Jag ska nog lyckas

Glad Thor Modeen på er alla! Det är ju dessa dagar, vilket betyder att augusti är inne på sitt sista andetag. Men sommaren är inte slut!

      Nåväl, det kanske regnar just nu, och prognosen för kommande dagar är inte solklar - men det är fortfarande sommar. Ett tag till.

      Det som är bra med att det blivit några gader kallare är att man får använda sina lite längre, lite tjockare och lite snyggare kläder. Det är ju rent hopplöst att klä sig snyggt under en varm sommar. Shorts och t-shirt i all ära, men utbudet är inst sagt begränsat. Nu jävlar blir det mer och mer jackor, parkas och kavajer!

 

Först ut på dagen är hemmamatch mot Villastaden. När vi mötte dem i våras var de ett bottengäng som spelade en ganska bedrövlig fotboll. De var dock starka på fasta situationer, och det var just det vi tappade segern på i slutminuten, och matchen slutade 3-3. Nu har Villastaden däremot inlett höstsäsongen jävligt starkt och klättrat upp till en femteplats - så det kommer säkerligen bli en tuff match. Förhoppningsvis kan vi rulla ut dem, men som vädret ser ut nu så kanske det blir svårspelat. Det återstår att se.

      Efter matchen, på kvällen, väntar öl-tältet på torget - traditionsenligt. Vet inte varför egentligen, men jag längtar alltid enormt mycket till detta öl-tält. Sätter alltid så höga förhoppningar till denna kvällen av någon konstig anledning. Jag tror det kan ha att göra med hur det var förr om åren vid denna kväll. Som jag saknar det.

Vaknar upp av att solen skriker in i mitt sovrum, trots att gardinerna är fördragna. Går ut i köket för att koka kaffe och under mina fötter värmer det precis som om jag hade golvvärme, efter att solen legat på under morgonen. Öppnar balkongen som ännu ligger lite i skugga, men väl sittandes i utesoffan så tiitar solen fram och det steker alldeles lagom gött.

         Sommaren lever och frodas än minsann, och det är väl för underbart. Som det ska vara i augusti. Låt det brinna länge till.

 

Gårdagen var ju också bra fin och varm, fast den kunde man ju inte njuta av på samma sätt. Blev en dag i en buss, kan man säga, då vi spelade borta match mot Arvika. 48 mil tur och retur. Men det var okej, eftersom vi vann det überviktiga matchen med 5-3! Tredje raka segern, och nu har vi äntligen klättrat upp på kvalplatsen. Men det är jämnt som attan där nere, så vi är inte på långa vägar på säker mark än.

         Fem matcher kvar, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen som gäller. Känns som att det blir ett race ända in i målgången, och eftersom Köping nu på allvar är indragna i bottenstriden så kan vårat möte i den näst sista omgången gälla fruktansvärt mycket. Det är ju roligt, på ett sätt - men samtidigt avskyvärt nervöst. Jag hoppas att det inte är "vinna eller försvinna" som gäller i den matchen.

 

Men idag är det annat.

        Först lite umgänge med Storebror Thomas med familj, och ikväll blir det att skriva på skrivuppgift nummer två på skrivarkursen.

        Så är det.

Jag har börjat på en skrivarkurs. Det är på distans via folkhögskolan i Österlen, och den håller på året ut. Hoppas att den ska utveckla mig och kicka igång skrivarlusten igen.

       Förra veckan drog det igång med första skrivuppgiften, som var "Miljöbeskrivning", och när den väl var inlämnad så fick de andra i min grupp läsa och sedan komma med respons.

       Jag hade planerat lite dåligt, och saker kom emellan, så därför satte jag mig och började skriva klockan 12 i måndags - och deadline för att lämna in texten var klockan 15 samma eftermiddag. Men det gick skapligt, det mesta kom direkt när jag väl satte mig ner och började skriva, och jag hann färdigt med en kvarts marginal. Efteråt var jag hyffsad nöjd med texten, fast när jag läste om den igen några dagar senare så kände jag mig inte lika nöjd. Nåväl.

       Responsen var ändå övervägande positiv, och de andra verkade gilla mitt sätt att skriva på. Fast det vet man ju aldrig, ibland kan det vara svårt att vara brutalt ärlig - speciellt också eftersom det var första responsen för oss alla. Men det är klart att man fick lite kritik också, vilket jag vanligtvis har väldigt svårt för när det kommer till min skrivning. En del hackade på att jag hade för mycket styckeindelning - och det kan jag köpa, det kan jag ta till mig. Men när det började ifrågasättas varför jag på två ställen upprepade samma mening inom samma stycke - då började jag grymta. Det var ju helt medvetet ifrån min sida, den upprepningen, för det var just det som skulle lyfta stycket.

        Ja ja, det är ju meningen att man ska få höra lite kritik för att utvecklas, så det är väl bara att tugga i sig. Själv hade jag varit lite len i tonen min respons på de andras texter, exempelvis hade jag satt ut smileygubbar efter viss kritik, för att inte gå ut för hårt i början. Dock hann jag läsa responsen på min text innan jag skickade in min respons på de andras texter - så dom där smileygubbarna försvann fort så inåt helvete efter att jag läst deras respons.

        Men jag blir inte tjurig eller arg. Inte någon längre stund i alla fall. Bara mer taggad. Nästa uppgift är "Personporträtt" - och då jävlar ska det inte finnas något nämnvärt att klaga på!

Bra helg! Bra helg, indeed.

      Om vi säger att den började i fredagskväll så började helgen med en ljuvlig bortaseger mot serieledarna Kumla med 3-2. En underbar känsla efteråt, inte bara för att det på förhand var svårspelade poäng, utan också för att det var otroligt viktiga poäng för oss.

       Vi började bra och tog ledningen, tappade ganska rejält och Kumla kvitterade innan den första halvleken, men till andra spelade vi upp oss och kunde återigen ta ledningen. Dock fick Kumla ett enkelt kvitteringsmål ganska omgående, och känslan var att denna matchen inte skulle sluta oavgjord. Det gjorde den inte heller, och lyckligtvis var det vi som fick sista ordet genom Putte.

 

And so he left...

     Igår boade Lillbubben in sig i Uppsala med sin Ida - och det är med stor tomhet jag inser att han flyttat ifrån Kungsör.

     Gud vet att jag kommer att sakna honom.

     De här små minerna, gesterna, kommentarerna. De små vardagsbetraktelserna. De små samtalen kring allt och ingenting. Skratten.

     Jag kommer till och med sakna de här omotiverade ursinnesvrålen han kastar på mig när jag missat ett uppspel i Fifa.

     Visst fan i helvete finns det telefoner, men det är ju bara ett jävla skit. Jag trivs bäst live, face to face, för allt annat känns så långt härifrån och inte på riktigt.

     Men jag förstår honom. Kärleken pluggar i Uppsala, och det vore en dryg bit att åka varje dag. Sedan är det väl mer action där, I guess - även fast Uppsala inte har någon Sunset of Drottninggatan.

     Så är det. Tiden är ett jävla as som inte väntar på någon - och nu har den sprungit ifrån oss. For now.

     Minnen är fina, men jag tycker inte om begreppet egentligen - för det betyder att nåt ligger långt bort, bakom oss.

     Men mina minnen är samtidigt det finaste jag har.

 

 

Match ikväll mot IFK Kumla. Serieledarna.

      Men det känns som att vi är på gång. Vi spelade bra mot tabelltvåan Ölme och fick poäng, vek ner oss mot Eskilstuna Södra, men spelade bra och vann igen mot Örebro Syrianska senast.

      Sedan är Gustavo tillbaka igen hos oss och gör sin första match ikväll. Det borde med all sannolikhet göra oss starkare och ge oss ytterligare en dimension i spelet, inte minst på fasta situationer.

      Jag tror på 1 X 2.

      Själv är man axelskadad. En incident i somras vid Storebror Michaels pool, där jag halkade och tog emot och fick hela kroppstyngden över vänster axel, har gjort att jag inte kunnat lyfta armen varken rakt utåt i sidan eller framåt. Har kört på ändå, rejält lindat så att armen inte kunnat lyftas utåt, men det har ju gått sådär. Gjorde det mest för att vi saknat så mycket spelare på sistone, men också för att jag har svårt att slita mig ifrån fotbollen.

      Men har varit hos sjukgymnast tre gånger, där det kunnat konstaterats med ultraljud att ingen muskel är av, och har även varit hos familjeläkaren som skrev ut tabletter mot inflammation - och efter att ha käkat dem i fyra dagar, samt kört rehab med gummiband, så börjar det kännas bättre. Förhoppningsvis kan jag köra ordentligt nästa vecka.

      Får se om jag får vara med ikväll eller om vi har full trupp. Till Kumla ska jag i alla fall.

      Nej, det har väl inte varit någon bra säsong för egen del. På försäsongen var det knät som låste sig titt som tätt, vilket gjorde att man tvekade. Men sedan i mars så har det faktiskt inte låst sig en enda gång, vilket känns fantastiskt skönt. Däremot har jag ändå haft svårt ute på fotbollsplanen. Det stämmer inte. Jag är för långsam och det går inte min väg. Vill så gärna visa mig själv och alla andra att jag kan, men det har inte fungerat, vilket varit något djävulskt frustrerande.

      Därför kommer den här axelskadan ytterst olämpligt.

      Men jag är fast bestämd att komma tillbaka till den jag var för...herregud, 4-5-6 år sedan! Ja, tiden går fort. De här tre senaste säsongerna, där jag varit opererad och sedan försökt komma tillbaka, är ju verkligen ingenting att lägga i happy memories-boken.

      Nåväl, det ska bli en bra höst. Eller, en bättre höst än det tidigare varit.

Sommaren är inte över. Allsångarna, sommarkryssen och Ernst må vara slut, och folk har kanske återgått till sina arbeten - men sommaren är inte över än.

      Dock börjar man återgå så smått till rutinerna. Den där härliga spontana semesterkänslan har liksom gått och lagt sig, och man börjar ställa sig i den gråa trista kön mot vardagen igen.

      Men sommaren är inte över.

      Värmen är något svalare, regnet gör sig mer påmind, och kvällarna blir mörkare snabbare. Men det är sommar, och kommer så att vara tills jag säger det motsatta. MInst augusti ut kör vi, förhoppningsvis ett par veckor in i september också om jag kittlar på optimistmuskeln en stund.

      Däremot kan det konstateras att det varit en underbar sommar - hittills - med mycket sol, bad, grillning, fester, skratt, utflykter och allt sånt som hör sommaren till. Och än återstår saker, hoppas jag. Som kräftskiva, Thor Modeen-dagarna, Kungsörsfesten, and maybe more.

       I lördagskväll var det Gyllene tider på Sundbyholm. Sista spelningen på sommaren turné, och det var lika bra som jag hoppats på. Varken mer eller mindre. En väldigt trevlig plats också, Sundbyholm, som jag inte varit på tidigare i konsertsammanhang. Kvällen slutade väl däremot i ett stort ingenting, och en hopplös jakt på skjuts hem, men fram till dess var det alla tiders.