Jag ska nog lyckas

Söndagar är sköna tv-kvällar. För tillfället ser det ut så här:

Det börjar klockan 20.00, och då har alltid Sporten på TV4 varit det givna valet sedan många år tillbaka. Just nu krockar det lite med fina Starke man på SVT1, men det tar jag igen på svtplay.
     Halvtimmen senare står det mellan sport eller nöje igen, då Sportspegeln kör på SVT1 medan TV4 kör Parlamentet. Parlamentet har dock tappat avsevärt i kvalité de senaste åren, men om det är några roliga med, som Robert Gustavsson, Henrik Dorsin eller André Wickström, så brukar jag titta.
     Sedan har vi kommit till 21.15, då grymma The Event tar vid på SVT1. Det är ett av höstens måsten. Därefter blir det lite zappande fram till Fotbollskanalen Europa på TV4 där helgens matcher avverkas.
     Det är en lagom skönt tv-kväll det.

Men skit i det nu - vi har ju någon att fira. Kungen fyller ju år!
     Ett 36-faldigt leve för Ruutu, som idag firar sin bemärkelsedag, han leve. HIPP HIPP!
     Stort grattis till dig, min vän. Du är en människa som jag skulle vilja åka på roadtrip var som helst med.

Hur är det nu...var det den här helgen som det var Halloween, och nästa helg är det Alla helgons dag? Eller är det Halloween nästa helg? Och vad är det för skillnad mellan Halloween och Alla helgons dag, och varför dela på dem?
     Det var ju lite maskeradfester igår, Halloween-fester alltså, men det brukar ju märkas ganska rejält när det är den tidpunkten. Hela Sverige brukar ju bli orange och det syns häxor och pumpor och spindelnät överallt - men inte den här gången. Eller har jag missat det?
      Halloween för mig är spöken och godis och bus, lite läskigt sådär, medan Alla helgons dag mer är någon slags minnesstund för alla som gått bort. Visst är det väl så det ska vara? Är det någon som bryr sig, förresten? Jag kan tycka att det är ett mysigt inslag på en mörk årstid.
      Och visst är väl Alla helgons blodiga natt bland de läskigaste filmerna som finns?

Ännu ett härligt avsnitt av Så mycket bättre, och denna gång var det Thomas Di Leva som var huvudpersonen.
     Denna ljuvliga Di Leva. Jag har alltid gillat den mannen, både som figur och hans musik. Man kan tycka och säga vad man vill om hans flummiga sätt och hans kosmiska kommentarer - men han är en färgklick i ett annars ganska grått artist-Sverige. Jag gillar inte honom för det han säger och gör, jag gillar honom för att säger och gör det trots allt motstånd han mött. Det har inte varit, och är väl inte fortfarande egentligen, accepterat att vara som Di Leva är. Men han gör det, med värme och ett leende på läpparna, och för det tycker jag om honom.
     När det tidigare i år blev känt att han anklagats för att ha misshandlat sin ex-fru Zinat Pirzadeh så började jag tvivla på honom, men han frikändes från alla anklagelser och nu är jag övertygad om att grejen var uppförstorad. Den där Zinat verkar för övrigt vara ett riktigt jävla stolpskott.
     Nåväl, kvällens program då? Ja, jag hade hoppats på Naked number one, och den gjorde Christer Sandelin hyffsat bra. Jag hade hoppats på Vi får vingar när vi älskar med Plura, men istället blev det Lill-Babs som gjorde den. Inte lika bra. Plura i sin tur valde att köra Miraklet, och det var väl okej. Lasse Berghagen klarade inte av att förvalta Vi har bara varandra, och Petter gjorde den ganska dåliga Di Leva-låten Dansa din djävul.
     Di Leva själv gjorde i förra veckans program den bästa tolkningen av Lasse Berghagen, och bäst den här gången var lite otippat September som gjorde en helt enastående version av Vem ska jag tro på. Väldigt avskalad men ändå bombastisk på något sätt. Riktigt grym!
      Nästa vecka är det Petters tur att stå i centrum, och det ska ju onekligen bli intressant att se vad man gör av hans hio hop-dängor.

Lovely kväll igår med the homecoming boy Soldaten och Grotta. En riktigt kalaskväll blev det. Även fast det kändes som att vi aldrig hade varit ifrån varandra så var det ändå jävligt roligt att få surra med Soldaten igen.
     Det blev ganska mycket glögg innanför västen, och en och annan single malt också, medan förkvällen passerade. Idol var väl sådär, och Olle lyckades dessvärre förstöra Wonderwall tillräckligt mycket för att jag skulle lämna rummet.
     Soldatens lillebror Jeppe kom också förbi, och efter ett tag gick vi hem till honom i brist på fungerande nätverk hemma hos Soldaten. Därefter begav vi oss till Harrys för att kolla läget, och Anders Bagge måste ha vetat att vi skulle ut för han hade satt sig i bilen direkt efter sändningen och tagit sig till Eskilstuna för att DJ:a tillsammans med Brinkenstjärna och Robert Wåtz.
      Aja, men det var en jävligt trevlig kväll.

På Facebook hittar man mycket, och jag tror det var den gode Jocke Palm som la ut denna video.
     Det här är helt enormt och kärlek på absolut högsta nivå. Det är så jävla vackert så det finns inte.

Jag är tillbaka. Någon gång på eftermiddagen igår så hade jag kastat upp i princip allt jag hade i magen, och den sista uppkastningen innehöll egentligen ingenting. Efter det började det sakta men säkert kännas bättre. Febern höll dock i sig hela kvällen, men när jag vaknade idag så var även den borta. Med andra ord hade jag nog kunnat jobba idag, men så är det.
    Istället blev det Bilprovningen i Köping för besiktning, och sedan en liten tur till H/M för extremt lite shopping.
    Nu ska jag äta för första gången på evigheter, känns det som, och ikväll väntar E-tuna för lite glögg med Grotta - och Soldaten, som nu gjort sitt för att bevara freden nere i Kosovo och nu kommit hem för en längre tid. Det ska bli ytterst trevligt bullra lite med honom ikväll.
    På tal om ikväll så är det ju även Idol med 90-talstema, och jag vädjade ju tidigare om att de skulle lämna Wonderwall ifred. Men icke. Dock är det Olle som ska framföra den, och det är väl den deltagaren som skulle kunna göra världens bästa låt minst dålig. Hoppas på det.

Fy fan så värdelöst. Jag kan inte komma ihåg senast jag var sjuk - men idag är jag riktigt jävla magsjuk. Så blir det när föräldrar inte tar sitt ansvar och släpper iväg sina barn på dagis.
     Jag vaknade imorse och kände att det inte var som det skulle, då jag var febrig och hade cirkus i magen. Ett toalettbesök senare så magsjukan ett faktum.
     Jag har inte kunnat göra någonting, det har blivit sängen hela jävla dagen, och det är riktigt värdelöst. Jag har inte fått i mig någon som helst föda, samtidigt som jag har kastat upp ett antal gånger. Så just nu är man inte så jävla kaxig. Jag känner mig...svag. Riktigt svag.

Lycka - det är att efter två dagar på småbarnsavdelningen, och två dagar av blöjbyte, inte ha stött på en enda unge som bjudit på "det bruna guldet". Det är lycka i sin allra enklaste form.
     Annars kan jag ibland bli lite avundsjuk på småfisarna. Tänk att bara få leka och äta, sedan powernappa en timme, för att därefter leka igen tills ögonlocken blir för tunga. Vilket jävla räkmackeliv! Fast å andra sidan - jag har ju gjort den svängen en gång. Andra perioden är här, och jag är i ett litet underläge. Dags att öka farten, börja briljera och så småningom uträtta stordåd.

Lite sällskap är över, i och med gårdagens final, och det är dags för en summering. Det blev ju riktigt bra tillslut, och nödvändigt nytt blod i Filip & Fredrik-universumet.
    Det jag känner så här direkt är att man lyckades göra någonting väldigt fint. Hela idén och tanken kring programmet var väldigt fint, och man lyckades. På ett eller annat sätt. För det är ju så att även om det blev bra tillslut så gick det inte direkt som man hade planerat.
    Som med Nina. Hon valde ett gäng sköningar, med X:et i spetsen, och det visade sig att det var lite väl sköna. För mycket booze och för lite uppmärksamhet kring Nina blev deras fall, hela högen, och Nina stod där ensam. Men - så startade hon upp ett kvinnkooperativ, Kvinnor för porrfria relationer, och vips fylldes hennes liv av någonting nytt och fräscht och meningsfullt. Nya vänner, ett nytt projekt - lite sällskap.
     Eller som med Hans-Göran. Det började ju så bra då det slog gnistor om honom och Siren, men det visade sig att hon bara ville vara vän, och inte den nära vän Hans-Göran hoppats på. Så han slopade henne och Marita för att satsa på den mer trofasta Britt, och där verkade en riktig vänskap lysa. När Hans-Göran blev bjuden på en Ålands-resa av Britt så blev han så glad att han kastade sig i hennes armar. Riktig glädje av lite sällskap.
     Eller som med Elin. Hon stod mellan två fina grabbar, men tillslut slopades de båda då hon träffat en annan utanför programmet. Det gick mycket snabbt, så jävla snabbt att karln friade till henne i gårdagens program. Så nu ska de gifta sig. Se där. Inte som planerat, men lite sällskap tillslut.
     Den enda som höll sig till mallen var Stellan. Tillslut hade han två tjejer kvar att välja mellan, där en av dem blev den lycklige. Hur länge är dock ovisst, specielllt med tanke på Stellans slutkommentar: "Hon lär allt får lära sig att äta hamburgare om det här ska fungera".
     Men det blev ett lyckligt slut på ett underbart Filip & Fredrik-program. Det är inte det absolut bästa de gjort, men det kan bli en Kristall. Nu ser jag fram emot nästa säsong, för det sista som sades i gårdagens finalavsnitt är att Lite sällskap kommer tillbaka.

Jag tittar på Våra vänners liv och tänker - så där vill jag också ha det med mina polare om 10-15 år. Det är mycket möjligt, för det är väldigt mycket vi. Eller det har varit mycket vi, med herrmiddagar, snack om relationer och problem, och allmänt skönt umgänge.
     Man kan tycka att Våra vänners liv är en ganska mörk och dramatisk serie då en av männen precis har blivit lämnad av sin fru efter 12 år tillsammans, då en av männen precis varit med om en abort och nu upptäckt att han har en allvarlig njursjukdom och då en av männen precis gift sig med redan börjar besväras av "vardagen" i ett äktenskap. Men. Det är så mycket mer.
     Skildringen av hur ett grabbar håller ihop i medelåldern, hur de värnar om varandra och varandras problem, hur de känner glädje och hopp i deras gemenskap - det är helt fantastiskt. Som ett Entourage, fast 10 år senare och utan alla modeller och glitter, eller som ett Sex & the city för män.
     Sedan får man inte glömma Sweet chariots som specialskrivit den fantastiska musiken i serien.

Jag missade ju premiären av Så mycket bättre igår kväll, men det tog jag igen på tv4play.se idag.
     Jag var lite rädd att det bara skulle bli en av kopia av Stjärnorna på slottet, men så var det ju inte. Dels handlar det här ju enbart om ett gäng artister som träffas för en vecka, och det fina i Så mycket bättre ligger i mötet mellan dem tycker jag, utan snarare i låtarna som de framför.
     Varje person får ju en egen dag, där de andra var och en får tolka en låt som personen gjort, och i premiärprogrammet var det Lasse Berghagens dag. Jag tycker att Thomas Di Leva gjorde en helt fantastiskt version av Sträck ut din hand, jag började på allvar nästan böla, och Plura gjorde Min kärlekssång till dig skönt svänging. Sedan är ju En kväll i juni, som Lill-Babs sjöng, helt suverän.
      Jag gillade Så mycket bättre väldigt mycket och det blir mitt solklara val på lördagkvällarna under hösten. Nästa vecka är det Thomas Di Levas dag, och det kan ju bli skruvat så det står härliga till. Det ska mycket intressant att höra de andra tolka hans låtar. Jag hoppas Plura kör Vi får vingar när vi älskar, sedan skulle det vara roligt att höra Berghagen tolka Ingen kan köpa livet, jag hoppas någon kör Naked number one, och frågan är vilka som eventuellt sjunger låtar som Miraklet, Vi har bara varandra och Vem ska jag tro på. Mmm, jag ser väldigt mycket fram emot det.

Oho-ho-ho-hoj. Vilken kalaskväll det blev igår! Riktigt roligt var det. Det var...ja det var bara roligt. Mycket folk var det också, det har nog aldrig varit så många förut, inte bra jävla länge i alla fall, så det var kul.
     Lite priser då. Årets målskytt blev Berga, årets försvarare blev, konstigt nog, Grotta, året rookie blev Adam, årets utropsecken blev Ödlan, årets buse blev Källe, årets mål gjorde Gustavo, och årets Tage Nilsson-vinnare blev väldigt välförtjänt Loke.
     Annars var det mat och dryck och bra musik från bandet. Jag och Grotta lirade även våran KBK-låt, och det kändes som att den blev hyffsat mottagen. Äh, det blev en succé.
     Sedan drog vi vidare till Jonis innan natten tillslut var över. En kort sammanfattning av en lång och väldigt lyckad och rolig kväll.

Njaa. Det blev ju inte så sprakande och fantastiskt i gårdagens Idol som jag hade trott. Synd. Men Olles Helter skelter var någorlunda grym.
     Nästa veckas tema är 90-tal - och jag hoppas verkligen de skonar Wonderwall från förnedring.
     Och så har Cikrus Möller dragit igång igen, och precis som förra säsongen så varvar man högt med toklågt. Jag gillade parodin på Bonde som söker fru, men i den nya följetongen Flickorna på Klitteberg så fanns det ingenting roligt förutom den briljanta titeln.

Nog om det nu. Nu börjar förberedelserna inför kvällen. Det vankas ju nämligen KBK-avslutningsfest på Centralskolan - och i år är det ju 10-årsjubileum för KBK, så det sägs att det ska bli extra festligt den här gången.
     Ikväll är det även världspremiär för KBK-låten som jag och Grotta har snickrat på under hösten. Vi fick frågan om vi kunde skríva en låt som kunde spelas på våra hemmamatcher, typ när vi marscherar in på planen, och det gjorde vi så gärna.
     Det handlar inte om någon upptempo med umpa umpa-taketer eller så, utan det är snarare en hymn. Jag hoppas den mottas väl. Jag vet inte, men jag och Grotta är nöjda.

Idol har ju mer eller mindre varit en gäspning än så länge - men ikväll kan det fan i helvete explodera i magi. Det är ju nämligen Beatles-tema.
     Kära nån, det kan bli den bästa kvällen i Idol's historia. Jag menar, det är ju Beatles! Bland det bästa som vi fått fram på den här planeten någonsin.
     På förhand kan jag konstatera att:
* Geir fegar och kär superenkla Love me do.
* Hårdrockaren Jay väljer lite otippat att sjunga Hard days night istället för Heler skelter, som troligen är världens första hårdrockslåt.
* Däremot kommer softrockaren Olle köra Helter skelter, och det kan faktiskt bli smått otroligt.
* Minnah, som får en ny chans när Elin hoppade av, kommer att sjunga låten som får folk att riva arenor som Nya Ullevi, nämligen Twist & shout. Det kan bli en bomb.
* Linda sjunger Ticket to ride, som är en av mina Beatles-favoriter, och det kan också bli otroligt bra.
* Andreas sjunger, inte så surprise surprise, All you need is love - och han kan mycket väl bli slaktad för det. Stor risk att bli pajig med den låten.
* Mjukisen sjunger Daniel sjunger supertråkiga The long and winding road och fortsätter därmed på sin tråkiga stil. Hoppas han ryker för det.
* Galna/Fantastiska Linnea sjunger Help, och det kan bli galet bra.
* Finska Elin sjunger Can't buy me love, och det känns mest som "Jaha?".

När jag tittar på Paradise hotel så inser jag hur mycket jag saknar Alex Schulmans blogg. Det känns som att jag inte känner honom längre. Vem är han idag? Vad skrattar han åt? Vad spyr han på? Vilken eller vilka programledare gillar han? Vad irriterar honom? Hur går det med hans nya bok? Hur går det med hans bok-handel? Vad tycker han om Lite sällskap? Hur är det med lilla Charlie? Hur är det med Amanda? Hur var bröllopet i somras? Hur är det att vara gift? Hur går det för Calle? Hur var det nere i Colombia under inspelningen? Jag vet ju ingenting längre!
     Förr när han bloggade så var det som att man visste vem han var. Man kände honom. Man var kompis med honom fast han inte visste om det. Jag saknar det. Jag saknar min vän.
     Men jag tror och hoppas att vi snart ses igen.

Jag gillar verkligen David Hellenius, dels som komiker men allra mest som programledare. Därför är hans nya pratshow Hellenius hörna en stor besvikelse, ett program där han både är programledare men också ska vara rolig. Det är helt enkelt inte roligt.
     Jag vet inte vad som är felet, men skämten är så enormt platta och billiga. Ambitionen är väl att det ska vara folkligt, och då får man kanske ibland tumma på det komiska. Det blir väldigt lätt och lagom - och inte roligt.
     Men. Den här Arga Snickaren-sketchen från första programmet är klockren. Åtminstone jämfört med resten av sörjan som visats.

Ännu en bil att lägga till handlingarna. Nästan, i alla fall. De senaste månaderna har jag nämligen haft Sheriffens bil till mitt förfogande, av olika anledningar, men nu har den återgått till sin rättmätiga ägare.
     Det var en fin bil, den där Mazdan, och även om vi inte fick jättemycket tid tillsammans så hann vi ändå skapa ett fint band. Okej, jag kanske var dålig med bensinen och så, och den fick kanske aldrig så mycket olja som den förtjänade - men Mazdan gnällde aldrig och jävlades inte en enda gång. För det är jag tacksam.
     Så nu sållar den in sig i min bilfamilj, tillsammans med min gamla Ford Escort, min gamla Renault Clio, min gamla Audi 80 och min gamla KBK-Polo.

Dagens jobb: förberedelseklassen för invandrare. Det blir lite hattigt att hoppa runt mellan olika ställen, men samtidigt är det skönt med omväxling.
    Nu blir det en kopp kaffe för att värma frusna tår och fingrar innan kvällens bestyr tar vid - och vad det innebär... ja, fan vet, säg.

Nu har jag haft Håkan Hellströms nya skiva 2 steg från paradise i min ägo i en vecka - och det är dags för en recension.
     Som jag väntat. I två år, egentligen. Att vänta på en Håkan Hellström-skiva är som att vänta på jultomten när man är liten. Outhärdligt. Och sedan när det väl kommer så blir man lite besviken. Man har byggt upp sådana utomjordiska förväntningar så det finns inte, och tomheten efteråt är alltid lika påtaglig.
     Men jag vet hur det är. Efter ett tag älskar jag det så mycket att det gör ont. Jag kommer ihåg när andra skivan, Det är så jag säger det, kom med sina sambatrummor. Oj vad besviken jag blev. Nu älskar jag den gränslöst. Eller när tredje skivan, Ett kolikbarns bekännelser, kom. Håkan hade bytt riktning, och istället för dans, dans, dans och samba och trumpeter så var det melankoli och grubbel, och oj vad besviken jag blev. Nu tycker jag att det är hans bästa skiva.
      Det tog ett tag innan jag tog till mig förra skivan, För sent för Edelweiss, också. Sedan kunde jag inte sluta lyssna på ett år. Det är så med en Håkan Hellström-skiva - det är ingen omedelbar kärlek, men när kärleken väl slår till så varar den livet ut. Det är så mycket känslor att ta in så det tar ett tag, helt enkelt.
      Jag ska inte säga att jag är besviken på 2 steg från paradise, jag älskar den som ett mästerverk, men jag vet att jag inom tid kommer att lyssna på den jämt, jämt och jämt och snart kommer att kunna sjunga med i varenda låt. Det är alltså egentligen för tidigt att göra en bedömning redan nu, men jag gör ett försök.

Det här är min tid:
Alla säger att skivan inleds filmiskt i och med Det här är min tid, och visst är det så. En mjuk liten sak, och jag älskar när låten bryts av Stone roses-beatet kommer in. Väldigt skön.

Saknade te havs:
Jag var lite tveksam till låten när den släpptes som singel, men nu kan jag inte värja mig för den. Den kör smått över mig. "Nån måste skriva om mitt slut, du läser mig som en öppen bok, ju mer du läser desto mindre vill du veta".

Shelly:
En direkt kärlek. Så jävla underbart bra. "Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuvuden. Undanflykter och självanklagan, jag ser domen i dina ögon, jag ser domen i din ögon. Du kanske kommer förstå". Boom, jag är såld, och jag börjar på allvar tro att Håkan har en nyckel till mitt huvud. Han sjunger ju om mig.

River en vacker dröm:
Skivans mest omedelbara låt, och en av hans bästa någonsin. Redan första gången jag hörde den live från Way out west så föll jag pladask, och jag kan fortfarande inte få nog av den. "Och alltid, om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig". En överkörning.

2 steg från paradise:
Jammigt och funkigt, lite Zigenarliv dreamin-känsla. Väldigt mycket lek med ord, som jag älskar.

Jag vet vilken dy hon varit i:
Brutalt vacker i all sin enkelhet, och en av skivans höjdpunkter. Håkan sjunger så där som bara han kan göra, och jag kan relatera till varenda ord. "Och hennes nya fina vänner tror dom vet var hon kommer från, jag är pojken i glasögon hon var kär i en gång".

Dom där jag kommer från:
Klubbkänsla vol 2. Håkan blir intern och privat, och det blir alltid lika fantastiskt. Verserna är härligt rytmiska och refrängen syr sedan ihop det förträffligt.

Det dom aldrig nämner:
Kärlek vid första lyssningen. Jag älskar melodin, Björn Olsson-hymnerna, metaforerna och när Håkan spricker i falsett. Kanske den bästa låten.

Vid protesfabrikens stängsel:
"På en betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var så ung och dumdristig, och tårar rann ner för min kind". Han skriver om mig igen.

Man måste dö några gånger innan man kan leva:
Härligt svängig och texten är fantastisk. Just den här grejen som låten tar upp är någonting jag varit inne på flera gånger, och det gör låten extra njutbar. "Och han drömde att han inte behövde nån, och när han vakna satt en lapp på hans panna. 'Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa'".

Du är snart där:
Såna här låtar om hopp kan Håkan, och Du är snart där är en bombastisk avslutning på skivan. Väldigt mäktig och väldigt fin, i John Lennons Mind games-anda. "Fortsätt när dom lynchat sista hoppet, fortsätt när allt du levt för du räknats ut som ett skämt. Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig, fortsätt". En låt om att allt det bästa inte hänt än, även om det inte är sant.

Varför inte summera det som varit, och det som fortfarande är, tv-utbudet i höst? Jo jag tycker. Vi gör det.


Här är ditt liv: Mycket bättre den här omgången än förra. Bättre gäster och en bättre Ingvar Oldsberg. Kjell Bergqvist var mycket bra, liksom det gripande programmet med doldisen Lena Maria Klingvall. Mats Wilander var okej, men Marit Paulsen var blysegt. Lene Endre levererade, men Roy Andersson var lite för tung.
     Jag gillar djupgående porträtt av intressanta kändisar, så Här är ditt liv är ett format för mig. Jag hoppas det blir en till omgång.

Idol: Började starkt men har sållat in sig i Idol-ledet som vilken annan omgång som helst. Det känns lite för ointressant helt enkelt, även fredagens Beatles-team kan bli det bästa någonsin. Varken bu eller bä, det bara kvittar.

Dansfeber: Oj oj oj. Herregud vad pajigt. Det känns bara... Nej, det finns ingenting som lockar med det programmet.

Kungarna av Tylösand: Jag gillade det i början, men efter ett tag vattnades det ur och man trampade vatten lite grand. Det behöver hända lite mer och oväntade saker för att man ska hålla intresset vid liv.

Paradise hotel: Har nyss börjat och det lovar gott. Än så länge är det lite för profilfattigt, och det märktes inte minst när man fick se tillbakablickar från förra säsongen. Jävlar vad bra det var då! Jag menar - Rami. Där hände det grejer. Men det har nyss börjat och jag tror på det. Alex Schulman är också klockren som programledare.

Bonde söker fru: Det brukar vara ett program som roar mig, men inte i år. Det är lite för mesigt den här säsongen för att jag ska orka titta. Det blir lite för pinsamt ibland, och det tär på mig.

Starke man: Inte den supersuccé jag hoppats på, men väl värt att titta på. Anders Jansson från Hipp hipp är en av våra roligaste och programmet fungerar.

The Event: Blev tillslut allt det jag hade hoppats att det skulle vara. Spännande, fartfyllt och twistat. I love it.

Berg flyttar in: Nej, det fungerar inte alls i år. Det är för lätt och ytligt och alldeles för kort. Det händer ingenting. Blekt.

Robins: Lite för kort för sitt eget bästa, men det som väl avverkas är bra och roligt. Alltid ett program att lita på och att titta på.

Våra vänners liv: Började nu i måndags och det verkar väldigt lovande. Jag fastnade direkt för programmet om fyra kompisar i 35-årsåldern som trodde att de gjort att stora val i livet som ska göras, men som sedan upptäcker att inget blev som det skulle. Väldigt träffande, konstigt nog, och väldigt kvalitativt.

Dansbandskampen: Har aldrig följt det och kommer nog inte göra det i år heller.

Välkommen åter: Tokfiasko. Inte ett roligt skämt har levererats. Vilken besvikelse.

Lite sällskap: Började urstarkt och mattades sedan av för att nu på slutet ha ryckt upp sig. Det är inte Filip & Fredriks bästa, men inte på långa vägar deras sämsta heller. Någonstans över mitten, typ. Jag ser positivt på programmet och tycker att det blev lyckat, och det ska bli spännande att se hur de väver samma allting i det sista programmet.

Jag har som sagt jobbat på Västerskolan idag, och det var en nostalgiträff all the way. Det är 14 år sedan jag lämnade skolan, men jag känner fortfarande väggarna, korridorerna och utebänkarna som mina. Fast idag känns det inte lika spännande och högtidligt att knalla in på lärarrummet som det gjorde för 14 år sedan.
     Fick även träffa många gamla juveler som man haft på dagis genom åren, och de äldsta barnen går idag i fjärde klass.
     Jag minns det som igår. Mitt första år ute på Björkliden var avverkat och vi var framme vid sommaren 2006, då den äldsta kullen skulle lämna dagislivet för skolan. Då kunde jag ha en av dem på axlarna, en av dem på ryggen och en av dem på magen - samtidigt. När jag träffade barnen idag hade de växt upp till hakan på mig. 5 år. Tiden går. Usch.
     Men det var en omväxlande och trevlig dag, och jag fick spela fotboll på asfalten som förr i tiden. Enda skillnaden var att när rastklockan ringde in så gick jag till lärarrummet och fikade istället för att gå in och jobba med läsboken Leo eller svenskaboken Äppel.

Jag älskar musik. Utan musik skulle jag vara en mycket fattig människa. Det jag tilltalas av, som man inte kan få i någonting annat, är texterna, melodierna och kraften som man får utav bra låtar. Det hjälper mig när jag är ledsen och glad, och det hjälper mig när jag när jag vill ha inspiration. Musiken tar en känsla jag har i kroppen och förhöjer den till någonting mycket större. Den sätter ord och melodi på mina tankar och känslor.
     Nåväl, de som betyder mest för mig är Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Broder Daniel, Angels and Airwaves och The Beatles - och därefter rymms det en jävla massa tvåor. Jag är inte allätare, men jag är ganska bred i min musiksmak. Det är främst rock som gäller, och det är en ganska relativ genre, men jag vurmar även för viss techno eller dance, dansband, hip hop, singer songwriter, punk och svensk vismusik.
     Nåväl igen, just nu är det mycket gammalt som gäller. Rock från 60- och 70-talet i blandad valör, och jag letar dagligen efter nya örhängen att förälska mig i. Mitt senaste fynd är en Siw Malmvist-låt från tidigt 70-tal som heter På en gammal bänk. En alldeles fantastisk liten låt, det där.
     Men nu kommer vi till saken. Trots att jag älskar musik så mycket så finns det många stora band eller artister som jag aldrig förstått mig på. Eller, jag har aldrig förstått vad som är storheten i deras musik och varför så många gillar dem. Här är några exempel på band som jag aldrig förstått mig på:

Kent: Jag ska direkt erkänna att jag på senare år lärt mig mer och mer att tycka om Kent - men det är inte i närheten av den kärlek och hysteri som råder i media och ute i landet. De har många fina låtar och texter, men det är inte alls så många att den här populäriteten ska kunna rättfärdigas. Jag har aldrig förstått grejen med Kent och hur de har kunna bli så stora att kallas för "Sverige bästa rockband". Det är nästan absurt.
      Att jag lärt mig tycka om Kent något mer den senaste tiden beror inte på deras nya skivor eller låtar, många av dem är fruktansvärda, utan det har bara blivit så att jag plöjt igenom deras låtkatalog och där hittat saker att tycka om.

Lars Winnerbäck: Samma sak här, jag förstår inte storheten. Visst glimtar han till med lyckade textrader, men i stort så tycker jag att det mesta låter likadant. Väldigt sävligt och lågmält. Jag g:ar inte med Winnerbäck, helt enkelt.

Nirvana: Alltså, jag gillar Nirvana och har alla deras skivor - men jag gillar dem in så pass mycket i enighet med deras storhet. Det är ju faktiskt ett av världens genom tiderna mest berömda band, lite tack vare Kurt Cobains tragiska öde, men jag känner att jag inte delar den utnämningen med resten av världen. Musiken är bra, men inte så pass bra som deras rykte gör sig gällande.

Foo fighters: Lite samma sak här, jag gillar mycket av det Foo fighters har gjort - men jag kan inte förstå den populäritet som finns kring bandet. Det är ju bara ett vanligt rockband med vanliga rocklåtar, varken mer eller mindre. Jag kan tycka att det är lite överskattat kring Foo fighters. Fast samtidigt skulle jag önska att jag tyckte om dem lika mycket som alla andra gör.

Oskar Linnros: Här förstår jag verkligen ingenting. Jag avskyr inte honom för det han gör, men jag avskyr hypen kring honom. Jag fattar det inte och det stör mig enormt. Fruktansvärt överskattad artist.

Det finns fler att plocka fram. Men jag har inte tid, måste till Västerskolan. To be continued.

Friska vindar, dagboken. Idag har det varit lite ruggigt och råkallt, men inte på något sätt outhärdligt. Jag antar att man jobbat fram ett osynligt lager underhudsfett efter x antal utedagar som denna genom åren som dagisdude.
     Det blev en tidig morgon, då ni andra låg och sov, fram till senare på eftermiddagen. En extremt simpel dag, men för den sakens skull inte mindre rolig. Det är en skön kull av juveler där ute just nu att ha att göra med, och det underlättar.
     Och imorgon står Västerskolan på schemat.
      Annars tog vi lagfoto med fotbollen ikväll. Shorts och matchtröja en snålblåsig och lätt regnig oktoberkväll är inte optimalt, men förhoppningsvis lyser det inte igenom på lagbilden.

Nej, nej, nej. Tyvärr. Vi vann igår med 3-1 mot Kumla, vi gjorde det vi kunde och det vi skulle - men det räckte inte då Strömtorp i sin tur vann sin match. Så det blir division 4 även nästa säsong för oss.
     Det känns lite bittert och snopet. Jag vet ju inte hur det såg ut under vårsäsongen, men vi ledde ju serien i sommaruppehållet, och under höstsäsongen så tycker jag att vi var det bästa laget. Men. Det räcker med att tappa en ynka poäng någonstans, och sedan kanske förlora en match, för att seriesegern ska vara rökt. Det är surt. Man kämpar och spelar jävligt bra under en hel säsong, och så räcker det ändå inte.
     Nu får vi vila ett litet tag, och sedan är det bara på't igen. Det kan tyckas tungt och så, men jag känner bara att det ska bli jävligt inspirerande. Personligen har jag mycket att bevisa, både för mig själv och för alla andra. Den här säsongen blev som den blev, men nästa år ska jag komma tillbaka. Det ska bli spännande och jävligt roligt.
 
Nåväl, förlusten till trots så körde vi ändå en lagfest igår kväll, som en slags avslutning. Eller det kanske var mer av en födelsedagsfest, för vi överraskade Roastmaster genom att stövla in i hans hus för att fira hans födelsedag. Sedan drog vi in till Harrys och buggade lite.
     Min ekonomi är som i forna glansdagar för tillfället, så det blev ganska lugnt för min del. Istället för att besöka baren så hängde jag längs kravallstaketet på dansgolvet och stod där och stampade. Jag har nog aldrig dansat så mycket tidigare, om man nu kan kalla det för att dansa, och det var väl inte det roligaste faktiskt. Men det trevliga folket på dansgolvet gjorde det dock värt det.
      Sedan for jag hem med Brassarna i 160 i deras lilla Polo, för att sedan ramla in hos Melissa-tjejen som hade lite natt-vickning. Men jag var så jävla trött och seg och illamående, konstigt nog eftersom att jag druckit sparsamt under kvällen, och efter ett tag stapplade jag svarta gatan hem.
      Idag har jag varit fruktansvärt risig. Ovärdigt risig, kan man säga. Men efter en middag för Brassarna så blev det bättre och nu börjar jag andas normalt igen.
      Imorgon vankas jobb ute på dagiset. Det ska bli kul.

Snart match i Kumla mot Kumla. Säsongens sista. Vinner vi samtidigt som Strömtorp förlorar mot Sunne och tappar 2 plusmål - ja, då spelar vi i division 3 nästa år.
    Vi har en sak vi kan påverka, ett jobb att göra, en match vinna. Det ska vi göra. Sedan får vi se.

Blev till att jobba på Hagaskolan idag, för första gången faktiskt. Nytt ställe men gamla juveler, då många av de barn jag haft genom åren går där på skolan. Väldigt fina och roliga återseenden.
     Och på tisdag ska jag till Västerskolan. Jag är snart redo för gymnasiet.

Annars hade jag och Grotta en liten lekstund på kvällen, som innefattade först Super Mario på Wii och sedan pingis i Sporthallen.
     Jag har alltid varit den bästa i pingis av oss två, och det vet Grottta, även om han närmat sig de senaste åren.
     Ikväll var dock han den bästa. Ganska så jävla ordentligt. Han vann med totalt 10-1 i set. Jag vet, jag vet, det är helt otroligt, men det är sant. Måste ha varit de gamla linserna som spökade.

Det här är ju inte vad programmet handlar om, men vad än Filip & Fredrik sysslar med så lyckas de alltid ramla in i dessa otroliga sköningar.

Lite kallt. Annars var det en väldigt fin dag. Först häng med juvelerna ute vid Björkliden på dagen, sedan häng med grabsen på fotbollsträningen ikväll.  Den sista för säsongen.
     Nu är jag trött och hungrig. Framförallt hungrig. Jävligt hungrig. Ba' s'att ni vet.

En match kvar på säsongen, men jag kan redan nu komma med en summering för min egen del.
     Det är väldigt enkelt - även fast jag bara spelat under höstsäsongen så kan jag lätt konstatera att det är min sämsta säsong på länge. Antagligen någonsin. Utöver första matchen mot Gideonsberg så kan jag inte hitta en match jag är nöjd med, och då är jag ändå inte helt hundra nöjd med just den matchen.
     Att jag spelat så dåligt under hösten kan jag tacka, eller skylla på, min tripp till Australien. Jag vet, ni kanske tänker "Men va fan, du hade ju gott om tid på dig att komma i form igen" - och det tänkte jag också. Jag trodde aldrig att jag skulle tappa så mycket på 3-4 månader som jag gjorde, och jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma tillbaka igen. Men så är det. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, det handlar om att jag förklarar varför jag spelat så dåligt. Jag tappade för mycket och hann aldrig ta igen det.
     Det jag saknat mest är farten i benen. Det har varit väldigt trögt på den biten. Sedan, även fast jag inte väger så mycket, så har jag känt mig väldigt tung i kroppen. Plus att jag blivit trött väldigt fort. Den kombinationen har inte varit så bra. Jag har varit tafflig med bollen, inte orkat springa tillräckligt och inte haft tajmingen i brytningar eller positionsspelet. Det har varit tungt att inse det - men samtidigt är jag glad att jag kan vara så pass ärlig mot mig själv.
     Men. Trots allt det ovan nämnt så ångrar jag inte att jag drog iväg. Inte en sekund. Ännu en gång, det var absolut nödvändigt och ett av mitt livs bästa beslut. Jag hade en kanontid nere i Australien och jag tror att vistelsen där kommer att hjälpa mig resten av livet. Att min fotbollssäsong blev som den blev är ett pris jag fick betala, och den smällen tar jag. Utan tvekan.
      Men jag kände också, redan då, att allt som i fotbollen när jag kommer hem är en ren bonus för min del. Det gick väldigt bra för laget under våren och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle ha någonting med startelvan att göra när jag kom hem. Men så kom det lite skador, lite sjukdomar och lite avstängningar, och så blev det som så att jag fick spela. Nästan hela tiden. Och när man väl spelar så vill man ju göra så bra ifrån sig som möjligt, och för min del så var det lätt att glömma bort att jag inte var tillräckligt tränad för att prestera så bra som jag ville. Jag var grymt besviken på mig själv och frustrerad, men nu har jag förstått att det inte var rimligt att ställa de kraven på mig själv.
       Nåväl, det är en match kvar, och vi har fortfarande chansen att nå division 3. Det ser väl inte ut som att jag kommer att få starta, men om det skulle bli så, eller om jag skulle få hoppa in, så kommer jag tömma mig fullständigt och pressa ut allt jag har för att göra en bra insats. En match kvar, ingenting att förlora.
       Sedan väntar en ny säsong, och då jävlar i helvete ska jag tillbaka. Tillbaka till den spenare jag var, och med det menar jag krigaren som bodde i mig. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill. Jag är en man för startelvan, och det ska jag bevisa. Nästa säsong.

Det blev en annorlunda, men väldigt trevlig, träning ikväll då vi åkte till badhuset i Arboga och hade det riktigt göttigt. Bastu, bubbelbad och lek i vattenrutschkanan var det som stod på schemat, och det var väldigt skönt med en sån här liten avstickare så här i slutet på säsongen.
     Imorgon är det jobb på dagis som gäller för min del, och jag hoppas innerligt på en vacker höstdag.

Jaaahapp... Det där gick ju inte. Det gick ju inte alls. Kanske är det definationen av att någonting "går åt helvete"?
    Holland var en björn och Sverige var lingon. Jag vet inte om björnar äter lingon, men hur som helst så blev vi mosade. Den där felprocenten som var tvungen att vara nästintill obefintligt för att det skulle gå vägen, den var tyvärr på tok för hög.
    Jag tycker det syntes redan på nationalsången. Att stå sammanbiten med en tokfokus i blicken är bra, men jag tyckte mest det var skräck i blickarna. Jag vet inte hur många gånger Andreas Granqvist svalde de få sekunderna kameran svepte förbi honom. Redan där anade jag oråd.
     1-0, man kan tycka att det var bra, snyggt och smart av holländarna, men det kändes ändå som taffligt försvarspel ifrån oss. 2-0 behöver man ju inte orda så mycket om, det är sånt som händer men som absolut inte får hända i en sån här viktig match. Jag led med Safari. Sedan var det tyvärr kört.
     Holländarna hade fått en kanonstart, medvind och självförtroende. Ett sådant självförtroende är det sedan svårt att värja sig emot, speciellt på bortaplan på en arena som kokar av hemmastöd. Vi hade verkligen behövt 1-1.
     Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om Toivonen fått in kvitteringen där. Då hade 2-1-målet antagligen inte kommit, i alla fall inte på det sättet det gjorde, och ja...vem fan vet hur det hade gått då. Det hade nödvändigtvis inte blivit svensk seger, men ja...kanske kanske poäng?
     Men nu blev det inte så. Safari var darrig, Granqvist kändes kantig, Sebastian Larsson gjorde tyvärr inte mycket rätt, Wernbloom var inte där, Elmander var Elmander, Toivonen räcker inte till än så länge, och Zlatan var förbluffande blek och mer ovän med bollen än jag någonsin sett tidigare.
     Det här blir bakläxa, en lärdom och en erfarenhet vi inte behöver ingen.

...och hon som älskade mig så gott hon kunde, förlåt mig för att jag inte svarade. Det är väl så att hon inte var den jag väntat på. Men jag klankar aldrig ner på dom som haft den goda smaken att falla för mig, det är tack vare dom som jag fortfarande tror på någonting.

Oktober nu känns blött och kallt, men ingenting annat spelar någon roll. För det som betyder nåt finns just här och nu. Du lämnar Sverige som nåt du kan för att pröva dina vingar där du aldrig flugit, men när du kommer tillbaka ska du se att världen inte är större än så.
     Löven faller ner och bildar ett regn av hopp och förtvivlan, för man vet att det som nu dör en dag kommer att leva och grönska igen. Och det gör det lite lättare när jag tänker på att du lämnat mig.
     Och fast vattnet är iskallt så är ån lika vacker och sorglös nu som när fjärilarna flög någon gång i maj. Jag, Jack och Daniel satt där vid bänkarna när det plötsligt slog mig att jag är kär i dig. "Men jag drömmer väl igen?", frågade jag, och Jack svarade "Den som inte drömmer har ingenting kvar att leva för.", och Daniel höll som vanligt med. "Men då kan man ju aldrig bli nöjd", nästan skrek jag. Men Jack bara skrattade och sa "Gosse, tror du att det bara är dom olyckliga som drömmer?". Daniel höll med, och då visste jag att det var sant.
     Längs med Ågatan finns inga kriminella, men just där var det någon som stal mitt hjärta. Det brukar bli så ibland, men den gången ville jag aldrig ha det tillbaka. Om ingen annan vill ha det, vad ska jag då med det till?
     Jag orkar inte ramla och fly som förr, så jag ser på dom yngre när dom gör som oss, och det är för dom som jag skriver dessa rader. Dom skriker som oss när det gör ont, dom hatar kärleken när den sviker dom som oss, och dom vågar tro och hoppas att det blir bättre längre fram.
     Där är vi nu, fast kanske inte tillräckligt. Man tittar så gärna och ofta bakåt för att man inte vill inse att man kommit en bit på vägen, och ibland är det skönt att veta att det aldrig är på riktigt när vi låtsas med varandra. Men Olivia, jag är redo att bli hjärtekrossad nu.
     Nu går jag bara förbi alla platserna där jag såg oss två, och jag vet att det kommer att dröja ett tag innan jag är där igen. Men som vi sa en natt "Den här världen är nog inte redo för oss än" så längtar jag, så drömmer jag, så väntar jag till den stunden då vi är feber med varandra igen.
     Jack och Daniel är inte längre här, jag lämnade dom där dom blev kvar. Dom kommer aldrig att dö, men det var nåt med dom som skulle ha blivit min undergång. Och jag har inte tid med det, för tänk om du en dag står där igen och jag inte är här.
     Älska på avstånd en höst till, och när vintern är som kallast värmer du mig. För jag vet att det jag önskar allra mest ligger framför mig.    

Det känns som att vi har pratat om den här matchen mot Holland i flera år nu, och jag kan villigt erkänna att jag dragits med i de här förväntningarna, spekulationerna och nerverna som råder kring denna viktiga EM-kvalmatch - och ikväll är det alltså äntligen dags. Sverige mot Holland på Amsterdam Arena. Boom!
     Magkänslan säger 1 X 2, alltså att det kan gå hur som helst. Vi kan vinna, definitivt, men vi kan också åka på rådäng. Det kan bli en defensiv och avvaktande 0-0-tillställning, och det kan bli ett hänsynslöst och jämnt krig. Det kan bli en heroisk insats av de blågula, och det kan bli en uppvisning av de orangea. Väldigt ovisst och väldigt spännande.
     Jag hoppas såklart på Zlatan, han måste vara på hugget, men även försvaret måste fungera prickfritt. Sedan måste Wernbloom kötta för allt han är värd, och Elmander måste springa som aldrig förr. Ikväll måste felprocenten vara nästintill obefintligt. Då kan det gå.

Paradise hotel är tillbaka. Äntligen, får jag ändå lov att säga, för det är en av mina favorit-dokusåpor of all time.
     Gårdagens premiär lovade gott, och det känns som att det kan bli en riktigt smaskig säsong med intriger, rävspel och hela tjottablänget. En nyhet är att min darling Alex Schulman är programledare, med allt vad det innebär. Jag tycker redan att han hunnit sätta en viss prägel på programmet, och han har även gått ut och sagt i media att han kommer att ha en lite större roll i programmet än vad tidigare programledare haft. Bra där, säger jag.
      Första intrycket är intakt, och som vanligt har man redan efter första programmet hunnit lokalisera deltagare man himlar med ögonen åt, skrattar åt och hytter med näven åt. De personerna som sticker ut mest redan från start är oftast de störigaste personerna, och de brukar antingen bli kortlivade eller hatobjekt/tittarfavorit under säsongen.
       Två konstateranden efter första programmet:

1. Det finns inga sköningar i grabbgänget. Emanuel har potential, men måste då börja leverera snarast. Annars är det mest fjöliga snubbar. Jag menar...hur ofta kan man egentligen stå och titta sig själv i spegeln och dra handen genom håret?

2. Det har gått inflation på EMD-frillan, ni vet den där frippan där man är snaggad på sidorna och lite i nacken och har en lång backslick uppe på toppen. Den är verkligen överallt nu för tiden och den har blivit den nya hockey-frillan, eller kanske den nya Big brother-frillan?
      Det känns som att det började med sångaren i One republic i videon till Apologize, och sedan har det bara eskalerat. Visst kan den vara snygg ibland, men det har gått till överdrift när mer än varannan snubbe syns med den. Låt den försvinna, eller åtminstone minska avsevärt.

Det har varit en, på många sätt, underbar höstdag i Svea rikes västra mälardal. Sådär lagom kallt, men ändå varmt i solen. Lite vind som tar tag i löven, såväl de döda på marken som de nyligen frisläppta i luften. Regnbågar i träden och fukt på gräset.
    Just en sådan här dag är som gjord att uppleva och vara mitt i - och just en sådan här dag satte jag mig och skrev för första gången sedan jag kom hem ifrån Australien. En sorts islossning trots att ån var iskall.
    Jag tänker inte dra så stora växlar av det här, idag var idag, men jag är ändå glad för att det äntligen kom någonting till mig. Någonting att skriva om. Det var faktiskt förlösande. Det kanske låter fånigt och så, men när man vill någonting väldigt mycket utan att det händer någonting så blir man väldigt glad när det väl händer.

Väldigt många av reklam-filmerna man ser på TV är ju fantastiskt dåliga. De bästa brukar faktiskt vara de svenska - och ingen kan ju ha undgått Riksgälds genialiska reklam-filmer.

Gamla Gunillas matcafé uppe på City road har verkligen blivit misshandat de senaste åren. Då, på slutet av 90-talet, var det ett fint litet hak dit vi drog oss då det vankades fiskbullar i skolan, för att istället dela på en stripstallrik med vitsås. Äntligen hade vi fått ett komplement till vaniljmunkarna på Kondis.
     Men Gunillas överlevde inte, och de senaste 10 åren har den ena efter den andra restaurangen öppnat och stängt igen. Det har varit salladsbar, steakhouse, mexikanskt, italienskt, grekiskt och fan vet allt som varit. Och nu - Del Sole pizzeria. Precis vad Kungsör behöver, ännu en pizzeria. Vi har ju bara fem stycken sedan tidigare - och då ska man även komma ihåg att en pizzeria brunnit ner och en annan gått tillbaka till att vara grillkiosk igen.
     Är det som så att Kungsör är pizzanästet i Sverige? Det känns som det, och det känns...inte så supersexigt.

Jag har tidigare skrivit om The Event, detta på förhand omtalade program som spåddes en lysande framgång världen över. Skaparen till The Event är tydligen samma kille som skapade Lost, därav den enorma hypen kring programmet.
    Ja, första avsnittet lovade ju gott, men andra avsnittet drog ner intresset en aning. Så - ikväll var det dags för det svåra och ibland avgörande tredje avsnittet.
    Det tredje avsnittet i en ny serie fungerar oftast som en vattendelare, om det inte är så att en serie har rivstartat med två kanonavsnitt som redan sett till att trollbinda tittaren. Men oftast är det som så att en ny serie bjuder på ett grymt första avsnitt, eftersom att det är pilotavsnittet som ska sälja in en hel säsong av serien till tv-bolagen, för att sedan ibland följas av ett mindre bra andra avsnitt. Då börjaren tittaren vackla och tänker "Är det här verkligen en serie jag vill och orkar följa?". Efter en bra start och en mindre bra uppföljning så blir det tredje avsnittet som får avgöra. Ett bra tredje avsnitt övertygar tittaren om att första avsnittet inte bara var en engångsföreteelse, så man tittar vidare.
    Nåväl, så var det i alla fall för mig gällande The Event - och tredje avsnittet levererade! Det var spännande och twistat, och när det var över så blev man förtvivlad eftersom att man ville se mer. Med andra ord; I'm hooked.

Fan så bittert. Vi torskade mot Strömtorp med 2-1, och nu har vi inte längre kvalet i egna händer. Riktigt jävla skittråkigt, speciellt eftersom att Strömtorp på inget sätt känns som en värdig vinnare denna dag. Visst, de gjorde flest mål, vilket fotboll går ut på - men sättet de gjorde det på var inte i närheten av vackert.
     Följande hände 99% av gånger som Strömtorp erövrade bollen: en lång boll in på våran planhalva. Sedan var väl tanken att man skulle kriga till sig andra bollen för att sedan få ut bollen på kanten för att sedan få till ett inlägg som deras giraffer till fotbollsspelare skulle nicka in. Bedrövligt.
     Vi hade det mesta av spelet och lyckades avstyra deras långbolls-försök gång på gång. 0-0 i halvtid, där vi kanske hade hotat mest under den första halvleken utan att få till de där jättechanserna. Så går vi bort oss två gånger i den andra halvleken, och plötsligt ligger vi under med 2-0. Först en hörna, som en av deras jättar nickar, och sedan en felpassning på mittplan där de kunde avancera framåt och tillslut skjuta in den i mål.
     Vi får sedan lite känning när Gustavo prickar in en frispark, med dryga 10 minuter kvar, och trots anstormning mot deras mål på slutet så gick det inte vägen. Så Strömtorp vann - och fotbollen förlorade.
     En annan faktor som gör det så jävligt är att Strömtorp är ett riktigt vidrigt gäng till fotbollslag. Man pratar ofta om att man "hatar det och det laget" - men Strömtorp är och har alltid varit ett riktigt rövgäng. Det blir alltid en massa skit och gruff när vi möter dem. Väldigt mycket skitsnack, helt enkelt. Och det värsta är att det handlar inte om unga kaxiga killar, utan om rutinerade 30-plussare som agerar som nyligen könsmogna tonåringar. Nivån är alltid pinsamt låg när vi möter Strömtorp. Just därför känns det extra surt.
     Jag spelade sista kvarten och det hände väl inte så mycket, mer än att jag råkade få bollen på armen utan att domaren blåste frispark, varpå en Strömtorp-spelare skrek någonting om "CP" till domaren, med utvisning som resultat. Alltid något.
     Nä fy fan, det här var inte roligt. Vi har fortfarande chansen, om vi vinner mot Kumla nästa lördag samtidigt som Strömtorp förlorar, och sedan lite målskillnad på det, men vi har ju som sagt inte det i våra egna händer längre.

Lördag igen, och ny kval-match. Denna gång mot värmländska Strömtorp på bortaplan, och det är ett lag vi mött många gånger tidigare med blandat resultat. Hur de står sig i år har jag ingen aning om, men det jag vet är att om vi spelar som vi ska så måste Strömtorp vara bra för att slå oss.
     Snart går bussen och det blir väl en mindre heldag det här, när jakten på division 3 går vidare.

Var på derbyt i innebandy i Sporthallen ikväll, Kungsörs IBK mot Köpings IBF, och det var en lagom rolig historia.
     Forna "storklubben" Kungsör har sakta men säkert tappat i status, från att ha varit ett topplag i division 2 till att agera som ett mittenlag i...ja, nu heter det ju fortfarande division 2 men egentligen är det ju gamla division 3. Tyvärr, får man lov och säga, för innebandyn i Kungsör var någonting att vara stolt över. Vi var inte bara tveklöst bäst i KAK, vi var även ett topplag sett över hela Västmanland. Nu är det annat.
     Gamla storlirare som Ceder, Halle och Norgren finns fortfarande kvar, men i övrigt är det väldigt mycket "nytt och ungt". Man har fått börja om, och då ser det väl ut som ikväll ibland antar jag. Inte så bra. Köping vann med 7-4, och även fast Kungsör var det spelförande laget så var det Köping som vaskade fram chanserna - och framför allt gjorde mål på chanserna.
      Men - Sporthallen var fullsatt, med publik ifrån såväl Kungsör som Köping som Arboga, och det var roligt.

Idol missade jag, och det känns som att det inte gjorde så mycket. Punkt.

Varför dricker jag kaffe? Jag vet ju vad det gör med min mage. Kaffe är handelsresande i kaos, och min kropp är alltid en genomresa. En sipp, två sipp, tre sipp, sedan kommer den där välbekanta känslan av att någon dragit ur pluggen, ett ljud som skvallrar om att ett isberg snart är på väg att brisera - och snart sitter man på den där kära sitsen igen. Redo att föda.
      Trots det (eller för vissa kanske det är tack vare det) så måste jag ha mitt kaffe. Det är liksom ingen fråga "om", utan det är sjävklart inslag varje morgon. Måste ha det svarta giftet.
       Ibland har man ju funderat kring det här med beroende och hur det kan vara så att vissa människor är så beroende av heroin eller kokain eller tabletter. Hur känns det att ha ett sådant begär? Men man behöver kanske inte gå så långt ifrån sig själv. Mitt och många andras beroende av kaffe måste ju, i princip, vara samma slags beroende. Det är ingenting man reflekterar över, man måste liksom bara ha den där koppen.
      Alltså, jag jämför ju inte kaffe med heroin, herregud, det är ju bättre att vara i händerna på kaffebönan än i droger - men, beroende som beroende.
       Dock skulle jag vilja dela in kaffet i två varianter, det ena är morgonkaffet och det andra är eftermiddagskaffet. Morgonkaffet måste jag ha för att fungera, och där njuter jag inte nämnvärt att det svarta. Men eftermiddagskaffet behöver jag egentligen inte, det dricker jag endast för att jag är sugen och då njuter jag desto mer.
       Jag skulle vilja sluta med morgonkaffet, konstigt nog, och bara köra på eftermiddagskaffet. Kan jag skala bort den där "måste ha"-känslan på morgonen så ska det gå. Vi får se.

Premiär för Hellenius hörna ikväll, ett hyfsat upphypat program och jag tillhörde den skaran som såg fram emot det med nyfikenhet. Känslan efteråt var dock lite blandad, minst sagt.
     Det var verkligen pang på rödbetan då första gästen Maria Wetterstrand slängdes in omgående, och det samtalet var ganska tomt och o-roligt. Sedan följde ett par korta sketcher, följt av en busringning till Laila Bagge Wahlgren där David Hellenius låtsades vara Arne Weise som ville prata om sonen, och tillika Idol-deltagaren, Andreas Weise. Lite halvkul, sådär, men man satt fortfarande och väntade på att det roliga skulle dra igång.
     Så kom Henrik Dorsin och Jonas Malmsjö in för en kort och på nytt tom intervju - och sedan var det slut. Som luften ur en ballong och en stor "Jaha..."känsla.
     Nej, det här var ingen kanonstart. Det kanske inte ska vara ett renodlat humorprogram, men innehållet måste vässas avsevärt om jag ska fortsatta titta. Det är ju ett ganska kort program (40 minuter) och konsten är väl att kunna klämma in väldigt mycket på kort tid utan att det känns som att det går i raketfart.
     Men jag måste medge att de Hey baberia-doftande sketcherna var lyckade - speciellt den med Arga Snickaren, den var väldigt rolig.
     

Idag var det gången som jag var ensam med kidsen i förberedelseklassen, och det känns som att jag g:ar ganska bra med dem. Att de var avslappnade och skrattade mycket tar jag som ett gott betyg. Om de kommer hem och berättar att de haft en bra och rolig dag så är min lycka gjord och mitt jobb fullbordat.
    Jag är ju inte direkt den traditionella läraren eller dagisfröken. Jag freestylar lite mer och stretchar kanske aningen på gränserna. Just därför är jag ingen bra lärare eller dagisfröken, men jag är antagligen världens bästa vikarie. Rätt eller fel? I don't know.

Vädret är av typen "dålig höst", och ikväll tränar vi sista gången innan lördagens kval-match mot Strömtorp på bortaplan. Det är ju inte det ultimata fotbollsvädret när det är kallt, blött och ruggigt, men jag klagar inte. Det är väldigt roligt just nu.

Det finns inget annat på den manliga kroppen som jag är så intresserad av som håret, och i synnerhet mitt eget då, såklart. Jag är genuint fascinerad av frisyrer och dras framför allt till "häftiga" frisyrer, och det brukar oftast innebära de rockiga och lite mer skitiga frisyrerna. Jag kan uppskatta en kort, klippt och stylad frisyr, men de som verkligen fångar mitt intresse är de här mer naturligt liggande eller hängande sakerna som pryder hjässan.
     Därför hämtar jag mycket inspiration från 60 och 70-talets rockband, men även från dagens band - och självklart alltid, alltid, alltid från Liam Gallagher.
     Det jag både gillar och hatar med mitt eget hår är att det är mycket och tjockt. Som mossa. Jag gillar det av den anledningen att jag förhopningsvis inte kommer att bli tunnhårig på väldigt länge, och jag hatar det för att det växer som ogräs och för att det kräver en viss mängd styling. Jag skulle önska att det gick att bara låta det vara som det är, men det är i-c-k-e genomförbart. Eller jo det är det, men då skulle det se ut som fan. "Men det gör det ju ändå" säger någon - ha, boom, touche, jag bjuder på den, fuck you - och det skiter jag i.
      Jag skulle vilja att det inte krävdes någon hårprodukt för att få håret att se ut som jag vill, för då skulle man slippa det där flottiga eller glansiga eller stela som ibland inträffar, men tyvärr går det inte.
      Nåväl, just nu är jag väldigt mycket inne på den här mods-kulturen som fanns på 60-talet, och det är däråt jag strävar med min frisyr. Det vill säga; gärna lite kortare där framme vid luggen och längre på sidorna. Det är inget nytt grepp, jag har varit inne på områder tidigare, men nu vill jag försöka gå hela vägen och do the fullständiga versionen.
      Typ så här, nåt ungefär, i den här stilen:

Bowie:




Roddan:




The Kinks:




Mick Jagger:




The One:






Und me:



Det är ju en bit kvar, but I like where it's going. Nacken är putsad lite då och då, plus håret där längst bak på toppen. Jag vill ha håret där bak lite fluffigt och uppåt, men dock inte spikrakt uppåt a'la Stig Helmer. Luggen ska vara kortare och bara falla lätt framåt, medan sidorna ska vara längre och tjockare.
     Mina polisonger har blivit lite krulliga, tack vare virvlar i hårväxten antar jag, så de brukar ofast rulla lite utåt. Det skulle enkelt kunna åtgärdas med saxen, men...jag gillar det.
     Vi får la se varthän det bär, men just nu är jag nöjd med hur det ser ut och hur det utvecklar sig.

Det blev en kväll hemma hos Melissa-tjejen, där jag tillsammans med Mayer, Fröken Bergstrand och Loke bjöds på John Lennon-filmen Nowhere boy. En film som jag delvis sett på planet till Australien, men då även delvis somnade bort ifrån.
     Filmen var väl aningen av den "Mjeeh"-aktiga sorten, då den var lite för kort, men i övrigt var det en bra stund på Drottninggatan. Lite som en scen ur ett Vänner-avsnitt fast utan Phoebes skumma egenheter, Joeys dumma kommentarer, Monicas pedantiska beteende, Ross kärleksbekymmer, Chandlers tvångsmässiga ironi och Rachel.
     Så skulle jag vilja ha det varje kväll.

Gårdagens Lite sällskap var jävla bra. Serien började starkt och har bara fortsatt att växa, och nu tycker jag att det är bland det bästa Filip & Fredrik gjort. Faktiskt.
     Deltagarna har nu gått in i slutspelet, kan man säga, och det bäddar för mycket känslor. Gårdagens avsnitt var roligt, men bitvis gjorde det också väldigt ont att titta. Den här formen av "dejtingprogram" känns så mycket mer äkta och på riktigt, man hymlar ingenting med verkligheten och då blir det smärtsamt ibland.
     Som igår när söta och gamla Hans-Göran, som inte träffat en kvinna på 35 år, förklarade sin kolossala förälskelse till Siren. Han stod framför henne och tittade henne i ögon medan han med samlad eufori förkunnade att hon var den finaste människan han någonsin träffat, men dessvärre fick han då förklarat för sig att hon bara kunde bli hans vän.
     Ett snabbt klipp senare så ser man Hans-Göran sitta ensam vid bordet inne i festlokalen medan Siren glatt dansar med X:et, en av deltagaren Ninas dejter, och man ser Hans-Göran stryka bort vad som verkar vara tårar från sin kind. En brutal verklighet som berörde mig oerhört. För första gången på 35 år har en pirrig känsla inom honom växt till liv, bara för att sedan snabbt rättas in i hopplöshetens led. Nu hoppas jag att Hans-Göran kan finna samma känsla inför någon av de andra kvinnorna han dejtar.
     Sedan har vi härligt knasiga Nina, som bara varit tillsammans med ärkesvin tidigare, som hoppas mycket på de karlar hon samlat ihop. Men första kvällen blev en besvikelse, då dessa karlar var betydligt mer intresserade av att knåpa ihop en praktfylla istället för att ta chansen med Nina. Och även om gubbarna var lite halvsköna så var sympatin för Nina större. Det verkar vara X:et som är hjärnan bakom supandet, och jag hoppas verkligen att det framöver kommer att finnas mer utrymme för lite romantik för Nina. Jag tror att hon förtjänar det.
     Den grejen har Stellan inga problem med, han testar verkligen sina dejter. Så pass att det redan första kvällen blev svartsjukegräl, så där som det brukar bli mellan tjejer. Typ "Jaha, men jag behöver inga accessoarer för att vara snygg, jag är snygg ändå, och det är skillnanden mellan dig och mig". Det var underhållande löjligt och roligt, och Stellan var ganska kall när han skickade hem den tjejen som han hade hånglat mest med framför kameran. Skönt att bli av med den ragatan.
      Till sist har vi Elin, som verkar ha ett smörgåsbord av killar som verkligen är intresserade av henne. Jag hoppas verkligen att hon får någon bra kille, men jag är inte så säker. Inte i det här programmet, i alla fall.
      Nåväl, den känslomässiga berg-och-dal-banan lär fortsätta framöver, och jag längtar.

Idag har jag jobbat med svenska för invandrare, och då ungdomar och barn. Eller jobbat och jobbat...jag var där. Tanken är den att jag ska hoppa in där om läraran är sjuk eller liknande, och därför var jag där för att kolla läget och hur de jobbar.
     Det är en väldigt liten klass med barn och ungdomar från Somalia, Afghanistan och Tyskland, och eftersom att de bara varit här några månader så är det ju väldigt basic svenska det handlar om. Trots det blev jag grymt imponerad över hur mycket de hade lärt sig på så kort tid. En del av dem är till och med nästan redo att ta klivet in i skolan.
     Well well, vi får la' se hur mycket det blir med det. Dock var det ganska spännande, och det var även väldigt roligt att se hur villiga de var att lära sig. De ville verkligen plugga och det var nästan så att man fick tvinga ut dem på rast. Hur ofta ser man det hos 10-12-åringar?
     Nu ska jag bada.

Idag har det varit söndag. Hela dagen. Men yesterday was the bomb!
    Inte bara vann vi den första kvalmatchen, jag hade även en ljuvlig kväll i Eskilstuna. Verkligen askul, som på den gamla goda tiden kan man säga. Det var förlösande, för det känns som att det var evigheter sedan en sådan kväll senast ägde rum.
    Egentligen hände ingenting speciellt (egentligen) - men allt var bara väldigt roligt. Både före, under och efter. Det var rätt galet när jag tänker efter. Vi började på Club Idling, fortsatte till Harrys och avrundade med en extremt kort vistelse på Efterhörnan. Väldigt lagom, väldigt balanserat och väldigt roligt.
     Det om det. Imorgon ska jag jobba med någonting jag aldrig gjort tidigare, typ, fast ändå inte. Det ska väl bli...intressant, antar jag. Men mer om det imorgon.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH VA SKÖNT!!!!!!
     Första kval-matchen är avklarad och det blev en fruktansvärt underbar seger med 4-2, hemma mot IFK Sunne. Så viktigt, så bra, så roligt. SÅ SKÖNT!
     Men - även om man kan suga på den här karamellen så är det viktigt att komma ihåg att det är två svåra bortamatcher kvar - och kanske även mot bättre motstånd, vad vet jag? Men igen - man måste tillåtas att glädjas och njuta vid tillfälle.
     Vi tog ledningen med 2-0 genom två pytsar ifrån Berga, men innan halvtid kunde Sunne reducera på straff. Sedan kom kvitteringen ganska omgående i den andra halvleken efter lite slarv i försvaret, och då kändes det inget bra. Hemska minnesbilder ifrån Arboga-matchen dök upp framför näthinnan, men dock skulle de försvinna ganska snabbt. Marcelo kunde nämligen ge oss ledningen med 3-2, och sedan norpade Tero bollen ifrån målvakten och rullade in segermålet 4-2. Överlag stabilt, speciellt i defensiven, och stundals väldigt fins spel.
     Själv satt jag på bänken och fick spela sista tio minuterna. Inte så mycket att säga om det. Självklart var det skittråkigt att inte vara med - men glädjen över segern är större än besvikelsen att inte få spela.
     Nu är det bara att ladda om för nästa prövning, som är Strömtorp borta nästa lördag.
     För övrigt åkte Köping FF ur division 2 idag på ett väldigt grymt sätt. De vände underläge till en 2-1-ledning, men i 90:e minuten kvitterade HUdiksvall. Vid seger hade Köping till och med sluppit att behöva kvala sig kvar, men nu blev det alltså en dyster hemresa och deras division 2-äventyr är nu över. Det är synd. Oavsett vad jag tycker om KFF så hade det nog varit bäst om de varit kvar i tvåan. Men men...

Fredagkväll. Många av er ska säkert ut och rumla lite. Vissa av er klarar gränsen, andra inte.
     Här är anledningen till varför en del av er inte klarar att ligga på rätt sida av gränsen.

Nyss hemkommen från Centralskolan, där jag varit musiklärare för en fjärdeklass.
    Först var jag väldigt skeptisk till det hela eftersom att jag aldrig dealat med så stora "barn" tidigare, men sen tyckte jag att det skulle bli skitkul. Nu så här efteråt var det väl någonting mittemellan. Min oro var överdriven, men min glädjefulla förhoppning blev inte infriad.
    Jag säger så här; om vi var hälften så jobbiga back in the days så har jag väldigt dåligt samvete gentemot alla våra lärare. Ändå var de här kidsen inte så jättejobbiga. Men det var en ljudnivå utöver det vanliga som jag är van vid, och här och där var det också lite "rörigt". Kanske för att jag var ett nytt ansikte som kidsen ville testa lite. Det hjälpte inte hur mycket jag än hotade med stryk, rotting och piskslag. Ingenting bet.
    Nej, skämt å sido - det var hyffsat lugnt, men jag blev förvånad över att fjärdeklassare inte är mer disciplinerade. Det känns som att vi var det, back in the days. Fast när jag tänker efter, det handlar ändå om 10-åringar. Det var väl som det skulle vara. Jag är ju för snäll, det vet jag. Att skälla och ryta i ligger inte i min natur, om inte någonting är helt åt helvete.
     Jag hade hoppats på att få lite blodad tand efter det här. Men jag vet inte. Läraryrket är nog inget för mig. Inte musiklärare, i alla fall.

Och en sak till...
     Tiderna förändras sannerligen. Vi hade en musiktävling där man skulle komma på grupper eller artister på vissa bokstäver, och en grabb beklagade sig över att han inte kunde hitta någonting på bokstaven D efter att ha surfat på nätet med mobilen.

Och en annan sak...
      När det handlar om musik idag så är det bara Idol eller Melodifestivalen som gäller. Längre än så sträcker sig inte kidsens musikuniversum. Hallå tröttsamt!
      Förutom en grabb som rabblade upp Enter sandman, Living on a prayer och Sex on fire. Det gjorde mig väldigt väldigt glad.