Jag ska nog lyckas

Vill önska eder alla ni som hittar till denna lilla sida emellanåt ett gott avslut på detta år.
     Själv ska jag spendera årets sista timmar med Kaggen och Lillebror och en massa andra nära och flyktigt bekanta. Tror att det blir en sjuhelvetes rolig kväll. Jag ha fel, men jag hoppas inte det. Vill avsluta ett märkligt 2011 på ett fint sätt.
      Och glöm inte årskrönikan imorgon.

Var försiktiga, ha roligt, ta hand om varandra och gott nytt år!

Så fick då även Kaggen fylla 25. Det var på vippen, i år igen. Fast spelar det någon roll längre? Jag tror man slutade längta efter sin födelsedag efter att man fyllt 20, då inga Systembolagskassörskor i världen kunde hindra en längre.
     Men, herregud, 25 är en beaktningsvärd ålder. Sägs det. Själv har jag aldrig förstått det där. När man fyller 50, 60, 70 o.s.v så tycker jag att man kan börja hurra och visa respekt för jubilaren. 25 är...bara ett steg närmare. Ett steg närmare lyckan, får jag hoppas.
     Men det är ju också en anledning till att fira och uppmärksamma någon, och Kaggen är väl värd att firas och uppmärksammas.
     Djungeltrummorna på stan säger att vi inte är kompisar längre, att vi gjort slut och inte snackar längre, efter att Kaggen flyttade till Eskilstuna. Men vad vet dom? Vi kanske brevväxlar?
     Äsch, det är sant att vi inte hörs och syns lika ofta längre - men har man spenderat 21 år ihop så tätt som vi har gjort så finns inte det behovet längre. Jag kan sitta och prata med Kaggen om någonting, och sedan en månad senare ta vid på meningen jag avslutade med senast vi sågs. Det är liksom inga konstigheter mellan oss. Vi är för tajta för det, konstigheter. Det kan nog vara svårt att förstå, det där, om man inte har någon som man är riktigt tajt med.
     Det jag försöker säga är att jag tror - jag TROR - att vi skulle kunna vara ifrån varandra i ett par år, och sedan skulle det räcka med ett "Hej!" när vi träffades för att allt skulle vara som vanligt igen. Jag tror verkligen det.
     Nu säger jag inte att jag vill det, jag försöker bara förklara hur det ligger till.
     Det är sant att jag var lite down där ett tag när Kaggen flyttade till Eskilstuna. Lite bitter, javisst. På ett sätt kändes det som den sista biten i förändringens pussel. Men sedan insåg jag att det är inte så jävla illa ändå. Saker och ting har förändrats, men egentligen är det inte så mycket som är annorlunda trots allt. Det är bara tidens gång, och man måste haka på för att inte gå genom livet som en ständig eftersläntrare.
     Men, äsch, alltså...det jag egentligen ville säga är att dagarna kommer och dagarna går, men jag och Kaggen består. Mer eller mindre.
     I love you, man. Grattis på 25-årsdagen.

Västanhed.




Camping i Väddö.








Båt-tur med bröderna.












Kräftskiva hos Larsson's.






Bläckfiskens 25 år.






Serieseger.




Tidö lindö i Västerås.




Rom.
















Uppsala med Vampyren.

Överraskningsfest på 25-årsdagen.






Med kusinerna dagen efter.




Fest på Ulvesund.




På väg till maskerad.




Fest med Mr.Tequila som kommit hem ifrån sin jorden runt-turné.




Med systerdotter Freja Långstrump.




Västanhed på Påskafton.




Fest hemma hos Kaggen på Påskaftonskvällen




Valborg i Uppsala










Utgång med limousine.




Förfest hemma hos Larsson's.






Korsbandsoperation, 20 juni.




Midsommarafton i Västanhed.








Peace & love.










Berghamn.

Okej, året började med en riktig fadäs. Igen. För det var inte första gången, men jag lyckades i alla fall karva ett stort jack i nacken när jag skulle gå loss med rakhyveln och tunna ut håret lite - så det blev till att klippa bort det mesta. Jag sparade endast toppen, och det blev ju lite trendigt men inte alls vad jag hade planerat.

Januari:










Men det växte ändå hyfsat snabbt ut, och framåt våren började det kännas okej igen, så till den milda grad att jag kunde strunta i slicket och lägga luggen framåt igen.

April:








Lagom till sommaren hade det vuxit ut ordentligt, och luggen verkade leva ett eget liv. Den växte så det knakade.

Juni:








Plötsligt såg det ut så här:




Men då blev det till att klippa luggen. Dels kliade det i ögonen, dels hade jag tröttnat, dels ville jag mer mot Liam Gallagher.

Juli:






Men det kliade fanimej ännu mera, och jag kände mig aldrig tillfreds med håret - så jag gick då tillbaka till förra sommarens look. Det vill säga; kortare lugg, längre sidor och lite rufsigt längst upp.

September:






Men jag fick hålla på och pilla en jävla massa med saxen, jag blev aldrig riktigt nöjd. Det var först när det fått sätta sig och växa lite som jag började bli nöjd.

Oktober:








Plötsligt hade det växt så pass att jag inte visste vad jag skulle göra av det. Så det blev klassikern "Dra handen igenom det".

November:




Och så har vi kommit till nuet. Längre i nacken, lite kortare sidor och ännu kortare lugg.




För det jag vill ha är detta:




Ja, vilket hår-år! Det har verkligen varit upp och ner. Mest ner faktiskt, när jag tänker efter. Men skit i det, nu känns det bra. Grymt bra, till och med.
     Nu tar vi sats mot ett nytt hår och nya hårliga äventyr.

Så var julen över för den här gången, och det blev ju himlans trevligt i år också. Ingen snö förvisso, men känslomässigt lika hjärtligt och mysigt som vanligt.
     Julaftonen firades traditionsenligt med släkt, Kalle Anka, mat och klappar. Zlatan-boken, Keith Richards biografin Livet, Scorsese-dokumentären om George Harrison, bestick, köksknivar och (sist men inte minst) MacGyver säsong 6 var några av årets julklappar, vilket gladde mig oerhört.
     På juldagen blev det först 16-årskalas för Brorson Erik inne i Västerås, och sedan party i Eskilstuna på kvällen med Kaggen, Lillebror, Påven, Studenten och Wahab.
     Vi började hemma hos Kaggen, där det bland annat spelades Party Alias, vilket blev ganska roligt, och sedan drog vi vidare till Lokomotivet. Meningen var att vi där skulle sammanstråla med Mr.Tequila och Dale - men dessvärre hade Mr.Tequila blandat ihop det, de hade inte alls biljetter till Lokomotivet utan till Brasserie, så det var riktigt trist. Men Lokomotivet var ändå rätt bra, även om vi antagligen var äldst på stället.
     Men idag har det varit segt. Riktigt segt. Det tog nästan hela dagen att komma i matchform igen, och då är det dags att gå och lägga sig igen.
     Imorgon jobbar jag på Malmberga, men det är bara imorgon, sedan är jag ledig fram till 9 januari, så det känns ganska okej.
     Ja, det var julhelgen det. Mot nyår.










    

Det kändes lite som att julafton började igår kväll, faktiskt, då det var uppesittarkväll hemma hos David med skinksmörgås, Bingolotto, julklappslek och charader. Väldigt trevligt och så där lagom tjurigt mysigt.
       Idag blev det ånyo skinksmörgås och julgröt till frukost, och hur denna dag slutar har jag ingen aning om. Men jag antar att det blir ungefär som tidigare år, och det är verkligen inte fy skam.
       Låt oss ta hand om varandra ordentligt nu, så önskar jag er alla en riktigt god jul.

Jag har haft en Ford Escort, jag har haft en Renault Clio, jag har haft en Audi-80, jag har haft en Polo. Och nu är jag stolt ägare till en Seat Cordoba!
     Jag kallar han för Öjvind, a.k.a Gröna faran. Han är förhoppningsvis ingen fara, men han är grön. Dock är han gammal i gamet, så det är ingen jävla junior vi har att göra med. Dock spinner han som en sådan. Visst har han lite hudförändring här och där, som man får när man blir äldre, men något rost är det inte att tala om.
     Nej fy fan, jag hoppas på en lång och fin vänskap med Öjvind.








Och det var en svindlande känsla att hålla i de tiotusentals kronor som Öjvind kostade. Det inte varje dag man håller i så mycket pengar. Det var nog tamejfan första gången. Men det är en märklig känsla att hålla i så mycket pengar, och sedan bara "tjopp" - så är de borta, förbrukade, never to be seen again.
     Men nu har jag en bil i alla fall.

Året börjar lida mot sitt slut och det är dags att börja sammanställa saker. Listor ska göras över vad som varit bäst i år - och detta är kanske den viktigaste av dem alla. Listan över årets bästa låtar.
      Här är min topp-10.


#10 Säkert! - Can I




#9 Veronica Maggio - Jag kommer




#8 Henric de la cour - Dracula




#7 The Pusher - Blinded by the dark




#6 Mauro Scocco - Jag saknar oss




#5 Blink 182 - Love is dangerous




#4 Melissa Horn - Du är nog den




#3 The Strokes - Under cover of darkness




#2 Lena Philipsson - Nästa säsong




#1 Beady eye - The beat goes on

Åh kära hjärtanens! Jag är färdigjobbad, jag är färdighandlad, jag är färdigstressad. Jag är färdig, färdig för julen. Det-känns-wunderbar!
     Sista dagen på jobbet idag, nu väntar nästan tre veckors ledighet. Jag ska i och för sig jobba på tisdag, men det är det enda.
     De sista klapparna inhandlades också idag, efter ytterligare en sväng in till Erikslund i Västerås, denna gång med Lillebror och Storebror. Kanske att jag handlar någonting imorgon, om jag hittar nåt roligt, men annars känner jag mig färdig.
     Nu råder bara julefrid och julemys. Mor har klätt granen och Far rullar sina köttbullar, medan Lotta Engberg sjunger jullåtar på Liseberg i bakgrunden. Och Lillebror sitter framför datorn. Allt är som det ska vara.
     Imorgon hoppas jag också på en mysig och spännande dag, men det tar vi då.
     Nu är det jul.

Det är onsdag. Det är den 22 december. Men framförallt är det Storebrors födelsedag!
      Storebror var den som introducerade mig för musik, och på många sätt har han präglat min musiksmak. Det var någonting heligt över hans skivsamling när jag var mindre, och känslan över att smyga in och låna/sno hans skivor var både kittlande och magisk. Så mycket glädje den har skänkt mig genom åren.
      Det var också Storebror som fick mig att gå min egen väg gällande kläder och frisyrer när jag var mindre, vilket fortfarande sitter i än idag. Man kan säga att det var tack vare honom som jag tog studenten i nian i en brunrandig kavaj, snorgrön skjorta, vit slips, svarta kostymbyxor, vita loafers och Beatles-frilla. Det var på gott och ont.
     Anywho...Storebror har influerat mig väldigt mycket genom åren och jag älskar honom.
     Stort grattis på din dag!

Igår: julhazard med jobbet. Mycket trevligt och bra utdelning. Eller, jag fick vinkaraffen jag villa ha i alla fall.
      Idag: Mycket och ingenting, egentligen.
      Men imorgon, då känns det som en heldag på många sätt och vis. Det börjar med sjukgymnasten klockan åtta imorgon bitti och slutar med lite födelsedagsfirande på kvällen, och däremellan ska det bli lite juligt.
      Nog om det nu. Jag är trött.

What the? Ja...

Så är då Så mycket bättre slut för den här gången, och det är ganska lätt att konstatera att amdra säsongen inte alls blev lika bra som första säsongen. Det fanns en annan uppsluppenhet och familjär stämning i den första säsongen som inte riktigt infann sig i den andra säsongen. Inte som jag uppfattade det i alla fall.
      Det kan ju ha att göra med att det var mer inåtvända artister den här säsongen, men när de väl försökte öppna upp och varar varma så kändes det inte alltid på riktigt. Det fanns en större medvetenhet kring programmet och de visste vilka strängar de skulle spela på för att det skulle bli "mysigt", och i och med det blev det aldrig så. Mysigt. Känslan var den att alla, förutom E-type möjligtvis, var där för att kränga skivor och turnéer.
      Men, fullt så illa var det inte ändå. Det blev ändå bra program, allra helst mot slutet när artisterna lärt känna varandra och blivit lite mer möra. Hade säsongen börjat där, i de två sista programmen, och sedan fortsatt, så hade det nog blivit riktigt bra.
      De som levererade vid sidan av musiken var Mikael Wiehe och Timbuktu. Wiehe var roliga farbrorn och Timbuktu var humörhöjaren. Rent musikaliskt var ju Laleh i en klass för sig, men även där levererade också Wiehe med sina Neil Young-doftande tolkningar.
      Lena Philipsson var dock en besvikelse, på alla plan, medan E-type, Ledin och Eva Dahlgen var som jag förväntade mig. Dock förvånade E-type mig genom att vara så genomsnäll och superödmjuk, men jag gillade det.
      Artisternas bästa tolkningar var: Laleh - Ängeln i rummet (av Eva Dahlgren), E-type - Snö (av Laleh), Mikael Wiehe - Jag ropar ditt namn/Calling your name (av E-type), Tomas Ledin - Bjurö klubb (av Laleh), Eva Dahlgren - This is the way (av E-type), Timbuktu - Kamouflage/Invicible (av Laleh), Lena Philipsson - Vem kan man lita på (av Mikael Wiehe).

Nu ser jag fram emot nästa säsong. Jag fortsätter att tjata om att jag vill se Björn Skifs, han känns som klippt och skuren för Så mycket bättre. Liksom Magnus Uggla. Varför inte Annika Norlin eller Marit Bergman? Nisse Hellberg från Wilmer X? Loa Falkman! Oj, det finns många roliga namn.

Ännu en dag, ännu en söndag. Ännu en advent. Ännu en dag av julhandel.
     Denna gång blev det en tripp in till nya Erikslund i Västerås - och det var då satan vilken koloss till varuhus. Det tog nog en bra timme innan man orienterat in sig ordentligt.
     Stort var det, men det var ju inga nyheter direkt. Samma gamla vanliga butiker, samlade på en och samma plats. Fast lite utspridda förstås.
     Jag vet inte om det är dåligt utbud eller om julhandeln går ovanligt trögt i år, men jag hittar ingenting tycker jag. Även fast jag vet vad jag ska ha så hittar jag det inte. Och jag får heller inte till den där julkänslan i kroppen som hör julhandeln till. Den där stressiga, smått panikartade, känslan blandat med glädje och mys. Det är bara...tomt, liksom.
     Men, det är ju en vecka kvar, och jag sätter min tillit på den. Kom och ta mig, julen. Kräks över mig så att det ringer Nu är det jul igen med Just D i mina öron. Stånga mig ända till Nordpolen.

En vecka kvar alltså, och imorgon kommer Lillebror hem igen från sin två månader långa resa i Asien. Det ska bli väldigt roligt. Jag tror minsann jag dra till med en puss när jag träffar honom. Eller nej. En kram får det bli.

Idag var det dags att ta tag i julhandeln, då jag inte köpt en klapp med en vecka kvar till doppardagen. Så det blev till att åka in till Tuna Park med Storebror, som var i samma läge som mig.
     Dock var det lite svårt att hitta den däringa julkänslan när regnet sköt som spjut i ansiktet. Inte heller gick det att känna igen sig i julstressen som brukar råda kring den här tidpunkten. Allt var så lugnt. Inga köer, inga som sprang, inga som slogs och hytte med näven. Eller är det bara på film? Kanske var jag för tidigt ute?
     Hur som helst, juhandeln var inte sig lik. Och utbudet var kasst, måste jag säga. Hittade fanimej ingenting. Eller jo, lite. Mest grejer till julklappslekarna.
     Blir nog en sväng imorgon också.

Vänta lite, ska bara äta...

Vet inte varför, men det har varit en alldeles formidal vecka. Vet verkligen inte varför. Kanske för att jag hittat ett slags flow igen, som jag nu surfar behärskat och behagligt på. För att citera Ernst Kirchsteiger: "Jag tycker om att ha det gött."
     Igår intogs årets första julbord, i Kung Karls matsal, med jobbet, och det var utomordentligt trevligt. Och gott. Men jag hade föredragit att ha det ikväll, på en fredag, istället. Då hade det med all sannolikhet blivit ännu trevligare. Nu var man ju tvungen att dricka must och gå hem klockan nio på grund av att man hade öppning idag. Men, som sagt, det var ändå trevligt.
     Och idag, alldeles nyss, för några timmar sedan, var jag på hockey i Västerås med Far och Brorson Erik. VIK mot Södertälje. Blev en ganska bra match, och hemmaseger med 4-0. Kul att se Jonte in action. Han gjorde en bra match, tycker jag.
     Och imorgon blir det julhandel. Och på söndag. Jag ligger efter, känner jag, har inte handlat någonting, och det är inget vidare. Vill inte ha nått jäkt och stress. Det som stressar mest är alla presenter till alla julklappslekar man ska vara med i den närmaste veckan, även fast de presenterna egentligen betyder minst. Men det blir nog bra.
     Känner mig lite lullig.

Jag måste säga det att den senaste och sista (?) vinnarlåten i Idol är förbluffande intetsägande och sällsynt ohittig. Herregud så ointressant den är! Är det verkligen det bästa man kan skrapa fram i form av vinnarlåt år 2011, ja då är det verkligen på tiden att lägga ner.
     En vinnarlåt i Idol ska antingen vara überhittig eller också storslaget fläskig, annars brukar det inte bli bra.
     Hur ser då "rankingen" ut bland vinnarlåtarna ifrån Idols åtta säsonger, vilkar låtar har åldrats värdigt och vilka blev snabbt passé, och hur står sig Amanda Fondells låt All this way jämfört med tidigare vinnarlåtar? Ja, så här tycker jag:


1# Erik Grönwall - Higher  (2009)




2# Agnes Carlsson - Right here right now  (2005)




3# Marie Picasso - This moment  (2007)




4# Jay Smith - Dreaming people  (2010)




5# Daniel Lindström - Coming true  (2004)




6# Amanda Fondell - All this way  (2011)




7# Markus Fagervall - Everything changes  (2006)




8# Kevin Borg - With every bit of me  (2008)

Ibland hatar jag att jag är så svensk. Förra året spydde man över snö och minusgrader - nu är det grönt och plusgrader, då önskar jag lite snö och kyla. Aldrig blir man nöjd, man ska alltid ha det man inte kan få.
     Det enda som är positivt med regn och plusgrader är att man inte behöver stå och skrapa rutorna tjugo över sex på morgonen.

* Kl 06.55 - morgonkaffe. Nödvändigt och väldigt gott.

* Kl 09.05 - förmiddagskaffe. Inte alls gott.

Alltså, jag vill ju inte ha som förra året med -20 på termometern, men lite snö och några minusgrader kan det ju faktiskt få vara. Allra helst nu när det börjar närma sig jul.
     Igår hade vi luciafirande på jobbet och idag var det julkrubbsvandring i kyrkan, och undan för undan börjar julkänslan infinna sig.

* Kl 10.50 - kaffe på Kristinagården efter julkrubbsvandringen. Helt okej.

* Kl 15.30 - kaffe hos Mormor och Morfar. Inget vidare gott.

* Kl 17.15 - kaffe hos Blondie Bubble Boy som bjöd på födelsedagsfika. Ha den äran än en gång!

Inte undra på att magen mådde sådär framåt kvällen. Kände mig som en enda jävla kaffesump.
     Men å andra sidan: energin var på topp vilket gjorde kvällens gympass behagligt. Får väl dock se när man lyckas somna inatt.

Kära nån vilken trevlig kväll det blev igår. Först El clasico hemma hos Rostis, sedan hem till Julia som hade nån slags, vad ska man kalla det, julbordsefterfest. Trevligt var det i alla fall.
     Men det blev sent. Runt fem i morse var jag hemma, arg som fan eftersom jag halkade omkull på isen precis utanför huset. Ja så man var ju inte så viljestark idag. Bara trött.
     Men ett pass på gymmet blev det i alla fall. Det kallar jag för disciplin.

Ny vecka nalkas, och it's beginning to look a lot like christmas som Michael Buble sjunger. Imorgon är det lucia på jobbet och sedan är det väl bara några veckor kvar till jul. Måste börja handla julklappar.

Vilken underbar träning! Även fast jag bara var med på en passningsövning och sedan höll mig vid sidan av. Men - jag sköt! JAG SKÖT! Herrejävlar vad jag sköt.
     Det är ju som så att man blir lite feg efter en knäoperation. Man tror inte på knät, man litar inte på att det håller. Jag har ju kunnat slå bredsidor och så utan att vara alltför orolig, men ända sedan den där incidenten på en träning för typ en månad sedan, då jag trodde jag sparkat sönder korsbandet igen, så har jag hållit mig ifrån att sparka på en boll.
     Men, efter att ha kört på gymmet ännu hårdare och även börjat löpa lite lätt så har det succesivt känts mycket bättre. På träningen förra lördagen började jag så rulla en boll mot en vägg, bredsidor, hårdare och hårdare, och det kändes okej. Sedan införskaffade jag mig ett knäskydd i veckan som ska underlätta lite under rehabiliteringen vid löpning och så, och i och med det har det känts ännu bättre.
     Så hoppade jag in på första passningsövningen på dagens träning, och det kändes okej, men längre än så ville jag inte gå, så därefter gick jag av. Jag löpte lite grand, gjorde några övningar, sedan började jag slå bollen mot en vägg igen. Först bredsidor, det är inga problem, men sedan, rent instinktivt, drog jag till med en hård vrist. Först blev jag lite förvånad över mitt tilltag, men när jag märkte att det inte gjorde ont så fortsatte jag. Hårdare och hårdare och med allt större frenesi. Plötsligt stod, nej sprang, jag där och sköt som en dåre mot väggen. Jag sköt och sköt och sköt och kände ingen smärta i knät. Var jag glad? Nej. Jag var överlycklig, om än väldigt diskret. Jag skrek av lycka inombords. Tänk att man kan bli så glad över att slå en boll mot en vägg. Om och om igen.
     Nu känner jag verkligen att jag är på gång. Det saknas fortfarande lite muskler, men framförallt kondition. Och knät reagerar en aning när jag ansträngt det en längre tid. Men det är inte bråttom. Jag har tid. Men jag är på gång.

Kan man få en bättre start på dagen?
     Jag vet inte om det var frukost, brunch eller lunch, men gott var det i alla fall - och nu är man mer än redo för fotbollsträning i Eskilstuna.

Idol-final ikväll. Igen.
     Jag ska inte säga att det varit den sämsta säsongen någonsin, men det har definitivt varit den mest ointressanta! Inte en enda jävla profil har man kunnat urskilja, om man inte räknar Alexander Bard, och det håller inte.
     Att Idol nu tar en paus och läggs på is på obestämd tid efter ikväll känns väldigt lämpligt och nödvändigt. Istället får vi X-factor, vilket är aningen besläktat med Idol, men det känns ändå fräschare på nåt sätt.
     Nåväl, jag tror Robin vinner ikväll. Inte för att jag hoppas eller vill det, jag bryr mig icke nämnvärt, men för att jag tror att folket nu efter åtta år förstått att det är bättre för en deltagare att komma tvåa.

Dock kommer jag inte att titta. Kanske att jag zappar över lite då och då, men ikväll är det handbollen som gäller. Sverige mot Danmark, och vinst med tre mål är det som gäller, om jag förstått det hela rätt, för gruppseger och förhoppningsvis behagligar motstånd i åttondelen.
     Jag gillar dam-handboll. Det är trevligt att titta på, och faktiskt även TREVLIGT att titta på. Hoppas Torstensson är lika överjävlig som mot Kroatien igår, hoppas att Gulldén hittar fram med sina smarta inspel och hoppas att Kain/Grubbström spikar igen bakåt. Då vinner vi. Nog.

Men kära kära nån! Det här är nog det längsta omotiverade uppehållet jag haft på bloggen någonson sedan starten 2007. Jag rattade till och med in fel lösenord när jag skulle logga in!
      Ja, jag vet inte. I kind of lost där ett tag. Hittade inget sug efter att skriva. Bara stönade vid själva tanken. Orkade inte.
      Men nu vill jag igen. Jag tror att det är bra att breaka ibland, i många olika sammanhang, så man hittar tillbaka till ursprunget, till glädjen, till anledningen varför man gör saker och ting. Så nu kör vi igen. Mer och bättre än någonsin. I alla fall bättre. Låt oss blanda högt och lågt igen!

Lalehs dag i Så mycket bättre var spännande, annorlunda och lite tråkig. Hon är en udda fågel den där Laleh, kan i alla fall tyckas vid en första anblick. Fast egentligen kanske inte så udda ändå. Bara väldigt angelägen om att få göra saker på sitt sätt. På rätt sätt.
     Man kom henne lite närmare tycker jag, om än inte på samma sätt som tidigare artister, men tillräckligt nära för att kunna sudda ut den där flummiga stämpeln.
     Fast musikaliskt blev det ingen höjdare, och det tror jag beror på att hennes musik är så innerlig och speciell att det är svårt att göra någonting annorlunda och bättre av den. E-type har blivit hyllad för sin version av den episka låten Snö, men jag vet inte. Det är helt klart hans mest ambitiösa tolkning hittills, och en av de bättre i lördagens program, men det är svårt att rubba en så mäktig låt som Snö.
     Lena Philipsson tolkade superhiten Live tomorrow, och det blev som en dance remix. Ganska bra, men olämpligt på en så fin och djup låt.
     Mikael Wiehe har levererat i varenda program, men här körde han fast. Jag hade aldrig hört Han käkar kex, och Wiehe fick mig inte att vilja utforska den ytterligare.
     Ledin gjorde däremot en fin lägereldsvisa, igen, av Bjurö klubb. Jag var rädd att han skulle slakta detta underbara verk, men det blev ganska mysigt.
     Och så gjorde Eva Dahlgren sin tolkning av Call on me, och det blev så spräckligt och försiktigt att det nästan var jobbigt.
     Men Timbuktu var för en gång skull bäst. Han översatte Invicible till Kamouflage, och det blev en skönt svängig slow-soul dänga.
     Nu är det bara Wiehes låtar kvar att tolka, och eftersom att jag bara känner till hans låt Kråkan så vet jag inte riktigt vad jag har att vänta mig. Men jag ser fram emot det.

Det är märkligt, den första snön är alltid...den första snön. Något smått häpnadsväckande. Som att man glömt, som att det är första gången i livet man ser snöfall. "Titta det snöar!".
     Jag kan tycka att det är fint. Men efter ett tag, någon månad, så är känslan annorlunda. Mer "Men helvete också, inte mer snö!". Det har blivit så med åren. Just nu känns det oke,. lite fint och så, men bara det inte blir för mycket och för länge. Lite lagom, för syns skull.
     Fast jag tror nog att det smält undan till imorgon. Hoppas inte, dock. Skulle vara roligt att lajja lite i snön med småfisarna på jobbet.

Alright - England, Frankrike och Ukraina. Det är vad vi har att vänta i sommarens EM-mästerskap. Det känns bra. Tufft, men bra.
      Det är klart man satt och hoppades på att hamna i grupp A, med Polen, Ryssland, Grekland och Tjeckien - men sedan tänkte jag att det kanske är för "enkelt". Då tror vi redan att vi är klara för kvartsfinal på förhand. Däremot ville jag verkligen inte hamna i grupp B, med Holland, Danmark, Portugal och Tyskland. Att kalla det för "dödens grupp" är i underkant. Snarare "helvetets helvete".
      Nej, det känns bra. Tufft, men inte omöjligt. Frankrike är Frankrike, men det är inte samma Frankrike som för 10 år sedan. England är alltid en kamp, en kamp vi brukar gilla att utkämpa, och Ukraina blir inte lätt, men klart överkomligt. Det ska blir roligt och spännande.
      Och jag älskar att England och Frankrike redan börjat psyka oss och avfärda oss som ett hot. Då brukar vi alltid vara som bäst, även fast det är ett halvår kvar.
      Och man vet ju ingenting egentligen. Vad är en bra grupp och en dålig grupp? Vid EM-2000 hade vi Belgien, Italien och Turkiet i gruppen. Lätt avancemang trodde man, och det gick ju inte så bra. VM-2002 hade vi Argentina, Nigeria och England i gruppen. Snabb hemresa trodde man, och där vann vi gruppen om jag inte minns fel, vi gick i alla fall vidare. Och hur många tror ni skrämdes av att ha Grekland i sin grupp vid EM-2004? Grekland vann EM-2004, för de som har glömt det.
       Nej, man vet helt enkelt inte. Det handlar om formtopp, tur och lite skicklighet, tror jag. Men det känns bra. England, Frankrike och Ukraina. Tufft, men inte omöjligt.

Wooooooooooohh!!! Vilken dag. Var längesen man jobbade nio timmar, men nu minns jag hur det är. Ganska köttigt.
     Man är sådär lagom mör när man kommer hem, men ändå tillräckligt uppe i varv för att inte kunna slumra till en stund.
     Men några glas vin ska nog göra susen. Snart kommer jag att vara mosigare än en 2-åring runt lunch.
     Roligare blir det inte ikväll.