Burning like brasa
Ikväll är det ducks för grillning hemma hos jag. Riddarna ska samlas och förtära det som förtäras ska - och kanske, kanske bjuda på några lustiga ordvitsar.
Valborg brukar kunna vara dimmig, men så blir inte fallet i år. Vi är vuxna män, eller större pojkar, nu - och med åren kommer insikten att det finns en morgondag. Ursprungligen instiftat av den smått galne K-G.
Jag tror och hoppas ändock på en förtjusande kväll.
Ett roligt ord om dagen...
Kräm
Why, Hakan. Why? ...och samtidigt - grymt
De facto var följande: Han hade precis skrivit klart en ny roman, barnen var utflugna och hans fru hade över ett års kompledighet att ta ut.
Vad då göra?
Enkelt. Sälja lägenheten, lägga möblerna på förvaring, köpa en husbil, åka tvärs igenom USA, och bo i New York i ett år.
Det var precis vad Nesser och hans fru gjorde, tillsammans med parets två hundar. Efter 77 dagar på de amerikanska landsvägarna, i en stor jävla husbil med alla tillbehörigheter, så bosatte de sig i en hyrd vindsvåning i Manhattan i ett år.
Låter lite på ett ungefär sådär halvdant liksom som någonting jag typ skulle kunna tänka mig att göra. Liksom. Typ. Ungefär.
Finns bara en Pauly Boy. Finns bara en...
Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
As the reds go marching on, on, on.
Just like the Busby Babes in Days gone by
We'll keep the Red Flags flying high
You've got to see yourself from far and wide
You've got to hear the masses sing with pride
United! Man United!
We're the boys in Red and we're on our way to Wem-be-ly
Wem-be-ly! Wem-be-ly!
We're the famous Man United and we're going to Wem-ber-ly
Wem-be-ly! Wem-ber-ly!
We're the famous Man United and we're going to Wem-ber-ly
In Seventy-Seven it was Docherty
Atkinson will make it Eighty-Three
And everyone will know just who we are
They'll be singing 'Que Sera Sera'
United! Man United!
We're the boys in Red and we're on our way to Wem-ber-ly
Wem-be-ly! Wem-ber-ly!
We're the famous Man United and we're going to Wem-ber-ly
Wem-be-ly! Wem-ber-ly!
We're the famous Man United and we're going to Wem-ber-ly
Glory Glory Man United
Glory Glory Man United
Glory Glory Man United
As the Reds Go Marching On! On! On!
United är i Champions League-final efter 1-0-segern mot Barca!!!!
Men jävlar villka nervösa slutminuter det blev. "Ska vi stänga av ett tag?", frågade Stiffa - men det var för spännande att stänga av.
Liverpool eller Chelsea - skit samma. Bring it!!!!
Långledigt
De senaste dagarna har jag haft en konstig känning som jag ville kolla upp - men trots två EKG-test så syntes inget avvikande.
Vila var det enda som rekomenderades. Skönt att veta.
OCH: Jag tog kompledigt på fredag - så efter kl. 12.30 imorgon väntar en fyra dagars "semester".
Fucking awesome.
En snackis
Ett roligt ord om dagen...
Stånka
Gõtt mos, grabbar
Kom nyss hem från Västerås. Hade match med b-laget mot Skiljebo - och vi gjorde en grym insats.
2-2 slutade drabbningen, efter att SSK kvitterat nio minuter från slutet, och det får väl ses som ett rättvist resultat. Aiwar och Vampyren scorade i första halvlek, där vi lyckades stå emot bra mot ett piggt motstånd. Kul att alla var taggade och fokuserade - det behövs om man ska orka genomföra en match med b-laget, där viljan kan vara lite si och så emellanåt.
Personligen gick det sådär. Utmärkte mig mest genom en varning och en högljudd fis som fick mig att skratta gott några sekunder.
Alltid något.
Världens 100 bästa låtar: 90-81
89 Teenage kicks - (The Undertones)
88 Have a nice day - (Stereophonics)
87 Pictures of you - (The Cure)
86 Two of us - (The Beatles)
85 New city love - (Jonas Game)
84 My generation - (The Who)
83 Always - (Bon Jovi)
82 Winter - (Joshua Radin)
81 Trash unreal - (Against me)
Vroom, sa det
Ibland får man åka på riktigt jävla tråkiga jobb. Typ orientering, eller brottning.
Invigningen av Åbågens motocrossbana idag var inte ett sådant jobb. Det var faktiskt det roligaste jobb jag gjort på länge.
Hyfsat väder, bra bemötande, gratis hamburgare, trevliga pratstunder med motocrossåkare - och ett jävla ös i kurvorna. Riktigt manlig sport faktiskt, och jag häpnade över åkarnas mod/dårskap när de flög över hoppen i banan. Jag var även utrustad med en kamera och fick ett par grymma bilder för en gång skull.
Långt inne i den mörka skogen låg banan - och jag kände mig som en riktig fältreporter där jag sick-sackade mellan kurvorna med anteckningsblocket i högsta hugg. Som om jag vore en grävande journalist som åkt till världens ände för att snoka fram världshemligheter. Nog för att det handlade om motocross - men ändå, känslan var densamma.
Däremot var damernas division 3-premiär riktigt jävla boring.
Kalla mig en mansgris och macho - men damfotboll är helt värdelöst. Det är inte det att de är katastrofalt dåliga, det rår de inte för. Men hela grejen, att springa och skratta för minsta lilla misstag eller snespark man gör, det blir bara...skrattretande.
Jag hatar damfotboll.
Vart tog högstadiets kunskaper vägen?
...roligast i lördagskväll var för övrigt Vampyren.
Vi spelade ett egetkonstruerat spel med TP-frågor, där man fick gissa valfritt antal gånger på frågorna. Varje fel svar innebar en straffklunk.
En fråga löd: "I vilken ort spelades bandy-VM 2006?"
Gissningarna haglade hejvilt - på grund av att ingen uppmärksammade att det handlade om en ort. Till slut gjorde vi det, eller jag rättare sagt, och jag drog till med Moskva. Vampyren suckade då förtvivlat och utbrast överlägset:
- Men Jone... I vilken ort - inte land!
Ridå.
Ett roligt ord om dagen...
Geggigt
Seger i premiären!!!
2-0 (japp, du hade rätt, C) och en stor KBK-dominans blev facit - och målskyttarna hette Råli och Fille.
Solen sken och publiken var godkänt stor. Vi började starkt och skapade mycket framåt - utan att som vanligt få till den sista biten innanför straffområdet. Därför blev 1-0-målet väldigt förlösande, inprickat av Råli. Men visst fan var det en felträff?
Skit samma - andra halvlek började också bra och snart hade Amer Filipovic skjutit in 2-0. Därefter började vi dock tappa (ständigt dessa jävla "tapp") och för en kort stund kändes det lite oroligt.
Men vi redde ut skutan - och själv fick jag hoppa in på vänsterbacken med lite mindre än halvtimmen kvar. Det gick väl hyfsat, även om jag blev trött fort.
En närkamp med Hassan - och han valde att kliva av. Det var kul. Han frågade vad jag höll på med. Jag svarade med ett bögigt leende och sprang vidare.
Spelarplus går till Steve i backlinjen - väldigt klockren.
Fille på topp - slet på förtjänstfullt.
Jumpaläraren bredvid Steve - också stabil.
Självklart skulle premiärsegern firas - och för ovanlighetens skull förlade vi festligheterna hemma hos Bläckfisken.
Det var han, jag, Vampyren och Jag-älskar-min-håriga-kropp-mannen. Efter ett tag vandaliserades festen totalt. In klev Tord, in klev Hightower, in klev Råli, in klev Steve, och in klev Jumpaläraren. Linus åkte hem.
Dock blev det en trevlig vandalisering, med diverse ha ha, hi hi, he he och ho ho.
Dessvärre blev det en riktigt rutten kväll på Lotus. Riktigt jävla rutten kväll. Jag ville bara därifrån - med undantag av allsången på Living on a prayer. Anledningen till denna down-känsla var att jag skulle upp och jobba tidigt idag. Därför kunde jag inte släppa loss - och därför blev det ruttet.
Let's kick it
Seriepremiär i division 4 mot Franke. Det är inget supersoligt väder ännu, men jag hoppas ändå på mycket publik på Runevallen.
Lär bli bänken för min del, men jag hoppas innerligt på spel - och på tre poäng.
Sedan är det marknad i Kungsör - vilket man måste gå på en sväng. Det spelar ingen roll om det bara är skit - det är tradition. Chips, karuseller, prutt-spray, smällare - you name it.
Jag ska även jobba lite grand.
Förra helgen var det STCC - och denna är det invigning av en motorcross-bana i Arboga. Jag börjar bli en riktig Mulle Meck-kille.
Sedan ska jag också bevaka premiären av damtrean i Munktorp - och ringa till Jotte för att höra vad han har på hjärtat.
Ett roligt ord om dagen...
Ollon
En vistelse i Kronblom-land
Jag slutade jobba halv fyra och 45 minuter senare tutade vi iväg. Det blev en intensiv och mysig shoppingpromeand i den underbara vårsolen. Allt var som det skulle. Mycket folk i rörelse, solglasögon, fågelkvitter och korta kjolar.
En kavaj, en vårjacka, ett par skor och en kofta (japp, kofta, S) blev inhandlat av moi - medan Vampyren nöjde sig med en kavaj.
En köttbit och en Caesar-sallad stillade sedan våran hunger (plus ett ton med mjukglass) innan vi for hem till kafferep hos familjen Bläckfisk.
Kvällen avrundades tillsist hos Jag-älskar-min-space-mannen för lite tv-spel och Paris Hilton-film.
Imorgon blir det mycket. Eller i helgen, rättare sagt. Men det tar vi...imorgon.
Utställning
Det kan medföra viss problematik - som att man får för mycket av saker. Min kollektion av fotbollsskor börjar nu bli väldigt stor, och jag känner att en viss gräns är nådd. Något, eller några, par måste bort. Men vilka? Alla är ju så fina.
Här kommer en liten rundvandring.
Adidas - årgång 2007. Sparas med all sannolikhet.
Adidas - årgång 2004. Blir nog kvar. Gillar färgen + att de är sköna.
Adidas - årgång 2007. Skruvdobb - ett måste. Sparas.
Adidas - årgång 2002. Ett samlarobjekt. Slängs aldrig! Passar än. Beckham-skorna, kommer du ihåg, A?
Adidas - årgång 2007. Bra - men plastig sko. Börjar gå sönder. Slängs nog.
Nokia - årgång ??? En kultsko. Blir kvar.
Adidas - årgång 2008. Årets träningssko. Blir kvar!
Adidas - årgång 2006. Sparsamt använd. Gillar inte den här plastiga modellen. Blir dock kvar.
Adidas - årgång 2005. Börjar slitas ut. Blir nog inte kvar.
Adidas - årgång 2008. Årets matchsko. Fucking awesome! Blir kvar.
Jarri var Sarris storebror och Markos lillebror
Vad gör han nu för tiden?
Anledningen till att jag började tänka på Marko är för att han, för 13-14 år sedan, stod där i dörröppningen.
- Hej. Jag tänkte bara fråga om du ville byta hockeybilder med mig.
Det är roligt av två anledningar.
Ett - för att jag inte kände honom. Två - för att han var (och är) tre år äldre än mig.
Men vi bytte hockeybilder - även om jag ångrade mig efteråt eftersom att jag bytte bort ett "guld-Upper Deck"-kort mot någon jävla skitspelare, på grund av att jag inte vågade säga nej.
Aho. Det är ett roligt efternamn.
Jag minns att jag och Stiffa brukade skoja med Markos lillasyster, Sarri, som gick i våran paralell-klass på lågstadiet. Vi brukade stöna fram hennes efternamn - Sarri Aaaaahoo!
Det skrattade vi gott åt. Väldigt ofta.
Ett roligt ord om dagen...
Bacon
Guldkorn från vimmelarkivet
Avdelning: En heldragen prilla under Pelles lilla läpp
Bajenland = ......(......).......
En bedrövlig match - men helt okej onsdagskväll.
Köpingskillen Emir Bajrami fick pris som matchens lirare i Elfsborg. Välförtjänt och kul - även om Teddy Lök alltid är felfriast i världen.
0-0 är annars ett perfekt resultat för Man United inför returen på Old Trafford.
Läste också igår i tidningen om min gamla barndomskamrat Dennis Åslund - och hans nybildade familj.
Nyfödd dotter och giftemål i sommar.
Ja, tiden går men vissa saker består.
Ett roligt ord om dagen...
Klutt
Aaaaahhhh.....
Ja, det blev en ganska bra eftermiddag idag också, pojkar.
Cheers, oh yes cheers!
Världens 100 bästa låtar: 100-91
99. The girl that wouldn't die - (Tsar)
98. So here we are - (Bloc party)
97. There is a light that never goes out - (The Smiths)
96. It must have been love - (Roxette)
95. Curly Sue - (Takida)
94. As long as you love me - (Backstreet boys)
93. Smells like teen spirit - (Nirvana)
92. Self esteam - (The Offspring)
91. All out of love - (Air supply)
PS.
Imorgon börjar listan över världens 100 bästa låtar.
Ett paket lycka
Jag minns att jag alltid var lika glad och förväntansfull när jag hade ett sånt där oöppnat paket i handen. Skulle man få någon superstar? Kanske någon svensk? Eller skulle man, hemska tanke, få en dublett?
Men mest av allt längtade jag bara efter att få lukta på korten. Vilken obeskrivlig känsla. Hej hej, barndomen.
Det blev en kavalkad av nostalgi där jag satt och plöjde igenom lag för lag, spelare för spelare - och jag minns fortfarande mina tre första kort. Det var målvakten Ron Tugnutt i Montreal Canadiens, Gary Roberts i Calgary Flames och Yan Kaminsky i New York Islanders. Vem jag bytte till mig dem av kommer jag inte ihåg. Kan ha varit Daniel Öjvall.
Andra gamla godingar från hockeybilds-tiden är spelare som Doug Gilmour, Toronto Maple Leafs, Trevor Kidd, Calagary Flames, Tony Granato, Los Angeles Kings, Tom Barrasso, Pittsburgh Penguins, Rod Brind'Amour, Philadelphia Flyers, Ted Donato, Boston Bruins, Al MacInnis, St.Louis Blues, Brian Leetch, New York Rangers, Theoren Fleury, Calgary Flames, Ron Hextall, New York Islanders och Chris Osgood, Detroit Red Wings.
För att nämna några...
Den tiden kommer aldrig tillbaka - men jag glömmer den aldrig. Tiden då ett magiskt doftande plastkort betydde allt i världen.
Ett roligt ord om dagen...
Kånkelbär
På Vampyrens begäran
Åtminstone i detta fall...
Grattis världen XV
Detta är fjärde filmen från The Men who snuffs-serien, och här kramas det sista från sommaren 2007 ut. Som vanligt är det bara att andas in, njuta och förfäras.
Mycket nöje!
The Men who snuffs 4 - The man who gipped us
Ett roligt ord om dagen...
Brunsås
Veckans frisyr
Så här tänkte jag: Jag fick en snilleblixt på nyårsafton uppe i Sälen med Riddarna. Jag skulle återigen snagga huvudet. Först testade jag en mohikanfrilla - men den blev mer cool än snygg, plus att Vampyren sabbade den genom att raka bort "nackhåret".
Så då var jag kal igen, vilket var skönt. Efter en kort tid hade håret vuxit ut till en mer "normal" kort frisyr, och det gick då att greja lite med håret. Men tillslut var det för långt - och då åkte rakapparaten fram igen. 4 mm på sidorna och 3 mm på toppen. Det var väl för drygt en månad sedan - och den stora bilden visar hur jag ser ut idag.
Jag kommer att fortsätta raka på det här viset fram till sommarens slut - vilket gör den här frisyren (fast lite kortare då) till sommarfrisyren 2008. Därefter kommer jag att spara ut håret i minst ett år.
...och det går ju inte att komma ifrån att jag är en sexy motherfucker. Jag menar - fan vad snygg jag är.
Det var alla frisyrer.
Tack för det enorma intresse ni visat under denna egenkära tripp - och tack för alla mail och brev. Jag glömmer aldrig.
Nu är frisyr-resan slut.
Hår hår.
16 grader i skuggan...
Mina tankar går närmast till de personer som jobbar framför en dator hela dagarna, eller som jobbar med bilar i ett garage, eller som jobbar i en industrilokal, eller som sitter inne i en skola och pluggar.
Cheers!
A sum-up
Oh, tömd.
Eller...nu börjar jag komma tillbaka - efter en grillkväll med Riddarna - men för några timmar sedan var jag really empty.
Fem ganska stora artiklar på fem timmar - det tar på en, kan jag säga. Men, jag får skylla mig själv. Jag kunde ha skrivit om division 3-fotbollen igår, men valde att skjuta upp det - och det fick jag sota för idag.
Sedan var det STCC-premiär. Mmm, precis - STCC-premiär. För alla som känner mig så kan det vara en rolig kombination att tänka på. Jag och bilsport. Eller jag och alla tekniska saker - i hela världen. Jag har ingen jävla aning om vad han snackade om (Viktor Huggare), men det var muttrar och framaxlar och bromsklossar och navkapslar och fan vet allt.
Jag skrev att bilen krånglade.
"Södra åker ur" sa jag i förrgår. Efter att ha sett dem live så är jag nu ännu mera övertygad om det. Ett tag trodde jag att jag hade åkt fel och hamnat på en division 5-premiär - så dåligt var det. Men det kan man ju inte skriva...
KFF vann med 4-1. Otroligt roligt. Verkligen. Det är kul när det går bra för andra.
Ja, det hanns ju med att spela match idag också. Sista innan seriepremiären, och tack vare sjukdom kallades jag in i truppen under lördagen.
Vi spelade lysande inledningvis - innan vi började spela...mindre lysande. Fick spela andra halvlek, och trots att vi inte spelade jättebra så känner jag ändå att jag kan stå för min insats. Fick till och med spela fram Råli till hans 3-2-mål, som också blev slutresultatet.
Fan va gôtt det var att få spela med "de stora pojkarna" igen.
No 1
Förut har det alltid, alltid, alltid varit solklart Killingarna, men i och med Filip & Fredriks framfart de senaste åren så började jag vackla.
Det började med Ursäkta röran (Vi bygger om) och tog sedan fart på allvar med High Chaparall och 100 höjdare. När sedan Grattis världen - som fortfarande är det bästa de gjort - kom så var jag såld. Ett herrans liv, Boston tea party och Myggan höll sedan magin vid liv - och här är jag nu.
Men. Jag har nu insett att det inte går att jämföra med Killinggänget. Det är inte rättvist. De spelar egentligen inte i samma liga.
Trots det är de bäst och roligast. Killinggänget.
Om man någon undrar varför Killinggänget är världens roligaste - titta på det här.
Minnen från en julihimmel
Här är några anledningar till varför man längtar dit.
Rapport från residens Bläckfisk
1. Borken kan ha sagt årets roligaste kommentar hittills.
Melek missade en nedtagning, varpå Borken blev arg. "Jag ser fan ingenting för solen", skyllde Melek på. "Titta inte på solen! Titta på bollen, va fan!!!", vrålade Borken ursinningslöst.
2. Tobbe förgyllde torsdagsträningen med en mustasch.
Jag har inte bestämt mig för om det var snyggt eller roligt.
3. Borken igen, angående Tobbes mustasch. "Fan, håll käften Gunter."
Inte Günther, utan Gunter.
Division 3-premiär
Enligt tränare Jotte har laget blivit jävligt mycket bättre sen förra säsongen, trots att det är i princip samma trupp, och när han fick betygsätta sitt lags delar och egenskaper så var det idel höga betyg. Ingenting sämre än "bra". Glenn Schön är "kanske länets bästa målvakt" och Mikael Wiker är "kanske länets bästa mittfältare" - enligt Jotte.
Hmm, hmm, hmm.
Jag kan inte tolka det som någonting annat än att allt annat än avancemang till tvåan är fiasko för Södra.
Vilka idioter. Södra åker ur. Kom ihåg att jag sa det.
Annars kommer det bli såååå kul att få ringa till Tony Andersson för att höra hur det gått i Köpings match.
Fy fan, jag får kväljningar bara jag hör hans namn.
The list
Av allt runtomkring mig finns det få saker som berör mig lika mycket som musik. En bra låt - en tidigare aldrig hörd, och bra, låt - kan rädda en hel dag. Den får mig att försvinna för ett tag, och för ett ögonblick befinner jag mig i ett annat liv.
En bra låt kan vara en lättsam truddilutt om kärlek, glass och ballonger - men det kan också vara en blytung historia som kör över en fullständligt känslomässigt, och som får en att fundera över livet både en och två och tre gånger. En bra låt påverkar mig på så många olika sätt, alltifrån att jag bara vill skrika rakt ut till att jag sjunker bak i soffan med slutna ögon.
Eftersom jag är en sådan person som vill ha struktur och organisation kring saker och ting - typ ett "världens bästa band", en "världens bästa film", ett "världens bästa fotbollslag" o.s.v. - så tyckte jag att det var dags för en lista. En lista över världens genom tiderna 100 bästa låtar.
Till en början gick det lätt. Väldigt lätt - och den ena låten efter den andra plitades ner som kandidater. Men efter ett tag insåg jag att det var ohållbart, att det höll på att bli en topp 1000-lista, och därför blev jag mer kritisk. Då blev det tvärtom, och den ena låten efter den andra ströks. Tillslut hade jag ett omfang av låtar att jobba med som låg inom den rätta ramen. Då var det bara dags att rangordna dem, vilket tog sin lilla tid.
När man gör en sådan här lista så kan man inte bara skriva ner de första låtarna som poppar upp i huvudet. Man måste verkligen ge det tid och eftertanke. Ordentligt med tid och eftertanke. Jag har vridit och vändit, jag har strukit, jag har ommöblerat, jag har lagt till och gjort om - flertalet gånger.
Tillslut fick jag fram en lista jag kan stå för.
Detta är ett resultat av ett fyra månader långt arbete. Jag har rotat i arkivet, och med det menar jag mitt huvud, hela (hela!) min skivsamling, ZTV, MTV, VH1 och P3. Jag har gått igenom artist för artist, om inte alla så i alla fall väldigt, väldigt många, och jag har verkligen tänkt efter. Det är nytt, det är gammalt och det är ännu äldre.
Nu är den äntligen färdig - listan över världens 100 bästa låtar genom tiderna, och snart presenteras placeringarna 100-91. Låtarna presenteras både i form av "listning" och Youtube-klipp, och till varje presentation blir det även en kommentar.
Snart kommer alltså listan, men redan idag kan jag presentera ett axplock av låtar som hamnade precis utanför listan. Bara för skojs skull.
Det är låtar som:
Eyes av Rogue Wave, Homesick av The Vines, Wouldn't it be nice av The Beach boys, Alright av Pilot speed, God knows av Mando diao, Make it all right av The Legends, Eight days a week av The Beatles, Turn 27 av Niccokick, Tonight av The Smushing pumpkins, You don't have to shout av The Robot craus, Take me out av Franz Ferdinand och (Dansar inte lika bra som) sjömön av Gyllene tider.
För att nämna några.
PS. Normalt sett skulle alla Oasis-låtar hamna före alla andra låtar i världen, men eftersom det inte skulle bli någon rolig lista då så har jag endast tagit med några stycken.
Herre på täppan
Idag kallade hon mig auktoritär. Jag blev så jävla irriterad och sprang direkt och kollade vad ord-helvetet betydde.
Auktoritär = diktatorisk, icke-demokratisk, maktfullkomlig.
Det måste vara väldigt roligt att ha mig som fröken.
En annan grej...
Storhuvud är borta. Gone. Sedan två veckor. Det sista man såg av honom var på en båt till Tallin. Mycket skumt.
Det är så klart fruktansvärt, men det är som Jag-älskar-min-egna-säng-mannen sa - det skulle inte förvåna mig om han dök upp snart för att samla in snyftpoäng hos nära och kära, och sedan "tala ut" i pressen.
Men visst är det olustigt.
Dagens låt
I love you father av Avion Blackman.
Tack.
Ett struket kapitel i boken om mitt liv...
Illa att inte kunna göra mål och illa att inte kunna vinna trots det stora övertaget. Men mest av allt - illa att behöva stå bredvid.
Annars fick jag mer rätsida på Kärleken idag. Tror jag.
Utan att egentligen ha tagit ett steg framåt så tar jag nu ett steg tillbaka. Tillbaka på ruta ett, kan man säga.
Förlorade ordet. Förlorade modet. Förlorade flickan. Lämnad bakom.
Jag skulle vilja önska mot en stjärna - men den stjärnan lyser aldrig
Ljus i tunneln
Svarta moln seglade över The Land of Jonatan igår. Men trots den oroliga stormbyn så är det icke att förglömma den solglimt som kunde skådas i bedrövelsen.
Jag pratar så klart om att sommaren är utstakad. Stugan i Tylösand är bokad!
Let's do the summer-06 all over again.
Deluxe: Á la carte, de moi vien
Men, med åren blir man mjukare, och jag tänkte enough is enough. Därför bjuder jag nu på en gourmet-upplevelse utan dess like.
Smaklig måltid!
Hackade korvar med mos
Tillagning:
1. Sätt på stekpannan på högsta värmen. Tillsätt rikligt med margarin. Ta fram Lithell's Hots-korvar. Hacka tre stycken korvar. Lägg i dem i pannan. Stek på hög (men inte högsta) värme.
2. "Flytta" på korvarna med jämna mellanrum. De ska vara välstekta - inte brända!
3. När korvarna börjar få en något ljusbrunare färg så är det dags att sätta på en kastrull med vatten. När vattnet kokat upp tillsätter du mos-pulver (gärna Felix Potatismos). Låt moset få en fast konsistens innan du tillsätter ett "en-sekunds-tryck"-margarin (flytande margarin, alltså). Kasta i en näve salt och rör om.
4. Korvarna bör nu har fått en gyllenbrun/mörkbrun yta - och då är de färdiga. Servera tillsammans med moset på en fin talltik. Häll upp ett glas mjölk - och njut i cirka 10 minuter.
Tips: Det går inte att poängtera tillräckligt många gånger att korvarna ska vara välstekta - men inte brända. Skillnaden är katastrofalt stor. Som att tugga kol, typ. Håll koll.
Red Bull-eyes
Jag planerar att springa över de gröna ängarna i minst 20 år till.
Det blir nog en bra dag idag.
För dålig igen
Jag vet inte hur länge jag orkar med den här skiten. Inte länge till, i alla fall.
Röd tanke
Ofta är det så att vi haft en "bäst" helg tillsammans - och eftersom måndagar alltid är lååånga och seeega så brukar det alltid finnas tid att tänka. Tid att minnas. Tid att längta.
Det är nog svårt för folk att förstå vad vi i Riddarna har tillsammans. Det är en ömsesidig vänskap, men framförallt en stor kärlek. Kärlek som många antagligen inte upplevt, och kanske aldrig får uppleva.
Egentligen är det inte kärlek heller. Det är någonting annat. Någonting mycket större.
Därför tänker jag alltid på Riddarna på måndagar.
Till sist, en helt annan grej...
Jag vet inte inte om jag är kär eller galen - eller båda delarna.
Jag vill aldrig att solen ska gå ner
Förmiddagen var i alla fall lovely. Av olika anledningar hamnade jag själv mitt ute i skogen, där jag skulle möta upp mitt dagis-crew. När jag satt där i min ensamhet så blev jag smått frälst. Solen sken mig rätt i ansiktet där jag satt på min stubbe, och runtomkring kvittrade fåglarna i dess olika takter och toner. Det var ljuvligt - och jag ville aldrig att stunden skulle ta slut.
Jag vet inte om det är för att man blir äldre, men jag börjar mer och mer värdesätta de här små sakerna i livet.
Nu ska jag bara lära mig uppskatta ett glas Calvados, till tonerna av Burt Bacharach, och sedan är vuxenpaketet så gott som kirrat.
Kuckeliku!
En jätteful grimas.
Eller vad säger du, P?
Avdelning: Fjoooohhhh!!!!!
Odd
Jag var en katastrof. Eller, jag var ju inte Gary Sundgren-dålig - men mot ett lag som Valskog ska varje spelare i b-laget kunna spela jävligt bra.
Det gjorde inte jag. Jag vet inte hur många långbollar som jag slog bort. Säkert ett tiotal stycken, och det såg likadant ut varje gång. Jag siktade in mig på en yta, tittade på bollen och sparkade iväg den. Men istället för att bollen gick sånär som dit jag ville så skruvade den sig varje gång i en båge åt höger. Varje jävla gång!
Tillslut blev det bara komiskt. Jag blev inte ens förbannad - snarare fascinerad. Varje jävla gång, liksom.
Visst var det en fruktansvärt dålig plan, men...nej, jag vet inte. Det... Jag.... Eller... Jag menar... Nej...
En geggig dag i april
Det blev en märklig match - för egen del. Jag hade hoppats - och trodde - att jag skulle få starta, men istället var det en utvisning på den hormonstinna Solis som fick in mig i matchen. Lagomt kul - även om det självklart var helt jävla underbart att spela igen.
Ouppvärmd och oförberedd - därför tog det ett tag att komma in i matchen. Men till andra halvlek blev det något bättre, även om vissa bollar inte riktigt for dit jag ville.
Planen i Valskog var en ren jävla åker - mjuk och brun - så att spela någon vacker och underhållande fotboll var det inte tal om. Nej, det var "kötta" eller "köttas" - 'park pollen åt hälvete, typ.
Om jag blev något visare angående min status i truppen?
Icke.
Däremot vann vi mot IFK Norrköping idag med 4-0, och efter en sådan seger är det bara att börja inhandla varorna som krävs för en guldsmakande pyttipanna...
Mission possible
Vart?
Valskog.
När?
Lördag. Klockan 13.00.
Varför?
Match mot Strömtorp.
Vad?
Jag ska ta tillbaka det som är mitt.
Men först av allt ska jag hjälpa P-93-laget klockan 10.00.
Referee?
Me.
Inte imorgon
Ikväll ska jag vända upp och ner på alla papper - och kasta det som kastas ska.
Ikväll ska jag dammsuga och torka golven.
Ikväll ska jag rensa datorn från allt överflöd.
Ikväll ska jag putsa mina skor.
Ikväll ska jag ordna saker.
En ballad om det som varit, det som är och det som kommer
De samlades på Ladugårdsvägen 15 för att utbyta, delge eller bara spotta ur sig tankar och funderingar kring det som i folkmun kallas för "Livet".
Man måste ha nyladdade batterier för att orka genomföra en sådan ansträngning - så därför förtärades en bit kycklig, en bit biff och en jävla massa ris. Lägg därtill en salig samling av paprika, tomater och en hel del gröna grejer.
Allt detta sköljdes ner med jäst saft.
En kort återblick på vad som en gång hände i våra liv, följt av en kort men rolig inblick i en tokig elefants liv fick sedan utgöra den sista delen av kvällen på Ladugårdsvägen 15. För därefter kom den fjärde filosofen (om man nu kan kalla honom för filosof) tillbaka ifrån sin frånvaro och förkunnade att " -Nu får ni gå hem."
Så de tre filosoferna gick ut i den svarta och friska natten, för att låta den fånga in oss. Men vid närmare eftertanke så var det bara två filosofer denna kväll, för den tredje filosofen kände att den korta vägen hem skulle bli väldigt lång om att han inte började färdas på den omgående. Med andra ord tog han den enkla vägen hem.
De två filosoferna kände dock att kvällen var alldeles för bra för att kastas bort - och därför bosatte de sig på Ladugårdsvägen 24, i vad som kändes som ett halvt liv.
Saften fortsatte att flöda - och plötsligt rasslade det till. Den ena klarheten efter den andra uppenbarade sig, och allting blev plötsligt väldigt begripligt och meningsfullt. Allt mellan Ladugårdsvägen 24 och New York kändes plötsligt relevant, från det tre-dagar-gamla glaset på bordet till en pojke vars första fylla hemsöker honom än idag. Idag, igår, imorgon - allt betydde någonting.
Kring halv två skiljdes de två filosoferna åt. Aningen rikare, aningen lättare.
Mellan alla åsikter, värderingar och funderingar fanns det också utrymme för skratt.
Det här är vad vi skrattade åt.
En ensam vandrares promenad
Morgan Kall's I am glad to see your face vaggade mig till ro denna natt. En enkel men ack så vacker liten sak. Den fick mig att inse vad jag har. Just nu.
Folk känner inte mig. Utåt är jag är en sprallig liten clown med ett osårbart yttre - där ett leende alltid väntar runt hörnet. Det är ingen påhittad fasad på något sätt - men folk känner inte mig.
De vet inte att bakom clownens mask så härjar ett oroligt och stormande hav. Ett hav av känslor som inte kommer till sin rätt. De vet inte att varje natt är fylld av rädsla. Jag vill bara vara glad, vara den där killen som jag för tio år sedan trodde att jag skulle vara nu. Folk vet inte att jag tänker på vad som kommer att hända. Eller vad som inte kommer att hända, rättare sagt. Folk vet inte att jag gråter. Folk vet inte att clownen gråter.
JD 6 är slut. Jag hoppas att han inte kommer tillbaka något mer.
Jag börjar äntligen bli glad.
Jonatan läxar upp hela jävla landet
Håkan är obeskrivligt jävla bra.
Jag har haft För sent för Edelweiss i min ägo i två veckor nu - och jag är redo att ge ett utlåtande.
Det kan inte vara lätt att ha gått från ingenting, till underground, till till kritikerrosad, till hyllad, till geniförklarad, till folkkär, till missförstådd, till slutligen ännu mera folkkär.
När Håkan Hellström kom fram på egna ben år 2000 så var han ett egensinnigt energiknippe som "den breda massan" hade svårt att ta till sig. Ett antal Allsång på Skansen senare så är han nu Håkan med hela (nåja) svenska folket.
Folkkär är nog det sista som Håkan ville bli - och märk väl att det är skillnad mellan att vara folkkär och älskad. Han kände säkert att han blivit förutsägbar, varpå någonting var tvunget att göras.
Det började redan på förra "riktiga" studioalbumet - Ett kolikbarns bekännelser - där han gick bakåt i tiden en sväng, till ett mer avskalat och laidback 60-70-tals sound. Dock fanns vissa trumpet och regnbågs-element kvar, bland annat i form av En midsommarnatts dröm och Dom kommer kliva på dig igen.
När det nu var dags för fjärde "riktiga" studioverket så kompromissades det ingenting - och Håkan gick hela vägen. "Edelweiss" är en 70-tals-platta som det fullkomligen ryker om. Låten Kärlek är ett brev skickat tusen gånger luktar så mycket LSD och "majja" som det bara går - och Zigenarliv dreamin är en blues-punkig progg-pastisch så det står härliga till.
Det låter inte Håkan - men fy fan vad det är Håkan.
Jag antar att han ville börja om på nytt och göra det där oväntade som folk inte vet om de gillar eller inte.
I inledande Tro och tvivel sjunger han "Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka" - och avslutande Inte skyldig nån nåt ramar sedan in hela paketet. Det är precis som han sjunger, han är inte skyldig nån nåt längre. Han gör musik för sin egen skull och inte för människor som vill höra Kom igen Lena-låtar till ändo.
Är det bra då?
Ja. Det är precis lika bra som Håkan alltid varit. Jag vet - jag var där från första början. Från den stunden som Känn ingen sorg för mig Göteborg började spelas som Veckans Hitvarning på ZTV, sommaren 2000. Den sommaren spenderade jag i princip bara framför teven - och det var kärlek från första tonen.
Från början var det bara "jag och Håkan", sedan växte det och blev till jag och "Sverige och Håkan" - och det gjorde mig sorgsen. Jag ville ha Håkan för mig själv. Därför blir jag nu så glad att han gör det lite svårt med "Edelweiss".
Det är klart att folk som diggar Jason Mraz inte tycker att det låter så bra... Men felet med Jason Mraz-människor är att de hör låtarna - men de lyssnar inte på låtarna.
Jag började lyssna på låtarna år 2000.
För sent för Edelweiss får fem Päron av fem möjliga. Om man lyssnar så förstår man.
För övrigt så är Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din en fruktansvärt bra låt.
Mycket för att den säger så mycket om mitt liv just nu.
Så bra, så bra, så bra....
Lite sent kanske...men fan vilket underbart slut det var på den fantastiska serien Californiacation förra torsdagen.
Det blev en riktig sago-ending - och nu hoppas jag för allt i världen att det blir en säsong två. Minst!
David Duchovny har varit en jävla pärla som författaren Hank. Så råcool. Lite av en sådan person skulle jag vilja vara - minus all kröka, för det är verkligen en sliten person han spelar. Men ändå - vilken rock'n'roll-författare.
Sex, drugs & writing - oh yeah...
I'll stand by you
Det finns få saker som kan träffa mig så rakt i hjärtat som en bra låt. Låten ifråga fick mig att tänka på ett sorgligt faktum som jag kommer att ställas inför i slutet av sommaren.
Någonting vackert är på väg att avslutas - men jag finns fortfarande alltid där. Bakom dig.
Tårarna har torkat. För den här gången.
Double team
Killen till vänster på bilden visar upp norra Europas torraste hår - medan killen till höger avfyrar en sådan bögig blick att till och med bögar skulle tycka att det är bögigt.
Avdelning: Par i hjärter Usch.
Weekend
B-laget lyckades i alla fall vinna idag - om än mot lite mindre kvalificerat motstånd. Värhultas A-lag skulle tas an och det slutade med en 4-0-seger. Spelet var bitvis skrämmande dåligt, nästan pinsamt, men vi vann åtminstone.
För moi gick det väl hyfsat. Har spelat betydligt bättre - men också betydligt dåligare.
...och jävlar i mig om jag inte var nära på att göra mål också. Skulle ha varit första målet på nästan 30 år. Uj, uj, uj - hur skulle det se ut?
Annars var jag hemma hos fru Blomberg ikväll. Skulle käka pizza och kolla på en hejdundrande läskig film - trodde vi, Men fy fan, Live feed var allt annat än läskig. Eller som Anna sa:
- Det är som en porrfilm med handling.
Ja, lite så var det, och ett och annat avhugget huvud också.
Istället för rädsla - skratt.
Äldre - men fortfarande Batman...
Hon har jobbar numera i Eskilstuna, så därför var det läge att vädra skvaller som hon missat. Inte från mig, nödvändigtvis, men från mina andra arbetskamrater, Djärven och Dora.
Ett glas vin brukar ju kunna öppna en del portar oxå...
Det blev förrätt, huvudrätt och efterrätt - och väldigt mycket prat. När jag satt där fick jag en slags aha-upplevelse. Jag kom på mig själv att jag pratade på samma villkor som mina arbetskamrater. Det var pedagogik, det var karriär, det var människouppfattningar etc, etc.
Det var då jag insåg - jag är inte 8-9 år längre. Jag är inte ens 15-16. Nej, jag är 22 år - och spelar med de stora killarna och tjejerna nu.
Jag blev lite ställd, faktiskt.
Annars var det som flickan sa:
Det var kul så länge vinet varade...
* * * *
Nu ska jag in till Köping och bevittna när vi pulvriserar KFF.
Allt annat än seger är oacceptabelt.
...och världen stannade upp för ett ögonblick (Repris)
För första gången bevittnar jag min far med en dammsugare i handen.
Jag har valt att döpa bilden till "Den ofrivilliga städaren."
Säg AAAA
Det här skrattar jag åt.
Tungt
Eller också är det inte så svårt. Den ena parten kanske inte vill, helt enkelt.
Jag anser inte att första intrycket av mig är provokativt. Jag är snarare tillbakadragen, tills jag vet vad jag har att jobba med. Om det visar sig att det finns potential att "älska" en annan person så kör jag fullt ut. Inga kompromisser.
Det är inte alltid det blir så.
Ibland är det tufft att heta Björklund i efternamn.
Not our cup of tea
Grattis världen XIV
Precis som i förra filmen så behandlas sommaren 2007 - och fan vad kul vi hade. Kärleken flödar, vi är unga, vi äger gatorna i Kungsör, Eskilstuna och Stockholm - men framför allt, det var vi mot världen.
...och självklart är vi fortfarande nakna.
Mycket nöje!
The Men who snuffs 3 - "We are Neo"
Apu apu...
Vampyren, Bläckfisken, Lagledare Körberg - april april era dumma sillar, jag kan lura er vart jag...villar.
Även om jag helst av allt i världen (nåja...) vill åka till New York så ska jag inte göra det. Inte den 28:e augusti, åtminstone.
Ha ha, den som svalde det hårdast var nog Vampyren. Den tokiga jäveln kollade till och med upp vad flygbiljetterna skulle kosta för att åka dit.
Tänk om han hade bokat, förresten...
Fan vad arg jag skulle bli?!
Wow, dude!!!
S - give it up for the camera, will you?
Avdelning: ...och vinnaren av "Världens hemskaste smile" är:...
Positivt överraskad
Som den motståndare till bröderna som jag är så var jag ju tvungen att kolla upp skiten. Men - det var faktiskt inget skit. Det var bra. Roligt och fylligt.
Min enda invändning är att det påminner extremt mycket om Killinggängets gamla site Spermaharen. Lite dåligt mycket, faktiskt.
Sedan har ju Killinggänget börjat blogga på siten också - trodde de flesta... Men icke. Min första reaktion var "Va? Det här kan inte stämma." Men det var så bra gjort så jag började tro på det. Men allteftersom dök det upp små signaler som förkunnade att det inte stod rätt till. Till en början skulle Andres Lokko aldrig sjunka till en så patetisk låg nivå som att blogga åt Schulmans. Sedan skulle Robert aldrig haft tid - eller lust, "Schyfferts" språk påminde inte alls om hans egentliga språk, och Johan Rheborg framställdes som en bloggtönt utan den minsta självinsikt. Kort och gott - som den totala Killing-vetaren som jag är, så anade jag ugglor i mossen. Så kom dementin igår på expressen.se. Bloggen är fejkad.
Lycka. Ordningen är återställd.
Vore väl konstigt annars - med tanke på den blåsning Schyffert bjöd Alex på i samband med hans 40 års-kalas.
Utöver det är det en klart godkänd sida.
Absolute Kräk Hits
FJK-Edman står nu som upphovsman till världens genom tiderna sämsta artikel.
Artikeln i fråga publicerades i måndagens "Bärsingen", och handlar om när han spenderade en timme - en hel timme - på Köpings bibliotek.
Detta är inledningen:
"En man vid tidningsstället, en mormor med sina barnbarn och en bokletande kvinna. Det var lite vad biblioteket hade att erbjuda under en timme på lördagsförmiddagen."
Redan där börjar det dunka i lunchpaketet av åtrå. Man fångas direkt av det kolossalt intressanta och måste, måste, MÅSTE bara läsa vidare.
Därefter bjuds man på rader som:
"Efter att barnen lånat med sig ett stort lass (sju, eller något liknande) med böcker och försvunnit ut genom dörren upptcäker jag en man som sitter och läser en tidning."
"Vid klockan elva går en dam med efterföljande man rakt mot "nyheterna". Det är de nyinkommna böckerna."
"Jag själv smyger genom tystnade som råder inne i det lugna biblioteket. Vid datorn sitter en, för mig okänd, man.
- Man kan både surfa på internet, läsa och studera här, kommenterar Gun Larsson, som också jobbar som bibliotekarie."
Han avslutar sedan på ett sätt som får mig att börja tvivla på den skriftliga världens framtid. En riktig jävla rövslickar-passning till hela ortsbefolkningen.
Han skriver:
"Min timme börjar lida mot sitt slut. En timme med människor runt om sig går väldigt fort, speciellt när man har trevligt. En timme på biblioteket skulle Askungen sammanfatta precis lika bra som jag. Det kan vara långtråkigt och dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart."
Ridå.
Humor
Det här är roligt. Väldigt roligt.
Men frågan är: får man skratta åt detta?
Svar: ja. För jag skrattar inte åt Roland, eller, ja...det gör jag väl egentligen - men vad jag menar är att jag inte skrattar åt Roland som en töntig människa. Jag skrattar åt en hängiven varelse som dansar väldigt roligt, och som har rolig frisyr.
Det, i kombination med att han är övertygad om att han dansar väldigt hippt och fränt, gör att det blir otroligt lustigt. Jag sitter hela tiden och väntar på att Robert Gustafsson ska dra av sig masken - men det gör han aldrig. Det är på riktigt.
Killingänget hade aldrig gjort det bättre.
Så ja, man får skratta åt det.
Stånk-SM
Brottning.
Det finns inte en tillstymmelse till lokgik i denna sport. De vrider och vänder på varandra som två leksugna hundar - och man har absolut ingen jävla aning om vem som är i överläge och vem som är i underläge.
Att titta på två 14-åriga tjejer, smala som tändstickor, brottas ursinningslöst - det är en makaber känsla. När de lite mer äldre tjejerna brottas så känns det väl någorlunda normalare.
...och som de ser ut sen!
Inte nog med att de är breda som ett radhuskvarter - de flesta ser också ut att ha blivit påkörda av ett X200-tåg i ansiktet. Det är blåmärken, snea näsor, och ögon som är färdiga att trilla ur.
För att inte tala om den dova fislukten som lägger sig som ett täcke runtikring idrottshallen.
Va fan finns det för tjusning med brottning, egentligen?
Man åker dit, gör sitt jobb, och åker sedan hem illa kvickt för att duscha..
It looks like I made it
Jag gjorde det.
Jag kastade mig utför stupet, utan att veta hur jag ska landa. Jag vågade.
Idag tog jag beslutet. Den 28:e augusti åker jag till New York. För en hel vecka!
Efter att ha sparat mo-money en längre tid så kom äntligen insikten igår. Jag åker!
Det kommer att bli mitt livs äventyr - och mitt livs mest efterlängtade äventyr.
Jag åker själv - men självklart är det fritt fram för andra att hänga på. Men jag åker.
Äntligen.
Oönskad konstpaus
Blogg.se har bytt plattform så det har inte gått att skriva på flera dagar. Därför finns nu mycket att ta igen.
Ja fy fan.
Vinst i söndags med b-laget - men vilken jävla bedrövlig match!
Visst det var en stenhård grusplan, och visst - många gjorde sin första match för i år, men va fan...bättre måste man kunna kräva.
Vi hade behövt en playmaker som kan hålla i bollen och vårda den ömt som en nyöppnad Lapin Kulta. Typ en Christian Ruutu.
Det kan inte ha varit kul för publiken att titta på, så det är bara att be om ursäkt. Dock var det skönt att få 90 minuter i kroppen - och inga känningar i varken knäet eller äggstockarna.
Det var bra.
* * * *
Vad gäller Ögir i lördags så blev det ingenting.
Jag menar, va fan... Inte nog med att det inte var någon "klassträff" (jag vet...jag pratar mycket om den här "klassträffen"...lite töntigt, faktiskt), jag skulle även upp och jobba tidigt på söndag. Plus att det var match på söndag, så att sitta och sugen på någon kall var det ju inte heller tal om.
Jävligt surt. Jääävligt surt. Men det kommer fler gånger. Eller också så var det här sista chansen...
Det blev film istället och tidigt i säng - men det var knappt att jag vågade stänga ögonen. Vill ni se en riktigt jävla snuskigt läskig film så ska ni se The Eye.
Fy fan, det var länge sedan jag blev så rädd av en film - och det var tur att Jag-älskar-dammsugare-mannen och Bläckfisken var där, annars hade jag inte vågat sett klart filmen.