Jag ska nog lyckas

Egentligen vill jag inte. Vill inte förstöra "första intrycket", eller nåt sånt. Löjligt, jag vet, MEN SOM ATT JAG BRYR MIG! ORKA!!!
      Nåväl, jag antar att det kanske möjligtvis eventuellt finns nåt form av intresse eller nyfikenhet på min lägenhet. Så här är liten visning.

The living room:



Köket:



Where the action is:



Balkong/sopptipp och utsikt (synd bara att det där skithuset framför ska skymma)




Ja...det är lite att dona med, men jag gillar det. Det är mitt.
     Jag har ett sovrum också, men där ser det ut som fan så det vill jag inte visa. Än.
     Nåväl, jag återkommer när det är okej att komma förbi på en kopp valfri dryck.

Synd att det är söndag. Jag vill dansa.

Vaknar, inte för tidigt och inte för sent, alldeles lagom. Gör frukost, kaffe och rostade mackor. Nyhetsmorgon Söndag med Tilde de Paula. Tycker om henne. Solen värmer genom fönstret. Jäser i soffan en stund. Dunkar igång diskmaskinen för första gången. Börjar greja, men nej! Först en dusch. En lång, men inte för lång, varm dusch. Gör mig redo för vad som helst. Börjar greja igen. Flyttar saker dit dom ska, efter att sakerna varit överallt bara för att få in dom någonstans. Börjar ordna upp sig. Kläderna har kommit till sin rätt. Börjar mickla med hallspegeln. Skruvarna jävlas, trots att jag skruvar som en dåre, och jag börjar svettas. Svär för att "saker och ting ska hålla på och krångla hela förbannade tiden". Skiter i det. Börjar dammsuga istället. Blir fint. Gör en carbonara. Blir stökigt igen. Fan! Carbonara ser ut som en katastrof men smakar himmelskt, som vanligt. Blir glad igen. Läser King och dricker mjölk till maten. Tänkte fortsätta greja, men Mor ringer och frågar om jag ska med in till Jysk i Eskilstuna. Det vill jag, för jag beheöver en rullgardin. Gör av med en femhundring. Åker en sväng till Tuna Park, för att Mor ska byta batteri på en klocka. Hittar tyvärr ett par brutalt snygga skor och lite annat. Gör av med 800 kr. Kommer hem, Far har sabbat datorn. Nej det har han inte, jag fixar det. Blev inte så mycket gjort idag som jag hade tänkt mig. Tänkte städa toalatten och skura golven och lite annat. Men det gör inget, kan göra det en annan dag.
      Två veckor. Nu känns det som att jag boat in mig.

HERREGUD IGEN!!! Inte att Danny gick till final - han har ju för fan redan vunnit hela skiten - utan att Perrelli inte ens gick till Andra chansen!!! Vilket superfiasko!
     Fast å andra sidan - enligt henne själv hoppades hon mer på att åka ur än att gå till Andra chansen, då det skulle bli för dyrt och för svårt att genomföra i en mindre arena. Så hon fick lite som hon ville, kanske?
     Jaja, det var det. Sista och bästa deltävlingen är till ända, och det blev ju spännande tillslut ändå. Gott så.

HERRRRREGUD!!! Vilken jävla knall! Visst är det en bra låt, men jag kunde aldrig tro att Lisa Miskovsky skulle nå in till den breda folksjälen. Jag är i chock. Och hur mår Perrelli nu?

Mitt tips:

Lotta Engberg & Christer Sjögren och Dynazty till Andra chansen.

Charlotte Perrelli och Danny till final.

"Upp till bevis" tänkte jag inför veckans stora schlagersnackis Danny - och det är bara att ta av hatten. Han levererade verkligen, låtmässigt, även om låten förtar vilt med Swedish house mafias Save the world. Showmässigt var det väl...sådär, va? Snyggt och så, men jag hade förväntat mig en så stor jävla fläskig lasershow som aldrig tidigare skådats.
     Nåväl, det var vinnaren det. Danny tar hem hela tjottabalengen. Solklart.

Snygg låt av fina Lisa Miskovsky, men har inget i den här tävlingen att göra.

Det här är baksidan av Håkan Hellströms framgång. Såna som vill vara som han. Men det är ändå en okej låt.

Hade Hanna Lindblad tävlat i nån av de andra deltävlingarna hade hon nog haft chans att gå vidare. Nu är hon nog chanslös.

Gammal go schlager med Lotta Engberg och Christer Sjögren, men ändå tillräckligt fräsch för 2012. Jag gillar det. Jag är så folklig jag.
     Men herregud vilken refrängstöld av The Beatles! Snudd på okej.

Hårdrock i Melodifestivalen är ju aldrig hårdrock. Inte på riktigt.
     Jag hoppas verkligen inte att denna skit går vidare, men jag tror, tyvärr,  definitivt att det minst blir Andra chansen. Hårdrocksfansen är trogna i dessa sammanhang.

Garage-sorba? Nej fy fan det här var deppigt.

Charlotte Perrelli först ut - och vilken pangstart! Jag hade väntat mig en medioker låt, med tanke på förhandsskriverierna, men det var det inte alls. Den var inte omedelbar, det tog en refräng, men sedan satt The Girl snyggt.
     Och vilket jävla fläskigt nummer! Nu har Danny lite att bevisa.

Boring! Tråkig passning till Ranelid och onödigt försök till att slussa in Helena Bergström i programmet igen.
     Men skit i det nu. Nu börjar det.

Lugn lördag. Så jävla skönt.
    Det som gällde var träningsmatchen mot IFK Eskilstuna på ett soligt Tunavallen - och det blev en ganska trevlig historia.
    Matchen slutade 1-1, och det var ju bra resultatmässigt sett. Dock handlar det ju inte mycket om resultat när det gäller träningsmatcher så här i början. Det viktigaste är ju hur vi uppträder och spelar.
    Inledningsvis såg det trögt och ängsligt ut, men vi kom igång mot slutet av första halvlek med bättre fart och glöd, och Bratten kunde reducera till 1-1 innan halvtid.
    Sedan fanns det även perioder i andra halvlek som vi kan ta med oss, så jag tycker att det var en helt okej genomförd match så här i slutet av februari. Defensiven ser mycket stabil ut, men offensiven måste vi jobba lite mer på.

Ja, det var lördagen det. Nu är det lugnt. Bara Melodifestivalen som återstår, antar jag.
    Tror jag ska live-blogga mig igenom den.

Ja det blev en liten sessa.
     Men jag blev förvånad. Jag trodde att Victoria skulle föda nån gång i mitten eller slutet av mars. Nu var det liksom bara pang tjoff boom - Victoria har fött. Men det var väl roligt.
     Jag har svårt att känna någonting speciellt - men jag dras med i det här storslagna, den här angelägenheten som drabbar hela vårt land. Alla kan känna sig träffade, från norr till söder, för vi har fått en ny tronarvinge. En prinsessa.
     Det har man ju aldrig varit med om förut, så nu kan man bocka av det.
     Jag hoppas på en liten Sibylla, men det pratas om Kristina. Kanske Birgitta? Lär nog inte bli någon Sara eller Jessica eller Linda.

Har jag ätit en semla idag? Ja det har jag.
    Inte för att jag ville, inte för att jag behövde, men för att jag blev bjuden. Nu behöver jag inte äta en semla på ett år. Igen. Tycker inte att det är nåt märkvärdigt alls med semla.

Men herre min körs vilket underbart väder vi haft idag! Halt så till den milda grad att det fan i helvete var livsfarligt, förvisso, men ändå en underbart värmande vårsol. Typ som att man fick tillbaka tron på livet igen efter alldels för många Sibirienmorgnar. Ljuset ger hopp! Di Leva kanske är nåt på spåren ändå?

Och så läste jag om Kungsörs grandiosa planer för centrum i dagens Bärsingen. Jag säger då det, det ser ju för grannt ut. På riktigt, alltså! Om det blir verklighet.
     Blir det hälften så bra av det man drömmer om så är jag nöjd. Det såg väldigt fint ut, faktiskt.
     Det jag är lite rädd för är att det handlar om en, kanske, 10-årsperiond innan detta faktiskt har blivit verklighet? Det känns som det. Tyvärr. Med facit i hand och allt det där. Fina ord och lite verkstad har man ju blivit van med vid det här laget.
     Men jag vill inte vara så cynisk, utan hoppas på ett vacker centrum i Kungsör inom sinom tid.

Och nu har jag äntligen kommit iväg och inhandlat en TV. Det blev en LG, efter Lillebrors rekommendationer, och jag tror på den, lika mycket som jag trodde på den förra TV:n jag köpte efter Lillebrors rekommendatioer, men som visade sig vara en dåre till TV, och som jag tvingades lämna tillbaka. Men nu verkar det bättre. Härligt!

Och visst är det väl ljuvligt att Big brother har börjat igen. Äntligen! Jag har väntat ett helt år, och nu är våren räddad. Jag menar...nä, ni måste titta själva. Det är ju bara för underbar tv-underhållning.
      Jag tycker verkligen synd om vissa av deltagarna, på riktigt. Eller ja, det är väl egentligen bara en det handlar om. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det är fruktansvärt underhållande. Slå mig, skäll på mig, men jag tycker verkligen det.

Vargar, vargar, vargar. Det går inte en dag utan att man läser om vargar i Bärsingen. Det är vargobservationer hit och insändare dit - och det är inte mig emot.
     Lika mycket som jag avskyr det vilda - lika mycket fascineras jag av det. Jag avskyr det för att jag är rädd för det opålitliga, den vilda instinkten. Jag tänker främst på björnar, men egentligen handlar det om allt det vilda. Samtidigt fascineras jag av det, den här frihetskänslan, att bara ströva fritt och inte styras av ansvar och krav och måsten.
     Så jag tycker om det vilda på det sättet, men på jävligt behörigt avstånd.
     Det skulle vara oerört kittlande att se en varg i dessa trakter, nästan overkligt och exoktiskt - och med tanke på att det duggar tätt med vargrapporteringar ifrån Kolsva, Munktorp och nu till och med centrala Köping så är den dagen kanske inte så långt borta?
     Lillebror påstår att han skymtat nåt kring Vårdcentralen i Kungsör, men jag vet inte. Det kan lika gärna ha varit en träbänk i mörkret.
     Nåväl, jag håller ögonen öppna, men hoppas inte att det blir en vanligt förekommande grej.

Jovars, det blev en helt okej lördag. Hockeybockey, festligheter i klubbstugan och sedan utgång på Brasserie.
     Hockeybockeyn vanns av det röda laget, vilket var ganska givet eftersom att det var jag som coachade dem, men det blev några spännande minuter på slutet innan vi kunde vinna med 13-12.
     Därefter var jag ett kort ifrån att kamma hem 2000 kr på Polsk riksdag. Jag köpte åt mig sex kort, som försvann en efter en med jämna mellanrum, men när det återstod fyra kort av leken så var jag en av dem som hade chansen att vinna. Tillslut stod det mellan mig och Kallas, där Kallas dessvärre var den som hade det sista kortet. Hade suttit fint med 2000 kr bara sådär.
      Utgången var sedan ingenting särskilt att skriva hem om. Blev mest bordhäng och surr. Fast det var rätt skönt, allra helst idag när man vaknade hyfsat fräsch.
      Var lite rädd att det skulle bli som så att jag inte skulle hitta hem, men det blev inga problem.
      Annars har jag bott i lägenheten i en vecka nu, och det är väl först nu som det börjar kännas som sitt hem. And I like it.
      Fast så mycket tid där har det ju inte blivit. Först jobbar man ju hela dagen och sedan är det träning på kvällen, plus att jag fortfarande inte har nån TV eller internet, så man har ju hängt mycket hemma på Ladugårdsvägen om kvällarna av den anledningen. Kan hända att det slunkit ner någon bit mat också...
      Teven, ja. Hade tänkt inhandla den idag, men så blidde det inte. Orkade inte. Får ta det på tisdag istället, då jag slutar tidigt och inte har någon träning på kvällen.

Annars var det ju förlösande härligt att Björn Ranelid gick vidare till final i gårdagens deltävling i Melodifestivalen. Låten var ju mer eller mindre piss, men han är en pigg injektion i en annan slentrianmässig tävling, och det behövs färgklickar som Ranelid för att det ska bli intressant.
       Jag älskade också hur galet glad han blev när det blev klart att han vunnit. Som en boxare berusad av triumf slog han sig på bröstet och skrek mot publiken. Han var bortom kontroll och gick bara runt som i spinn, det sprang ju inslagsproducenter kors och tvärs runt honom för att få honom att komma upp på scenen. Underbart.
       Underbart var också Molly Sandéns bidrag. Underbart vackert. Jag fick samma rysningar av Molly som jag fick av Sanna Nielsen när hon sjöng Empty room. Kul att hon också fick gå till final!

Uuujaa!!! Har fyndat satan på återvinningen idag. Hittade en direktörsstol i trä som kommer passa like a glove till min skrivarlya i sovrummet, och sedan lite annat grejsimojs som kommer väl till pass.
      Annars börjar uppladdningen nu. Först KBK's årliga hockeybockey-match i ishallen, sedan Polsk riksdag och festligheter i klubbhuset, och slutligen utgång i Eskilstuna.
      Jag tror på en mysig lördag.

Ikväll smäller det! Första träningsmatchen för säsongen.
     Det sker på Tunavallen, det sker klockan halv åtta och det sker mot Torshälla. Aziz nya gäng. Division 5, men de var nära att ta sig upp i fyran förra säsongen.
     Ska bli roligt och intressant. Intressant för att det är första matchen, för att vi knappt spelat på stora ytor hitintills, för att vi har många borta/skadade och därför ställer upp med ett ungt lag. Men det ska bli roligt att se. Hoppas vi kan bjuda upp till någorlunda dans.
     Själv får man följa den från läktaren. Ja, verkligen tokfölja, för jag är inte i närheten av att kunna delta i match. Knappt ens träning, känns det som ibland. Jag har kommit i en liten dipp, det känns som att det strular och jag får bara en stor osäkerhet kring allting. Vet inte hur det är och vet inte hur det ska bli.
     Jag hatar det där, osäkerheten, ovissheten. Jag måste ha kontroll, veta svaret på saker och ting. Om nåt inte känns bra vill jag veta vad som inte känns bra och varför. Jag har svårt för att bara köra. Jag gör det ändå, kör, men har svårt för det. Blir osäker.
     Springa går bra, om man bortser ifrån att min kondition fortfarande är under all kritik, och sparka en boll kan jag. Men det är i spelsekvenser, när jag liksom inte tänker på knät, som det ibland kan strula. Vet inte vad det är, det bara känns. Någonting händer ibland.
      Min förhoppning är att ännu mera rehab på gym och ännu mer nötning på planen ska göra det bättre, jag har trots allt bara smugit igång än så länge.
      Det är februari nu, och jag hade hoppats på att vara igång mer än vad jag är, men så är det nu och det får ta den tid det tar. Även om det är jobbigt och frustrerande. Men det viktigaste är att jag blir bra. Nån gång.

Jag trodde att jag skulle få flytta hem igen efter fyra dagar (eller nätter) av ensamhet i lägenheten. Men närå.
     Det var som så här att jag skulle ut. Hem, för att vara exakt. På med kläderna, släcker ner och dundrar igen dörren. Får en liten liten isande känsla i ryggen, en känsla av att nåt är galet - men skiter i det och fortsätter ner för trapporna. Öppnar portdörren, smäller igen den, och den där isande känslan rinner som ett vattenfall längs ryggen. Känner med handen i fickan. Ja just det ja - nycklarna till lägenheten.
     Där står jag, utan nycklar till porten och utan nycklar till lägenheten. Och det värsta - utan extranycklar. Dom låg nämligen kvar inne i lägenheten. Miiiistaaaaaaaaaaaake!!!
     Jag tänkte "låssmed" och "arg hyresvärd", och jag slog mig själv, bokstavligt talat, i ansiktet. Gjorde mig beredd för en natt hemma på Ladugårdsvägen på soffan och ett helvetes massa krångel - men det löste sig. Hyresvärdarna Johansson hade som tur var en extranyckel och kom snällt till undsättning.
     Löjligt pinsamt, men lite roligt i efterhand, och det var ju menat att hända. Nån gång. Trodde dock att det skulle ta lite längre tid än fyra dagar.
     Och den första raden var bara på skoj. Jag trivs bra, bättre och bättre, i min lägenhet och det är roligt att se saker och ting falla mer och mer på plats.
     Fredag imorgon. Hurra!

...och jag älskar verkligen den här låten.

Har inte nämnt någonting om Whitney Houston än, men det är självklart ett grymt tragiskt livsöde. Grymt tragiskt.
     Dock kom det inte som någon superöverraskning, med tanke på hennes livsstatus de senaste 10 åren. Kunde ha hänt tidigare, borde aldrig ha hänt.
     Det låter kanske jättehemskt att säga att det är slöseri på talang, men det är det ju faktiskt. Hennes talang gav henne oerhört stor framgång, men den förtjänade ett bättre öde.
     I will always love you var bland det vackraste jag visste när jag var liten.

Alright, första natten i lägenheten blev ju ett fiasko, det får jag ändå lov att säga. Inga konstigheter egentligen, men det gick ju fan i helvete inte att somna!
      Vet inte vad det handlade om, inga konstiga ljud eller så, jag hade min gamla vanliga säng och jag hade inte druckit kaffe eller så. Ändå gick det inte att få en ordentlig blund i ögonen.
      Men det var väl nåt undermedvetet antar jag. Man kanske spänner sig och tar in alla ny intryck, utan att man tänker på det. Blir nog bättre i natt. Behöver sömnen. Blev en lång dag idag, med först öppning och sedan måndagsmöte till klockan sex på kvällen, följt av fotbollsträning med styrkebana.
      Och imorgon är det öppning igen. Fast det är skönt, får man sluta tidigt. Hinner jag greja lite resten av dagen.
      Men det blir inga bilder. Inte än. Vill ha allting, eller det mesta, klart innan. Så att inte första intrycket förstörs. Kanske lite larvigt, men sån är jag.

Tillbaka efter lite blogg-torka, men det har varit så mycket annat. Mest flytten till lägenheten på Drottninggatan, det kan ha varit en av historiens längsta inflyttningar, men nu är den äntligen här - första natten i lägenheten!
      Det jag har saknat är någonting att sitta på, jag har varken haft en soffa eller köksstolar, men i fredags fixade jag soffan och idag efter fotbollsträningen åkte jag till IKEA och köpte stolar. Nu är det bara en TV  som saknas, egentligen.
      Och den där soffan var ett jävla as på alla sätt och vis. Först höll jag och Lillebror inte på att få på den på släpet, sedan blev det ett smått mission impossible att köra hem den - och slutligen var det ett helvetes bök att få upp skiten uppför trapporna. Blev en del svordomar, många stånkningar och jävligt mycket skratt. Nu står den där den står, och där får den stå i all evighet känner jag.
      Men det känns bra allting. Skönt att det mesta är forslat.

Melodifestivalen lite snabbt.
      Det var ju en väldigt dålig deltävling måste jag säga, och den enda jag fastnade för var Di Leva och hans Coldplay-doftande bidrag. Men den gick ju inte vidare, såklart, eftersom att det är barnen och småflickorna som styr utgången i den här tävligen numera.

Blev en sväng till Stockholm och Globen igår, förresten. Oddset hockey games och match mellan Tre kronor och Ryssland. Två dåliga perioder, men en bra sista period och en skön 4-1-seger.

En utgång i fredags också i Eskilstuna med Lillebror och Kaggen, men det var väl inte så mycket mer med den saken.

Och så hade ju Kontoret premiär ikväll. En svensk version av The Office, och det är klart att det blir hypat då på förhand, och det är klart att man blir besviken då i efterhand.
       Skratten var inte lika många som jag hoppats på, men det var också ett så kallat introduktionsavsnitt - och jag tror faktiskt på programmet på längre sikt.

Så var det - äntligen, får man ändå lov att säga - premiär för Filip & Fredriks reseprogram Får vi följa med?.
     Det har länge tisslat och tasslats om programmet, ända sedan det spelades in förra sommaren, och det var länge oklart när det skulle komma att sändas - men nu är vi igång, och det var värt väntan!
     Man kan säga att Får vi följa med? är som en blandning av Grattis världen och 100 höjdare - Sveriges skönaste människa. Det är både ett reseprogram och ett porträttprogram på samma gång. Runtom Sverige får vi träffa på udda sköningar med roliga, gripande och intressanta öden - och det är slumpen som styr allting. Mer eller mindre.
     Filip & Fredrik började på Centralstationen i Stockholm, lät några förbipasserande bestämma söder eller norrut, vilken vagn och vilket stolsnummer, och sedan blev det som så att de hängde med en skön skåning som skulle upp till Sundsvall och dansa. Jackpott direkt, då mannen i fråga var både konstig och rolig.
     Därefter, via några slumpartade möten, bland annat med bandet Baden banden's gamla sångare, hamnade man i Gävle, hos två unga tjejer som inte haft det så lätt i livet med som nu kommit på fötterna igen, och slutligen landade man hos en skoltrött lufs som helst av allt ville börja jobba och tjäna pengar men inte hade betygen för det.
     Det var första avsnittet det, och det satte ett avtryck som gör att jag inte kan vänta till nästa måndag - och jag kan redan nu våga påstå att detta är det bästa Filip & Fredrik gjort sedan man avslutade 100 höjdare-serien.

BURR!!! Nu börjar man känna igen vintern, efter en klen inledning, i alla fall om man ska jämför med de två senaste vintrarna. Det är ju smått fruktansvärt, men ändå skönt att det dröjde ända till februari, och inte november som förra vintern.
     Snart mars, snart vår.

Träningen idag blev rehab och inomhus för mig, då jag haft lite känningar och viss svullnad i knät efter onsdagens löpning i Sporthallen. Ingenting allvarligt, blev nog bara lite för mycket löpning på det stumma och hårda golvet. Lite ovana bara. Det kommer.

Och jag får ändå vara nöjd med Melodifestivalen igår. Det blev Andra chansen för Thorsten Flinck, och det kunde ha varit bättre men, herregud, det kunde också ha varit mycket sämre. Jag trodde på megafiasko eller supersuccé, men det blev nåt mittemellan. Väldigt bra. Skönt.
     I övrigt stod väl Loreen ut som en superstar med en fet låt. Oj vad den kommer att vevas på radion i år.
     Annars var det synd att The Moniker inte kunde bjuda på en starkare låt, även om jag gillade den. Men i det här sammanhanget var den lite för tunn och anonym. Fast en sista plats var väl ändå lite schaskigt.
     Dead by april var ju ganska givna att gå vidare, med tanke på att alla hårda människor röstar på dem, och låten var väl ändå helt okej. Lika givet var det att barnens nya favorit Sean Banan skulle gå vidare, dock till Andra chansen, och det var ju tråkigt. Han är lite för mycket.
     Övriga tre, Marie Serneholt, Afrodite och Abalone dots, var helt enkelt för uddlösa.
     Nu tar vi spjärn mot Björn Ranelid!

Annars har jag fortsatt flytta idag och skruvat dessa förbannade satans hyllor och bord och fan vet allt. Ska bli skönt när allt det här är över.
     Dock har inte sängen kommit på plats än, så flyttat in har jag inte gjort än. Tisdag, troligtvis.

Och så blev det en bio-sväng med Mor. En gång i Phuket, med Peter Magnusson, och den var väl ungefär som Sommaren med Göran, fast i Thailand och lite roligare.

Idag har jag spenderat pengar, jojomen. Det är tydligen som så att när man flyttar så får man öppna stora börsen, och idag såg jag till att hålla Ingvar Kamprad flytande ett tag till.
     Men man måste ändå älska IKEA. Så jävla smidigt, det finns ju allting, och ändå till rätt hyfsade priser. Det är klart att det går att få det billigare ibland, men den komfortabla ådran bultade hänsynslöst idag.
     Dock hittade jag ingen soffa, och teven jag ville ha var slut på El-giganten, så det blir till att åka ett par till vändor. Det hade jag väl varit tvungen till ändå, men jag hade ändå hoppats på en tv och soffa idag.
     Nåväl.

Men - glöm nu för bövelen inte att titta på Melodifestivalen ikväll! Och - om ni vill mig någonting gott, om ni vill göra mig glad, snälla, se till att rösta på Thorsten Flinck ikväll. Även om ni hatar honom och även om ni tycker att låten är rävpiss så kan ni väl rösta på honom. Snälla.
     Thorsten ska vidare ikväll.

Sablar i mina sandalar, vad jag älskar missförstådda genier! Martin Eliasson, Mats Olsson, Björn Ranelind, Marcus Birro, Liam Gallagher, Håkan Hellström, Henrik Berggren, Alex Schulman.
        Men jag pratar just nu, förstås, om Thorsten Flinck!
        Alltså, ni kan inte förstå den kärlek och beundran jag känner inför den mannen. Han är en av få som jag verkligen skulle vilja sätta mig ner och dela en helkväll med.
        Han är så svår, så svår, svår. Jag vet! Det tycker jag med! Men jag ser igenom det. Bakom fasaden. Eller jag vill tro det. Jag vill tro att några enkla ord skulle avväpna honom och få honom att prata med mig,
        Jag menar inte att vi är jämlika. Inte någonstans. Han är allt som Ingmar Bergman är, förutom folkkär. Vad jag menar är att jag förstår honom. Vill förstå honom.
        Jag vill ge honom det erkännande som han inte vill ha, men som jag tror att han trots vill ha. Jag vill ge honom priser och pengar, och allt som krävs för att Thorsten och hans döttrar ska få det bra.
        Han vill inte säga det själv, men jag tror att han vill det med.
        Varför tycker jag om honom så mycket? Det finns få, om någon, som klår honom i form av aktör. Han är en underdog, han är sig själv, och i sitt egocentriska jag kan jag ändå hitta en sympatisk ådra.

Äsch, det jag egentligen ville säga är: om ni vill mig någonting gott, rösta på Thorsten Flinck ikväll på Melodifestivalen.

Jag är en pojke med en del bryderier, och jag antar att de flesta av dem har jag mig själv att skylla. "Vi blir vad vi väljer, vi blir vår ensamhet", som Uffe sjunger, och han har alltför många gånger alldeles för rätt.
      Jag kan inte se stjärnorna som David Bowie, och jag kan aldrig få skäggstubb som Kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog att vara det i resten av mitt liv.
      Jag trivs ganska bra med det.
      Flickan jag älskar tycker bara synd om mig.
      Jag gillar inte köttkorv och oempatiska människor, dom gör mig både bedrövad och förbannad.
      Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre.
"När blir det min tur?"
"Jag är ledsen, men det är så här det är", viskar någon.
"Men när blir sångerna till verklighet? Det måste finnas ett sånt ställe! Det bara måste! Det måste!"
"Fortsätt."

En vecka av många intryck. (Herregud vad högfärdig jag låter). Det började med att vi stängde Torpa förskola, och morgonen därpå stapplade jag uppför trapporna i KFAB-huset vid Västergårdarna för att öppna dörren till Diamanten för första gången i avdelningens historia.
     Tre dagar har gått sedan dess, och jag är glad att det är helg.
     Jag måste säga att det är underbar lokaler, det är det verkligen. Det kommer att bli någonting superbra av det här, det är jag övertygad om. Bra så.
     Men det är inte första gången jag är där. Det handlar ju om polisens gamla lokaler, alltså Kent Agents - och där spelade vi faktiskt in delar av min och Kaggens kritikerrosade mästerverk ...och hela sagan är blå. Fast det är kuddrum där nu.

Annars har jag börjat förflytta mig. Sakta. Bit för bit, låda för låda. Till Drottninggatan.
     Imorgon blir det en sjuhelvetes jävla rajd över Västra Mälardalen för att införskaffa diverse grejer, och därefter bör det inte vara långt långt kvar tills att jag flyttar.