Jag ska nog lyckas

Vilken somrig dag, helt underbar. Och - sista arbetsdagen för veckan, och - slutjobbat redan klockan 12.
     Blev en sväng in till Tuna Park, då Kaggen kände sig tvungen att inhandla sommarkläder. Jag hade inte tänkt handla någonting, men det är klart som korvspad att jag kommer att handla när jag går i affärer. Så; jag handlade mer än Kaggen, men för mindre pengar. That's how I roll.
     Annars har det varit lite tivoli i magen idag. Lite oroligt, sådär. Som att det skulle kunna komma ur båda ändarna samtidigt. Men, det kom aldrig någon explosion. Det bara bubblade. Så jag använde mig av Mors tips och kastade i mig en näve svartpepparkorn som jag sköljde ner - och, ja må han leva, det fungerade! Bubblet försvann inom 10 minuter.

Nu är det helg och imorgon är det Valborg. Vad då göra? Jo, åka till Uppsala och Studenten.
      Det blir jag, Kaggen och Påven och en liten kort mini-roadtrip. Vi har pratat om det ända sedan han flyttade upp dit, och det har aldrig passat in. Antingen så har vi haft match med fotbollen eller så har Studenten haft mycket att göra i plugget. Men nu passar det, så det ska bli jävligt skoj.
      Och Valborg i Uppsala brukar ju vara en happening med mycket folk och mycket hålligång, så är bara vädret på våran sida så kan det ju bli legendary.

Den här dagen gick väl egentligen bara ut på en sak. Telefonsamtalet från ortopeden.
     Förmiddagen var lugn, men efter lunch började jag räkna ner minuterna till kl 15.40. Runt klockan tre började jag bli grymt nervös, och tio minuter före utsatt till burrade det till i fickan. Jag svarade, och på några sekunder slets jag mellan hopp och förtvivlan utan att ha fått något svar.
     Domen löd: avslitet korsband, skada på menisken och lite knas med brosket på utsidan av knäet. Med andra ord: totalt jävla mörker.
      Efter samtalet blev jag smått apatisk, lite nollställd. Jag gick och funderade ute på gården, och tillslut fann jag mig och märkte att jag hade gått långt ut i skogen. Vilse i mina egna tankar.
      Jag är inte dum, men kanske lite naiv. Jag var förberedd på detta besked, men in i det sista gick jag och hoppades på ett mirakel. Typ: "Ja vi ser att det är nåt vajsing med ditt knä, men rehaba en månad till så ska du nog kunna köra". Det kanske är löjligt, men jag är så pass löjlig att jag tror på sånt. Det måste jag göra.
      Jag frågade om rekomendation, och det var att operera. Han lät lite sugen på att vänta till hösten, men jag sa direkt att jag ville göra det så fort som möjligt. De ska försöka skynda på det så mycket det bara går, men troligtvis blir det operation i slutet av juni. Eller, tidigast i slutet av juni, rättare sagt, för i juli opererar de ingenting. Jag hoppas verkligen det blir så. Jag ska nämligen vara tillbaka innan höstsäsongen är över.
      Återigen, jag är inte dum, men måhända naiv. Jag vet att det kommer att bli svårt, kanske omöjligt, men jag ska allt det bara går, träna som en dåre, svettas blod för att klara det. Om knäet tillåter det, vill säga. Jag är ju inte så korkad att jag tänker riskera nåt bara för att komma tillbaka så snabbt som möjligt - men jag ska göra ett superärligt försök att vara tillbaka i spel innan säsongen är över. Inte för att bevisa någonting, utan för att jag verkligen vill det.
      Allt hänger väl egentligen på två faktorer; när jag får operera och hur knäet reagerar på rehabiliteringen efteråt. Med lite tur blir jag opererad innan sommaruppehållet, och förhoppningsvis har jag en jävla vilja och ett läkkött som inte är av denna värld.

Det var mörkret - men idag på träningen kom ljuset, eller en liten gnista. Jag fick nämligen frågan om jag ville ingå i ledarstabet under min skadefrånvaro, och då handlar det väl främst om U-laget. Sheriffen ska ju inte ha hand om laget i år, så någon måste ju vara med där och hjälpa till.
       Jag blev ganska ställd av detta, det var inget jag hade förväntat mig, och jag kanske svarade lite svävande. Men nu känns det självklart, det är klart jag ska vara med. Inte för att jag har några tränarambitioner, men för att detta är ett delikat tillfälle att vara med och hjälpa till så mycket som möjligt i klubben jag älskar utan att spela.
       Jag hoppas bara det tas på rätt sätt, jag tänker ju självklart inte ta mig vatten över huvudet - men jag kommer samtidigt att vara superseriös. Detta är en hedersam uppgift som jag inte tänker göra med vänsterhanden.
       Det känns spännande, och ett fint plåster på såret.

Bedrövelses bedrövelse. Det blev torsk med 1-0 borta mot Sala i premiären. Så satans osoft!
     Vi började väldigt bra, första 20 minuterna, sedan tappade vi och bjöd in Sala till att ta över. Tre minuter före halvtid kom så deras förbannade mål.
      Efter rannsakning i halvtid kom vi ut och la i en högre växel, och det är väl rättvist att säga att det var spel mot ett mål i den andra halvleken - utan att vi för den skullen skapade tokmånga målchanser. Men ett par tre stycken riktigt bra hade vi ändå, och 1-1 hade nog varit ett rättvist resultat.
      Men, fan i helvete, vi lyckades inte göra mål, det gjorde Sala, och därför vann de. Så värdelöst. Det var väl den där dåliga perioden i den första halvleken som förstörde det, det kändes onödigt att bjuda in Sala till det.
      Nåååååväl, det var premiären det. Många matcher kvar att spela och Sala ska väl vara ett av de bättre lagen i serien. Nu måste vi fokusera på fortsättningen.
      Men herrejävlar vad bra Mackan var! Världsklass, faktiskt. Nästan. Vilka brytningar! Vilkas crossbollar! Vilka glidtacklingar! Vilket lugn! Fan vad sugen man blev att spela när man såg honom göra "Hysénare" där ute på planen.
      Och herrejävlar vad tungt det kändes inför matchen. Att inte få vara med. Att vara där i omklädningsrummet, så nära men ändå så långt borta. Usch, usch, usch, det var faktiskt jobbigt på riktigt.
      Men imorgon har jag telefontid med ortopeden för att få reda på vad magnetröntgen visade. Förhoppningsvis, förhoppningsvis, förhoppningsvis så kanske, kanske, kanske det kan bli ett positivt besked. Eventuellt.

Idag är dagen man längtar till hela januari, februari, mars och april. Idag är dagen man ser framför sig när det är som jävligast på försäsongsträningen. Idag är det seriepremiär.
      Januari brukar vara ganska lugn. Februari är tung, men går fort. Sedan kryper tiden fram till seriepremiären. Förväntningar byggs upp, spänningen kryper sig på och man vill bara ut på planen. Helst på hemmaplanen då, men i stort sett bara ut. På den gröna mattan, i den nya tröjan, kanske med det "nya" laget, kanske i den nya serien och bara spela. Det är så härligt.
      Som jag vrider mig i inre plågor över att missa denna händelse. Jag missade förra årets premiär då jag var tillfälligt bosatt i Australien, och nu missar jag årets premiär på grund av skada. Vem vet, jag kanske inte hade spelat ändå, men oddsen hade i alla fall varit bättre. Kanske kommer jag inte kunna spela alls i år, vem vet? Herregud, ett helt jävla år utan att ha spelat en enda match...det är ju för jävla sorgligt.
      Men så är det, och jag tänker vara med i premiären så mycket jag bara kan. Förvisso från läktaren men runtomkring och överallt.
      Känslan inför premiären är blandad. Vi har ett lag såväl på pappret som på planen som kan vinna division 4, men då måste alla verkligen vilja det. Min största rädsla är att inställningen skulle svikta, det skulle bara vara för jävligt. Men det tror jag inte, jag tror vi är fast bestämda att vi ska klara det här. Med den skicklighet vi besitter, med lite tur, tillsammans och med en jävla vilja.
      Fy fan alltså...nu kör vi.

Igår var det året 1992 som behandlades i Nittileaks, "det experimentella året", och som vanligt var det en härlig nostalgitripp. ZTV blossade upp som en punkig uppstickare, Birgit Friggebod försökte sjunga allsång med We shall overcome i Rinkeby, ståupp-komikerna började härja i vårt land och Sverige anordnade fotbolls-EM.
     Peter Wahlbeck var en suverän gäst, Plura gjorde en fin tolkning av Mauro Scoccos Till dom ensamma tillsammans med Familjen och E-type levererade klassiska låtar från 1992. Ett bra program.
     Men klippningen var återigen underkänd. Fan vad irriterande det är! Det är under Filip & Fredriks värdighet att synas i ett sånt dåligt klippt program, och det är heller inget man är van vid. Det drar ner helheten, men samtidigt är allt det andra så bra att det inte gör så mycket. Men ändå.
     1992 började jag på lekis. På Lyan, det där klassiska röda huset bakom kullen ett fotbollsskott ifrån mitt hus, som till min stora sorg blev privatägt för nåt år sedan. Men vilken härlig tid det var, minns jag. KåGe och jag bodde förvisso redan grannar då sedan nåt år tillbaka, men det var väl nånstans startskottet gick för vår vänskap på riktigt. Det var också där jag träffade Robin Pettersson, som kom att bli min bästa kompis de närmaste åren framöver, och det var där jag träffade Jocke Palm som kom att bli en riktigt god vän med tiden han också. Och jag minns Rikard, båda Jimmy, Caroline, Magdalena, Sandra, Cecilia, Ann-Sofie, Lina, Malin, Johanna, Dennis, Linda, Bibbi och Helene.
     Sedan minns jag också Christian. 1992 var nog det året då jag först lade märke till att vissa människor är svarta och vissa vita. Christian började lite senare än oss andra, och en dag fick vi reda på att det skulle börja en ny kille i klassen. Christian var självklart försenad på sin första dag hos oss, och mitt i samlingen på morgonen stod han plötsligt där. Jag ska inte säga att det gick ett sus, men nog blev jag lite fundersam när jag såg en kille med brun hudfärg stå där. Jag var ju för fan bara 6 år.
     Nåväl, jag minns inte, men säkert efter nån timme så var nog funderingarna borta. Då var det liksom inget konstigt längre. Christian var som oss, varken mer eller mindre.
     1992 var också den sommaren vi åkte till Bibione i Italien. Det är nog den första semestern jag minns tydligt. Jag minns balkongen, jag minns stranden, jag minns att jag och Lillebror lekte den egenpåhittade leken Cermonimästarna. Det var ett bra år det, 1992, vill jag minnas.

Och äntligen åkte Rodney ut ur Big brother. Visst kunde han vara underhållande att titta på, och visst hände det grejer runtomkring honom (på gott och ont) - men herregud vad svårt jag hade för karln. Han kanske spelade en roll där inne, vad vet jag, men den personen jag såg i rutan störde jag mig nåt fruktansvärt på.
     Det finns mindre färgstarka personer som gott och väl kunde ha åkt ut, som Sara eller Madeleine, men Rodney var den jag hade svårast för. Jag gillar till och med Katerina mer. Visst får hon omotiverade och pinsamt hemska utbrott titt som tätt, men jag kan samtidigt inte låta bli att älska när hon skriker "FAR DU ÅT HELVETE!!!" när Martin påpekar att "det är hennes eget fel att hon blir nominerad hela tiden".
     "Far du åt helvete", vilket underbart uttryck.

Kommentar:
Men den gångna helgen i åtanke så mindes jag tillbaka. Känslan nu var densamma, fast med lite andra människor - men ingenting går upp mot hur det var då. Den här bilden säger kanske ingenting för den ovetande, men för mig säger den så mycket. Den tar mig tillbaka till känslor, tillfällen och situationer som bara rådde då. Det var sommar, det var 2006, det var en annan tid.
      Den här helgen fick mig att minnas och sakna, men den fick mig också att tro på att det gamla fortfarande finns kvar - i en ny skepnad, en lite annorlunda form med på många sätt densamma.

40  A day in the life - (The Beatles)




39  Songbird - (Oasis)




38  Leaving New York - (R.E.M)




37  Känn ingen sorg för mig Göteborg - (Håkan Hellström)




36  Sol, vind och vatten - (Ted Gärdestad)




35  Gitarrer & bas, trummor & hat - (Hästpojken)




34  It's my own cheating heart that makes me cry - (Glasvegas)




33  Lyla - (Oasis)




32  Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig - (Håkan Hellström)




31  A little's enough - (Angels and airwaves)

Kära nån vilken underbar påskhelg det blev! Bättre än jag trodde och vågade hoppas på. Det har varit soligt och varmt i dagarna fyra, folk har gått i shorts och t-shirt, och en del rackare har till och med badat. Det har varit som pre-sommar - i april! På det sättet har påsken också varit lite märklig. Fast - å ena sidan inträffade påsken ovanligt sent det här året, å andra sidan har det varit ovanligt varmt för att vara april.
     Men jag klagar inte, I love it. Det har varit ljumma kvällar och nätter i Eskilstuna, grillning med såväl familj som vänner, sommarsol uppe i Västanhed både på påskafton och idag, samt öl och gitarr-mys på en filt nere vid hamnen. Ja, vilken jävla fin ledighet.
     Nu väntar en ny arbetsvecka igen, och trots att denna fina helg har påmint mig om hur mycket jag älskar att vara ledig så ska det bli helt okej att gå och jobba igen.

Idag blev det som sagt en sväng till Västanhed igen, följt av en sväng ner till sista fotbollsträningen innan seriepremiären. Men det viktigaste med idag - Blåvitt plockade första trepoängaren! Så jävla skönt! Nu är vi igång, nu kör vi, mot SM-guld!

Jag hade en mycket bra påskafton, kan jag meddela. Vi började hemma hos KåGe, där det grillades lite korv och lyssnades på musik. Sedan kom Studenten och hans syster Sofia och hans flickvän Carro, och ännu en stund senare anslöt även Lillebror och hans Ida.
     Vi satt några timmar där och tjötade, och frågan var om vi skulle fortsätta sitta där, dra vidare eller dra in till Harrys. Det var lite veligt, lite splittrat, men tillslut åkte merparten av oss in till Harrys. Det var bara Studenten och Carro som tackade för sig.
     Harrys var fullsatt och bra, och även fast det bara blev en och en halv timme så kändes det länge och alldeles lagom. Bra ös, bra folk, bra band, bra stämning. Egentligen inte mycket, med egentligen rätt så perfekt.
     Och - än en gång levererade jag på en bra nivå. Jag har tjatat om det länge nu känner jag, och nu är det färdigpratat. Jag kan det där nu med att know my limit. Äntligen! Studenten var lite tveksam när jag berättade om det för honom, han har ju varit med förr och vet hur det kan vara - men faktum är att när jag kom till Harrys så sa Juha att gårdagens stora snackis efter Hoffmaestro var "hur lugn Jone hade varit". Han frågade till och med om det var nåt som hade hänt, och det har det ju inte, mer än att jag beslutade för några veckor sedan att inte vara "fullast på festen" längre.
      Men herregud vad jag tjatar, nu droppar jag det här samtalsämnet. Det är så det är nu, punkt.

Wooooohoo, I'm back. Det var lite körigt igår, långfredagen gick som i ett.
      Först träning på förmiddagen, sedan kalas i Västerås för Brorsdotter Freja, och slutligen en kväll i E-tuna på Lokomotivet där Hoffmaestro spelade.
      Jag hade sett fram emot kvällen och trodde det skulle bli en kanonkväll, men tyvärr blidde det inte så. En dum kommentar förstörde väl lite av min kväll, sedan hade jag nån timme där jag helst av allt ville ligga i sängen. Utöver det var det väl ändå helt okej, men långt ifrån så bra jag hoppats på.
      Via förpärla hemma hos Mackan på söder så tog vi oss till Lokomotivet, som var en ny bekantskap för mig, och jag gillade stället. Inte för litet och inte för stort. Alldeles lagom. Men 60 spänn för en öl är inte okej.
      Jag är väl inte direkt ett fan av Hoffmaestro, men de levererade väl som de skulle antar jag, det var bra fart i alla fall.
      Det jag är mest nöjd med från kvällen är annars att jag ännu en gång höll mig på rätt sida av gränsen. Nu har det varit så många gånger på raken att det inte är en slump längre. Det är ett medvetet val, och - håll i er nu - JAG VET NÄR DET ÄR DAGS ATT SLUTA. Hörde ni det, jag kan tygla mig. Är det inte underbart?
      Okej, igår var jag kanske på gränsen till tråkig, men det hade sina anledningar. Dumma kommentarer och plötsliga trötthetsattacker är inget man kan styra över.

Nåväl, igår kändes det som att det skulle bli en lugn dag idag. Men Lillebror, KåGe och Studenten har fått mig på andra tankar, verkar det som det. Vi får se.
      Men först tar jag en sväng upp till Västanhed. Årets försa besök, och det kan mycket väl bli årets första dopp också.

50  Fake plastic trees - (Radiohead)




49  Dancing in the dark - (Bruce Springsteen)




48  Hallucinations - (Angels and airwaves)




47  Visa vid vindens ängar - (Håkan Hellström)




46  Forever young - (Alphaville)




45  The Passover - (The Soundtrack of our lives)




44  Hungry heart - (Bruce Springsteen)




43  Prinsessan av Peking - (Markus Krunegård)




42  Sloop John B - (The Beach boys)




41  They don't know - (Kirsty Maccoll)

Jag kan tycka om när det är lugnt - men ibland kan det bli för lugnt. Som idag. Idag var det för lugnt, och då går tiden pensionärsbilkörningsakta. Speciellt när man har stängning, och allra helst när stängningen blir senarelagd en halvtimme.
     Men skit i det nu!
     Det har ändock varit en solig och varm dag, och mycket mysig emellanåt. Påsklunch på jobbet (med påskmust!) är definivit inte fel.
     Och nu, nu är det långledigt. Fyra dagar för att vara exakt. WUNDERBAR!!!

Imorgon blir det en sväng in till Västerås för att gratta min brorsdotter Freja som fyllt 2 år, och efter det väntar en kväll i festligheternas tecken. Biljetter till Hoffmaestro på Lokomotivet i Eskilstuna är införskaffade, och tillsammans med några andra sköningar ska jag dit och ha en bra kväll.
     Vad som händer därefter har jag ingen susning om, och just nu kräver jag ingenting mer.
     Nu väntar en, på lukten, ljuvlig påskmiddag.

Tidig dag, lugn dag, kort dag. Varm dag.
     Blev en sväng in till E-tuna efter jobbet. Var väl lite på halvjakt efter en parkas-liknande jacka, gärna en mörkblå. Blev en jacka, ingen mörkblå dock och inte direkt parkas, men jag är nöjd ändå.
     Köpte den på Carlings, och egentligen skulle jag bara in och kika en snabbis för parkeringsbiljetten höll på att gå över tiden. Det var ju en liten chansning, för jag vet ju hur det blir när man går in på Carlings. Efter 1½ sekund kommer man ha en snärtig ung försäljare i ansiktet som sedan blir som en ryggsäck under tiden man är i affären. Och mycket riktigt, direkt när jag klev in fick jag två sugproppar till tjejer på mig. 1000 frågor kastades på mig under loppet av en minut, och efter att jag förklarat att jag "egentligen inte skulle ha någonting men var lite sugen på en parkas" så fick jag fem jackor i min famn. "Pröva om du vill!", hette det. Av ren artighet gjorde jag så, och det slutade med att jag köpte en jacka. Ingen av dem jag fick av försällaren, förvisso, men en jacka blev det. Inte av artighet utan för att jag gillade den.
      Hur som helst är Carlings livsfarligt.

Sedan blev det en sväng till Valskog där b-laget lirade mot Medåker. Var ingen höjdare, och när jag åkte hem i halvtid var det 2-0 i baken. 6-0 blev det tillslut, hörde jag. Men det var ju första för b-laget, så att...ja.

Och bob hund kommer till Peace & love! Jag gillar dem väldigt mycket och är mycket sugen på att se dem live. Dels för att de har bra låtar och dels för att de har ett rykte om sig att vara ett av Sveriges bästa live-band. Kanonbokning, helt enkelt. Det blir bara bättre och bättre.

20 april, och då fyller min skäggigaste vän 24 år.
     Studenten är en trofast och snäll människa. Kanske den snällaste jag vet? Nåväl, han kom in i våra liv strax efter Vampyren, och kanske tack vare Vampyren, runt 2005-2006 - och tillsammans har vi haft the time of our life flertalet gånger, såväl i Kungsör och Eskilstuna som i Halmstad och Sälen.
      För några år sedan styrde han skutan norrut, en bit, till Uppsala för sina jurist-studier, och därmed att tillfällena då vi setts minskat avsevärt. Det är tråkigt, men ack så oundvikligt. Livet går, hela tiden. Allt är inte bara en fest, tack och lov får man ändå säga.
      Dock nalkas en ny sommar, och kanske också möjlighter till att ses lite oftare. Hoppas det. Kanske redan till Valborg?
      Men, stort grattis till dig Studenten på din födelsedag! Hoppas du haft en alldeles förträfflig dag.

Jag blir lite oroad över att det är sånt fruktansvärt vackert vårväder. Eller att det är så varmt. Vill dra mig till minnes att det var så här tokvarmt i april för några år sedan, för att sedan halvvägs in i maj förändras till det sämre med regn och gråa moln. Det höll sedan i sig över hela juni, och inte förrän i juli blev det sommarväder. Kan ha varit 2009.
     Just därför blir jag lite orolig över att det är så varm redan nu. Jag ser hellre att det är lite sämre i april och varmare i maj och juni, om jag får välja.
     Men, herregud, jag inte klaga över de här dagarna vi fått. Det är världsklass på de här dagarna. Fem getingar. Inget fel att jobba på utedagis, med andra ord.

Men vilken spektakulärt dålig start Blåvitt har fått på serien. Förlust mot Örebro, förlust mot Häcken, och nu förlust mot Helsingborg. Tre torskar = noll poäng = usel start.
     Jag tror inte att Göteborg blir ett topplag, men om de har siktat på det så måste de fan i helvete börja vinna. Snarast! Och om de inte vill att detta ska bli en väldigt jobbig och tråkig säsong så bör de göra det också. Vinna, alltså.
     Dock spottar jag inte på mitt lag i motgång. Det vore ovärdigt. Tvärtom, jag älskar de bara ännu mera just nu, för det är det som behövs, stöttning och tilltro.

Och Nitti leaks var suveärnt bra igår också, då man avhandlade året 1991. "Det svarta året" på 90-talet. Det hade jag inte riktigt kläm på innan, att det var ett riktigt skitår - men å andra sidan minns jag inte så mycket från de två första åren på 90-talet. Det är först 1992 som jag känner att mitt minne är med mig, men det tar vi nästa vecka.
     Fast en sak som var uselt igår var redigeringen. Eller klippningen mellan alla kameravinklar. Det kändes rumphugget och som ett hafsverk, som om nån haft jävligt bråttom när man klippte programmet. Det förstörde lite, faktiskt.

Good day! 20 grader varmt och härligt runtomkring. Härligt rent allmänt!
     Efter en liten svacka, en mindre dipp, så är jag nu tillbaka i känslan att det är härligt att jobba just nu. Jag tyckte det redan i slutet av förra året, men så kom det några veckor här nu på slutet där det inte var lika roligt. Nu känns det dock finfint igen. Jag trivs ypperligt.
     Ända sedan jag tog studenten för 6 år sedan så har jag för det mesta varit en motståndare till att jobba, jag har helt enkelt inte tyckt det varit värt att slösa en sån stor del av sitt liv på att jobba. Men nu trivs jag med det. Det känns värdigt och givande.
     Just nu är det påsklov, med andra ord lite lugnare ute hos oss, och det passar bra just nu. Skönt att få ladda batterierna en aning.
     Och när jag tänker på det, att det är påskafton på lördag, så inser jag hur snuskigt fort det här året har gått. Jag vet att man alltid säger så, att tiden går fort, men fan i helvete - det var ju verkligen nyårsafton typ i förrgår!

60  Shove - (Angels and airwaves)




59  There is - (Boxcar racer)




58  Minnen av aprilhimlen - (Håkan Hellström)




57  Every rose has its thorn - (Poison)




56  Pokusaj - (Laka)




55  Between love and hate - (The Strokes)




54  She's so in love - (Strip music)




53  Fulla för kärlekens skull - (Eldkvarn)




52  Pieces - (Sum 41)




51  Love is my drug - (John ME)

Mor & Far har varit på Lanzarote en vecka, vilket innebär att maten inte har varit top notch på en vecka. Inte för att jag inte kan laga bra mat, men för att jag inte orkar göra en stor grej av matlagningen.
      Nu är dock ordningen återställd, och ikväll åkte grillen fram för första gången i år. Herrlich!

Det blev en tråkig start på gårdagen, då vi förlorade bort mot IK Viljan med 4-0. Okej att man förlorar, men på sättet vi gör det på - det var illa. Dålig fart och dålig inställning tyckte jag präglade matchen mestadels. Viljan fick ett par skitmål som vi bara inte ska släppa in, och efter det sjönk vi rejält.
      Nåväl, nu har vi en och en halv vecka på oss att slipa formen innan seriepremiären nästa onsdag borta mot Sala. "Dåligt genrep, bra premiär" får vi hoppas.

Desto roligare var det senare på kvällen, då vi hade lagfest nere i klubbstugan. Det var mycket bra stämning vill jag påstå.
      Det märks att man blivit lite äldre. Förr om åren hörde man till den gruppen som skulle bli inkilade (även fast jag aldrig fick nån inkilning) och nu var det jag och Kaggen som höll i inkilningen.
      Nya spelare och uppflyttade juniorer var dem som skulle kilas in i laget, och de fick bland tävla om annat sjunga ut, göra upp i dance battle, torrjucka meloner mot varandra och blåsa upp kondomer över huvudet på tid (något som blev ett mindre fiasko då Kaggen köpt för små kondomer). Men allt som allt blev det succé, tycker jag. Skrattsalvorna haglade, och det som drog ner mest skratt var nog när grabbarna körde dance battle mot varandra.
      Det märktes också att man blivit lite äldre på andra sätt. Förr var det jag som höll låda och krälade på gränsen, nu kilade man stadigt på några öl och lät de yngre "bjuda på sig själva". Jag tycker det är rätt skönt att man är förbi det där, även jag kan fortfarande då och då. Helt stiff har man inte blivit, men definitivt lugnare.
      Sedan drog vi till Harrys där den härliga kvällen fortsatte, även fast det var roligare på lagfesten.
      Idag vaknade jag upp skapligt bra och pallrade mig ner till klubbstugan för att städa undan gårdagens festligheter. Det var en härlig röra av pizzakartonger, tomburkar och glas, så det var bara att sätta igång att diska och röja. Men det var det värt för den roliga kvällen vi hade.

Nu, eller snart, åker vi till Strängnäs. Träningsmatch mot IK Viljan står på agendan, lite av en generalrepetition, och därefter väntar en lagfest.
      Tror på en jävla fin lördag.
      Vi har många spelare som ska "kilas in", och det är jag och Kaggen som står för inkilningen. Det kommer att bli varmt, snällt, hemskt och roligt. Tror jag.

Upp och öppna klockan sex, jobba fram till lunch, ner och byta till sommardeck på Däcktjänst, och sen upp på tivolit på torget där jag stod i en kur i två timmar för KBK's räkning.
     De hade lovat bra väder, men det var gråkallt. Blåste snålt. Själva marknaden hade inte riktigt kommit igång där vid ett-snåret, så den första timman såg ut ungefär så här:





Först nu märker jag den unga tjejen där inne i sockervaddshuset. Hon måste ha undrat varför jag tog en bild på henne. Nåja.
     Men så här såg det ut, nån enstaka tant kom fram och köpte en biljett i hopp om att vinna en sån här rackare:




Och jo, tamejfan, en av tanterna vann. Det tycktes då uppstå ett mindre tumult hos tivoliägarna när de upptäckte detta. Oklart varför, kanske var det inte meningen att man skulle vinna?
      Nåväl, efter en timme började det röra på sig en aning. Kidsen hade slutat från plugget och barnfamiljerna började ploppa fram en efter en. Det var härligt. Härligt med lite liv och rörelse.
      När mitt pass sedan var över så tog jag en sväng över marknaden. Träffade en av mina yngre ungar på dagiset som konstaterade: "Det är du som bor på dagis, va?".
      Sedan åkte jag hem och gjorde mig redo för att njuta av helgen. Och där är jag fortfarande, mitt i njutningen.

Det råder ju en debatt i media kring hur SVT fördelar programledarskapet mellan män och kvinnor till deras prime time-program. "Gubbarna dominerar, vilket är ruttet" är det som sägs och skrivs.
     Man säger att detta är någonting som pågått i all evighet, och här är ju beviset. Detta är SVT prime time 1981:

Man pratar om att det inte är vår förrän det varit plusgrader 5-7 dagar i rad, eller att det inte är vår förrän myrorna kommit fram, som en försäkring om att det blivit varmt i marken, eller att det inte är vår förrän man plockat den första tussilagon.
     Men för mig finns det nog inget säkrare vårtecken än när marknaden kommer till byn.
     I veckan rullade lastbilarna in med karusellerna på flaken, igår monterades de upp, imorgon öppnar marknaden. Idag när jag var uppe på byn stod knallare från Sveriges alla hörn och förberedde sina marknadsstånd. En del jobbade på i det tysta, andra tjattrade och gnällde över att de inte fått sin vanliga plats längs Drottninggatan som de haft i alla år, en del surade över att de blivit dåligt placerade på hörnet, andra hejade glatt och igenkännande på varandra, och en del tog en piss i gränden bakom Sportbaren. Det är som det brukar vara dagen innan marknaden, med andra ord.
     Imorgon kommer Drottninggatan fyllas på längden och bredden med knallare, kungsörare och andra nyfikna besökare. Jag älskar det. Jag älskar ljudet av skrikande barn från karusellerna på torget och den dåliga discomusiken som hörs över hela Kungsör, jag älskar dofterna av varmkorv, popcorn, varma chips och fisspray, jag älskar att kungsörarna går man ur huse även fast de varit på samma marknad i 20 år, jag älskar inramningen.
     Nu är det vår.

Det har varit en B-E-A-UTIFUL day. Då tänker jag främst inte på vädret, som har varit kolossalt vackert, utan mer på känslor och ögonblick.
     Man jobbar dagligen på det, man har jobbat flera månader på det, man är färdig att ge upp, man tänker att det inte är värt det, man tror inte på något ljus i slutet av tunneln - men tillslut kommer det en ljusglimt, ett litet framsteg, om än bara för ett ögonblick, som gör att man nästan börjar gråta av lycka. Som gör att det har varit värt varenda minut.
     Samtidigt kan man inte njut just där och då i ögonblicket, för man står alldeles spänd och orolig över att det när som helst kan förvandlas till fiasko. Man vill nästan att ögonblicket ska ta slut och gå förbi, bara för att undvika att det förstörs.
     Det är först nu, så här efteråt, bakåtlutad i soffan här hemma, som man kan njuta till fullo av ögoblicket. Man sträcker lite extra på sig, ler åt sina framgångar och tänker "Jag är jävligt bra ändå".
     I det hänseendet har dagen varit fulländad. Just därför har det varit en sagolikt bra dag. Tack för det.

Jag och Kaggen har länge haft en tvist om vem av oss två som tillagar den godaste pasta carbonaran.
     Det började med att jag en gång i tiden utropade mig själv som världsmästare i carbonara, varpå Kaggen replikerade med att faktiskt ingen gör godare carbonara än honom. Detta hade jag mycket svårt att tro på, och vi utmanade varandra. Sedan har det aldrig blivit av.
     Men igår, av en händelse rent spontat, så bestämde vi oss för att göra upp. Jag slängde ihop min carbonara hemma hos mig, Kaggen hos sig, och sedan kom han över till mig för avgörandet.
     Omdömet blev dock detsamma ifrån båda två, nämligen: "Det är gott...men min är godare". Alltså, båda tyckte om den andres carbonara, men föredrog sin egna. Och detta är inget bull-shit, hade jag tyckt att Kaggens carbonara varit godare än min så hade jag inte haft några problem med att erkänna det. Så stor grej är det inte för mig.
     Det var dock tråkigt att vi inte fick något avgörande - men så tittade Lillebror förbi, och vips fick han agera domare. Omdömet ifrån honom vacklade fram och tillbaka, han tyckte om båda - men tillslut lutade han aningen åt min carbonara. Så...tjae, jag vann.
     VICTORY!!!!!

Jag tänker på det här med Mikael Persbrandt och hans "kokain-skandal" för nån månad sedan. Alltså, jag är ingen förespråkare för droger, och jag försvarar honom inte, tvärtom så var det ett strategiskt enormt korkat beslut.
     Men.
     Minns vad Plura gjorde i Göteborg för ett år sedan. Han lekte med det vita pulvret mitt på stan, åkte dit, var med i Så mycket bättre - och blev mer folkkär än någonsin. Ingen pratade om kokain-domen, det enda man pratade om var hur mysig han är och hur härlig han är i sitt mat-program där han lagar mat utan tröja.
     Det jag menar är; folk glömmer så snabbt. Jag glömmer inte, men jag bryr mig inte heller. Droger är skit, men Plura är vuxen och får göra vad han vill. Man får ju i och för sig inte göra som han gjorde, men ni fattar.
     Lika snabbt kommer man att glömma Persbrandts senaste bravader. Han kommer att spela in sina Hamilton-filmer och filma med Peter Jackson - och sedan kommer han att hyllas som större än någonsin. Tro mig. Folk fördömmer och folk glömmer.

70  13 - (Håkan Hellström)




69  Adams song - (Blink 182)




68  Summer of 69 - (Bryan Adams)




67  Teenage kicks - (The Undertones)




66  Where the streets have no name - (U2)




65  The Weight (Take a load of Annie) - (The Band)




64  Rocket man - (Elton John)




63  Lloyd I'm ready to be heartbroken - (Camera obscura)




62  747 - (Kent)




61  Desperation - (Strip music)

Tänkte på de här nya svenska sedlarna som presenterades förra veckan, och som kommer att börja gälla inom 2-3 år. Å ena sidan känns det piggt, å andra sidan känns det onödigt. Jag gillar det, men det kvittar.
     Men det ska bli roligt att börja handla med Ingmar Bergman, fast lite konstigt att använda 200-kronorssedlar. Och kul för Astrid Lindgren att bli sedel - antligen! Som kompensation för att hon aldrig fick Nobelpriset.
     Om vi ställer de gamla och nya sedlarna mot varandra så tycker jag så här:

20 kr: Selma Lageröf vrs Astrid Lindgren - En stor kvinnlig författare byts ut mot en annan, en något mer folkkär dock. Fast jag gillar mina Selma-sedlar. Det kommer bli konstigt utan henne.

50 kr: Jenny Lind vrs Evert Taube - Mycket bra uppskattning av Evert Taube. Jenny Lind visste jag ärligt talat inte vem det var, men efter en googling så fick jag reda på att hon sjöng opera. Bra byte.

100 kr: Carl von Linné vrs Greta Garbo - På pappret känns det som att Linné väger mycket tyngre. Greta Garbo är ofantligt stor internationellt sett, men jag vet inte om hon kan fylla Linnés plats. Precis som Selma-sedeln så kommer det kännas konstigt.

200 kr: Ingmar Bergman - Som sedel en ny bekantskap för mig, och jag kan väl egentligen inte tänka mig någon större svensk person bättre lämpad än Ingmar Bergman.

500 kr: Karl XI vrs Birgit Nilsson - En kung är alltid en kung, och ingen operasångerska kan någonsin ta en kungs plats. Birgit Nilsson känns samtidigt som det svagaste namnet av alla nya sedlar.

1000 kr: Gustav Vasa vrs Dag Hammarskjöld - Alltså, generalsekreterare för FN i all ära...men man rör inte Gustav Vasa. Så känner jag. Sedan är det väl inte var dag man dealer med 1000-kronorssedeln - men ändå, det är själva grejen. Det är inte ok.

Jag tänker på det här med Zlatans nya avstängning. Varför svär han inte på svenska? Då hade han ju sluppit allt det här.
     Just på grund av det, att han svor på italienska, gör ju att man blir ganska övertygad om att det var riktat mot linjemannen. Vem skriker förresten "Dra åt helvete" åt sig själv, om det nu var det han skrek. Det gör väl ingen?
     Sedan kan jag tycka att, visst Zlatan är lika mycket människa som alla andra - men med tanke på vilken stor fotbollsspelare Zlatan är så känns det lite ovärdigt av honom att göra en sån liten och fånig grej. Som att han förminskar sig själv.
     Men, herregud, vad vet jag? Han kanske svor åt sig själv.

Succé! Det är allt jag kan och vill säga om Nitti leaks. Succé hos mig, i alla fall.
     Jag kan mycket väl tänka mig att programmet blir sågat idag av landets tv-krönikörer, men jag älskade det. Just i det här formatet, där Filip & Fredrik simmat många gånger tidigare, är de som allra bäst. När de få orera fritt kring historiska händelser, såväl svenska som internationella, när de får visa lite sköna klipp, när de får slänga käft med en gäst som är lika mycket vän till duon som en profil och när de får denna mästerliga uppbackning ifrån redigerarbolaget Thelma & Louise. Då är Filip & Fredrik ostoppbara.
     Jag skrattade gott igenom hela första Nitti leaks som behandlade året 1990. Jag älskade de dragit dit E-type som dj, jag älskade att de grävde fram Conny Andersson som gäst (han som gav uttrycket "innan sändning-stress" ett ansikte) och jag älskar (så här i efterhand) att Dr.Alban gav ut låten Chinaman. Men mest älskar jag nog inslaget med Notknäckarna.
     Herregud, vad jag saknar 90-talet! Man kan idag tycka att det var pinsamt, löjligt och väldigt länge sedan - men jag är ett barn av min tid, och jag älskar mitt 90-tal. Jag älskar allt med det. Den dåliga musiken, de fula kläderna, de hiskeliga frisyrerna...allt.
     Med andra ord har jag 9 ljuvliga veckor att se fram emot. Våren är räddad!


Jag har visat det här klippet en gång tidigare, men det är så oemotståndligt roligt att jag måste visa det igen.

What a day, what a day, what a very long day. Jobbig och härlig på samma gång. Det härliga bestod i att vi fick uppleva årets varmaste dag hittills, tror jag, det måste det ha varit. 23 grader hörde jag nån säga mitt på dagen, och för nån timme sedan hade jag 15 grader på termometern här hemma. Helt otroligt varmt har det varit, för att vara april.
     Det har varit drygt nu några månader med alla blöta kläder och galonisar som ska av och på och bytas i ett kör - men idag var det tvärtom. Idag fick vi plocka av kläderna för att det var så varmt. Tillslut gick jag nästan i t-shirt.
     För mig är det härligt.
     Men det blev en lång dag. Från åtta på morgonen till halv sju på kvällen. Hann inte ens åka ner på träningen och köra rehab. Istället fick man cykla här hemma, vilket inte är lika roligt. I och för sig är man ju nästan lika ensam nere i klubbstugan, men det känns bättre att vara där nere. Som att jag fortfarande är "med", eller hur man ska säga. Jag är ju fortfarande med, men det är lätt att man halkar lite utanför när man går skadad. Nåja.

Just nu befinner jag mig i en mindre mat-koma efter att jag mosat i mig 2 kg gräddstuvad pyttipanna och två ägg. Men det är det värt, för det var så gott. Jag äger med grädden.
     Annars räknar jag ner minuterna till Nitti leaks med Filip & Fredrik. Inte långt kvar nu.

Filip & Fredrik är ikväll tillbaka igen efter Lite sällskap - och denna gång gör de upp med 90-talet i en serie de valt att kalla för Nitti leaks.
     Jag är väldigt glad för detta, dels att de är tillbaka och dels för att de valt att ta sig an 90-talet. Det var ett underbart årtionde, det var då jag växte upp, och det känns som att det är dags. Det har gått 11 år sedan vi sa farväl till 90-talet, och det känns nu som det blivit det nya 80-talet.
     Som jag förstått det så ska ett årtal behandlas varje vecka, med start med 1990, och man kommer väl att prata om saker som hände det året, visa lite roliga klipp och så, och sedan kommer väl nån artist och sjunger en låt från årtalet i fråga. Plus att det kommer lite sköna gästar som får flika in med synpunkter och åsikter.
     Känns lite som de första tre säsongerna av 100 höjdare, fast lite fetare och lyxigare, och jag tror att det kommer bli en enormt bra serie.

Kommentar:
Sälen var ett mini-Halmstad för oss. Vi var där, i Tandådalen, och firade nyår både 2006/2007 och 2007/2008, och båda gångerna hade vi en härlig vistelse.
     Skidor, after-ski och party gjorde att vi fick ett happy new year och många skratt.
     Den här bilden är ifrån nyåret 2006/2007, då jag, Kaggen, Mr.Tequila, Vampyren och Påven bodde i en stuga alldeles intill backen. Jag gillar den.

Fick ett SMS av Lillebror förra veckan. "Strokes till Peace and love". "JAAAAAAAA!!!", tänkte jag, och skrev tillbaka precis så.
     För det är ju så, även fast jag sågade deras nya skiva och i samma veva menade att de kanske inte hör till mina favoritband längre så finns det ju ändå en del av mig som tycker om The Strokes. Jag tycker om dem för deras två första skivor, och som liveband har de alltid tillhört toppskiktet i världen.
     Så det är med stor glädje jag ser fram emot att få se och höra Strokes i sommar. Och även om de inte är lika bra längre så är det fortfarande lika coola som de alltid varit.

Jag fick till en riktigt trevlig lördagkväll ska ni veta.
     Jag var tidigt lite småsugen på att festa till det, men trodde kanske att det inte skulle bli någonting ändå. Jag satt och tittade på Håkan Hellströms live-DVD från Peace and love 2009, drack lite rödvin och började komma i stämning. Gick därefter över till Grannen för lite tv-spel och öl några timmar, innan hans huvudvärk satte punkt på det. Gick hem, började smått fundera på att call it a day, men så hörde Lillebror av sig. Tänkte först skita i att pallra mig dit, var inte så sugen på att gå, men så här i efterhand är jag glad att jag gick dit.
     Väl hemma hos Lillebror satt han och flickvän Ida med hennes tjejkompisar och spelade Våghals, och the bar was open igen.
     Vi drog sedan vidare hem till Melek där det var en massa olika människor som kom och gick, satt där och surrade några timmar, innan jag fram emot morgonkvisten promenerade hem. Otroligt nöjd över den spontana kväll som blivit så bra.
      Tog en knäckemacka, satte på Filip & Fredriks podcast och somnade gott.
      Det var inte mycket, men det var en väldigt fin lördagkväll.

Dagen idag har inte varit någon märkvärdig dag. Söndags-skön, kan man säga. Inga krav, inga planer, bara chill. Det är skönt ibland.
      Blir nog en pizza på det snart, framför floppen Stockholm-Båstad. Jag hade höga förväntningar på Peter Magnussons komediserie, men det har verkligen inte varit en höjdare. Dåligt manus, dåligt skådespel, noll humor. Men jag känner att jag ändå måste se det tredje och sista avsnittet eftersom att jag sett de andra och vill veta hur det slutar.

Till sist är det väl fan också vilken dålig start Blåvitt fått på Allsvenskan. Förlust igen - mot Häcken. Men det är som jag sagt, jag tror inte det blir någon supersäsong för mitt älskade IFK Göteborg. Tyvärr.
      Och jag vet inte vad jag ska tycka om det nya rosa bortastället. Men jag tror att jag tycker det är ganska coolt.

Härlig dag, eller hur? Lite blåsigt, visst, men det kan jag ta när det är så underbart soligt.
     Känner nu att någon grillar här utanför i kvarteret. Den är ju så ljuvlig, den där första grill-doften. Det är som en bekräftelse att nu, nu är det ljusare och varmare tider.

Blev en halv dag i Hällbybrunn. Vi träningsmatchade mot Hällbybrunns IF, och det slutade med seger med 4-3 efter att Putte, Yanick, nyförvärvet Moudo och Brorsan målat.
     4-3 låter jämnt, men det var onödigt jämnt för vi var klart bättre än Hällby och släppte in tre skitmål.
     Första matchen på gräs för säsongen, gissa 16 gånger om det sprattlade i benen på mig. Fy fan.
     Fast det blåste verkligen satan på gräsfältet i Hällbybrunn. Måste verkligen ha varit svårspelat för boysen. Herregud så det blåste.
     Inte långt kvar till seriepremiären nu och det ser riktigt lovande ut. Kan vi bara ha alla hela och friska så ska vi nog kunna göra riktigt bra ifrån oss, tror jag.

Nu tänkte jag läppja lite rötjut, kanske nån pilsner, och sedan gå över till Grannen för att se om han vill leika.

Blev en lång torsdag. Så pass lång att jag missade att se träningsmatchen mot IFK Kumla. Det var stängning och möte och så.
    Men vi vann med 3-2, i alla fall. Hade tydligen sett rätt bra ut. Good.
    Blev en lång dag idag också, som började med öppning klockan sex och slutade med att jag för några timmar sedan fick slänga mig i bilen och burna till Enköping. Det där sista var dock inte jobbreleterat.

Blev en snurrig kväll och nu måste jag varva ner med en virrepinne.
     Får tjöta mer imorgon. Men först väntar träningsmatch i Hällbybrunn klockan ett.

80  You can't put your arms around a memory - (Johnny Thunders)




79  Street fighting man - (The Rolling Stones)




78  Stolen - (Dashboard confessional)




77  So here we are - (Bloc party)




76  Kärlekens tunga - (Eldkvarn)




75  Halo - (Beyonce)




74  The Big question - (Dreamboy)


73  Wouldn't it be nice - (The Beach boys)




72  The Universal - (Blur)




71  Right where I belong - (Good Charlotte)

Det är nog årets bästa låt, än så länge, som han har knåpat ihop den gode Mauro Scocco. Herregud vad jag älskar vemod!

Dagar som denna var det skönt att sluta efter lunch. Dagar som denna, som bjöd på en mulen och lätt regnig förmiddag - följt av en toksolig eftermiddag. Varmt och göttigt. Jag lapade, det gjorde jag.
      Life is good annars, tycker jag. Det flyter på. Ibland är det halvjobbigt, som det måste vara, men oftast är det jättebra utan någon direkt anledning - och för tillfället så kräver jag inte så mycket. Känner ingen tristess, ingen ångest, ingen direkt längtan. Jag bara är, och just nu duger det hur bra som helst. Det känns tacksamt.
      Går och väntar på besked från magnetröntgen. De borde ringa snart tycker jag. Ska bli skönt.
      Oavsett vad så inbillar jag mig att jag går en ljus framtid och en fin sommar till mötes. Kanske säger jag så inför varje sommar, kanske är det så det alltid känns, kanske inbillar jag mig det för att inte verka så tragisk? Men är det så det känns så är det så det känns.
      Fast jag ser bara framåt. Först tänkte jag njuta av våren, vilket jag också ser fram emot. Eller är vi mitt i den?
      Äsch, jag bara småpratar lite.
      Herregud vad den här veckan har gått fort. Nyss tänkte jag "Åååh, måndag...", och imorgon är det redan torsdag.
      Nån sa nåt om nån lagfest på lördag. Skulle vara härligt.
      Men just nu sitter jag med makalös frisyr. Jag gillar det, men jag är lite rädd att jag peakar utseendemässigt i just detta nu. Att det aldrig blir bättre än så här. Det gillar jag inte. Fast samtidigt är jag kär i mig själv från förra sommaren, så vad vet jag egentligen?
      Aja, ville bara få nått ur mig.

Jag tänker på den här Kungsörs-almanackan som hembygdsföreningen ger ut varje år. Jag tycker väldigt mycket om den.
     Det är nämligen som så att jag är fasligt intresserad av historia, och självklart då även Kungsörs historia. Jag älskar att titta på gamla bilder på Kungsör eller lyssna på äldre människor som berättar om hur det var och såg ut förr.
     Jag tycker till exempel att det är smått svindlande att se bilder på Kungsör från 50-60-talet. Att det såg så annorlunda ut. När jag ser en flygbild över Centralvallen från 70-talet så hickar jag till för att det är så mycket som "saknas" från idag och för att det är så mycket som försvunnit från då.
     Det är svårt att greppa att allting såg så annourlunda ut förr, det är nästan som en annan stad. Jag känner inte igen mig även fast jag känner igen mig, typ. Jag skulle otroligt gärna vilja åka tillbaka i tiden 40-50 år och bara strosa runt i Kungsör en dag. Det skulle vara häftigt.
     Jag tycker det hör till förnuft att intressera sig för ens stad historia, att veta vad som hänt och hur det såg ut förr. Jag kan faktiskt inte förstå att inte alla "ungdomar", gamla som unga, är intresserade av det?
     Eller lyssna på detta; 1966 så spelade The Who i Kungsör! The-fucking-Who! Kan ni fatta det? Jag kan inte det. Det är så otroligt stort att det nästan är overligt. Där skulle man ha varit.

Nu har jag plöjt igenom både The Sounds nya skiva och Glasvegas nya - och det var två besvikelser, en mindre och en större.
     Den större besvikelsen var The Sounds nya skiva Something to die for. Jag är väl inget större fan av The Sounds och skiter väl rätt så hyfsat i dem - men, de glimtar ändå till emellanåt, de är rätt coola och de har alltid bra hits. Men på nya plattan så vet jag fan inte vad de håller på med. De har kopplat in discotrumman på tok för mycket och låtarna är förvånandsvärt ointressanta.
     Det är bara sista spåret Wish you where here som är nåt, fast den är å andra sidan alldeles bedårande vacker. Men det räcker dock inte på långa vägar, skivan är en stor besvikelse.

Glasvegas nya, Euphoric/Heartbreak, är också en besvikelse, fast en mindre sådan. Den självbetitlade debuten innehöll ju en knippe fantastiska låtar, och man trodde ju att de var någonting stort på spåren. Men, njaa.
     Nya skivan är inte dålig, men inte alls så bra som jag hoppats. Den är inte dålig, men inte så bra som debuten. Hajar ni?
     Första singeln Euphoria, take my hand är väldigt bra, och bästa låten på skivan, men annars vill det inte riktigt riktigt lyfta. Synd, tycker jag.

Jävlar också! Blåvitt fick ju ingen kanonstart på Allsvenskan, direkt. 1-0-torsk mot Örebro, liksom. Visst, ÖSK gjorde en bra säsong förra året, och visst, Blåvitt har blandat och gett på försäsongen - men Örebro hemma ska vara 3 poäng!
     Fast...jag brukar alltid tippa att Blåvitt ska vinna SM-gulder inför säsongen, för jag tror alltid det, men inför årets Allsvenskan så är jag inte lika säker. Faktum är att jag är högst osäker. Jag tror tyvärr inte att Blåvitt vinner i år, de har gett ett för osäkert intryck hitintills. Kanske är det just därför de kommer att vinna i år? För att inte jag tror det?
     Äsch, skönt att det är igång i alla fall. Allsvenskan är inte vackrast och bäst i världen - men det är någonting visst med den ändå. Någonting charmigt och oemotståndligt.

Kom hem från jobbet fem i halv sex. Fem minuter innan fotbollsträningen skulle börja. Det är den 4 april, en sån där dag då man tränar på gräs för första gången på året. Det gjorde mig dämpad.
     Idag var det första grästräningen, och det är svårt att förklara hur mycket glädje det innebär. Efter en lång försäsong där man har kört hårt och tufft - man har sprungit på grus,man har sprungit på inomhusgolv och man har sprungit på asfalt - så är det förlösande, nästan overkligt, att springa ut på en gräsplan. Man nästan skuttar som kossor som släpps ut på grönbetet på våren. Det är helt enormt härligt, helt enkelt, och en av årets höjdpunkter på säsongen.
     Just därför blev jag dämpad, i vetskapen om att jag inte skulle få göra det. Självklart skulle jag kunna åka dit ändå och traska runt bredvid - men jag kunde fanimej inte göra det. Det var för jobbigt, på nåt sätt. Det låter konstigt, men så är det.
     Nåväl, det var väl bara idag, den här första träningen. Sedan blir det väl lättare.

Men jävlar vilken fin eftermiddag det blev! Det var nästan så att man blev lite solbränd. Så här kan det väl få vara nu ett tag. Det är ju ändå vår.
     Allra vackrast var när jag kom hem. Tittade ut genom köksfönstret över ängen, där sprang en ensam pojke i shorts och sparkade en boll mellan två mål. Fram och tillbaka hela tiden, ett skott på det ena målet, hämta bollen, och ett skott på det andra målet. Ibland sträckte han upp händerna i luften efter ha gjort ett vackert mål. Om jag tittade tillräckligt noga så kunde jag se mig själv springa där ute.
     Den bilden gjorde min dag.

Vad tycker ni om den nya designen, förresten? Lite gul, va?
     Efter att ha haft en mörk och svart, lite grådaskig, design under hela vintern så kände jag för lite ljusare toner nu när det är vår - och gult känns lite vårigt, inte minst nu när det inte är så långt kvar till påsk.
     Nu kör vi på den här ett tag, så får vi se vad vi gör när det börjar bli sommar.

90  Two of us - (The Beatles)




89  Wonderful tonight - (Eric Clapton)




88  Det hjärta som brinner - (Gyllene tider)




87  Atmosphere - (Ola Podrida)




86  Catch the wind - (Donovan)




85  Goodbye yellow brick road - (Elton John)




84  Holiday road - (Lindsey Buckingham)




83  Factory - (Band of horses)




82  Thrash unreal - (Against me)




81  Just breathe - (Pearl Jam)

Kommentar:
Såna här grejer hade vi alltid för oss förr om åren. Jag började ju fotografera våra förfester i ett tidigt stadium, och i början räckte det med att vi tog en bild oss allesammans i en klunga, typ. Sedan blev det mer avancerat, bilderna blev mer regisserade. Det kunde vara att vi satte oss i konstiga formationer eller figurer och annat konstigt. Det blev liksom tråkigt att bara ta en bild rätt upp och ner.
     Bilderna har alltid varit på mitt initiativ, det har fan alltid varit jag som skött fotografering och filmning. Tur är väl det, annars hade vi ju inte haft någonting konkret att titta tillbaka på.
     Den här är bra, tycker jag. Det är en av få gånger vi är hemma hos mig och förfestar, och bildidén var enkel; "Ställ er på diskbänken och hoppa samtidigt". Jävlar vad vi lyckades bra, det är ett väldigt synkat hopp från samtliga. Det var väl en rolig bild?

Väldigt trevlig eftermiddag när släkt och vänner kom på besök för att fira Mor som fyllt år. Det var bröder och fastrar och morföräldrar och brorsbarn och morbröder och barndomskamrater i en salig röra. God mat och skratt förgyllde denna söndag.
    Och denna lilla raring är ju oemotståndlig.

Gårdagskvällen blev precis så bra och rolig som jag hade hoppats på. Enda invändningen var att den var aningen för kort, åtminstone på krogen. Som helhet blev det en lång kväll, då jag inte var hemma förrän efter halv fem på morgonen.
     Anledningen till att det var så roligt och bra var dels för att man fick träffa Mr.Tequila igen och få hänga med boysen, och dels var det för att jag var så duktig. Jag höll mig verkligen perfekt på rätt sida gränsen. Faktum är att jag räknade centiliterna. Jag hade räknat ut på ett ungefär hur mycket jag tål, baserat på tidigare utgångar, och det höll jag mig till ganska så bra. Och det fungerade!
     Så skönt att vara stadig hela kvällen, så skönt att inte bli trött, så skönt att orka hela natten, så skönt att vakna upp hyfsat fräsch. Bra där, Jonatan!
     Vi började hemma hos Mr.Tequilas lillasyster. Det var jag, KåGe, Påven, Mr.Tequila och hans flickvän Sandra, och efter en lång genomgång av deras jorden-runt-resa så känns det som man en liten uppfattning om vad de varit med om de senaste månaderna.
      Efter ett tag dök även Lillebror och hans flickvän Ida upp med deras sällskap, innan färden gick till Harrys där det var bra drag. En mycket rolig kväll tycker jag, som inte slutade där. Väl hemma i Kungsör vankades det efterfest hemma hos Lillebror, men så mycket fest blev det inte. Mest snack. Bara snack, faktiskt, och efter ett tag vandrade jag hem i söndagsmorgonen. Nöjd och glad.

Idag blir det kalas nummer 2 för Mor, då släkt och vänner kommer på besök. Kommer bli fullt hus så det dånar om det.




Jag ser bladig ut, jag vet - men det var verkligen inte så. Jag var superstabil. Vill bara poängtera det. Ha det i beaktning när ni tittar på mig, tänk inte "Oj vad den där fan ser ut att vara bra på lurven!", tänk istället "Där står en kille som är nöjd med tillvaron i livet."

"Yes!", tänkte jag när jag läste om helgens väderprognos tidigare i veckan. Det spåddes, det sas, det påstods att det skulle bli en solig, varm och fin helg. Sådär underbart som det bara kan vara på våren.
     Jag hade planer på att gå upp "tidigt" idag för att maximera njutningen av denna dag, så runt halv nio klev jag upp hyfsat pigg. Det var med stor förväntan jag föste gardinerna åt sidan, och med stor besvikelse kunde jag konstatera att jag blivit vilseledd. Ute var det grått, trist och blött. Så jag gick och la mig igen.
     Soligt? Nej nej, herregud, nej. Vackert? Det beror på hur man ser det. Varm? Jadå, jorå, det är milda fem grader, så där finns det ingenting att klaga på. Men det är inte den dag jag trodde och hoppades att jag skulle vakna upp till.

Men skit i det. Det ser ändå ut att bli en mycket värdig kväll, då det vankas en Riddar-återträff!
     Vampyren saknas i sin exil till Norge, och Studenten kunde inte komma loss ifrån studierna i Uppsala - men. Vi har Mr.Tequila och hans flickvän Sandra, som vi inte träffat sedan typ oktober-november då de drog på en jorden-runt-resa. Ska bli väldigt roligt och trevligt att återse dem. Sedan har vi också Påven, som vi inte sett röken av sedan...ja, sedan jag fyllde 25 och grabbarna i laget överraskade mig här hemma med en liten fest. Det är alltså mer än två månader sedan, och det är länge för oss.
     Och sedan är det ju jag och KåGe, men det är ju givet.
     Så med andra ord ser jag fram emot en väldigt fin kväll i Eskilstuna med delar av det gamla gardet. Påven har nu sålt sin gamla fina pärla till lägenhet på Södra bangårdsgatan, så ikväll får vi sitta inne i city i Mr.Tequilas lillasysters lägenhet.
     Oj vad jag är glad, peppad och laddad, det här ska bli väldigt roligt.

Men den här gången var det ett medvetet val. Inte att skaffa mohikan, men att spara en remsa i mitten för att sedan låta den växa långt medan sidorna är kortare.
Jag hade ju tänkt spara långt den här gången, men sen så ändrade jag mig. Igen.
Tycker det är ganska schyst ändå. Eller? Bara inte barnen blir rädda.

Har ni tänkt på att det aldrig finns några klockor i shopping-butikerna? Nej det är klart ni inte har - men tänk på det nästa gång. Ni kommer aldrig att se några.
      "Varan detta?", undrar ni. Jo det ska jag tala om, det hela är mycket enkelt. Butikerna vill ju inte att ni ska ha koll på tiden. De vill ju inte att ni ska se hur mycket klockan är, för då kanske ni tänker "Herregud var klockan SÅ mycket!" eller "Hjälp vad sen jag är, här har jag inte tid att stanna!". Butikerna vill lura in oss i falsk trygghet så att vi verkligen tar oss tid att strosa runt bland alla varor och erbjudanden.
      Visst är det för jävligt? Eller inte, de flesta har ju ändå ett armbandsur eller en mobiltelefon. Men smart av mig att komma fram till den analysen va? Jag är ju på många sätt ett geni, eller hur? Japp, tack tack - I'm taken it!