Den störste
Fan också. Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna lägger av. Jag skiter i hur gamla de är, hur sargade de är, hur mycket de upplevt - när personliga favoriter lägger av så känns det bara så fruktansvärt sorgligt.
Ja, jag säger att Mats Sundin är bäst genom tiderna. Inte för att han kanske är det, utan för att jag tycker det. Foppa i all ära, men han har aldrig varit någon favorit hos mig. När jag var liten och samlade på hockeybilder så var det andra som gällde. Jag gillade Micke Renberg och Micke Nylander - och jag älskade Mats Sundin. Inte Foppa. Vet inte varför, kanske för att alla andra gjorde det? Jag gillar inte att tycka som alla andra.
Strax innan elva på förmiddagen så gick jag in på aftonbladet.se och där stod det överst på sidan att Sudden kallat till presskonferens klockan 11.30. Då förstod jag direkt att det var över. Man kallar inte till presskonferens för att meddela att man skrivit på för en ny NHL-klubb eller att man återvänder hem till Elitserien igen - att kalla till presskonferens betyder alltid att det är allvarligt. Att det är över.
Jag vet inte varför jag fastande för Sundin. Men han gjorde mål - och han gjorde snygga mål. Jag minns inte målet mot Ryssland i VM-finalen 91, men jag har sett det efteråt många gånger och förundrats varje gång. Sedan var det hans mål mot Finland i World Cup 1996 som var fantastiskt, följt av ett annat mål mot Finland i OS eller VM något år som även det var monstervackert.
Ja, Sudden har alltid varit min spelare. Stor, grym och ödmjuk - tre bra stämplar han samlat på sig som jag gillar. Jag kommer att sakna honom, främst i landslaget, men är tacksam för allt han gjort och för att jag fått bevittna.
Länge leve Mats Sundin - Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna.
Ja, jag säger att Mats Sundin är bäst genom tiderna. Inte för att han kanske är det, utan för att jag tycker det. Foppa i all ära, men han har aldrig varit någon favorit hos mig. När jag var liten och samlade på hockeybilder så var det andra som gällde. Jag gillade Micke Renberg och Micke Nylander - och jag älskade Mats Sundin. Inte Foppa. Vet inte varför, kanske för att alla andra gjorde det? Jag gillar inte att tycka som alla andra.
Strax innan elva på förmiddagen så gick jag in på aftonbladet.se och där stod det överst på sidan att Sudden kallat till presskonferens klockan 11.30. Då förstod jag direkt att det var över. Man kallar inte till presskonferens för att meddela att man skrivit på för en ny NHL-klubb eller att man återvänder hem till Elitserien igen - att kalla till presskonferens betyder alltid att det är allvarligt. Att det är över.
Jag vet inte varför jag fastande för Sundin. Men han gjorde mål - och han gjorde snygga mål. Jag minns inte målet mot Ryssland i VM-finalen 91, men jag har sett det efteråt många gånger och förundrats varje gång. Sedan var det hans mål mot Finland i World Cup 1996 som var fantastiskt, följt av ett annat mål mot Finland i OS eller VM något år som även det var monstervackert.
Ja, Sudden har alltid varit min spelare. Stor, grym och ödmjuk - tre bra stämplar han samlat på sig som jag gillar. Jag kommer att sakna honom, främst i landslaget, men är tacksam för allt han gjort och för att jag fått bevittna.
Länge leve Mats Sundin - Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna.
Ännu en oskuld att bocka av
Idag har jag kört med släpkärra för första gången i mitt liv, då jag hämtade några brädor ute vid Himmelsberga såg som skulle till dagiset . Det gick bra - ända tills jag skulle backa. Då gick det åt helvete. Men hur fan ska jag kunna veta att när man backar så måste man backa spegelvänt för att få kärran dit man vill? Det kan man inte veta, det måste man uppleva. "BRRRRRVUMGF" lät det ungefär när bilen och kärran formade sig till ett V.
Olle Hult bara skakade på huvudet och såg inte så nöjd ut. Han gestikulerade med händerna en båge för att visa att jag skulle åka runt hela skiten istället för att backa, och det gjorde jag så gärna.
Eller när jag tänker efter så var det endast att köra rakt fram som gick bra. Först visste jag inte hur jag skulle koppla på kärran på bilen, så jag satte på den lite halvdant och körde iväg. När jag sedan kom fram så kom Olle Hult fram och sa "Jasså...du är ute och övningskör med släpkärra ser jag". Jag hade tydligen inte kopplat ihop någon bromsgrejs från släpet till bilen, och sedan var det någon dragvajjer eller vad fan det hette som jag inte hade kopplat på utifall kärran skulle lossna ifrån bilen. Ja, sådana där småsaker var det.
Men - när jag skulle backa andra gången så var jag kung. Jag lirkade och svängde världsvant på en mycket liten yta och fick fanskapet precis dit jag ville - till de andra fröknarnas stora jubel. Då kände jag mig grymt manlig. Sedan spottade jag ut snuset, la av en brakare, tog en klunk brännvin från pluntan och burnade därifrån med ett skrik.
Men nu ska jag in till Köping och kolla på b-laget.
Olle Hult bara skakade på huvudet och såg inte så nöjd ut. Han gestikulerade med händerna en båge för att visa att jag skulle åka runt hela skiten istället för att backa, och det gjorde jag så gärna.
Eller när jag tänker efter så var det endast att köra rakt fram som gick bra. Först visste jag inte hur jag skulle koppla på kärran på bilen, så jag satte på den lite halvdant och körde iväg. När jag sedan kom fram så kom Olle Hult fram och sa "Jasså...du är ute och övningskör med släpkärra ser jag". Jag hade tydligen inte kopplat ihop någon bromsgrejs från släpet till bilen, och sedan var det någon dragvajjer eller vad fan det hette som jag inte hade kopplat på utifall kärran skulle lossna ifrån bilen. Ja, sådana där småsaker var det.
Men - när jag skulle backa andra gången så var jag kung. Jag lirkade och svängde världsvant på en mycket liten yta och fick fanskapet precis dit jag ville - till de andra fröknarnas stora jubel. Då kände jag mig grymt manlig. Sedan spottade jag ut snuset, la av en brakare, tog en klunk brännvin från pluntan och burnade därifrån med ett skrik.
Men nu ska jag in till Köping och kolla på b-laget.
Skrattfest
Kommer ni ihåg Tre vänner på en soffa? Ja det är klart ni gör. Denna kult-förklarade komediserie som tog humorn till en helt ny nivå med två helt magnifika säsonger, där den sista ingrediensen i delikatessen blev en bejublad och omåttligt hyllad sommarplåga med tillhörande musikvideo.
Den andra säsongen av Tre vänner på en soffa blev om möjligt ännu bättre än den första, och här kommer lite bloopers från den säsongen.
Mycket nöje!
Den andra säsongen av Tre vänner på en soffa blev om möjligt ännu bättre än den första, och här kommer lite bloopers från den säsongen.
Mycket nöje!
Kap. "Henne jag mest av allt vill ha" 1/6
"Allt jag ville var att hitta henne som jag mest av allt vill ha. Så som mamma och pappa. Som de nyinflyttade grannarna, och som det gamla paret som bott längst nere på hörnet så länge folk kan minnas. Som alla runtomkring mig, vart jag än tittade och gick.
En gång var jag så väldigt liten. Då var det bara en lek. En vänskaplig fråga om att vara eller inte vara tillsammans. Det kvittade vilket, det var lika mycket glädje ändå. Fast pussarna gjorde sitt, såklart. Det enda jag ville var att bli lycklig, och att få göra någon annan detsamma. Att få älska någon och att bli älskad. Så som man gör. Så som alla gör. Jag trodde det var till för alla. Kanske är det inte så? Jag trodde det hörde till livet. Lever jag?
En gång trodde jag att jag mött henne jag mest av allt vill ha. Men även fast jag var äldre då så var jag alldeles för ung. Vi var för små i det stora hela. Vi var lika små. Det var aldrig på riktigt, även fast jag i efterhand många gånger önskat att det var så.
En annan kom emellan, men det var inte henne jag ville ha. Hon ville ha mig. Fast inte så länge.
Några år senare såg jag henne jag trodde att jag ville ha. Men det var inte hon. Någon sa att hon gillade mig, och jag blev glad. Jätteglad. Dessvärre stannade det där. Som tur var. Jag såg några korta och små ansikten med jämna mellanrum därefter, men de var så korta att de inte fastnade.
Sedan kom hon. Eller, hon hade alltid varit där. Jag hade bara inte sett henne. Men hon försvann innan jag förstod vad jag ville och visste, och då var det försent.
Åren gick, och dem jag inte ville ha kom emot mig. Först hon som jag nästan inte lyckades skaka av mig, och sedan den där jag inte heller ville ha. Men så träffade jag någon som jag gillade. Fast det var bara tillfälligt. Idag är hon bara en bild i mitt fotoalbum.
Därefter ramlade jag över något av det finaste just då. Det var otroligt vad hon fångade mig och krossade mig. Jag tillät mig själv att följa med henne upp bland molnen, och sedan släppte hon och jag föll som en sten mot marken. Dog nästan. Det tog lång tid innan någon sparkade på den där stenen igen, men den flyttade på sig tillslut. Dessvärre bara för att träffa henne jag inte alls ville ha igen.
Jag gjorde ett försök att flyga upp bland molnen igen, men eftersom att det var på egen hand så kom jag inte ens halvvägs. Jag kom knappt en meter ovanför marken. Men så såg jag henne igen. Henne jag helst av allt vill ha. Jag visste det nu.
Men att vilja och få är två helt olika saker, och de talar inte alltid samma språk. Aldrig, i mitt fall. Allt jag ville var att få, men efter alla dessa år börjar jag inse att det inte är alla som får. De flesta vill nog, men det är inte alla som får. Lyckligt lottad äro de som får. Jag avundas er. Ni är rika människor. Ni har något som jag helst av allt vill ha, men kanske aldrig kan få. Ni har den ni helst av allt vill ha.
Som fåglarna, som regndropparna, som morfar och mormor. Så som alla jag möter på stan med händerna förälskade i varandra. De går förbi mig, så som alla gjort genom åren. Lever jag?"
En gång var jag så väldigt liten. Då var det bara en lek. En vänskaplig fråga om att vara eller inte vara tillsammans. Det kvittade vilket, det var lika mycket glädje ändå. Fast pussarna gjorde sitt, såklart. Det enda jag ville var att bli lycklig, och att få göra någon annan detsamma. Att få älska någon och att bli älskad. Så som man gör. Så som alla gör. Jag trodde det var till för alla. Kanske är det inte så? Jag trodde det hörde till livet. Lever jag?
En gång trodde jag att jag mött henne jag mest av allt vill ha. Men även fast jag var äldre då så var jag alldeles för ung. Vi var för små i det stora hela. Vi var lika små. Det var aldrig på riktigt, även fast jag i efterhand många gånger önskat att det var så.
En annan kom emellan, men det var inte henne jag ville ha. Hon ville ha mig. Fast inte så länge.
Några år senare såg jag henne jag trodde att jag ville ha. Men det var inte hon. Någon sa att hon gillade mig, och jag blev glad. Jätteglad. Dessvärre stannade det där. Som tur var. Jag såg några korta och små ansikten med jämna mellanrum därefter, men de var så korta att de inte fastnade.
Sedan kom hon. Eller, hon hade alltid varit där. Jag hade bara inte sett henne. Men hon försvann innan jag förstod vad jag ville och visste, och då var det försent.
Åren gick, och dem jag inte ville ha kom emot mig. Först hon som jag nästan inte lyckades skaka av mig, och sedan den där jag inte heller ville ha. Men så träffade jag någon som jag gillade. Fast det var bara tillfälligt. Idag är hon bara en bild i mitt fotoalbum.
Därefter ramlade jag över något av det finaste just då. Det var otroligt vad hon fångade mig och krossade mig. Jag tillät mig själv att följa med henne upp bland molnen, och sedan släppte hon och jag föll som en sten mot marken. Dog nästan. Det tog lång tid innan någon sparkade på den där stenen igen, men den flyttade på sig tillslut. Dessvärre bara för att träffa henne jag inte alls ville ha igen.
Jag gjorde ett försök att flyga upp bland molnen igen, men eftersom att det var på egen hand så kom jag inte ens halvvägs. Jag kom knappt en meter ovanför marken. Men så såg jag henne igen. Henne jag helst av allt vill ha. Jag visste det nu.
Men att vilja och få är två helt olika saker, och de talar inte alltid samma språk. Aldrig, i mitt fall. Allt jag ville var att få, men efter alla dessa år börjar jag inse att det inte är alla som får. De flesta vill nog, men det är inte alla som får. Lyckligt lottad äro de som får. Jag avundas er. Ni är rika människor. Ni har något som jag helst av allt vill ha, men kanske aldrig kan få. Ni har den ni helst av allt vill ha.
Som fåglarna, som regndropparna, som morfar och mormor. Så som alla jag möter på stan med händerna förälskade i varandra. De går förbi mig, så som alla gjort genom åren. Lever jag?"
Och nu
Det blev som så att mitt intresse för Idol svalnade. Jag missade, eller avstod att titta på, slutaudiotion och den här kvalveckan har jag bara sett lite sporadiskt. Jag noterade att Jon gick vidare, men efter att ha diggat honom efter hans audition så diggar jag honom inte längre. Han känns inte på riktigt. Den där dreadlocks-tjejen däremot, hon har någonting som jag tycker om.
Jag noterade även att Andreas Carlsson hade solbrillor på sig, och även fast det var på grund av ögoninflammation så såg det ganska töntigt ut.
Däremot missade jag gårdagens Roast, där Henrik Schyffert var kvällens "offer", på grund av blixtnedslag, så det blir att kolla på webben.
Jag gillar Roast. De säger så elaka och förbjudna saker som ändå i slutändan blir roligt och med glimten i ögat.
Sedan känns det alltid lika konstigt och overkligt när en kändis dör. Uffe Larsson är inget undantag.
Annars läste jag en fantastisk krönika av Marcus Birro i gårdagens Expressen som handlade om Joakim Thåström, och den var så bra att jag starkt överväger att drog ner mig i Ebba grön och Imperiet, trots att jag lyssnat väldigt mycket på dem tidigare. Men nu ska jag verkligen göra en djupdykning, tror jag.
För övrigt måste jag säga att jag känner mig väldigt bra till mods för tillfället. Jag ser väldigt positivt på saker kring mig just nu - och jag tror verkligen att det kan bli en kanonhöst.
Farbror Frost din gamla surpitt
"Men hallå? Gå upp lite tidigare på morgonen då så hinner du värma upp bilen och slippa skrapa! Pucko!" tänker ni säkert nu. Jaha? Men tänk om jag inte vill det då?
Nä fy fan för att skrapa rutorna.
Nu
Jag känner mig grym. Helt fantastiskt snygg.
Och ikväll ska jag på bio med en flicka. Flickan som lekte med elden.
Och jag älskar Niclas Alexandersson. Mest efter Jesper Blomqvist och David Beckham. Fan vad jag är lycklig över hans comeback i Blåvitt. Nu blir det guldpytt på Kamratgården om några veckor.
Jaha, nu är rasten slut. Back to da kidz.
Och ikväll ska jag på bio med en flicka. Flickan som lekte med elden.
Och jag älskar Niclas Alexandersson. Mest efter Jesper Blomqvist och David Beckham. Fan vad jag är lycklig över hans comeback i Blåvitt. Nu blir det guldpytt på Kamratgården om några veckor.
Jaha, nu är rasten slut. Back to da kidz.
Så här känner jag just nu...
Min säsong
Idag var det den absolut sista träningen för säsongen. På onsdag är det b-lagsmatch mot Köping, och då är jag avstängd, men efter det så är säsongen över. Det känns...ja det känns som att jag behöver vila från det här nu ett tag.
Läge då att summera min säsong. Det började med att jag fick starta de första träningsmatcherna, men efter en katastrofal insats mot Viljan så blev det bänken för mig. Säkert med all rätta. Jag hade det svårt i början och det kändes som att vad jag än gjorde så blev det fel. Ingenting stämde egentligen.
På bänken blev jag kvar fram till genrepet mot Heby, och där gick det faktiskt rätt bra. Vi vann och jag var nöjd med min insats. Dock blev det tillbaks till bänken igen när det var dags för seriepremiär, och just då kändes fotboll inte så roligt. Jag var missnöjd med det mesta, även om jag tyckte att bänken var rätt plats för mig. Det fanns de som var bättre än mig, och det var väl det som gjorde mig missnöjd. Jag var besviken på mig själv.
Det blev några korta inhopp innan jag väldigt överraskande fick starta mot ÖSK Ungdom hemma. "Äntligen" tänkte jag, och sedan gick det åt helvete. Jag blev utbytt och gjorde mig själv pånytt besviken. Jag gjorde mig redo för att sitta på bänken säsongen ut, och det var inte så jävla roligt men realistiskt som det kändes så.
Men så fick jag chansen mot Södra borta. Inte från start, men från start i den andra halvleken - och då jävlar gick det bra! Jag kom in i matchen direkt och gjorde det gillar allra mest - smällde på. Detta, och det faktum att vi hade många borta, gjorde att jag fick starta följande match mot serieledande Karlstad BK, vilket var sista matchen för vårsäsongen - och även där gick det hyfsat. Dessvärre blev jag klumpigt utvisad, och när höstsäsongen drog igång igen så började jag med en avstängning och sedan missade jag nästa match mot ÖSK Ungdom då jag var på min kusins bröllop.
Därefter blev det bänken igen. Ända fram till Örebro Syrianska hemma i slutet av augusti. Då fick jag starta och det kändes bra. Sedan fick jag starta de resterande fyra matcherna, och i den sista matchen mot Sköllersta var jag avstängd.
Så jag började värdelöst och avslutade godkänt. Inte så bra som jag hade hoppats och ville - men ändå godkänt. Det är de här matcherna jag älskar att spela, med a-laget. Jag har väldigt svårt att motivera mig om det inte gäller någonting, och därför älskar jag a-lagsmatcher. Jag hade gärna spelat fler, men det var mitt eget fel. Jag var inte tillräckligt bra, helt enkelt. Men ju mer jag fått spela ju bättre har det kännts, och förhoppningsvis kan det bara bli bättre framöver. Det måste bli det, annars kan jag lika gärna skita i det. Presterar jag inte på en högre nivå nästa gång, då vete fan alltså...
Men trots att det många gånger har varit tungt och jävligt under säsongen så har det alltid varit lätt att gå till träningarna tack vare grabbarna i laget. Det är svårt att vara utan det, den känslan varit i omklädningsrummet. Jag är inte ute efter någon social verksamhet, men det underlättar ju betydligt om man säger så.
Ja, då lägger vi den här säsongen till historien. Kanske är det min bästa trots allt, men jag måste ändå ha högra krav än så här. Nästa gång jag spelar så ska jag vara bättre. Det är jag skyldig mig själv efter alla år jag lagt ner på att sparka på den där runda saken. Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år, och ända sedan jag var 10 år så har jag drömt om att spela i Kungsörs a-lag. Nu är jag där, och det är dags att börja göra någonting bra av det. Jag är inte nöjd med att sitta bredvid och se på. Jag vill påverka. Jag vill vara en del av någonting. Det är dags för det nu. Nästa säsong.
Läge då att summera min säsong. Det började med att jag fick starta de första träningsmatcherna, men efter en katastrofal insats mot Viljan så blev det bänken för mig. Säkert med all rätta. Jag hade det svårt i början och det kändes som att vad jag än gjorde så blev det fel. Ingenting stämde egentligen.
På bänken blev jag kvar fram till genrepet mot Heby, och där gick det faktiskt rätt bra. Vi vann och jag var nöjd med min insats. Dock blev det tillbaks till bänken igen när det var dags för seriepremiär, och just då kändes fotboll inte så roligt. Jag var missnöjd med det mesta, även om jag tyckte att bänken var rätt plats för mig. Det fanns de som var bättre än mig, och det var väl det som gjorde mig missnöjd. Jag var besviken på mig själv.
Det blev några korta inhopp innan jag väldigt överraskande fick starta mot ÖSK Ungdom hemma. "Äntligen" tänkte jag, och sedan gick det åt helvete. Jag blev utbytt och gjorde mig själv pånytt besviken. Jag gjorde mig redo för att sitta på bänken säsongen ut, och det var inte så jävla roligt men realistiskt som det kändes så.
Men så fick jag chansen mot Södra borta. Inte från start, men från start i den andra halvleken - och då jävlar gick det bra! Jag kom in i matchen direkt och gjorde det gillar allra mest - smällde på. Detta, och det faktum att vi hade många borta, gjorde att jag fick starta följande match mot serieledande Karlstad BK, vilket var sista matchen för vårsäsongen - och även där gick det hyfsat. Dessvärre blev jag klumpigt utvisad, och när höstsäsongen drog igång igen så började jag med en avstängning och sedan missade jag nästa match mot ÖSK Ungdom då jag var på min kusins bröllop.
Därefter blev det bänken igen. Ända fram till Örebro Syrianska hemma i slutet av augusti. Då fick jag starta och det kändes bra. Sedan fick jag starta de resterande fyra matcherna, och i den sista matchen mot Sköllersta var jag avstängd.
Så jag började värdelöst och avslutade godkänt. Inte så bra som jag hade hoppats och ville - men ändå godkänt. Det är de här matcherna jag älskar att spela, med a-laget. Jag har väldigt svårt att motivera mig om det inte gäller någonting, och därför älskar jag a-lagsmatcher. Jag hade gärna spelat fler, men det var mitt eget fel. Jag var inte tillräckligt bra, helt enkelt. Men ju mer jag fått spela ju bättre har det kännts, och förhoppningsvis kan det bara bli bättre framöver. Det måste bli det, annars kan jag lika gärna skita i det. Presterar jag inte på en högre nivå nästa gång, då vete fan alltså...
Men trots att det många gånger har varit tungt och jävligt under säsongen så har det alltid varit lätt att gå till träningarna tack vare grabbarna i laget. Det är svårt att vara utan det, den känslan varit i omklädningsrummet. Jag är inte ute efter någon social verksamhet, men det underlättar ju betydligt om man säger så.
Ja, då lägger vi den här säsongen till historien. Kanske är det min bästa trots allt, men jag måste ändå ha högra krav än så här. Nästa gång jag spelar så ska jag vara bättre. Det är jag skyldig mig själv efter alla år jag lagt ner på att sparka på den där runda saken. Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år, och ända sedan jag var 10 år så har jag drömt om att spela i Kungsörs a-lag. Nu är jag där, och det är dags att börja göra någonting bra av det. Jag är inte nöjd med att sitta bredvid och se på. Jag vill påverka. Jag vill vara en del av någonting. Det är dags för det nu. Nästa säsong.
Det om det
Idag var jag och Kaggen och käkade på nya stället Steak house uppe på byn. Det var bara vi där. Kaggen var rädd att det skulle bli lite för "romantiskt", men jag tycker vi lyckades hålla det på en ganska straight nivå.
Jag tog en pepparstek och Kaggen tog en lövbit. Min var liten som ett kex och Kaggens var stor som en pannkaka. Det var roligt. Det var precis som att killen bakom disken stått och måttat med ögonen, "Hmm, den där lilla sparven äter nog inte mer än så här och den där stora valen behöver nog ett rejält stycke kött". Eller så är det bara sån stor skillnad på pepparstek och lövbit. Jag ville ta en bild på köttbitarna, men killen bakom disken stod och glodde på oss hela tiden medan han avnjöt en Coca Cola, så jag avstod.
Hur som haver så var min köttbit mör och fin, medan Kaggens var seg som en gammal strumpa. Det tyckte inte Kaggen om. Han blev lite irriterad och mumlade någonting om att köttet säkert var värmt i mikron.
Vi får se om det blir något återbesök. Ja nu vet ni det.
Jag tog en pepparstek och Kaggen tog en lövbit. Min var liten som ett kex och Kaggens var stor som en pannkaka. Det var roligt. Det var precis som att killen bakom disken stått och måttat med ögonen, "Hmm, den där lilla sparven äter nog inte mer än så här och den där stora valen behöver nog ett rejält stycke kött". Eller så är det bara sån stor skillnad på pepparstek och lövbit. Jag ville ta en bild på köttbitarna, men killen bakom disken stod och glodde på oss hela tiden medan han avnjöt en Coca Cola, så jag avstod.
Hur som haver så var min köttbit mör och fin, medan Kaggens var seg som en gammal strumpa. Det tyckte inte Kaggen om. Han blev lite irriterad och mumlade någonting om att köttet säkert var värmt i mikron.
Vi får se om det blir något återbesök. Ja nu vet ni det.
Måndag
Nu har brassarna lämnat Sverige. För den här gången. Förhoppningsvis ser vi dem åter igen, men sånt där kan man aldrig veta.
Vi säger hej då med en bild ifrån i lördags när vi spelade mot Sköllersta. Jag vet inte hur det fungerar i Brasilien, men i Sverige är det inte så vanligt att man pissar i handfatet. Fast jag förstår Marcelo, för utseendemässigt kunde det lika gärna ha varit en pissoar. En pissoar med kranar.
Dagens arbetsdag är annars avverkad. Blev ett förmiddagspass, och det var helt i min smak.
Tanken är sedan att jag ska börja jobba 80-85 procent fram till jul, men vi får väl se hur det blir med den saken. Det tror jag först när jag ser det. Men det skulle vara perfekt i så fall. Tillräckligt med tid för att tjäna ihop en slant, och ändå tid över för att skriva lite.
Nej...nu ska jag nog ta och mysa lite med min flickvän.
Vi säger hej då med en bild ifrån i lördags när vi spelade mot Sköllersta. Jag vet inte hur det fungerar i Brasilien, men i Sverige är det inte så vanligt att man pissar i handfatet. Fast jag förstår Marcelo, för utseendemässigt kunde det lika gärna ha varit en pissoar. En pissoar med kranar.
Dagens arbetsdag är annars avverkad. Blev ett förmiddagspass, och det var helt i min smak.
Tanken är sedan att jag ska börja jobba 80-85 procent fram till jul, men vi får väl se hur det blir med den saken. Det tror jag först när jag ser det. Men det skulle vara perfekt i så fall. Tillräckligt med tid för att tjäna ihop en slant, och ändå tid över för att skriva lite.
Nej...nu ska jag nog ta och mysa lite med min flickvän.
Ljusa mörka tider?
Ja, här har man gått och längtat hela veckan efter helgen - och så är den över på en suck. Blev det som jag hade hoppats på? Ja, jo, i stort sett så. Det var nästan över förväntningarna på ett sätt, och sedan finns det ju alltid saker som kan gå annorlunda och bättre. Men, jo, jag är nöjd.
Tanken var sedan att jag skulle spendera nästa vecka åt att längta till nästa helg, eftersom att den årliga Oktoberfesten i Köping skulle hållas då - men se på fan, så blev det inte. För lite sålda förköpsbiljetter gör att festen nu ställs in, och därmed har jag ingenting att se fram emot.
Fast det är klart, mycket annat kan ju hända. Jag får väl helt enkelt se till att fixa någonting att se fram emot.
Nu går vi in i hösten, och jag gillar det. Det känns som att en mysig, och kanske fantastisk, dimma är på väg att lägga sig över Kungsör och mitt liv. Jag vill gärna tro det, för det får mig att må bra. Jag hoppas att jag blir omsvept av dimman. Det är min tur nu. Jag hoppas på en bra höst.
Tanken var sedan att jag skulle spendera nästa vecka åt att längta till nästa helg, eftersom att den årliga Oktoberfesten i Köping skulle hållas då - men se på fan, så blev det inte. För lite sålda förköpsbiljetter gör att festen nu ställs in, och därmed har jag ingenting att se fram emot.
Fast det är klart, mycket annat kan ju hända. Jag får väl helt enkelt se till att fixa någonting att se fram emot.
Nu går vi in i hösten, och jag gillar det. Det känns som att en mysig, och kanske fantastisk, dimma är på väg att lägga sig över Kungsör och mitt liv. Jag vill gärna tro det, för det får mig att må bra. Jag hoppas att jag blir omsvept av dimman. Det är min tur nu. Jag hoppas på en bra höst.
Kap. "Då" 4/5
"Jag känner fortfarande lukten från skolkorridoren. Så många vägar att ta, aldrig att jag hittade rätt.
Du var fulare då, men jag älskade dig ändå. Vi var lika gamla men du var mycket äldre än mig. Jag spelade en roll för jag trodde att jag inte räckte så som jag var. Och det fungerade ett tag, tills rollen spelades ut.
Nu sitter jag i logen och tänker tillbaka. Du var så säker då, men nu förstår jag att du var lika vilsen som jag. Jag skulle vilja åka tillbaka och leda dig rätt. Genom korridorerna, till rätt sal. Till rätt lektion.
Våra misstag gör oss till den vi är idag, och om jag kunde ändra på dem så skulle jag vara någon annan idag. Jag hade alldeles för många rätt. Jag slogs aldrig på rasten, för jag var nöjd som det var. Om jag kunde ändra på det så skulle jag ha slagits varenda dag.
Vi delade en ungdom. Du var lite snabbare. Jag höll mig kvar i det enda jag visste. Men du var redan färdig med det. Du ville skynda framåt, och jag har aldrig hunnit ikapp. Men någon gång kommer du stanna. Kanske stå stilla. Då kommer jag bakom dig med allt jag lärt mig. Jag vet inte om jag plockar upp dig då, eller om jag fortsätter gå.
Och när jag sitter i logen och tänker tillbaka så var vi aldrig där samtidigt. Du var en i mängden och jag var ingenting. Det har alltid varit den lyckligaste tiden i mitt liv, och nu ser jag. Du har aldrig fått vara glad. Du lät tiden gå förbi. Du knaprade piller och sov dig igenom den enda tiden du är fri. Nu är du fånge i dig själv. Och det kommer aldrig tillbaka.
Jag ser att du ångrar dig, och det gör mig ledsen. Försök att slå dig fri, det finns fortfarande tid än. Livet är fortfarande ungt, det har precis börjat. Och jag är alldeles bakom dig. Redo att ta din hand. Jag lämnar dig inte bakom mig. Jag har spelat ut min roll.
Nu är jag på riktigt, fast fortfarande på scenen. Men nu är det bara jag. Ta mig som jag är. Vi är lika gamla nu."
Du var fulare då, men jag älskade dig ändå. Vi var lika gamla men du var mycket äldre än mig. Jag spelade en roll för jag trodde att jag inte räckte så som jag var. Och det fungerade ett tag, tills rollen spelades ut.
Nu sitter jag i logen och tänker tillbaka. Du var så säker då, men nu förstår jag att du var lika vilsen som jag. Jag skulle vilja åka tillbaka och leda dig rätt. Genom korridorerna, till rätt sal. Till rätt lektion.
Våra misstag gör oss till den vi är idag, och om jag kunde ändra på dem så skulle jag vara någon annan idag. Jag hade alldeles för många rätt. Jag slogs aldrig på rasten, för jag var nöjd som det var. Om jag kunde ändra på det så skulle jag ha slagits varenda dag.
Vi delade en ungdom. Du var lite snabbare. Jag höll mig kvar i det enda jag visste. Men du var redan färdig med det. Du ville skynda framåt, och jag har aldrig hunnit ikapp. Men någon gång kommer du stanna. Kanske stå stilla. Då kommer jag bakom dig med allt jag lärt mig. Jag vet inte om jag plockar upp dig då, eller om jag fortsätter gå.
Och när jag sitter i logen och tänker tillbaka så var vi aldrig där samtidigt. Du var en i mängden och jag var ingenting. Det har alltid varit den lyckligaste tiden i mitt liv, och nu ser jag. Du har aldrig fått vara glad. Du lät tiden gå förbi. Du knaprade piller och sov dig igenom den enda tiden du är fri. Nu är du fånge i dig själv. Och det kommer aldrig tillbaka.
Jag ser att du ångrar dig, och det gör mig ledsen. Försök att slå dig fri, det finns fortfarande tid än. Livet är fortfarande ungt, det har precis börjat. Och jag är alldeles bakom dig. Redo att ta din hand. Jag lämnar dig inte bakom mig. Jag har spelat ut min roll.
Nu är jag på riktigt, fast fortfarande på scenen. Men nu är det bara jag. Ta mig som jag är. Vi är lika gamla nu."
En bra kväll
Oj vilken kväll. Ja det var riktigt roligt. Eller...jo men det var roligt. Det kan alltid vara roligare, men visst, jag hade en bra kväll.
Men jag hade lite problem med tidsuppfattningen. Mot slutet av kvällen var jag på väg att lämna Harrys, för jag trodde att det var stängning, men då kom Botmannen och hejdade mig och sa att det var en timme kvar. Lite senare så hämtade jag kavajen och gick ut och väntade, för jag trodde på nytt att det var stängning. Så jag stod där ute och väntade på de andra. Väntade och väntade. Tillslut hade jag stått en halvtimme, och först DÅ var det dags för stängning på riktigt. Ja, det är inte lätt.
Nu ska jag iväg och dömma en flickmatch. Egentligen är det Kaggens match, men han ska på kalas och eftersom att jag är en så bra kompis så tar jag den. Okej, jag gjorde det med stort motstånd och använde orden "Jaja, jag tar väl den där xxxx xxxxmatchen då!!!", följt av att jag slängde på luren - men hey, jag ställer i alla fall upp.
Sedan blir det att kolla på hockey när KIK Vikings spelar träningsmatch.
Men jag hade lite problem med tidsuppfattningen. Mot slutet av kvällen var jag på väg att lämna Harrys, för jag trodde att det var stängning, men då kom Botmannen och hejdade mig och sa att det var en timme kvar. Lite senare så hämtade jag kavajen och gick ut och väntade, för jag trodde på nytt att det var stängning. Så jag stod där ute och väntade på de andra. Väntade och väntade. Tillslut hade jag stått en halvtimme, och först DÅ var det dags för stängning på riktigt. Ja, det är inte lätt.
Nu ska jag iväg och dömma en flickmatch. Egentligen är det Kaggens match, men han ska på kalas och eftersom att jag är en så bra kompis så tar jag den. Okej, jag gjorde det med stort motstånd och använde orden "Jaja, jag tar väl den där xxxx xxxxmatchen då!!!", följt av att jag slängde på luren - men hey, jag ställer i alla fall upp.
Sedan blir det att kolla på hockey när KIK Vikings spelar träningsmatch.
Hej och hej
2-2 slutade matchen. Ingen märkvärdig historia. De fick en katastrofal straffspark och vi kvitterade i slutsekunderna genom Bulgaren. Sköllersta och Södra åkte ut med oss. Såja.
Nu blir det lagfest. Det kan bli kul. Det verkar vara många som är på väg mot wild&crazy-stadiet. I alla fall Blondie Bubble Boy. Hoppas att det blir en bananas-kväll.
Vi ses på Harrys.
Nu blir det lagfest. Det kan bli kul. Det verkar vara många som är på väg mot wild&crazy-stadiet. I alla fall Blondie Bubble Boy. Hoppas att det blir en bananas-kväll.
Vi ses på Harrys.
Gör lördag med mig
Om en halvtimme åker vi till Sköllersta för säsongens sista match. Själv får man sitta på läktaren efter för många gula kort. Hoppas vi kan avsluta snyggt och få med oss hem en prestation som vi kan vara nöjda över.
Sedan blir det lite lagfest. Pizza och en kall rackare, med mera. Jag antar att det blir Harrys därefter, och jag antar att jag ser mycket fram emot den här dagen.
Sedan blir det lite lagfest. Pizza och en kall rackare, med mera. Jag antar att det blir Harrys därefter, och jag antar att jag ser mycket fram emot den här dagen.
Kap. "Ljuger för att vara sann" 6/7
"Jag har ingen att gå till. Ingen att vända min kind åt. Ingen att skrika med, ingen att berätta för hur det är. Och det är kanske så det ska vara. Jag är inte ledsen, men jag undrar hur det känns.
Och varför ingen annan får ta del av det. De har låst sig fast i någons falska arm. Det har rostat igen och snart är de förlorade för gott. Jag kan inte sakna dem för det. Det är de som valt fel. Det är de som är fel.
Hur många löften har ni krossat arm i arm? Hur många år har ni försakat i tron att allt blir bra? Finns det luft i er bubbla utav luft? Jag tror ni lever på lånad tid och tiden går.
Och där ni samlar damm fyller jag fickorna. Det finns rum för mycket till och jag har ingenting annat. För rädsla är det fulaste och flykten är det vackraste. Alla dansar och jag springer, jag är helt utan vän. Vem av oss är mest själv?
Jag är så kall, och jag kanske har fel. För jag gråter för ofta, för jag gråter för mycket. Gråter för lite. Och nu vill jag ha någon att samla damm med. Och nu vill jag ha någon att krossa löften med. Och jag vill ha någon, någon att dansa med."
Och varför ingen annan får ta del av det. De har låst sig fast i någons falska arm. Det har rostat igen och snart är de förlorade för gott. Jag kan inte sakna dem för det. Det är de som valt fel. Det är de som är fel.
Hur många löften har ni krossat arm i arm? Hur många år har ni försakat i tron att allt blir bra? Finns det luft i er bubbla utav luft? Jag tror ni lever på lånad tid och tiden går.
Och där ni samlar damm fyller jag fickorna. Det finns rum för mycket till och jag har ingenting annat. För rädsla är det fulaste och flykten är det vackraste. Alla dansar och jag springer, jag är helt utan vän. Vem av oss är mest själv?
Jag är så kall, och jag kanske har fel. För jag gråter för ofta, för jag gråter för mycket. Gråter för lite. Och nu vill jag ha någon att samla damm med. Och nu vill jag ha någon att krossa löften med. Och jag vill ha någon, någon att dansa med."
Och ÄNNU mer scannade bilder...
Jag kan inte få nog. Nu har jag rotat igenom ännu mer gamla bilder, och nu hittade jag till och med bilder som jag aldrig sett förut. Först kommer en genomgång av mina skolporträtt.
Här går jag i 1:a klass. Lite halvgay klädsel med den där västen, men posen ser ganska världsvan ut. Fast frippan är inte så mycket att hänga i julgranen. Godkänd.
Tredje klass. Fortfarande polotröja? What the fuck! Lite stelt leende, men uppsynen är ändå glad. En rakare kant på frippan. Njaa...tveksamt godkänd.
Sådär ja! Sexyboy! Eller lite mer putsad i alla fall. 5:e klass. En ganska laid back blick, kanske ett försk att se avslappnat cool ut, med ett halvdant leende. Ändå gillar jag det. Och nej, det är inte choklad jag har i mungipan, det blev så i scannern. En bra bild ändå.
Hepp! Här var det knepigt. Jag går i nian och ser väl lite trotsig ut. Storebrors 70-tals tröja gillar jag dock. Håret kanske är lite flottigt, vad vet jag, men jag är halvförtjust i längden. Fast vad fan gör jag med munnen? Godkänd med nöd och näppe.
Oh boy, stäng in alla barn, Läskiga Lennart är i farten. Men jag måste förklara... Det är från ettan i gymnasiet, och som den clown jag var så skulle jag spexa till det lite på fotograferingen. Därför avfyrade jag ett brett och överdrivet smile när fotografen sa "Le lite", och då passade den sluge jäveln på att ta bilden. Inte okej. Fast håret...nej, jag gillar inte det heller här. Icke godkänt.
Bilden från tvåan i gymnasiet är bättre men långt ifrån bra. Jag är ju en tuffing, som ni kan se på bilden, men det faller bara platt. Tråkigt är bara förnamnet. Sedan har jag en så kallad "kepsfrilla" som inte är så jättehet. Och så den lilla lilla smala pluttiga munnen. Nej, tamejfan, det är inte godkänt.
Men i trean blev det bra, som tur var. Ett glatt leende och en representabel frisyr. Kanske lite för glansig i håret, men va fan. I det här sammanhanget är det en mycket bra bild.
Det här är annars the picture of all pictures. Så nära perfekt man kan komma. Har ni sett en sötare unge någon gång? Nää, det har ni nog inte. Jag kan säga det. Jag var världens sötaste unge.
Den här måste vara min första lagbild. Måste vara 92-93? Vilket jävla gäng. Berntzen, Ekka, Påven, Jimmy Carlsson, Råbin Wallon, Christer Carlsson, jag, Kaggen (som ser ut som en dvärg med ett jättelikt huvud), Oscar Windahl och Far.
Den här bilden hade jag inte sett förut, så det var roligt. Jag är den enda med uppkavlade ärmar. Coolt.
Och här är en bild från femman. Mycket länge sedan jag såg. Men var är Mr.Tequila?
Precis som den här. Jag kommer inte ens ihåg att jag tagit denna bild. Vilken boyband frisyr jag har. Måste ha varit under min Backstreet boys-period.
Och den här bilden såg jag för första gången idag. Jag och Storebror. Tycker mycket om den blåa bakgrunden. Vilken färg! Och min frisyr är i det vassaste laget. Kapad lugg och långt på sidorna, oslagbart! Tänk att jag var en sådan medveten liten rocker redan då.
Här går jag i 1:a klass. Lite halvgay klädsel med den där västen, men posen ser ganska världsvan ut. Fast frippan är inte så mycket att hänga i julgranen. Godkänd.
Tredje klass. Fortfarande polotröja? What the fuck! Lite stelt leende, men uppsynen är ändå glad. En rakare kant på frippan. Njaa...tveksamt godkänd.
Sådär ja! Sexyboy! Eller lite mer putsad i alla fall. 5:e klass. En ganska laid back blick, kanske ett försk att se avslappnat cool ut, med ett halvdant leende. Ändå gillar jag det. Och nej, det är inte choklad jag har i mungipan, det blev så i scannern. En bra bild ändå.
Hepp! Här var det knepigt. Jag går i nian och ser väl lite trotsig ut. Storebrors 70-tals tröja gillar jag dock. Håret kanske är lite flottigt, vad vet jag, men jag är halvförtjust i längden. Fast vad fan gör jag med munnen? Godkänd med nöd och näppe.
Oh boy, stäng in alla barn, Läskiga Lennart är i farten. Men jag måste förklara... Det är från ettan i gymnasiet, och som den clown jag var så skulle jag spexa till det lite på fotograferingen. Därför avfyrade jag ett brett och överdrivet smile när fotografen sa "Le lite", och då passade den sluge jäveln på att ta bilden. Inte okej. Fast håret...nej, jag gillar inte det heller här. Icke godkänt.
Bilden från tvåan i gymnasiet är bättre men långt ifrån bra. Jag är ju en tuffing, som ni kan se på bilden, men det faller bara platt. Tråkigt är bara förnamnet. Sedan har jag en så kallad "kepsfrilla" som inte är så jättehet. Och så den lilla lilla smala pluttiga munnen. Nej, tamejfan, det är inte godkänt.
Men i trean blev det bra, som tur var. Ett glatt leende och en representabel frisyr. Kanske lite för glansig i håret, men va fan. I det här sammanhanget är det en mycket bra bild.
Det här är annars the picture of all pictures. Så nära perfekt man kan komma. Har ni sett en sötare unge någon gång? Nää, det har ni nog inte. Jag kan säga det. Jag var världens sötaste unge.
Den här måste vara min första lagbild. Måste vara 92-93? Vilket jävla gäng. Berntzen, Ekka, Påven, Jimmy Carlsson, Råbin Wallon, Christer Carlsson, jag, Kaggen (som ser ut som en dvärg med ett jättelikt huvud), Oscar Windahl och Far.
Den här bilden hade jag inte sett förut, så det var roligt. Jag är den enda med uppkavlade ärmar. Coolt.
Och här är en bild från femman. Mycket länge sedan jag såg. Men var är Mr.Tequila?
Precis som den här. Jag kommer inte ens ihåg att jag tagit denna bild. Vilken boyband frisyr jag har. Måste ha varit under min Backstreet boys-period.
Och den här bilden såg jag för första gången idag. Jag och Storebror. Tycker mycket om den blåa bakgrunden. Vilken färg! Och min frisyr är i det vassaste laget. Kapad lugg och långt på sidorna, oslagbart! Tänk att jag var en sådan medveten liten rocker redan då.
Äntligen fredag!
Septembersolen sken ljummet över Eskilstuna. Sådana här sensommardagar är riktigt ljuvliga, och det känns som att det hänger på sista versen nu innan oktobervindarna drar in över vårt land.
Kaggen shoppade loss på spelaffären och köpte två nya spel till sitt X-box. Han var glad som ett litet barn. Själv försökte jag få samma känsla genom att fynda på Myrorna, men även fast jag kunde ha köpt på mig ett par jeans och en svincool vindjacka så sa hjärnan ifrån. Pengarna måste gå till annat just nu.
På stan var det människor som myror. Alla gick och var på väg någonstans. Det syntes att många redan var förlorade till den helg som stundar. Förhoppningarna och förväntningarna låg som en dimma i luften. Även jag sveptes in i den. Jag har längtat till helgen hela veckan. Äntligen lite fest och glädje. Jag tror och hoppas att det blir en grym helg.
Kaggen shoppade loss på spelaffären och köpte två nya spel till sitt X-box. Han var glad som ett litet barn. Själv försökte jag få samma känsla genom att fynda på Myrorna, men även fast jag kunde ha köpt på mig ett par jeans och en svincool vindjacka så sa hjärnan ifrån. Pengarna måste gå till annat just nu.
På stan var det människor som myror. Alla gick och var på väg någonstans. Det syntes att många redan var förlorade till den helg som stundar. Förhoppningarna och förväntningarna låg som en dimma i luften. Även jag sveptes in i den. Jag har längtat till helgen hela veckan. Äntligen lite fest och glädje. Jag tror och hoppas att det blir en grym helg.
Dementi
Ok, om det möjligtvis var någon som såg det inlägg som låg ute i ungefär 10 sekunder så var det Lillebror som skrev det. Den lilla busungen, hi hi...
Note to self...
När du steker korv, glöm inte att skruva ner från högsta värmen. Det är lätt att det blir lite knaprigt annars.
Höstkaffe
Sådär ja, det var en lagom hård arbetsdag. Började halv nio, slutade halv elva. And the rest of the day is open and mine.
Idag var det fotografering. Ba' s'att ni vet.
Vad fan ska man göra nu då?
Idag var det fotografering. Ba' s'att ni vet.
Vad fan ska man göra nu då?
Kap. "Pojken och flickan" 2/3
"En pojke och en flicka möts för första gången. Tycke uppstår, utan att någon av dem vet om det, men de riktiga känslorna var inte redo att visa sig. Tiden var inte den rätta. Deras liv såg likadant ut, fast väldigt annorlunda. Deras händer var av samma slag, fast olika smutsiga. De såg varandra, log och levde vidare.
En pojke och en flicka växte upp. Aldrig isär, aldrig tillsammans. Bredvid varandra med mils avstånd. Samma liv, olika erfarenheter. En blick, ett leende och tack och hej. Händerna lika olika smutsiga. Ett par med sår och torkat blod, ett annat orörda. Två öden som vandrat längs samma väg, där den ena tog genvägar och den andra tog omvägar. Men båda hamnade lika fel. Fast vilsna själar hittar alltid rätt tillslut, så resan fortsatte.
En pojke och en flicka skiljdes åt. Blickarna klipptes av och skratten dog. Det avståndet som varit blev nu till ett tomrum. Så långt att det inte fanns någon början eller slut, bara ett tomt och oändligt hav. Ingen tänkte eller visste ens om att det var så, för det som aldrig funnits kan aldrig försvinna eller kännas av när det är borta. Det gjorde aldrig ont. Inte förrän de såg varandra nästa gång.
En pojke och en flicka hade träffats, vuxit upp, skiljts åt och kommit tillbaka. Väl medvetna om varandra har de inte ens reflekterat över detta. De bara log åter igen och visade samma tycke, precis som att ingenting hänt under tiden. Som att tiden stått stilla. Men den här gången ville de mer.
När inte leenden och behagliga ögonblick räcker till längre, vad gör man då? När man inte kan nöja sig med att trivas i varandras närhet, hur gör man då?
Pojken och flickan visste inte, för de hade aldrig ställts inför det. Så många år på vägen, så många blodiga och tårfyllda erfarenheter, men ingenstans hade detta scenario uppenbarat sig. Så de blev rädda. Fastän de efter alla år tillsammans på betryggande avstånd nu var närmare än någonsin så sprang de och gömde sig. Var som helst. Bakom ett träd, ett möte och närmaste vän. Allt för att inte se varandras leenden. När det är på riktigt så blir det plötsligt livsfarligt. Och de har aldrig varit modiga, de där två.
En pojke och en flicka dog inför varandra. De försvann från varandras ögon, och ingen av dem tänkte på den andre igen. När livet och hjärtat blir påtagligt så gör det plötsligt ont. Det är fegt, men lätt, att försvinna. Ett enkelt val, ett steg åt sidan av från vägen, sedan kan man vara precis så borta som man själv vill.
Den pojken och den flickan kommer aldrig att bli så lyckliga som de kunde ha blivit, men nu vet de i alla fall att de inte kommer att bli varandras olyckor. Istället för att nå toppen valde båda en mittenplacering så att ingen av dem skulle behöva bli sist. De kunde ha fått sitt eget kungarike, men valde istället varsitt luftslott. De är enklare att bygga och svårare att riva.
En pojke och en flicka kanske ses någon gång i framtiden, när tycket svalnat till den grad att det inte bränns längre? Först då kanske de vågar känna på varandra, utan att det gör ont. En dag kanske en pojke och en flicka blir man och kvinna tillsammans?"
En pojke och en flicka växte upp. Aldrig isär, aldrig tillsammans. Bredvid varandra med mils avstånd. Samma liv, olika erfarenheter. En blick, ett leende och tack och hej. Händerna lika olika smutsiga. Ett par med sår och torkat blod, ett annat orörda. Två öden som vandrat längs samma väg, där den ena tog genvägar och den andra tog omvägar. Men båda hamnade lika fel. Fast vilsna själar hittar alltid rätt tillslut, så resan fortsatte.
En pojke och en flicka skiljdes åt. Blickarna klipptes av och skratten dog. Det avståndet som varit blev nu till ett tomrum. Så långt att det inte fanns någon början eller slut, bara ett tomt och oändligt hav. Ingen tänkte eller visste ens om att det var så, för det som aldrig funnits kan aldrig försvinna eller kännas av när det är borta. Det gjorde aldrig ont. Inte förrän de såg varandra nästa gång.
En pojke och en flicka hade träffats, vuxit upp, skiljts åt och kommit tillbaka. Väl medvetna om varandra har de inte ens reflekterat över detta. De bara log åter igen och visade samma tycke, precis som att ingenting hänt under tiden. Som att tiden stått stilla. Men den här gången ville de mer.
När inte leenden och behagliga ögonblick räcker till längre, vad gör man då? När man inte kan nöja sig med att trivas i varandras närhet, hur gör man då?
Pojken och flickan visste inte, för de hade aldrig ställts inför det. Så många år på vägen, så många blodiga och tårfyllda erfarenheter, men ingenstans hade detta scenario uppenbarat sig. Så de blev rädda. Fastän de efter alla år tillsammans på betryggande avstånd nu var närmare än någonsin så sprang de och gömde sig. Var som helst. Bakom ett träd, ett möte och närmaste vän. Allt för att inte se varandras leenden. När det är på riktigt så blir det plötsligt livsfarligt. Och de har aldrig varit modiga, de där två.
En pojke och en flicka dog inför varandra. De försvann från varandras ögon, och ingen av dem tänkte på den andre igen. När livet och hjärtat blir påtagligt så gör det plötsligt ont. Det är fegt, men lätt, att försvinna. Ett enkelt val, ett steg åt sidan av från vägen, sedan kan man vara precis så borta som man själv vill.
Den pojken och den flickan kommer aldrig att bli så lyckliga som de kunde ha blivit, men nu vet de i alla fall att de inte kommer att bli varandras olyckor. Istället för att nå toppen valde båda en mittenplacering så att ingen av dem skulle behöva bli sist. De kunde ha fått sitt eget kungarike, men valde istället varsitt luftslott. De är enklare att bygga och svårare att riva.
En pojke och en flicka kanske ses någon gång i framtiden, när tycket svalnat till den grad att det inte bränns längre? Först då kanske de vågar känna på varandra, utan att det gör ont. En dag kanske en pojke och en flicka blir man och kvinna tillsammans?"
Lite mer gammalt scannat...
Jag tror att jag har lagt ut den här bilden förut, men den är så jävla bra. Kolla mitt hår. Fucking solid, man! Vad kan det ha varit, 7-8 år sedan? Tänk om man kunde få till det så igen.
På Västindien-kryssningen 2006, med Jamaica i bakgrunden.
Jag och Lillebror i Miami 2006.
Me day
Jaha, hur har eran dag varit då? Min har varit bra, blöt, lugn, solig, kaotisk och rolig.
När det vräkte ner som allra mest så tog jag det piano en stund, och det finns ju jobb som är bra mycket tyngre än det här:
Annars har det varit bajsmaraton idag. Varför? Jo det var ju chili con carne till lunch. Den ena blöjan efter den andra fick bytas, för att 5 minuter senare bytas igen. Ska det ut så ska det ut, även om det innebär endast med några minuters mellanrum.
Börjar få dåligt samvete över det här med att jag inte byter blöjor. Måste fan bli en man och ta tag i det där.
Nu är det dags för årets sista träning.
När det vräkte ner som allra mest så tog jag det piano en stund, och det finns ju jobb som är bra mycket tyngre än det här:
Annars har det varit bajsmaraton idag. Varför? Jo det var ju chili con carne till lunch. Den ena blöjan efter den andra fick bytas, för att 5 minuter senare bytas igen. Ska det ut så ska det ut, även om det innebär endast med några minuters mellanrum.
Börjar få dåligt samvete över det här med att jag inte byter blöjor. Måste fan bli en man och ta tag i det där.
Nu är det dags för årets sista träning.
Nedräkningen har börjat
Jag börjar närma mig inlägg nummer 2000. Bara dryga 50 stycken kvar. Undrar hur jag ska fira detta? Kanske blir det en galafest med speciellt invalda gäster, eller en fest bara för mina trogna följare? Uppemot 100 stycken kan vi nog bli då om det fortsätter så här.
Eller också kanske det inte blir någonting? Jag kanske lägger ner?
Mitt 1000:e inlägg blev inget roligt sådant. Det är det tyngsta och jobbigaste jag någonsin skrivit - men samtidigt var jag tvungen att skriva det. Det är snart ett år sedan. Jag var i Bergen, och just då såg jag inget som helst ljus i tunneln.
Jag hoppas att inlägg nummer 2000 blir av en helt annan karaktär.
Eller också kanske det inte blir någonting? Jag kanske lägger ner?
Mitt 1000:e inlägg blev inget roligt sådant. Det är det tyngsta och jobbigaste jag någonsin skrivit - men samtidigt var jag tvungen att skriva det. Det är snart ett år sedan. Jag var i Bergen, och just då såg jag inget som helst ljus i tunneln.
Jag hoppas att inlägg nummer 2000 blir av en helt annan karaktär.
Kap. "Down" 2/8
"De är på mig från alla håll. Vill mig självklart väl, men de slår lika hårt varje gång. Lillebror, när ska du bli lycklig egentligen? Storebror, hur länge ska jag behöva se dig så här? Och jag famlar alltid med svaren, för det finns inga raka och enkla saker att säga.
Jag vet inte när jag kommer att hitta lyckan. Jag känner mig oförmögen att skapa min egen. Kanske måste lyckan hitta mig? Vilken feg jävla lathund jag är ändå. Buhu och snörvel och snyft, det är så synd om mig.
Nej. Eller...ja, jo kanske.
Det är inte mitt fel att jag inte räcker till. Det är bara sån jag är. Tada! Här är jag, take it or leave it. Nej, nej - säg ingenting. Lämna mig bara här.
Det är konstigt. Fastän jag står i kön till de otillräckliga så känner jag mig allt som oftast bäst i världen. Bäst men ändå...nej.
Det kanske är som så att det inte finns något mellanläge för mig. Jag är antingen på botten av ån eller uppe bland trädtopparna. Alltid blött, aldrig rätt.
Jag måste kanske acceptera att livet inte blir så som det såg ut i mina 14-åriga ögon. Men jag undrar, vad har jag då kvar att andas för? Nyfikenheten blir min undergång.
Äh, la-di-da la-di-da.
Vissa tankar borde förbli otänkbara."
Men Oasis har INTE splittrats!!!
De ska bara vila lite. Typ ett år. Sen är allting bra igen.
Vi delar samma åsikt
Det är inte bara jag som är frustrerad över Oasis framtid som band. Kolla bara in Hitlers reaktion. Jag känner precis som honom.
Update
Äsch då. Har varit utan internet sedan igår, men nu är jag tillbaka i den oändliga världen och tar igen allt jag missat under de här timmarna. Är det något jag är beroende av så är det internet.
Okej. Igår blev det jobb hela dagen, från åtta till fem, och sedan var det bara hem och ta en power-nap innan en dömning på Centralvallen. Derby mellan KBK och KFF, pojkar 14 år, och jävlar vad det smällde. Ändå delade jag inte ut ett enda kort. Jag är nog en ganska tillåtande domare. Jag tror att jag skulle gilla att ha mig själv som domare.
Sedan blev det teven och Zlatan - and he did it again! Den klacken, alltså. Den klacken.
Idag då? Ja det blir jobb igen. Bara några timmar dock. Jag har även nu fått ett vikariat som gör att jag kommer att jobba varje dag, tills vidare, och hur många timmar det blir kommer att skifta från dag till dag. Det är bra. Jag behöver det.
Tidigare terminer har jag alltid jobbat på 3-6-årsavdelningen, men sedan jag kom tillbaka nu den här senaste gången så har jag mest jobbat på småbarnsavdelningen, där de äldsta barnen knappt är 2 år fyllda. Det är annorlunda vill jag lova. Den största skillnaden är att man måste hålla koll på att barnen, eftersom att de är blixtsnabba och ofta springer åt åtta olika hålla. Barnen som är 3-6 kan man nästan lämna helt fritt, förutom ett par "äventyrare", men småbarnen måste man ha koll på hela tiden.
Men det är inget problem, det gäller bara att vara lite mer vaken. En annan skillnad är att det är småbarnen som "bestämmer", enligt dem själva. De skiter fullständigt i vad man säger åt dem, de gör som de vill - och när de inte får göra som de vill så är man ingen bra människa i deras ögon. Då skriker dem. Men det är inget problem. Bara lite tinnitus. Det går ju inte att bli arg på de små juvelerna. De är så charmiga att det är omöjligt. Inte ens när man får 10 kg sand kastad i ansiktet så kan man bli arg. Då står de där med skräckslagna ögon och med ett leende på läpparna som gör att man bara börjar skratta.
Min enda gräns går vid att byta blöjor. I alla fall när de gjort "tvåan". Jag klarar inte det. Deras "tvåor" är alldeles för ostrukturerade och alldeles för mycket "överallt". Men det kommer väl en dag då jag måste bemästra den rädslan också.
Annars då? Tjae, inte mycket. Men på lördag blir det fest. En fyra veckor lång torka tar då slut.
Okej. Igår blev det jobb hela dagen, från åtta till fem, och sedan var det bara hem och ta en power-nap innan en dömning på Centralvallen. Derby mellan KBK och KFF, pojkar 14 år, och jävlar vad det smällde. Ändå delade jag inte ut ett enda kort. Jag är nog en ganska tillåtande domare. Jag tror att jag skulle gilla att ha mig själv som domare.
Sedan blev det teven och Zlatan - and he did it again! Den klacken, alltså. Den klacken.
Idag då? Ja det blir jobb igen. Bara några timmar dock. Jag har även nu fått ett vikariat som gör att jag kommer att jobba varje dag, tills vidare, och hur många timmar det blir kommer att skifta från dag till dag. Det är bra. Jag behöver det.
Tidigare terminer har jag alltid jobbat på 3-6-årsavdelningen, men sedan jag kom tillbaka nu den här senaste gången så har jag mest jobbat på småbarnsavdelningen, där de äldsta barnen knappt är 2 år fyllda. Det är annorlunda vill jag lova. Den största skillnaden är att man måste hålla koll på att barnen, eftersom att de är blixtsnabba och ofta springer åt åtta olika hålla. Barnen som är 3-6 kan man nästan lämna helt fritt, förutom ett par "äventyrare", men småbarnen måste man ha koll på hela tiden.
Men det är inget problem, det gäller bara att vara lite mer vaken. En annan skillnad är att det är småbarnen som "bestämmer", enligt dem själva. De skiter fullständigt i vad man säger åt dem, de gör som de vill - och när de inte får göra som de vill så är man ingen bra människa i deras ögon. Då skriker dem. Men det är inget problem. Bara lite tinnitus. Det går ju inte att bli arg på de små juvelerna. De är så charmiga att det är omöjligt. Inte ens när man får 10 kg sand kastad i ansiktet så kan man bli arg. Då står de där med skräckslagna ögon och med ett leende på läpparna som gör att man bara börjar skratta.
Min enda gräns går vid att byta blöjor. I alla fall när de gjort "tvåan". Jag klarar inte det. Deras "tvåor" är alldeles för ostrukturerade och alldeles för mycket "överallt". Men det kommer väl en dag då jag måste bemästra den rädslan också.
Annars då? Tjae, inte mycket. Men på lördag blir det fest. En fyra veckor lång torka tar då slut.
Kap. "Samma steg igen" 3/7
"Och när jag gick vägen hem, som så många gånger förr, så kom tankarna. Som så många gånger förr. Jag tänkte på allting jag haft och förlorat. Jag har aldrig känt mig som en segrare, och i det som kallas kärlek finns det bara två sorters människor. Vinnare och förlorare.
Jag tänkte på allting jag haft och inte längre har. Jag har aldrig haft någonting, ändå känns det som att jag vandrar i ett nederlag. Vad är det jag har förlorat? Ingenting och allting, kanske? Men hur ska jag få veta? Aldrig.
Jag har vandrat ensam hem många gånger förr. Nästan alltid. Men detta är första gången som jag känner mig ensam. Den som vandrat bredvid, eller inom mig, har gått i motsatt riktning. Ingen sa ett ljud, men jag hatar avsked så det var nog lika bra.
Jag frågar mig själv hur jag mår, och jag svarar "Jo tack, bra. Efter omständigheterna". Jag blev lite förvånad över svaret, och kanske lite lättad. "Han har lidit tillräckligt genom åren", tänker jag om honom som ska föreställa mig. Kanske är jag lättad eftersom att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som vill vara tillsammans med en sån som jag?
Första gången ensam hem genom natten så börjar jag fantisera. Eller snarare drömma. Är det någon som väntar där runt hörnet? Men det är aldrig någon där. Jag förlorar åter någonting som jag aldrig haft.
Det är kallt och fuktigt i luften. Månen lyser inte så bra. För mycket dimma i vägen. Men jag ser den där bakom. Den är halv, såklart. Precis som jag."
Jag tänkte på allting jag haft och inte längre har. Jag har aldrig haft någonting, ändå känns det som att jag vandrar i ett nederlag. Vad är det jag har förlorat? Ingenting och allting, kanske? Men hur ska jag få veta? Aldrig.
Jag har vandrat ensam hem många gånger förr. Nästan alltid. Men detta är första gången som jag känner mig ensam. Den som vandrat bredvid, eller inom mig, har gått i motsatt riktning. Ingen sa ett ljud, men jag hatar avsked så det var nog lika bra.
Jag frågar mig själv hur jag mår, och jag svarar "Jo tack, bra. Efter omständigheterna". Jag blev lite förvånad över svaret, och kanske lite lättad. "Han har lidit tillräckligt genom åren", tänker jag om honom som ska föreställa mig. Kanske är jag lättad eftersom att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som vill vara tillsammans med en sån som jag?
Första gången ensam hem genom natten så börjar jag fantisera. Eller snarare drömma. Är det någon som väntar där runt hörnet? Men det är aldrig någon där. Jag förlorar åter någonting som jag aldrig haft.
Det är kallt och fuktigt i luften. Månen lyser inte så bra. För mycket dimma i vägen. Men jag ser den där bakom. Den är halv, såklart. Precis som jag."
Dags att börja öva in nya danssteg?
Jag och Kaggen hade ett band vi älskade mer än alla andra band under en period i våra liv - och det var Backstreet boys. Vi mimade till deras låtar, kom på danser och satte ihop olika "turnéer". Vi VAR Backstreet boys. Jag var B-rok (Brian Littrell) och Kaggen var Nick (Carter).
Det var en rolig tid, och än idag vidhåller jag att As long as you love me är en av världens 100 bästa låtar. Nu har pojkarna, eller farbröderna, kommit ut med en ny singel - och ja, det låter ganska fräscht. Det klassiska BSB-sounder är borta, och i den här låten så andas det lite mer erurodisco i slingorna.
Jag gillar refrängen. Vad säger du, Kaggen?
Det var en rolig tid, och än idag vidhåller jag att As long as you love me är en av världens 100 bästa låtar. Nu har pojkarna, eller farbröderna, kommit ut med en ny singel - och ja, det låter ganska fräscht. Det klassiska BSB-sounder är borta, och i den här låten så andas det lite mer erurodisco i slingorna.
Jag gillar refrängen. Vad säger du, Kaggen?
Inte lätt för oss
Jag vill ta död på ett envist rykte. Det började med att någon kom fram och frågade, sedan en till, och en till - och en till. Nej, jag har inte börjat plugga!
Hela tiden samma fråga. "Jag hörde att du börjat plugga". Då svarar jag "Jasså, det visste jag inte om?" - och så blir det pinsam tystnad. Jag förstår inte varifrån detta rykte kommer? Lämna mig bara ifred! Jag vet att jag är känd i Kungsör och folk pekar och visslar och tisslar och tasslar när jag går förbi - men snälla, låt mig vara. Man är påpassad hela tiden, "Gör det", "Gör det", "Säg det där", "Kom hit", men fan alltså - jag behöver min privacy.
Ja, det är jobbigt med allt snack och alla rykten som går. Det är bara att le och se glad ut, och gå vidare.
Hela tiden samma fråga. "Jag hörde att du börjat plugga". Då svarar jag "Jasså, det visste jag inte om?" - och så blir det pinsam tystnad. Jag förstår inte varifrån detta rykte kommer? Lämna mig bara ifred! Jag vet att jag är känd i Kungsör och folk pekar och visslar och tisslar och tasslar när jag går förbi - men snälla, låt mig vara. Man är påpassad hela tiden, "Gör det", "Gör det", "Säg det där", "Kom hit", men fan alltså - jag behöver min privacy.
Ja, det är jobbigt med allt snack och alla rykten som går. Det är bara att le och se glad ut, och gå vidare.
Saknad
Idag är det 22 år sedan. Fastän jag aldrig fick lära känna honom så tänker jag ofta på honom. Hur det kunde ha varit och så.
Jag har ett minne, en bild i mitt huvud, som jag kommer att bära med mig för alltid. På så sätt finns han alltid nära mig.
Kan man sakna någonting man aldrig har haft? Ja, jag tror det. Jag gör verkligen det.
Jag har ett minne, en bild i mitt huvud, som jag kommer att bära med mig för alltid. På så sätt finns han alltid nära mig.
Kan man sakna någonting man aldrig har haft? Ja, jag tror det. Jag gör verkligen det.
Lite gammalt mode...
I slutet på högstadiet var jag inne i en ganska "skitig" period. Jag lyssnade mycket på The Strokes och garagerock, och jag och Jocke Palm gick runt i sönderklippta jeans, kavajer och med vildvuxna kalufser över öronen. Vi var väldigt häftiga tyckte vi.
Därför när det vankades lärarmiddag och skolavslutning så åkte jag in till second hand-butiken Brödet och fiskarna i Köping och köpte på mig en brungrön kritstrecksrandig kavaj som var alldeles för stor och en snorgrön skjorta. Till det hade jag vita loafers (tror jag), svarta kostymbyxor och en vit slips. Väldigt rock'n'roll tyckte jag. Väldigt ostiligt tyckte Mor. Men att bära en traditionell enfärgad kostym fanns inte på kartan för mig, och jag var helnöjd.
Nu så här efteråt kan jag tycka att det var väldigt osexigt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om det. Det var lite rebelliskt, och jag kände mig som den coolaste katten på stan. Därför kan jag inte ångra mig. Det enda jag ångrar är min frisyr som...ja, den är inte okej. Snällt sagt.
Stackars Louise Sätterman som fick sitta bredvid mig på lärarmiddagen. Hon hade väl hoppats på en stilig och ståtlig riddare till bordskavaljer, och så fick hon istället en liten skabbig bonnlurk med fräcka och opassande vitsar. Hon fick Pelle Röv, helt enkelt. Fast som jag ser det så fick hon en rockstar.
Jag har scannat in lite bilder från denna skolavslutning...
Här är jag och Kaggen. Jag är stencool, men titta på Kaggen. Han är verkligen sorglig. Och kolla frisyren! Oj oj oj...
Outfiten är ju odisktubalet vass, men som ni ser så är frippan inte den läckraste. Synd på en annars så klockren utstyrsel.
Vi igen. The best buds. Skönheten och Odjuret.
Sedan kom Fröken Blomberg förbi och förstörde vårt bromantiska ögonblick. Så typiskt.
Här är jag och Lillebror. Min lilla gullunge. Vill man inte bara nypa tag i hans fluffiga babykinder?
Och här är hela klassen. 9b, vilket gäng.
Sedan hittade jag lite bilder från våran avslutningsresa till Danmark. Tur att det finns bilder så man inte glömmer bort helt och hållet.
Här är Robin, Fröken Blomberg, Mr.Tequila, Seddan, Dale, Kaggen och Sandi.
Fröken Johansson tvingad (?) att vara med på bild, och charmtrollet Seddan posar glatt till vänster.
Här är gänget utanför ett matställe. Kaggen, Mr.Tequila, Dale, Oskar (är det väl i vit keps?), Phung Tran! (längst upp i mitten väl?), Mikaela, Henke och Fröken Blomberg.
Jag står framför en av mina stora idoler, Batman. Och i Fröken Blombergs tröja?
Här vet jag inte vad vi gör, men det ser ut som att jag ber (för visst är det jag?). Eller väntar vi på kinamat? Mycket märkligt.
Lite mer mode...
Men utvalet av kläderna i DV Man var bedrövligt. Det fanns ingenting som jag fastnade för. Usch vad fult och trisst allting var. Ingenting som inspirerade.
Den här sommaren har jag klätt mig väldigt enkelt. Det har varit jeans och t-shirt för nästan hela slanten, förutom någon skjorta då och då. I början av sommaren var det lite mer baggy, stora jeans och stora t-shirts, då jag var innen i en lite mer skate-punk-USA-Blink 182-period, men sedan "avsmalnade" jag.
Sommaren är enkel, varm och ledig - och då klär man sig efter det. Eller jag gjorde det den här sommaren. Men nu börjar hösten närma sig, och då blir det lite mer fylligt. Typ gubbkeps, sjal/halsduk, jacka/ytterrock och så. Det gillar jag.
Sedan funderar jag på att köpa mig ett plagg från Alexander McQueen-kollektionen. Eller vad sägs om den här darlingen? Ett riktigt köttigt och manligt slaktarförkläde skulle ju vara gjutet.
Den här sommaren har jag klätt mig väldigt enkelt. Det har varit jeans och t-shirt för nästan hela slanten, förutom någon skjorta då och då. I början av sommaren var det lite mer baggy, stora jeans och stora t-shirts, då jag var innen i en lite mer skate-punk-USA-Blink 182-period, men sedan "avsmalnade" jag.
Sommaren är enkel, varm och ledig - och då klär man sig efter det. Eller jag gjorde det den här sommaren. Men nu börjar hösten närma sig, och då blir det lite mer fylligt. Typ gubbkeps, sjal/halsduk, jacka/ytterrock och så. Det gillar jag.
Sedan funderar jag på att köpa mig ett plagg från Alexander McQueen-kollektionen. Eller vad sägs om den här darlingen? Ett riktigt köttigt och manligt slaktarförkläde skulle ju vara gjutet.
Långt eller kort?
Dagar som dessa önskar jag att jag bodde i Göteborg eller Stockholm. Eller någonstans där man kan sätta sig på stan och ta en fika och läsa en tidning. Jag gjorde ett försök här i Kungsör City, men kammade noll. Så jag tog en sväng med bilen och försökte hitta en parkbänk någonstans, men ingenting föll mig i smaken. Ett tag tänkte jag åka ut i skogen och sätta mig. Men jag ångrade mig. Hamnen? Näe...för konstigt. Västanhed? Nej, för långt bort.
Så jag sket i det och åkte hem och satte mig i solen. Det gick det med, fast det var inte lika nice som jag önskat.
Började bläddra i nya DV Man och det var hyfsat skön läsning. Intervjun med Liam Gallagher om hans nystartade klädkollektion Pretty Green var underbar. Han hatar smala jeans och spetsiga skor, och anledningen till att han börjat leva hälsosammare med löprundor på morgonen och nyttig mat är på grund av att han inte vill vara "den feta jäveln på scen" och att han inte vill att det "plötsligt ska komma någon runt hörnet som är coolare än vad han är". Samtidigt säger han att det är tufft att turnera, för "det är fan lördag varenda kväll på turné, måndag och tisdag finns inte".
Liam är inte heller rädd för att alla ska gå runt och se ut som honom nu. "Det är bättre att de ser ut som jag än som någon annan jävla idiot".
Jag funderar även starkt på att kopiera Liams frisyr rakt av, som vanligt. Fast jag vet inte, jag har ju lovat mig själv att spara ut håret den här gången och inte tröttna halvvägs. Sedan har jag redan kört den här korta luggen grejen ett par gånger tidigare, och jag har väl ömsom varit nöjd ömsom varit missnöjd med det.
Men jag är fucking grymt sugen på att cutta luggen igen. Jag ska nog...kanske...göra...inte...eller?
Så jag sket i det och åkte hem och satte mig i solen. Det gick det med, fast det var inte lika nice som jag önskat.
Började bläddra i nya DV Man och det var hyfsat skön läsning. Intervjun med Liam Gallagher om hans nystartade klädkollektion Pretty Green var underbar. Han hatar smala jeans och spetsiga skor, och anledningen till att han börjat leva hälsosammare med löprundor på morgonen och nyttig mat är på grund av att han inte vill vara "den feta jäveln på scen" och att han inte vill att det "plötsligt ska komma någon runt hörnet som är coolare än vad han är". Samtidigt säger han att det är tufft att turnera, för "det är fan lördag varenda kväll på turné, måndag och tisdag finns inte".
Liam är inte heller rädd för att alla ska gå runt och se ut som honom nu. "Det är bättre att de ser ut som jag än som någon annan jävla idiot".
Jag funderar även starkt på att kopiera Liams frisyr rakt av, som vanligt. Fast jag vet inte, jag har ju lovat mig själv att spara ut håret den här gången och inte tröttna halvvägs. Sedan har jag redan kört den här korta luggen grejen ett par gånger tidigare, och jag har väl ömsom varit nöjd ömsom varit missnöjd med det.
Men jag är fucking grymt sugen på att cutta luggen igen. Jag ska nog...kanske...göra...inte...eller?
Lite strunt...
Satan, börjar bli jävligt förkyld nu! Fast solen värmer.
Det kan mycket väl bli nya numret av DV Man idag. Om det ändå fanns ett acceptabelt fik att sätta sig på. Det skulle vara nice. En latté, en tidning och solglajjor.
Sedan skulle jag vilja testa nya Steak house. Namnet är ju helt fantastiskt, och Kaggen började dregla så fort jag nämnde det, men jag tror att det finns en risk för besvikelse. Jag är inte säker, men det kan vara samma ägare som Mexicana - och då blir det nog ingen höjdare. Fast nachotallriken var god.
Äsch...
Det kan mycket väl bli nya numret av DV Man idag. Om det ändå fanns ett acceptabelt fik att sätta sig på. Det skulle vara nice. En latté, en tidning och solglajjor.
Sedan skulle jag vilja testa nya Steak house. Namnet är ju helt fantastiskt, och Kaggen började dregla så fort jag nämnde det, men jag tror att det finns en risk för besvikelse. Jag är inte säker, men det kan vara samma ägare som Mexicana - och då blir det nog ingen höjdare. Fast nachotallriken var god.
Äsch...
Så har man spelat färdigt för den här gången...
I alla fall i matchsammanhang. Vi mötte Köping idag med b-laget, fast egentligen var det Kolsvas a-lag vi mötte, och det slutade med en 5-3-förlust.
Första halvleken var bedrövlig. Inte minst ifrån min sida. Vi fick 3-0 i baken innan Rostis petade in reduceringen. Sedan blev det lite bättre i början av den andra halvleken. Lite aggressivare, bättre fart och hungrigare. Vi gick upp till 3-2 genom Lingen, men därefter kontrade "Köping" in 4-2 och 5-2 innan Källe skruvade inte en frispark i slutet.
Jag var tyvärr väldigt oinspirerad idag. Trött, sliten och frånvarande. Förkyld. Dålig. Jag var där men inte där. Det var lite tråkigt, och ganska pinsamt, fast så brukar det alltid bli för mig i slutet av säsongen. Jag är slutkörd efter att ha spelat fotboll sedan i början av januari. Jag skulle vilja säga att det är förståeligt, även om jag kunde ha gjort betydligt bättre ifrån mig idag.
Nu återstår endast en match för a-laget och b-laget, men dem missar jag båda två på grund av avstängningar. Fick en horibel varning för hands i den första halvleken, som även ledde till straff, och det kändes...inte rätt. Dubbel bestraffning för något som inte ens var frispark. Eller var det så att jag tog den med handen? Jag vet inte. Minns inte. Tror inte det.
Men en veckas träning återstår dock innan jag får vila mina små kyckligben. Sedan är nästan elva månaders sparkade av boll över. För den här gången.
Annars missade jag Man United mot City på grund av att jag dömde en pojklagsmatch. Det var inte med i planeringen. Jag hade missat det och blev påmind igår om att jag skulle dömma, och eftersom att ingen ville ta matchen (läs; Kaggen) så var det bara att bita i det sura.
Jag kom precis när Bellamy kvitterade till 3-3. Vilken jävla bjudning av Ferdinand! Även stora pojkar kan. Den chippen såg ut som någonting som jag skulle kunna hitta på.
Men sedan, som en skänk från ovan, hade domaren hittat över 6 minuters tilläggstid, och jävlar vad jag skrek när Owen tåade in 4-3. Men det var Mr.United, Ryan Giggs, mål. Vilken passning! Jag älskar honom. Det är min favorit i United. Världens näst bästa fotbollsspelare efter David Beckham.
Det blev en poäng
Jaha ja, så var den matchen över. 1-1 blev det, efter att Lingen dunkat in ledningen varpå Sunne kvitterade med ungefär 20 minuter kvar att spela.
Matchen var ungefär som de flesta under säsongen. Vi hade större delen av spelet och skapade mycket målchanser utan att kunna förvalta dem i mål. Tord var en ribbträff ifrån att sätta 2-1. Kosar var snubblande nära att peta in 2-1. Marcelo, Berga, Juha, Lingen...ja, vi hade verkligen bud på 2-1. Men det ville sig inte, som så många gånger förr.
Kaggen fick stå för första gången i år, och gjorde det bra. En kanonräddning på en frispark i slutet av matchen räddade poängen för oss.
Jag spelade vänsterback och blandade väl och gav. Första var helt okej, men andra halvlek slog jag bort lite för mycket bollar. Sedan drog jag på mig en tredje varning i första halvlek vilket gör att jag är avstängd i den sista omgången. Jävligt tråkigt. Det var ett riktigt "Håkan Mild-ingripande" ifrån min sida. Jag fick bollen, tänkte att jag snabbt skulle avancera framåt i planen, fick en bedrövlig första touch som gjorde att bollen gick mot en motståndare som kom framrusandes, och i ren desperation körde jag över honom som en galen traktor.
Solklart gult kort. En klassisk "idiot-varning" a'la Jonatan Björklund. Det var dum dum dumt. Nu blir det b-laget för mig imorgon mot Köping. Jovars...
Ikväll vete fan. Vi börjar väl hemma hos Kaggen så får vi väl se.
Lovely day
Alright, då står vi inför den sista hemmamatchen för säsongen. Sunne kommer på besök, och dem ska vi skicka åt helvete. Vi har full trupp, inga skador eller avstängningar, och har ingen press på oss eller någonting. De' e' ba' ut o' ös', liksom.
Hoppas att det kommer lite folk ändå, även fast loppet är kört.
Vad kvällen sedan bjuder på har jag ingen aning om. Men jag gör mig redo för det mesta. Jag såg att Kaggen putsade på sina dansskor igår, men jag vet inte vad det betyder. Eller jo det gör jag - men jag vet inte om jag vill. Behöver spara slantarna. Eller inte.
Hoppas att det kommer lite folk ändå, även fast loppet är kört.
Vad kvällen sedan bjuder på har jag ingen aning om. Men jag gör mig redo för det mesta. Jag såg att Kaggen putsade på sina dansskor igår, men jag vet inte vad det betyder. Eller jo det gör jag - men jag vet inte om jag vill. Behöver spara slantarna. Eller inte.
Kap. "Jag tror jag gillar dig" 2/6
"Min lilla vän, tack för att du är så fin. Tänk att jag skulle finna någonting så bra. Alla avundas mig när vi går förbi på stan. Världen är en galen plats, och jag älskar dig för allt du inte är.
Min söta vän, tack för att du gett mitt liv mening. De här 24 åren har inte någonstans varit förgäves eftersom den dagen kom då jag fick dig. Jag tittar på dig när du ligger bredvid och känner nästan skuld. Får man verkligen känna en sån här obeskrivligt varm lycka? Är det tillåtet att må så här bra? Du är en själslig lagbrytare, och den bästa tänkbara brottslingen. Du har stulit mitt hjärta.
Min älskade vän, ingenting jag gör kommer någonsin räcka till för att beskriva hur mycket du betyder för mig. Men jag lovar dig, all min kvarvarande tid kommer jag ägna åt att bevisa min kärlek. Varje dag och varje andetag kommer jag sträva efter att göra dig till den gladaste. Med allt jag har kvar ska jag se till att du aldrig kommer att ångra dig. Vi kanske bråkar, vi kanske slåss, men det kommer aldrig finnas utrymme för tvivel och tvekan. Inte så länge du ler mot mig med de där ögonen.
Tack för din hand när det blåser, tack för ditt ansikte i natten, och tack för att du är där på morgonen.
Min lilla vän, tack för att du är mer än bara vän."
Min söta vän, tack för att du gett mitt liv mening. De här 24 åren har inte någonstans varit förgäves eftersom den dagen kom då jag fick dig. Jag tittar på dig när du ligger bredvid och känner nästan skuld. Får man verkligen känna en sån här obeskrivligt varm lycka? Är det tillåtet att må så här bra? Du är en själslig lagbrytare, och den bästa tänkbara brottslingen. Du har stulit mitt hjärta.
Min älskade vän, ingenting jag gör kommer någonsin räcka till för att beskriva hur mycket du betyder för mig. Men jag lovar dig, all min kvarvarande tid kommer jag ägna åt att bevisa min kärlek. Varje dag och varje andetag kommer jag sträva efter att göra dig till den gladaste. Med allt jag har kvar ska jag se till att du aldrig kommer att ångra dig. Vi kanske bråkar, vi kanske slåss, men det kommer aldrig finnas utrymme för tvivel och tvekan. Inte så länge du ler mot mig med de där ögonen.
Tack för din hand när det blåser, tack för ditt ansikte i natten, och tack för att du är där på morgonen.
Min lilla vän, tack för att du är mer än bara vän."
Alltid en av världens bästa låtar
Varje gång jag hör den här låten så blir jag så oemotståndligt glad. De inledande trummorna gör mig alltid helt salig - för jag vet då att någonting magiskt är på väg att komma.
Det kan tyckas konstigt att man blir glad över den här låten om man lyssnar på texten, men det är inte texten som framkallar detta glädjerus. Det är det faktum att låten är så förbannat bra.
Det är svart, deprimerande och sorligt - men oerhört vackert. Inramningen är så sårbar och lättillgänglig, från de enkla pianoackorden till den lågmält uppgivna mans-kören.
...och sedan träffar ju texten allt som oftast mitt i prick för min del.
Det kan tyckas konstigt att man blir glad över den här låten om man lyssnar på texten, men det är inte texten som framkallar detta glädjerus. Det är det faktum att låten är så förbannat bra.
Det är svart, deprimerande och sorligt - men oerhört vackert. Inramningen är så sårbar och lättillgänglig, från de enkla pianoackorden till den lågmält uppgivna mans-kören.
...och sedan träffar ju texten allt som oftast mitt i prick för min del.
Hej hej helgen
Det var rena rama migrationsverket igår kväll hemma vid middagsbordet. Det var en bulgar, en chilenare, tre brassar, en Ljung och en Roos. Två stora plåtar med lasagne försvann som vatten i Sahara. Och på det blev det glass och toscakaka. Men då började det grymtas "Meät i magen" ifrån brassehörnan.
När glassen serverades kom Far dragandes med en burk hjortronsylt, och han var väldigt noga med att Mr.Salsa skulle förklara för brassarna att det handlade om en svensk specialité. Han ville väldigt gärna få fram att det rörde sig om "skogens guld" och att det var "handplockat" från sumpmarkerna i Norrlands skogar. Stackars Mr.Salsa blev alldeles åksjuk av alla förklaringar och översättningar han skulle få till.
Själv tycker jag att det blev lite för upphypat. Hjortronsylt, liksom. Smakar ju bara...sylt.
Men kvällens roligaste stod Roos för. Toscakakan hade ju mandel på topppen, och då fick Roos för sig att förklara för Bulgaren att "In Sweden we have something called halsmandlar", varpå han med allvarlig blick pekade på halsen. Bulgaren höjde på ögonbrynet och svarade "Okey...only in Sweden?".
Stort skratt.
Annars har jag jobbat klart för idag. Jävlar vad kallt det var på förmiddagen! Huvtröja was a bad choice. Men det blev bättre fram mot eftermiddagen, då var det nästan shorts-och-t-shirt-läge.
Nu ska jag nog ta och duscha bort all koda, småflugor, svininfluensa, snor och sand från min kropp.
Kap. "Inte samma nit" 4/10
"Jag vill försöka förstå. Ljuset som gått upp för mig har brunnit ut. Jag vill våga låta det gå, den här gången är jag inte lika dum som då.
Jag kommer bara ihåg alla sömnlösa nätter jag förbannade mig själv, och det var inte så bra för det var långt ifrån jag som vände andra sidan åt. Jag kanske var svårfångad, rädd för att gå på för hårt och ta något som inte är mitt. Det får vi aldrig veta nu för hon är långt bort och jag vill aldrig någonsin åka dit. Aldrig mer dit.¨
Jag är tillbaka i stan, och hon den där bor fortfarande kvar. Hon var aldrig min tjej, men hon var alltid kvar i mig trots alla kval.
Livet är väldigt kort om man tänker på hur lång tid man ska vara död, det är en 7-årings ord och de vet mer än oss - så jag älskar dig nu.
Det är därför jag måste låta det gå."
Jag kommer bara ihåg alla sömnlösa nätter jag förbannade mig själv, och det var inte så bra för det var långt ifrån jag som vände andra sidan åt. Jag kanske var svårfångad, rädd för att gå på för hårt och ta något som inte är mitt. Det får vi aldrig veta nu för hon är långt bort och jag vill aldrig någonsin åka dit. Aldrig mer dit.¨
Jag är tillbaka i stan, och hon den där bor fortfarande kvar. Hon var aldrig min tjej, men hon var alltid kvar i mig trots alla kval.
Livet är väldigt kort om man tänker på hur lång tid man ska vara död, det är en 7-årings ord och de vet mer än oss - så jag älskar dig nu.
Det är därför jag måste låta det gå."
...och det här känns inte heller som igår
Kommer ni ihåg?
För två somrar sedan var vi i Sunny Beach i Bulgarien. Det var en jävla rolig resa med hotellbyte, kryckor, våldsbenägna danskar, skumparty, våldtäktsdroger, arga hotellägare och en klunga med 50 ihopsamlade partymänniskor i korridoren.
Det var 2007. Två år sedan. Inte så långt tillbaka i tiden kan man tycka - men faktum är att det känns som 10 år sedan.
Det var 2007. Två år sedan. Inte så långt tillbaka i tiden kan man tycka - men faktum är att det känns som 10 år sedan.
Kockis
Aaaaaaaaaaand - the work is done!
Åkte till jobbet i morse och höll på att frysa äschlet av mig. Tror det var två plusgrader och det var inte långt ifrån att jag fick skrapa rutorna på bilen. Men det var ju så stjärnklart i natt att jag hade det på känn.
Sedan när solen väl tittade fram så blev det vajmt och sjönt. Jag hade hand om utomhus-lunchen idag, så det blev till att få upp en eld och slänga ihop lite pytt och pasta - och det klarade man ju galant som den karlakarl man är.
Annars var det...rätt lugnt.
Game on
Och himlen öppnade sig.
Jävlar i min själ vad det regnade! Fem minuter in på träningen drog ett svart molntäcke in över Kungsör - och ner kom en syndaflod. Men det var inte vatten som kom ner. Det var glas. Fan vad ont det gjorde att springa "hemåt" på tvåmålsspelet. Blev till att backa istället.
Nog om detta trams - ikväll smäller det! Zlatan vrs. Inter. Jag bänkar mig framför teven hemma hos Grannen och hoppas på en svensk succé. Det var längesen jag gjorde det. När han spelade i Inter så brydde jag mig inte nämnvärt, men den här matchen är för speciell för att missa.
Hoppas att det blir roligare än igår när Man United spelade. De vann, och det var det viktigaste, men oj vad tråkigt det var att titta på.
Jävlar i min själ vad det regnade! Fem minuter in på träningen drog ett svart molntäcke in över Kungsör - och ner kom en syndaflod. Men det var inte vatten som kom ner. Det var glas. Fan vad ont det gjorde att springa "hemåt" på tvåmålsspelet. Blev till att backa istället.
Nog om detta trams - ikväll smäller det! Zlatan vrs. Inter. Jag bänkar mig framför teven hemma hos Grannen och hoppas på en svensk succé. Det var längesen jag gjorde det. När han spelade i Inter så brydde jag mig inte nämnvärt, men den här matchen är för speciell för att missa.
Hoppas att det blir roligare än igår när Man United spelade. De vann, och det var det viktigaste, men oj vad tråkigt det var att titta på.
Barney Stinson for president!
Jag har ju helt glömt bort att berätta! Jag, Stiffa och Påven har hittat en ny favoritserie i våra liv - nämligen How I met your mother.
Det började för någon månad sedan, jag och Påven berättade för Stiffa vilken jävla bra serie det är som går på TV3 sent om kvällarna. Stiffa verkade lite skeptiskt, han tyckte väl att han hade koll på "allt som är bra", men han gav det ändå ett försök. Ett halvt avsnitt senare var han fast. På några veckor (eller var det dagar?) kollade han igenom alla fyra säsongerna, och nu sitter vi alla och väntar på att säsong 5 ska börja.
Det är verkligen en helt fantastisk komediserie om fem personer i New York, där handlingen utgörs av tillbakablickar från år 2030 där en av karaktärerna sitter och berätta för sina barn om "hur han träffade deras mamma".
Kungen i serien är den sexjagande ungkarln Barney Stinson som sätter upp egna regler och lagar gällande raggning, dejtning och sex.
Det började för någon månad sedan, jag och Påven berättade för Stiffa vilken jävla bra serie det är som går på TV3 sent om kvällarna. Stiffa verkade lite skeptiskt, han tyckte väl att han hade koll på "allt som är bra", men han gav det ändå ett försök. Ett halvt avsnitt senare var han fast. På några veckor (eller var det dagar?) kollade han igenom alla fyra säsongerna, och nu sitter vi alla och väntar på att säsong 5 ska börja.
Det är verkligen en helt fantastisk komediserie om fem personer i New York, där handlingen utgörs av tillbakablickar från år 2030 där en av karaktärerna sitter och berätta för sina barn om "hur han träffade deras mamma".
Kungen i serien är den sexjagande ungkarln Barney Stinson som sätter upp egna regler och lagar gällande raggning, dejtning och sex.
Kan Juha spela trummor?
Ni vet hur det kan vara med länkar. Man går in på en sida och klickar sig vidare via en länk, för att sedan där klicka sig vidare via en annan länk, och en ytterligare länk - och tillslut vet man fan inte vart man tagit vägen.
Nåväl, så var fallet kanske inte nu, men efter att ha gått in på Fröken Mayers blogg och där klickat mig vidare till, vad jag antar var, hennes lillasyster blogg så hittade jag den här bilden. Titta noga i bakgrunden. Visst fan är det Juha som sitter där bakom trummorna och svettas? Det var lite lustigt.
Nåväl, så var fallet kanske inte nu, men efter att ha gått in på Fröken Mayers blogg och där klickat mig vidare till, vad jag antar var, hennes lillasyster blogg så hittade jag den här bilden. Titta noga i bakgrunden. Visst fan är det Juha som sitter där bakom trummorna och svettas? Det var lite lustigt.
Kap. "Hej då" 3/7
"Jag har aldrig varit i slagsmål. Aldrig känt knogarna krossa min kind eller fått näsan avslagen. Jag har aldrig brutit ett ben. Aldrig känt det knäckas och blivit omlindad. Jag har aldrig varit sjuk. Aldrig så sjuk att någon tvingats ta hand om mig eller behandlat mig med piller och sprutor.
Men jag vet vad smärta är.
Jag har varit så kär att det gör ont. Så hopplöst förälskad att ingenting annat räknas. Inte ens jag själv. Att vara kär i fel person är höjden av smärta. Inga tabletter lindrar och inga drinkar är så pass starka att de varar tillräckligt länge. Att falla för någon vars framtid är omöjlig att dela...det känns inombords. Det är larvigt, men vem har sagt att larviga saker inte gör ont?
När jag tänker på det faktum att den person som tar upp all min tid och förstånd aldrig någonsin kommer att bli min - då känns det. Jag har aldrig haft så ont. Vi kan aldrig bli du och jag, hur mycket jag än vill det. Vi är två pluspoler som stöter ifrån varandra. Jag vill och du vill. Men det går inte. Vi vill kanske inte. Vi kan kanske inte.
Alla tankar jag ägnat åt dig blir ingenting annat än tankar, och de försvinner ut i atmosfären utan att ha nuddat vid dig. Oförstörda och ofarliga. Ingenting kan förstöra oss som ingenting har hänt.
Jag älskar henne, men kan inte. Ingenting emellan oss kan. Det är försent. Det är på tok försent. Jag är för sen. Helvete vad sen jag är. Jag som bara ville göra henne lycklig. Nu gör hon mig olycklig. Nej. Hon kan bara inte. Det är inte hennes fel. Jag är fel. Vi är fel. Men jag älskar henne.
När jag såg Isaac och Mary vandra längs Manhattans gator så trodde jag på oss. Ett samtal så laddat men samtidigt ledigt att det var magiskt. Dynamik, kärlek och spänning i ett. En natt, en parkbänk, en bro, en gryning i New York. Två stycken. Två som oss.
Men i slutet fick de inte varandra. Jag kanske såg oss. Jag ville inte, men måste våga se och inse. Jag älskar dig. Det får tyvärr stanna vid det."
Men jag vet vad smärta är.
Jag har varit så kär att det gör ont. Så hopplöst förälskad att ingenting annat räknas. Inte ens jag själv. Att vara kär i fel person är höjden av smärta. Inga tabletter lindrar och inga drinkar är så pass starka att de varar tillräckligt länge. Att falla för någon vars framtid är omöjlig att dela...det känns inombords. Det är larvigt, men vem har sagt att larviga saker inte gör ont?
När jag tänker på det faktum att den person som tar upp all min tid och förstånd aldrig någonsin kommer att bli min - då känns det. Jag har aldrig haft så ont. Vi kan aldrig bli du och jag, hur mycket jag än vill det. Vi är två pluspoler som stöter ifrån varandra. Jag vill och du vill. Men det går inte. Vi vill kanske inte. Vi kan kanske inte.
Alla tankar jag ägnat åt dig blir ingenting annat än tankar, och de försvinner ut i atmosfären utan att ha nuddat vid dig. Oförstörda och ofarliga. Ingenting kan förstöra oss som ingenting har hänt.
Jag älskar henne, men kan inte. Ingenting emellan oss kan. Det är försent. Det är på tok försent. Jag är för sen. Helvete vad sen jag är. Jag som bara ville göra henne lycklig. Nu gör hon mig olycklig. Nej. Hon kan bara inte. Det är inte hennes fel. Jag är fel. Vi är fel. Men jag älskar henne.
När jag såg Isaac och Mary vandra längs Manhattans gator så trodde jag på oss. Ett samtal så laddat men samtidigt ledigt att det var magiskt. Dynamik, kärlek och spänning i ett. En natt, en parkbänk, en bro, en gryning i New York. Två stycken. Två som oss.
Men i slutet fick de inte varandra. Jag kanske såg oss. Jag ville inte, men måste våga se och inse. Jag älskar dig. Det får tyvärr stanna vid det."
Hej fantastiska dag!
Idag var det jobb igen - och riktigt roligt var det också. Jag kan inte förklara varför. Man måste vara inne i mitt hjärta för att förstå. Men den kärlek som man emellanåt får är obetalbar. Att med så små medel kunna framkalla ett leende och lycka på en liten varelse...det är ganska så magiskt. Nästan ett underverk.
Jag omfamnar alla små framrusande famnar och tackar allra ödmjukast för att min närvaro gör någon annan glad.
Plus att jag fick ännu mer jobb här framöver. Det börjar lösa sig på vissa fronter.
Men nu tänkte jag kila över till Grannen. Ett sångprojekt, lite Xbox och kanske något glas må-bra-dryck är vad som står på planeringen.
Jag är glad just nu.
Jag omfamnar alla små framrusande famnar och tackar allra ödmjukast för att min närvaro gör någon annan glad.
Plus att jag fick ännu mer jobb här framöver. Det börjar lösa sig på vissa fronter.
Men nu tänkte jag kila över till Grannen. Ett sångprojekt, lite Xbox och kanske något glas må-bra-dryck är vad som står på planeringen.
Jag är glad just nu.
You belong to me now!
Här skulle det ha varit en rolig bild på Ödlan och hans okända bror. Men då Ödlan hotat mig med att han aldrig mer kommer att prata med mig om bilden publiceras så har jag valt att avstå.
Dock är bilden för alltid sparad på den här datorn, så någon dag kanske den dyker upp här. Det är upp till Ödlan. Han är min lilla bitch nu, och gör han inte som jag säger så har jag ett trumfkort att vifta med.
Oh boy, jag har storslagna planer på hur jag ska hantera den här lilla situationen. Jag kommer aldrig mer behöva lyfta ett finger för att få någonting gjort, jag behöver bara ringa ett samtal eller skicka ett SMS så har jag "någon" som fixar det åt mig. Handla mat, köpa tidningen, ärenden i Köping och Eskilstuna, systembolaget - allt det är ett minne blott för mig. Det får min lilla bitch ta hand om nu. Jag skiter i hur han fixar det - bara han fixar det. Annars ska han få se på fan! Då jag ställa till ett satans helvete för honom. HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!!!!! Ehe...ha. Ha ha...HA! HA HAH HA HA HA HA HA HA HA!!!!!!!!!!!!
Dock är bilden för alltid sparad på den här datorn, så någon dag kanske den dyker upp här. Det är upp till Ödlan. Han är min lilla bitch nu, och gör han inte som jag säger så har jag ett trumfkort att vifta med.
Oh boy, jag har storslagna planer på hur jag ska hantera den här lilla situationen. Jag kommer aldrig mer behöva lyfta ett finger för att få någonting gjort, jag behöver bara ringa ett samtal eller skicka ett SMS så har jag "någon" som fixar det åt mig. Handla mat, köpa tidningen, ärenden i Köping och Eskilstuna, systembolaget - allt det är ett minne blott för mig. Det får min lilla bitch ta hand om nu. Jag skiter i hur han fixar det - bara han fixar det. Annars ska han få se på fan! Då jag ställa till ett satans helvete för honom. HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!!!!!! Ehe...ha. Ha ha...HA! HA HAH HA HA HA HA HA HA HA!!!!!!!!!!!!
Lite kort om...
Igår var det Roast igen, denna gång med Pernilla Wahlgren som "offer". Det är ju nästan öppet mål att skämta om henne, för det finns ju så ofantligt mycket att ta av. Sedan kan jag tycka att det är lite jobbigt att skoja om henne eftersom att hon är så sympatisk och genuint glad hela tiden. Det blir lite olustigt. Ändå skrattade jag som fan.
Jag missade första halvan av programmet och kom in när Felix Herngren rostade, och han var förvånandsvärt grov. Sedan kom Soran och då passade jag på att gå på toaletten och betala räkningar och hänga upp tvätten. Men när David Batra kom - då satt jag som fastklistrad. Han är rolig. Jävlar vad han bredde på igår!
Ibland blev jag nästan chockad och bara väntade på att Wahlgren skulle bryta ihop och springa ut i tårar. Men det konstiga är att jag hela tiden satt och tokskrattade. Jag blev förvånad av mig själv, att jag kunde sitta och skratta åt sådana råa tilltag. Fast någonstans, på något sätt, innerst inne, kändes det som att allting gjordes med värme och "glimten i ögat" - och det var kanske det som gjorde att jag kunde skratta.
Sedan fick hon ju ge igen, och det gjorde hon väl rätt bra. Hon är tuff ändå, den där lilla spralliga sångfågeln. Fast hennes jobbiga skratt är mer än jag klarar av.
Nästa vecka är det Robert Gustafssons tur att grillas, med bland annat Henrik Schyffert och Johan Rehborg som rostare. Då kan det bli tufft.
* * * * *
Förlusten i helgen till trots - både Man United och Blåvitt sprang hem tre poäng, och det var kanske ingen tröst men jävligt jävligt skönt.
* * * * *
Annars har det varit två vita helger på raken. Ja, nu är sommaren definitivt över.
Eller? De här två senaste veckorna har varit helt underbara, vädermässigt sett, och nu är det verkligen "brittsommar" ifrån dess allra finaste sida. Många tycker att det här är den bästa årstiden på året, den här perioden mellan sommar och höst. Men jag vet inte. Jag gillar våren och sommaren. Och hösten i början. Och vintern i december.
Jag missade första halvan av programmet och kom in när Felix Herngren rostade, och han var förvånandsvärt grov. Sedan kom Soran och då passade jag på att gå på toaletten och betala räkningar och hänga upp tvätten. Men när David Batra kom - då satt jag som fastklistrad. Han är rolig. Jävlar vad han bredde på igår!
Ibland blev jag nästan chockad och bara väntade på att Wahlgren skulle bryta ihop och springa ut i tårar. Men det konstiga är att jag hela tiden satt och tokskrattade. Jag blev förvånad av mig själv, att jag kunde sitta och skratta åt sådana råa tilltag. Fast någonstans, på något sätt, innerst inne, kändes det som att allting gjordes med värme och "glimten i ögat" - och det var kanske det som gjorde att jag kunde skratta.
Sedan fick hon ju ge igen, och det gjorde hon väl rätt bra. Hon är tuff ändå, den där lilla spralliga sångfågeln. Fast hennes jobbiga skratt är mer än jag klarar av.
Nästa vecka är det Robert Gustafssons tur att grillas, med bland annat Henrik Schyffert och Johan Rehborg som rostare. Då kan det bli tufft.
* * * * *
Förlusten i helgen till trots - både Man United och Blåvitt sprang hem tre poäng, och det var kanske ingen tröst men jävligt jävligt skönt.
* * * * *
Annars har det varit två vita helger på raken. Ja, nu är sommaren definitivt över.
Eller? De här två senaste veckorna har varit helt underbara, vädermässigt sett, och nu är det verkligen "brittsommar" ifrån dess allra finaste sida. Många tycker att det här är den bästa årstiden på året, den här perioden mellan sommar och höst. Men jag vet inte. Jag gillar våren och sommaren. Och hösten i början. Och vintern i december.
Bäst ikväll
Fler citat
"Det var då en jävla uppkäftig en!", "Fans helvete!", "Stå inte bara där som ett mähä, ta lite initiativ!" och "Ja...det var på fisens mosse!".
Nu kan man ju tycka att det låter som en riktig surgubbe, men om man känner Far så som jag känner honom så skrattar man bara.
För honom ska gå fort, problemfritt och bli bra - annars är det åt helvete.
En annan grej jag kom att tänka på; Far är väldigt noggrann, eller "överdrivet petig" som han själv uttryckte det. Det är för att han vill att det ska bli "snyggt". Denna, vad ska man kalla det, "egenskap" har även präglat mig genom åren. För är det någonting jag lärt mig av Far så är det att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt. Det sa han nämligen alltid till mig när jag var yngre. Han sa "Jonatan, en sak ska du lära dig. Om du gör någonting så ska du göra det ordentligt. Det har du alltid igen senare".
Den här tesen har jag senare kommit att leva efter. Som i skolan, även fast jag avskydde vissa ämnen så strävade jag hela tiden efter att göra dem ordentligt. Jag kanske inte lärde mig så mycket under tiden, men jag fick ett bra betyg i slutändan. Det enda jag helt struntade i var matten. Där hade jag liksom ingenting att hämta.
Så nu vet ni varför jag kanske är så petig och noggrann i de saker jag gör. Som att klippa en film eller att spela in en partyplatta, till exempel. Allt måste vara perfekt.
Nu kan man ju tycka att det låter som en riktig surgubbe, men om man känner Far så som jag känner honom så skrattar man bara.
För honom ska gå fort, problemfritt och bli bra - annars är det åt helvete.
En annan grej jag kom att tänka på; Far är väldigt noggrann, eller "överdrivet petig" som han själv uttryckte det. Det är för att han vill att det ska bli "snyggt". Denna, vad ska man kalla det, "egenskap" har även präglat mig genom åren. För är det någonting jag lärt mig av Far så är det att om man ska göra någonting så ska man göra det ordentligt. Det sa han nämligen alltid till mig när jag var yngre. Han sa "Jonatan, en sak ska du lära dig. Om du gör någonting så ska du göra det ordentligt. Det har du alltid igen senare".
Den här tesen har jag senare kommit att leva efter. Som i skolan, även fast jag avskydde vissa ämnen så strävade jag hela tiden efter att göra dem ordentligt. Jag kanske inte lärde mig så mycket under tiden, men jag fick ett bra betyg i slutändan. Det enda jag helt struntade i var matten. Där hade jag liksom ingenting att hämta.
Så nu vet ni varför jag kanske är så petig och noggrann i de saker jag gör. Som att klippa en film eller att spela in en partyplatta, till exempel. Allt måste vara perfekt.
Men in action
Puh...det är slitsamt jobb, men någon måste göra det. Bara att hugga in i skiten och kämpa på.
Och där står den där glasliraren och blir solbränd medan jag får krampkänning av blodet som sakta rinner nerför min arm.
Jag på en byggställning. Skulle jag passa i den skogshuggar-miljön? Nää, inte direkt va?
Snickarn'
Jag och Far håller på och sätter upp nya träplankor runt garaget. Man kan säga att det är "vi" som jobbar, även fast min del enbart består utav att hålla upp plankan i den ena änden så att den inte ramlar ner.
Det är ganska kul, faktiskt. Inte att sätta upp plankor, men att lyssna på Far. Ibland går det inte som han vill, och då måste han få utlopp för sin frustratrion, varpå kommentarer som "Jävla skithammare!", "Fan också!", "Kyss mig i arslet!", "Jävla skitvirke!" och "Nog är det väl självaste fan också!" ploppar ut ur munnnen på honom.
Det är det enda som gör det värt det.
Det är ganska kul, faktiskt. Inte att sätta upp plankor, men att lyssna på Far. Ibland går det inte som han vill, och då måste han få utlopp för sin frustratrion, varpå kommentarer som "Jävla skithammare!", "Fan också!", "Kyss mig i arslet!", "Jävla skitvirke!" och "Nog är det väl självaste fan också!" ploppar ut ur munnnen på honom.
Det är det enda som gör det värt det.
Kap. "Rädd att vara rädd" 3/6
"Om jag hade min egen värld skulle jag fylla den med allt du behöver. Med allt som du saknar och försakat. Med allt som du vill och lite till, vämående och begär. Om jag hade min egen värld så skulle det inte vara så svårt. Inget mer tvivel och ångest, smärta och tårar.
Än är jag inte där, så jag får börja här. Finns det någonstans att börja? Någonting? Om jag börjar med mig själv, det kan vara svårt nog.
Jag kan göra allt och vad jag vill. När jag vill. Men hjärnan begränsar mig. Jag är alldeles för klok för mitt eget bästa. Jag är så klok att jag en dag kommer att vakna upp och inse hur korkad jag är. Eller varit. Och det är sant som de säger; rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Jag måste bli mer av en dåre. De räds ingenting. För dem finns det inget "Vänta!". Bara dårar rusar in.
Och bara en dåre skulle komma på tanken att inleda ett förhållande med flickan som han aldrig kan få.
Men när Sigge och jag satt på bussen in till stan, en blöt februarikväll, så förstod han precis vad jag menade. Han hade varit där en gång i tiden. Nu var han gift och hade två barn. I samma stund som han stod öga mot öga med rädslan så försvann den. Han såg då att det inte finns någonting att vara rädd för.
Det var ett bra snack vi hade. Sigges ord var som den skönaste käftsmäll man kan tänka sig. Även fast han tryckte ner mig i skiten så var det bara av den anledningen att jag skulle ta mig upp igen. Just det där att stå och balansera över skiten är inte bra. Då befinner man sig bara tillräckligt nära för att veta att den finns där, men man känner den inte. Man behöver känna skitens alla taskiga och fula grepp för att vilja ta sig därifrån. Sigge fick mig att vilja igen.
Nu har jag reat ut mig själv. Jag är redo att se rädslan i vitögat. Jag tror att hon kan vara väldigt vacker."
Än är jag inte där, så jag får börja här. Finns det någonstans att börja? Någonting? Om jag börjar med mig själv, det kan vara svårt nog.
Jag kan göra allt och vad jag vill. När jag vill. Men hjärnan begränsar mig. Jag är alldeles för klok för mitt eget bästa. Jag är så klok att jag en dag kommer att vakna upp och inse hur korkad jag är. Eller varit. Och det är sant som de säger; rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Jag måste bli mer av en dåre. De räds ingenting. För dem finns det inget "Vänta!". Bara dårar rusar in.
Och bara en dåre skulle komma på tanken att inleda ett förhållande med flickan som han aldrig kan få.
Men när Sigge och jag satt på bussen in till stan, en blöt februarikväll, så förstod han precis vad jag menade. Han hade varit där en gång i tiden. Nu var han gift och hade två barn. I samma stund som han stod öga mot öga med rädslan så försvann den. Han såg då att det inte finns någonting att vara rädd för.
Det var ett bra snack vi hade. Sigges ord var som den skönaste käftsmäll man kan tänka sig. Även fast han tryckte ner mig i skiten så var det bara av den anledningen att jag skulle ta mig upp igen. Just det där att stå och balansera över skiten är inte bra. Då befinner man sig bara tillräckligt nära för att veta att den finns där, men man känner den inte. Man behöver känna skitens alla taskiga och fula grepp för att vilja ta sig därifrån. Sigge fick mig att vilja igen.
Nu har jag reat ut mig själv. Jag är redo att se rädslan i vitögat. Jag tror att hon kan vara väldigt vacker."
Kap. "Sår" 2/7
"Jag river bara upp mig varje gång jag närmar mig någon som får mig att känna mig bättre än vad jag någonsin gjort. Det är därför jag tvekar att ta ett steg mot dig, för du utstrålar något som jag känner igen. Du gör mig bättre.
För att våga vinna allt måste man våga förlora allt. Men jag har ingenting och då är frågan om jag kan vinna någonting.
Om jag tittar lite framåt så ser jag någonting jag tycker om. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit, så det blir nog inte så. Trots det så fortsätter jag titta för det får mig att må bra. Även om det är en önskeversion så är det allt jag har. Men nästa gång jag ser dig ska jag fråga dig om lov att få ta dig dit till min önskeversion och få dig att stanna kvar.
Jag kanske river upp mig, men när kärleken inte finns är smärtan allt som får mig att känna mig vid liv."
För att våga vinna allt måste man våga förlora allt. Men jag har ingenting och då är frågan om jag kan vinna någonting.
Om jag tittar lite framåt så ser jag någonting jag tycker om. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit, så det blir nog inte så. Trots det så fortsätter jag titta för det får mig att må bra. Även om det är en önskeversion så är det allt jag har. Men nästa gång jag ser dig ska jag fråga dig om lov att få ta dig dit till min önskeversion och få dig att stanna kvar.
Jag kanske river upp mig, men när kärleken inte finns är smärtan allt som får mig att känna mig vid liv."
Allt står still
Jag skriver inget bra just nu. Jag försöker verkligen, men det går inte. Det är väl så ibland.
En sak som jag märkt är att när jag är glad och lycklig så skriver jag förbannat dåligt. Då får jag inte fram någonting. Men när jag är ledsen och olycklig så skriver jag alldeles fantastiskt bra. Då bara sprutar jag ur mig lysande texter. Det är lite konstigt det där, att lidandet kan göra så mycket gott på ett sätt.
Därför tänkte jag...kan inte någon krossa mitt hjärta eller så? Så att jag kommer igång med skrivandet igen. Det vore schysst. Fast å andra sidan, den saken brukar jag kunna klara av ganska bra ändå själv. Äh, vi skiter i det.
Nej, jag skriver inget bra för tillfället. Tur då att jag har en mängd gammalt matrial att slänga in. En mängd lysande texter. Eller för er är det kanske bara någonting att fördriva tiden med, vad vet jag? Ni kanske hatar mina texter? Ni kanske kanske älskar dem? Vad vet jag?
En sak som jag märkt är att när jag är glad och lycklig så skriver jag förbannat dåligt. Då får jag inte fram någonting. Men när jag är ledsen och olycklig så skriver jag alldeles fantastiskt bra. Då bara sprutar jag ur mig lysande texter. Det är lite konstigt det där, att lidandet kan göra så mycket gott på ett sätt.
Därför tänkte jag...kan inte någon krossa mitt hjärta eller så? Så att jag kommer igång med skrivandet igen. Det vore schysst. Fast å andra sidan, den saken brukar jag kunna klara av ganska bra ändå själv. Äh, vi skiter i det.
Nej, jag skriver inget bra för tillfället. Tur då att jag har en mängd gammalt matrial att slänga in. En mängd lysande texter. Eller för er är det kanske bara någonting att fördriva tiden med, vad vet jag? Ni kanske hatar mina texter? Ni kanske kanske älskar dem? Vad vet jag?
Svart
Hej då...
Ja gårdagen blev ju en riktig skitdag. Det gick verkligen åt helvete.
Usch, jag har verkligen ingen lust att ta det, men i korthet så var det väl så här: vi tog ledningen ganska omgående mot Ölme genom Lingen. Det var skönt. Sedan kort därefter tryckte Blondie Bubble Boy in tvåan - och då kändes ännu skönare. Men konstigt nog kände jag mig aldrig säker. Trots att vi rullade fint och skapade och fick två snabba mål så kände jag mig inte lugn.
Sedan fick de in en reducering, och 10 minuter senare kom kvitteringen. Helt jävla otroligt! Med två snabba mål i inledningen så borde vi, måste vi, kunna "döda" matchen. Men det är inte våran säsong. Vi är inte tillräckligt smidiga.
Sedan gjorde de 3-2 innan pausvilan, och då man hoppades att vi skulle kunna komma ut som ett nytt lag till den andra halvleken så dröjde det inte länge innan Ölme gjorde 4-2 - och det blev också slutresultatet. Vi hade mängder med chanser, men som så många gånger förr kunde vi inte sätta dit den. Inte ens när vi fick straff kunde vi göra mål. Det är för jävla sorgligt.
Nu är det ett faktum, det blir division 4 för oss nästa säsong. Fast det hade det antagligen blivit ändå eftersom att IFK Örebro vann igår.
Riktigt blytungt, men det var inte igår som vi åkte ur. Det var långt tidigare. Alla matcher som vi haft i våran ägo, men som vi slarvat bort i slutskedet. Alla matcher som vi inte kunnat punktera. Alla ledningar vi inte kunnat hålla. Och Juha sa någonting i bilen hem som jag inte tänkt på tidigare; vi tog bara 5 poäng på vårsäsongen.
Själv blev jag utbytt efter 25 minuter. Jag var tydligen skadad, utan att jag visste om det. Visst jag hade lite känning i baksidan av låret, men det var ingenting som hindrade mig. Jag hade kunnat, och ville, spela vidare. Men när jag uppmärksammade om det så var det redan försent, bytet var redan annonserat. Så kan det också gå till.
Nu vet jag inte vad som händer. Jag har...jag vet inte. Det känns inte...nej, vi får se vad som händer.
Kap. "Någon att bry sig om" 2/8
"Jag vet vad hon heter, men jag vet inte vem hon är. Fast jag vet när jag ser, att hon är ganska fin. Och jag vill nog ha det.
Hon är snäll mot mig, för hon ser att jag finns här. Och det är inte så att det är varje dag, så jag bryr mig om det.
Mina år har gått ifrån mig, och de kommer inte igen. Så jag gör nog bäst i att börja om på nytt, och då står hon först.
Allra högst, allra högst.
Men det är ingenting som hon får veta om."
Hon är snäll mot mig, för hon ser att jag finns här. Och det är inte så att det är varje dag, så jag bryr mig om det.
Mina år har gått ifrån mig, och de kommer inte igen. Så jag gör nog bäst i att börja om på nytt, och då står hon först.
Allra högst, allra högst.
Men det är ingenting som hon får veta om."
Äntligen helg
Yesterday så fick jag ett samtal. Det var en sprudlande glad Stiffa som avslöjade att han köpt Xbox 360. "Bra va?", sa han - men jag vet inte jag. Nu vet jag en kille som inte kommer att se dagens ljus något mer det här året. Plus att det kostar lite kulor. Men, men...Stiffa lever livet, och han klarar sig alltid.
Hur som helst var jag bäst på Fifa, Påven var bäst på Halo - och Stiffa fick nöja sig med att vara bäst på friidrott.
Sedan kollade vi på Brüno. Oj. Oj oj vilken sjuk film. Men jag blev positivt överraskad, för jag trodde att mestadelen av filmen skulle vara fejkad, men så var det inte. Då har de gjort det JÄVLIGT bra i så fall. En trea i betyg.
Today ska jag sparka boll. Vi åker till Värmland och Ölme, i vad som är sista chansen att klara nytt kontrakt. Vinner vi inte idag så är det kört, samtidigt som andra resultat måste gå våran väg de här sista omgångarna.
Vår motivation bör vara större än Ölmes, som inte har någonting att spela för. Men sådant där vet man aldrig.
Spännande.
Tonight vet jag inte vad jag ska göra. Eller, jag vet att jag ska gratula Mormor som fyller år, men det lär väl inte ta hela kvällen. Vi får se. Jag tror att jag är lite sugen på att gedanzen.
Hur som helst var jag bäst på Fifa, Påven var bäst på Halo - och Stiffa fick nöja sig med att vara bäst på friidrott.
Sedan kollade vi på Brüno. Oj. Oj oj vilken sjuk film. Men jag blev positivt överraskad, för jag trodde att mestadelen av filmen skulle vara fejkad, men så var det inte. Då har de gjort det JÄVLIGT bra i så fall. En trea i betyg.
Today ska jag sparka boll. Vi åker till Värmland och Ölme, i vad som är sista chansen att klara nytt kontrakt. Vinner vi inte idag så är det kört, samtidigt som andra resultat måste gå våran väg de här sista omgångarna.
Vår motivation bör vara större än Ölmes, som inte har någonting att spela för. Men sådant där vet man aldrig.
Spännande.
Tonight vet jag inte vad jag ska göra. Eller, jag vet att jag ska gratula Mormor som fyller år, men det lär väl inte ta hela kvällen. Vi får se. Jag tror att jag är lite sugen på att gedanzen.
Du
Godnatt min skatt, vem du än är och var du än är i natt.
Små små under i vardagen
En av de vackraste sakerna som går att bevittna på denna planet, vet ni vad det är? Det är att se ett litet barn somna.
De livfulla, lekfulla och oförstörda ögonen som blir smalare och smalare i takt med att ögonlocken sakta faller ner. Tillslut är de stängda, och det lilla barnet befinner sig på helt annan ort.
Förhoppningsvis bland regnbågar och klätterställningar.
Den dagen igen
Så var det 11 september igen. Ett datum som för evigt aldrig kommer att vara ett datum i mängden.
Ronnie Petersons död, mordet på Anna Lindh och World Trade Center. I extrema fall kan det även vara så att man minns datumet på grund av att Imperiet gjorde sin sista spelning denna dag för 21 år sedan.
Farfar och farmor fick nog sitt datum att minnas i och med att andra världskriget bröt ut. Pappa och mamma fick nog sitt datum i och med att Olof Palme mördades, eller när gamla kungen dog. Vi, min generation, fick 11 september att minnas - tack vare terrordådet mot World Trade Center.
Det var 8 år sedan. Tänk hur fort tiden går.
Ronnie Petersons död, mordet på Anna Lindh och World Trade Center. I extrema fall kan det även vara så att man minns datumet på grund av att Imperiet gjorde sin sista spelning denna dag för 21 år sedan.
Farfar och farmor fick nog sitt datum att minnas i och med att andra världskriget bröt ut. Pappa och mamma fick nog sitt datum i och med att Olof Palme mördades, eller när gamla kungen dog. Vi, min generation, fick 11 september att minnas - tack vare terrordådet mot World Trade Center.
Det var 8 år sedan. Tänk hur fort tiden går.
Han gjorde det!
Oj vad vi fick kämpa och slita - men tillslut gav Kaggen med sig och fixade en tuppkam. Fy fan vad stolt jag är över honom. Nu är han rock'n'roll fullt ut. Kaggen - my hero.
Är vi de fuckade?
Jag hade ett väldigt intressant samtal med en medarbetare på dagiset igår. Det handlade om att vi 80-talister är de stora förlorarna i svenska samhället idag. Den trygghet som våra morfädrar och farfädrar byggde upp i Sverige för ett 40-50-tal år sedan är på väg att rasa samman - och det är vi 80-talister som får ta skiten.
Hon hänvisade även till Gustav Fridolins roman Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation, som tar upp just den här saken.
Jag vet inte om det är så, att vi 80-talister är en lurad generation som får ta konsekvenserna av ett förfallande samhälle, men det känns onekligen inte bra med alla nedskärningar och besparingar och indragningar och varsel och skulder och fan vet allt. Jag vet bara att skolan idag är inte som skolan var när jag var barn, för 10-15 år sedan.
Hur som helst, ett intressant samtal var det i alla fall.
Hon hänvisade även till Gustav Fridolins roman Blåsta! Nedskärningsåren som formade en generation, som tar upp just den här saken.
Jag vet inte om det är så, att vi 80-talister är en lurad generation som får ta konsekvenserna av ett förfallande samhälle, men det känns onekligen inte bra med alla nedskärningar och besparingar och indragningar och varsel och skulder och fan vet allt. Jag vet bara att skolan idag är inte som skolan var när jag var barn, för 10-15 år sedan.
Hur som helst, ett intressant samtal var det i alla fall.
Kap. "Ny tid" 1/3
"Molntäcken blir bredare för varje dag. Solen lyser inte lika klart längre, och den värmer inte mig på riktigt. De gröna krigarna på trädtopparna förlorar sin livsglädje. Efter storm, regn och solsken så faller de ner och dör. De tappar i färg, blir trampad på och krattas bort. Men de ska bara vila. Snart så kommer de tillbaka igen. Och det är därför som jag nu är redo att släppa sommaren.
Jag har aldrig varit en oktobermänniska. Alla blir bleka och fula, genomskinliga och slutna. Men det är någonting med det här året. Jag tror jag kommer att älska varje minut framöver. För när mörkret faller på då blir jag som vanligt igen. Jag kan hålla någons hand och promenera under stjärnorna. Det är något med kylan som gör att man blir närmare varandra.
Fälten de gulnar. Det faller sönder och allt blir naket. Först då kanske man ser varandra. Och jag flyr aldrig regnet. Luften frisknar och vi blir renare. Jag trotsar aldrig blåsten. Den tar mig bara bort någonstans bättre.
Vi tänder våra stearinljus för att värma oss och se på varandra riktigt nära. Ljuset lyser inte på oss, man måste krypa nära det istället. Och när vi kryper så ser vi hur små vi båda är.
Det har varit den bästa sommaren på länge. Ingen ångest i världen kan få mig att ändra på det. Och inga mörka moln kan få mig att tvivla på att det blir den bästa hösten i våra liv. Det blåser kanske kallt, men då finns fortfarande du."
Jag har aldrig varit en oktobermänniska. Alla blir bleka och fula, genomskinliga och slutna. Men det är någonting med det här året. Jag tror jag kommer att älska varje minut framöver. För när mörkret faller på då blir jag som vanligt igen. Jag kan hålla någons hand och promenera under stjärnorna. Det är något med kylan som gör att man blir närmare varandra.
Fälten de gulnar. Det faller sönder och allt blir naket. Först då kanske man ser varandra. Och jag flyr aldrig regnet. Luften frisknar och vi blir renare. Jag trotsar aldrig blåsten. Den tar mig bara bort någonstans bättre.
Vi tänder våra stearinljus för att värma oss och se på varandra riktigt nära. Ljuset lyser inte på oss, man måste krypa nära det istället. Och när vi kryper så ser vi hur små vi båda är.
Det har varit den bästa sommaren på länge. Ingen ångest i världen kan få mig att ändra på det. Och inga mörka moln kan få mig att tvivla på att det blir den bästa hösten i våra liv. Det blåser kanske kallt, men då finns fortfarande du."
Det dummaste jag någonsin sagt
Jag tänker ofta på en grej. Vad är det dummaste jag gjort i livet? Alltså inte det elakaste, utan det mest korkade. Det är nästan omöjligt att komma på, för jag har gjort så många korkade saker. En del mindre, en del större.
Däremot hade jag inga problem med att komma ihåg det dummaste som jag någonsin sagt i livet.
Så här var det; det var 2004, jag var 18 år och vi var på Rhodos. Det var jag, Stiffa, Påven och Ekka, och det var första gången som jag var utomlands "på egen hand" utan familjen.
Det var kväll, nästan natt, och vi satt på en bar och festade. På den tiden behövde jag inte mycket för att komma igång (hihi) och därför var jag säkert kanoners redan när vi gick in på baren. Väl där började jag prata med en tjej som satt vid bordet bredvid, och det var väldigt trevligt. Hon var ett par tre år äldre än mig, men vi pratade länge och mycket. Tillslut kom vi fram till att vi inte bodde så långt ifrån varandra hemma i Sverige. Jag i Kungsör och hon i...Köping!
Det tyckte vi var väldigt lustigt och av någon anledning började vi prata om gamla lärare på Ullvigymnasiet som vi både hade haft (eller som jag fortfarande hade, eftersom att jag då fortfarande gick i skolan). Grön som jag var så tyckte jag att "det går ju jävligt bra det här" och jag måste ha fått tokfeeling, för helt apropå, bara sådär, så kläckte jag ur mig meningen som än idag hemsöker mig och som får min kropp att vrida sig i plågor. Jag lutade mig fram mot henne och viskade: "Hörru...har du fått något ikväll eller?".
Ridå.
Jajamensan, det var vad jag sa - och den meningen tog hus i helvete hos min nyfunna "vän". Jag tyckte ju att vi kommit varandra så pass nära att jag kunde ställa en så privat fråga, men det tyckte uppenbarligen inte hon. Hon bara gapade och om blickar kunde döda så var jag den mest torterade lilla människan i världen just då. Hon började skrika "VA FAN SÄGER DU???? HÄR SITTER VI OCH HAR DET TREVLIGT OCH SNACKAR OCH SÅ KOMMER DU OCH SÄGER EN SÅN HÄR SAK?!?! VA FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG??? STICK HÄRIFRÅN!!!".
Jag förvandlades till Nils Karlsson Pyssling och började pipa "f'låt...f'låt...f'låt". Men det hjälpte inte. Hon var oxtokig och ville inte prata med mig något mer. Jag försökte ställa allting till rätta, men då kom hennes astöntiga smala turk-kompis och började gläfsa på gaystockholmska "Asså grabben fatta! De ä schört! Hon vill änte prata mä däj nå mer! Gå bara o sätt däj därborta, hallå?". Så det gjorde jag. Full, förvirrad och mycket mycket skamsen.
Även om jag idag skrattar åt händelsen, vilket jag gjort konstant när jag skrivit detta, så går det inte undgå det faktum att det är det mest korkade som någonsin lämnat min mun under mina 23 år, 9 månader och 9 dagar i livet.
"Har du fått något ikväll eller?". Meningen som kommer att förfölja mig tills jag stupar.
Däremot hade jag inga problem med att komma ihåg det dummaste som jag någonsin sagt i livet.
Så här var det; det var 2004, jag var 18 år och vi var på Rhodos. Det var jag, Stiffa, Påven och Ekka, och det var första gången som jag var utomlands "på egen hand" utan familjen.
Det var kväll, nästan natt, och vi satt på en bar och festade. På den tiden behövde jag inte mycket för att komma igång (hihi) och därför var jag säkert kanoners redan när vi gick in på baren. Väl där började jag prata med en tjej som satt vid bordet bredvid, och det var väldigt trevligt. Hon var ett par tre år äldre än mig, men vi pratade länge och mycket. Tillslut kom vi fram till att vi inte bodde så långt ifrån varandra hemma i Sverige. Jag i Kungsör och hon i...Köping!
Det tyckte vi var väldigt lustigt och av någon anledning började vi prata om gamla lärare på Ullvigymnasiet som vi både hade haft (eller som jag fortfarande hade, eftersom att jag då fortfarande gick i skolan). Grön som jag var så tyckte jag att "det går ju jävligt bra det här" och jag måste ha fått tokfeeling, för helt apropå, bara sådär, så kläckte jag ur mig meningen som än idag hemsöker mig och som får min kropp att vrida sig i plågor. Jag lutade mig fram mot henne och viskade: "Hörru...har du fått något ikväll eller?".
Ridå.
Jajamensan, det var vad jag sa - och den meningen tog hus i helvete hos min nyfunna "vän". Jag tyckte ju att vi kommit varandra så pass nära att jag kunde ställa en så privat fråga, men det tyckte uppenbarligen inte hon. Hon bara gapade och om blickar kunde döda så var jag den mest torterade lilla människan i världen just då. Hon började skrika "VA FAN SÄGER DU???? HÄR SITTER VI OCH HAR DET TREVLIGT OCH SNACKAR OCH SÅ KOMMER DU OCH SÄGER EN SÅN HÄR SAK?!?! VA FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG??? STICK HÄRIFRÅN!!!".
Jag förvandlades till Nils Karlsson Pyssling och började pipa "f'låt...f'låt...f'låt". Men det hjälpte inte. Hon var oxtokig och ville inte prata med mig något mer. Jag försökte ställa allting till rätta, men då kom hennes astöntiga smala turk-kompis och började gläfsa på gaystockholmska "Asså grabben fatta! De ä schört! Hon vill änte prata mä däj nå mer! Gå bara o sätt däj därborta, hallå?". Så det gjorde jag. Full, förvirrad och mycket mycket skamsen.
Även om jag idag skrattar åt händelsen, vilket jag gjort konstant när jag skrivit detta, så går det inte undgå det faktum att det är det mest korkade som någonsin lämnat min mun under mina 23 år, 9 månader och 9 dagar i livet.
"Har du fått något ikväll eller?". Meningen som kommer att förfölja mig tills jag stupar.
Det fanns en tid då vi ägde Lotus
Kap. "The one" 1/4
"Har du någonsin smekt en kind som är så len och mjuk att du varit rädd att ha sönder den?
Det har jag gjort.
Har du någonsin kysst någon och tänkt "Nu vet jag vad mina läppar är till för"?
Det har jag gjort.
Har du någonsin känt en kvinnas doft och önskat att du kunde stoppa ner den i en liten ask och plocka fram den när du vill falla in i trans?
Det har jag gjort.
Hennes skratt var så innerligt att jag förbannade mig själv för att jag inte var roligare. Hennes leende var ett konstverk som det inte gick att sätta ett pris på, för så mycket pengar finns det inte i världen. Hennes framtoning skulle kunna lösa all världens konflikter, och hennes själva uppenbarelse skulle få de mest envisa tvivlarna att börja tro på mirakel.
Hennes hud var så varm att om hon la armen runt Jorden så skulle hon värma alla frusna själar. Hennes ögon var så vackra och kristallklara att om hon var en affischpelare över världen så skulle alla bilar stanna av häpnad, och om allt ljus försvann så skulle de lysa upp hela jordklotet.
Hennes hjärta var så stort att alla skulle få plats. De våldtagna, de överblivna, de misstrodda och de övergivna. Hennes hand skulle mata de hungriga och hennes röst skulle vagga de trötta till ro.
Och när vinden drog igenom hennes hår så visade hon att änglar faktiskt finns.
Hon var en sådan som förändrade min värld, och jag saknar henne så."
Det har jag gjort.
Har du någonsin kysst någon och tänkt "Nu vet jag vad mina läppar är till för"?
Det har jag gjort.
Har du någonsin känt en kvinnas doft och önskat att du kunde stoppa ner den i en liten ask och plocka fram den när du vill falla in i trans?
Det har jag gjort.
Hennes skratt var så innerligt att jag förbannade mig själv för att jag inte var roligare. Hennes leende var ett konstverk som det inte gick att sätta ett pris på, för så mycket pengar finns det inte i världen. Hennes framtoning skulle kunna lösa all världens konflikter, och hennes själva uppenbarelse skulle få de mest envisa tvivlarna att börja tro på mirakel.
Hennes hud var så varm att om hon la armen runt Jorden så skulle hon värma alla frusna själar. Hennes ögon var så vackra och kristallklara att om hon var en affischpelare över världen så skulle alla bilar stanna av häpnad, och om allt ljus försvann så skulle de lysa upp hela jordklotet.
Hennes hjärta var så stort att alla skulle få plats. De våldtagna, de överblivna, de misstrodda och de övergivna. Hennes hand skulle mata de hungriga och hennes röst skulle vagga de trötta till ro.
Och när vinden drog igenom hennes hår så visade hon att änglar faktiskt finns.
Hon var en sådan som förändrade min värld, och jag saknar henne så."
Uj uj uj...
Tredje raka dagen som jobbade ute på Björkliden, och där blir jag kvar veckan ut. Jag känner att hjärtat börjat slå lite snabbare de senaste dagarna, och det börjar kännas i leder, mage och huvud. Jag får akta mig så att jag inte blir utbränd på kuppen.
Men ikväll blir det träning, lagfotografering, mat och landskamp på storbildsskärm nere vid klubbstugan.
Men ikväll blir det träning, lagfotografering, mat och landskamp på storbildsskärm nere vid klubbstugan.
Han gjorde det!
Han sparade ut håret! Efter många, många, många, många, MÅNGA år av tjatande så fick vi tillslut som vi ville - Kaggen lät håret växa fritt. Nu är han den coolaste katten på stan.
När jag vill vara mig själv för en stund
Jag är så glad att den här bilden togs, för den visar mig verkligen från min bästa sida. Inte sant?
Samma sak med den här bilden. Det skulle kunna vara världens snyggaste mug-shot. Inte sant?
Och kommer ni ihåg när jag var världens farligaste människa? Barnen började gråta när jag gick på stan.
Kap. "Om" 1/6
"Bortom horisonten, från järnvägen till slutstationen, så finns en plats. Jag har hört om den, alla vill ta sig dit. Men för att få komma in krävs det någon att komma in med.
Jag vill ta dig dit, om du vill komma hit. Om du vill ta reda på vad jag klarar av. Du är värd allt jag kan och allt jag inte kan, och om du vill så klarar jag allt. Jag är bäst i hela världen om du vill det.
Bakom molnen, bakom det blåa och oändliga, finns min ouppnåeliga kärlek till dig. Jag kan plocka ner den och ge den till dig. Men du måste visa att det inte är pärlor åt svin.
Vill du så tar vi den här platsen under oss. Och om nej så blir det säkert bra ändå. Jag fortsätter att vänta, vänta hela natten igenom."
Jag vill ta dig dit, om du vill komma hit. Om du vill ta reda på vad jag klarar av. Du är värd allt jag kan och allt jag inte kan, och om du vill så klarar jag allt. Jag är bäst i hela världen om du vill det.
Bakom molnen, bakom det blåa och oändliga, finns min ouppnåeliga kärlek till dig. Jag kan plocka ner den och ge den till dig. Men du måste visa att det inte är pärlor åt svin.
Vill du så tar vi den här platsen under oss. Och om nej så blir det säkert bra ändå. Jag fortsätter att vänta, vänta hela natten igenom."
TV-nytt
Igår Roast - idag Idol.
Roast var som väntat både råare och bättre än SVT's Grillad. I Kanal 5 så kom formatet mer till sin rätt, och då blev det mycket roligare. Jag gillade David Batra och Andre Wickström, de är alltid roliga. De andra var...mjäääh. Soran är verkligen jättejätte tråkig och jag kan fan inte förstå hur han kan få så mycket utrymme i TV som han får. Han är ju bara "Björns kompis", liksom.
Björn Gustafsson då? Ja, honom avskyr jag sedan tidigare, så jag satt mest och njöt åt sågningarna. När det sedan var hans tur att rosta de andra så blev det...inte så mycket med den saken.
Ett helt okej program ändå som säkert kan bli bättre.
Sedan var det premiär för Idol idag - och där var allt sig likt. Man skrattar lite åt några dårar, skäms för någras skull, och applåderar åt vissa som kan sjunga. Det känns verkligen som att man kan det där programmet nu. Inga nyheter där inte. Om man ska titta på tidigare årgångar så bör det ju bli som så att den gråtande kinesen, som faktiskt kunde sjunga, kommer att komma tillbaka om några program framåt för att "testa igen" - och den gången kommer det att bli succé. Pampig musik kommer att spelas, juryn gör high-five med varandra, och tjejen springer ut som en galning med tårarna sprutandes. Så lär det bli.
Men den där Jon - han var ju störtskön. Såklart. En sådan där lirare dyker alltid upp varje år. Frågan är bara hur länge han blir kvar? Min gissning är att han blir Youtube-kändis och rider ganska långt i tävligen.
Jaja, får se om man orkar kolla på skiten i år också. Någonting säger mig att det blir som vanligt att man sitter där kväll efter kväll, även fast man i grund och botten inte gillar det, och följer skiten slaviskt.
Roast var som väntat både råare och bättre än SVT's Grillad. I Kanal 5 så kom formatet mer till sin rätt, och då blev det mycket roligare. Jag gillade David Batra och Andre Wickström, de är alltid roliga. De andra var...mjäääh. Soran är verkligen jättejätte tråkig och jag kan fan inte förstå hur han kan få så mycket utrymme i TV som han får. Han är ju bara "Björns kompis", liksom.
Björn Gustafsson då? Ja, honom avskyr jag sedan tidigare, så jag satt mest och njöt åt sågningarna. När det sedan var hans tur att rosta de andra så blev det...inte så mycket med den saken.
Ett helt okej program ändå som säkert kan bli bättre.
Sedan var det premiär för Idol idag - och där var allt sig likt. Man skrattar lite åt några dårar, skäms för någras skull, och applåderar åt vissa som kan sjunga. Det känns verkligen som att man kan det där programmet nu. Inga nyheter där inte. Om man ska titta på tidigare årgångar så bör det ju bli som så att den gråtande kinesen, som faktiskt kunde sjunga, kommer att komma tillbaka om några program framåt för att "testa igen" - och den gången kommer det att bli succé. Pampig musik kommer att spelas, juryn gör high-five med varandra, och tjejen springer ut som en galning med tårarna sprutandes. Så lär det bli.
Men den där Jon - han var ju störtskön. Såklart. En sådan där lirare dyker alltid upp varje år. Frågan är bara hur länge han blir kvar? Min gissning är att han blir Youtube-kändis och rider ganska långt i tävligen.
Jaja, får se om man orkar kolla på skiten i år också. Någonting säger mig att det blir som vanligt att man sitter där kväll efter kväll, även fast man i grund och botten inte gillar det, och följer skiten slaviskt.
Ett utav de bästa någonsin
Jag vet inte om ni märkt det, men det är lite Beatlemania igen. I alla fall bland hardcore-fansen. Anledningen är att den 9 september, 090909, så släpps Beatles alla album på CD-skiva igen (för första gången sedan 1987) men nu i remastrad form. För första gången så kommer det att låta precis så som bandet ville att det skulle låta, så som det lät i studion när de spelade in. Alla de grumliga och fumliga filtrerna från LP-skivorna är bortskalade, så nu ska det låta fräscht och rent.
Som den Beatles-fantast jag är så har jag dragits med i denna våg, och den gångna helgen avverkade jag genom att lyssna igenom alla Beatles skivor igen. Dock de gamla från 1987, men ändå. Det börjar med debuten Please please me och slutar med Let it be. Däremellan är det en resa som startar med ett popband som spelar covers och viftar med luggarna som får flickorna att svimma och skrika sig hesa, för att senare bli ett mer experimentellt, nästan hippie, band influerat av USA, Dylan, droger och buddism, för att sedan sluta som ett 70-tals rockband.
Det är inte många år det handlar om, inte ens 10, men förvandligen är stor. Beatles växte med framgången, och tillslut växte de ifrån varandra. Bråken var större och oftare, mycket tack vare Yoko Ono, och tillslut var slutet ett faktum.
Men låtarna de gav ifrån sig har levt vidare. Det finns så många bra låtar på varje skiva, men om jag ska nämna några av mina favoriter så får det bli She said she said, I'm only sleeping, Eight days a week, Ticket to ride, A day in the life, Revolution, Two of us, Rain och Across the universe. För att nämna några.
Så nu är det mycket Beatles som gäller för mig. Det är den perioden jag är i just nu, efter att ha drogat ner mig i Håkan Hellström under en längre tid.
Som en bonus hittade jag denna låt, som är en av de sista som John Lennon skrev, och 1994 färdigställde de övriga Beatlarna den. Helt magisk.
Som den Beatles-fantast jag är så har jag dragits med i denna våg, och den gångna helgen avverkade jag genom att lyssna igenom alla Beatles skivor igen. Dock de gamla från 1987, men ändå. Det börjar med debuten Please please me och slutar med Let it be. Däremellan är det en resa som startar med ett popband som spelar covers och viftar med luggarna som får flickorna att svimma och skrika sig hesa, för att senare bli ett mer experimentellt, nästan hippie, band influerat av USA, Dylan, droger och buddism, för att sedan sluta som ett 70-tals rockband.
Det är inte många år det handlar om, inte ens 10, men förvandligen är stor. Beatles växte med framgången, och tillslut växte de ifrån varandra. Bråken var större och oftare, mycket tack vare Yoko Ono, och tillslut var slutet ett faktum.
Men låtarna de gav ifrån sig har levt vidare. Det finns så många bra låtar på varje skiva, men om jag ska nämna några av mina favoriter så får det bli She said she said, I'm only sleeping, Eight days a week, Ticket to ride, A day in the life, Revolution, Two of us, Rain och Across the universe. För att nämna några.
Så nu är det mycket Beatles som gäller för mig. Det är den perioden jag är i just nu, efter att ha drogat ner mig i Håkan Hellström under en längre tid.
Som en bonus hittade jag denna låt, som är en av de sista som John Lennon skrev, och 1994 färdigställde de övriga Beatlarna den. Helt magisk.
Dagens look-a-like
Det här har förföljt mig hela livet, speciellt när jag var mindre och blondare och "busigare" i håret. Men än idag händer det att folk påpekar likheten, senast på träningen i måndags då Kotten frågade mig om någon sagt att jag är lik Sune.
Jag vet att jag har varit det. Men inte nu va?
Jag vet att jag har varit det. Men inte nu va?
Gissa rövsvetten?
En ledtråd; han är högerfotad och ofta en jävla jävel på dansgolvet.
Kap. "När ingen annan förstod" 2/6
"Jag sprang på Björn igår på stan. Vi ses inte så ofta nu för tiden så det var väldigt roligt. En gång i tiden var Björn med i gänget och vi umgicks hela tiden. Vardagar som helger. Nu bor han i Linköping med sin sambo som han har en läkarklinik tillsammans med. Björn var bara hemma över helgen för att hälsa på föräldrarna så vi bestämde oss för att ta en fika för att "kolla igenom" vad som hänt på sistone.
Så jag sa som det var. Att jag var tokförälskad och bortom allt normalt förstånd. Att hon hade fått mig helt ur balans och att jag aldrig ville återfå den igen. Jag berättade vilken fantastisk känsla det är att vara så här innerligt och ologiskt kär. Hur alla borde få känna på det någon gång i livet. Att det var den mest underbara känslan i hela universum.
Björn är bra. Det har alltid gått att prata med honom på riktigt. Vi förstår varandra och när vi pratar så kan de mest fascinerande samtalen uppstå. Vi pratade länge och bra. Till en början. Björn var glad för min skull. Sedan kom vi in på att den här känslan att vara så kär, i samma andetag som det kan vara den största och bästa känslan i livet så kan det samtidigt vara något fruktansvärt och livshotande. Lika obeskrivligt vacker som förödande och ondskefull. Det beror helt på vad man låter den göra med hjärtat och hur kärleken väljer att behandla de som drabbats.
Både Björn och jag hade gått på våra nitar genom åren, men för mig var det första gången som kärlekens klor verkligen hade greppat. Allt runtomkring mig hade slutat existera, och Björn medgav också att han aldrig sett mig så här glad och upprymd tidigare.
Men mot slutet av samtalet blev det en konstig stämning. Björn gav mig rådet att "inte sjunka för djupt in i glädjen och lyckan, för då är risken att jag gör mig illa väldigt mycket". Det var precis som att han visste någonting som jag inte visste. Hur fan var det möjligt? Vem hade han pratat med?
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, och ärligt talat blev jag lite förbannad. Men jag ville inte börja tjafsa så jag avrundade vår lilla träff och gav mig ut på stan igen. Väl där försvann de olustiga signalerna som Björn försökte sända och jag kom tillbaka till det tillstånd jag befann mig i tidigare. Jag var kär, upp över öronen förälskad, och ingen på denna planet kunde hindra mig från att vara så varm och lycklig. Det pirrade i magen bara av att tänka på henne, och jag kände "Det här är inte vad som helst. Det här är kvinnan i mitt liv". Jag log för mig själv hela vägen hem.
Inte visste jag då att Björns signaler var till för att rädda mig. Inte visste jag då att han skulle få rätt tillslut. Delvis."
Så jag sa som det var. Att jag var tokförälskad och bortom allt normalt förstånd. Att hon hade fått mig helt ur balans och att jag aldrig ville återfå den igen. Jag berättade vilken fantastisk känsla det är att vara så här innerligt och ologiskt kär. Hur alla borde få känna på det någon gång i livet. Att det var den mest underbara känslan i hela universum.
Björn är bra. Det har alltid gått att prata med honom på riktigt. Vi förstår varandra och när vi pratar så kan de mest fascinerande samtalen uppstå. Vi pratade länge och bra. Till en början. Björn var glad för min skull. Sedan kom vi in på att den här känslan att vara så kär, i samma andetag som det kan vara den största och bästa känslan i livet så kan det samtidigt vara något fruktansvärt och livshotande. Lika obeskrivligt vacker som förödande och ondskefull. Det beror helt på vad man låter den göra med hjärtat och hur kärleken väljer att behandla de som drabbats.
Både Björn och jag hade gått på våra nitar genom åren, men för mig var det första gången som kärlekens klor verkligen hade greppat. Allt runtomkring mig hade slutat existera, och Björn medgav också att han aldrig sett mig så här glad och upprymd tidigare.
Men mot slutet av samtalet blev det en konstig stämning. Björn gav mig rådet att "inte sjunka för djupt in i glädjen och lyckan, för då är risken att jag gör mig illa väldigt mycket". Det var precis som att han visste någonting som jag inte visste. Hur fan var det möjligt? Vem hade han pratat med?
Jag visste inte hur jag skulle reagera på det, och ärligt talat blev jag lite förbannad. Men jag ville inte börja tjafsa så jag avrundade vår lilla träff och gav mig ut på stan igen. Väl där försvann de olustiga signalerna som Björn försökte sända och jag kom tillbaka till det tillstånd jag befann mig i tidigare. Jag var kär, upp över öronen förälskad, och ingen på denna planet kunde hindra mig från att vara så varm och lycklig. Det pirrade i magen bara av att tänka på henne, och jag kände "Det här är inte vad som helst. Det här är kvinnan i mitt liv". Jag log för mig själv hela vägen hem.
Inte visste jag då att Björns signaler var till för att rädda mig. Inte visste jag då att han skulle få rätt tillslut. Delvis."
När?
Om man inte vet vad man ska göra...vad ska man då göra? Om man vill så mycket, men ingenting kan göra. Hur ska man då göra? Om man vet vad man vill, men inte vet om det är det man egentligen vill...hur ska man då veta? Om allting känns så rätt fast det är så fel. Är det då rätt eller fel?
Ja, ibland kan de allra enklaste och minsta funderingarna få en att tvivla något fruktansvärt. Allting är egentligen glasklart för mig. Ändå kan jag inte förstå hur det ska gå ihop.
Det är lite så här "igår kändes det så jävla bra, idag känns det lite osäkert, och imorgon känns det åt helvete hopplöst". Det svänger från dag till dag, kan man säga.
Jag har en plan. Eller...jag hade en plan. Men nu är det mest som en suddig teckning. Jag måste fylla i teckningen igen, men jag vet inte om det blir så som det såg ut från början. Jag vill det, men jag vet inte om jag kan.
Det är ganska jobbigt det där, att vilja men inte kunna. De här senaste 3-4 åren har varit ganska...ja jag vill nog säga tuffa. Jag längtar till den dag då mitt liv blir lite enklare. Lite rakare. Någon gång måste jag få lite medvind. Jag förtjänar det. Alla förtjänar det.
Ja, ibland kan de allra enklaste och minsta funderingarna få en att tvivla något fruktansvärt. Allting är egentligen glasklart för mig. Ändå kan jag inte förstå hur det ska gå ihop.
Det är lite så här "igår kändes det så jävla bra, idag känns det lite osäkert, och imorgon känns det åt helvete hopplöst". Det svänger från dag till dag, kan man säga.
Jag har en plan. Eller...jag hade en plan. Men nu är det mest som en suddig teckning. Jag måste fylla i teckningen igen, men jag vet inte om det blir så som det såg ut från början. Jag vill det, men jag vet inte om jag kan.
Det är ganska jobbigt det där, att vilja men inte kunna. De här senaste 3-4 åren har varit ganska...ja jag vill nog säga tuffa. Jag längtar till den dag då mitt liv blir lite enklare. Lite rakare. Någon gång måste jag få lite medvind. Jag förtjänar det. Alla förtjänar det.
Back where I started
Idag var jag tillbaka på Björkliden igen. Stället jag började på för 4 år sedan, och som jag fortfarande alltid återvänder till.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Björkliden "för sista gången", och varje gång har jag tänkt "Det har varit en bra och rolig tid - men nu är jag färdig med det här". Men lik förbaskat kommer jag alltid tillbaka - och varje gång så känner jag likadant. En form av "här hör jag hemma"-känsla.
Det är konstigt det där. Jag har aldrig i min ungdom funderat på att bli barnskötare eller förskolelärare, och fortfarande så kan jag inte se mig själv jobba med detta i framtiden. Ändå gillar jag Björkliden väldigt mycket. Men det är kanske så att det är just Björkliden jag gillar, och inte själva yrket. Alltså, jag gillar ju barn och så, de är många gånger det bästa som finns här i livet, men hela den här "lärar-rollen" (eller i mitt fall; fröken-rollen) är inget som tilltalar mig.
Jag skulle nog inte kunna tänka mig att jobba på något annat dagis - men när Björkliden ringer då ställer jag alltid upp. Därför ska jag dit imorgon igen...och två dagar i oktober...och en vecka i oktober. Någonting säger mig också att det kan bli fler tillfällen.
Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Björkliden "för sista gången", och varje gång har jag tänkt "Det har varit en bra och rolig tid - men nu är jag färdig med det här". Men lik förbaskat kommer jag alltid tillbaka - och varje gång så känner jag likadant. En form av "här hör jag hemma"-känsla.
Det är konstigt det där. Jag har aldrig i min ungdom funderat på att bli barnskötare eller förskolelärare, och fortfarande så kan jag inte se mig själv jobba med detta i framtiden. Ändå gillar jag Björkliden väldigt mycket. Men det är kanske så att det är just Björkliden jag gillar, och inte själva yrket. Alltså, jag gillar ju barn och så, de är många gånger det bästa som finns här i livet, men hela den här "lärar-rollen" (eller i mitt fall; fröken-rollen) är inget som tilltalar mig.
Jag skulle nog inte kunna tänka mig att jobba på något annat dagis - men när Björkliden ringer då ställer jag alltid upp. Därför ska jag dit imorgon igen...och två dagar i oktober...och en vecka i oktober. Någonting säger mig också att det kan bli fler tillfällen.
Ha!
Nej, om man skulle ta och åka och jobba lite...
Det ni - motherfuckers.
Det ni - motherfuckers.
Vi kan inte tillåta oss själva att vara förlorade
Fyyy faan, nu är jag riktigt nere. Nu börjar det sjunka in. Hur fan kunde det gå till?
Vi går in och gör en, i mina ögon, dålig första halvlek. Står emot länge, men 7 minuter innan halvtid så får IFK Örebro in 1-0. I paus kommer vi överens om att bli aggressivare och trycka på hårdare, och i andra halvlek tar vi över matchen fullständigt. Efter mängder, nåja, av målchanser så nickar Blondie Bubble Boy in kvitteringen med 20 minuter kvar, och sedan är det bara en jakt på ett segermål.
Vi anfaller och anfaller, missar och missar. Hoppet är nästan ute när klockan passerat 90 minuter. Men så i den 92 minuten lyckas Lingen tråckla in 2-1 - och glädjen är total. Verkligen TOTAL! Alla samlas i en hög och skriker, bara skriker, ut sin glädje. Vi hade grejat det! Precis som landslaget så hade vi grejat det. På övertid och allt.
Vi samlas på egen planhalva för att försvara oss sista övertidsminuterna. Nu ska vi bara skicka iväg bolljäveln. Men vad händer? En på ut på vänsterkanten, en inlägg till en Örebrospelare på straffområdslinjen som nickar...i mål. På 15 sekunder förvandlades vår obeskrivliga lycka till...ja, det går inte att beskriva hur det kändes att se bollen segla över Rocco-Malle och in i mål.
2-2 slutade matchen, och nu ser det mörkt ut. Vi måste vinna allt och alla andra lagen måste förlora allt. Om det ens räcker?
Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna detta oflyt. Det känns bara så hopplöst.
Men så länge det finns en chans måste vi gå för den. Det finns fortfarande en chans, och då måste vi göra allt, allt, allt och lite till för att den. Kanske vänder det? Kanske får vi lite tur med oss här på slutet?
Nu vinner vi allt som är kvar och sedan pustar vi ut. Snälla. Snälla, snälla, snälla. Låt oss få göra det.
Vi går in och gör en, i mina ögon, dålig första halvlek. Står emot länge, men 7 minuter innan halvtid så får IFK Örebro in 1-0. I paus kommer vi överens om att bli aggressivare och trycka på hårdare, och i andra halvlek tar vi över matchen fullständigt. Efter mängder, nåja, av målchanser så nickar Blondie Bubble Boy in kvitteringen med 20 minuter kvar, och sedan är det bara en jakt på ett segermål.
Vi anfaller och anfaller, missar och missar. Hoppet är nästan ute när klockan passerat 90 minuter. Men så i den 92 minuten lyckas Lingen tråckla in 2-1 - och glädjen är total. Verkligen TOTAL! Alla samlas i en hög och skriker, bara skriker, ut sin glädje. Vi hade grejat det! Precis som landslaget så hade vi grejat det. På övertid och allt.
Vi samlas på egen planhalva för att försvara oss sista övertidsminuterna. Nu ska vi bara skicka iväg bolljäveln. Men vad händer? En på ut på vänsterkanten, en inlägg till en Örebrospelare på straffområdslinjen som nickar...i mål. På 15 sekunder förvandlades vår obeskrivliga lycka till...ja, det går inte att beskriva hur det kändes att se bollen segla över Rocco-Malle och in i mål.
2-2 slutade matchen, och nu ser det mörkt ut. Vi måste vinna allt och alla andra lagen måste förlora allt. Om det ens räcker?
Jag vet inte vad vi gjort för att förtjäna detta oflyt. Det känns bara så hopplöst.
Men så länge det finns en chans måste vi gå för den. Det finns fortfarande en chans, och då måste vi göra allt, allt, allt och lite till för att den. Kanske vänder det? Kanske får vi lite tur med oss här på slutet?
Nu vinner vi allt som är kvar och sedan pustar vi ut. Snälla. Snälla, snälla, snälla. Låt oss få göra det.
Ingenting
Jag är inte trött. Jag är inte arg. Jag är inte hungrig. Jag är inte glad. Jag är inte besviken. Jag är inte ledsen. Jag är inte ensam. Jag är inte uttråkad. Jag är inte sugen.
Jag är bara tom.
Jag är bara tom.
Mer blogg-bilder från förr...
Första dagen i Bergen. Det kändes väldigt bra just då.
Mr.Tequila fick för sig att han skulle fixa min frippa en kväll.
Han jobbade mycket med händerna, vilket är logiskt...
...men jag förstod aldrig varför han skulle smeka mig på kinden så mycket.
Ett tag var det riktigt kärvt i Bergen. Riktigt kärvt!
Men vi hade alltid roligt ändå. Det ser ni ju på bilden, eller hur?
Singstar hemma hos Storebror. Det är inte jag som sjunger, jag sitter i mitten om ni inte ser det.
Juldagen, hemma hos Stiffa, i förberedelse för att gå till Centralskolan och Stora Barcks 25-årsfest.
Ja, någon golfsväng blev det inte i sommar. Lite synd. Ganska mycket synd.
Oj...en mycket tidig morgon på Eskilstunas gator. Direkt från efterfesten, månne?
Aaah, Statt. Jag saknar det stället väldigt mycket.
The brothers of love 1.
The brothers of love 2. Oasis på Globen. Fy fan va magiskt. De har inte splittrats, bara så att ni vet det.
En match att minnas
Behöver jag nämna att jag skrek? Jag skrek så mycket på så kort tid att jag nästan spottade blod. Men det var ju så sjukt.
Först var segern i hamn, sedan fick Ungern den pissigaste straff jag varit med om, sedan trycker Sverige på för ett segermål - men tiden rinner iväg. En hörna i slutminuten, hela laget flyttar upp, men hörnan blir åt helvete för lång. "Den där Jävla Rasmus Elm!!!". Skulle Sverige hinna med en sista möjlighet? Ja! Nej...den rinner ut i sanden. Hinner Ungrarna med en sista målchans? Va fan...nej, det blev ingenting. Klockan har passerat 93 minuter. Nu blåser domaren. Men blås då, gör slut på eländet! Nu skickar väl Rasmus Elm bollen åt helvete igen. Jaha ja, den gick fram till Zlatan ändå? Men va fan...HAN ÄR JU FRI! ZLATAN ÄR FRI! ELLER? JA! NEJ! HAN HINNER INTE, BOLLEN ÄR FÖR LÅNGT IFRÅN. MMGHHHJ.......JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!! FYYY FAAAAN, VI VANN!!!!
Ja, det var helt otroligt. Helt otroligt. Men välförtjänt. Och det är ju helt logiskt att Zlatan ska var den som är där framme och petar och "magar" in bollen. Jag menar, karln kan ju inte göra ett vanligt enkelt mål. Det ska alltid vara någonting spektakulärt. Men gärna för mig. Så länge vi vinner.
Vi lever än.
Jaha, då har Sverige gjort sitt. Nu är det dags att vi gör vårat. Klockan 17.00 på Runevallen drar det igång.
Regnet hänger i luften. Det kan bli en klassiskt "skitig" match med mycket kamp och glidtacklingar och vilja. Jag vet inte. Jag vet bara vad vi måste göra. Idag är det "till den sista bloddroppen" gäller.
Först var segern i hamn, sedan fick Ungern den pissigaste straff jag varit med om, sedan trycker Sverige på för ett segermål - men tiden rinner iväg. En hörna i slutminuten, hela laget flyttar upp, men hörnan blir åt helvete för lång. "Den där Jävla Rasmus Elm!!!". Skulle Sverige hinna med en sista möjlighet? Ja! Nej...den rinner ut i sanden. Hinner Ungrarna med en sista målchans? Va fan...nej, det blev ingenting. Klockan har passerat 93 minuter. Nu blåser domaren. Men blås då, gör slut på eländet! Nu skickar väl Rasmus Elm bollen åt helvete igen. Jaha ja, den gick fram till Zlatan ändå? Men va fan...HAN ÄR JU FRI! ZLATAN ÄR FRI! ELLER? JA! NEJ! HAN HINNER INTE, BOLLEN ÄR FÖR LÅNGT IFRÅN. MMGHHHJ.......JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!! FYYY FAAAAN, VI VANN!!!!
Ja, det var helt otroligt. Helt otroligt. Men välförtjänt. Och det är ju helt logiskt att Zlatan ska var den som är där framme och petar och "magar" in bollen. Jag menar, karln kan ju inte göra ett vanligt enkelt mål. Det ska alltid vara någonting spektakulärt. Men gärna för mig. Så länge vi vinner.
Vi lever än.
Jaha, då har Sverige gjort sitt. Nu är det dags att vi gör vårat. Klockan 17.00 på Runevallen drar det igång.
Regnet hänger i luften. Det kan bli en klassiskt "skitig" match med mycket kamp och glidtacklingar och vilja. Jag vet inte. Jag vet bara vad vi måste göra. Idag är det "till den sista bloddroppen" gäller.
2 betydelsefulla kamper
Viktig match ikväll - och viktig match imorgon.
Landslaget och vi i KBK sitter egentligen i samma sits. Vi måste båda vinna de fyra matcherna som är kvar. Landslaget måste vinna för att kvalificera sig till VM, och vi måste vinna för att kvalificera oss för division 3. Olika nivåer, samma skit.
Hur det går för Sverige? Ingen aning. Jag sätter 1 X 2. Det kan gå precis hur som helst - fast det kan det väl alltid, å andra sidan. Vi ska normalt vara bättre än Ungern. Frågan är bara om vi är det just nu?
Det är mycket surr kring Zlatan. Kan han spela? Hur mycket kan han spela? Hur bra kan han spela? Tjae...jag säger så här; hellre en Zlatan som endast kan spela på 10% av sin kapacitet än Marcus Berg och Johan Elmander som anfallspar. De är fanimej imuna mot att göra mål.
Sedan hoppas jag att Hysén får spela. Yttermittfältare eller anfallare spelar ingen roll, bara han får spela. Jag gillar honom.
Hur går det för oss imorgon då mot IFK Örebro? Ingen aning. Jag sätter 1 x 2. Det kan gå precis hur som helst - fast det kan det väl alltid, å andra sidan.
Vi behöver 3 poäng och Örebro behöver 3 poäng för att inte dras in i skiten - så det kommer med all sannolikhet bli en tuff drabbning. Mycket kött. Men om vi får igång någon form av trillande med bollen så hoppas jag att vi kan rulla ut dem. Men jag har ingenting emot att kötta i 90 minuter och vinna med 1-0 heller. Det får se ut precis hur som helst, bara vi vinner. Förlorar vi så är det kört. Adjö. God natt.
Jag kommer att spela vänsterback och jag ser mycket fram emot matchen. Det här är nog den viktigaste matchen i min karriär. Visst, jag spelade i matchen mot Ekerö förra gången vi skulle kvala oss kvar i trean, men då kändes det som att vi redan var körda eftersom att vi kryssat mot Oden i matchen innan.
Den här gången har vi fortfarande chansen.
Vi får tillbaka Bulgaren och Kotten från avstängning, men tappar istället Paulo och Tord på grund av avstängning. Kännbart, såklart, men det är bara att göra det bästa av det.
Landslaget och vi i KBK sitter egentligen i samma sits. Vi måste båda vinna de fyra matcherna som är kvar. Landslaget måste vinna för att kvalificera sig till VM, och vi måste vinna för att kvalificera oss för division 3. Olika nivåer, samma skit.
Hur det går för Sverige? Ingen aning. Jag sätter 1 X 2. Det kan gå precis hur som helst - fast det kan det väl alltid, å andra sidan. Vi ska normalt vara bättre än Ungern. Frågan är bara om vi är det just nu?
Det är mycket surr kring Zlatan. Kan han spela? Hur mycket kan han spela? Hur bra kan han spela? Tjae...jag säger så här; hellre en Zlatan som endast kan spela på 10% av sin kapacitet än Marcus Berg och Johan Elmander som anfallspar. De är fanimej imuna mot att göra mål.
Sedan hoppas jag att Hysén får spela. Yttermittfältare eller anfallare spelar ingen roll, bara han får spela. Jag gillar honom.
Hur går det för oss imorgon då mot IFK Örebro? Ingen aning. Jag sätter 1 x 2. Det kan gå precis hur som helst - fast det kan det väl alltid, å andra sidan.
Vi behöver 3 poäng och Örebro behöver 3 poäng för att inte dras in i skiten - så det kommer med all sannolikhet bli en tuff drabbning. Mycket kött. Men om vi får igång någon form av trillande med bollen så hoppas jag att vi kan rulla ut dem. Men jag har ingenting emot att kötta i 90 minuter och vinna med 1-0 heller. Det får se ut precis hur som helst, bara vi vinner. Förlorar vi så är det kört. Adjö. God natt.
Jag kommer att spela vänsterback och jag ser mycket fram emot matchen. Det här är nog den viktigaste matchen i min karriär. Visst, jag spelade i matchen mot Ekerö förra gången vi skulle kvala oss kvar i trean, men då kändes det som att vi redan var körda eftersom att vi kryssat mot Oden i matchen innan.
Den här gången har vi fortfarande chansen.
Vi får tillbaka Bulgaren och Kotten från avstängning, men tappar istället Paulo och Tord på grund av avstängning. Kännbart, såklart, men det är bara att göra det bästa av det.
"Say hello to my little friend"
Det finns en del filmer som man bara måste se någon gång i livet. Man bara MÅSTE det. Annars borde man skämmas. Jag pratar om filmer som Gudfadern, The Shining, Titanic, Forrest Gump, A clockwork orange, Die hard, Apocalypse now, Annie Hall, Pulp fiction, Lock, stock & two smoking barrels, Taxi driver - och Scarface. För att nämna några.
Jag har sett alla dem, utom de två sista. Fram till igår kväll. Igår kväll såg jag nämligen Scarface. Tillslut.
Jag vet inte hur många gånger jag och Stiffa har pratat om att vi MÅSTE titta på Taxi driver och Scarface, en miljon kanske, men det har aldrig blivit av. Men igår bänkade jag mig framför TV4 Film och kollade på Scarface, och närapå tre timmar senare var jag hänförd. Vilken fantastisk film!
Trots att den är 2 timmar och 45 minuter så finns det inte ett segt parti, det blir aldrig tråkigt då handlingen hela tiden förs framåt i ett ömsomt behagligt ömsomt rasande tempo. Det är rått, spännande och tragiskt i en perfekt blandning.
Al Pacino är helt enorm i rollen som Tony Montana, och jag kan inte förstå hur han inte ens kunde bli nominerad till en Oscar för rollen??? Han vann en Golden globe, förvisso, medan regissören Brian De Palma blev nominerad till det inte lika smickrande Razzie awards för sämsta regi 1983??? Han vann dock inte, men ändå - helt obegripligt.
Idag anses filmen som en klassiker. En kult-film. Men då rynkade man tydligen på näsan åt filmen. Only in Hollywood.
Al Pacinos karaktär Tony Montana är riktigt häftigt. Brutal och hänsynslös, förvisso, men hans aura och attityd är väldigt tilltalande. Jag kan tänka mig att det finns en person som sett denna film minst hundra gånger - och hans namn är Liam Gallagher. När jag såg Tony Montana så såg jag Liam Gallagher. Inte undra på att jag älskade honom.
Jag var länge på väg att ge filmen en 5:a - men tillslut blev det en stark 4:a. Jag kan inte fatta att jag väntat så länge på att kolla på Scarface? Nu tänker jag ta tag i Taxi driver.
Manny: "I say, be happy with what you got."
Tony: "You be happy. Me, I want what's coming to me."
Manny: "Oh, well what's coming to you, Tony?"
Tony: "The world, Chico. And everything in it."
Jag har sett alla dem, utom de två sista. Fram till igår kväll. Igår kväll såg jag nämligen Scarface. Tillslut.
Jag vet inte hur många gånger jag och Stiffa har pratat om att vi MÅSTE titta på Taxi driver och Scarface, en miljon kanske, men det har aldrig blivit av. Men igår bänkade jag mig framför TV4 Film och kollade på Scarface, och närapå tre timmar senare var jag hänförd. Vilken fantastisk film!
Trots att den är 2 timmar och 45 minuter så finns det inte ett segt parti, det blir aldrig tråkigt då handlingen hela tiden förs framåt i ett ömsomt behagligt ömsomt rasande tempo. Det är rått, spännande och tragiskt i en perfekt blandning.
Al Pacino är helt enorm i rollen som Tony Montana, och jag kan inte förstå hur han inte ens kunde bli nominerad till en Oscar för rollen??? Han vann en Golden globe, förvisso, medan regissören Brian De Palma blev nominerad till det inte lika smickrande Razzie awards för sämsta regi 1983??? Han vann dock inte, men ändå - helt obegripligt.
Idag anses filmen som en klassiker. En kult-film. Men då rynkade man tydligen på näsan åt filmen. Only in Hollywood.
Al Pacinos karaktär Tony Montana är riktigt häftigt. Brutal och hänsynslös, förvisso, men hans aura och attityd är väldigt tilltalande. Jag kan tänka mig att det finns en person som sett denna film minst hundra gånger - och hans namn är Liam Gallagher. När jag såg Tony Montana så såg jag Liam Gallagher. Inte undra på att jag älskade honom.
Jag var länge på väg att ge filmen en 5:a - men tillslut blev det en stark 4:a. Jag kan inte fatta att jag väntat så länge på att kolla på Scarface? Nu tänker jag ta tag i Taxi driver.
Manny: "I say, be happy with what you got."
Tony: "You be happy. Me, I want what's coming to me."
Manny: "Oh, well what's coming to you, Tony?"
Tony: "The world, Chico. And everything in it."
ShitTV
Bah! De ljög. Det är ingen sol. Det regnar inte som igår, men ändock - nu är det höst. Men jag gillar det. Jag är färdig med sommaren.
Slötittar på ZTV och slås av att det bara spelas en massa skit nu för tiden. Slår över på MTV, och mycket riktigt är det samma skit där. Det är bara en massa jävla dunk och förvrängda röster och bling-bling och män i konstiga krulliga frisyrer och dance och beats och plast, plast, plast. Var har den riktiga musiken tagit vägen?
Jag menar, var är gitarrerna och trummorna? Visst, de skymtade förbi när The Sounds spelade, men det är väl bara Blondie Bubble Boy och Bruce som gillar dem. Var har de riktiga banden tagit vägen? På TV är de inte i alla fall.
Slötittar på ZTV och slås av att det bara spelas en massa skit nu för tiden. Slår över på MTV, och mycket riktigt är det samma skit där. Det är bara en massa jävla dunk och förvrängda röster och bling-bling och män i konstiga krulliga frisyrer och dance och beats och plast, plast, plast. Var har den riktiga musiken tagit vägen?
Jag menar, var är gitarrerna och trummorna? Visst, de skymtade förbi när The Sounds spelade, men det är väl bara Blondie Bubble Boy och Bruce som gillar dem. Var har de riktiga banden tagit vägen? På TV är de inte i alla fall.
Bäst just nu, just nu kl 22:47
Underhållning
Det är ofta ganska roligt att kolla på sport med Far. Han har ganska...vad ska man säga, höga krav på idrottarna. Och så fort någon presterar under den nivån som Far tycker är rimligt så är han inte sen att vädra sin kritik.
Det är oftast fotboll vi kollar på - och då engagerar han sig verkligen. Det är mycket som stör honom i fotbollsmatcher både när det gäller herrar och damer, och den här gången var det damerna som fick utstå hans vrede.
Ikväll satt jag ute i köket och kollade på Sveriges damer mot Norge, medan Far satt inne i tv-rummet och kollade. För skojs skull stängde jag av ljudet på teven ute i köket och lät Far "kommentera" matchen - och det blev avsevärt mycket roligare.
Så här lät det:
"Vilket jävla arsel! (...) Men gud i helvete. (...) Men va fan är det för päron som spelar där? (...) Va fan, är hon färgblind?! (...) Ja...byt ut henne för helvete!"
När Sverige sedan hade förlorat med 3-1 så svor Far på att han aldrig mer skulle titta på en dam-match.
Är det något han verkligen, verkligen, verkligen avskyr så är det att förlora mot norrmän.
Det är oftast fotboll vi kollar på - och då engagerar han sig verkligen. Det är mycket som stör honom i fotbollsmatcher både när det gäller herrar och damer, och den här gången var det damerna som fick utstå hans vrede.
Ikväll satt jag ute i köket och kollade på Sveriges damer mot Norge, medan Far satt inne i tv-rummet och kollade. För skojs skull stängde jag av ljudet på teven ute i köket och lät Far "kommentera" matchen - och det blev avsevärt mycket roligare.
Så här lät det:
"Vilket jävla arsel! (...) Men gud i helvete. (...) Men va fan är det för päron som spelar där? (...) Va fan, är hon färgblind?! (...) Ja...byt ut henne för helvete!"
När Sverige sedan hade förlorat med 3-1 så svor Far på att han aldrig mer skulle titta på en dam-match.
Är det något han verkligen, verkligen, verkligen avskyr så är det att förlora mot norrmän.
Telegram
En grej bara...
Ni kanske undrar vad de här texterna är för någonting? Är det från boken? Man kan säga både ja, nej och kanske.
Vissa av texterna kommer definitivt komma med, andra kommer definitivt inte komma med, och en del har jag inte bestämt mig än angående om de får plats eller passar in någonstans.
Sedan rör det sig inte om hela kapitel. Texterna är delar eller stycken av ett kapitel, och om det står till exempel "3/5" uppe i rubriken så betyder det att om kapitlet är uppdelat i fem delar så är texten den tredje delen av kapitlet. Förstår ni?
Texterna är skrivna under hela året. Vissa skrevs under tiden i Norge, vissa skrevs sent på natten, vissa skrevs på en solstol i solen, vissa skrevs på en klippa i Berghamn, och vissa skrevs i en mörk liten bod uppe i Västanhed. Så därför, bara för att det kanske står vinter/vår/sommar/höst så behöver det inte betyda att texten skrevs just då. It's all fiction, baby. Eller...nästan allt.
Hur som haver - nu tror jag inte att jag kommer lämna ifrån mig några fler texter. Saker och ting kan misstolkas om man inte vet hur helheten ser ut, och jag är rädd för att det bara blir fel då.
Fast jag har några kvar som jag kanske vill bjuda på. För att knyta ihop lite, så att säga. Vi får se.
Ni kanske undrar vad de här texterna är för någonting? Är det från boken? Man kan säga både ja, nej och kanske.
Vissa av texterna kommer definitivt komma med, andra kommer definitivt inte komma med, och en del har jag inte bestämt mig än angående om de får plats eller passar in någonstans.
Sedan rör det sig inte om hela kapitel. Texterna är delar eller stycken av ett kapitel, och om det står till exempel "3/5" uppe i rubriken så betyder det att om kapitlet är uppdelat i fem delar så är texten den tredje delen av kapitlet. Förstår ni?
Texterna är skrivna under hela året. Vissa skrevs under tiden i Norge, vissa skrevs sent på natten, vissa skrevs på en solstol i solen, vissa skrevs på en klippa i Berghamn, och vissa skrevs i en mörk liten bod uppe i Västanhed. Så därför, bara för att det kanske står vinter/vår/sommar/höst så behöver det inte betyda att texten skrevs just då. It's all fiction, baby. Eller...nästan allt.
Hur som haver - nu tror jag inte att jag kommer lämna ifrån mig några fler texter. Saker och ting kan misstolkas om man inte vet hur helheten ser ut, och jag är rädd för att det bara blir fel då.
Fast jag har några kvar som jag kanske vill bjuda på. För att knyta ihop lite, så att säga. Vi får se.
Dagens look-a-like
Är det bara jag, eller är inte Shaggy och Stiffa ganska ruskigt lika varandra?
Nej då...de har inte splittrats. OASIS HAR INTE SPLITTRATS!!!!!!
Varför inte?
Surfade lite på aftonbladet.se imorse, och det första man fick se var "Fredrik Ljungberg gör comeback i Premier Leauge". Nu handlar det om en utlåning förvisso, där Chelsea eller Arsenal tydligen ska ligga närmast till hans - men ändå.
Kul? Succé? Dunderfiasko? Tjae...framförallt kul, måste jag säga. Jag välkomnar alla stora svenska spelare till Premier Leauge, världen bästa liga. Det skulle bara bli mer intressant ur svensk synvinkel, och skulle det gå bra för Ljungberg lär inte en comeback i landslaget heller vara omöjligt.
Jag har en känsla av att han är en sådan person som är svag för smicker, så skulle man bara smörja honom lite med hyllningskörer och vädjan om att komma tillbaka så är det nog ingen omöjlighet. Om vi nu går till VM, vill säga.
Kul? Succé? Dunderfiasko? Tjae...framförallt kul, måste jag säga. Jag välkomnar alla stora svenska spelare till Premier Leauge, världen bästa liga. Det skulle bara bli mer intressant ur svensk synvinkel, och skulle det gå bra för Ljungberg lär inte en comeback i landslaget heller vara omöjligt.
Jag har en känsla av att han är en sådan person som är svag för smicker, så skulle man bara smörja honom lite med hyllningskörer och vädjan om att komma tillbaka så är det nog ingen omöjlighet. Om vi nu går till VM, vill säga.
Kap. "Hon & gatan" 1/5 (DET HÄR BLIR NOG DET SISTA!)
"Var är hon med röda klänningen? Jag har sett henne ett par gånger nu. Först på stan, sedan i kön, en gång gick hon förbi utanför när jag stod inne i butiken, och jag tror att hon dansade på krogen senast. Hennes läppar var de mjukaste och jag såg stjärnorna i hennes ögon. Hennes leende skulle kunna dela hav och hennes hud såg ut att vara det lenaste.
Om jag var fem år yngre skulle jag aldrig ha vågat titta, men nu kunde jag inte sluta stirra. Det finns något i hennes blick som signalerar om att hon längtar bort, men jag har aldrig varit bra på att tyda vem som vill räddas.
Kan hon ha sett mig? Vågar jag hoppas? När jag nu sitter ensam och tittar på kärleken på TV så tänker jag "Det skulle kunna vara jag". Det borde vara jag. Vi.
Just i dessa stunder är jag samtidigt övertygad om att nästa gång jag ser henne så kommer jag att springa fram till henne, bjuda ut henne, och slutligen vinna henne. Det är alltid samma scenario. En månskensnatt under det mörka och oändliga. Avskildhet, bara hon och jag. Men vi är inte ensama. Vi är tillsammans, och vi har aldrig varit tryggare. En kyss som förändrar allt. En kyss som förkunnar att detta är början på en sagolik vänskap. Och när ingenting kan bli vackrare så tittar hon på mig, men ögon som bara hon har, och ger mig det där leendet som nu även kan dela hjärtan. Men jag går inte sönder. Jag har aldrig varit mer hel i mitt liv. "Nu är det du och jag", säger hon. Och hon ljög inte.
Just denna gång intalar jag mig att det inte stannar i en tanke framför TV-apparaten. Nästa gång jag ser henne ska jag fånga hennes uppmärksamhet. Mina armar må kanske inte vara starka, men när jag greppar henne så tänker jag inte släppa. Om hon vill så släpper jag henne aldrig.
Jag undrar ofta vad hon heter. Jag har tre alternativ som jag vandrar emellan. Det kan omöjligt vara någonting annat. Olivia, Josephine eller Mikaela.
Det är gatufest i stan. Musiken bedövar och folk vandrar arm i arm. Kärleken flödar. Alkoholen likaså. De utslagna och ensamma börjar bli mer lätträknade ju mer vi närmar oss midnatt. Vissa dricker bort smärtan, andra behöver aldrig oroa sig, och vissa väntar ut den. Som jag.
Det är två år sedan Freja lämnade mig. Konstigt nog har jag inte tagit bort hennes kort från plånboken. Jag har slutat hoppats, men på något sätt vill jag inte släppa henne helt och hållet.
Ville är såklart på väg att gå bananas. Han är snart borta från all sans och förnuft. Jag undrar vad han flyr ifrån? Vad är hans smärta? Men ikväll orkar jag inte vara hans räddare i nöden. Morgan får ta hand om honom. Jag vill bara ta det lugnt. Kanske grabbarna från laget kommer? Då blir det nog lite dans ändå...
Eller inte. Där är hon! Inte i den röda klänningen, men visst är det hon. Vackrare än någonsin. Min Olivia. Olivia? Ja, kanske det. Jag bryr mig inte. Hon får gärna heta Lars-Ulla, inget kan få mig att släppa blicken från henne.
"Öööhh...Kom IGEN! Nu DRAR vi. Fan grabb...". Där försvann Ville från Jorden. Jag med.
Jag reser mig från bordet. Samlar det sista unset av mod. Det behövs inte mycket. Jag har förberett mig länge nu. Grabbarnas rop ekar i julinatten. Men jag lyssnar inte. Inget kan få mig att vända om. Snart måste hon se mig. Snart kommer ögonkontaken. Nu gäller det."
Om jag var fem år yngre skulle jag aldrig ha vågat titta, men nu kunde jag inte sluta stirra. Det finns något i hennes blick som signalerar om att hon längtar bort, men jag har aldrig varit bra på att tyda vem som vill räddas.
Kan hon ha sett mig? Vågar jag hoppas? När jag nu sitter ensam och tittar på kärleken på TV så tänker jag "Det skulle kunna vara jag". Det borde vara jag. Vi.
Just i dessa stunder är jag samtidigt övertygad om att nästa gång jag ser henne så kommer jag att springa fram till henne, bjuda ut henne, och slutligen vinna henne. Det är alltid samma scenario. En månskensnatt under det mörka och oändliga. Avskildhet, bara hon och jag. Men vi är inte ensama. Vi är tillsammans, och vi har aldrig varit tryggare. En kyss som förändrar allt. En kyss som förkunnar att detta är början på en sagolik vänskap. Och när ingenting kan bli vackrare så tittar hon på mig, men ögon som bara hon har, och ger mig det där leendet som nu även kan dela hjärtan. Men jag går inte sönder. Jag har aldrig varit mer hel i mitt liv. "Nu är det du och jag", säger hon. Och hon ljög inte.
Just denna gång intalar jag mig att det inte stannar i en tanke framför TV-apparaten. Nästa gång jag ser henne ska jag fånga hennes uppmärksamhet. Mina armar må kanske inte vara starka, men när jag greppar henne så tänker jag inte släppa. Om hon vill så släpper jag henne aldrig.
Jag undrar ofta vad hon heter. Jag har tre alternativ som jag vandrar emellan. Det kan omöjligt vara någonting annat. Olivia, Josephine eller Mikaela.
Det är gatufest i stan. Musiken bedövar och folk vandrar arm i arm. Kärleken flödar. Alkoholen likaså. De utslagna och ensamma börjar bli mer lätträknade ju mer vi närmar oss midnatt. Vissa dricker bort smärtan, andra behöver aldrig oroa sig, och vissa väntar ut den. Som jag.
Det är två år sedan Freja lämnade mig. Konstigt nog har jag inte tagit bort hennes kort från plånboken. Jag har slutat hoppats, men på något sätt vill jag inte släppa henne helt och hållet.
Ville är såklart på väg att gå bananas. Han är snart borta från all sans och förnuft. Jag undrar vad han flyr ifrån? Vad är hans smärta? Men ikväll orkar jag inte vara hans räddare i nöden. Morgan får ta hand om honom. Jag vill bara ta det lugnt. Kanske grabbarna från laget kommer? Då blir det nog lite dans ändå...
Eller inte. Där är hon! Inte i den röda klänningen, men visst är det hon. Vackrare än någonsin. Min Olivia. Olivia? Ja, kanske det. Jag bryr mig inte. Hon får gärna heta Lars-Ulla, inget kan få mig att släppa blicken från henne.
"Öööhh...Kom IGEN! Nu DRAR vi. Fan grabb...". Där försvann Ville från Jorden. Jag med.
Jag reser mig från bordet. Samlar det sista unset av mod. Det behövs inte mycket. Jag har förberett mig länge nu. Grabbarnas rop ekar i julinatten. Men jag lyssnar inte. Inget kan få mig att vända om. Snart måste hon se mig. Snart kommer ögonkontaken. Nu gäller det."
Vilken bubblare!
Jag står fast vid att Wonderful tonight är min bröllopslåt - men jävlar vad det här är en stark utmanare. Hur kunde jag glömma bort den?!
Låten heter Grow old with me, och det är den sista inspelade låten som finns med John Lennon. Den är från 1980, och det blev hans sista verk.
Jag har alltid tyckt om den, men jag har aldrig haft en tanke på vilket sammanhang den faktiskt skulle kunna spelas på. Mitt bröllop.
Det här är orginalversionen, sånär som på stråkarna som Beatles-producenten George Martin la till 1998. Versionen under är en cover, och frågan är om inte den passar bättre?
Låten heter Grow old with me, och det är den sista inspelade låten som finns med John Lennon. Den är från 1980, och det blev hans sista verk.
Jag har alltid tyckt om den, men jag har aldrig haft en tanke på vilket sammanhang den faktiskt skulle kunna spelas på. Mitt bröllop.
Det här är orginalversionen, sånär som på stråkarna som Beatles-producenten George Martin la till 1998. Versionen under är en cover, och frågan är om inte den passar bättre?
Tömd
Precis som väntat blev det en jobbig del att skriva. Men jag kom igenom det - och faktum är att det blev något av det bästa jag skrivit i hela mitt liv. Kanske det allra bästa?
Den här gången var jag helt själv uppe i Västanhed. Ingen människa syntes så långt ögat kunde nå, och även fast det var lite ödsligt så var det ganska rogivande. Som ett eget litet torp, ungefär.
Det regnade mest hela tiden, så jag vandrade mellan att sitta inne framför brasan och att sitta ute under tak på verandan.
Ja...det kändes bra, helt enkelt. Men nu måste jag nog stanna av i skrivandet för en tid. Jag känner att jag behöver samla mig en aning. Få ordning på några pusselbitar. Den här delen jag skrev idag var ganska ansträngande och den tog nog mina sista krafter.
Eller så fortsätter jag precis som vanligt imorgon. Vi får se.
Den här gången var jag helt själv uppe i Västanhed. Ingen människa syntes så långt ögat kunde nå, och även fast det var lite ödsligt så var det ganska rogivande. Som ett eget litet torp, ungefär.
Det regnade mest hela tiden, så jag vandrade mellan att sitta inne framför brasan och att sitta ute under tak på verandan.
Ja...det kändes bra, helt enkelt. Men nu måste jag nog stanna av i skrivandet för en tid. Jag känner att jag behöver samla mig en aning. Få ordning på några pusselbitar. Den här delen jag skrev idag var ganska ansträngande och den tog nog mina sista krafter.
Eller så fortsätter jag precis som vanligt imorgon. Vi får se.
Nu kommer det att kännas...
Jaha ja, igår var man tillbaka i "skolvärlden" igen. Om än bara för en eftermiddag. Fast denna gång handlade det om fritids, vilket var första gången för mig.
Det började bra. Direkt när jag kom dit så sa Maj-Britt "Du...det ser ut som att det blir mycket barn". Efter en snabb koll så visade det sig att det skulle bli 32 barn, för att vara exakt. På två personal. Jag och Stiffa.
Fast Maj-Britt lugnade mig och sa "Ni kommer att få ett helvete, jag säger bara det. Det här kommer inte bli någon dans på rosor". Ja, det kändes kanon, helt enkelt.
Men...kära nån, det var ju nemas problemas. Det gick hur bra som helst. Eftersom att Stiffa just nu läser ledarskap, med disciplin och kontroll, i skolan så lät jag honom ta hand om den biten medan jag samlade upp resterna. Man kan säga att vi körde Bad Cop/Good Cop.
Annars var det väldigt roligt att se gamla ansikten igen, som Boppe, Bosse, Simpa, Emma-Emma, Affe, Broder Jakob, Flisan, Ludde och Sysslingen. Kul att man inte är bortglömd.
För övrigt har Maj-Britt inte åldrats en dag sedan jag själv gick på Västerskolan för 15 år sedan.
Annars då?
Tjae...det är konstigt hur saker och ting kan förändras på några sekunder. Det blir aldrig som man tänkt sig. Därmed inte sagt att det behöver bli sämre för den sakens skull.
Nu har det ploppat upp frågetecken igen som behöve rätas ut. Det tycker jag inte om. Jag vill ha kontroll, raka rör, utropstecken, you name it. Frågetecken är så ovisst och hopplöst, och de har en förmåga att ge mig bryderier. Det är någonting att ta itu med. Men jag hoppas att det kommer någonting bra utav det i slutändan.
Men nu åker jag till Västanhed. Jag behöver verkligen ro just nu. Den biten jag ska skriva nu är den solklart jobbigaste och mest smärtsamma. Fingrarna darrar när jag skriver. Men det måste skrivas. Jag hoppas bara att jag inte skadar mig på kuppen.
Min vän i natten - igen
Jag pratade med Månen igen härom natten. Jag kan tycka att våra samtal är väldigt givande och trevliga många gånger. Han säger inte så mycket, men han ger ändå bra svar.
Men denna natt var han inte lika självklar som tidigare. Han ville inte riktigt lysa och vara så ärlig som bara Månen kan vara.
Fast så spratt det till i gubben. Han började lysa starkare än solen, och jag var beredd på att vad som helst nu kunde hända.
Plötsligt blir Månen ett barn. Ser ni den upp och ner vända kroppen? Jag tänkte "Va i helvete är det som pågår?".
Men det var bara ett förstastadie av någonting större. Jag var lite rädd, men samtidigt väldigt fascinerad och spänd över vad som skulle komma.
Ett tag höll det på att gå överstyr. Det blev väldigt crazy och jag tappade kontrollen över Månen för ett ögonblick.
Månen blev till en skräckinjagande orm som försökte fånga in närliggande ljussken. Det var mäktigt, och jag försökte förstå vad den ville säga mig.
Men det var ingen attack. Det var ett försök till dans. Lite närhet. Att glömma skiten, om än bara för en liten stund. Plötsligt var det väldigt vackert.
Det som började som en ramlande rock-karusell avslutades senare med en sista dans. Jag avundades Månen för det, men sedan ångrade jag mig då jag insåg att han antagligen är mer ensam än vad jag är på dansgolvet. Eller överhuvudtaget. Det var väldigt fint, och välförtjänt.
Jag kunde ha suttit där hela natten och sett på. Det är någonting med ren lycka som trollbinder. Fast samtidigt är det fruktansvärt jobbigt. Det där att se allt som alla andra har som man själv inte har, men som man helst av allt vill ha. Det kan vara tufft många gånger.
Tillslut sa Månen hej då, och då fanns det ingenting kvar beskåda. Så jag tog tag i mig själv, kastade in mig på rummet och ner i mörkret.
Men denna natt var han inte lika självklar som tidigare. Han ville inte riktigt lysa och vara så ärlig som bara Månen kan vara.
Fast så spratt det till i gubben. Han började lysa starkare än solen, och jag var beredd på att vad som helst nu kunde hända.
Plötsligt blir Månen ett barn. Ser ni den upp och ner vända kroppen? Jag tänkte "Va i helvete är det som pågår?".
Men det var bara ett förstastadie av någonting större. Jag var lite rädd, men samtidigt väldigt fascinerad och spänd över vad som skulle komma.
Ett tag höll det på att gå överstyr. Det blev väldigt crazy och jag tappade kontrollen över Månen för ett ögonblick.
Månen blev till en skräckinjagande orm som försökte fånga in närliggande ljussken. Det var mäktigt, och jag försökte förstå vad den ville säga mig.
Men det var ingen attack. Det var ett försök till dans. Lite närhet. Att glömma skiten, om än bara för en liten stund. Plötsligt var det väldigt vackert.
Det som började som en ramlande rock-karusell avslutades senare med en sista dans. Jag avundades Månen för det, men sedan ångrade jag mig då jag insåg att han antagligen är mer ensam än vad jag är på dansgolvet. Eller överhuvudtaget. Det var väldigt fint, och välförtjänt.
Jag kunde ha suttit där hela natten och sett på. Det är någonting med ren lycka som trollbinder. Fast samtidigt är det fruktansvärt jobbigt. Det där att se allt som alla andra har som man själv inte har, men som man helst av allt vill ha. Det kan vara tufft många gånger.
Tillslut sa Månen hej då, och då fanns det ingenting kvar beskåda. Så jag tog tag i mig själv, kastade in mig på rummet och ner i mörkret.
Du må då leva...
Idag säger vi HIPP HIPP till Påven som fyller 23 år.
2 september. I år glömmer jag det inte.
Så grattis min kära vän. Hoppas att du får en liten lervällingspudding eller en gräskaka av dina krigarkompisar, där ni slåss ute ute i vildmarkerna som kallas för "Stockholm".
Men, ja...HURRA!
Annars ska jag för övrigt jobba idag. Tada! Jo, det är sant. Fast bara några timmar. Fem. På Västerskolans fritids, Västersol.
Det kan faktiskt bli kul, eftersom att många av de gamla barnen från Regnbågen och Virvelvinden kommer att vara där.
Men jag ska inte jobba ensam. Tydligen var det någon som hette Andreas Carlsson som också ska vara där samtidigt.
2 september. I år glömmer jag det inte.
Så grattis min kära vän. Hoppas att du får en liten lervällingspudding eller en gräskaka av dina krigarkompisar, där ni slåss ute ute i vildmarkerna som kallas för "Stockholm".
Men, ja...HURRA!
Annars ska jag för övrigt jobba idag. Tada! Jo, det är sant. Fast bara några timmar. Fem. På Västerskolans fritids, Västersol.
Det kan faktiskt bli kul, eftersom att många av de gamla barnen från Regnbågen och Virvelvinden kommer att vara där.
Men jag ska inte jobba ensam. Tydligen var det någon som hette Andreas Carlsson som också ska vara där samtidigt.
Kap. "Jag lyssnade på henne" 2/7
"Min syster hade rätt när hon sa "Den där pojken han har försakat mitt liv". Hon visste inte bättre då, men nu vet hon vem hon inte vill vara. Hon ville långt härifrån, och sedan ännu längre bort. Hon ville lämna den här skiten, men skiten var redan i hennes fotsteg.
Det fanns inget att stå på så hon hängde sig för kärleken. Nu har hon sår på halsen, men hon ler och hon ser mycket bättre.
Det kanske behöver göra ont ibland för att veta hur man vill ha det.
Nu har hon molnen i famnen och hon älskar mycket bättre. Hennes ögon lever och hjärtat har läkt ihop till något starkare.
Hon ska förklara för mig hur man blir en lycklig människa. Hon sa "Och om du har tur så kanske du aldrig behöver gråta".
Men hon om någon vet att kärlek blöder. Och hon kommer aldrig få veta att jag gråtit".
Det fanns inget att stå på så hon hängde sig för kärleken. Nu har hon sår på halsen, men hon ler och hon ser mycket bättre.
Det kanske behöver göra ont ibland för att veta hur man vill ha det.
Nu har hon molnen i famnen och hon älskar mycket bättre. Hennes ögon lever och hjärtat har läkt ihop till något starkare.
Hon ska förklara för mig hur man blir en lycklig människa. Hon sa "Och om du har tur så kanske du aldrig behöver gråta".
Men hon om någon vet att kärlek blöder. Och hon kommer aldrig få veta att jag gråtit".
Vem sa att sommaren är slut?
Allt jag behöver är lite sol, en stol, en penna och ett block - då klarar jag mig hur länge som helst.
Vissa dagar minns man...
Jag vet att det är dumt och fånigt - men jag kan inte hjälpa att känna så här ibland.
Lite fotboll...
Kanske lite sent, men - jävlar vilken fröjd det var att skåda Blåvitt i söndags! Man fullkomligen mosade Elfsborg, och när IFK Göteborg spänner musklerna så är man ett givet guldlag.
Hannes Stiller har väl varit sådär hittills, men så länge han gör mål så tänker jag inte grymta någonting.
Och Tobias Hysén! Vilket jävla mål! The King is back. Nu råder det inga tvivel om vem som bör spela bredvid Den långe i VM-kvalet på lördag mot Ungern.
Sedan spelade FC Zlatan igår. Ligapremiär. Tre enkla poäng efter en enkel 3-0-seger. Det var mycket "Gäsp" och "Suck", och den enda spänningen låg i om Zlatan skulle göra mål. När han sedan vräkte sig fram och nickade in 3-0 så kom en lättnadens suck.
Det var ett oviktigt mål i matchen, men ett fruktansvärt viktigt mål för Zlatan. Lite andrum, sådär. Sedan vete fan om han verkligen skulle ha spelat bollen där på slutet när han blev sopren efter att Xavi serverat honom. Dunka in bollen, bli tvåmålsskytt, visa tvivlarna. Keita hade ju redan gjort ett mål i matchen.
Jaja...
Och att Jotte skulle lämna Södra efter säsongen är ju den minst oväntade nyheten på hela året. Att vara jumbo när fyra omgångar återstår fanns nog inte med i "kalkylen" inför säsongen.
Annars drömde jag om Tony Andersson inatt. Han hade glasögon, såg rätt snäll ut, åt popcorn och kittlade mig i magen.
Det var däremot lite oväntat.
Hannes Stiller har väl varit sådär hittills, men så länge han gör mål så tänker jag inte grymta någonting.
Och Tobias Hysén! Vilket jävla mål! The King is back. Nu råder det inga tvivel om vem som bör spela bredvid Den långe i VM-kvalet på lördag mot Ungern.
Sedan spelade FC Zlatan igår. Ligapremiär. Tre enkla poäng efter en enkel 3-0-seger. Det var mycket "Gäsp" och "Suck", och den enda spänningen låg i om Zlatan skulle göra mål. När han sedan vräkte sig fram och nickade in 3-0 så kom en lättnadens suck.
Det var ett oviktigt mål i matchen, men ett fruktansvärt viktigt mål för Zlatan. Lite andrum, sådär. Sedan vete fan om han verkligen skulle ha spelat bollen där på slutet när han blev sopren efter att Xavi serverat honom. Dunka in bollen, bli tvåmålsskytt, visa tvivlarna. Keita hade ju redan gjort ett mål i matchen.
Jaja...
Och att Jotte skulle lämna Södra efter säsongen är ju den minst oväntade nyheten på hela året. Att vara jumbo när fyra omgångar återstår fanns nog inte med i "kalkylen" inför säsongen.
Annars drömde jag om Tony Andersson inatt. Han hade glasögon, såg rätt snäll ut, åt popcorn och kittlade mig i magen.
Det var däremot lite oväntat.
