Jag ska nog lyckas

Det var ju länge sen jag yttrade mig om mitt hår - inte sant? Förstår att ni undrar. Anledningen är ju den att det inte hänt så mycket, sett över längre tid.

 

Jag körde ju länge på den här välkammade frippan, med längre lugg och kortare sidor. Otroligt länge, för att vara jag.

 

 

Jag trivdes i den, kände mig lite vuxen och så, men efter ha haft den stilen i ett år så tröttnade jag och gick tillbaka till Liam Gallagher-style. Först lite längre, sedan vässade jag ner den.

 

 

Oj så härlig maj har varit. Det är bara att buga och bocka och tacka och ta emot. Jag känner mig smått frälst över vädret vi haft - just nu, just i år, just i maj - och jag har aldrig upplevt det tidigare. Det är någonting med luften tror jag, den har varit så där klibbig som den brukar vara vid Medelhavet. Kanske är det minnen från semestrar på 90-talet som sköljer över mig? Gött har jag i alla fall mått.

         Plugget är inne i slutskedet nu. Blir inga mer träffar på skolan för den här terminen, och endast sista hemtentan återstår. Nästa söndag ska den vara inne, så jag har lite välbehövlig tid med den. Sedan återstår det sista med min VFU - min praktik - i form av att jag ska ha dels utvärderingssamtal för den här terminen med min handledare, och dels trepartssamtal med min handledare och min mentor från högskolan. Mentorns omdöme, handledarens omdöme och mitt egna omdöme kommer sedan utgöra mitt betyg för VFU:n den här terminen. Om ni bryr er? Det kanske ni inte gör?

         Nåväl, fredag 13 juni (helvete, det insåg jag först nu) så kommer detta samtal äga rum - därefter är plugget slut för den här terminen. Västerskolan, där jag jobbar, har skolavslutning 12 juni - så på fredagskvällen kommer jag dra en stor djup suck av lättnad. Eller förtvivlan, ifall samtalet skulle gå åt helvete.

         Ja...och just nu är det lediga dagar ifrån jobbet. GÖTT! Imorgon är det ingenting. Kanske Västanhed - men inga måsten. Ingen fotboll och inget plugg.

         Fotboll är det däremot på lördag, då Örebro Syrianska gästar Runevallen. En första trepoängare skulle sitta som den perfekta fisen. Vi behöver den verkligen, vi vill verkligen ha den och jag tror vi kan fixa den.

 

En bäcksvart eftermiddag, denna underbart soliga lördag. Hemmamöte med MD FF Köping, derby, mycket folk - upplagt för fest. Men istället för fest; haveri.

         Känslan inför matchen var god. Vi hade spelat jämnt med topplag som Villastaden och Juventus, dock utan att ha vunnit, och känslan var att Köping inte kunde vara mycket bättre. Vi saknar kanske den spetskvalitén som Köping besitter - men som lag skulle vi kunna kriga oss till en seger. Så blev det icke.

         Vi tycktes vara rädda, nästan skräckslagna. Som att matchen önskades ta slut innan den ens blåsts igång. Vi ville inte, vågade inte, kunde inte. Köping var större, starkare och modigare - och vann därför rättvist med 4-0. Det var jobbigt på alla sätt och vis, dels för att det var just Köping, men allra mest för sättet vi agerade på - oavsett vad motståndet hette.

          Vi hade kanske inte vunnit även om vi hade bjudit upp till dans, kanske, kanske kunde vi ha fått oavgjort igen - men hur som helst hade det varit värdigare. Eller? Är det kanske bättre att braka samman helt och hållet och bli utspelade när man har en dålig idag, istället för att göra sitt allra yttersta och ändå inte räcka till? Jag har inte kommit fram till mitt svar ännu. Nu blev vi utspelade för att vi hade en otroligt dålig dag samtidigt som Köping gjorde allting väldigt bra. Hur kommer det att gå i höst borta i Köping om vi får till en riktig toppinsats? Kan vi knäcka dem då? Jag hoppas verkligen det.

 

Desto bättre blev övernattningen i Västanhed från lördag till söndag. En otroligt varm söndag, som brände sönder mina axlar, med en del jobb på gården och ett premiärdopp i Hedströmmen. Varmt i vattnet var det inte, men inte alldeles åt helskota kallt heller. 12-13 grader, kanske. Det var okej.

 

Tänk så lite man vet. Tänk så lite man förstår. Tänk så mycket man glömmer bort.

        Det är ju så givet att tänka att man efter att ha blivit tokhyllad världen över och kammat hem en Oscar för bästa dokumentär skulle sväva på moln. Att man skulle känna sig oövervinnlig. Att lyckan bor i alla de hundratals dörrar som plötsligt öppnats just för dig, tack vare din talang, tack vare din prestation. Att någon skulle kunna må dåligt efter det...det finns ju inte.

        Men det fungerar ju inte så. Demonerna bryr sig inte om din framgång. Man kan må dåligt precis när fan som helst.

        Att sönderkramade Malik Bendjelloul skulle mått dåligt rimmar kanske illa för de flesta - det gjorde det för mig med. Men det är kanske inte så konstigt ändå, när man tänker efter. Det händer alla, nån gång, ibland, alltid.

        Varför vet jag inte - men att det utvecklade sig som det gjorde känns bara så fruktansvärt fruktansvärt och åter fruktansvärt tragiskt.

Kent. Detta Kent. En gång i tiden hatade jag dem, typ. Inte de två första skivorna, indie-pop-skivorna, utan det var väl mer efteråt. Från Isola och framåt. Det blev så jävla tung-gung-deppigt och Jocke Berg drog ut på varenda stavelse han kunde komma åt, i ett enda långt mummel.

       Men sen hände någonting. För några år sedan. Det började med att jag började tycka att Kent var lite coola. De var stora - och spelade på det, i ett skönt kaxigt skådespel. Allt som gjordes skulle göras så fläskigt och drygt som möjligt. Typ som att ha en live-release på en klubb i New York för skivan Röd. Eller att kalla till en pretentiös presskonferens inför släppet av Jag är inte rädd för mörkret. Eller som att bara släppa en ny skiva helt plötsligt, utan minsta förvarning, inom ett år sedan senaste skivan, som man gjorde med En plats i solen. Jag gillar det där, det där dryga.

        Dessvärre har musiken, alltså skivorna, aldrig drabbat. Bara enstaka låtar. Som Klåparen, som 999, som Svarta linjer, som Socker. Eller som med nya skivan, Tigerdrottningen, där jag endast känner någonting speciellt för singeln La Belle Epoque. Jag vill så gärna omfamna dem musikaliskt - jag vill verkligen det - men det går inte. Det går inte hela vägen.

         De har min respekt som band, som hit-makare och som live-akt. Men inte musikaliskt, i sin helhet.

 

Ett annat band som har min respekt är Mando diao. Det kör verkligen sitt eget race. Det hade varit så enkelt för dem att fortsätta på sin framgångsrika karriär som garage-rockare, eller att följa upp framgångssagan Fröding-tolkningar med ett album på svenska med egna låtar, i samma anda. Istället snubblar de över en gammal jävla rysk synth och går totalt bananas in i 80-talsväggen - fullt ut! Jag älskar verkligen det. Jag kan riktigt ta på deras inspiration och lust. I vissa fall älskar jag verkligen tvära kast.

          Att nya skivan sedan är helt fantastiskt dålig - fullkomligt olyssningsbar - är en helt annan sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Herregud, så är det redan maj! Var ju - PÅ RIKTIGT - inte länge sedan vi stod på min balkong och skålade in det nya året. Det som nu, snart, är halvvägs borta. Måste öka takten, måste hinna med tiden.

         Valborg hör ju till de där högtidsdagarna som på förhand verkar så förbannat roliga och som alltid erbjuder tidernas skratt - men som sedan visar sig vara...just another day in life. Men det var trevligt i år. Jag och Kocken åkte upp till Lillebror i Uppsala, där vi förvisso inte hann med det stora parkhänget. Men det gjorde inte så mycket för min del - den lilla del av fylleslaget som man mötte den korta tid vi var där räckte. Istället blev det musik, sång och glädje i lägenheten, vilket jag tyckte var mycket trevligare - och för att stilla Kockens hunger på krogliv och dansgolv så gav vi oss ut en stund i natten. Big mistake, då vi tvingades ta oss igenom en jävla snöslaskstorm för att komma fram. Jag grät inombords med varje steg vi tog, men vi kom fram, vi stillade Kockens begär, och sedan var det inte mer med det.

          Dagen efter, 1 maj, så gjorde vi stan en sväng och såg på alla demonstranter som gjorde sina röster hörda. Såg Alf Svensson från Kristdemokraterna, vilket var en celebrity check bättre än ingen alls.