Veckan
Ja...det har varit dåligt med aktivitet här i veckan. MEN JAG HAR HAFT EN DJÄVULSK VECKA MÅ NI TRO!!! Gat dämit.
Men - trots allt, trots allt - så blev det en ganska bra avslutning innan helgen, och nu ser jag med positiva ögon på nästa vecka, and the rest.
Nåväl, vår is in the air, men det har varit lite si och så de senaste dagarna, lite kallt och småregnigt och så - och imorgon flaggar de för snö! Inte direkt vad man suktar efter i dessa tider. Vill ha vita tygskor, tunna jackor och solglasögon.
Kan därmed bli en intressant match mot Eskilstuna Södra imorgon på Trollebo IP i Hallstahammar. Sista träningsmatchen innan seriepremiären.
Och efter det vankas det lagfest och inkilning för de nya pöjkarna i laget. Vem håller i grillpinnarna? JAG, såklart! Men om polisen stormar oss så kommer jag att förneka all inblandelse.
Annars har jag och min flyktigt bekanta vän Kaggen bokar biljetter till Filip & Fredriks föreställning Jakten på den försvunna staden som når Köping den 20 april. Ska bli så jävla roligt, äntligen får man uppleva Sveriges bästa dup live. Kan bli vad som helst.
Och på tal om biljetter - ikväll lade jag en viktig pusselbit i sommarplaneringen, då jag för tredje året i rad kommer att besöka Peace & love-festivalen i Borlänge. Biljett är bokad.
Första året var det jag, Kaggen, Melissatjejen och Ostbågen i en husvagn, förra året var det jag, Kaggen, Melissatjejen, Ostbågen, Fröken Bergstrand och Mimmi i en husvagn - och i år är det jag, Melissatjejen, Fröken Bergstrand, Tordan och Smetan i en husvagn. Stommen är kvar, med andra ord.
Och Tordan var ju där första året, fast i ett tält med Bruce, och Smetan var ju där förra året, fast i en bil med Kjellin P, så det är ju ett bra rövargäng.
Fy fan så kul det kommer bli.
Men - trots allt, trots allt - så blev det en ganska bra avslutning innan helgen, och nu ser jag med positiva ögon på nästa vecka, and the rest.
Nåväl, vår is in the air, men det har varit lite si och så de senaste dagarna, lite kallt och småregnigt och så - och imorgon flaggar de för snö! Inte direkt vad man suktar efter i dessa tider. Vill ha vita tygskor, tunna jackor och solglasögon.
Kan därmed bli en intressant match mot Eskilstuna Södra imorgon på Trollebo IP i Hallstahammar. Sista träningsmatchen innan seriepremiären.
Och efter det vankas det lagfest och inkilning för de nya pöjkarna i laget. Vem håller i grillpinnarna? JAG, såklart! Men om polisen stormar oss så kommer jag att förneka all inblandelse.
Annars har jag och min flyktigt bekanta vän Kaggen bokar biljetter till Filip & Fredriks föreställning Jakten på den försvunna staden som når Köping den 20 april. Ska bli så jävla roligt, äntligen får man uppleva Sveriges bästa dup live. Kan bli vad som helst.
Och på tal om biljetter - ikväll lade jag en viktig pusselbit i sommarplaneringen, då jag för tredje året i rad kommer att besöka Peace & love-festivalen i Borlänge. Biljett är bokad.
Första året var det jag, Kaggen, Melissatjejen och Ostbågen i en husvagn, förra året var det jag, Kaggen, Melissatjejen, Ostbågen, Fröken Bergstrand och Mimmi i en husvagn - och i år är det jag, Melissatjejen, Fröken Bergstrand, Tordan och Smetan i en husvagn. Stommen är kvar, med andra ord.
Och Tordan var ju där första året, fast i ett tält med Bruce, och Smetan var ju där förra året, fast i en bil med Kjellin P, så det är ju ett bra rövargäng.
Fy fan så kul det kommer bli.
Produktiv dag
Har varit städning för hela slanten idag - men en dag som denna så gör det inget nämnvärt. En dag som denna så är det faktiskt ganska kul. Okej, kanske inte kul - men väldigt skönt. Skiten måste ju göras, och ska det nödvändigtvis göras så är den skönast att göras en dag som denna. Tada!
Först var det den obligatoriska veckostädningen i lägenheten. Jag har gett mig fan på att hålla mitt cribb snyggt och fräscht, så en gång i veckan blir det åtminstone dammsugning plus putsning av köket och toaletten. Varannan vecka, typ, blir det också till att svabba golven och lite annat lull lull.
Jag tänker inte påstå att det blivit roligt att städa - men känslan efteråt, och timmarna därefter, är härlig.
Idag drog jag också till med att tvätta bilen. Hade först tänkt göra det hemma, men så hakade jag på Lillebror till OK/Q8 och deras gör-det-själv-hall och fick mig en lektion i hur man tvättar en bil. Det var roligt fräsa på med högtryckstvätten, men i övrigt var det ganska drygt.
Nåväl, bilrackaren blev glansig och fin (nåja), och sedan drog jag igenom den invändigt med dammsugaren när jag ändå var i de tagen.
Man känner sig så nöjd direkt efteråt, men ganska så genast så sköljer vetskapen över en om att det inte kommer att krävas så många bilturer innan den ser ut som fan igen.
Ja herregud, allt detta låter ju inte så lajbans en ledig söndag. Men, som sagt, en dag som denna - en strålande vårdag som denna - så känns det bara för jäkla gött.
Frukost deluxe
Jag älskar frukosten. Det har blivit som så sedan jag flyttade hemifrån.
I veckorna när jag jobbar så äter jag oftast frukost på jobbet, men vissa dagar äter jag hemma, och även om det blir traditionella fil och macka-frukostar så älskar jag det. Jag försöker gå upp tidigt så att jag i lugn och ro kan avnjuta frukosten framför Nyhetsmorgon på TV4, men det händer att det haltar av tröttheten.
Lunch äter jag alltid på jobbet i veckorna, och middag äter jag mer sällan än ofta hemma om jag säger så. Men frukosten - och då framförallt helgfrukosten - den är helig!
På helgen brukar jag försöka ramla ur sängen strax efter klockan nio, sedan fräser jag på med ägg, bacon och korv, tropiska juicer, fil och färska (eller frusna) bär, rostade mackor - och slutligen den viktiga koppen kaffe. Och allt det framför Nyhetsmorgon lördag, men den alldeles utomordentligt duktiga Jesper Börjesson.
Efter det har man alla förutsättningar för en ljuvlig lördag - och än bättre kommer det bli när man kan börja sitta ute om morgnarna.
I veckorna när jag jobbar så äter jag oftast frukost på jobbet, men vissa dagar äter jag hemma, och även om det blir traditionella fil och macka-frukostar så älskar jag det. Jag försöker gå upp tidigt så att jag i lugn och ro kan avnjuta frukosten framför Nyhetsmorgon på TV4, men det händer att det haltar av tröttheten.
Lunch äter jag alltid på jobbet i veckorna, och middag äter jag mer sällan än ofta hemma om jag säger så. Men frukosten - och då framförallt helgfrukosten - den är helig!
På helgen brukar jag försöka ramla ur sängen strax efter klockan nio, sedan fräser jag på med ägg, bacon och korv, tropiska juicer, fil och färska (eller frusna) bär, rostade mackor - och slutligen den viktiga koppen kaffe. Och allt det framför Nyhetsmorgon lördag, men den alldeles utomordentligt duktiga Jesper Börjesson.
Efter det har man alla förutsättningar för en ljuvlig lördag - och än bättre kommer det bli när man kan börja sitta ute om morgnarna.
Om jag var John Connor
Gröna ögon, smilgropar. En röst som kan värma kallt. En gång vacker, nu vackrare. Men en spegel som inte vill bli sedd.
Naken, öppen och jätteblyg. En känsla för kärlek, men gärna i smyg. Redan så stor men barnet kvar runt lillfingret.
Och någon ska få henne.
Du som sett solen, hur bränd kan man bli? Jag har alltid varit mörkrädd, men nåt i ensamheten känns tryggt. Ingen möjlighet att förstöra nåt som är vi.
Alla fula hittar varandra, alla vackra har det lättare. Jag antar att jag befinner mig någonstans mittemellan, i den där förödande gråzonen.
Somnar alltid på Ladugårdsvägen, vaknar alltid på gatan lite längre bort. En kung utan drottning.
Du kanske inte tror det, men jag fick besök ifrån framtiden. Den här varelsen sa att jag måste hållas vid liv, för ditt och mitt barn kommer att rädda mänskligheten en vacker dag.
Jag valde att tro på detta, så nu väntar jag på nästa dag. Varje dag.
Naken, öppen och jätteblyg. En känsla för kärlek, men gärna i smyg. Redan så stor men barnet kvar runt lillfingret.
Och någon ska få henne.
Du som sett solen, hur bränd kan man bli? Jag har alltid varit mörkrädd, men nåt i ensamheten känns tryggt. Ingen möjlighet att förstöra nåt som är vi.
Alla fula hittar varandra, alla vackra har det lättare. Jag antar att jag befinner mig någonstans mittemellan, i den där förödande gråzonen.
Somnar alltid på Ladugårdsvägen, vaknar alltid på gatan lite längre bort. En kung utan drottning.
Du kanske inte tror det, men jag fick besök ifrån framtiden. Den här varelsen sa att jag måste hållas vid liv, för ditt och mitt barn kommer att rädda mänskligheten en vacker dag.
Jag valde att tro på detta, så nu väntar jag på nästa dag. Varje dag.
Little Liam
Så har jag då äntligen fått min egen lilla Liam på dagis. Som jag väntat.
För er som inte vet så är Liam Gallagher min husgud - och under dessa sex år jag jobbat inom förskolan har jag inte varit i närheten av att ha att göra med en liten Liam - trots denna boom som gått med namnet, då Liam varit i topp över populäraste killnamnen de senaste åren.
Men nu så.
Dock är han ingen Liam, inte enligt namnets egentliga innebörd, men jag gillar honom ändå.
Kommer jag att favoritisera honom? Nej då. Eller kanske. Det är nog mycket möjligt att det kommer att bli så.
För er som inte vet så är Liam Gallagher min husgud - och under dessa sex år jag jobbat inom förskolan har jag inte varit i närheten av att ha att göra med en liten Liam - trots denna boom som gått med namnet, då Liam varit i topp över populäraste killnamnen de senaste åren.
Men nu så.
Dock är han ingen Liam, inte enligt namnets egentliga innebörd, men jag gillar honom ändå.
Kommer jag att favoritisera honom? Nej då. Eller kanske. Det är nog mycket möjligt att det kommer att bli så.
NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!
Helvete! Läser på magazin24.se att björnspår observerats utanför Köping. Helvete, helvete, HELVETE!
Jag kan inte nog betona hur mycket jag avskyr detta satans blåbärsglufsande monster. Detta skogens vilddjur! Denna swedish predator! Usch! Fy fan...jag ryser bara jag tänker på det.
Detta bottnar enbart i att jag är så in i helvete rädd för björnar. Dem är monster, helt enkelt. Allt snack om att de undviker människor och är mer rädda för oss än vad vi är för dem är bara bull bull bullshit! Björnar är ett fucking jävla rovdjur som inte skyr människan nämnvärt.
Och nu finns den alltså inom räckhåll.
Jag har aldrig varit rädd när jag rört mig i skogen i, och runtomkring, Kungsör - men nu kommer jag vara observant på minsta lilla tallbar som bryts.
Man funderar väl alltid på vad man skulle göra om man möter en björn i skogen, men jag är säker på vad jag skulle göra - antingen skulle jag svimma på en sekund eller så skulle jag tvärdö på direkten.
Samtidigt är jag fascinerad av fanskapet, och jag skulle så oerhört gärna bevittna en björn out in the wild - MEN, inom tryggt förvar inuti en superlåst bil. Det skulle vara häftigt.
Men jag hatar björnar mer än jag facineras av den. Sanna mina ord!
Jag kan inte nog betona hur mycket jag avskyr detta satans blåbärsglufsande monster. Detta skogens vilddjur! Denna swedish predator! Usch! Fy fan...jag ryser bara jag tänker på det.
Detta bottnar enbart i att jag är så in i helvete rädd för björnar. Dem är monster, helt enkelt. Allt snack om att de undviker människor och är mer rädda för oss än vad vi är för dem är bara bull bull bullshit! Björnar är ett fucking jävla rovdjur som inte skyr människan nämnvärt.
Och nu finns den alltså inom räckhåll.
Jag har aldrig varit rädd när jag rört mig i skogen i, och runtomkring, Kungsör - men nu kommer jag vara observant på minsta lilla tallbar som bryts.
Man funderar väl alltid på vad man skulle göra om man möter en björn i skogen, men jag är säker på vad jag skulle göra - antingen skulle jag svimma på en sekund eller så skulle jag tvärdö på direkten.
Samtidigt är jag fascinerad av fanskapet, och jag skulle så oerhört gärna bevittna en björn out in the wild - MEN, inom tryggt förvar inuti en superlåst bil. Det skulle vara häftigt.
Men jag hatar björnar mer än jag facineras av den. Sanna mina ord!
Lyckligaste dagen på länge
Så kom då dagen. Dagen han väntat på i över ett år. Dagen han kämpat för otaliga kvällar på gymmet. Dagen han ibland inte visste om den skulle komma. Dagen han bara kunde hoppas på. Dagen han drömt om. Dagen då Jonatan Björklund spelade match igen.
U-laget mötte Valskog på Trollebo IP i Hallstahammar, och det blev seger med 3-2. Det var bestämt att jag skulle spela sista 20-25 minuterna, och redan efter en minut kände jag att jag ville in. Herregud, första halvlek var en enda lång väntan på att den skulle ta slut så att jag kunde börja värma upp.
Vi spelade hyfsat och kunde ta ledningen med 1-0 genom Kevin i den första halvleken, samtidigt som Valskog inte hade ett jota att komma med i anfallsväg. Den andra halvleken började också bra, då Sawab kunde dunka in 2-0 efter ett mycket fint avslut på distans. Men sedan hände något.
Valskog vaknade till liv, samtidigt som vi började slarva oerhört. Vi gick ner oss totalt en period, och då kunde Valskog både reducera och kvittera. Skönt nog kunde vi alla fall återa ledningen på straff, genom Sawab på nytt.
Där någonstans var det dags för mig att äntra planen. Jag lyssnade efter publikens jubel, men den hördes inte, men lik en nationalhjältes återkomst sprang jag ändå in på planen - och jag höll på att få bästa tänkbara start. Så fort jag kom in fick jag bollen, varpå jag la en lång svepande boll in i straffområdet mot Kevin, som sånär fick tag i den kunde ha blivit friställd. Det hade varit en fin comeback det.
Visst var jag lite ringrostig, men överlag tycker jag att det gick bra. Fick ganska mycket bollkontakt, och de flesta hamnade dit de skulle.
Och jag gjorde ett motlägg! Det blev en fifty-fifty-duell då Larssa (numera i Valskog-tröjan) kom älgandes mot mig, och jag hann tänka "Nej...varför?", men sedan hann jag inte tänka mer, jag dök in i duellen - och vann den! Det gick så snabbt att det bara gick av farten, av gammal vana, och herregud vad glad jag är att jag inte fegade ur.
Men man är ju lite dum i huvudet. Direkt efter slutsignalen var jag besviken över ett par dåliga ingripanden och tyckte bara att allt var skit. Men det är oftast så med mig, jag tänker mest på de dåliga grejerna. Jag är aldrig nöjd. Jag antar att det har att göra med att jag hela tiden strävar efter "den perfekta matchen". Det är självklart ett negativt tänk att bara fokusera på de dåliga grejerna, men samtidigt tycker jag att det är lite sunt, att hela tiden sträva efter att göra bättre ifrån sig. Annars är det ju ingen mening med att hålla på.
Dock kunde jag glädjas över min insats efter ett tag. Väl inne i omklädningsrummet, när tankarna samlats, sköljde glädjen över mig. Jag var så glad, och är så glad. Det är det här jag har kämpat för, att komma tillbaka på riktigt igen. I match. I KBK-tröjan.
Men visst har jag en bra bit kvar, inte minst konditionsmässigt. Jag spelade 20-23 minuter och var helt slut efteråt. Det var nog max vad jag klarar av just nu. Så det är bara att fortsätta jobba, såväl på gymmet som på träningarna.
Mitt första mål var att komma tillbaka till fotbollen överhuvudtaget, men det stora, riktiga, målet är att komma tillbaka så pass mycket att man kan konkurrera om en plats i a-laget igen. Det ser jag mycket fram emot.
U-laget mötte Valskog på Trollebo IP i Hallstahammar, och det blev seger med 3-2. Det var bestämt att jag skulle spela sista 20-25 minuterna, och redan efter en minut kände jag att jag ville in. Herregud, första halvlek var en enda lång väntan på att den skulle ta slut så att jag kunde börja värma upp.
Vi spelade hyfsat och kunde ta ledningen med 1-0 genom Kevin i den första halvleken, samtidigt som Valskog inte hade ett jota att komma med i anfallsväg. Den andra halvleken började också bra, då Sawab kunde dunka in 2-0 efter ett mycket fint avslut på distans. Men sedan hände något.
Valskog vaknade till liv, samtidigt som vi började slarva oerhört. Vi gick ner oss totalt en period, och då kunde Valskog både reducera och kvittera. Skönt nog kunde vi alla fall återa ledningen på straff, genom Sawab på nytt.
Där någonstans var det dags för mig att äntra planen. Jag lyssnade efter publikens jubel, men den hördes inte, men lik en nationalhjältes återkomst sprang jag ändå in på planen - och jag höll på att få bästa tänkbara start. Så fort jag kom in fick jag bollen, varpå jag la en lång svepande boll in i straffområdet mot Kevin, som sånär fick tag i den kunde ha blivit friställd. Det hade varit en fin comeback det.
Visst var jag lite ringrostig, men överlag tycker jag att det gick bra. Fick ganska mycket bollkontakt, och de flesta hamnade dit de skulle.
Och jag gjorde ett motlägg! Det blev en fifty-fifty-duell då Larssa (numera i Valskog-tröjan) kom älgandes mot mig, och jag hann tänka "Nej...varför?", men sedan hann jag inte tänka mer, jag dök in i duellen - och vann den! Det gick så snabbt att det bara gick av farten, av gammal vana, och herregud vad glad jag är att jag inte fegade ur.
Men man är ju lite dum i huvudet. Direkt efter slutsignalen var jag besviken över ett par dåliga ingripanden och tyckte bara att allt var skit. Men det är oftast så med mig, jag tänker mest på de dåliga grejerna. Jag är aldrig nöjd. Jag antar att det har att göra med att jag hela tiden strävar efter "den perfekta matchen". Det är självklart ett negativt tänk att bara fokusera på de dåliga grejerna, men samtidigt tycker jag att det är lite sunt, att hela tiden sträva efter att göra bättre ifrån sig. Annars är det ju ingen mening med att hålla på.
Dock kunde jag glädjas över min insats efter ett tag. Väl inne i omklädningsrummet, när tankarna samlats, sköljde glädjen över mig. Jag var så glad, och är så glad. Det är det här jag har kämpat för, att komma tillbaka på riktigt igen. I match. I KBK-tröjan.
Men visst har jag en bra bit kvar, inte minst konditionsmässigt. Jag spelade 20-23 minuter och var helt slut efteråt. Det var nog max vad jag klarar av just nu. Så det är bara att fortsätta jobba, såväl på gymmet som på träningarna.
Mitt första mål var att komma tillbaka till fotbollen överhuvudtaget, men det stora, riktiga, målet är att komma tillbaka så pass mycket att man kan konkurrera om en plats i a-laget igen. Det ser jag mycket fram emot.
En häst av stål
Jag kom att tänka på det här med cyklar och att cykla - hur man aldrig kommer att uppskatta det lika mycket igen.
Jag minns känslan av att få en ny cykel. Far kom in genom dörren framåt kvällskvisten med en illa dold iver i blicken. "Kom med här så ska du få se!". Där ute på trädgårdsgången stod den - den nya blänkande cykeln. Som en uppenbarelse, det nästan blixtrade om den.
Ja, det hände väl kanske inte så ofta, men ett par tre gånger genom åren fick man i alla fall en ny cykel.
Då, när man var liten, var en cykel inte bara en cykel - det var en leksak, ett nöje, ett äventyr. Att cykla var en lek. Man cyklade inte främst för att ta sig någonstans, utan för att det var så roligt. Som en dåre for man över årets första torra asfalt, för att sedan med en tvärnit slajda så att gruset sprutade som en vattenspridare.
Så blir det aldrig igen.
Jag antar att det är vårens pågående intåg som fick mig att tänka på det. Jag saknar att cykla så.
Jag minns känslan av att få en ny cykel. Far kom in genom dörren framåt kvällskvisten med en illa dold iver i blicken. "Kom med här så ska du få se!". Där ute på trädgårdsgången stod den - den nya blänkande cykeln. Som en uppenbarelse, det nästan blixtrade om den.
Ja, det hände väl kanske inte så ofta, men ett par tre gånger genom åren fick man i alla fall en ny cykel.
Då, när man var liten, var en cykel inte bara en cykel - det var en leksak, ett nöje, ett äventyr. Att cykla var en lek. Man cyklade inte främst för att ta sig någonstans, utan för att det var så roligt. Som en dåre for man över årets första torra asfalt, för att sedan med en tvärnit slajda så att gruset sprutade som en vattenspridare.
Så blir det aldrig igen.
Jag antar att det är vårens pågående intåg som fick mig att tänka på det. Jag saknar att cykla så.
Kom helg!
Uj uj uj vilken splittrad vecka. Jobbmässigt sett. Har inte sett fram emot helg som jag gör nu på väldigt länge. Måste bli av med denna jobbvecka, måste ta nya krafter.
Men den värsta snuvan, som kom i sviterna av magsjukan förra veckan, har i alla fall lagt sig nu. Gott det.
Annars är det bara fotboll, egentligen. Idag var dagen som de flesta fotbollsspelarna ser fram emot som en av årets höjdpunkter (eller är det bara jag?) - nämligen första grästräningen!
Visst var planen på Strängen en mindre åker, visst sög det härligt under fötterna när man sprang - men ändå, gräs är alltid gräs!
Jag vet inte, det är svårt att förklara, men det är mer än bara en träning på gräs. Det är som ett definitivt vårtecken, som att man återfår hoppet om livet efter en tung och mörk vinterförsäsong. Det är bara för jävla härligt.
Denna upprymdhet jag kände kan också bero på att jag missat denna första grästräning de senaste två åren. 2010 var jag i Australien och förra året var jag ju skadad. Det spelar definitivt in.
Annars känns väl knät bättre och bättre - och det är faktiskt som så att jag gör comeback på söndag! B-lagsmatch mot Valskog på konstgräs i Hallstahammar, och jag kommer väl göra dryga 20-25 minuter i alla fall. Så jävla underbart!
Jag är glad nu.
Men den värsta snuvan, som kom i sviterna av magsjukan förra veckan, har i alla fall lagt sig nu. Gott det.
Annars är det bara fotboll, egentligen. Idag var dagen som de flesta fotbollsspelarna ser fram emot som en av årets höjdpunkter (eller är det bara jag?) - nämligen första grästräningen!
Visst var planen på Strängen en mindre åker, visst sög det härligt under fötterna när man sprang - men ändå, gräs är alltid gräs!
Jag vet inte, det är svårt att förklara, men det är mer än bara en träning på gräs. Det är som ett definitivt vårtecken, som att man återfår hoppet om livet efter en tung och mörk vinterförsäsong. Det är bara för jävla härligt.
Denna upprymdhet jag kände kan också bero på att jag missat denna första grästräning de senaste två åren. 2010 var jag i Australien och förra året var jag ju skadad. Det spelar definitivt in.
Annars känns väl knät bättre och bättre - och det är faktiskt som så att jag gör comeback på söndag! B-lagsmatch mot Valskog på konstgräs i Hallstahammar, och jag kommer väl göra dryga 20-25 minuter i alla fall. Så jävla underbart!
Jag är glad nu.
Den där underbara tiden igen
Jamen jo, det var ju match igår. Träningsmatch. Mot Arboga Södra. Och vi vann. Ja jävlar vad vi vann!
6-0 smulade vi sönder dem med, och det känns ju givetvis ofattbart skönt. Det är som det ska vara, menar jag. PANG PANG PANG och sedan var det liksom inte så mycket mer att orda om.
Men mycket till derby var det inte. Knappt ingenting alls, faktiskt. Det var tråkigt.
Annars är det väl inte så mycket mer att säga om det, vi spelade kanske inte lika bra som mot Sala - men 6-0 mot Södra tar jag vilken dag som helst, hur jävla illa vi än spelar.
Herregud vad jag är spelsugen. Det är nästan sjukligt.
Och så fick vi en vinnare i Melodifestivalen.
Jag hade hela tiden trott att Danny redan vunnit skiten, att det redan var klart, och att Loreen möjligtvis skulle kunna utmana honom. Men så inför finalen så var det tvärtom. Loreen var den stora favoriten och Danny var utmanararen. Trots det trodde jag på Danny-seger, men det blev alltså Loreen, och det var nog bra det. Eller inte, vi får väl se.
Danny lovade att han skulle bli skittjurig om han inte vann, och det löftet höll han. Han blev en riktig grin-Olle! Det var inte så snyggt, även om jag förstår att han blev besviken. Ba på't igen, grabben!
Och en annan som verkligen blev supertjurig var Thorsten Flinck. Han hade verkligen hoppats och laddat för att ta en tredjeplats (vilket är roligt i sig), men det blev alltså en åttonde plats, tror jag, och det föll honom inte alls i smaken. Men i hans fall var tjurigeheten mer charmig och gullig.
Och Björn Ranelid kom sist, vilket han räknat med - så han fick rätt! Ha! Men han tog det med ett leende, och för det suddar han ut alla tveksamma uttalanden och agerande de här senaste veckorna. Gå i ide ett tag nu, Björn. För din egen skull. Sverige behöver en Ranelid-paus, tror jag.
Annars är det en helt enastående vårdag just nu här idag. Den första, vill jag påstå, men inte den sista, hoppas jag.
Dem säger ju att den börjar nu, våren. Att det ska vara plus i genomsnitt sju dagar i följd, vilket är lika med vår. Då får jag väl ta fram mitt gamla stridsrop ifrån Karlaskolans trapp och skrika ut VÄLKOMMEN VÅR!!!
6-0 smulade vi sönder dem med, och det känns ju givetvis ofattbart skönt. Det är som det ska vara, menar jag. PANG PANG PANG och sedan var det liksom inte så mycket mer att orda om.
Men mycket till derby var det inte. Knappt ingenting alls, faktiskt. Det var tråkigt.
Annars är det väl inte så mycket mer att säga om det, vi spelade kanske inte lika bra som mot Sala - men 6-0 mot Södra tar jag vilken dag som helst, hur jävla illa vi än spelar.
Herregud vad jag är spelsugen. Det är nästan sjukligt.
Och så fick vi en vinnare i Melodifestivalen.
Jag hade hela tiden trott att Danny redan vunnit skiten, att det redan var klart, och att Loreen möjligtvis skulle kunna utmana honom. Men så inför finalen så var det tvärtom. Loreen var den stora favoriten och Danny var utmanararen. Trots det trodde jag på Danny-seger, men det blev alltså Loreen, och det var nog bra det. Eller inte, vi får väl se.
Danny lovade att han skulle bli skittjurig om han inte vann, och det löftet höll han. Han blev en riktig grin-Olle! Det var inte så snyggt, även om jag förstår att han blev besviken. Ba på't igen, grabben!
Och en annan som verkligen blev supertjurig var Thorsten Flinck. Han hade verkligen hoppats och laddat för att ta en tredjeplats (vilket är roligt i sig), men det blev alltså en åttonde plats, tror jag, och det föll honom inte alls i smaken. Men i hans fall var tjurigeheten mer charmig och gullig.
Och Björn Ranelid kom sist, vilket han räknat med - så han fick rätt! Ha! Men han tog det med ett leende, och för det suddar han ut alla tveksamma uttalanden och agerande de här senaste veckorna. Gå i ide ett tag nu, Björn. För din egen skull. Sverige behöver en Ranelid-paus, tror jag.
Annars är det en helt enastående vårdag just nu här idag. Den första, vill jag påstå, men inte den sista, hoppas jag.
Dem säger ju att den börjar nu, våren. Att det ska vara plus i genomsnitt sju dagar i följd, vilket är lika med vår. Då får jag väl ta fram mitt gamla stridsrop ifrån Karlaskolans trapp och skrika ut VÄLKOMMEN VÅR!!!
Mask i magen
Jag duckade, jag hoppade, jag sprang. Men den jagade mig, och tillslut hann den ifatt mig. Magsjukan.
Det är som så när man jobbar inom förskolan, går det magsjuka så får man jobba hårt för att inte drabbas. Jag har klarat mig förbluffande bra genom åren, och trodde att jag klarat mig även den här gången.
Men så igår kväll, runt tio. Jag började skaka. Herregud så jag skakade. Trodde nästan att jag höll på att få ett anfall av nåt slag och var på väg att ringa Mor och Far. Men så började det rumla runt i magen, och snart satt jag bänkad på toaletten - och där blev jag kvar i princip hela natten.
Jag blev förvånad över hur mycket bra det är på TV på natten.
Jag tänkte att det är lika bra att försöka få ut allt man har i magen, så med fingrarna i halsen hjälpte jag till lite på traven, och tillslut kände jag mig fullständigt tömd. Och torr. Att dricka vatten var inte tal om.
Men det verkade fungera, för framåt gryningen, i samband med Nyhetsmorgon på TV4 så började det lugna ner sig - och resten av dagen har jag klarat mig bra. Lite febrig och så, men efter att ha sovit hela eftermiddagen så fick jag bra bukt på det också.
Nu känns det, nästintill, okej, mycket tack vare de två glasen Jägermeister jag svepte nyss, så förhoppningsvis är man fit for fight igen imorgon.
Det så det ska vara, om man nu ska bli magsjuk. Det ska gå fort. Ut med skiten bara och vänta.
Det är som så när man jobbar inom förskolan, går det magsjuka så får man jobba hårt för att inte drabbas. Jag har klarat mig förbluffande bra genom åren, och trodde att jag klarat mig även den här gången.
Men så igår kväll, runt tio. Jag började skaka. Herregud så jag skakade. Trodde nästan att jag höll på att få ett anfall av nåt slag och var på väg att ringa Mor och Far. Men så började det rumla runt i magen, och snart satt jag bänkad på toaletten - och där blev jag kvar i princip hela natten.
Jag blev förvånad över hur mycket bra det är på TV på natten.
Jag tänkte att det är lika bra att försöka få ut allt man har i magen, så med fingrarna i halsen hjälpte jag till lite på traven, och tillslut kände jag mig fullständigt tömd. Och torr. Att dricka vatten var inte tal om.
Men det verkade fungera, för framåt gryningen, i samband med Nyhetsmorgon på TV4 så började det lugna ner sig - och resten av dagen har jag klarat mig bra. Lite febrig och så, men efter att ha sovit hela eftermiddagen så fick jag bra bukt på det också.
Nu känns det, nästintill, okej, mycket tack vare de två glasen Jägermeister jag svepte nyss, så förhoppningsvis är man fit for fight igen imorgon.
Det så det ska vara, om man nu ska bli magsjuk. Det ska gå fort. Ut med skiten bara och vänta.
Jag skulle vilja följa med
Filip & Fredrik börjar nynna på Håkan Hellströms Tro och tvivel. "Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedrags paviljongen". De undrar om den verkligen finns. De åker dit.
De upptäcker att Långedrags paviljong nu är ett café och konferenscenter för direktörer/sneknullare och drar vidare - till Bergsjön, som ska vara dagens motsvarighet till Håkans Långedrag. De träffar en sköning som tipsar om en skön polare som bor i superghettot Lindängen i Skåne. De åker dit och träffar Lill-bitchen, ser en pizzeria med Sveriges största särskrivning (pizz eria) och åker till Trollhättan för att hitta en originell pizzeria.
På Pizzeria Svan i Trollhättan träffar de Louise, som tidigare hette Lasse. De hakar på Louise hem till henne och hennes fru, som hon varit gift med i 20 år, i Göteborg för att gå igenom hennes, minst sagt, fascinerande liv. Slutligen begravder de Louise pungkulor som ett avsked till Lasse.
Härnäst ska Louise släppa av dem med båten på Marstrand, men det är nästa vecka det.
Only with Filip & Fredrik.
De upptäcker att Långedrags paviljong nu är ett café och konferenscenter för direktörer/sneknullare och drar vidare - till Bergsjön, som ska vara dagens motsvarighet till Håkans Långedrag. De träffar en sköning som tipsar om en skön polare som bor i superghettot Lindängen i Skåne. De åker dit och träffar Lill-bitchen, ser en pizzeria med Sveriges största särskrivning (pizz eria) och åker till Trollhättan för att hitta en originell pizzeria.
På Pizzeria Svan i Trollhättan träffar de Louise, som tidigare hette Lasse. De hakar på Louise hem till henne och hennes fru, som hon varit gift med i 20 år, i Göteborg för att gå igenom hennes, minst sagt, fascinerande liv. Slutligen begravder de Louise pungkulor som ett avsked till Lasse.
Härnäst ska Louise släppa av dem med båten på Marstrand, men det är nästa vecka det.
Only with Filip & Fredrik.
En bra dag, en bra kväll
Ja, det var match idag.
Sala borta - och herrejävlar så bra vi spelade första halvtimmen! Vi startade nästan ursinnigt starkt och rappt, och jag tänkte "Vad fan är det frågan om? Ska vi vinna division 3?". 1-0 kom också efter ett löljligt vackert anfall där bollen gick som en organiserad jojo inom laget på den offensiva planhalvan, där Kallas kunde avsluta på mål med ett snyggt avvägt skott.
Dessvärre hände nåt. Vi släppte in två riktiga dyngmål sista kvarten, och det efter att Sala knappt haft ett riktigt anfall på hela matchen, och plötsligt låg vi under med 2-1 i halvtid. Väldigt ologiskt och orättvist, fast ändå inte eftersom att det var vi som bjöd in dem i matchen.
Nåväl, vi tog oss aningen i kragen och påbörjade den andra halvleken bättre, även fast det tenderades att slarvas mer än i den första halvleken. Dock kändes det hyffsat stabilt, och när Mackan kunde knorra in 2-2 på en frispark (fan vad säker han är på liggande boll utanför straffområdet) så kändes det som att ordningen var något återställd.
Trots chanser att avgöra på slutet så blev det ändå 2-2, och det får ändå anses vara bra. Vi spelade väldigt bra större delar av matchen, och borde ha vunnit, moch i desa uppbyggnadstider är det viktigast.
Spelsugen? Ja. Jaaa. JAAAAAAAAA!!!!
Men skit i det nu - THORSTEN FLINCK GICK JU TILL FINAL!!! Så underbart roligt för karln! Jag unnar honom verkligen denna framgång, och Bananjäveln har ju sina kids till fans ändå och hela livet framför sig, medan Thorsten kommit en bra bit in på andra halvlek.
Jag trodde aldrig på det. Först stod han mot Lotta Engberg och Christer Sjögren, och där tänkte jag att folkligheten skulle vinna. Men icke! Jag röstade som en dåre och fick betalt för det.
Sedan ställdes han mot Bananen, och där tänkte jag att det var tok-kört. Barnens kraft är för stark. Men tack lov var det kanske läggdags för dem vi det laget, eller också hade veckopengen tagit slut, och jag röstade som en manisk dåre och fick jävlar i min själ betalt för det! Som jag skrek!
Jag menar...såg ni leendet på Thorsten när han sjöng för andra gången? Det var det leendet jag ville åt, det var det leendet jag ville skicka till finalen. Jag grät glädjetårar inombords. Han fick sin revansch! Han fick bli sedd och hörd och älskad!
Nu är det klart. Nu behöver han inte vinna mer. Han har uppnått sitt mål, tror jag. Låt Danny vinna. Eller Loreen. Vem bryr sig nu. Thorsten Flinck reste sig och vann.
Sala borta - och herrejävlar så bra vi spelade första halvtimmen! Vi startade nästan ursinnigt starkt och rappt, och jag tänkte "Vad fan är det frågan om? Ska vi vinna division 3?". 1-0 kom också efter ett löljligt vackert anfall där bollen gick som en organiserad jojo inom laget på den offensiva planhalvan, där Kallas kunde avsluta på mål med ett snyggt avvägt skott.
Dessvärre hände nåt. Vi släppte in två riktiga dyngmål sista kvarten, och det efter att Sala knappt haft ett riktigt anfall på hela matchen, och plötsligt låg vi under med 2-1 i halvtid. Väldigt ologiskt och orättvist, fast ändå inte eftersom att det var vi som bjöd in dem i matchen.
Nåväl, vi tog oss aningen i kragen och påbörjade den andra halvleken bättre, även fast det tenderades att slarvas mer än i den första halvleken. Dock kändes det hyffsat stabilt, och när Mackan kunde knorra in 2-2 på en frispark (fan vad säker han är på liggande boll utanför straffområdet) så kändes det som att ordningen var något återställd.
Trots chanser att avgöra på slutet så blev det ändå 2-2, och det får ändå anses vara bra. Vi spelade väldigt bra större delar av matchen, och borde ha vunnit, moch i desa uppbyggnadstider är det viktigast.
Spelsugen? Ja. Jaaa. JAAAAAAAAA!!!!
Men skit i det nu - THORSTEN FLINCK GICK JU TILL FINAL!!! Så underbart roligt för karln! Jag unnar honom verkligen denna framgång, och Bananjäveln har ju sina kids till fans ändå och hela livet framför sig, medan Thorsten kommit en bra bit in på andra halvlek.
Jag trodde aldrig på det. Först stod han mot Lotta Engberg och Christer Sjögren, och där tänkte jag att folkligheten skulle vinna. Men icke! Jag röstade som en dåre och fick betalt för det.
Sedan ställdes han mot Bananen, och där tänkte jag att det var tok-kört. Barnens kraft är för stark. Men tack lov var det kanske läggdags för dem vi det laget, eller också hade veckopengen tagit slut, och jag röstade som en manisk dåre och fick jävlar i min själ betalt för det! Som jag skrek!
Jag menar...såg ni leendet på Thorsten när han sjöng för andra gången? Det var det leendet jag ville åt, det var det leendet jag ville skicka till finalen. Jag grät glädjetårar inombords. Han fick sin revansch! Han fick bli sedd och hörd och älskad!
Nu är det klart. Nu behöver han inte vinna mer. Han har uppnått sitt mål, tror jag. Låt Danny vinna. Eller Loreen. Vem bryr sig nu. Thorsten Flinck reste sig och vann.
Nu är det mars
Den värsta tiden är nu. Med knät, alltså.
Okej, de första veckorna efter operationen var sanna mina ord ingen höjdare. Det gjorde ju inte ont så, men det var stelt och svullet och bökigt. Dock fanns det en känsla av definitivitet - det var liksom tok-kört och fanns inte en tillstymmelse till att kunna spela fotboll på väldigt länge. Det var skönt, på sitt sätt.
Nu är jag bättre, men långt ifrån bra. I och med att jag är med och tränar och kör nu så är jag så nära men ändå så långt borta.
Jag har börjat tejpa knät, utöver knäskyddet, och då har det känts stabilare. Så pass att jag kan vara med och köra. Däremot är jag inte så pass stark i knät än att jag vågar lita på det i de riktigt ordentliga närkamperna. Samtidigt känner jag mig kantigare än ett kassaskåp, långsammare än en 90-åring och dålig konditionsmässigt sett. Det gör att jag känner mig väldigt utanför laget, på ett sätt. Jag är inte med på riktigt, liksom.
Men, herregud, jag inser ju att det bara handlar om en sak för mig. Tålamod. Jag måste ha tålamod och vänta på min tid, igen. Den är inte nu. Kanske tar det två månader till, kanske tar det tre? Det är grymt, men jag måste ge det den tiden. Helvete vad roligt det kommer att bli därefter.
Men det blir väl så när man är med och kör igen - man vill att det liksom "ska vara bra igen". Allt känns ju som vanligt, förutom att man är 70% sämre än innan skadan. Man vill ju vara med på riktigt igen.
Näväl - tålamod, tålamod, tålamod. Belöningen väntar för den som krigar tålmodigt och förtjänstfullt.
