När jag kliar mig på hakan
Jag har svårt att placera mig just nu. Vart jag står någonstans. Är jag glad? Lycklig? Ledsen? Olycklig? Likgiltig? Om man varken är lycklig eller olycklig - är man då ingenting? Och vad är man då? Spelar någonting någon roll då?
Jag tror mig veta de rätta ingredienserna för att göra mitt liv fullkomligt - men de ingredienserna är svåra att få tag på. I alla fall för mig. Eller det kanske bara är jag som inbillar mig det? Kanske är det jag själv som gör det svårare än vad det är. Bara för att inte riskera någonting. Men om man inte har någonting, då kan man väl ingenting förlora? Eller?
Jag har svårt att se mig själv lyckligare någon annanstans än här - men samtidigt har jag svårt att tro att jag skulle kunna vara mer olycklig någon annanstans än här. Det är lite kluvet det där.
Jag har varit inne på det tidigare, att jag väntar på att livet ska bli lite enklare. Men blir det verkligen det någon gång? Jag kan bara se på utifrån på andra, och det jag ser verkar till synes vara väldigt enkelt - och väldigt lyckligt.
Jag tror mig veta de rätta ingredienserna för att göra mitt liv fullkomligt - och jag lovar att det inte är mycket jag kräver. Det vanliga, kryddat med lite exra på vissa ställen.
Jag vet inte hur det är, om jag för varje dag och år som går kommer ett steg längre ifrån det eller ett steg närmare det. Det varierar nog från dag till dag.
Äh, det är bara lite svammel. Snart börjar Paradise hotel.
Min bok
Nu har det gått ett år - och ni kanske tänker "Hur blir det med den där jävla boken egentligen?". Mitt svar: Den lever i allra högsta grad.
Dock ska jag erkänna att det inte gått så enkelt och smärtfritt som jag från början trodde. Jag har gett upp många gånger, och kommit tillbaka.
Jag var väl lite naiv när jag satte mig den där första dagen i lägenheten i Bergen för ett år sedan. Jag trodde nog att det bara var att sätta sig ner och skriva lite - och sedan skulle det bli en bok. Jag som hade haft MVG i svenska från åttonde klass till tredje ring skulle väl inte ha några problem med att plita ner en historia lite snabbt?
Jo. Det hade jag.
Jag började skissa på någonting som skulle kunna bli en roman där uppe i den ljusa, men tomma och ensliga, lägenheten uppe bland bergen i Bergen. Dock insåg jag snart att det inte höll. Det var åt helvete dåligt. Jag lät mig påverkas av ett sprucket hjärta och en saknad efter en vän som jag aldrig mer skulle få se. Det var kärlek och sorg på samma gång, och det gjorde mig inte gott.
Men sedan på våren, hemma i Sverige, började det gå lättare med skrivandet. Jag var en historia på spåren och skrev och skrev och skrev. Sedan kom sommaren, och med den andra yttre saker som kom att påverka mig annorlunda. Det fick mig också att börja skriva om "fel saker" - samtidigt som en ny historia växte fram.
Det var några risiga månader mellan sommaren och hösten, men tids nog kom jag underfund med saker och ting. Det var först då jag visste hur min bok skulle bli. Där någonstans är jag nu.
Man kan väl säga att det blivit 3-4 böcker under årets lopp, men faktum är att det funnits som en röd tråd genom de allihopa, och därför har jag kunnat plocka och väva samman mycket av matrialet från alla historierna. Texterna som publicerats här på bloggen är därför sånt som definitivt kommer med i boken, sånt som kanske kommer med och sånt som definitivt inte kommer med.
Jag kan idag inte säga när boken är klar. Saker och ting påverkar mig hela tiden. Mellan tummen och pekfingret kan jag väl säga att lite mer än hälften är färdig. Tanken var ju att kunna åka iväg några månader efter nyår och skriva klart det, men vi får väl se hur det blir med den saken nu. Det är fortfarande förhoppningen, men just nu är det lite grumligare på den fronten.
En sak är i alla fall säker; jag kommer att bli klar med den här boken. Hur lång tid det tar och vad som händer när den är färdig...ja, det vet jag inte.
Dock ska jag erkänna att det inte gått så enkelt och smärtfritt som jag från början trodde. Jag har gett upp många gånger, och kommit tillbaka.
Jag var väl lite naiv när jag satte mig den där första dagen i lägenheten i Bergen för ett år sedan. Jag trodde nog att det bara var att sätta sig ner och skriva lite - och sedan skulle det bli en bok. Jag som hade haft MVG i svenska från åttonde klass till tredje ring skulle väl inte ha några problem med att plita ner en historia lite snabbt?
Jo. Det hade jag.
Jag började skissa på någonting som skulle kunna bli en roman där uppe i den ljusa, men tomma och ensliga, lägenheten uppe bland bergen i Bergen. Dock insåg jag snart att det inte höll. Det var åt helvete dåligt. Jag lät mig påverkas av ett sprucket hjärta och en saknad efter en vän som jag aldrig mer skulle få se. Det var kärlek och sorg på samma gång, och det gjorde mig inte gott.
Men sedan på våren, hemma i Sverige, började det gå lättare med skrivandet. Jag var en historia på spåren och skrev och skrev och skrev. Sedan kom sommaren, och med den andra yttre saker som kom att påverka mig annorlunda. Det fick mig också att börja skriva om "fel saker" - samtidigt som en ny historia växte fram.
Det var några risiga månader mellan sommaren och hösten, men tids nog kom jag underfund med saker och ting. Det var först då jag visste hur min bok skulle bli. Där någonstans är jag nu.
Man kan väl säga att det blivit 3-4 böcker under årets lopp, men faktum är att det funnits som en röd tråd genom de allihopa, och därför har jag kunnat plocka och väva samman mycket av matrialet från alla historierna. Texterna som publicerats här på bloggen är därför sånt som definitivt kommer med i boken, sånt som kanske kommer med och sånt som definitivt inte kommer med.
Jag kan idag inte säga när boken är klar. Saker och ting påverkar mig hela tiden. Mellan tummen och pekfingret kan jag väl säga att lite mer än hälften är färdig. Tanken var ju att kunna åka iväg några månader efter nyår och skriva klart det, men vi får väl se hur det blir med den saken nu. Det är fortfarande förhoppningen, men just nu är det lite grumligare på den fronten.
En sak är i alla fall säker; jag kommer att bli klar med den här boken. Hur lång tid det tar och vad som händer när den är färdig...ja, det vet jag inte.
Skadeglädje
Låt oss starta veckan och dagen med ett stort asgarv.
Norrlänningar är ju kända för att vara ganska lugna och sävliga - men när de väl blir förbannade, då jävlar i helvete blir de FÖRBANNADE.
Norrlänningar är ju kända för att vara ganska lugna och sävliga - men när de väl blir förbannade, då jävlar i helvete blir de FÖRBANNADE.
Stolt svensk
El clasico 29 november 2009 - vilken klassiker!
Det såg ju lite svajigt ut inledningsvis då Zlatan satt på bänken och Barca var tillbakapressade. Men så äntrade Den Långe planen, och 4 minuter senare hade han avgjort skiten. Som vi skrek, vi pojkar framför storbildsskärmen nere vid klubbstugan. Som vi skrek. Svensken hade avgjort!
Far säger hela tiden "Den där han har matjord i fickorna". Jag vet inte vad det betyder, men jag antar att det handlar om att ha flyt och en jävla medvind.
Det såg ju lite svajigt ut inledningsvis då Zlatan satt på bänken och Barca var tillbakapressade. Men så äntrade Den Långe planen, och 4 minuter senare hade han avgjort skiten. Som vi skrek, vi pojkar framför storbildsskärmen nere vid klubbstugan. Som vi skrek. Svensken hade avgjort!
Far säger hela tiden "Den där han har matjord i fickorna". Jag vet inte vad det betyder, men jag antar att det handlar om att ha flyt och en jävla medvind.
Nu
One night at Drottninggatan
Igår gjorde jag något så ovanligt som "festade" i Kungsör. På krogen alltså.
Det kunde ha blivit Harrys med Carro och Fröken Johansson, men jag kände att jag var tvungen att kolla in nattlivet i Kungsör. Det var så länge sedan. Så Fröken Blomberg blev min medkompanjon för kvällen, och
först avverkades Sportbaren innan det slutligen blev en liten avrundning på Sarajevo.
På Sportbaren spelade bandet Bnad, och det var smockat med folk. Det var så jävligt att man var tvungen att köpa förköpsbiljetter för att komma in och det sades att man sålt runt 80 biljetter. Jag kan meddela att 80 personer på ett sånt litet ställe gör att det blir bra tryck.
Det var väldigt intressant att sitta och titta på alla vimlare i natten. Anonyma personer som man möter dagligen på gatan stod nu och hoppade framför scenen, hon som man möter varje dag i kassan stod och juckade och försökte, och han med det högt uppsatta yrket stod och ragglade ensam i ett hörn efter att hällt i sig för många bägare.
Många var lyckliga och uppsluppna, andra var ensamma och desperata. En del var kanoners och en del "var" bara.
Hursomhelst var det en bra kväll. En runda i Kungsör är kanske inte något man vill göra varje helg, men det är helt klart ett roligt alternativ om man inte har något annat för sig. Nån gång ibland, sådär.
Det kunde ha blivit Harrys med Carro och Fröken Johansson, men jag kände att jag var tvungen att kolla in nattlivet i Kungsör. Det var så länge sedan. Så Fröken Blomberg blev min medkompanjon för kvällen, och
först avverkades Sportbaren innan det slutligen blev en liten avrundning på Sarajevo.
På Sportbaren spelade bandet Bnad, och det var smockat med folk. Det var så jävligt att man var tvungen att köpa förköpsbiljetter för att komma in och det sades att man sålt runt 80 biljetter. Jag kan meddela att 80 personer på ett sånt litet ställe gör att det blir bra tryck.
Det var väldigt intressant att sitta och titta på alla vimlare i natten. Anonyma personer som man möter dagligen på gatan stod nu och hoppade framför scenen, hon som man möter varje dag i kassan stod och juckade och försökte, och han med det högt uppsatta yrket stod och ragglade ensam i ett hörn efter att hällt i sig för många bägare.
Många var lyckliga och uppsluppna, andra var ensamma och desperata. En del var kanoners och en del "var" bara.
Hursomhelst var det en bra kväll. En runda i Kungsör är kanske inte något man vill göra varje helg, men det är helt klart ett roligt alternativ om man inte har något annat för sig. Nån gång ibland, sådär.
I värsta/bästa fall
Kan man förfesta med sig själv? Svar: JA.
Allt man behöver är en öl, världens bästa iPod (min iPod), två händer, en luftgitarr och lite internet.
Allt man behöver är en öl, världens bästa iPod (min iPod), två händer, en luftgitarr och lite internet.
En fin kväll
Jaha. Jaja, okej. Matchen var i Köping, inte i Kungsör. Jaja, då vet jag. Då var det ju dumt att jag satte mig på Danskungens pakethållare så att bakdäcket sprack.
Äsch, vad är väl ett derby i iskuben när man kan sitta hemma och dricka glögg? Oj vad glögg vi drack! Två pavor starkvinsglögg. Det var nästan så att vi blev sentimentala med varandra. Vi grät och och vi skällde i varannan mening, och vi slogs och vi kramades. Det var tur att Militären kom och vägde upp lite manlighet.
Annars tävlade vi om vem som tyckte att Idol-Tove var snyggast. Militären sa en ganska grov sak om hennes läppar, Danskungen berömde hennes ögon och jag sa någonting om hennes blick och hennes bröst. Jag vill säga att jag vann.
Sedan kollade vi på, i min mening, årets bästa film. Away we go hette den, och den vill jag verkligen rekommendera. Jag har nog aldrig varit så sugen på att dra iväg som efter den filmen. Fy fan så vackert det var att se alla vyer som passerades under resornas gång.
Jag har heller aldrig varit så sugen på att hitta den rätta (med stort DEN RÄTTA) och skaffa barn...men det är en helt annan sak.
Nej, Away we go - en 5:a. Se den.
Äsch, vad är väl ett derby i iskuben när man kan sitta hemma och dricka glögg? Oj vad glögg vi drack! Två pavor starkvinsglögg. Det var nästan så att vi blev sentimentala med varandra. Vi grät och och vi skällde i varannan mening, och vi slogs och vi kramades. Det var tur att Militären kom och vägde upp lite manlighet.
Annars tävlade vi om vem som tyckte att Idol-Tove var snyggast. Militären sa en ganska grov sak om hennes läppar, Danskungen berömde hennes ögon och jag sa någonting om hennes blick och hennes bröst. Jag vill säga att jag vann.
Sedan kollade vi på, i min mening, årets bästa film. Away we go hette den, och den vill jag verkligen rekommendera. Jag har nog aldrig varit så sugen på att dra iväg som efter den filmen. Fy fan så vackert det var att se alla vyer som passerades under resornas gång.
Jag har heller aldrig varit så sugen på att hitta den rätta (med stort DEN RÄTTA) och skaffa barn...men det är en helt annan sak.
Nej, Away we go - en 5:a. Se den.
Kap. "Macken" 4/7
"Det var nästan enbart vi Västerbarn som vistades där nere på Macken. "Västerbarn" var ett begrepp som kom ifrån skolan, då det fanns två stycken lågstadieskolor i Kungsör. Antingen gick man på Västerskolan eller så gick man på Hagaskolan som låg på östra sidan, "Den andra sidan", av byn. Därav fick man etiketten Västerbarn eller Österbarn, och det hängde sedan med. När man väl blivit stämplad som Väster eller Öster så fick man leva med det livet ut, oavsett hur mycket man flyttade runt och rörde på sig.
Egentligen är det märkligt hur en liten ort som Kungsör, en droppe i det avlånga havet Sverige, på 8000 invånare kan bli indelat i två läger. I folkmun hette det att Drottninggatan, som går som en slingrig spricka igenom hela Kungsör, utgjorde gränsen mellan Öster och Väster. Drottninggatan var våran osynliga Berlinmur.
Det kändes alltid när man var på den östra sidan. Som att man inte var hemma. Skogen på andra sidan såg inte ut och doftade inte likadant som på våran sida. Man visste att man bara var där tillfälligt, på besök, och att man tids nog skulle vända hemåt igen. Det syntes också alltid när en person från andra sidan var över. Det liksom lyste om den, och folk stirrade och pekade.
Österbarnen hade sin egen variant av Macken - och det var Skillingeaffären. Den stängde dock redan 21.00, så den platsen var oftast obemannad och blev därför lite mer laglös, vilket medförde mer våld och vandalism än vad det var hos oss ute vid Macken.
Dock blev det aldrig några stridigheter mellan oss Västerbarn och Österbarnen. Vi var alla lika mycket värda och det var inte ens någonting vi tänkte på. Vi var allihopa sömnlösa som drev runt på sömnlösa gator. Det enda som skiljde oss från varandra var att vi bodde på varsin sida av Kungsör."
Egentligen är det märkligt hur en liten ort som Kungsör, en droppe i det avlånga havet Sverige, på 8000 invånare kan bli indelat i två läger. I folkmun hette det att Drottninggatan, som går som en slingrig spricka igenom hela Kungsör, utgjorde gränsen mellan Öster och Väster. Drottninggatan var våran osynliga Berlinmur.
Det kändes alltid när man var på den östra sidan. Som att man inte var hemma. Skogen på andra sidan såg inte ut och doftade inte likadant som på våran sida. Man visste att man bara var där tillfälligt, på besök, och att man tids nog skulle vända hemåt igen. Det syntes också alltid när en person från andra sidan var över. Det liksom lyste om den, och folk stirrade och pekade.
Österbarnen hade sin egen variant av Macken - och det var Skillingeaffären. Den stängde dock redan 21.00, så den platsen var oftast obemannad och blev därför lite mer laglös, vilket medförde mer våld och vandalism än vad det var hos oss ute vid Macken.
Dock blev det aldrig några stridigheter mellan oss Västerbarn och Österbarnen. Vi var alla lika mycket värda och det var inte ens någonting vi tänkte på. Vi var allihopa sömnlösa som drev runt på sömnlösa gator. Det enda som skiljde oss från varandra var att vi bodde på varsin sida av Kungsör."
Glad
Nu är det slut på veckan - det är dags för fredagsmys.
Men först en liten powernapare.
Ikväll står glöggafton hos KG på schemat. Kanske också att man hinner med en avstickare till iskuben och kolla på derbyt mellan KIK och Köping.
Jag är full av glädje, kärlek och inspiration just nu, och av den anledningen ser jag därför fram emot helgen. Idag är det första dagen på resten av mitt liv. Varför inte göra någonting bra av den?
Men först en liten powernapare.
Ikväll står glöggafton hos KG på schemat. Kanske också att man hinner med en avstickare till iskuben och kolla på derbyt mellan KIK och Köping.
Jag är full av glädje, kärlek och inspiration just nu, och av den anledningen ser jag därför fram emot helgen. Idag är det första dagen på resten av mitt liv. Varför inte göra någonting bra av den?
Istället för klippning...
Jorå, visst är man lite mer blond sen sist. Väl noterat, Tord.
Det fick det bli en blekning, eftersom att på hösten så tenderar mitt hår att gå råttfärg-style, typ så här:
Men så här blond blir jag aldrig igen:
Ett år av saknad
Hej min vän.
Det var ett tag sedan sist. Ett år, för att vara exakt. Ett år känns som igår. Det är kusligt hur fort tiden går. Ibland är det fortfarande svårt att förstå.
Men på ett sätt har du aldrig försvunnit. Du är närvarande hela tiden, fast vi inte ser dig. Alldeles runt hörnet. Vi pratar ofta om dig, och på så sätt kommer du aldrig att försvinna.
Heroes never die.
Ett år. Jag satt på Marken Gjestehus i Bergen och kunde inte förstå. Ville inte förstå. Jag är så glad att jag kom hem och fick se hur älskad, sörjd och saknad du var. Även fast det var svårt då så var det väldigt fint. Värdigt den bäste. Jag är glad att jag kom hem, men jag ångrar mig varje dag att jag kom för sent.
Man hinner tänka mycket på ett natttåg mellan Bergen och Oslo.
Ett år. Jag har nog tänkt mer och oftare detta året än vad jag gjort under alla andra år sammanlagt. Så även när det gäller dig.
En vis man, som upplevt sorg, sa en gång: "Man kommer inte över det, men man lär sig leva med det". Så är det onekligen. Tårarna har kanske slutat, men saknaden är för evigt.
Vi skulle spela för dig i år. Jag vet inte om det blev så. Resultatmässigt blev det inte så. Men någonstans tror jag ändå att det är okej för dig. Även fast du hade vinnarskalle och alltid ville vinna så visade du att fotbollen inte är allt. Att vinna inte är allt. Det finns så mycket viktigare saker. Det är någonting jag lärt mig från dig.
Jag vet att du sa till någon en gång att om du hade varit i våran ålder så hade du umgåtts med oss, vi Riddare. Att du "hade varit med i erat gäng". Jag har sällan varit så stolt som när jag fick höra det.
Jag tände ett ljus vid din plats idag. Som så många andra. Så många ljus. Du är verkligen älskad.
Jag drar mig till minnes förra sommaren, då jag under en period hade det väldigt tufft och jobbigt. Jag sa ingenting, men du märkte det. Så en natt fick jag ett telefonsamtal. Det var du, och du förklarade att jag fick ringa dig närsomhelst på dygnet, natt som dag, och du berättade att din dörr alltid stod öppen.
Det är inte konstigt att du är så älskad.
Det var ett tag sedan sist. Ett år, för att vara exakt. Ett år känns som igår. Det är kusligt hur fort tiden går. Ibland är det fortfarande svårt att förstå.
Men på ett sätt har du aldrig försvunnit. Du är närvarande hela tiden, fast vi inte ser dig. Alldeles runt hörnet. Vi pratar ofta om dig, och på så sätt kommer du aldrig att försvinna.
Heroes never die.
Ett år. Jag satt på Marken Gjestehus i Bergen och kunde inte förstå. Ville inte förstå. Jag är så glad att jag kom hem och fick se hur älskad, sörjd och saknad du var. Även fast det var svårt då så var det väldigt fint. Värdigt den bäste. Jag är glad att jag kom hem, men jag ångrar mig varje dag att jag kom för sent.
Man hinner tänka mycket på ett natttåg mellan Bergen och Oslo.
Ett år. Jag har nog tänkt mer och oftare detta året än vad jag gjort under alla andra år sammanlagt. Så även när det gäller dig.
En vis man, som upplevt sorg, sa en gång: "Man kommer inte över det, men man lär sig leva med det". Så är det onekligen. Tårarna har kanske slutat, men saknaden är för evigt.
Vi skulle spela för dig i år. Jag vet inte om det blev så. Resultatmässigt blev det inte så. Men någonstans tror jag ändå att det är okej för dig. Även fast du hade vinnarskalle och alltid ville vinna så visade du att fotbollen inte är allt. Att vinna inte är allt. Det finns så mycket viktigare saker. Det är någonting jag lärt mig från dig.
Jag vet att du sa till någon en gång att om du hade varit i våran ålder så hade du umgåtts med oss, vi Riddare. Att du "hade varit med i erat gäng". Jag har sällan varit så stolt som när jag fick höra det.
Jag tände ett ljus vid din plats idag. Som så många andra. Så många ljus. Du är verkligen älskad.
Jag drar mig till minnes förra sommaren, då jag under en period hade det väldigt tufft och jobbigt. Jag sa ingenting, men du märkte det. Så en natt fick jag ett telefonsamtal. Det var du, och du förklarade att jag fick ringa dig närsomhelst på dygnet, natt som dag, och du berättade att din dörr alltid stod öppen.
Det är inte konstigt att du är så älskad.
Säg den dröm som varar längre än en natt
Inatt hade jag nog den finaste dröm jag haft på väldigt väldigt länge. Kanske någonsin?
Jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna som i morse.
Jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna som i morse.
Din
En som fyller år
Grattis RaPa på födelsedagen.
Nu är det jul - igen. Eller?
Idag intogs säsongens första julmust, julgranen är på plats på torget, julbelysningen är upphängd längs Drottninggatan och på söndag är det första advent.
Ho ho ho.
Rast II
Jag var till tandläkaren idag, för första gången på evigheter känns det som.
Inga hål, lite inflammerat tandkött, lite tandsten och lite frätningar på tänderna - det var domen. "Sluta drick så mycket läsk!" fick jag i råd, och jag undrar; är det läsk i öl? Annars blir det nog inga problem med den saken.
Notan? 600 kr. Trodde jag. Men efter kontrollen så frågade tandsköterskan "..och så vill du väl ha 300 kr i rabatt?". "Det kan du ge dig fan på!" tänkte jag, och svarade "Ja tack". Jag har dock ingen aning om var den rabatten kommer ifrån, och det skiter jag fullständigt i. Glad.
Nehe, back to work då?
Inga hål, lite inflammerat tandkött, lite tandsten och lite frätningar på tänderna - det var domen. "Sluta drick så mycket läsk!" fick jag i råd, och jag undrar; är det läsk i öl? Annars blir det nog inga problem med den saken.
Notan? 600 kr. Trodde jag. Men efter kontrollen så frågade tandsköterskan "..och så vill du väl ha 300 kr i rabatt?". "Det kan du ge dig fan på!" tänkte jag, och svarade "Ja tack". Jag har dock ingen aning om var den rabatten kommer ifrån, och det skiter jag fullständigt i. Glad.
Nehe, back to work då?
Otroligt jävla förbannat bäst just nu!
Tänk att en sån här låt skulle komma till mig just nu. Helt sjukt - och helt skjukt underbart.
Ja...den är nog bäst i år.
Ja...den är nog bäst i år.
Synd
Så olika - så dålig.
Tyvärr. Jag hade sett fram emot filmen och gärna gett den ett fint betyg. Men det går inte. Den är för perfekt, för gullig och för lycklig för sitt eget bästa. Jag tycker om feel good-filmer med lyckliga slut - men här blir det bara pajigt.
Manuset och storyn är alldeles för platt. Det är så enkelt, och det känns inte genomtänkt alls - och då kan jag ändå tänka mig att det är jättegenomtänkt från Helena Bergströms sida. Det är inte roligt, sorgligt, spännande, romantiskt eller någonting.
Egentligen är det sjukt dåligt - men jag nöjer mig med att säga att jag blev besviken, eftersom att jag tycker om skådespelarna i övrigt.
Tyvärr. Jag hade sett fram emot filmen och gärna gett den ett fint betyg. Men det går inte. Den är för perfekt, för gullig och för lycklig för sitt eget bästa. Jag tycker om feel good-filmer med lyckliga slut - men här blir det bara pajigt.
Manuset och storyn är alldeles för platt. Det är så enkelt, och det känns inte genomtänkt alls - och då kan jag ändå tänka mig att det är jättegenomtänkt från Helena Bergströms sida. Det är inte roligt, sorgligt, spännande, romantiskt eller någonting.
Egentligen är det sjukt dåligt - men jag nöjer mig med att säga att jag blev besviken, eftersom att jag tycker om skådespelarna i övrigt.
Kritiskt läge
Jag undrar starkt om det inte är dags för en klippning? Jag hade lovat mig själv att hålla ut den här gången, men vissa dagar är det grymt svårt. Ibland kan det vara förlösande att klippa sig. Men ibland älskar jag också mina lockar.
Är det dags? Jag vet inte.
Är det dags? Jag vet inte.
Rast
Det verkar onekligen som att jag har väldigt mycket att göra på väldigt kort tid om jag ska komma iväg någonstans efter jul. För det är ju så det är tänkt, att jag ska åka iväg. Eller...det handlar egentligen inte om att jag ska eller vill - det handlar om att jag MÅSTE åka iväg.
Men det löser sig nog. Kanske tar med mig Lillebror någonstans.
Fotbollsträning igår, och nästa helg är det inomhusturnering i E-tuna. Vet inte hur många vi kan bli, det är väl jag, Danskungen, Tord, Juha, Lingen, Brorsan, Ödlan, Kosar, Mirre, Roastmaster (?), Millo (?), typ.
Lillebror har varit med och kört några veckor nu, efter att ha haft ett par års uppehåll från fotbollen, och förhoppningsvis så gör han en rejäl satsning. Det skulle vara mycket roligt att få spela med honom, såväl i a-laget som i b-laget.
Vi får väl se.
Ikväll blir det annars bio med Mor. Så olika. Vi brukar göra så ibland. Gå på bio. Det är trevligt.
Men det löser sig nog. Kanske tar med mig Lillebror någonstans.
Fotbollsträning igår, och nästa helg är det inomhusturnering i E-tuna. Vet inte hur många vi kan bli, det är väl jag, Danskungen, Tord, Juha, Lingen, Brorsan, Ödlan, Kosar, Mirre, Roastmaster (?), Millo (?), typ.
Lillebror har varit med och kört några veckor nu, efter att ha haft ett par års uppehåll från fotbollen, och förhoppningsvis så gör han en rejäl satsning. Det skulle vara mycket roligt att få spela med honom, såväl i a-laget som i b-laget.
Vi får väl se.
Ikväll blir det annars bio med Mor. Så olika. Vi brukar göra så ibland. Gå på bio. Det är trevligt.
Kap. "Det man inte tror kan fortfarande hända" 3/6
"Regnet öste ner. Det var sånt där regn som man bara ser på film i de där romantiskt laddade slutscenerna. Hade det varit hemma så hade det varit fruktansvärt, men här på andra sidan jordklotet är regnet annorlunda. Det är tropiskt, varmt, blött, fuktigt, nästan renande.
Två barn, som för länge sedan slutat att vara barn, stod och såg på varandra i den svarta natten som endast lystes upp av neonskyltarna på den folktomma gatan. Jag vet inte om vi ens märkte att det regnade. Vi var nog båda överraskade, chockade, över att träffas just då och just där av alla platser på Jorden. I mitt försök att fly henne, och allt det jobbiga och smärtsamma i att inte få vara med henne, så hade jag kommit närmare henne än vad jag någonsin varit.
Jag trodde att jag hade glömt, att jag skrapat bort henne från min hornhinna och puttat ut henne från mitt hjärta, men nu när hon stod här framför mig så var det precis som att hon aldrig hade lämnat mig. Min Maria.
Kalla det slump, kalla det ödet - men jag valde att tro att det fanns en mening med allt. Att det var meningen att vi skulle träffas just där och just då.
Så stod vi där igen, som så många gånger förr, och som vanligt så hade vi inte en aning om vad fan vi höll på med. Någon var tvungen att säga någonting. Det blev hon.
- Hej.
- Hej.
- Du är här?
- Ja... Du med.
- Ja.
Sedan blev det tyst. Kanske var det en evighet, kanske var det bara några sekunder. Och så plötsligt kom det. Hennes leende. Det där leendet som kan stoppa världskrig.
Hade det varit en film så vet jag precis vad som hade hänt därefter. Jag hade tagit ett lugnt men bestämt steg fram emot henne, tagit ett varsamt men fast tag om hennes nacke precis under örat, och sedan gett henne den kyss jag drömt om så länge. Eftertexterna skulle rulla till en trallvänlig ballad och framtiden skulle bestämmas genom tittarens fantasier.
Men det här var ingen film. Det var på riktigt. Jag samlade luft i lungorna och öppnade munnen för att säga det jag velat säga så länge, men aldrig vågat eller fått."
Två barn, som för länge sedan slutat att vara barn, stod och såg på varandra i den svarta natten som endast lystes upp av neonskyltarna på den folktomma gatan. Jag vet inte om vi ens märkte att det regnade. Vi var nog båda överraskade, chockade, över att träffas just då och just där av alla platser på Jorden. I mitt försök att fly henne, och allt det jobbiga och smärtsamma i att inte få vara med henne, så hade jag kommit närmare henne än vad jag någonsin varit.
Jag trodde att jag hade glömt, att jag skrapat bort henne från min hornhinna och puttat ut henne från mitt hjärta, men nu när hon stod här framför mig så var det precis som att hon aldrig hade lämnat mig. Min Maria.
Kalla det slump, kalla det ödet - men jag valde att tro att det fanns en mening med allt. Att det var meningen att vi skulle träffas just där och just då.
Så stod vi där igen, som så många gånger förr, och som vanligt så hade vi inte en aning om vad fan vi höll på med. Någon var tvungen att säga någonting. Det blev hon.
- Hej.
- Hej.
- Du är här?
- Ja... Du med.
- Ja.
Sedan blev det tyst. Kanske var det en evighet, kanske var det bara några sekunder. Och så plötsligt kom det. Hennes leende. Det där leendet som kan stoppa världskrig.
Hade det varit en film så vet jag precis vad som hade hänt därefter. Jag hade tagit ett lugnt men bestämt steg fram emot henne, tagit ett varsamt men fast tag om hennes nacke precis under örat, och sedan gett henne den kyss jag drömt om så länge. Eftertexterna skulle rulla till en trallvänlig ballad och framtiden skulle bestämmas genom tittarens fantasier.
Men det här var ingen film. Det var på riktigt. Jag samlade luft i lungorna och öppnade munnen för att säga det jag velat säga så länge, men aldrig vågat eller fått."
Punkt
Vilken jävla dag.
Status
Jag har väl egentligen inte så mycket att säga mer än att det blir en maratondag på jobbet. Började klockan sju och jag fan inte när jag slutar. Om jag slutar.
Jorå, men det blir en lång. Sedan lite fotbollsträning på det så somnar man nog utan problem ikväll.
Annars är Inglourious Bastards riktigt bra. Tänk om det ändå hade gått till så! Vilken jävla spektakulär historia vi hade haft då.
Oscar till Brad Pitt och Christoph Waltz.
Jorå, men det blir en lång. Sedan lite fotbollsträning på det så somnar man nog utan problem ikväll.
Annars är Inglourious Bastards riktigt bra. Tänk om det ändå hade gått till så! Vilken jävla spektakulär historia vi hade haft då.
Oscar till Brad Pitt och Christoph Waltz.
Årets tips
Tord igår: "Det blir nog förlust för oss imorgon. Wigan är starka nu."
Slutresultat? 9-1 till Tottenham.
Slutresultat? 9-1 till Tottenham.
Och...
* Jag partajade förresten med Maria Wetterstrand igår. Ni vet, Miljöpartiets språkrör.
Nej. Men hon var där, på Harrys. Hon var glad.
* Och det blev ett jävla liv på grabbarna igår när jag avslöjade att jag inte tycker Megan Fox är speciellt snygg. "E'DU DUM I HUVE'!!!???" kan sammanfatta deras reaktion. Men så är det, på en skala mellan 1-10 så är hon en 5:a för mig.
Så är det alltid, jag tycker oftast inte likadant som alla andra när det gäller tjejer.
* Jag slog till Danskungen på käften igår. Det kan låta hårt, men sanningen är den att han dessförinnan hade gett mig två bitchslap utan anledning. Då tröttnade jag och nöp till han - varpå han dunkade in mitt huvud i dörren och sedan gav mig en käftsmäll.
Han gjorde alltså fyra saker på mig, och jag bara en på honom - ändå var det han som var arg efteråt. Är det rättvist? Han mumlade något om att han "har en känslig näsa", men det köper jag inte.
* Annars var Tord nära att spöa en kille på Harrys för att han uttryckte sig nedlåtande om Tottenham. När samma kille därefter trängde sig i garderobskön blev Tord sjövild och började gapa - utan resultat.
När killen sedan hade lämnat in sin jacka i garderoben så skuggade Tord honom, och sedan sa Tord "Han la biljetten i sin vänstra bakficka. Får jag tag på den så kommer jag hämta ut hans jacka och KASTA DEN!!!".
Man måste välja sina ord när man pratar Tottenham med Tord.
Nej. Men hon var där, på Harrys. Hon var glad.
* Och det blev ett jävla liv på grabbarna igår när jag avslöjade att jag inte tycker Megan Fox är speciellt snygg. "E'DU DUM I HUVE'!!!???" kan sammanfatta deras reaktion. Men så är det, på en skala mellan 1-10 så är hon en 5:a för mig.
Så är det alltid, jag tycker oftast inte likadant som alla andra när det gäller tjejer.
* Jag slog till Danskungen på käften igår. Det kan låta hårt, men sanningen är den att han dessförinnan hade gett mig två bitchslap utan anledning. Då tröttnade jag och nöp till han - varpå han dunkade in mitt huvud i dörren och sedan gav mig en käftsmäll.
Han gjorde alltså fyra saker på mig, och jag bara en på honom - ändå var det han som var arg efteråt. Är det rättvist? Han mumlade något om att han "har en känslig näsa", men det köper jag inte.
* Annars var Tord nära att spöa en kille på Harrys för att han uttryckte sig nedlåtande om Tottenham. När samma kille därefter trängde sig i garderobskön blev Tord sjövild och började gapa - utan resultat.
När killen sedan hade lämnat in sin jacka i garderoben så skuggade Tord honom, och sedan sa Tord "Han la biljetten i sin vänstra bakficka. Får jag tag på den så kommer jag hämta ut hans jacka och KASTA DEN!!!".
Man måste välja sina ord när man pratar Tottenham med Tord.
En kväll som alla andra
Vi grejade en utgång ändå. Vi drog hem till Påven där vi fick sällskap av Tord, Bruce och Blondie Bubble Boy.
Det blev en uppvärmning som gick i kunskapens tecken, då vi körde Geni-frågor till varandra där det gällde att vara snabbast att svara på frågan. Svarade man fel fick man klunka eller ta "kvitt eller dubbelt" och...ja, det var väl kul.
Måste säga att jag blev överraskad, och imponerad, över Tords kunskaper. Karln är ju riktigt allmänbildad! Jag skulle nog tamejfan ringa honom om jag var med i Postkodmiljonären och skulle behöva ha hjälp.
Sen blev det Harrys för mig, Påven, Tord och Danskungen. Det var lite bättre än "sådär", kan man säga. Jag kom inte riktigt igång, men det var ok.
En sak upptäckte jag igår. Jag kan inte dansa längre. Så fort jag närmar mig dansgolvet så drabbas jag av tvivel, och jag backar allt som oftast därifrån. Så har det inte alltid varit. Förr kunde jag dansa hela kvällen, även fast jag inte kan dansa. Men nu känns det bara...mjäh. Det blir så fånigt att stå där och försöka se bra ut med armarna och köra sexiga rörelser med kroppen. Det slutar alltid med att jag står där och trampar med fötterna upp och ner.
Nej, den enda platsen jag trivs på är schlagergolvet. Där behöver man inte dansa, det är bara att snurra och veva och hoppa och skrika med i låtarna. Jag tycker om när det är lite skitigt sådär, när man får knuffar i ryggen och kastas hit och dit, trampar på glasbitar och lägger armarna om varandra. Som på schlagergolvet. Men det tycker inte Danskungen om. Han vill dansa sexigt och seriöst - och det gör han bra. Jag är lite avundsjuk på honom för det, att han inte skäms när han står där.
Till sist kan jag inte förstå vilka kommentarer det är som jag inte har svarat på? Jag har kollat, och hittar ingenting.
Sen är det ganska svårt att vara "rolig på telefon" när man står i en barkö eller ute på dansgolvet. Det är lite halvklurigt.
Det blev en uppvärmning som gick i kunskapens tecken, då vi körde Geni-frågor till varandra där det gällde att vara snabbast att svara på frågan. Svarade man fel fick man klunka eller ta "kvitt eller dubbelt" och...ja, det var väl kul.
Måste säga att jag blev överraskad, och imponerad, över Tords kunskaper. Karln är ju riktigt allmänbildad! Jag skulle nog tamejfan ringa honom om jag var med i Postkodmiljonären och skulle behöva ha hjälp.
Sen blev det Harrys för mig, Påven, Tord och Danskungen. Det var lite bättre än "sådär", kan man säga. Jag kom inte riktigt igång, men det var ok.
En sak upptäckte jag igår. Jag kan inte dansa längre. Så fort jag närmar mig dansgolvet så drabbas jag av tvivel, och jag backar allt som oftast därifrån. Så har det inte alltid varit. Förr kunde jag dansa hela kvällen, även fast jag inte kan dansa. Men nu känns det bara...mjäh. Det blir så fånigt att stå där och försöka se bra ut med armarna och köra sexiga rörelser med kroppen. Det slutar alltid med att jag står där och trampar med fötterna upp och ner.
Nej, den enda platsen jag trivs på är schlagergolvet. Där behöver man inte dansa, det är bara att snurra och veva och hoppa och skrika med i låtarna. Jag tycker om när det är lite skitigt sådär, när man får knuffar i ryggen och kastas hit och dit, trampar på glasbitar och lägger armarna om varandra. Som på schlagergolvet. Men det tycker inte Danskungen om. Han vill dansa sexigt och seriöst - och det gör han bra. Jag är lite avundsjuk på honom för det, att han inte skäms när han står där.
Till sist kan jag inte förstå vilka kommentarer det är som jag inte har svarat på? Jag har kollat, och hittar ingenting.
Sen är det ganska svårt att vara "rolig på telefon" när man står i en barkö eller ute på dansgolvet. Det är lite halvklurigt.
Alla väntar på Ikväll
Alla gör sig i ordning för festligheter. Ute i hallen ekar Mors klackar. Fram och tillbaka, hela tiden. Klippkort framför spegeln. Sådan mor sådan son. Hon gör sig redo för att vara vackrast ikväll, och hon har redan lyckats.
Far sig redo han med, fast inte i samma utsträckning. En fråga, "Duger det här?", och sedan kör han på det.
Kent Agent och Marita har anlänt, med samma glans och glädje inför denna kväll som Mor och Far.
Lillebror är uppspelt, som vanligt en lördagkväll. Han är glad, nervös, uppspelt och taggad på en och samma gång. Ikväll är det maskerad som gäller för honom.
Det är endast jag som sitter still, utan planer och förhoppningar. När alla är på väg någonstans sitter jag still. Det känns absolut inte bra.
Men någonstans är det väldigt givande att se dessa förberedelser. Det är fullt av liv och glädje, och jag rycks med i denna förväntansfulla stämning.
Oavsett vad som händer är jag glad ikväll.
Far sig redo han med, fast inte i samma utsträckning. En fråga, "Duger det här?", och sedan kör han på det.
Kent Agent och Marita har anlänt, med samma glans och glädje inför denna kväll som Mor och Far.
Lillebror är uppspelt, som vanligt en lördagkväll. Han är glad, nervös, uppspelt och taggad på en och samma gång. Ikväll är det maskerad som gäller för honom.
Det är endast jag som sitter still, utan planer och förhoppningar. När alla är på väg någonstans sitter jag still. Det känns absolut inte bra.
Men någonstans är det väldigt givande att se dessa förberedelser. Det är fullt av liv och glädje, och jag rycks med i denna förväntansfulla stämning.
Oavsett vad som händer är jag glad ikväll.
Vad som än händer...
Vad händer?
Höstdag i november när det är som bäst. Sol, inte allt för kallt och något sånär vindstilla.
Idag står jag helt planlös. Det känns ganska bra, faktiskt. Att inte veta vad som händer - och så plötsligt händer det! Kanske. Om inte så får man väl se till att det händer. För jag vill att någonting ska hända.
Men den stora grejen - har jag missat någonting? Det är ett jävla tugg om nån film som heter Twillight. Eller är det en bok? Eller är det både och?
Det känns som att vart man än vänder sig, vad man än läser, så dyker det upp. Twillight. Twillight-feber. Twillight-hysteri. Twillight-kaos. Tydligen finns det Twillight-fanatiker och folk kallar hela grejen ett "fenomen".
Jag ställer mig utanför detta, för jag har ingen aning om skiten. Det enda jag vet är att nya filmen fick en geting av Expressen med omdömet "Ofrivilligt komiskt".
Idag står jag helt planlös. Det känns ganska bra, faktiskt. Att inte veta vad som händer - och så plötsligt händer det! Kanske. Om inte så får man väl se till att det händer. För jag vill att någonting ska hända.
Men den stora grejen - har jag missat någonting? Det är ett jävla tugg om nån film som heter Twillight. Eller är det en bok? Eller är det både och?
Det känns som att vart man än vänder sig, vad man än läser, så dyker det upp. Twillight. Twillight-feber. Twillight-hysteri. Twillight-kaos. Tydligen finns det Twillight-fanatiker och folk kallar hela grejen ett "fenomen".
Jag ställer mig utanför detta, för jag har ingen aning om skiten. Det enda jag vet är att nya filmen fick en geting av Expressen med omdömet "Ofrivilligt komiskt".
Ja
Du hade rätt om Vals för Satan (din vän pessimisten), Mr.Tequila.
Det kanske inte är en fantastisk låt, men det finns någonting väldigt fantastiskt över den.
"Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Ja, den var till dig".
Det kanske inte är en fantastisk låt, men det finns någonting väldigt fantastiskt över den.
"Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Ja, den var till dig".
Kap. "Macken" 2/7
"På den tiden tänkte vi inte på flykten på samma sätt som alla andra runaways. Visst drömde vi om New York, men jag och Morgan hade vårt egna Queens Boulevard.
Den gick från norra Söders Gärde ner till OK-macken vid E-20, en tripp på ungefär 20 minuter om vi cyklade. Om vi istället valde att låta inlinsen bära oss framåt så kunde det ta bortemot en halvtimme, om det var en bra kväll. En bra kväll betydde medvind och grusfritt underlag, och just därför var våren den allra bästa tidpunkten för vårt Queens Boulevard, då det var nyasfalterat och fritt från grus och skit. Doften av nylagt asfalt är ibland en av de ljuvligaste i världen.
Där färdades vi fram och tillbaka, kväll efter kväll. När mörkret och natten gjorde sitt yttersta för att lägga sig över staden blev gatlamporna vårt enda sällskap - och belysningen längs Boulevarden var det vackraste vi visste. Vi har alltid varit svaga för neonljus i natten, jag och Morgan, och när resten av staden låg tyst och tom så blev detta bländade ljus något att stanna uppe för.
OK-macken var en samlingspunkt för alla rastlösa youngsters, av den enkla anledningen att det inte stängde förrän klockan 03.00. Vi kallade det kort och gott för Macken, och det blev en slags fritidsgård för oss som inte tyckte om att vara ensamma i mörkret. Fanta, Raider och Gott & blandat var det som oftast stod på kvittot, men den främsta anledningen till att dra sig ner mot Macken var för att "hänga" med alla andra. Det spelade ingen roll vilken kväll på året - det var alltid någon där. Till och med på julafton.
Bredvid Macken dundrade E-20. Ena hållet Stockholm, andra hållet Örebro (eller för den riktigt längtande; Oslo). Vi satt ofta på kullen intill Macken och såg på långtradarna som dånade förbi. Alltid på väg någonstans. Gissningarna om deras slutdestination haglade och det kunde variera mellan Kapstaden, Köpenhamn, Rio de Janeiro, Paris och Göteborg. Således var långtradarchaufför en drömyrke för många av oss där på kullen.
Mackens utmärkta läge gjorde att det ofta stannade långtradare för att tanka och fylla på chips-och porrtidningsförrådet, och en gemensam kittlande tanke hos oss youngsters var att smita in och gömma sig i långtradarna där de stod övergivna på parkeringen. Som tur var så stannade det vid en kittlande tanke".
Den gick från norra Söders Gärde ner till OK-macken vid E-20, en tripp på ungefär 20 minuter om vi cyklade. Om vi istället valde att låta inlinsen bära oss framåt så kunde det ta bortemot en halvtimme, om det var en bra kväll. En bra kväll betydde medvind och grusfritt underlag, och just därför var våren den allra bästa tidpunkten för vårt Queens Boulevard, då det var nyasfalterat och fritt från grus och skit. Doften av nylagt asfalt är ibland en av de ljuvligaste i världen.
Där färdades vi fram och tillbaka, kväll efter kväll. När mörkret och natten gjorde sitt yttersta för att lägga sig över staden blev gatlamporna vårt enda sällskap - och belysningen längs Boulevarden var det vackraste vi visste. Vi har alltid varit svaga för neonljus i natten, jag och Morgan, och när resten av staden låg tyst och tom så blev detta bländade ljus något att stanna uppe för.
OK-macken var en samlingspunkt för alla rastlösa youngsters, av den enkla anledningen att det inte stängde förrän klockan 03.00. Vi kallade det kort och gott för Macken, och det blev en slags fritidsgård för oss som inte tyckte om att vara ensamma i mörkret. Fanta, Raider och Gott & blandat var det som oftast stod på kvittot, men den främsta anledningen till att dra sig ner mot Macken var för att "hänga" med alla andra. Det spelade ingen roll vilken kväll på året - det var alltid någon där. Till och med på julafton.
Bredvid Macken dundrade E-20. Ena hållet Stockholm, andra hållet Örebro (eller för den riktigt längtande; Oslo). Vi satt ofta på kullen intill Macken och såg på långtradarna som dånade förbi. Alltid på väg någonstans. Gissningarna om deras slutdestination haglade och det kunde variera mellan Kapstaden, Köpenhamn, Rio de Janeiro, Paris och Göteborg. Således var långtradarchaufför en drömyrke för många av oss där på kullen.
Mackens utmärkta läge gjorde att det ofta stannade långtradare för att tanka och fylla på chips-och porrtidningsförrådet, och en gemensam kittlande tanke hos oss youngsters var att smita in och gömma sig i långtradarna där de stod övergivna på parkeringen. Som tur var så stannade det vid en kittlande tanke".
Fortfarande lika bra
Idag på dagis satte vi på en Astrid Lindgren-skiva med alla de välkända låtarna. Vilken tripp! Det var tillbaka till 1992 igen på två sekunder. Vilka låtar, alltså. Världsklass på många.
Om barnen hade fått bestämma hade det blivit Här kommer Pippi Långstrump på repeat - men det här är mina tre Astrid-favoriter of all time.
Någon att fira...
Idag är ingen vanlig dag - nej, idag är det Fröken Johanssons födelsedag.
Så ansluter hon sig till den exklusiva skara 23-åringar som jag tillhört i exakt 10 månader idag. Välkommen! Det är precis som 22 fast lite annorlunda.
Därmed höjer vi våra glas och utbringar ett fyrfaldigt leve för Fröken Johansson. Hon leve, HIPP HIPP...
Så ansluter hon sig till den exklusiva skara 23-åringar som jag tillhört i exakt 10 månader idag. Välkommen! Det är precis som 22 fast lite annorlunda.
Därmed höjer vi våra glas och utbringar ett fyrfaldigt leve för Fröken Johansson. Hon leve, HIPP HIPP...
De tog vårt guld!
Oj då.
Handelsbanken i Kungsör blev nyss rånad. För en och en halv timme sedan. Två gärningsmän med guns och allt. Det är rena crime scene investigation uppe på torget.
Tänk att sånt kan hända i vår lilla by ändå. Jag trodde bara att bankrån fanns på film.
Jävla banditer!
Handelsbanken i Kungsör blev nyss rånad. För en och en halv timme sedan. Två gärningsmän med guns och allt. Det är rena crime scene investigation uppe på torget.
Tänk att sånt kan hända i vår lilla by ändå. Jag trodde bara att bankrån fanns på film.
Jävla banditer!
Goda saker
Det är höst nu - bara så att ni vet. Men regn gör mig ingenting. Kylan däremot, den är fasansfull!
Annars har jag blivit en riktig motionär. Nu när bilen är paj och väntar på att bli lagad, och när det är punktering på cykeln, så har jag inget annat väl än att gå ut till jobbet vid Ulvesund. Det är en promenad på 20 minuter (exakt) - and I fucking love it!
När man går där så finns det ingen andra att umgås med än sina egna tankar, och det är för tillfället väldigt upplyftande. Jag har väldigt mycket att säga till mig själv ska ni veta. Man kan säga att det är kreativa promenader. Jag funderar faktiskt på att fortsätta med att gå även när bilen är klar. "Hurtigbulle där!". Jag vet.
En annan sak...
Jag läste i gårdagens Magazin24 om Café Sportbaren uppe på byn. Det verkar onekligen som att stället har fått ett lyft på sista tiden. Här har jag gått och trott att det bara är en massa alkisar, knarkare och mördare som sitter däruppe, så kändes det i alla fall förr när det var andra ägare - men efter att ha läst artikeln så verkar det vara fiket som jag alltid drömt om. Stället där alla möts. Kungsörs eget Central Perk! Where everybody knows your name.
Man käka frulle, lunch, fika och till och med ta en bira. Jag vet, jag är antagligen världens mest korkade person som inte har insett det förräns nu - men herrejävlar det låter ju wunderbar!
Det ska nog bli mitt ställe från och med nu. Det verkar som det. Det låter som det. Kan vi inte göra Café Sportbaren till stället där vi alla möts? Och om det redan är det - förlåt att jag är sen, är det okej om jag droppar förbi?
För övrigt är Pinnparken bredvid kyrkan det bästa som har hänt Kungsör på mycket mycket länge.
Vi var där och lekte idag i 3-4 timmar, och jag kan se oändliga möjligheter för denna lekpark.
Annars har jag blivit en riktig motionär. Nu när bilen är paj och väntar på att bli lagad, och när det är punktering på cykeln, så har jag inget annat väl än att gå ut till jobbet vid Ulvesund. Det är en promenad på 20 minuter (exakt) - and I fucking love it!
När man går där så finns det ingen andra att umgås med än sina egna tankar, och det är för tillfället väldigt upplyftande. Jag har väldigt mycket att säga till mig själv ska ni veta. Man kan säga att det är kreativa promenader. Jag funderar faktiskt på att fortsätta med att gå även när bilen är klar. "Hurtigbulle där!". Jag vet.
En annan sak...
Jag läste i gårdagens Magazin24 om Café Sportbaren uppe på byn. Det verkar onekligen som att stället har fått ett lyft på sista tiden. Här har jag gått och trott att det bara är en massa alkisar, knarkare och mördare som sitter däruppe, så kändes det i alla fall förr när det var andra ägare - men efter att ha läst artikeln så verkar det vara fiket som jag alltid drömt om. Stället där alla möts. Kungsörs eget Central Perk! Where everybody knows your name.
Man käka frulle, lunch, fika och till och med ta en bira. Jag vet, jag är antagligen världens mest korkade person som inte har insett det förräns nu - men herrejävlar det låter ju wunderbar!
Det ska nog bli mitt ställe från och med nu. Det verkar som det. Det låter som det. Kan vi inte göra Café Sportbaren till stället där vi alla möts? Och om det redan är det - förlåt att jag är sen, är det okej om jag droppar förbi?
För övrigt är Pinnparken bredvid kyrkan det bästa som har hänt Kungsör på mycket mycket länge.
Vi var där och lekte idag i 3-4 timmar, och jag kan se oändliga möjligheter för denna lekpark.
Kap. "Äldre" 3/4
"Det här är min stad, men jag tappar en bit varje dag. Snart har jag tillräckligt lite kvar för börja leta efter någonting nytt.
Grå gardiner. Eller är det dagen jag ser? Jag bygger vingar för att flytta söderut. Med det gråa kommer längtan. Karavanen rör sig sakta framåt. Den otroliga vandringen del 3.
Vi måste skynda. Vi är inte gamla än, men vi blir äldre och det är inte alla som blir gamla.
För lite sex, drugs & rock'n'roll. För mycket blockflöjt och hemläxa. För många tider att passa. Jag har samlat på förtroenden och varit duktigast i kön. Den prydligaste stjärngossen. Nu är det dags att tända eld på stjärnan. När de andra rev ner murar stod jag bakom träd. Rädd för det förbjudna, jag gick miste om allt det där som gör en starkare.
Men jag har klarat av rövarnätterna. Allt det jag aldrig gjorde i tonåren har jag klarat av på 2 år. Snart finns ungdomen bara kvar på film och fotografi.
Och jag somnade längs vägkanten på motorvägen i Halmstad. När polisen frågade vart jag var på väg svarade jag: "Hem". Ibland tror jag att jag fortfarande irrar runt, på väg hem.
Hur kan man känna sig ensam i en lokal med 100 andra?
Men jag vet en vän som är lika blåögd som jag. Vi borde passa bra ihop. Min Maria, en prom queen med hål i klänningen. Svarta ögon, med hjärta byggt för två. Eller flera.
99 tog han din oskuld. Den får du aldrig tillbaka igen.
Det du saknade var jag beredd att ge. Men du frågade aldrig, och jag stod snällt bredvid. Vassa nålar, en för varje gång du blundade för mig. Fyller glasen, men inga glas kan fylla dig. Ingenting kan fylla platsen efter dig.
Jag minns en gång. Det känns som igår, men det var sent 90-tal, då när Fila var som störst. Ett diskotek på Whalewood street. Hög musik och epilepsiljus. The Roof is on fire. Sista dansen nalkades och vi satte oss på bänken ute på grusplanen. Det var stjärnklart den kvällen, såklart. Jag vet inte hur länge vi satt där och kollade upp i himlen, men det kändes som hela natten. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att jag njöt. Det blev ingen sista dans. Inte den gången heller.
Om jag blundar ser jag alltid en fantasi, en önskning, en dröm. Hjärtat bankar, snart slår det hål på nåt inuti. 10 år nu, och jag har aldrig varit äldre än så här. Hjärtat värker, och inga tabletter kan nå dit.
Inga fjärilar längtar ut lika mycket som jag. Snart är solen en vän i horisonten. Vi möts där. Jag ser på framtiden genom skitiga linser. Den är smutsig och oviss.
De sa: "Skyll dig själv, skyll alltid dig själv". Jag skyller på mig, skyller allting på mig.
Har jag lämnat dig? Nu lämnar du mig."
Grå gardiner. Eller är det dagen jag ser? Jag bygger vingar för att flytta söderut. Med det gråa kommer längtan. Karavanen rör sig sakta framåt. Den otroliga vandringen del 3.
Vi måste skynda. Vi är inte gamla än, men vi blir äldre och det är inte alla som blir gamla.
För lite sex, drugs & rock'n'roll. För mycket blockflöjt och hemläxa. För många tider att passa. Jag har samlat på förtroenden och varit duktigast i kön. Den prydligaste stjärngossen. Nu är det dags att tända eld på stjärnan. När de andra rev ner murar stod jag bakom träd. Rädd för det förbjudna, jag gick miste om allt det där som gör en starkare.
Men jag har klarat av rövarnätterna. Allt det jag aldrig gjorde i tonåren har jag klarat av på 2 år. Snart finns ungdomen bara kvar på film och fotografi.
Och jag somnade längs vägkanten på motorvägen i Halmstad. När polisen frågade vart jag var på väg svarade jag: "Hem". Ibland tror jag att jag fortfarande irrar runt, på väg hem.
Hur kan man känna sig ensam i en lokal med 100 andra?
Men jag vet en vän som är lika blåögd som jag. Vi borde passa bra ihop. Min Maria, en prom queen med hål i klänningen. Svarta ögon, med hjärta byggt för två. Eller flera.
99 tog han din oskuld. Den får du aldrig tillbaka igen.
Det du saknade var jag beredd att ge. Men du frågade aldrig, och jag stod snällt bredvid. Vassa nålar, en för varje gång du blundade för mig. Fyller glasen, men inga glas kan fylla dig. Ingenting kan fylla platsen efter dig.
Jag minns en gång. Det känns som igår, men det var sent 90-tal, då när Fila var som störst. Ett diskotek på Whalewood street. Hög musik och epilepsiljus. The Roof is on fire. Sista dansen nalkades och vi satte oss på bänken ute på grusplanen. Det var stjärnklart den kvällen, såklart. Jag vet inte hur länge vi satt där och kollade upp i himlen, men det kändes som hela natten. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att jag njöt. Det blev ingen sista dans. Inte den gången heller.
Om jag blundar ser jag alltid en fantasi, en önskning, en dröm. Hjärtat bankar, snart slår det hål på nåt inuti. 10 år nu, och jag har aldrig varit äldre än så här. Hjärtat värker, och inga tabletter kan nå dit.
Inga fjärilar längtar ut lika mycket som jag. Snart är solen en vän i horisonten. Vi möts där. Jag ser på framtiden genom skitiga linser. Den är smutsig och oviss.
De sa: "Skyll dig själv, skyll alltid dig själv". Jag skyller på mig, skyller allting på mig.
Har jag lämnat dig? Nu lämnar du mig."
Sommarens låt
Efter noggrant övervägande så är detta soundtracket till sommaren som var.
Det är lite märkligt att låten höll i sig ända fram till sommaren, för faktum är att jag använde den redan när jag klippte ihop KBK-filmen för ett år sedan.
Skit samma - den är tidlös och antagligen odödlig. Sommarens bit, både textmässigt och låtmässigt.
Det är lite märkligt att låten höll i sig ända fram till sommaren, för faktum är att jag använde den redan när jag klippte ihop KBK-filmen för ett år sedan.
Skit samma - den är tidlös och antagligen odödlig. Sommarens bit, både textmässigt och låtmässigt.
Jämmer och elände
Jag vet inte om jag skrivit en rad om svininfluensan än, men den börjar bli påtaglig.
Hittills har det varit någonting som man läst om i tidningen och hört om på TV, och man tänker "Jaja...". Men nu...ja, någonting är i görningen här i KAK-trakten. Först insjuknade nästan en hel avdelning på jobbet, och även fast jag inte hört någonting om svininfluensa så är det lite skumt. Samtidigt var halva personalstyrkan på Hagaskolan bort på grund av sjukdom, och på en skola i Köping var 50% av eleverna sjuka. Som om inte det var nog så fick jag även höra att 100 elever på Kung Karls skola i Kungsör hade insjuknat.
Tillfällighet eller? Och vad är skillnaden mellan en vanlig influensa och svininfluensa?
Jag vet inte om jag tänkt ta någon vaccinspruta, men efter det här så börjar man ju fundera. Men vad jag fått höra så får de som inte tillhör riskgrupper och bla bla bla vänta till v.3 nästa år. Då kanske det har blåst förbi? Eller är detta bara en droppe från ett helt hav som är på väg?
Och på radion sa de att vinterkräksjukan var på väg för sitt årliga intåg.
Heja!
Hittills har det varit någonting som man läst om i tidningen och hört om på TV, och man tänker "Jaja...". Men nu...ja, någonting är i görningen här i KAK-trakten. Först insjuknade nästan en hel avdelning på jobbet, och även fast jag inte hört någonting om svininfluensa så är det lite skumt. Samtidigt var halva personalstyrkan på Hagaskolan bort på grund av sjukdom, och på en skola i Köping var 50% av eleverna sjuka. Som om inte det var nog så fick jag även höra att 100 elever på Kung Karls skola i Kungsör hade insjuknat.
Tillfällighet eller? Och vad är skillnaden mellan en vanlig influensa och svininfluensa?
Jag vet inte om jag tänkt ta någon vaccinspruta, men efter det här så börjar man ju fundera. Men vad jag fått höra så får de som inte tillhör riskgrupper och bla bla bla vänta till v.3 nästa år. Då kanske det har blåst förbi? Eller är detta bara en droppe från ett helt hav som är på väg?
Och på radion sa de att vinterkräksjukan var på väg för sitt årliga intåg.
Heja!
Still the greatest?
Ämnet som glädjer mig allra mest just nu denna tisdagkväll är - Peter Forsberg!
I sin, ska vi säga "riktiga", comeback i Modo så gör han tre assist och ser till att slagpåsen äntligen vinner, övertygande också, efter 5-1 mot Brynäs.
Min relation till, eller mitt intresse för, Foppa har blivit starkare för varje skada, motgång och misslyckad satsning som han mött de här senaste åren - och därför blir jag så väldigt glad för en match som denna. Tänk om han kunde få avsluta på topp - jag kan inte se någon idrottare i världen som skulle vara mer värd det än honom.
Han har varit tjurig och envis, en dåre, men nu står han här. Måtte det hålla hela vägen till Vancouver och 0S 2010.
I sin, ska vi säga "riktiga", comeback i Modo så gör han tre assist och ser till att slagpåsen äntligen vinner, övertygande också, efter 5-1 mot Brynäs.
Min relation till, eller mitt intresse för, Foppa har blivit starkare för varje skada, motgång och misslyckad satsning som han mött de här senaste åren - och därför blir jag så väldigt glad för en match som denna. Tänk om han kunde få avsluta på topp - jag kan inte se någon idrottare i världen som skulle vara mer värd det än honom.
Han har varit tjurig och envis, en dåre, men nu står han här. Måtte det hålla hela vägen till Vancouver och 0S 2010.
Uppgörelse
Det här med Kent.
Jag har alltid sagt att det är Sveriges mest överskattade band, och det står jag för än idag. Dock har jag upptäckt att de har väldigt många bra låtar.
Jag har gått igenom alla deras låtar och texter - och många är helt fantastiska. Men det handlar, nästan, enbart om de "gamla" låtarna - från den självbetitlade debuten fram till B-sidedubbeln. Därefter är det skralare mellan guldkornen.
Jag kan inte förstår hur Vapen & ammuniton, Du & jag döden, Tillbaka till samtiden och senaste Röd kunnat bli så tokhyllade. Men det är väl kanske för att jag har svårt för de här discotakterna som de har kört med under 2000-talet. Det låter verkligen för jävligt.
De låtar jag gillar från senaste skivorna är Kärleken väntar, Socker, Palace & main, Klåparen, Mannen i den vita hatten (16 år senare), Columbus och Svarta linjer. Mer är det nog inte.
Nej, det är de gamla låtarna som är magiska, som Ingenting någonsin, Gravitation, Celsius, 747, Stoppa mig juni (lilla ego), Beskyddaren, Chans, December, Önskar att någon... - och framförallt Elever och Utan dina andetag.
Så är det. Dagens Kent är inte lika bra som gårdagens Kent. Men jag tycker väldigt mycket om Jocke Bergs släpiga röst. Skulle de bara skippa beatsen, discotrummorna och samplingarna så skulle jag nog ha lättare att tycka om Kent.
Nu gillar jag väldigt många låtar. Bara.
Fast Svarta linjer är helt magisk!
Jag har alltid sagt att det är Sveriges mest överskattade band, och det står jag för än idag. Dock har jag upptäckt att de har väldigt många bra låtar.
Jag har gått igenom alla deras låtar och texter - och många är helt fantastiska. Men det handlar, nästan, enbart om de "gamla" låtarna - från den självbetitlade debuten fram till B-sidedubbeln. Därefter är det skralare mellan guldkornen.
Jag kan inte förstår hur Vapen & ammuniton, Du & jag döden, Tillbaka till samtiden och senaste Röd kunnat bli så tokhyllade. Men det är väl kanske för att jag har svårt för de här discotakterna som de har kört med under 2000-talet. Det låter verkligen för jävligt.
De låtar jag gillar från senaste skivorna är Kärleken väntar, Socker, Palace & main, Klåparen, Mannen i den vita hatten (16 år senare), Columbus och Svarta linjer. Mer är det nog inte.
Nej, det är de gamla låtarna som är magiska, som Ingenting någonsin, Gravitation, Celsius, 747, Stoppa mig juni (lilla ego), Beskyddaren, Chans, December, Önskar att någon... - och framförallt Elever och Utan dina andetag.
Så är det. Dagens Kent är inte lika bra som gårdagens Kent. Men jag tycker väldigt mycket om Jocke Bergs släpiga röst. Skulle de bara skippa beatsen, discotrummorna och samplingarna så skulle jag nog ha lättare att tycka om Kent.
Nu gillar jag väldigt många låtar. Bara.
Fast Svarta linjer är helt magisk!
Åldern inne?
Här har ni. En rolig liten historia från förr.
http://jagskanoglyckas.blogg.se/2008/august/utkast-det-blev-3.html#comment
http://jagskanoglyckas.blogg.se/2008/august/utkast-det-blev-3.html#comment
Tokig farbror
Kolla in den här stollen. Det är en snubbe som heter Bill Dance som har ett fiskeprogram I USA, och tydligen så går det inte alltid så bra under inspelningarna med honom.
Bill Dance, kolla in honom. Han är överallt på Jutuben.
Bill Dance, kolla in honom. Han är överallt på Jutuben.
Kap. "Raka kurvor" 2/3
"Röda minnen, det är allt vi har kvar. En smak av saltvatten och en nattlig promenad. Genom lyxhus och en slingrig ocean av sand, sten och tall.
Minns du vad vi sa om att bara dra? Men du fann det, den trygghet du ville ha. Och det var inte jag. Som ett askfat släckte du det som brann. Som på nålar tog du allt och försvann.
Sanningen om dig, vad är den? Det går så långt tillbaka att jag snart glömt bort varför jag började älska. Har sanningen blivit en lögn?
En glimt av hud i ett sprucket badhus var det närmaste vi kom. Du var punk när jag var pojkband, och även fast jag hårdnade med åren blev jag aldrig din vän.
Minns du vad du skrev, en fredagkväll i februari? Men jag var inte redo för de orden, jag bara skrattade ett svar.
Och när jag ser mig själv i spegeln ser jag alltid någon jag tycker om. Hur kan det vara som så att ingen annan ser det jag ser? Om jag skyddar mig själv mot smärta genom att göra mig osynlig, hur kan det då göra så ont?
Jag ville skydda dig, men det var ingenting du bad om. Och när du ber om min hjälp så kan jag ingenting göra. Det är tvångstankar i en radiostyrd pojkes hjärna.
Ditt liv har kantats av problem, ändå står du här idag rakare och starkare än någon annan. Mitt liv har varit enkelt som i en komedi - nu ligger jag här och krälar och går sönder.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont. Ibland."
Minns du vad vi sa om att bara dra? Men du fann det, den trygghet du ville ha. Och det var inte jag. Som ett askfat släckte du det som brann. Som på nålar tog du allt och försvann.
Sanningen om dig, vad är den? Det går så långt tillbaka att jag snart glömt bort varför jag började älska. Har sanningen blivit en lögn?
En glimt av hud i ett sprucket badhus var det närmaste vi kom. Du var punk när jag var pojkband, och även fast jag hårdnade med åren blev jag aldrig din vän.
Minns du vad du skrev, en fredagkväll i februari? Men jag var inte redo för de orden, jag bara skrattade ett svar.
Och när jag ser mig själv i spegeln ser jag alltid någon jag tycker om. Hur kan det vara som så att ingen annan ser det jag ser? Om jag skyddar mig själv mot smärta genom att göra mig osynlig, hur kan det då göra så ont?
Jag ville skydda dig, men det var ingenting du bad om. Och när du ber om min hjälp så kan jag ingenting göra. Det är tvångstankar i en radiostyrd pojkes hjärna.
Ditt liv har kantats av problem, ändå står du här idag rakare och starkare än någon annan. Mitt liv har varit enkelt som i en komedi - nu ligger jag här och krälar och går sönder.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont ibland.
Det behöver kanske göra ont. Ibland."
Bra skit
Och så var det premiär för Paradise hotel igår. Det blir nog precis som vanligt. Smutsigt, elakt, tårar, naket, hjärndött och alldeles...alldeles underbart!
Jag är ledsen, men jag är en sucker för dessa, egentligen värdelösa, dokusåpor. Det är så roligt att titta på dessa fjantiga och färglösa intriger, allra helst när det blir lite hett med tjafs och höjda röster.
Paradise hotel kan nog vara den mest meningslösa dokuspåpan som gjorts (efter Kändisdjungeln) - ändå är den en av mina favoriter.
Den där Svartenbrandts dotter - henne skulle jag vara rädd för. Vilket vilddjur! Blir nog stormigt runt henne. Annars verkar det vara riktiga alfahannar till grabbar, så det blir nog lite hett där också. Och jag ska skratta gott.
Jag är ledsen, men jag är en sucker för dessa, egentligen värdelösa, dokusåpor. Det är så roligt att titta på dessa fjantiga och färglösa intriger, allra helst när det blir lite hett med tjafs och höjda röster.
Paradise hotel kan nog vara den mest meningslösa dokuspåpan som gjorts (efter Kändisdjungeln) - ändå är den en av mina favoriter.
Den där Svartenbrandts dotter - henne skulle jag vara rädd för. Vilket vilddjur! Blir nog stormigt runt henne. Annars verkar det vara riktiga alfahannar till grabbar, så det blir nog lite hett där också. Och jag ska skratta gott.
Let's make it a good day
Åh, kära nån! Det borde verkligen inte vara lagligt att börja jobba så här tidigt på morgonen. Det är svart, kallt och ödsligt. Som gjort för att bara dra täcket över huvudet igen.
Men vi får väl se vad lite kaffe kan göra åt saken. Jag känner mig ändå oförskämt pigg efter förutsättningarna.
Men vi får väl se vad lite kaffe kan göra åt saken. Jag känner mig ändå oförskämt pigg efter förutsättningarna.
När hjärtat blöder är det pennan som glöder
...och så är det.
Minns att jag sa att när jag har feber och går sönder inuti så skriver jag alltid så bra. Just nu skriver jag fantastiskt.
Jag suddar ut all den gamla skiten och fyller den med poesi. Jag skriver så jävla bra att det kan ta mig långt. Kanske vartsomhelst.
Jag vet inte hur jag ska känna. Tack eller fuck?
Minns att jag sa att när jag har feber och går sönder inuti så skriver jag alltid så bra. Just nu skriver jag fantastiskt.
Jag suddar ut all den gamla skiten och fyller den med poesi. Jag skriver så jävla bra att det kan ta mig långt. Kanske vartsomhelst.
Jag vet inte hur jag ska känna. Tack eller fuck?
Igår II
Igår tog jag mitt slutgiltiga farväl till någonting som jag aldrig har haft och aldrig kommer att få. Man ljuger för sig själv in i det sista, bara för att må bra för en stund. Lögnen blir en drog, något man måste ha för att orka klara av det. Men igår sprack den. Nu är jag drogfri.
De säger att det blev väldigt mycket roligare efter att jag lämnade festen, och av vad jag har hört så låter det onekligen så. Om det var en tillfällighet eller om det säger någonting om mig vet jag inte. Jag var ändå inte i så pass bra tillstånd för tillföra någon glädje, även fast det var det jag ville mest av allt. Men det var mitt fel, som vanligt.
Ändå fanns det glädjeämnen, i form av de små små samtalen i det stora hela. Det känns bra att veta att man i alla fall bidrar med någonting i vardagen, att man gör någon eller några glada bara genom sin uppenbarelse. Det betyder...allt, egentligen. Och snart försvinner det också.
Jag var på vippen att beställa en biljett härifrån när jag kom hem. Målet var varsomhelst, och igår hette det Mallorca. Tanken på att göra det, bara för att visa alla, var väldigt tilltalande och kittlande - men jag avstod till slut. Inte nu. Inte dit. Men någon gång klickar jag mig ända fram.
Jag var kanske inte starkast och snyggast och bäst igår - men idag är jag definitivt det. Ge mig bara en chans att drömma om ibland. Någonstans.
De säger att det blev väldigt mycket roligare efter att jag lämnade festen, och av vad jag har hört så låter det onekligen så. Om det var en tillfällighet eller om det säger någonting om mig vet jag inte. Jag var ändå inte i så pass bra tillstånd för tillföra någon glädje, även fast det var det jag ville mest av allt. Men det var mitt fel, som vanligt.
Ändå fanns det glädjeämnen, i form av de små små samtalen i det stora hela. Det känns bra att veta att man i alla fall bidrar med någonting i vardagen, att man gör någon eller några glada bara genom sin uppenbarelse. Det betyder...allt, egentligen. Och snart försvinner det också.
Jag var på vippen att beställa en biljett härifrån när jag kom hem. Målet var varsomhelst, och igår hette det Mallorca. Tanken på att göra det, bara för att visa alla, var väldigt tilltalande och kittlande - men jag avstod till slut. Inte nu. Inte dit. Men någon gång klickar jag mig ända fram.
Jag var kanske inte starkast och snyggast och bäst igår - men idag är jag definitivt det. Ge mig bara en chans att drömma om ibland. Någonstans.
Igår
Inte som jag ville
Jag har lurat mig själv för många gånger nu.
Igår...alltså, det var ju trevligt på alla sätt och vis, och grymt anordnat var det också. Men jag hade byggt upp förväntningar som var omöjliga att infrias. Det blev egentligen ingenting av det hela. Jävligt synd och svårt att förklara.
Jag tror J.B säger det bättre än mig.
"Och så blinkar det till.
Gröna, röda, gula ljus.
Du var på nålar när du kom.
Med ditt insmugglade rus.
Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans.
Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans.
Och allt är som förut.
Och så blinkar det till.
Och dom tänder alla ljus.
Du var ensam när du kom
och du är lika ensam nu.
Och så släcker dom ner alla gator alla hus.
Och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut.
Och allting är som förut."
Igår...alltså, det var ju trevligt på alla sätt och vis, och grymt anordnat var det också. Men jag hade byggt upp förväntningar som var omöjliga att infrias. Det blev egentligen ingenting av det hela. Jävligt synd och svårt att förklara.
Jag tror J.B säger det bättre än mig.
"Och så blinkar det till.
Gröna, röda, gula ljus.
Du var på nålar när du kom.
Med ditt insmugglade rus.
Och så släcker dom ner, för en sista stilla chans.
Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans.
Och allt är som förut.
Och så blinkar det till.
Och dom tänder alla ljus.
Du var ensam när du kom
och du är lika ensam nu.
Och så släcker dom ner alla gator alla hus.
Och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut.
Och allting är som förut."
Dåligt väder
Utan att på något som helst sätt försöka att framstå som vuxen eller cool så måste jag säga: fan vad fint det var med en virre igår! Att efter en lång arbetsvecka bara sjunka ne i soffan framför teven och läppja på ett glas (eller två), det var för jävla fint.
Eddie åkte, och jag tippade rätt att det skulle så mellan honom och Reza. Men allting i Idol igår handlade för mig om en sak - min gamla idol Uffe Ekberg. En av Sveriges coolaste. Eller fjantigaste, jag vet inte efter igår. Han var så mesig i sina omdömen och det enda han ville var väl att framstå som en good guy i kidsens ögon så att Ace of bace kan kränga lite plattor igen. Men va fan, det var kul att se honom igen.
Men, idag är det lördag, och ikväll väntar 25-årsfest ute vid Ulvesund. Något jag har sett fram emot. Det kommer säkerligen bli grymt mycket folk, och snälla; låt oss slippa bråk och tjafs. Det är lätt hänt på såna här tillställningar, att obehöriga hittar dit och letar trubbel.
Nej, jag vill bara ha en fin stund på veckan med vänner och vänners vänner och annat flyktigt folk.
Jag och Kaggen kommer nog komma väl förberedda. Det känns som det. Jag går till honom nu.
Eddie åkte, och jag tippade rätt att det skulle så mellan honom och Reza. Men allting i Idol igår handlade för mig om en sak - min gamla idol Uffe Ekberg. En av Sveriges coolaste. Eller fjantigaste, jag vet inte efter igår. Han var så mesig i sina omdömen och det enda han ville var väl att framstå som en good guy i kidsens ögon så att Ace of bace kan kränga lite plattor igen. Men va fan, det var kul att se honom igen.
Men, idag är det lördag, och ikväll väntar 25-årsfest ute vid Ulvesund. Något jag har sett fram emot. Det kommer säkerligen bli grymt mycket folk, och snälla; låt oss slippa bråk och tjafs. Det är lätt hänt på såna här tillställningar, att obehöriga hittar dit och letar trubbel.
Nej, jag vill bara ha en fin stund på veckan med vänner och vänners vänner och annat flyktigt folk.
Jag och Kaggen kommer nog komma väl förberedda. Det känns som det. Jag går till honom nu.
Fredag den 13:e
Alla ni från Vivelgatan till Skillingeudd, från Rättarvägen till Storgatan, från Myrstigen via Birkagatan till Hagaskolan - hör min sång. Jag sjunger från botten ända upp stjärnorna. Nu.
Det saknas någonting och jag är beredd att ge er det.
Tove var fucking awesome - men börjar hon inte bli lite väl medveten om hennes talang och utstrålning? Jag gillar, men jag spottar.
Jag tycker verkligen om att skratta, om ni inte visste det. Bland det bästa jag vet.
Det må hända att jag är en obotlig dåre, men jag tror verkligen att morgondagen kan bli den bästa dagen i mitt liv. Jag har sagt det fler gånger än vad jag kommer ihåg - och jag tänker fortsätta tills det slår in.
Tänk om alla mina Riddare vore här imorgon.
"Du hatar fantasier, du är bunden av logik.
Tyst, var tyst, hör du, det är nästan som musik.
Så vackert, slutar andas, glömmer var jag är.
Jag bara blundar, lyssnar, njuter av min värld."
Kap. "Näst sista dagen" 5/8
"Svarta svarta svarta moln. De suddar ut allt det fina med november.
Dina händer darrar trots att mina värmer. Aldrig att du förstår hur mycket jag vill dig väl. Du ryggar tillbaka, halkar, slår dig och blir ful. Allt för mig.
På ett vandrarhem i Köpenhamn, alldeles för många vårar sedan. "Du är så jävla snäll Pål, vet du det?". Och sen "Jag vet, visst är han". Det var då.
Du skär ett hål i alla sagor jag skrev. Alla broar jag byggt, de river du ner. Du bär ett hål inom dig, och kanske är det så att jag är för smal för att fylla det.
Vita vita vita spår på marken, de förföljer mig för varenda steg jag tar.
Jag tog en bild av ditt ansikte igår, när du inte såg på. Bara för att tala med dina ögon när jag vill. De säger allt och lite till.
Och jag är lika tom och övergiven som Karlaskolan när det är mörkt. Tyst, ödslig och bortglömd. Är det konstigt att man längtar bort ibland?"
Dina händer darrar trots att mina värmer. Aldrig att du förstår hur mycket jag vill dig väl. Du ryggar tillbaka, halkar, slår dig och blir ful. Allt för mig.
På ett vandrarhem i Köpenhamn, alldeles för många vårar sedan. "Du är så jävla snäll Pål, vet du det?". Och sen "Jag vet, visst är han". Det var då.
Du skär ett hål i alla sagor jag skrev. Alla broar jag byggt, de river du ner. Du bär ett hål inom dig, och kanske är det så att jag är för smal för att fylla det.
Vita vita vita spår på marken, de förföljer mig för varenda steg jag tar.
Jag tog en bild av ditt ansikte igår, när du inte såg på. Bara för att tala med dina ögon när jag vill. De säger allt och lite till.
Och jag är lika tom och övergiven som Karlaskolan när det är mörkt. Tyst, ödslig och bortglömd. Är det konstigt att man längtar bort ibland?"
Björklund in
Ruggigt väder, dagboken.
Klockan 07.00 var det RIKTIGT burrigt ska ni veta. Precis som hela dagen. Så vad då göra? Tjae...gå in och sätta på en film, Aladdin, och poppa lite popcorn, såklart!
Idag har jag varit ensam befälhavare på dagis, då all ordinarie personal var ledig. Jobbigt? Nej - fucking awesome! Jag funderar på att starta upp ett privat dagis, tamejfan. That's how awesome I am.
Jodå... Men nu är arbetsdagen snart slut - och helgen kan ta sin början. Blir nog till att börja grunna på morgondagens partaj ikväll.
Aja, nu har jag inte tid längre. Klockan är redan halv två and I got to rock'n'roll.
Björklund out.
Klockan 07.00 var det RIKTIGT burrigt ska ni veta. Precis som hela dagen. Så vad då göra? Tjae...gå in och sätta på en film, Aladdin, och poppa lite popcorn, såklart!
Idag har jag varit ensam befälhavare på dagis, då all ordinarie personal var ledig. Jobbigt? Nej - fucking awesome! Jag funderar på att starta upp ett privat dagis, tamejfan. That's how awesome I am.
Jodå... Men nu är arbetsdagen snart slut - och helgen kan ta sin början. Blir nog till att börja grunna på morgondagens partaj ikväll.
Aja, nu har jag inte tid längre. Klockan är redan halv två and I got to rock'n'roll.
Björklund out.
Kap. "Hemgång" 1/6
"Min tid i eko är över, nu studsar allting tillbaka. Jag är en skugga av mitt forna jag, och den skuggan är inte jag. Skuggan går alltid framför mig, den leder mig igenom livets långa lopp. Den har kommit så mycket längre än mig. Jag fastnade någonstans långt bak.
När du är november blir jag snäll.
Jag vill inte vara rädd, men rädslan är det enda som får mig att synas. Jag gråter så att det hörs.
97 var bra, då var jag barn. 2003 försvann barnet, då blev jag själv. Mina tårar är du. Ett sår, ett hål, en skottskada, men jag klarade mig. Du gick rakt igenom.
Nu lämnar jag dig."
När du är november blir jag snäll.
Jag vill inte vara rädd, men rädslan är det enda som får mig att synas. Jag gråter så att det hörs.
97 var bra, då var jag barn. 2003 försvann barnet, då blev jag själv. Mina tårar är du. Ett sår, ett hål, en skottskada, men jag klarade mig. Du gick rakt igenom.
Nu lämnar jag dig."
Min nya baby
13:08
Jag förstår att ni alla är vansinnigt nyfikna om hur det går med min bil. Ok, här är det senaste; punkteringen var inte anledningen till gnisslet och gnasslet och skrapandet. Det trodde jag. Jag tänkte "Ah, det vara bara en punktering. Bara att byta och sen köra igen" - men så kom Lillebror och sa att jag måste köpa nya hjullager. "Vaddå? Det var ju bara en punktering?", sa jag. "Ja, det också. Men du tror väl inte att det gnisslar och låter så där av en punktering?", brummade Lillebror. "Jo...", försökte jag.
Jag hatar bilar när de inte fungerar. Annars är de helt ok.
Men nu sitter jag här på rast, med världens rock'n'roll-frilla. Håret står åt alla håll, orkade inte duscha imorse. Jag tar en kaffe och petar in en pinne i brasan. Mår gott.
Jag läser om tyska landslagsmålvakten Robert Enkes tragiska öde. Rubirken lyder: "Hans leende lurade alla". Jag tänker att det är en förbannat bra titel på en bok. Min bok.
Jag tänker att ingenting är värt någonting om man inte har någon att dela det med.
Jag funderar på om jag har det som krävs, och svaret är alltid ett solklart "JA". Ända tills jag ställs inför ett läge då det är upp till bevis - då tvekar jag.
Jag tänker att Kent har ganska många bra låtar ändå. Fortfarande Sveriges mest överskattade band, men jag har nog underskattat dem. Men jag tänker att jag ska återkomma i detta ämne lite senare.
Jag funderar lite kring Mats Olsson, hur jag har tappat i kärlek till honom. Eller, egentligen är det väl han som har tappat.
Jag tänker att "nu undrar nog mina arbetskamrater varför jag har varit på rast så jävla länge".
Avslutningsvis tänker jag på Twitter. Finns det fortfarande? Det känns som att det försvann lika snabbt som det kom.
Jag hatar bilar när de inte fungerar. Annars är de helt ok.
Men nu sitter jag här på rast, med världens rock'n'roll-frilla. Håret står åt alla håll, orkade inte duscha imorse. Jag tar en kaffe och petar in en pinne i brasan. Mår gott.
Jag läser om tyska landslagsmålvakten Robert Enkes tragiska öde. Rubirken lyder: "Hans leende lurade alla". Jag tänker att det är en förbannat bra titel på en bok. Min bok.
Jag tänker att ingenting är värt någonting om man inte har någon att dela det med.
Jag funderar på om jag har det som krävs, och svaret är alltid ett solklart "JA". Ända tills jag ställs inför ett läge då det är upp till bevis - då tvekar jag.
Jag tänker att Kent har ganska många bra låtar ändå. Fortfarande Sveriges mest överskattade band, men jag har nog underskattat dem. Men jag tänker att jag ska återkomma i detta ämne lite senare.
Jag funderar lite kring Mats Olsson, hur jag har tappat i kärlek till honom. Eller, egentligen är det väl han som har tappat.
Jag tänker att "nu undrar nog mina arbetskamrater varför jag har varit på rast så jävla länge".
Avslutningsvis tänker jag på Twitter. Finns det fortfarande? Det känns som att det försvann lika snabbt som det kom.
"Hej Buppe!"
Tränade fotboll ikväll för första gången gången sedan vi slutade i oktober. Det kändes, kan man säga.
Jag trodde att det var KBK som skulle träna, men det visade sig vara FC Köping. Jag gillar verkligen tugg och hugg, men inte deras sätt att tugga. Får se om det blir några fler träningar.
Lång dag annars. Tidig morgon till sen eftermiddag. Trodde att det skulle bli en seg och tung dag, men det blev det inte. Inte på långa vägar. Tiden springer när man lattjar med 2-åringar.
Den får gärna fortsätta springa imorgon och på fredag - för nu längtar jag verkligen till helgen. På lördag blir det partaj ute vid Ulvesund då Carro Larsson, Kajsa Wretling, Linda Östlund och Madde Lundberg anordnar gemensam 25-årsfest. Tydligen blir det jävligt mycket folk, så det kan bli väldigt skoj. Eller så blir det ingenting. Äh, det blir nog kul.
Kanske att vi kan få till en heldag, vi Tre vänner på en soffa? En heldag med bara sköna och crazy aktiviteter. Ja, så får det bli.
Jag trodde att det var KBK som skulle träna, men det visade sig vara FC Köping. Jag gillar verkligen tugg och hugg, men inte deras sätt att tugga. Får se om det blir några fler träningar.
Lång dag annars. Tidig morgon till sen eftermiddag. Trodde att det skulle bli en seg och tung dag, men det blev det inte. Inte på långa vägar. Tiden springer när man lattjar med 2-åringar.
Den får gärna fortsätta springa imorgon och på fredag - för nu längtar jag verkligen till helgen. På lördag blir det partaj ute vid Ulvesund då Carro Larsson, Kajsa Wretling, Linda Östlund och Madde Lundberg anordnar gemensam 25-årsfest. Tydligen blir det jävligt mycket folk, så det kan bli väldigt skoj. Eller så blir det ingenting. Äh, det blir nog kul.
Kanske att vi kan få till en heldag, vi Tre vänner på en soffa? En heldag med bara sköna och crazy aktiviteter. Ja, så får det bli.
Jone Bildoktorn
Okej, nu vet jag vad det är för fel på bilen. Det var inte hjullagret, det var inte bromsklossarna - det var inte ens lysrören. Lillebror och Far upptäckte det när de skulle ta en titt på bilen. Det tog två sekunder för dem att hitta felet. Det var...punktering.
Fars reaktion löd "Amen va fan...", och sedan dräpte han till med ett "Om man inte ens känner att man har punktering när man kör bil då ska man inte ha körkort!". Lite väl hårt kan jag tycka.
Jag har alltså kört runt med detta i två dagar, och visst har jag kännt att det vinglat och skrikit lite, men jag tänkte att "det är väl nåt skit i maskineriet". That's how I roll.
Aja, skönt att vi hittat boven i dramat. Nu vet jag hur det känns att köra med ett punkterat däck.
Gnissel
Vet ni hur mörkt och tyst det är ute klockan 06.00? Jo det ska jag berätta - det är kolsvart och dödstyst. Rofyllt och skrämmande på samma gång.
Jag hade öppningen idag, och när arbetsdagen är avslutad så har jag avverkat ett 9 ½-timmarspass. Den 22 december kommer jag nog att smacka gott åt det, men just nu börjar det känns lite mosigt.
Annars är min bil skadad. Min Tobbe. Jag märkte det igår när jag körde hem från jobbet, det gnisslade och tjöt och skrapade så det stod härliga till. Först tänkte jag "Fan nu är det lysrören som har pajat!", eller att det var nåt vajsing med kylarförgasaren. Men det visade sig handla om hjullagret på ett däck, eller så var det nån bromskloss eller nåt sånt. Jag lyssnade inte så noga. Hur som helst, det måste fixas.
Lillebror, lyft på arslet från datastolen och fixa't! Snälla.
Jag hade öppningen idag, och när arbetsdagen är avslutad så har jag avverkat ett 9 ½-timmarspass. Den 22 december kommer jag nog att smacka gott åt det, men just nu börjar det känns lite mosigt.
Annars är min bil skadad. Min Tobbe. Jag märkte det igår när jag körde hem från jobbet, det gnisslade och tjöt och skrapade så det stod härliga till. Först tänkte jag "Fan nu är det lysrören som har pajat!", eller att det var nåt vajsing med kylarförgasaren. Men det visade sig handla om hjullagret på ett däck, eller så var det nån bromskloss eller nåt sånt. Jag lyssnade inte så noga. Hur som helst, det måste fixas.
Lillebror, lyft på arslet från datastolen och fixa't! Snälla.
En bild kan berätta om ett liv
Inga stjärnor ikväll
Novemberkyla på bakgården av en bensinmack. Gatlyktorna är min enda vän.
På vägen smattrar bilarna förbi. De sätter gruset i rullning längs asfalten och lämnar allting bakom sig.
Bilköer bildar en karavan av längtande hjärtan. Rök sipprar ut och blir till svarta moln över dem, som för att illustrera vad de alla flyr ifrån. Så länge man färdas syns aldrig röken, men så fort man stannar kommer molnen tillbaka.
Det luktar bensin. Världen idag luktar ofta bensin. Bilar blöder även dem.
Jag känner för en promenad i natten, men kölden biter ifrån. Som för att säga "Tyvärr, detta är inte din dans". Jag minns en gång på Lotus, den enda gången jag gjort en framstöt mot en tjej. Jag gick fram, tog hennes hand och släpande ut henne på dansgolvet. Ett halvt danssteg senare var hon borta. Det enda jag minns är hennes ryggtavla.
Jag skrattade såklart. Man skrattar ofta bort sånt som inte är så roligt.
Men du behandlade mig alltid väl, och därför kommer jag ihåg allting du sagt. Jag sparade alla breven och varenda lilla lapp. Men mer än så var det aldrig, och därför har du nog gråtit för andra än mig. Jag såg det ibland och hörde andra säga det.
Jag kanske förlorar mig fel och alltför ofta, men ibland är det så. Jag är nog inte ensam. Kanske att jag inte ser det jag helst av allt vill se. Det kanske står för nära och känns för rätt. För bra. För bra för att vara sant.
Men när den rösten kallar vill jag vara där och ta emot handen.
På vägen smattrar bilarna förbi. De sätter gruset i rullning längs asfalten och lämnar allting bakom sig.
Bilköer bildar en karavan av längtande hjärtan. Rök sipprar ut och blir till svarta moln över dem, som för att illustrera vad de alla flyr ifrån. Så länge man färdas syns aldrig röken, men så fort man stannar kommer molnen tillbaka.
Det luktar bensin. Världen idag luktar ofta bensin. Bilar blöder även dem.
Jag känner för en promenad i natten, men kölden biter ifrån. Som för att säga "Tyvärr, detta är inte din dans". Jag minns en gång på Lotus, den enda gången jag gjort en framstöt mot en tjej. Jag gick fram, tog hennes hand och släpande ut henne på dansgolvet. Ett halvt danssteg senare var hon borta. Det enda jag minns är hennes ryggtavla.
Jag skrattade såklart. Man skrattar ofta bort sånt som inte är så roligt.
Men du behandlade mig alltid väl, och därför kommer jag ihåg allting du sagt. Jag sparade alla breven och varenda lilla lapp. Men mer än så var det aldrig, och därför har du nog gråtit för andra än mig. Jag såg det ibland och hörde andra säga det.
Jag kanske förlorar mig fel och alltför ofta, men ibland är det så. Jag är nog inte ensam. Kanske att jag inte ser det jag helst av allt vill se. Det kanske står för nära och känns för rätt. För bra. För bra för att vara sant.
Men när den rösten kallar vill jag vara där och ta emot handen.
Världens bästa halkning?
Rast
Jag måste säga det att jag trivs alldeles förträffligt på jobbet just nu. Dels för att minipaltarna är de underbaraste, men även för att arbetsklimatet, personalen och tiderna är suveräna. I alla fall vissa dagar. Det är gött.
Men trots det är min bestämda uppfattning ändå att jag måste bort. Far far away. Jag är övertygad om att det är livsnödvändigt och det enda rätta. Inte för alltid, men för en stund som varar mer än en minut.
Det behöver inte vara så att gräset är grönare på andra sidan, jag tror inte ens att det är så, men just nu är den andra sidan den enda sidan. Jag behöver komma dit där ingenting påminner om Drottninggatan och Karlaskolan. Easy street har blivit Death road, och jag måste hoppa av innan det är försent.
För övrigt så fortsätter mitt hår att växa, och det är ingenting annat än "tummen upp" på det.
Men trots det är min bestämda uppfattning ändå att jag måste bort. Far far away. Jag är övertygad om att det är livsnödvändigt och det enda rätta. Inte för alltid, men för en stund som varar mer än en minut.
Det behöver inte vara så att gräset är grönare på andra sidan, jag tror inte ens att det är så, men just nu är den andra sidan den enda sidan. Jag behöver komma dit där ingenting påminner om Drottninggatan och Karlaskolan. Easy street har blivit Death road, och jag måste hoppa av innan det är försent.
För övrigt så fortsätter mitt hår att växa, och det är ingenting annat än "tummen upp" på det.
Karaktär
Ni har säkert hört om den här familjen i Kanal 5's program Ullared som åker till Gekås på semester två veckor om året och handlar på sig saker för ett år framåt.
Anywho, pappan i den här familjen heter Kjell - och det är en riktig sköning.
Anywho, pappan i den här familjen heter Kjell - och det är en riktig sköning.
Mjäk...
Lite halvblek gala i år va? Länge sen det var hett på riktigt börjar jag tycka.
Man avverkade vinnarna som lotto-vinnare och det känns som att hela galan är en lång transportsträcka mot Guldbollen - och när det är lika ospännande som i år så är det verkligen ointressant.
En sak högg dock till - och det var när Klas Ingesson äntrade scenen. Det mottagandet...det var känslomässigt. När sedan Pontus Kåmark zoomades in i publiken med tårarna rinnandes nerför kinderna, ja då brast det även för mig.
Men nåt som stör mig så inåthelvete är det här med alla stående ovationer. Tony Andersson förde ju en egen liten kampanj mot filmare som hette "Stå upp". Kanske dags att starta en egen som heter "Sitt ner". Jag menar, ok när det handlar om en gammal VM-hjäte som Klas Ingesson som kämpat, och kämpar, mot cancer, eller Henke Larsson som avslutar en 17 år lång och framgångsrik karriär...men när man ger stående ovation till Caroline Seger som vinner Diamantbollen och Zlatan som vinner Guldbollen för fjärde gången - då blir det ju löjligt. Snacka om att ta bort det vackra och värdiga i stående ovation. Det gäller Guldbaggen, Grammis och Idrottsgalan också.
Sedan är ju Kents senaste verkligen ett sömnpiller.
Man avverkade vinnarna som lotto-vinnare och det känns som att hela galan är en lång transportsträcka mot Guldbollen - och när det är lika ospännande som i år så är det verkligen ointressant.
En sak högg dock till - och det var när Klas Ingesson äntrade scenen. Det mottagandet...det var känslomässigt. När sedan Pontus Kåmark zoomades in i publiken med tårarna rinnandes nerför kinderna, ja då brast det även för mig.
Men nåt som stör mig så inåthelvete är det här med alla stående ovationer. Tony Andersson förde ju en egen liten kampanj mot filmare som hette "Stå upp". Kanske dags att starta en egen som heter "Sitt ner". Jag menar, ok när det handlar om en gammal VM-hjäte som Klas Ingesson som kämpat, och kämpar, mot cancer, eller Henke Larsson som avslutar en 17 år lång och framgångsrik karriär...men när man ger stående ovation till Caroline Seger som vinner Diamantbollen och Zlatan som vinner Guldbollen för fjärde gången - då blir det ju löjligt. Snacka om att ta bort det vackra och värdiga i stående ovation. Det gäller Guldbaggen, Grammis och Idrottsgalan också.
Sedan är ju Kents senaste verkligen ett sömnpiller.
Roast
Jag går in på aftonbladet.se och hittar en artikel med Sharon Osbourne. Tydligen har hon i amerikansk radio uttalat sig om Brit's got talent-vinnaren Susan Boyle och sagt att hon ser ut "som ett smiskat arsle".
Oavsett elakheten i det är så går det inte att komma ifrån hur roligt det låter. "Som ett smiskat arsle". Roligast idag.
Har sett de bästa moln
Idag skulle det bli första dagen på mitt nya liv - men det sket sig, så jag får ta nya tag imorgon. Känns som att jag sov en timme inatt, och det är mycket möjligt att jag gjorde det.
Jag måste ha musik på när jag sover, antingen i stereon eller iPoden, och de gånger jag kör iPoden så kan det vara lite lurigt att somna. Jag har nämligen så mycket fantastisk musik och det brukar ge utryme till att sväva iväg i tankar och drömmar. Just inatt så ville tankarna aldrig gå och lägga sig.
Men som sagt; bara att ta nya tag imorgon.
För några år sedan var det någon (kommer inte ihåg vem, kan det ha varit Mr.Tequila?) som sa till mig: "Fan Jone, om du var lite biffigare så skulle du vara skitsexig". Jag kom att tänka på det inatt, och jag tänkte...varför inte testa?
Jag ska bli en morgonmänniska utan dess like. En kort promenad i gryningen, följt av aktiviteter ute i förrådet, det är vad jag ska börja med. Man kan lätt avfärda det som löst snack, men det är faktiskt ett seriöst försök att börja på någonting nytt. Det känns som att det är en oundviklig del i att bli den jag helst av allt vill vara.
Idag var det annars måndag. Verkligen jättemåndag, på alla sätt och vis.
Helgen då? Ja, ovanligt lugn - men ändå ganska händelserik. Egentligen hände ingenting, men dök det upp både det ena och andra att ta ställning till. Känslan igår kväll var att det var för mycket på en gång för att hantera, men idag känns det lite annorlunda.
Jag skenar iväg ibland, ganska ofta, och de gånger jag inte kan se skillnad på dröm och verklighet så blir det problem för mig. Det är då jag gör illa mig.
Men jag vet inte vad som är bäst; att leva i drömmen eller att se verkligheten? Det kanske behövs en balans någonstans mittemellan, vad vet jag?
Ikväll blir det väl Fotbollsgalan. Guldbollen till Zlatan, allt annat vore kalkon och pinsamt. Det är inte ens spännande. Fast jag hade hellre sett att den gick till Alexandersson.
Jag måste ha musik på när jag sover, antingen i stereon eller iPoden, och de gånger jag kör iPoden så kan det vara lite lurigt att somna. Jag har nämligen så mycket fantastisk musik och det brukar ge utryme till att sväva iväg i tankar och drömmar. Just inatt så ville tankarna aldrig gå och lägga sig.
Men som sagt; bara att ta nya tag imorgon.
För några år sedan var det någon (kommer inte ihåg vem, kan det ha varit Mr.Tequila?) som sa till mig: "Fan Jone, om du var lite biffigare så skulle du vara skitsexig". Jag kom att tänka på det inatt, och jag tänkte...varför inte testa?
Jag ska bli en morgonmänniska utan dess like. En kort promenad i gryningen, följt av aktiviteter ute i förrådet, det är vad jag ska börja med. Man kan lätt avfärda det som löst snack, men det är faktiskt ett seriöst försök att börja på någonting nytt. Det känns som att det är en oundviklig del i att bli den jag helst av allt vill vara.
Idag var det annars måndag. Verkligen jättemåndag, på alla sätt och vis.
Helgen då? Ja, ovanligt lugn - men ändå ganska händelserik. Egentligen hände ingenting, men dök det upp både det ena och andra att ta ställning till. Känslan igår kväll var att det var för mycket på en gång för att hantera, men idag känns det lite annorlunda.
Jag skenar iväg ibland, ganska ofta, och de gånger jag inte kan se skillnad på dröm och verklighet så blir det problem för mig. Det är då jag gör illa mig.
Men jag vet inte vad som är bäst; att leva i drömmen eller att se verkligheten? Det kanske behövs en balans någonstans mittemellan, vad vet jag?
Ikväll blir det väl Fotbollsgalan. Guldbollen till Zlatan, allt annat vore kalkon och pinsamt. Det är inte ens spännande. Fast jag hade hellre sett att den gick till Alexandersson.
Bekännelse
Förlåt Filip & Fredrik, men jag måste vara ärlig och erkänna att jag inte tittar på Vem kan slå Filip & Fredrik. Det är inte för att jag glömmer bort det eller inte hinner titta - jag bryr mig helt enkelt inte tillräckligt mycket om programet.
Det är inte spännande, det är inte särskilt roligt och rent allmänt är det ett klent underhållningsprogram. Tyvärr. So what om de vinner, liksom. So what om de förlorar.
Sedan är tidpunkten illa vald också. Klockan åtta en söndagkväll - det är för evigt och för alltid vigt åt TV4 Sporten.
Så nu vet ni det. Inga hard feelings, va? Fortfarande bästa vänner?
Att somna med blött hår...
God morgon.
Viktigast just nu
Det här är nog Kents bästa låt. Jag tror nog det. Just nu i alla fall.
Meddelande till Norge
Mig: 070-7529440
Militären: 070-8888500
KG: 0763-405 431
Studenten: 070-7984346
Militären: 070-8888500
KG: 0763-405 431
Studenten: 070-7984346
Grå november
Oj. Jag var nere i klubbis igår kväll och bastade med RaPa. Trevligt och så. Men sedan gick det jävligt snabbt alltså.
Jag väcktes av att Stiffa satt på mitt rum och spelade gitarr. Jag sa saker som jag menade, men som kanske kom ut fel. Det var väldigt konstigt allting.
Jag vaggades till sömns i tron att saker och ting snart förändras. Men när jag vaknade så var jag inte lika säker.
Jag hade lite svårt att somna om runt 04.30. Det var bra, för då kunde jag fundera lite. Jag tror att på ett eller annat så kommer det nog bli bra. Det måste. Annars vete fan...
Grattis Far på Fars dag.
Hycklare
Oj oj oj, tänk vad livet är stort för vissa! Så om man tittar på ditt liv idag så skulle det bestå av Eskilstuna och skräck?
Tjae...det blir vad man gör det till.
Jag har ringt till dig 5 ggr sedan kl 7, du har inte svarat en enda gång. Men, men...du kanske kollar på en skräckis. Eller två? Hu hu hu!!!
Tjae...det blir vad man gör det till.
Jag har ringt till dig 5 ggr sedan kl 7, du har inte svarat en enda gång. Men, men...du kanske kollar på en skräckis. Eller två? Hu hu hu!!!
Ge mig en kväll
En dag i Köping med Brorson Erik är vad det har blivit. Pizza, hockey, bakelse och nu Svenska Cupen-final. Nu jävlar tar vi revansch mot Råttorna. Finns inget annat.
Ikväll vete fan. Jag hade hoppats på...någonting - men det ser väl inte sådär jätteljust ut på den fronten. Jag vet inte om Militären är hemma - och Stiffa, ja han har gått och blivit tråkig.
Jag hoppas på någonting. Någonting någonstans.
Fortfarande
Hittade det här inlägget. Jag drömmer fortfarande sådana här drömmar.
...om man får sväva iväg för en stund
Harkel
Bra dag idag. Fredag. En dag att längta till hela veckan. Men när längtan slår, vad finns då kvar? Ingenting, just nu.
Men min lilla baby är fortfarande min baby. Mer än någonsin. Kärlek som består i 3 år, det är ingenting annat än kärlek. Tänk att efter 3 år få höra kommentarer som "Hej då. Vi syns igen nån annan gång" när man går hem. Precis som att det är första gången gången vi träffats. Varje dag är som första gången, och det är så fint.
Annars slår det mig hur profilfattig Idol 2009 är. Det är ingen som sticker ut, varken personlighetsmässigt eller kvalitémässigt. Inte ens rastaflätor-tjejen längre. Det enda som är värt är att Tove är så het. Men inte ens det är lika intressant längre.
Behöver nån som behöver mig.
Har grävt ner mig i ord, meningar, uttryck, känslor, rop, hälsningar, frågor och förklaringar för att försöka hitta inspiration - och det har varit väldigt lustfyllt. Jag ser fram emot att fortsätta.
Jag fortsätter gräva i bloggen. Många saker man glömt bort dyker upp igen. Tänk vad mycket man glömmer. Det är först nu jag förstår hur mycket vi umgicks förr, vi Riddare. Det var verkligen hela tiden. Det känns konstigt att "återuppleva" allt det där igen. Nu när vi inte umgåtts på snart 1 år så känns denna tid som en evighet sedan. Som att det nästan aldrig har hänt.
Håll ut, jag behöver dig. Håll ut, stå ut med mig. Stå ut med mig, jag behöver dig.
Jag kommer ihåg första gången, hon grät. Jag kommer ihåg andra gången, hon skrattade och jag kastade upp henne i luften. Jag kommer ihåg tredje gången, hon sa: "Jag tycker om dig, Jonatan". Jag kommer ihåg allting. Sånt som betyder någonting, det kommer jag ihåg. Och nån gång ska jag säga: "Vill bara att du ska veta att jag tycker om dig också". För snart ses vi aldrig mer.
Om jag fick sjunga världens bästa låt i Idol så skulle jag inte sjunga Wonderwall, jag skulle sjunga Här kommer lyckan för hundar som oss.
Och om jag fick drömma lite så skulle jag ligga på stranden och skriva nu.
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
För övrigt så läste jag en krönika av Fanny Gunnarsson i Bärsingen idag. Det handlade om att blogga. Hon har bloggat i 4 år, och på den tiden knåpat ihop lite drygt 1300 inlägg. Jag har bloggat i 2 år och fått ihop 2118 inlägg. Jag vet, det är ingen tävling och jag känner ingen som helst glädje eller stolthet över det. Jag kände bara en stark lust om att upplysa er om det.
Men min lilla baby är fortfarande min baby. Mer än någonsin. Kärlek som består i 3 år, det är ingenting annat än kärlek. Tänk att efter 3 år få höra kommentarer som "Hej då. Vi syns igen nån annan gång" när man går hem. Precis som att det är första gången gången vi träffats. Varje dag är som första gången, och det är så fint.
Annars slår det mig hur profilfattig Idol 2009 är. Det är ingen som sticker ut, varken personlighetsmässigt eller kvalitémässigt. Inte ens rastaflätor-tjejen längre. Det enda som är värt är att Tove är så het. Men inte ens det är lika intressant längre.
Behöver nån som behöver mig.
Har grävt ner mig i ord, meningar, uttryck, känslor, rop, hälsningar, frågor och förklaringar för att försöka hitta inspiration - och det har varit väldigt lustfyllt. Jag ser fram emot att fortsätta.
Jag fortsätter gräva i bloggen. Många saker man glömt bort dyker upp igen. Tänk vad mycket man glömmer. Det är först nu jag förstår hur mycket vi umgicks förr, vi Riddare. Det var verkligen hela tiden. Det känns konstigt att "återuppleva" allt det där igen. Nu när vi inte umgåtts på snart 1 år så känns denna tid som en evighet sedan. Som att det nästan aldrig har hänt.
Håll ut, jag behöver dig. Håll ut, stå ut med mig. Stå ut med mig, jag behöver dig.
Jag kommer ihåg första gången, hon grät. Jag kommer ihåg andra gången, hon skrattade och jag kastade upp henne i luften. Jag kommer ihåg tredje gången, hon sa: "Jag tycker om dig, Jonatan". Jag kommer ihåg allting. Sånt som betyder någonting, det kommer jag ihåg. Och nån gång ska jag säga: "Vill bara att du ska veta att jag tycker om dig också". För snart ses vi aldrig mer.
Om jag fick sjunga världens bästa låt i Idol så skulle jag inte sjunga Wonderwall, jag skulle sjunga Här kommer lyckan för hundar som oss.
Och om jag fick drömma lite så skulle jag ligga på stranden och skriva nu.
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
För övrigt så läste jag en krönika av Fanny Gunnarsson i Bärsingen idag. Det handlade om att blogga. Hon har bloggat i 4 år, och på den tiden knåpat ihop lite drygt 1300 inlägg. Jag har bloggat i 2 år och fått ihop 2118 inlägg. Jag vet, det är ingen tävling och jag känner ingen som helst glädje eller stolthet över det. Jag kände bara en stark lust om att upplysa er om det.
Flashback
Alltså, var det bara jag som tittade på det här som barn? Det känns som det. Det är ingen direkt "snackis" idag - och har heller aldrig varit. Hur som helst så tittade jag alltid på Ika i rutan, och det konstiga är att jag egentligen tyckte att det var ganska obehagligt.
Den här kvinnan, Ika Nord, var väldigt märklig och oberäknelig, nästan lite labil, och dessutom pratade hon konstigt (skånska) - och det skapade en olustig stämning. Hela tiden under min uppväxt har jag tänkt tillbaka på detta program som någonting väldigt...märkligt - och när jag nu tittar på det igen så kommer allting tillbaka.
Kolla bara på introt.
Den här kvinnan, Ika Nord, var väldigt märklig och oberäknelig, nästan lite labil, och dessutom pratade hon konstigt (skånska) - och det skapade en olustig stämning. Hela tiden under min uppväxt har jag tänkt tillbaka på detta program som någonting väldigt...märkligt - och när jag nu tittar på det igen så kommer allting tillbaka.
Kolla bara på introt.
Barnprogram från förr
Det blir mycket barnprogram nu.
Kommer ni ihåg Anders & Putte? Ni vet Anders Lundin och Lars In De Betou, som i början på 90-talet hade barnprogrammet Planeten Pi där de bland annat sjöng olika barnlåtar.
Jag kollade alltid på det som barn, och det här var min favorit bland deras låtar.
Kommer ni ihåg Anders & Putte? Ni vet Anders Lundin och Lars In De Betou, som i början på 90-talet hade barnprogrammet Planeten Pi där de bland annat sjöng olika barnlåtar.
Jag kollade alltid på det som barn, och det här var min favorit bland deras låtar.
Fotboll (uppdaterad)
Tony Andersson tackar för sig och drar vidare norrut till Sandviken. Det hade jag inte kunnat gissa.
Anledningen är nytt jobb, och enligt honom själv har ett par division 2-klubbar hört av sig efter hans tjänster. Men enligt rykten hoppas han själv på Gefle IF. Ja...
Jag har mycket svårt att se hur KFF ska kunna klara sig nu, oavsett vilken tränare de nu får. Vad man än tycker om Tony så betydde han ofantligt mycket för laget.
I tidningen idag så gick det att läsa att KFF redan var i kontakt med en ersättare, och jag förstod då direkt att det inte kunde handla om någon annan än Bellman - vår tränare i KBK förra säsongen. Så var det, men nu har Bellman dock tackat nej till att leda KFF på grund av "mycket på jobbet". Synd, det hade varit intressant att se vad Bellman kunnat göra på division 2-nivå.
(och av någon anledning försvann följande text när jag la upp inlägget...)
För övrigt har även vi, KBK, fått en ny tränare. Det blev bara en säsong för Peder Bäckström, och ny tränare blir Jocke Helgstrand som tränade City den här säsongen. Han har även varit assisterande tränare åt både Andreas Alm och Daniel Wiklund i City, plus att han har haft hand om förenings framgångsrika juniorer under många år, så det blir nog bra det här. Jag tror det är viktigt med en tränare som kan hantera unga spelare, om man säger så.
En annan, tråkig, nyhet är att Kotten brutit benet på en inomhusträning i veckan. Jävligt tråkigt. Tur i oturen så var det "bara" skenbenet som gick av, vilket innebär att läketiden blir kortare än om hela skiten hade gått av.
Väldigt tungt, men Kotten är en riktig fighter så han kommer tillbaka. Starkare än någonsin.
Anledningen är nytt jobb, och enligt honom själv har ett par division 2-klubbar hört av sig efter hans tjänster. Men enligt rykten hoppas han själv på Gefle IF. Ja...
Jag har mycket svårt att se hur KFF ska kunna klara sig nu, oavsett vilken tränare de nu får. Vad man än tycker om Tony så betydde han ofantligt mycket för laget.
I tidningen idag så gick det att läsa att KFF redan var i kontakt med en ersättare, och jag förstod då direkt att det inte kunde handla om någon annan än Bellman - vår tränare i KBK förra säsongen. Så var det, men nu har Bellman dock tackat nej till att leda KFF på grund av "mycket på jobbet". Synd, det hade varit intressant att se vad Bellman kunnat göra på division 2-nivå.
(och av någon anledning försvann följande text när jag la upp inlägget...)
För övrigt har även vi, KBK, fått en ny tränare. Det blev bara en säsong för Peder Bäckström, och ny tränare blir Jocke Helgstrand som tränade City den här säsongen. Han har även varit assisterande tränare åt både Andreas Alm och Daniel Wiklund i City, plus att han har haft hand om förenings framgångsrika juniorer under många år, så det blir nog bra det här. Jag tror det är viktigt med en tränare som kan hantera unga spelare, om man säger så.
En annan, tråkig, nyhet är att Kotten brutit benet på en inomhusträning i veckan. Jävligt tråkigt. Tur i oturen så var det "bara" skenbenet som gick av, vilket innebär att läketiden blir kortare än om hela skiten hade gått av.
Väldigt tungt, men Kotten är en riktig fighter så han kommer tillbaka. Starkare än någonsin.
Det var utan minsta tvivel bättre förr...
Igår satt jag och kollade på gamla barnprogram på Youtube. Oj vilka minnen som bara svällde över mig! Tänk vad mycket guld det fanns förut på TV. Det var Trasdockorna, Alfons Åberg, Darkwing Duck, Teenage Mutant Ninja Turtles, James Bond Jr, Bicer mice from Mars, Babar och...ja, jag kan hålla på hela dagen. Såna program görs inte idag.
Men allting, hela mitt barnprogramsintresse, bottnade i detta. Erkänn att ni ryser när ni tittar på detta intro.
Men allting, hela mitt barnprogramsintresse, bottnade i detta. Erkänn att ni ryser när ni tittar på detta intro.
Dagens eskilstunare
Jag ska aldrig ignorera dig igen.
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns.
Jag ska aldrig ignorera dig igen.
Jag ska aldrig ignorera kärleken.
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns.
Jag ska aldrig ignorera dig igen.
Jag ska aldrig ignorera kärleken.
Guldkorn från förr
Jag vet inte med er, men jag saknar den här reklamen något oerhört.
Mitt golv - mina vänner
Jag tror minsann det är dags att städa lite.
Plask
Så föll den första snön. Var det lika magiskt vackert som alltid? Fuck no!
Jävla pissväder, det är vad det är. Blöt tung gegga som gör att man blir dyngsur, kall och lite småirriterad. Och imorgon kommer allt det vita vara borta och det enda som är kvar är syndafloder. Hipp hipp hurrey!
Äh, shit the same. Det är över nu - och imorgon är det fredag! Min enda fråga är: vad-händer-i-helgen? Filip & Fredrik kommer ju till Köping på lördag för att signerna deras debutroman Tårtgeneralen, som förhandsläpps exklusivt i Köping. Kanske är nåt?
Ge mig bara nåt att längta till så är jag nöjd.
Jävla pissväder, det är vad det är. Blöt tung gegga som gör att man blir dyngsur, kall och lite småirriterad. Och imorgon kommer allt det vita vara borta och det enda som är kvar är syndafloder. Hipp hipp hurrey!
Äh, shit the same. Det är över nu - och imorgon är det fredag! Min enda fråga är: vad-händer-i-helgen? Filip & Fredrik kommer ju till Köping på lördag för att signerna deras debutroman Tårtgeneralen, som förhandsläpps exklusivt i Köping. Kanske är nåt?
Ge mig bara nåt att längta till så är jag nöjd.
Då & nu
Jag fortsätter bläddra igenom bloggen. Jag inser hur olik min vardag var för bara några år sedan. Då var det mycket med tidningen på helgerna, och varje kväll avslutades allt som oftast med en oförglömlig svängom med Riddarna. Jag inser hur mycket roligare det var på kvällarna på den tiden. Det verkar som att det inte fanns någonting som hette "tråkig utgång" då.
Fotbollen då handlade om hur utanför jag var, och jobbet på dagiset verkade inte lika roligt då.
Hjärtat mådde väl ungefär som nu. Ömsom krossad, ömsom hoppfull.
Ett-två år känns inte som en lång tid, men jag har ändå svårt att tänka på allt som hände då som "nyligen".
Det jag inte visste då vet jag nu, och det jag inte vet nu kommer jag kanske aldrig få reda på. Men jag känner mig starkare, vackrare, roligare, klokare och bättre idag. Även om jag periodvis ger skenet av att vara samma lilla vilsna pojke.
Jag ska bli författare. Jag håller på med min debutroman. Den kommer att bli fantastisk.
Jag söker lyckan. Både i känslomässig form, men kanske allra mest i abstrakt form. Någonting att ta på. Någon att se, höra och känna. Någon att göra till världens lyckligaste. Så som hon gör mig världens lyckligaste.
Vi är alla lite äldre, vi gamla vänner. Lite splittrade. Men någonstans är vi fortfarande tillsammans, och även om våra liv kanske aldrig blir som det en gång var så tror jag fortfarande på våran önskeframtid. Minns ni? Vi sitter på klipporna ute på någon ö. Grillen har slocknat. Barnen leker i bakgrunden. Vi sitter där, vi och våra respektive, med en öl och ett glas vin i våra händer. Lika upprymda och förväntansfulla som för 20 år sedan. Jag tror fortfarande på det.
För ett år sedan var kommentarerna på den här bloggen dagliga. Allt som oftast från samma håll, men ändå - dagliga. Idag är det tyst, även fast jag fått mer läsare. Allting förändras, och jag kan inte säga att jag är missnöjd med hur det ser ut idag.
Livet som jag hoppas på står alldeles runt hörnet för mig, och jag hoppas just nu att jag hinner dit i tid innan det är försent. Man vet aldrig vad som kan komma emellan.
Jag älskar mina vänner idag. Gamla som nya. Jag hoppas att de inte tycker illa om mig, men sånt där kan man aldrig riktigt veta.
Jag är fortfarande lika kär som jag en gång var. Ansiktena har förändrats genom åren men känslan är densamma. Nej, värre. Bättre.
Idag köpte jag nya jeans som jag älskar som ett nyfött barn. Jag skriker och hoppar av glädje. Jag hittar på anledningar för att behöva gå förbi spegeln i hallen, bara för att kunna spegla mig ännu en gång.
På tal om barn, jag tror att jag ska döpa min son till Theodore. Är inte det fint? Jag tycker det. Är det naivt av mig att tro att jag ska få en son? Det är inget önsketänkande, bara en tanke. Det får gärna bli en flicka. Är det naivt av mig att tänka på barn nu? Kanske, man jag tycker om att göra det. Är det naivt av mig att tänka på barn överhuvudtaget? Absolut, jag är mycket väl medveten om att jag kanske aldrig får uppleva ynnesten att bli pappa. Men jag tycker om att göra det. Jag lever till stor del för det, och jag önskar och hoppas på det av hela mitt hjärta. Hoppas någon flicka vågar mig. Någon gång.
Fotboll är fortfarande lika roligt. Utan tvekan. Men just nu har jag viktigare saker i livet att ta hand om. Jag hoppas på att kunna åka iväg snart och påbörja någonting nytt.
Jag heter Jonatan Björklund. Det är dags nu.
Fotbollen då handlade om hur utanför jag var, och jobbet på dagiset verkade inte lika roligt då.
Hjärtat mådde väl ungefär som nu. Ömsom krossad, ömsom hoppfull.
Ett-två år känns inte som en lång tid, men jag har ändå svårt att tänka på allt som hände då som "nyligen".
Det jag inte visste då vet jag nu, och det jag inte vet nu kommer jag kanske aldrig få reda på. Men jag känner mig starkare, vackrare, roligare, klokare och bättre idag. Även om jag periodvis ger skenet av att vara samma lilla vilsna pojke.
Jag ska bli författare. Jag håller på med min debutroman. Den kommer att bli fantastisk.
Jag söker lyckan. Både i känslomässig form, men kanske allra mest i abstrakt form. Någonting att ta på. Någon att se, höra och känna. Någon att göra till världens lyckligaste. Så som hon gör mig världens lyckligaste.
Vi är alla lite äldre, vi gamla vänner. Lite splittrade. Men någonstans är vi fortfarande tillsammans, och även om våra liv kanske aldrig blir som det en gång var så tror jag fortfarande på våran önskeframtid. Minns ni? Vi sitter på klipporna ute på någon ö. Grillen har slocknat. Barnen leker i bakgrunden. Vi sitter där, vi och våra respektive, med en öl och ett glas vin i våra händer. Lika upprymda och förväntansfulla som för 20 år sedan. Jag tror fortfarande på det.
För ett år sedan var kommentarerna på den här bloggen dagliga. Allt som oftast från samma håll, men ändå - dagliga. Idag är det tyst, även fast jag fått mer läsare. Allting förändras, och jag kan inte säga att jag är missnöjd med hur det ser ut idag.
Livet som jag hoppas på står alldeles runt hörnet för mig, och jag hoppas just nu att jag hinner dit i tid innan det är försent. Man vet aldrig vad som kan komma emellan.
Jag älskar mina vänner idag. Gamla som nya. Jag hoppas att de inte tycker illa om mig, men sånt där kan man aldrig riktigt veta.
Jag är fortfarande lika kär som jag en gång var. Ansiktena har förändrats genom åren men känslan är densamma. Nej, värre. Bättre.
Idag köpte jag nya jeans som jag älskar som ett nyfött barn. Jag skriker och hoppar av glädje. Jag hittar på anledningar för att behöva gå förbi spegeln i hallen, bara för att kunna spegla mig ännu en gång.
På tal om barn, jag tror att jag ska döpa min son till Theodore. Är inte det fint? Jag tycker det. Är det naivt av mig att tro att jag ska få en son? Det är inget önsketänkande, bara en tanke. Det får gärna bli en flicka. Är det naivt av mig att tänka på barn nu? Kanske, man jag tycker om att göra det. Är det naivt av mig att tänka på barn överhuvudtaget? Absolut, jag är mycket väl medveten om att jag kanske aldrig får uppleva ynnesten att bli pappa. Men jag tycker om att göra det. Jag lever till stor del för det, och jag önskar och hoppas på det av hela mitt hjärta. Hoppas någon flicka vågar mig. Någon gång.
Fotboll är fortfarande lika roligt. Utan tvekan. Men just nu har jag viktigare saker i livet att ta hand om. Jag hoppas på att kunna åka iväg snart och påbörja någonting nytt.
Jag heter Jonatan Björklund. Det är dags nu.
Deras finaste stund hittills?
Vissa saker förändras aldrig
Den första snön brukar vara magisk. Varenda år, ända sedan jag var väldigt liten, så har jag alltid upplevt den första snön som...ja, ett slags mirakel. Det är precis som ett väderfenomen, någonting som inte borde vara möjligt. Snöflingor från himlen, liksom. Efter 23 år tycker jag fortfarande att det är lika vackert och som hämtat från en sagobok. Jag står alltid där lika fötrollad och hänförd.
Därför blev jag mycket besviken när det nu på morgonen började blåsa ner små fjuttiga snökorn som mest liknade en sandstorm. Det piskade i ansiktet och det var inte sagoboksaktigt på något sätt. Det var fult.
Men jag vet inte - är det snö? Jag väljer nog att tycka att det inte är det. Det är inte värdigt. Därmed har den första snön inte fallit än, och därmed har min bild av det underbara och vackra inte ändrats.
Jag lär mig aldrig. Jag lär mig aldrig att jag efter ett tag, efter julen, inte tycker om snön ett endaste dugg. Den första snön är ändå något speciellt. Jag väntar fortfarande.
Därför blev jag mycket besviken när det nu på morgonen började blåsa ner små fjuttiga snökorn som mest liknade en sandstorm. Det piskade i ansiktet och det var inte sagoboksaktigt på något sätt. Det var fult.
Men jag vet inte - är det snö? Jag väljer nog att tycka att det inte är det. Det är inte värdigt. Därmed har den första snön inte fallit än, och därmed har min bild av det underbara och vackra inte ändrats.
Jag lär mig aldrig. Jag lär mig aldrig att jag efter ett tag, efter julen, inte tycker om snön ett endaste dugg. Den första snön är ändå något speciellt. Jag väntar fortfarande.
Lifesaver
Mer nostalgi
En annat inlägg som jag fastnade för var detta. Det skrevs tydligen klockan 01.10 en decembernatt 2007, vilket förklarar en hel del.
Anledningen till att jag fastnade för detta inlägg är väl för att även fast det är länge sedan och väldigt mycket har hänt sedan dess så är det mycket som inte har förändrats ett enda dugg. Det känns lite jobbigt.
01.20
Jag famlar och grubblar.
Snubblar.
Hittar inte ord, hittar inte fram.
Ensam.
Hade så många planer. Hade så många drömmar.
Snubblar.
Ensam.
Drack alldeles för mycket, miste hela stycket.
Vill så mycket mer. Kan så mycket mer.
Men jag blundar.
Ville ha en famn, men allt jag fick var en blick
från dig som inte ville ha mig.
Tänker och undrar.
Begrundar.
Finns det plats för en till?
Finns det plats för en som vill?
Finns det plats för mig?
Säg.
Det gör ont. Hittar inte fram.
Ensam.
Vem ska jag förlåta?
Only the best of smells
Vill ni veta hur man luktar efter en dag på utedagis? Jo det ska jag berätta - man luktar som en blandning av fisk, jord, snor, kåda, kaviar, lite bajs, saliv, svett och ost.
Inte undra på att man smyger längs väggarna om man har något ärende på stan direkt efter jobbet.
Inte undra på att man smyger längs väggarna om man har något ärende på stan direkt efter jobbet.
Nostalgi
Jag rundvandrade lite i min blogg för att återupptäcka vad jag plitat ner genom åren, och av någon anledning fastnade jag för ett inlägg med de här bilderna.
Det var från en fredagkväll hemma hos Vampyren, december 2007, och för första och enda gången i historien så var det bara han och jag som festade. Det blev en middag, öl, vin, cheesballs och Idol går det att läsa i inlägget, och sedan begav vi oss till Antonio och någon mer snubbe (Walle på topp, kanske?).
Jag vill minnas att detta var en mycket trevlig kväll, och kanske var det också därför jag fastande vid inlägget. Sedan måste jag erkänna att min frisyr även pockade på min uppmärksamhet. Nu blir jag så där sugen igen på att klippa mig.
Det var från en fredagkväll hemma hos Vampyren, december 2007, och för första och enda gången i historien så var det bara han och jag som festade. Det blev en middag, öl, vin, cheesballs och Idol går det att läsa i inlägget, och sedan begav vi oss till Antonio och någon mer snubbe (Walle på topp, kanske?).
Jag vill minnas att detta var en mycket trevlig kväll, och kanske var det också därför jag fastande vid inlägget. Sedan måste jag erkänna att min frisyr även pockade på min uppmärksamhet. Nu blir jag så där sugen igen på att klippa mig.
Kap. "Nu är vi på samma våglängd" 5/5
"Och du ser mig bara när jag är full. När du är full. Vodkan gör oss vackra, och dina dimmiga ögon ser inte hur ful du egentligen tycker jag är. Ett tillfälligt rus, som gjort för att krossa hjärtan och liv. Du dricker mig död.
Jag kommer aldrig att bli äldre än dig och jag kommer aldrig att bli den man som många önskar att jag vore. Hur mycket jag än vill. Det enda som finns är det här och nu, och om det inte räcker så lämnar jag. Kanske inte idag men definitivt innan imorgon.
Gjorde jag ett misstag som blundade för henne som verkligen ville? Borde jag ha lyssnat på henne som krävde nyckeln till mitt hjärta? Fanns det någonting att hämta hos henne som jag aldrig ville ha? Kanske. Nej. Aldrig. De gav mig aldrig den psykos som får mig att skena iväg. Den där känslan som gör att jag klättrar upp för världens högsta och farligaste berg, och så småningom kastar mig ut. De betydde aldrig så mycket att de fick mig att tvivla på om någonting är värt någonting längre. Som du.
Jag lever farligt, jag vet. Många har sagt det. Men vad vet de? Mycket och ingenting.
Jag lovar mig själv ingenting längre. För många spruckna löften, för många år i bakgrunden, har satt sina spår. Inget vin i världen kan lösa detta. Jag följer mitt hjärta så får vi se hur lång vägen är.
Det är nog ingen som bryr sig, ingen ser längre. De har nog tröttnat på mig. Men det finns ingen tid att vila, så jag fortsätter hela natten igenom. Såna som oss blir väl egentligen aldrig framme."
Jag kommer aldrig att bli äldre än dig och jag kommer aldrig att bli den man som många önskar att jag vore. Hur mycket jag än vill. Det enda som finns är det här och nu, och om det inte räcker så lämnar jag. Kanske inte idag men definitivt innan imorgon.
Gjorde jag ett misstag som blundade för henne som verkligen ville? Borde jag ha lyssnat på henne som krävde nyckeln till mitt hjärta? Fanns det någonting att hämta hos henne som jag aldrig ville ha? Kanske. Nej. Aldrig. De gav mig aldrig den psykos som får mig att skena iväg. Den där känslan som gör att jag klättrar upp för världens högsta och farligaste berg, och så småningom kastar mig ut. De betydde aldrig så mycket att de fick mig att tvivla på om någonting är värt någonting längre. Som du.
Jag lever farligt, jag vet. Många har sagt det. Men vad vet de? Mycket och ingenting.
Jag lovar mig själv ingenting längre. För många spruckna löften, för många år i bakgrunden, har satt sina spår. Inget vin i världen kan lösa detta. Jag följer mitt hjärta så får vi se hur lång vägen är.
Det är nog ingen som bryr sig, ingen ser längre. De har nog tröttnat på mig. Men det finns ingen tid att vila, så jag fortsätter hela natten igenom. Såna som oss blir väl egentligen aldrig framme."
Dagens eskilstunare
"Och nån gång ska jag stå kvar
jag har fuskat med mina svar.
Den svarta kostymen ska av
kostymen är inte jag
kostymen är inte jag.
Är jag en astronaut?
Är jag en astronaut?
Är jag en astronaut?
Är jag så ensam?"
jag har fuskat med mina svar.
Den svarta kostymen ska av
kostymen är inte jag
kostymen är inte jag.
Är jag en astronaut?
Är jag en astronaut?
Är jag en astronaut?
Är jag så ensam?"
Så här såg det ut på Harrys i lördags
.jpg)
De här tre donnorna sprang man på titt som tätt under kvällen. Oklart vad de ska föreställa, men en sak som är säker är att de inte var nyktra när de sminkade sig.
.jpg)
Och kolla på den här jävla dåren! Fy fan, säger jag bara. Han var så jävla äcklig att jag inte vågade gå förbi honom.
.jpg)
Den här tjejen hade bitit sig i läppen, men hon var lika glad för det.
.jpg)
Det här var en obehaglig typ. Han sa inte ett ljud utan gick bara omkring och satte kniven mot halsstrupen på folk. Ja, vi har alla våra sätt att ragga på.
.jpg)
Men läskigast på hela kvällen var den här snubben. Utan konkurrens. Han lyckades verkligen skrämma skiten ur folk.
Måndag igen
Själv tyckte jag att det var lite i kyligaste laget, så därför kände jag stor glädje när jag slutade halv två. Det var annars ganska jobbigt att gå till jobbet idag. Efter en sån här helg, med intensiv glädje och gemenskap, så blir det ganska tomt när alla vännerna har gått hem. Festen är slut för länge sen och man ligger där ensam i sin säng. Åh hå å, när alla vännerna gått hem. Dörren har stängts igen, och mörket det skrämmer igen. När alla vännerna gått hem. Då börjar man tveka att ta nya tag, ensam i världen "här är jag". Är jag stark eller svag? Det spelar ingen roll.
Sedan vet jag inte vad som har hänt med min röst. Den har försvunnit. Eller åtminstone i morse så var den frånvarande. Jag väste fram mina meningar, och därför blev det lite komiskt när jag kom på morgonen och arbetskamraterna frågade om det var trevligt på kryssningen, varpå jag med hes och skröplig stämma svarade "Jorå...".
Nej, det här är en sådan dag då man köper sig ett par munkar och en läsvärd tidning, kokar en kanna kaffe och lägger sig i soffan en stund. Så det tänkte jag göra nu.
Vi som var där
Det kändes som att det var glädje och förväntningar i bussen till Stockholm. Många var vi nog som såg fram emot en "rolig resa med grabbarna", och det var en skön känsla.
Kotten var definitivt den som satte ribban. Han körde på från minut ett och bibehöll farten hela resan igenom. Fan vad han levererade citat. Vilken lirare.
Här var två glada muppar. Ödlan och Juha - två vänner som älskar att hata varandra.
Och sedan de här två dårarna. Bröderna Hanson indeed, fast Bröderna Carlsson då. Också två sköna lirare.
Själv var jag lite trött på bussresan efter att precis ha kommit från jobbet. Men det gav sig i takt med ju fler bärs jag knäppte.
Lite Donkan och sedan var det bara att vänta på att få gå ombord.
Här någonstans började folk bli riktigt varma i kläderna. Inga namn.
RaPa ja... En av få som gick i land på Åland. Han hade kanske lite "hemlängtan". Eller så var han bara hungrig.
El Decko, Vargen och jag. Som synes har uppvärmningen börjat.
Mr.Salsa visar hur man hälsar på varandra i Chile.
Bläckfisken brukar vara en jävel på att få till "pingisbollar", men utan att skryta så måste jag få säga att jag lyckades ganska bra här.
Eroz och Juha, två riktiga gangsters som ni kan se på bilden. Nej, skämt åsido, vad är det här för fjollfasoner!?
Tacka vet jag två riktiga hårdingar som jag och Stiffa.
Ödlan och Charlieboy. Vad som pågick inne i deras hytt vet bara de själva, för dit in fick inte en jävel komma in. Eller också så låg den för långt avsides.
Hoppsan hejsan. Jag skulle tippa på att här någonstans så peakade uppvärmningen. Antingen det, eller så var det bara jag som peakade.
Åsa-Nisse och Klabbarparn, även kända som Far och Roosen. Jag såg inte Far så mycket under kvällen, men enligt rykten så hade han köpt medlemskort på dansgolvet nere på Copacabana (a.k.a mogisdansen).
Jaha, nu blev det lördagmorgon. Klockan är väl halv tio kanske, och frukosten bestod av en liten rackare kallad Mariestad.
Hela lördagen kändes som en enda lång efterfest, och här satt vi inne i Blondie Bubble Boy/Eroz/Kotten/RaPa-hytten och fnissade.
Blondie Bubble Boy roade sig genom att äta mandariner och dregla mandarinsaft i Stiffas hår.
Jag och min wingman, Brorsan. Möter ni oss på stan en sen och mörk kväll så gör ni bäst i att lägga benen på ryggen och springa åt motsatt håll. Så dangerous är vi.
Roastmaster! En riktig karaktär som briljerade lite i skymundan den här gången.
Men Bruce tog plats. Han har alltid något roligt/intressant/kaxigt att säga. För övrigt så våldgästade han mig bakifrån då jag lekte Kalle Anka.
Det här är min favoritbild från resan. Jag vet inte vad det är Tord har fått syn på, men det måste vara någonting riktigt fasansfullt - för en mer vettskrämd blick har jag nog aldrig skådat.
Perrta och Kosar i samtal. Kanske utbytte de raggningsrepliker? Kanske att de pratade om kött? Eller kanske vem som åkte ut i Idol kvällen innan? Jag vet inte.
Så var det
24 glada själar satte sig på Birka-bussen i fredagseftermiddag för att avnjuta en seglats tillsammans över Östersjön, från Stockholm till Åland. Stämningen var på topp från början, och efter någon minut var resan invigd genom en skål i Jägermeister.
Längst inne i hörnet vid C-hytterna på däck 2 bosatte vi oss och från dörr till dörr hördes musik, skratt och galenskap. Jag och Kaggen delade hytt med El Decko och Berga, fast det var bara på pappret. Egentligen bodde alla med alla i alla hytter. Fråga bara de minst sagt måttligt roade städerskorna som på söndagen möttes av 15 grabbar i en och samma hytt. "UUUT! Vi har inte hela dagen på oss!" hördes titt som tätt från dessa charmanta damer. Och vi bara fnissade.
Majoriteten av oss hängde på discot längst upp, även fast dansgolvet där inte var mycket att hurra för. Ljust, klibbigt och mansdominerat var det gemensamma betyget efteråt, och det var ju lite synd. Men va fan, jag tror att de flesta hade jävligt roligt ändå.
Nu finns det även en video (ej i min ägo, dock) på en förfriskad Jonatan Björklund som springer runt som Kalle Anka i korridoren, med endast strumpor och skjorta på kroppen. Mina kallsipper var nämligen på rymmen, vilket var anledningen till denna händelse. Jag har inget emot att folk ser videon, jag kan inte säga att jag skämms för det - men däremot vill jag varna! Det är inte världens vackraste vinklar som jag visar upp, och det kan hända att man får men för livet om man tittar på det. Jag säger bara det.
Personligt sett så var resans höjdpunkt när jag och Tord svinade runt ute på däck. Har ni någonsin sett på Åland rakt framifrån mitt i natten? Det har jag och Tord gjort. Har ni någonsin stått och skrikit på Åland och folk runtomkring a'la Lasse Kongo mitt i natten? Det har jag och Tord gjort. Vi skrek och skrek och skrek ända tills vi blev hesa. Det var väldigt befriande. Sedan gick vi och snackade allvar.
Vi ställde oss och tittade på månen, och vi såg på hur den speglade sig i vattenytan. Det var på många sätt förtrollande. Tord sa: "Kolla på den. Ser du? Den hånler mot oss. Det är som att den inte vill se oss...men ändå är den där. Det är så jävla vackert". Det var på den nivån vi befann oss då. Det var en jävligt bra stund på resan.
När vi sedan kom ner till de andra så undrade de vart fan vi hade varit, och tydligen hade vi varit bort en timme. Så då körde vi racet de sista timmarna innan discolamporna slocknade, och sedan fortsatte festen downstairs.
Morgonen efter var det precis som att vi alla bara hade tagit en powernap, och snart var vi tillbaka där vi slutade kvällen innan. Det är konstigt hur länge man kan hålla på och dricka under en resa utan att bli helt väck. Det var bara att upprätthålla, upprätthålla och upprätthålla. Det är konsigt, det är alltid så på resor.
På bussresan hem var sedan humöret hyfsat på topp hos de flesta, och tanken var också att vi skulle fortsätta sedan när vi kom hem, med destination Harrys. Så blev det, fast ändå inte. Det blev Harrys, men inte för alla. Det blev nämligen bara jag, Kaggen och Tord. The last men standing. Alla andra var trötta. Sedan kom Bläckfisken också, som denna kväll förvandlades till en ny karaktär vid namn Militären. På Harrys var det Halloween och under kvällen träffade jag på bland annat Hellraiser-mannen, DET, Scream-mannen och Dracula. Hellraiser-mannen var så jävla äcklig att jag inte ens vågade gå förbi honom. Annars var det sådär, som vanligt.
Aja, så var det i alla fall. Det var länge sedan jag hade en tvådagars, man måste nog gå tillbaka till Riddarnas tidiga år då, men nu så här efteråt så kan jag konstatera att "I still got it".
Jag kanske gråter - men vi står upp tillsammans
Av alla tunga förluster... Fy faan vad blytungt. Jag kan egentligen inte ens sätta ord på känslorna. Jag unnar verkligen, verkligen, verkligen inte AIK detta. Inte någonstans. Är det något jag kan tycka är fint i detta mörker så är det att Daniel Tjernström fick avgöra, det känns på något sätt väldigt värdigt honom. Annars...nej, det är orättvist svart.
Men, efter den här säsongen, efter en sådan här säsong, med skador och spelarförluster i varannan omgång så kan man inte annat än att hylla Blåvitt. De borde egentligen inte ha varit möjligt, även om Änglar kan göra det omöjliga, men vi stod där ändå i en helt avgörande match. Det gick nästan hela vägen. Det borde ha gått. Nu fryser jag inte pyttipannan igen.
Tack för allt i år mitt kära älskade Blåvitt. Världen bästa fotbollslag.
Men, efter den här säsongen, efter en sådan här säsong, med skador och spelarförluster i varannan omgång så kan man inte annat än att hylla Blåvitt. De borde egentligen inte ha varit möjligt, även om Änglar kan göra det omöjliga, men vi stod där ändå i en helt avgörande match. Det gick nästan hela vägen. Det borde ha gått. Nu fryser jag inte pyttipannan igen.
Tack för allt i år mitt kära älskade Blåvitt. Världen bästa fotbollslag.
Det är spänning i luften
Ja, då var man färdigfestad. Med två dagars party i ryggen så sitter man här och mår...svinbra, faktiskt. På de här 48 timmarna har jag haft mina perioder av trötthet, men aldrig att jag mått dåligt. Så fort man började känna sig lite seg så knäppte man bara en ny - och då var allting hur bra som helst.
Det blev en välförtjänt sovmorgon idag, i ikväll kommer en långt redogöring från resan. För nu är det bara en sak som gäller - årets viktigaste match, seriefinalen, slaget om pokalen, storebror mot lillebror, Sveriges framsida mot Sveriges baksida - IFK Göteborg mot AIK.
KOM IGEN NU BLÅVITT, NU PISSARNA VI PÅ GNAGARNA!!!!
Det blev en välförtjänt sovmorgon idag, i ikväll kommer en långt redogöring från resan. För nu är det bara en sak som gäller - årets viktigaste match, seriefinalen, slaget om pokalen, storebror mot lillebror, Sveriges framsida mot Sveriges baksida - IFK Göteborg mot AIK.
KOM IGEN NU BLÅVITT, NU PISSARNA VI PÅ GNAGARNA!!!!
