, kändes det som en liten battle mellan Dallas och Falcon crest - och även om jag höll Dallas främst så var det fortfarande en bra serie.

      Min favorit var den råtuffa Lance - spelad av Lorenzo Lamas. Bara det är ju anmärkningsvärt.

Vi är ju bara i början av augusti - men jag kan inte hjälpa att känna att sommaren är slut nu. Det är någonting med det att folk går tillbaka till jobbet igen efter semestern. Slut på det roliga, liksom. Bara ett halvår kvar tills julledigheten. Det är sorgligt.
      Visst, man kan säga att sommaren är kvar i en månad till - men det fungerar inte när man inte har någon att dela den med. Alla har börjat jobba igen, medan jag befinner mig på obestämd semester. Det är bara jag och lillbrorsan - och han ska ju vara med sin "flickvän" hela tiden. Loser...he he. He. Ehe...
      I'm lonely.

Ge mig arsenik. För byn är full av tristess och melankoli.

     Ta mig till glädje. Ta mig till dans. Ge mig något som tar mig någonstans. Mister visa mig den maximala hastigheten - vart du vill, så fort du kan. Ja, vart du vill, så fort du kan.
     Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care.