Nellie
Minns du träden blomma i aprils stora sal. Inga sparvar i världen med ångest den våren. Allting föddes för tidigt, och vi skulle aldrig dö. För vi tog det som ett tecken på att det här var någonting bra.
Minns du havet vi seglar på en junifredagkväll. Inga vågor eller salt, bara åror och sång i rom. Jag kan inte simma, men skulle drunkna för dig ändå. Den där ån var större än i verklighet, och precis så kändes allting då.
Jag minns allt. Alla färgerna då, överallt. Jag minns allt. Nellie, jag minns allt - för du var en del av det
Minns du ängen vi går på en sommarlovsdag. Skolgården levde ännu, och när barnen såg oss förstod dom vad kärlek var. Oh, Nellie, jag vet du såg det, ett ögonblick av resten av våra liv.
Dina händer blev rödare i takt med höstlövstäckena. Jag försökte hålla dig hårdare, men gjorde dig illa. Klockan-3-full mot en lyktstolpe försökte jag rädda oss. Men jag tappade taget, föll omkull, och du var aldrig där igen.
Vi blir aldrig äldre än vi var då, för det är så jag minns oss, men heller aldrig lika unga, och det var längesen.
Minns du natten du ger mig inre lycka med ord. Att allting var för evigt nu och att ditt liv såg en väg i mig. Jag fällde en tår och undrade om jag förtjänade dig, och du gav mig den enda kyss jag velat ha.
Jag minns allt. Jag minns stjärnorna, över oss. Jag minns allt. Nellie, jag minns stjärnorna - för du var bredvid mig då.
Skitsnack med Jone och Ante, avsnitt 4
Nytt avsnitt igen efter en veckas uppehåll. Detta fjärde avsnitt spelades in i lördags på förfesten med laget hemma hos Stiffa. Blev lite rörigt och rökigt och bullrigt, det är vad det är, men jag tycker vi fick ihop det tillslut.
Så mycket bättre igen
Så var det dags för en ny säsong av Så mycket bättre - och den här gången verkar det bli så mycket bättre än förra omgången, som inte blev lika bra som första säsongen.
Artistskaran är nu både mer blandad och intressantare än förra säsongen, så jag hoppas på fina lördagskvällar framöver.
I premiären var det Pugh Rogefeld som stod i centrum, och det blev en kär återbekantskap. Visst hade jag koll på Pugh, men jag hade liksom glömt bort honom under åren. Han verkar i alla fall vara en mjuk och härlig snubbe med hjärtat på rätt ställe, och jag gillade honom direkt.
Olle Ljungström gillar jag också. Jag är svag för de här sköra, skröppliga, missuppfattade människorna, som inte alltid haft det så lätt men som har så mycket att ge och erbjuda. Olle Ljungström är en sån, och jag hoppas verkligen att han vinner svenska folkets hjärta efter den här säsongen.
Hans version av Dinga linga Lena var nog också kvällens bästa tolkning, och den fick en härlig, lite nedtonad, Ljungströmsk touch.
Sylvia Vrethammar hade jag ganska så noll koll på, förutom Viva Espania och Jag tycker om dig, och hon känns som en Lill-Babs light. Dock tror jag att hon har mer att erbjuda, musikaliskt sett, än Lill-Babs - och hennes version av Små lätta moln var avskalad, men ändå stark, och fin.
Magnus Uggla har jag efterfrågat sedan första säsongen, så det känns kanon att han är med. Jag hoppas på många bittra och fyndiga Uggla-kommentarer, och sedan ska det bli mycket spännande att se vad de andra gör av hans låtar. Ugglas version av Vandrar i ett regn, som jag aldrig hört tidigare, var dock en bagatell i sammanhanget.
Maja Ivarsson, från The Sounds, är ju en cool katt, och hennes medverkan var ju lite mer oväntad, men här tror jag vi kommer få ett lite mer bredare genombrott på henne än tidigare. Jag gillade hennes tolkning av Grymlings Mitt bästa för dig och jag tror att hon kommer att leverera som gått som i varje avsnitt.
Miss Li gjorde inget större avtryck på mig med sin version av Här kommer natten, men det gjorde det uppenbarligen på Pugh som började gråta, och jag hoppas mer på henne framöver.
Slutligen har vi Darin, och han är väl den enda som inte känns så intressant i gänget. Mer som en nödvändig utfyllnad, eller ett dragplåster till kidsen bland tittarna. Hans tolkning av Stockholm blev också till en Darin-grej, och det var inget för mig.
Men allt som allt blev det en bra premiär, och nu är jag mycket sugen på nästa veckas avsnitt där Olle Ljungströms låtar ska tolkas.
Hej igen
En vecka utan liv på den här bloggen. Det är illa, men det är så det är. Jag vill verkligen skriva mycket och mer, jag vill verkligen, men jag saknar lusten. Lite motsägelsefullt, sådär.
Nåväl, den här veckan har gått otäckt fort. Det var måndag och sedan blev det fredag. Mycket märkligt.
Efter en grym helg, med KBK-fest i Centralskolans matsal, så började veckan pissdåligt. Jag hade verkligen grymt roligt på festen, mådde otroligt bra och dansade hejvilt. Men det hade sitt pris, för jag lyckades göra illa knät i allt dansande, det låste sig, och jag lyckades inte låsa upp det igen. Så på måndagen haltade jag fram, och det störde mig nåt enormt. Det var psykiskt påfrestande att gå med ett låst knä, och mitt tålamod låg på minus 2, vilket gjorde mig grinig.
Först på onsdagen fick jag ordning på knät. Jag satte foten mellan två plankor på ett staket på jobbet, sedan drog jag, sträckte ut benet, och då klickade det till. Sedan blev det bättre, och nu är det bra igen. Måste få ordning på det där.
Den här gångna helgen bjöd också på fest, ännu en gång med laget, fast nu mer internt, en avslutningsfest för bötespengarna vi samlat ihop under året. Först lirade vi mjuktennis, där jag och Stiffa lirade som lag och inte hade någon bra dag, och sedan blev det några timmars bubbel och bastu på relaxavdelningen i tennishallen.
Lagom mosig hamnade man sedan på Pitchers där vi käkade och kollade på fotboll, och sedan bar det av hem till Stiffa för förpärla.
Kvällen landade sedan på Villa Etuna, innan det bar hemåt till Kungsör.
En mycket bra dag, tycker jag. Rolig och innehållsrik. Kände mig också ännu en gång på topp, humörmässigt, och den där sköna vågen jag flöt på förra helgen lyckades jag också hamna på denna helg. Helt underbart om det kunde fortsätta så, thank you very much.
Även fast jag inte mådde speciellt dåligt idag blev det ändå en lugn och soft dag, vilket var välkommet. Såna dagar behövs, även om man har varit ute och slarvat eller ej.
Härlig start på helgen
Igår firade vi av Kocken som fyller 25 år. Fast inte igår, han fyller imorgon.
Men vi började på Akropolis, och där fick jag äntligen beställa in en öl och en whiskey - samtidigt - som en starter innan maten kom in. Jag har länge suktat efter det, det känns så vuxet och elegant, och det var minsann en härlig stund.
Efter den lilla fläskfilé-måltiden gick vi hem till KåGe och lirade poker, texas, och det var väl vad det var. Jag vann inte, och lika glad var jag för det.
Kvällen avslutades sedan på Bishops, eller Statt, eller vad man ska kalla det. Vi gick in på Bishops i alla fall, satte oss på Statt, och sedan tog vi en sväng till Grappa som avslutning. Lite rörigt och lite annorlunda mot vad jag minns det, den där gatan byter skepnad från månad till månad känns det som - men allt som allt, en mycket trevlig kväll.
Och nu; KBK-fest i Centralskolans matsal.
Stolt svensk
Mein godt! Es war eine grossartige leistung!
Det trodde jag aldrig. Inte då. På förhand kändes allting möjligt - men inte då. Inte efter den första halvleken, och inte efter 4-0-målet. Inte ens efter Zlatans 4-1-reducering.
Men när Lustig krånglade in 4-2 så började en sjuk liten förhoppning infinna sig. Den var löjlig och absurd, givetvis, men där fanns ändå en förhoppning.
När så Elmander gjorde 4-3 så kändes det härligt, men surt. Surt, för allting var så onödigt. Det var så onödigt att släppa in fyra mål, för att sedan komma igen och göra tre, för att till sist förlora ändå.
Så missade Sana - och då började jag tro på att vi faktiskt kanske kunde göra det. Men sen drog tiden iväg så jävligt efter att klockan passerat 90 minuter, och tyskarnas maskande gjorde ju inte saken bättre.
Allt detta ledde till att glädjen blev så enorm när Elm skickade in 4-4. Det var ju inte möjligt, men Sverige gjorde det ändå! De trotsade verkligheten, sa "fuck you" till allt det rimliga, och skänkte glädje till ett helt land som snart skulle gå och lägga sig.
Jag och Far bara skrek rakt ut med armarna i luften. Sån är fotbollen. Den gör sånt med människan.
Men vi får inte glömma att Sverige var ett juniorlag i första halvlek. Nej - ett pojklag. Det var män mot pojkar. Jag visste att vi inte var lika stabila som för några år sedan, men jag trodde inte att vi kunde uppträda så ängsligt och uppsnurrat.
Vi behöver ju två nya mittbackar, så är det ju. Så det får gärna blomma upp ett par alternativ, helst inom de närmaste veckorna så att vi hinner spela in dem. Sedan måste vi få ett dugligt komplement till Zlatan, det går inte längre. Jag tror inte Elmander kommer tillbaka, eller blir så bra han borde vara. Och Sebastian Larssons form i landslaget är ett fall för Efterlyst. Wernblom hängde inte med igår, det var tydligt - och Elm, ja, ingen kan ta ifrån honom den glädje han skänkte med sitt mål, men utöver det vet jag inte vad han tillför i en startelva i landslaget.
Jag är inget fan av Källström, men igår var han bra när han kom in. Frågan är om han hade varit lika bra om han startat? Jag tror att han måste vara sådär, lite förbannad och fylld av "jag ska fan visa dem"-attityd. Jag har då aldrig sett honom lika taggad som igår. Nej, jag vurmar fortfarande för min darling Anders Svensson, och sedan måste vi lösa vem som ska spela bredvid honom.
Ja, nejmen jo, annars ser det väl bra ut. Vi behöver fixa det där, sen ser det nog bättre ut.
Skitsnack med Jone och Ante, avsnitt 3
Dags för tredje avsnittet - och detta är det bästa och roligaste hittills! Det tycker i alla fall vi, men vi kanske är ensama om att skratta åt sånt som vi skrattar åt, vad vet jag? Ni får väl avgöra själva.
Vi gräver runt bland gamla klasskamrater på Facebook inför den klassträff som kommer att hållas inom kort, då det är 10 år sedan vi slutade nian. Sedan pratar vi lite om vad jag ska bli när jag blir stor - och givetvis reder vi ut "Bosse Hansson-incidenten". Avslutningsvis sjunger vi en liten sång till Bosse, som en uppmaning till honom om vad som gäller i samhället.
Mycket nöje!
Leader of the pack
Klockan 10.00, ensam med två vikarier. Nästan full barngrupp - under hela dagen. Det är då jag träder fram. Superman.
Jag går in som i ett ecstasy-mode. Blir commander in chief. Ögonen spärras upp, trötthet finns inte. Jag blir speedad, men ändå på ett lugnt sätt. Jag får åtta armar, är med överallt. Jag blir ett kontrollfreak, för jag vill att verksamheten ska fungera precis som vanligt. Eller så nära vanligt som möjligt.
Ingen mat, ingen lunchrast. Bara kör. Dukar fram, vilar med barnen, tar hand om disken. Hjärnan går på högvarv, måste vara beredd på allt, men ändå lugn.
Nu låter det som att jag gjorde allting själv - så var det givetvis inte. Jag hade två duktiga vikarier som hjälpte mig jättemycket. Men hela ansvaret läggs ändå på ens axlar, att verksamheten ska fungera som vanligt.
Läg där till att jag hade stängningen, och att jag dessutom kom iväg först en halvtimme efter att vi stängt, då det var en massa "efterplock" att ta hand om - då må ni tro att jag var färdig när jag kom hem? Icke. Pigg som en friskus var jag, och är än. Jag är rädd för hur det kommer att kännas imorgon.
Alltså, om jag fick välja skulle jag inte vilja ha det så - men på nåt sjukt vänster så gillar jag det ändå. Lite grand. Gillar att styra upp hela skiten, och sen se resultatet. Älskar känslan av att "ro hem det". Älskar känslan av att säga hej då till glada föräldrar som inte märker någon skillnad. Inte märker att jag slitit som ett djur för att det ska vara just så - ingen skillnad.
Räddade rariteter
Var hemma på Ladugårdsvägen igår och fann där att Mor höll på att rensa i mina garderober - vilket är helgerån!
Objekten som hade kommit i hennes skottlinje denna gång var lite gamla kläder, typ shorts, badbyxor, pyjamasar jag hade som liten, och annat dylikt.
Detta är någonting som jag är strängt emot, men Mor var hård denna gång.
Lyckades dock rädda ett par gamla Turtles-shorts som jag älskade högt som liten. Mor påstod att jag vuxit ur dem, men jag motbevisade henne - så tji fick hon!
Skitsnack med Jone och Ante - avsnitt 2
Nytt avsnitt av Skitsnack med Jone och Ante. Vi spelade in det i fredagskväll och vi var väl kanske lite halvzonkade efter arbetsveckan, vilket kanske kommer märkas i programmet.
En del av innehållet denna gång: "Så låter en annan KBK-profil när han kommer", "Ante och lagfesten", "Vem är Sveriges obögigaste bög?" och "Mattias dissar Jone och Ante".
Oktober, min älskade vän
Väckarklockan kämpar och skriker om vartannat i två timmar - men jag unnar mig en sovmorgon. Skulle inte bli så, men blev så ändå. Värt.
Solen strålar igenom mina fönster, och det enda dåliga med det är att jag ser hur fruktansvärt skitiga de är. Inte tvättat dem sedan jag flyttade in i februari, och det är en sådan dag som gör att det inte blir någon fönsterputsning denna gång heller.
Istället; kaffe, X-factor-repris och en lång dusch. Sedan städning av diverse ting som ligger, eller står, och skräpar. Ingen dammsugning eller tvättning idag.
Därefter; på med höstpjucken (de beiga), en kavaj, och under det lager på lager. Till sist, en halskrage. Är lite rädd att frysa, att det ska vara kallare än jag är klädd - men fel. Solen är precis så varm som den utger sig för att vara.
Tar promenaden "hem". In med lurarna i öronen, och The Scientist. Det är torrt på marken. Blåser lite lätt. Det luktar blöta löv - och nyklippt gräs, konstigt nog, men det är ändå rimligt en dag som denna. Går förbi fotbollsplanerna där det är full aktivitet. Inte fullt vanligt en oktoberlördag, men det är rimligt en dag som denna.
"Hemma", och tre korvar med bröd i solen.
Den som inte älskar hösten en dag som denna bör inte bemöda sig att lämna sin anonyma chattforums-tillvaro. Någonsin.
Pappas juvel
Med handen på ditt huvud känner jag livet i dig.
Din värme och lekfullhet lugnar mig.
Du andas tungt för du vet att jag är här.
Och så länge du finns kommer jag vara där.
Dina hårstrån är mjuka och inte många.
Och varje dröm du tappar ska jag fånga.
Du rycker till och jag är redo för allt.
Stoppar om fötterna så det inte blir kallt.
Du vet att du är pappas lilla juvel.
För när livet drar i mig gör du mig hel.
Jag släpper alla tankar om ångest och misär.
Du är det enda som jag håller kär.
Lev lite mer, andas för mig en dag till.
Lev inte för fort, gör allt som du vill.
När du öppnar ögonen är jag där.
Pappa går aldrig, jag är alltid här.
Du sitter hos mig med ditt huvud mot mitt bröst.
Vilka orättvisor du än drabbas av är jag din tröst.
Du kommer vara en ängel och göra fel.
Men kom ihåg detta; du är pappas juvel.
Du vackra som inte får upplevas
Höst. Jag älskar hösten. Precis som jag älskar vintern, våren och sommaren. Men nu är det höst - och det är höst jag vill ha, just nu.
Jag älskar det råa och ruffiga. Jag älskar det gråa - och jag älskar färgerna! Älskar mörkret.
Men jag hatar regnet. Regnet gör att man inte kan njuta av allt det där fina med hösten. Regnet stänger en inne. Regnet förstör.
Det får gärna vara lite dagg och fukt i luften - men inget häll. Inget som får mig att småspringa hemåt. Vill inte springa hem och stänga dörren om hösten.
Fast samtidigt orkar jag inte njuta av hösten. Jobbet kväver orken. Jobbet får all min ork. Det borde inte vara så. Måste bli oberoende. Ekonomiskt. Måste bli fri, så att jag kan njuta av sånt här. Hösten.
Skitsnack med Jone och Ante
Jahaja, så var den äntligen här. Min och Stiffas lilla prathörna. Ett eko av världen - eller bara sånt som hänt eller rört sig i skallen på oss den senaste tiden. Vi sållar oss inte in i något sällskap, ställer oss inte i någon kö, vi är ju ingenting - men detta är någonting vi drömt om en längre tid, men aldrig fått till skott. Nu händer det. Äntligen.
Såga, älska eller bry er inte, det kan vi inte styra- men vi bryr oss, och vi älskar det.
Detta ska komma varje vecka. Vi hade väldigt roligt när vi spelade in det, och jag längtar redan till nästa tillfälle.
