Veckans retro
Kommentar:
Aaah, slips-perioden. Jag vet inte varför det blev så egentligen, men ett tag körde vi den välkammade stilen konstant. Det var skjorta, slips, väst och spetsiga finskor. Jag vet inte om alla hade så på krogen, men jag vill minnas att vi gjorde det till en egen liten grej, mer eller mindre omedvetet. Jag löpte till och med linan ut och körde med "diamant"-ringar.
Men det växte vi ifrån, som tur är - även fast KåGe inte har släppt det där än, men det är en annan femma.
Det här är första svängen av två som vi gjorde till Stockholm, där vi bodde på hotell och festade på Stureplan. Jag ser på mitt hår att det är 2007, och minns jag rätt är det på våren eller senvintern.
Den här svängen så festade vi på Spy bar, och det finns en lustig anekdot till det, med tanke på det här med vår välkammade stil.
Vi stod i kön till det vi trodde var Laroy (som var det "heta" just då) och var lite nervösa. Jag var 21, Påven och KåGe var 20 och Vampyren hade eventuellt inte fyllt 20 än - och vi var väl inte helt säkra på att få komma in. Det stod några grabbar precis framför oss, och när det var deras tur så fick de nobben av vakten på grund av att de inte var "tillräckligt bra klädda". Så var det våran tur, och vakten såg lite skeptiskt på våra legg. "Nu är det kört", tänkte jag, men vakten sa: "Ni är egentligen i yngsta laget, grabbar, men bara för att ni är så välklädda så får ni komma in". Fy fan vad malliga vi blev.
Vi gick in till garderoben, lyckliga och lättade, och började prata förväntansfullt om vad som väntade oss. "Woho! Vi ska festa på Laroy!", gastade vi, men killen bakom disken till garderoben tittade bara på oss och sa: "Nä hörrni, ni är på Spy bar. Laroy ligger här bakom på andra sidan". Men just då fattade vi inte vad han menade, vi var nog lite för fulla och överrumplade över att ha kommit in för att ta in killens ord, så vi fortsatte. "LAROY, HERE WE COME!", tjoade vi, och killen bakom disken gjorde en ny ansats till att påminna oss om våran missuppfattning, men hejdade sig, orkade väl inte bry sig, och mumlade bara nåt om: "Nej, ni är på Spy bar..."
Nåväl, vi gick och hade kul, fast blev lite besvikna. Vi trodde det skulle vara mer glamouröst och spektakulärt, och framför allt mer kändistätt - men den enda vi såg, eller som jag såg, var Kleerup. Fast då var han inte känd som artisten Kleerup, utan som kapellmästaren i det sjuka SVT-programmet Bingo Royale med Nisse Edwall och Mona Seilitz. Jag höll senare på att bli utkastad, men lyckades på nåt sätt "gå ifrån" vakten.
Långt senare förstod vi att vi inte alls hade varit på Laroy, utan på Spy bar. Laroy låg på andra sidan av byggnaden, och ett år senare åkte vi upp igen till Stockholm och gick rätt och kom in på Laroy - men det är en helt annan historia.
Våra vilda år
Och på tal om mina Jippi jäh!-skivor så kom jag att tänka på det här med förfester.
Det känns som att den genren har gått mig och mina vänner förlorad. Visst kan vi fortfarande om vi vill, men det blir nog aldrig lika bra igen som det en gång var.
Mellan åren 2005-2008 var förfester någonting som vi, Riddarna, behärskade till fullo. I alla fall när vi var själva, när det bara var vi som festade.
I början räckte det med musiken. Då såg det ungefär ut så här: vi började dricka direkt, runt 6 på kvällen, och vi blev snabbt ganska rusiga. Sedan drog jag fram en ny Jippi jäh!-skiva, och så plöjde vi igenom den, låt för låt, och dansade och sjöng och skrek. Oj vad vi dansade och sjöng, och inte sällan urartade det med att någon (inte sällan jag) kastade av sig kläderna och började springa runt naken. Herregud så vi bar oss åt, men kul hade vi, innan det var dags att åka in till Eskilstuna eller Köping eller Arboga, vilket oftast innehöll ett stopp efter vägen för att "kasta upp"
Men så gick det ju inte att hålla på för alltid, man tröttnade ju på det efter ett par år - och då övergick vi mer och mer till att börja köra så kallade drick-lekar. Vi körde oftast med en kortlek, där vi varvade mellan diverse olika lekar, för att snabbt, enkelt och lustfyllt bli kanoners. Den taktiken lyckades vi så gott som alltid med, och vi hade roltigt på förfesterna.
Efter några år tog dock fantasin slut. Vi hade gjort allting så många gånger redan att det mest blev en upprepning. Vad pratar vi om nu, det måste vara mellan åren 2009 och, ja, fram till nu egentligen?
Jag säger inte att vi haft tråkigt på förfesterna sedan 2008, jag menar bara att det inte är lika "roligt", eller galet, som det var då. Back in the golden days. Men det är väl kanske naturligt, i och med att man blir äldre. Man har kanske inte orken eller lusten att dra av sig brallorna och spela clown längre.
För mig personligen spelar det ingen roll. Jag välkomnar att det blivit lugnare, och jag sitter hellre och snackar lite skit än hoppar och dansar som en dåre. Visst händer det fortfarande att vi drar fram kortleken och dricker varandra under borden, och visst händer det att vi fångas upp av en låt som får oss att både hoppa och dansa och skråla. Men inte på samma sätt, och inte med samma tydliga mål som då att bli så galna som möjligt.
Jippi jäh!, ja. Jag håller på att föra över de bästa låtarna till Spotify, plus att jag adderat med en massa andra, nya som gamla, partylåtar - och det för att vi fortfarande ska kunna ha det lika skönt och roligt som vi alltid haft.
Men så där förfest-galet som det var förr, det varken är det eller behöver vara det längre. Jag gillar det som det är nu och minns de där åren med ett skratt.
Det känns som att den genren har gått mig och mina vänner förlorad. Visst kan vi fortfarande om vi vill, men det blir nog aldrig lika bra igen som det en gång var.
Mellan åren 2005-2008 var förfester någonting som vi, Riddarna, behärskade till fullo. I alla fall när vi var själva, när det bara var vi som festade.
I början räckte det med musiken. Då såg det ungefär ut så här: vi började dricka direkt, runt 6 på kvällen, och vi blev snabbt ganska rusiga. Sedan drog jag fram en ny Jippi jäh!-skiva, och så plöjde vi igenom den, låt för låt, och dansade och sjöng och skrek. Oj vad vi dansade och sjöng, och inte sällan urartade det med att någon (inte sällan jag) kastade av sig kläderna och började springa runt naken. Herregud så vi bar oss åt, men kul hade vi, innan det var dags att åka in till Eskilstuna eller Köping eller Arboga, vilket oftast innehöll ett stopp efter vägen för att "kasta upp"
Men så gick det ju inte att hålla på för alltid, man tröttnade ju på det efter ett par år - och då övergick vi mer och mer till att börja köra så kallade drick-lekar. Vi körde oftast med en kortlek, där vi varvade mellan diverse olika lekar, för att snabbt, enkelt och lustfyllt bli kanoners. Den taktiken lyckades vi så gott som alltid med, och vi hade roltigt på förfesterna.
Efter några år tog dock fantasin slut. Vi hade gjort allting så många gånger redan att det mest blev en upprepning. Vad pratar vi om nu, det måste vara mellan åren 2009 och, ja, fram till nu egentligen?
Jag säger inte att vi haft tråkigt på förfesterna sedan 2008, jag menar bara att det inte är lika "roligt", eller galet, som det var då. Back in the golden days. Men det är väl kanske naturligt, i och med att man blir äldre. Man har kanske inte orken eller lusten att dra av sig brallorna och spela clown längre.
För mig personligen spelar det ingen roll. Jag välkomnar att det blivit lugnare, och jag sitter hellre och snackar lite skit än hoppar och dansar som en dåre. Visst händer det fortfarande att vi drar fram kortleken och dricker varandra under borden, och visst händer det att vi fångas upp av en låt som får oss att både hoppa och dansa och skråla. Men inte på samma sätt, och inte med samma tydliga mål som då att bli så galna som möjligt.
Jippi jäh!, ja. Jag håller på att föra över de bästa låtarna till Spotify, plus att jag adderat med en massa andra, nya som gamla, partylåtar - och det för att vi fortfarande ska kunna ha det lika skönt och roligt som vi alltid haft.
Men så där förfest-galet som det var förr, det varken är det eller behöver vara det längre. Jag gillar det som det är nu och minns de där åren med ett skratt.
Det var bättre förr
Jag är inte så mycket för det här med fashion inom teknikvärlden. Jag gillar inte, eller bryr mig inte, om nya teknikprylar och gadgets och appar och "det senaste" och "det nya häftiga". Jag kunde inte bry mig mindre.
Jag gillar det gamla, det trygga, det oglamourösa. Jag är inga konstigheter med det gamla, jag vet att det fungerar.
Det är väl därför jag är sån motståndare till allt nytt, för att senare, när det nya blivit gammalt, ta till mig det med öppna armar.
Det började med musiken. I början hade jag bara kasettband som gjorde blandband av från cd-skivor. Sedan fick jag en bergsprängare och då tog cd-skivorna över mer och mer. Inga konstigheter, en bra övergång som egentligen gick hand i hand.
Men sedan kom mp3-filerna och winamp, och jag tänkte bara "Vilket satans skit!". Varför sitta och lyssna på strölåtar på datorn när man har hela skivor i cd-spelaren? Nä, jag höll mig till mina skivor, min cd-spelare och min cd-freestyle. Den var bra den, min cd-freestyle. Visst kunde det hacka lite om man guppade med freestylen för mycket, men i det stora hela fungerade det bra.
Sedan kom mp3-spelaren. "Icke", tänkte jag, det där är fusk och ett hån mot musiken som helhet. Men så kom alla nedladdnings-program, och cd-skivan började så smått dö ut. Självklart började även jag vänsterprassla med denna enkla metod, som också var helt gratis. Jag övergav inte cd-skivan för gott, men jag var den inte lika hängiven längre.
Sedan kom iTunes och iPod, och då hade jag redan införskaffat mig en mp3-spelare och tänkte "Nej, den där skiten vill jag inte ha. Det är ju samma sak som min mp3-spelare, för bövelen!". Men, jorå, nåt år senare kom Far hem med en iPod som han haft legandes på jobbet (han visste ju såklart inte vad det var för någonting) och då högg jag ju den direkt, varpå jag också föll in på iTunes.
Och när nedladdningsprogrammen blivit mossiga så kom Youtube, lite senare Spotify. Youtube gillade jag, för där kunde man ju titta på musikvideos, live-spelningar och liknande, och det var helt okej för mig. Men Spotify nobbade jag bestämt. Där fick man ju bara "låna" musiken. Man kunde inte plocka hem den och göra den till sin egen, utan den stannade där på Spotify. Det tilltalade mig inte och jag vände mig emot det.
Men - tillslut föll jag även för det. Spotify är ju faktiskt kalasbra till exempel när man förfestar eller bara vill ha lite musik hemma. Jag märker skillnaden nu när mina 50-60 Jippi jäh!-skivor ligger här och strejkar i uppspelning. Jag håller på att "föra över" Jippi jäh! till Spotify, och vissa skivor går knappt att spela upp längre på cd-spelaren. De har levt ett hårt liv, i och för sig, och varit med om mycket - men de känns också lite daterade, det måste jag motvilligt erkänna.
Nåväl, även fast jag alltid är emot det nya i början så brukar jag falla tillslut, när det nya blivit gammalt, som sagt.
Just nu har jag svårt för det här med iPohne och iPad och 3D - men vi fåt väl se om tag hur det är med den saken.
Och vi ska väl inte gå in på det här med VHS och DVD - men jag kan säga att när DVD:n kom så avfärdade jag det som "en fluga som snart kommer att försvinna", något som KåGe gärna påminner mig om.
Jag gillar det gamla, det trygga, det oglamourösa. Jag är inga konstigheter med det gamla, jag vet att det fungerar.
Det är väl därför jag är sån motståndare till allt nytt, för att senare, när det nya blivit gammalt, ta till mig det med öppna armar.
Det började med musiken. I början hade jag bara kasettband som gjorde blandband av från cd-skivor. Sedan fick jag en bergsprängare och då tog cd-skivorna över mer och mer. Inga konstigheter, en bra övergång som egentligen gick hand i hand.
Men sedan kom mp3-filerna och winamp, och jag tänkte bara "Vilket satans skit!". Varför sitta och lyssna på strölåtar på datorn när man har hela skivor i cd-spelaren? Nä, jag höll mig till mina skivor, min cd-spelare och min cd-freestyle. Den var bra den, min cd-freestyle. Visst kunde det hacka lite om man guppade med freestylen för mycket, men i det stora hela fungerade det bra.
Sedan kom mp3-spelaren. "Icke", tänkte jag, det där är fusk och ett hån mot musiken som helhet. Men så kom alla nedladdnings-program, och cd-skivan började så smått dö ut. Självklart började även jag vänsterprassla med denna enkla metod, som också var helt gratis. Jag övergav inte cd-skivan för gott, men jag var den inte lika hängiven längre.
Sedan kom iTunes och iPod, och då hade jag redan införskaffat mig en mp3-spelare och tänkte "Nej, den där skiten vill jag inte ha. Det är ju samma sak som min mp3-spelare, för bövelen!". Men, jorå, nåt år senare kom Far hem med en iPod som han haft legandes på jobbet (han visste ju såklart inte vad det var för någonting) och då högg jag ju den direkt, varpå jag också föll in på iTunes.
Och när nedladdningsprogrammen blivit mossiga så kom Youtube, lite senare Spotify. Youtube gillade jag, för där kunde man ju titta på musikvideos, live-spelningar och liknande, och det var helt okej för mig. Men Spotify nobbade jag bestämt. Där fick man ju bara "låna" musiken. Man kunde inte plocka hem den och göra den till sin egen, utan den stannade där på Spotify. Det tilltalade mig inte och jag vände mig emot det.
Men - tillslut föll jag även för det. Spotify är ju faktiskt kalasbra till exempel när man förfestar eller bara vill ha lite musik hemma. Jag märker skillnaden nu när mina 50-60 Jippi jäh!-skivor ligger här och strejkar i uppspelning. Jag håller på att "föra över" Jippi jäh! till Spotify, och vissa skivor går knappt att spela upp längre på cd-spelaren. De har levt ett hårt liv, i och för sig, och varit med om mycket - men de känns också lite daterade, det måste jag motvilligt erkänna.
Nåväl, även fast jag alltid är emot det nya i början så brukar jag falla tillslut, när det nya blivit gammalt, som sagt.
Just nu har jag svårt för det här med iPohne och iPad och 3D - men vi fåt väl se om tag hur det är med den saken.
Och vi ska väl inte gå in på det här med VHS och DVD - men jag kan säga att när DVD:n kom så avfärdade jag det som "en fluga som snart kommer att försvinna", något som KåGe gärna påminner mig om.
Kvällens vaggvisa
Veckan som gått
Big brother drog igång igen efter 4 års uppehåll, och så här efter en vecka vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det. Det är inte lika kasst som det var på slutet när det sändes senast, men det är än så länge inte riktigt lika bra som när det var som bäst.
Det finns profiler, det gör det, och det kanske tar ett tag innan programmet kommer igång på riktigt. Problemet är det att deltagarna just nu är så medvetna om att det är tv, och vad som är bra och dålig tv, och då blir det genast mycket sämre. Men snart kommer de nog att glömma bort kamerorna lite oftare, och då blir det mer "på riktigt", och då blir det nog också bättre.
Bra idrottsvecka för svensk del. Angelica Bengtsson hoppade tokhögt i stavhopp och Marcus Hellner åkte tokfort i sprinten på skid-VM. Mycket roltigt att bevittna.
Sedan blev det klart att Måns Zelmerlöw tar över Allsång på Skansen efter Anders Lundin, och jag har inte kommit underfund med om jag gillar det eller inte.
Jag har inget emot Måns Zelmerlöw, tvärtom, han har verkligen gjort allting rätt efter Idol, och samtidigt tycker jag det var hög tid för Anders Lundin att flytta på sig efter 6 år.
Det jag ställer mig frågande till är om Måns Zelmerlöw är värdig ett sånt fint program som Allsång på Skansen? Min direkta känsla var att det är lite för tidigt, kanske. Men jag vet, det kanske blir bra. Eller, jag vet inte. Jag måste fundera mer kring det.
Annars var det svinkallt i början av veckan, och nu har det varit nollgradigt två dagar i rad - och enligt prognosen ska det bli fortsatt milt framöver. Är våren på väg? Hoppas det, fast låt oss ha vårat lilla Vasalopp om två veckor på dagis först. Sedan kan snön försvinna.
Var hos läkaren på vårdcentralen med mitt knä, och hon gav mig det glädjande beskedet att hon skulle skicka en remiss till en ortoped i Västerås omgående. Nu väntar jag bara på en kallelse.
Vi har haft två träningsmatcher i veckan, och det blev en vinst mot Skinnsberg i onsdagskväll och en förlust mot IFK Eskilstuna igår. Ser väl sådär ut, just nu, men det är mycket kvar än innan serien drar igång. Jag tror ändå väldigt mycket på det här laget, om alla bitarna faller på plats, och det ska de väl göra.
Sportlov nästa vecka, och då blir det nog lite lugnare på jobbet. Kan vara skönt, och blir det härligt väder så kan det blir en underbar vecka.
Det finns profiler, det gör det, och det kanske tar ett tag innan programmet kommer igång på riktigt. Problemet är det att deltagarna just nu är så medvetna om att det är tv, och vad som är bra och dålig tv, och då blir det genast mycket sämre. Men snart kommer de nog att glömma bort kamerorna lite oftare, och då blir det mer "på riktigt", och då blir det nog också bättre.
Bra idrottsvecka för svensk del. Angelica Bengtsson hoppade tokhögt i stavhopp och Marcus Hellner åkte tokfort i sprinten på skid-VM. Mycket roltigt att bevittna.
Sedan blev det klart att Måns Zelmerlöw tar över Allsång på Skansen efter Anders Lundin, och jag har inte kommit underfund med om jag gillar det eller inte.
Jag har inget emot Måns Zelmerlöw, tvärtom, han har verkligen gjort allting rätt efter Idol, och samtidigt tycker jag det var hög tid för Anders Lundin att flytta på sig efter 6 år.
Det jag ställer mig frågande till är om Måns Zelmerlöw är värdig ett sånt fint program som Allsång på Skansen? Min direkta känsla var att det är lite för tidigt, kanske. Men jag vet, det kanske blir bra. Eller, jag vet inte. Jag måste fundera mer kring det.
Annars var det svinkallt i början av veckan, och nu har det varit nollgradigt två dagar i rad - och enligt prognosen ska det bli fortsatt milt framöver. Är våren på väg? Hoppas det, fast låt oss ha vårat lilla Vasalopp om två veckor på dagis först. Sedan kan snön försvinna.
Var hos läkaren på vårdcentralen med mitt knä, och hon gav mig det glädjande beskedet att hon skulle skicka en remiss till en ortoped i Västerås omgående. Nu väntar jag bara på en kallelse.
Vi har haft två träningsmatcher i veckan, och det blev en vinst mot Skinnsberg i onsdagskväll och en förlust mot IFK Eskilstuna igår. Ser väl sådär ut, just nu, men det är mycket kvar än innan serien drar igång. Jag tror ändå väldigt mycket på det här laget, om alla bitarna faller på plats, och det ska de väl göra.
Sportlov nästa vecka, och då blir det nog lite lugnare på jobbet. Kan vara skönt, och blir det härligt väder så kan det blir en underbar vecka.
Recension
Nu har jag läst ut Alex Schulmans senaste bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Det har tagit onödigt lång tid, men det är bara för att jag har dragit ut på det, jag har inte velat att det ska ta slut.
Ändå är jag inte direkt överväldigad av boken.
Jag såg mycket fram emot att få läsa den och hade ganska stora förväntningar, med tanke på hur bra hans debut Skynda att älska var - och det första som slog mig när jag hade boken i handen var att "Det här var tunn liten rackare". Det är ingen tegelsten direkt, man kan lätt läsa ut den på ett par timmar om man vill, och det gjorde mig lite besviken, faktiskt.
Nåväl, jag började läsa den och kände ganska snabbt igen mig. Dels i sättet han skrev på och dels det han skrev om. För det är ju som så, han har ju gått tillbaka och tittat i sin blogg, som för att påminna sig själv om hur det var vid dessa tillfällen. Ibland har han till och med hämtat text direkt ur sin blogg, och för mig som är en läsare av hans blogg, så blev det som att läsa om saker en gång till. Därför hade jag redan läst mycket av boken, kan man säga, vilket också var en viss form av besvikelse, men samtidigt en grej han var tvungen att göra eftersom att alla inte läser hans blogg.
Där försvann en liten del av läsglädjen, även fast det mesta fortfarande är bra skrivet.
Så; boken var för kort och det var för lite "ny" text för mig - men om jag ska göra en objektiv bedömning, typ som att det var första gången jag läste om allting i Att vara med henne... så är det en fantastisk, nästan briljant, bok.
Jag har ofta känt att jag har mycket gemensamt med Håkan Hellström, men frågan är om jag inte har mer gemensamt med Alex Schulman. Hans dödsångest, hans konflikträdsla som barn, hans rädsla inför att göra bort sig inför henne som han bara måste ha, hans känsla av att han inte är värdig henne.
Att läsa om hans möte med Amanda Widell det är som att läsa om mig själv. Åtminstone de där första stapplande stegen, där allting känns så klumpigt, så fult och så fånigt. Hur han vill så mycket men åstadkommer så lite i början. Den där rädslan att inte räcka till. "Känslan av otillräcklighet är fasansfull", skriver han, och precis samma sak har jag skrivit i nån av mina texter här på bloggen.
Det är säkert fler som känner så, men det vet jag ju ingenting om. Jag vet att jag känner så, och att Alex Schulman känner så, därför kan jag relatera till honom.
Och ibland undrar jag; är det här verkligen en bok baserad på verkligheten? Jag vet ju att det är det, men kan verkligen kärleken vara så här perfekt? Det är nästan skrämmande, nästan overkligt. Kan det bli så här rätt?
Ja, tydligen. Hoppas det.
Ändå är jag inte direkt överväldigad av boken.
Jag såg mycket fram emot att få läsa den och hade ganska stora förväntningar, med tanke på hur bra hans debut Skynda att älska var - och det första som slog mig när jag hade boken i handen var att "Det här var tunn liten rackare". Det är ingen tegelsten direkt, man kan lätt läsa ut den på ett par timmar om man vill, och det gjorde mig lite besviken, faktiskt.
Nåväl, jag började läsa den och kände ganska snabbt igen mig. Dels i sättet han skrev på och dels det han skrev om. För det är ju som så, han har ju gått tillbaka och tittat i sin blogg, som för att påminna sig själv om hur det var vid dessa tillfällen. Ibland har han till och med hämtat text direkt ur sin blogg, och för mig som är en läsare av hans blogg, så blev det som att läsa om saker en gång till. Därför hade jag redan läst mycket av boken, kan man säga, vilket också var en viss form av besvikelse, men samtidigt en grej han var tvungen att göra eftersom att alla inte läser hans blogg.
Där försvann en liten del av läsglädjen, även fast det mesta fortfarande är bra skrivet.
Så; boken var för kort och det var för lite "ny" text för mig - men om jag ska göra en objektiv bedömning, typ som att det var första gången jag läste om allting i Att vara med henne... så är det en fantastisk, nästan briljant, bok.
Jag har ofta känt att jag har mycket gemensamt med Håkan Hellström, men frågan är om jag inte har mer gemensamt med Alex Schulman. Hans dödsångest, hans konflikträdsla som barn, hans rädsla inför att göra bort sig inför henne som han bara måste ha, hans känsla av att han inte är värdig henne.
Att läsa om hans möte med Amanda Widell det är som att läsa om mig själv. Åtminstone de där första stapplande stegen, där allting känns så klumpigt, så fult och så fånigt. Hur han vill så mycket men åstadkommer så lite i början. Den där rädslan att inte räcka till. "Känslan av otillräcklighet är fasansfull", skriver han, och precis samma sak har jag skrivit i nån av mina texter här på bloggen.
Det är säkert fler som känner så, men det vet jag ju ingenting om. Jag vet att jag känner så, och att Alex Schulman känner så, därför kan jag relatera till honom.
Och ibland undrar jag; är det här verkligen en bok baserad på verkligheten? Jag vet ju att det är det, men kan verkligen kärleken vara så här perfekt? Det är nästan skrämmande, nästan overkligt. Kan det bli så här rätt?
Ja, tydligen. Hoppas det.
My baby has left me...
Det råder en stor sorg inom min klädfamilj. Min underbara lilla häftiga vrålsnygga svarta skinnjacka är inte längre med oss.
Det var en kväll på Harrys - den kvällen då jag blev överraskad av grabbarna i laget som kom hem till mig efter min 25-årsdag - och man kan väl säga att jag hade skridskor under fötterna. Oslipade skridskor.
På nått sätt lyckades jag slarva bort min bricka till garderoben (tydligen hade jag lagt brickan innanför kalsongerna, enligt KåGe) och därför kunde jag inte hämta ut min jacka.
"Illa", tänkte jag dagen efter, men det var ingen jättekatastrof. Det var ju inte första gången, om man säger så. Fast i och för sig var det bara andra gången. Nåväl, jag tänkte att det är väl bara att åka in till Harrys, slå på hundvalpsögonen och sträcka upp ena handen skamset i luften och snällt fråga "Kan jag få tillbaka min jacka, tack...".
Så enkelt var det inte.
Annars brukar jag åka in när det egentligen inte är öppet - men denna gång var det restaurangverksamhet när jag klev in. "Det här var inte bra", tänkte jag, för då skulle det antagligen bli svårare att få hjälp av någon. Men en vänlig ung tjej kom tillslut fram, och efter att jag förklarat mitt ärende tog hon med mig till garderoben. Väl där förklarade hon att det dagen innan hade varit en studentmiddag på Harrys, där en massa kläder hade blivit kvar. Mycket riktigt stod där flera svarta sopsäckar med kvarglömda klädesplagg, och jag tänkte att det var kört.
Men den vänliga tjejen började plocka i sopsäckarna. Först lite försiktigt, sedan frenetiskt. Herregud vad hon grävde, som om hennes enda mål i livet var att hitta denna jacka. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle dyka ner i en av sopsäckarna.
Dock gav det inget resultat. Efter ett tag slutade hon leta och tittade på mig med en dyster blick, som att hon misslyckats med någonting väldigt viktigt. "Tyvärr, alltså. Jag kan inte hitta den. Jag är hemskt ledsen."
Det är jag också - jag är ännu hemskare ledsen. Men det är mitt eget fel, jag har bara mig själv att skylla. Vi hade några riktigt fina år, jag och jackan. Den var min lilla älskling och passade vid alla tillfällen och till alla kläder.
It will be missed.
Det var en kväll på Harrys - den kvällen då jag blev överraskad av grabbarna i laget som kom hem till mig efter min 25-årsdag - och man kan väl säga att jag hade skridskor under fötterna. Oslipade skridskor.
På nått sätt lyckades jag slarva bort min bricka till garderoben (tydligen hade jag lagt brickan innanför kalsongerna, enligt KåGe) och därför kunde jag inte hämta ut min jacka.
"Illa", tänkte jag dagen efter, men det var ingen jättekatastrof. Det var ju inte första gången, om man säger så. Fast i och för sig var det bara andra gången. Nåväl, jag tänkte att det är väl bara att åka in till Harrys, slå på hundvalpsögonen och sträcka upp ena handen skamset i luften och snällt fråga "Kan jag få tillbaka min jacka, tack...".
Så enkelt var det inte.
Annars brukar jag åka in när det egentligen inte är öppet - men denna gång var det restaurangverksamhet när jag klev in. "Det här var inte bra", tänkte jag, för då skulle det antagligen bli svårare att få hjälp av någon. Men en vänlig ung tjej kom tillslut fram, och efter att jag förklarat mitt ärende tog hon med mig till garderoben. Väl där förklarade hon att det dagen innan hade varit en studentmiddag på Harrys, där en massa kläder hade blivit kvar. Mycket riktigt stod där flera svarta sopsäckar med kvarglömda klädesplagg, och jag tänkte att det var kört.
Men den vänliga tjejen började plocka i sopsäckarna. Först lite försiktigt, sedan frenetiskt. Herregud vad hon grävde, som om hennes enda mål i livet var att hitta denna jacka. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle dyka ner i en av sopsäckarna.
Dock gav det inget resultat. Efter ett tag slutade hon leta och tittade på mig med en dyster blick, som att hon misslyckats med någonting väldigt viktigt. "Tyvärr, alltså. Jag kan inte hitta den. Jag är hemskt ledsen."
Det är jag också - jag är ännu hemskare ledsen. Men det är mitt eget fel, jag har bara mig själv att skylla. Vi hade några riktigt fina år, jag och jackan. Den var min lilla älskling och passade vid alla tillfällen och till alla kläder.
It will be missed.
Lite kort om festivalen
Sista deltävligen av Melodifestivalen - och fortfarande ingen panglåt. Jag efterlyser inte en låt som jag skulle älska personligen, men i alla fall en låt som man kan känna att "Okej, den här kan jag stå för som svensk ute i Europa". Just nu är det väl...Eric Saade, kanske, tyvärr.
Eller varför inte Nicke Borg som gick vidare ikväll? Bra låt, och det är väl det minsta man kan kräva av honom efter alla fina år med Backyard babies. Men vad hade karln på sig för kläder? Det var ju inte ens lite häftigt.
Men mina favoriter ikväll var Melody club, och det var riktigt ruttet han de åkte ut. Jag menar de där skitlåtarna som gick till Andra chansen - vad var det för någonting?
Tokhypade Red one-låten som Love generation lät ju som någonting Lady Gaga ratat, och det var väl kanske också därför den var med i Melodifestivalen? Skräp! Och det var den där Linda Pritchards låt också.
Lasse Stefanz hade en småmysig låt, som dock inte gick vidare. Lite märkligt, med tanke på hur trogna dansbandspubliken brukar vara.
Och Linda Bengtzings låt var typisk Linda Bengtzing, fast lite sämre än tidigare år. Men en frisk fläkt det är hon. Jävlar vilket energipiller! Jag unnar henne finalplatsen, bara för att hon verkar vara så genuint glad.
Men bäst var nog The Ark. Synd bara att de var utom tävlan.
Eller varför inte Nicke Borg som gick vidare ikväll? Bra låt, och det är väl det minsta man kan kräva av honom efter alla fina år med Backyard babies. Men vad hade karln på sig för kläder? Det var ju inte ens lite häftigt.
Men mina favoriter ikväll var Melody club, och det var riktigt ruttet han de åkte ut. Jag menar de där skitlåtarna som gick till Andra chansen - vad var det för någonting?
Tokhypade Red one-låten som Love generation lät ju som någonting Lady Gaga ratat, och det var väl kanske också därför den var med i Melodifestivalen? Skräp! Och det var den där Linda Pritchards låt också.
Lasse Stefanz hade en småmysig låt, som dock inte gick vidare. Lite märkligt, med tanke på hur trogna dansbandspubliken brukar vara.
Och Linda Bengtzings låt var typisk Linda Bengtzing, fast lite sämre än tidigare år. Men en frisk fläkt det är hon. Jävlar vilket energipiller! Jag unnar henne finalplatsen, bara för att hon verkar vara så genuint glad.
Men bäst var nog The Ark. Synd bara att de var utom tävlan.
Torsk på Tuna
Burr! Spelet värmde inte alls på Tunavallen idag. Det blev förlust med 6-1 efter en klart godkänd första halvlek, där underläget var 2-1, och en snällt sagt dålig andra halvlek. Oj vad vi föll ihop i andra!
Men IFK Eskilstuna ska ju vara med och kriga i division 3-toppen i år, enligt dem själva, och vi saknade en del spelare, så de ska väl vara bättre. Vi orkade inte riktigt i andra och då brast det mycket i koncentration och det blev många bjudningar. Men första 45 minuterna såg bra ut.
Herregud så sugen man blir på att spela. Redan när man ser grabbarna värma upp så spritter det i benen. Jag har aldrig varit mer spelsugen än nu, och att då veta att det kommer dröja en jävla lång tid innan man är tillbaka - det svider nåt fruktansvärt. Kommer bli jobbigt att följa laget från läktaren, på ett sätt.
Jaja, förlusten mildrades lite av att jag shoppade en jeansjacka på stan. Äntligen! Som jag har letat efter den rätta, gällande färg och storlek. Nu får det fanimej bli vår snart!
Men IFK Eskilstuna ska ju vara med och kriga i division 3-toppen i år, enligt dem själva, och vi saknade en del spelare, så de ska väl vara bättre. Vi orkade inte riktigt i andra och då brast det mycket i koncentration och det blev många bjudningar. Men första 45 minuterna såg bra ut.
Herregud så sugen man blir på att spela. Redan när man ser grabbarna värma upp så spritter det i benen. Jag har aldrig varit mer spelsugen än nu, och att då veta att det kommer dröja en jävla lång tid innan man är tillbaka - det svider nåt fruktansvärt. Kommer bli jobbigt att följa laget från läktaren, på ett sätt.
Jaja, förlusten mildrades lite av att jag shoppade en jeansjacka på stan. Äntligen! Som jag har letat efter den rätta, gällande färg och storlek. Nu får det fanimej bli vår snart!
Min morgon och dag
Lördag, lördag, lördag. Vaknar som vanligt upp till ljudet av Nyhetsmorgon lördag på TV4, där Jesper Bengtsson idag satt och intervjuade Carl Bildt om det rådande klimatet i Libyen.
Stapplar upp lite sömndrucken efter att ha sovit dåligt sedan 06.30. Håret står rakt upp och ögonen är lite mosiga. Sätter på en kanna kaffe och läser det jag inte hann läsa i gårdagens Expressen.
Därefter är jag med i matchen, ready to rock'n'roll.
Läser om en gammal "dokusåpa-stjärna" som tagit sitt liv, och efter en snabb rundvandring på nätet kunde jag få fram att det var Big brother-Rebecca.
Väldigt tragiskt, såklart, som det alltid är. Hon verkade ganska trasig redan då när hon var med i programmet, och det senaste jag hörde nu var att hon skötte ett hunddagis, men...nej, usch, det är ingen rolig läsning.
Alexandra Pascalidou åkte ut i Let's dance igår - äntligen, får man lov att säga. Frågan var inte om hon skulle åka, utan när? Det är en väldigt stark bedrift att ha varit kvar så länge ändå, för hon borde ha ut bland de första. Lite för att hon är som hon är, men mest för att hon dansar sämst helt enkelt.
Jaha, och idag blir det att ta sig in till Eskilstuna och Tunavallen igen, då vi spelar träningsmatch mot IFK Eskilstuna. Kan bli tufft, och vi måste göra det mycket bättre än mot Skinnsberg i onsdags.
Innan det blir det nog lite shopping på stan.
Annars är det väl Melodifestivalen ikväll. Jag är väldigt nyfiken på vad Melody club kan hitta på, de kan ju vara riktigt bra ibland - och sedan finns det lite intresse kring Linda Bengtzing, Lasse Stefanz och Red ones låt som Love generation framför.
Kan bli bra.
Stapplar upp lite sömndrucken efter att ha sovit dåligt sedan 06.30. Håret står rakt upp och ögonen är lite mosiga. Sätter på en kanna kaffe och läser det jag inte hann läsa i gårdagens Expressen.
Därefter är jag med i matchen, ready to rock'n'roll.
Läser om en gammal "dokusåpa-stjärna" som tagit sitt liv, och efter en snabb rundvandring på nätet kunde jag få fram att det var Big brother-Rebecca.
Väldigt tragiskt, såklart, som det alltid är. Hon verkade ganska trasig redan då när hon var med i programmet, och det senaste jag hörde nu var att hon skötte ett hunddagis, men...nej, usch, det är ingen rolig läsning.
Alexandra Pascalidou åkte ut i Let's dance igår - äntligen, får man lov att säga. Frågan var inte om hon skulle åka, utan när? Det är en väldigt stark bedrift att ha varit kvar så länge ändå, för hon borde ha ut bland de första. Lite för att hon är som hon är, men mest för att hon dansar sämst helt enkelt.
Jaha, och idag blir det att ta sig in till Eskilstuna och Tunavallen igen, då vi spelar träningsmatch mot IFK Eskilstuna. Kan bli tufft, och vi måste göra det mycket bättre än mot Skinnsberg i onsdags.
Innan det blir det nog lite shopping på stan.
Annars är det väl Melodifestivalen ikväll. Jag är väldigt nyfiken på vad Melody club kan hitta på, de kan ju vara riktigt bra ibland - och sedan finns det lite intresse kring Linda Bengtzing, Lasse Stefanz och Red ones låt som Love generation framför.
Kan bli bra.
Kvällens vaggvisa
Svängde bara förbi för att säga...
Oh happy day! Precis som det ska vara, men av rimliga skäl inte alltid är.
Men just nu har jag fullt upp med att ha det jävligt bra, så vi får ta nya tag imorgon.
Men just nu har jag fullt upp med att ha det jävligt bra, så vi får ta nya tag imorgon.
Lite WOW! och YES! och HURRA! i efterhand
Det var ju fan också att man missade finalen på sprinten i skid-VM idag. Det verkar ju onekligen som att det var spännande. Jag har ju sett loppet i efterhand, men det blir ju inte samma sak när man vet hur det slutar.
Fast herregud vad roligt, vad skönt, VAD UNDERBART att spöa Northug och hela jävla Norge! Där fick han! Så går det när man bröstar upp sig mot de svenska vikingarna. Guld till Sverige, 1-0, hallå, jaha, tack tack, hej svejs. Så skönt! Härligt Hellner! Tack Hellner! Och bra Jönsson, brons är inte kattskit det heller!
Men som sagt; det var ju själva fan också att man missade det live.
Fast herregud vad roligt, vad skönt, VAD UNDERBART att spöa Northug och hela jävla Norge! Där fick han! Så går det när man bröstar upp sig mot de svenska vikingarna. Guld till Sverige, 1-0, hallå, jaha, tack tack, hej svejs. Så skönt! Härligt Hellner! Tack Hellner! Och bra Jönsson, brons är inte kattskit det heller!
Men som sagt; det var ju själva fan också att man missade det live.
Gårdagens batalj
Gårdagens träningsmatch mot Skinnskatteberg blev en annorlunda match. Dryga halvtimmen innan matchen skulle börja ringer domaren och säger att han är sjuk - och tydligen fanns det ingen som kunde hoppa in i hans ställe.
Vad då göra? Jo, jag fick såklart ställa upp.
Det var ju verkligen inte optimalt, med tanke på att jag har problem med att ens jogga ordentligt. Kändes inte som att jag skulle sätta varje offside, om man säger så.
Men det löste sig genom att jag och en annan nisse tog varsin planhalva - i den första halvleken. Den andra halvleken tog KåGe över, som vaktat målet i den första, och då sjönk ju nivån avsevärt.
I den första halvleken var det klockrent, inte ett enda klagomål hördes. I den andra halvleken däremot så började det grymtas och bjäffas nästan direkt. KåGe hade svårt att sätta nivån och bommade också två solklara straffar som vi skulle ha haft.
Jag däremot blåste en straff för Skinnskatteberg, även om det tog emot nåt fruktansvärt i mitt rödsvarta hjärta. Men hade jag inte blåst då så hade det nog...ja, blivit en jävla liv. Och hade jag haft ett rött kort så hade jag nog också visat ut Cladam efter hans brottargrepp.
Nåväl, vi vann med 8-5 - och även fast det absolut inte var någon toppinsats ifrån våran sida så vann vi i alla fall.
Man of the match blev Lingen med sina tre mål och två (påstådda) assist.
Vad då göra? Jo, jag fick såklart ställa upp.
Det var ju verkligen inte optimalt, med tanke på att jag har problem med att ens jogga ordentligt. Kändes inte som att jag skulle sätta varje offside, om man säger så.
Men det löste sig genom att jag och en annan nisse tog varsin planhalva - i den första halvleken. Den andra halvleken tog KåGe över, som vaktat målet i den första, och då sjönk ju nivån avsevärt.
I den första halvleken var det klockrent, inte ett enda klagomål hördes. I den andra halvleken däremot så började det grymtas och bjäffas nästan direkt. KåGe hade svårt att sätta nivån och bommade också två solklara straffar som vi skulle ha haft.
Jag däremot blåste en straff för Skinnskatteberg, även om det tog emot nåt fruktansvärt i mitt rödsvarta hjärta. Men hade jag inte blåst då så hade det nog...ja, blivit en jävla liv. Och hade jag haft ett rött kort så hade jag nog också visat ut Cladam efter hans brottargrepp.
Nåväl, vi vann med 8-5 - och även fast det absolut inte var någon toppinsats ifrån våran sida så vann vi i alla fall.
Man of the match blev Lingen med sina tre mål och två (påstådda) assist.
Frostigt
Ja hujedamej - vilket äckligt jävla kall dag! Fast nu börjar solen värma lite mer, så det kanske blir en mysig eftermiddag? Det kommer jag inte veta någonting om, för jag tänker hålla mig inomhus.
I morse klockan 6 när jag öppnade på dagis så var det -25 grader - vi tar det en gång till: -25 GRADER - och trots att sträckan mellan bilparkeringen och dagiset inte är mer än ungefär 50-60 meter så höll jag på att frysa fast med fötterna i marken och förfrysa mitt ansikte. True story, nästan. Jag fick bryta mig loss ifrån varje steg jag tog, nästan, och hade jag gått lite saktare så hade jag nog frusit till is i steget. Ja det var nåt fruktansvärt.
Trots att den korta sträckan, som inte tog mer än 1 minut så har jag sällan varit så glad över att komma in i värmen som då. Jag ville nästan skratta triumferande, som att jag övervunnit och överlistat kylan. Men det gjorde jag inte. Jag satte på en kanna kaffe istället.
Nåväl, nu har arbetsdagen slut (för en timme sedan), och härnäst väntar fika hos Mormor & Morfar, följt av en biltur till först Köping, för att prova ut fotbollsskor på Bissens, och sedan till Skinnsberg för att kolla på när grabbarna sparkar lite boll.
I morse klockan 6 när jag öppnade på dagis så var det -25 grader - vi tar det en gång till: -25 GRADER - och trots att sträckan mellan bilparkeringen och dagiset inte är mer än ungefär 50-60 meter så höll jag på att frysa fast med fötterna i marken och förfrysa mitt ansikte. True story, nästan. Jag fick bryta mig loss ifrån varje steg jag tog, nästan, och hade jag gått lite saktare så hade jag nog frusit till is i steget. Ja det var nåt fruktansvärt.
Trots att den korta sträckan, som inte tog mer än 1 minut så har jag sällan varit så glad över att komma in i värmen som då. Jag ville nästan skratta triumferande, som att jag övervunnit och överlistat kylan. Men det gjorde jag inte. Jag satte på en kanna kaffe istället.
Nåväl, nu har arbetsdagen slut (för en timme sedan), och härnäst väntar fika hos Mormor & Morfar, följt av en biltur till först Köping, för att prova ut fotbollsskor på Bissens, och sedan till Skinnsberg för att kolla på när grabbarna sparkar lite boll.
Days of my life
Det är märkligt hur en dag utvecklar sig.
Det börjar alltid med att jag är dyngtrött när jag kliver upp, hur många timmar jag än sovit, och tänker: "Vad skönt det ska bli att få komma hem så att man får gå och lägga sig igen", vilket jag sedan aldrig gör när jag väl kommer hem. Därefter varierar det.
Idag på förmiddagen var jag stelfrusen och lite smått irriterad, och tänkte: "Det här blir en lång dag...". Senare, efter lunchen, stod jag i den underbara februarisolen och kände hur bara härligt allting var. Och den humörsvängningen förändrade sig inte så mycket efter det.
Nu är jag ganska hungrig, men annars vid gott mod.
Det börjar alltid med att jag är dyngtrött när jag kliver upp, hur många timmar jag än sovit, och tänker: "Vad skönt det ska bli att få komma hem så att man får gå och lägga sig igen", vilket jag sedan aldrig gör när jag väl kommer hem. Därefter varierar det.
Idag på förmiddagen var jag stelfrusen och lite smått irriterad, och tänkte: "Det här blir en lång dag...". Senare, efter lunchen, stod jag i den underbara februarisolen och kände hur bara härligt allting var. Och den humörsvängningen förändrade sig inte så mycket efter det.
Nu är jag ganska hungrig, men annars vid gott mod.
Mina älsklingar blöder
Här är dem - mina favorit-jeans. På väg att förfalla.
Jag köpte dem av Vampyren, kan det ha varit 2007, då de var en storlek för liten för honom - och det var kärlek direkt.
Nu när jag tittar tillbaka så inser jag att de då var lite för stora för mig och lite för "nya". De satt inte så jävla snyggt, helt enkelt. Men med tiden, med åren, så har jag använt dem minst sagt flitigt, och på så sätt har de blivit ett med mig.
Det är ju så med Acne-jeans, och Nudie-jeans också för den delen, att de blir bara snyggare och skönare och ju mer man använder dem och ju äldre de blir. De blir en del av din personlighet.
Jag älskar verkligen mina Acne-jeans, men nu verkar det som att de peakat. Inte för att de inte är snygga längre, tvärtom, de är snyggare än någonsin - men för att de börjar trasas sönder. Det är baksidan av myntet, det. De är inte oövervinnerliga.
Det är baksidan det handlar om, ovanför bakfickorna. Två revor som sträcker sig från väst till öst. Jag har verkligen försökt att lappa ihop dem genom att sy dit "extrajeans", och det har funkat ganska bra. Visst har det varit satans kallt emellanåt. Det är ju ingen isolering att tala om så vinddraget är ju en pain in the ass, bokstavligt talat. Men det är det värt. Lätt. Om det är vad som krävs för att mina darlings ska leva ett tag till så är det värt det.
Annars vet jag inte vad jag ska göra. Köpa nya? Men det tar ju sån tid att få till den perfektion jag har nu! Och säljer de ens den här modellen längre?
Det är snart på fisens mosse att mina Acne går att använda längre, och till dess måste jag lösa detta, för mig, hemska problem. Det här är allvarligt, mina vänner. Det här är mycket allvarligt.
Lite positivt besked
Var hos läkaren nere på Vårdcentralen idag med mitt knä. Vilken härlig människa hon var! Alldeles underbar, utan att jag egentligen kan peka på varför. Men det var nåt med henne.
Nåväl, hon hade pratat med sjukgymnasten som jag gått hos, och efter att hon känt lite själv på knäet och sedan hört med mig hur jag vill ha det så bestämdes det att jag ska träffa en ortoped. Snarast möjligast, men det kan också ta några vekor. Väl där kan de nog se mer hur pass illa det är och vad som är bästa åtgärden.
Det känns skönt att det går framåt, jag vill ha allting svart på vitt. Jag vill veta exakt vad som är felet, vad man ska göra åt det och hur lång tid det kommer att ta. Jag vill ha svar! Facit! Bland det jobbigaste jag vet är att sväva i ovisshet - i alla lägen!
Kanske därför jag har så svårt för trolleri? Jag blir mer förbannad än förbluffad och imponerad. Jag vill veta hur de gjorde. Nej, JAG MÅSTE VETA HUR DE GJORDE!!!
Nåväl, hon hade pratat med sjukgymnasten som jag gått hos, och efter att hon känt lite själv på knäet och sedan hört med mig hur jag vill ha det så bestämdes det att jag ska träffa en ortoped. Snarast möjligast, men det kan också ta några vekor. Väl där kan de nog se mer hur pass illa det är och vad som är bästa åtgärden.
Det känns skönt att det går framåt, jag vill ha allting svart på vitt. Jag vill veta exakt vad som är felet, vad man ska göra åt det och hur lång tid det kommer att ta. Jag vill ha svar! Facit! Bland det jobbigaste jag vet är att sväva i ovisshet - i alla lägen!
Kanske därför jag har så svårt för trolleri? Jag blir mer förbannad än förbluffad och imponerad. Jag vill veta hur de gjorde. Nej, JAG MÅSTE VETA HUR DE GJORDE!!!
Veckans retro
Kommentar: Det här är ett tag sedan. Det ser man på Studenten och Vampyrens kala kinder. Vilka fjunisar! Man ser det även på min hårfärg (jag är för fan svarthårig!), mina rutiga byxor och på Ronaldo-tröjan som hänger på KåGes vägg.
Men så där satt vi, inte sällan med öl i närheten, med musik i bakgrunden och med en fantastisk kväll på Rolling rock framför oss. Good times. Good times, indeed.
Big brother är tillbaka!
Så är då Big brother tillbaka. "Äntligen" kanske jag inte ska säga, men det ska definitivt bli spännande och intressant.
Det är ju 4 år sedan programmet sändes senast, och under den tiden så har man ju hunnit bygga upp ett mindre sug efter dokusåpan igen.
Big brother har absolut en plats i mitt tv-hjärta. Jag började med en tveksam inställning till programmet när det sändes första gången 2000, tänkte att "Hur ska ett tv-program kunna intressera mig så pass mycket att jag orkar följa det varje dag?", och de två sista säsongerna såg jag inte alls. Men däremellan, mellan början och slutet, så var jag mer eller mindre fast.
Det började någonstans i mitten av den andra säsongen, den med Kitty Jutbring och den där Big brother-Peter kissade på väggen, och säsong 3 och 4 följde jag slaviskt. Speciellt säsong 3 med Big brother-Linda, det var en alldeles suverän säsong! Men efter säsong 4, med Carolina Gynning och Olivier de Paris, så tröttnade jag på Big brother.
Men som sagt, nu har det gått några år, och jag är redo att ta mig an programmet igen. Eller vi får se, det kanske blir jättetråkigt och jag tröttnar ganska snabbt?
Det första som slog mig i gårdagens "introduktions-program" var vilket jävla lyx-hus det har förvandlats till?! Jag kan inte förstå hur man ska kunna vantrivas där? Det var nästan lite för fint, men man kanske vänjer sig.
Man brukar ju alltid hitta en eller par favoriter i varje omgång, typ en skön snubbe eller nån söt tjej - men efter att fyra deltagare skickats in i huset så tänkte jag: "Herregud vilka nötter!". Om det skulle fortsätta på det sättet så vete fan om jag ens orkat till avsnitt 2. Men så kom han, den sköna göteborgaren. Det var en mindre befrielse.
Det är nåt visst med göteborgare. De är inte dryga och störiga alls - men de tar plats. Det är liksom bara som en aura som andas "Jahop...", och det är inga konstigheter med någonting för en göteborgare.
En annan favorit, så här på förhand, var den toklånga och tokhärliga norrlänningen. Han verkar stabil och mycket sympatisk.
Och andra störde man ju sig på så fort man såg dem, och efter att de kläckt ur sig ett par meningar så tyckte man ännu mindre om dem. Men så måste det vara, man måste störa sig på vissa för att det ska bli bra tv.
Annars har de fått ihop en minst sagt intressant skara människor. En bisexuell, en transa, ett hemligt par, några yngre, en trebarnsmorsa och några till synes normala. Det kan bli väldigt bra. Jag tror absolut inte vi har att göra med ett rövgäng den här gången. Jag tror väldigt mycket på Big brother 2011.
Låt skandalerna börja!
Det är ju 4 år sedan programmet sändes senast, och under den tiden så har man ju hunnit bygga upp ett mindre sug efter dokusåpan igen.
Big brother har absolut en plats i mitt tv-hjärta. Jag började med en tveksam inställning till programmet när det sändes första gången 2000, tänkte att "Hur ska ett tv-program kunna intressera mig så pass mycket att jag orkar följa det varje dag?", och de två sista säsongerna såg jag inte alls. Men däremellan, mellan början och slutet, så var jag mer eller mindre fast.
Det började någonstans i mitten av den andra säsongen, den med Kitty Jutbring och den där Big brother-Peter kissade på väggen, och säsong 3 och 4 följde jag slaviskt. Speciellt säsong 3 med Big brother-Linda, det var en alldeles suverän säsong! Men efter säsong 4, med Carolina Gynning och Olivier de Paris, så tröttnade jag på Big brother.
Men som sagt, nu har det gått några år, och jag är redo att ta mig an programmet igen. Eller vi får se, det kanske blir jättetråkigt och jag tröttnar ganska snabbt?
Det första som slog mig i gårdagens "introduktions-program" var vilket jävla lyx-hus det har förvandlats till?! Jag kan inte förstå hur man ska kunna vantrivas där? Det var nästan lite för fint, men man kanske vänjer sig.
Man brukar ju alltid hitta en eller par favoriter i varje omgång, typ en skön snubbe eller nån söt tjej - men efter att fyra deltagare skickats in i huset så tänkte jag: "Herregud vilka nötter!". Om det skulle fortsätta på det sättet så vete fan om jag ens orkat till avsnitt 2. Men så kom han, den sköna göteborgaren. Det var en mindre befrielse.
Det är nåt visst med göteborgare. De är inte dryga och störiga alls - men de tar plats. Det är liksom bara som en aura som andas "Jahop...", och det är inga konstigheter med någonting för en göteborgare.
En annan favorit, så här på förhand, var den toklånga och tokhärliga norrlänningen. Han verkar stabil och mycket sympatisk.
Och andra störde man ju sig på så fort man såg dem, och efter att de kläckt ur sig ett par meningar så tyckte man ännu mindre om dem. Men så måste det vara, man måste störa sig på vissa för att det ska bli bra tv.
Annars har de fått ihop en minst sagt intressant skara människor. En bisexuell, en transa, ett hemligt par, några yngre, en trebarnsmorsa och några till synes normala. Det kan bli väldigt bra. Jag tror absolut inte vi har att göra med ett rövgäng den här gången. Jag tror väldigt mycket på Big brother 2011.
Låt skandalerna börja!
The road of mistakes
Hade en dröm om en gammal kärlek. Hon som alltid varit där, i närheten, runt hörnet, men alltid bakom någon annan.
Kanske var det sista chansen i den här drömmen, kanske har det aldrig funnits någon.
Allting var ju så otäckt då, det var därför jag slängde halva mitt hjärta till henne och bara gick utan ett ord. Såklart att det inte fungerade så, såklart att det inte skulle vara så länge. Då var det en lättnad att det var över, nu är det ett sorgligt misslyckande.
Och fast jag vet att det var så längesen, på den tiden då kärlek inte var så allvarligt, så tycker jag om att tänka på det som en viktig period i mitt liv. Som att det spelat en betydande roll.
15 år senare sitter jag som en grånad man, en skugga av mitt forna jag, tack och lov, och tänker tillbaka. På allt. Det skulle kunna gå snabbt, men i allt som hänt finns det så mycket runtomkring som ingen ser eller förstår, förutom jag. Varje kärlek i mitt liv skulle kunna vara en bok. Vissa är tunnare, andra tjockare.
Känner en viss frustration och en står ånger över att jag behandlade åren så vårdslöst. Att jag slarvade bort tiden på att vara för full, för rädd, för vilsen, för osäker. Att det tagit så lång tid för mig att komma hit.
Nu, som den grånade man jag är, har jag blivit den jag önskar att jag var då. Jag vill gå tillbaka och hålla mitt vilsna jag i handen och viska några vägledande sanningar. Hur hade det då sett ut idag? Hur hade det då blivit?
Vad hade hänt i det där tältet på den där gräsplätten i den där rondellen? Vad hade hänt på den där sandkullen på den där stranden den där tidiga morgonen den där ljuvliga sommarveckan? Vad hade hänt om jag vågat svara rätt på alla SMS, om jag vågat tolka alla signaler på alla dimmiga efterfester, om jag åkt till det där fiket och tagit det där kaffet med hon den där jag inte vågade falla för?
Om jag hade fått gå tillbaka och ändra på alla misstag, hade jag varit den jag är idag? Hade jag velat vara någon annan idag? Kanske är detta en väg alla måste vandra för komma till den man helst av allt vill vara.
Jag önskar bara att jag inte varit så slarvig med livet. Att det inte skulle behövt ta så här lång tid. Att jag inte brännt alla broar.
Jag kanske sumpade den sista chansen i den här drömmen, men om livet börjar nu, mitt liv, så hoppas jag att det inte är för sent.
Kanske var det sista chansen i den här drömmen, kanske har det aldrig funnits någon.
Allting var ju så otäckt då, det var därför jag slängde halva mitt hjärta till henne och bara gick utan ett ord. Såklart att det inte fungerade så, såklart att det inte skulle vara så länge. Då var det en lättnad att det var över, nu är det ett sorgligt misslyckande.
Och fast jag vet att det var så längesen, på den tiden då kärlek inte var så allvarligt, så tycker jag om att tänka på det som en viktig period i mitt liv. Som att det spelat en betydande roll.
15 år senare sitter jag som en grånad man, en skugga av mitt forna jag, tack och lov, och tänker tillbaka. På allt. Det skulle kunna gå snabbt, men i allt som hänt finns det så mycket runtomkring som ingen ser eller förstår, förutom jag. Varje kärlek i mitt liv skulle kunna vara en bok. Vissa är tunnare, andra tjockare.
Känner en viss frustration och en står ånger över att jag behandlade åren så vårdslöst. Att jag slarvade bort tiden på att vara för full, för rädd, för vilsen, för osäker. Att det tagit så lång tid för mig att komma hit.
Nu, som den grånade man jag är, har jag blivit den jag önskar att jag var då. Jag vill gå tillbaka och hålla mitt vilsna jag i handen och viska några vägledande sanningar. Hur hade det då sett ut idag? Hur hade det då blivit?
Vad hade hänt i det där tältet på den där gräsplätten i den där rondellen? Vad hade hänt på den där sandkullen på den där stranden den där tidiga morgonen den där ljuvliga sommarveckan? Vad hade hänt om jag vågat svara rätt på alla SMS, om jag vågat tolka alla signaler på alla dimmiga efterfester, om jag åkt till det där fiket och tagit det där kaffet med hon den där jag inte vågade falla för?
Om jag hade fått gå tillbaka och ändra på alla misstag, hade jag varit den jag är idag? Hade jag velat vara någon annan idag? Kanske är detta en väg alla måste vandra för komma till den man helst av allt vill vara.
Jag önskar bara att jag inte varit så slarvig med livet. Att det inte skulle behövt ta så här lång tid. Att jag inte brännt alla broar.
Jag kanske sumpade den sista chansen i den här drömmen, men om livet börjar nu, mitt liv, så hoppas jag att det inte är för sent.
Veckan som gått
Veckan inleddes i kärlekens tecken med Alla hjärtans dag, fast av den märkte jag inte så mycket. Fick en vinflaska av Mor, och det var ju väldigt fint, men annars var det business as usual - det vill säga; lika kärleksfullt som alla andra dagar.
Veckan inleddes också i sjukdomens tecken, då jag var kraftigt förkyld och hemma från jobbet de två första dagarna. Nu återstår endast lite snuva, men den är förhoppningsvis också väck inom kort.
Annars har det varit grymt kallt. Jag tror inte att man kan förstå om man är utomlands och läser detta, man måste ha upplevt det själv. Herrejävlar vad kallt det varit!
Det har också visats sig i form av bilkrångel. Kylan är inte skonsam mot gamla bilar, och den här veckan har upplevt väldigt många protester. Senast igår kväll då bilen tvärvägrade. Bilar är oftast bra, men också ofta ett satans otyg. De ska bara gå, annars vill jag inte ha med dem att göra!
Varför skulle alla hålla på och snacka om global uppvärmning och klimatförändringar förut - det är klart att det blir tidernas jävligaste köldknäpp då. 2 ÅR I RAD!
Det räcker med den här extremkylan nu. Vi fattar, det är vinter, det är kallt, det behöver inte bevisas något mer nu.
Och så slutade Foppa då, tillslut. Även om det kanske inte var det han önskade så fick han ändå bestämma det själv, vilket var skönt. Att säger själv att han skulle klara av att spela, fast inte på topp, och då var det lika bra att lägga ner. Han testade, han försökte, men det gick inte. Gott så.
Nu är det bara att tacka för föreställningen, och på återseende framöver.
Allt som allt har det ändå varit en ganska bra vecka. Jag trivs med det mesta just nu, förutom mitt knä då, men i övrigt rullar det på i ett behagligt tempo. Härligt, tycker jag.
Veckan inleddes också i sjukdomens tecken, då jag var kraftigt förkyld och hemma från jobbet de två första dagarna. Nu återstår endast lite snuva, men den är förhoppningsvis också väck inom kort.
Annars har det varit grymt kallt. Jag tror inte att man kan förstå om man är utomlands och läser detta, man måste ha upplevt det själv. Herrejävlar vad kallt det varit!
Det har också visats sig i form av bilkrångel. Kylan är inte skonsam mot gamla bilar, och den här veckan har upplevt väldigt många protester. Senast igår kväll då bilen tvärvägrade. Bilar är oftast bra, men också ofta ett satans otyg. De ska bara gå, annars vill jag inte ha med dem att göra!
Varför skulle alla hålla på och snacka om global uppvärmning och klimatförändringar förut - det är klart att det blir tidernas jävligaste köldknäpp då. 2 ÅR I RAD!
Det räcker med den här extremkylan nu. Vi fattar, det är vinter, det är kallt, det behöver inte bevisas något mer nu.
Och så slutade Foppa då, tillslut. Även om det kanske inte var det han önskade så fick han ändå bestämma det själv, vilket var skönt. Att säger själv att han skulle klara av att spela, fast inte på topp, och då var det lika bra att lägga ner. Han testade, han försökte, men det gick inte. Gott så.
Nu är det bara att tacka för föreställningen, och på återseende framöver.
Allt som allt har det ändå varit en ganska bra vecka. Jag trivs med det mesta just nu, förutom mitt knä då, men i övrigt rullar det på i ett behagligt tempo. Härligt, tycker jag.
Om tredje showen...
Tredje delfinalen av Melodifestivalen var den bästa hittills, om än inte lika bra som förr om åren.
Även fast jag tycker att det var jämnbra kvalité på låtarna så var det ganska enkelt att pricka in vilka som skulle gå till finalen i Globen. Eric Saade hade ju vunnit i samma sekund som det stod klart att han skulle ställa upp, med tanke på alla omdömmeslösa barn och tonårstjejer som röstar - och nästan lika givet var det att The Playtones skulle gå vidare, eftersom att de blev så populära efter deras seger i Dansbandskampen.
I Erics Saades fall så var det väl okej, för låten hör väl hemma i Globen-finalen, men The Playtones bidrag var ju...inte min kopp te, snällt sagt. Det är ju inte Saade heller, men det var ju lite stake i den låten i alla fall.
Annars halvgillade jag (Idol)Sebastians låt, men den hamnade preics utanför Andra chansen. Dit gick istället Shirleys angels med en ganska kass låt, konsigt nog eftersom att låtskrivaren Alexander Bard brukar ha hit-känsla, och de fick sällskap av försiktiga men sympatiska Sara Varga som hade framförde en skör truddelutt.
A-teens-Sara Lumholdt sjöng verkligen inte bra, vilket var synd på en ganska catchy låt, och Lambretta-Linda Sundblad hade en ganska smittsam låt som dock inte gick hem hos tittarna. Och sist kom den där Simon Forsberg med en ballad som funkade bra förr om åren men som år 2011 anses alldeles för mossig.
Ja, det var min sammanfattning.
Annars vill inte Melodifestivalen lyfta som det brukar göra. Vissa tycker ju att Melodifestivalen är ett "jävla helvete" till program, men jag är en man byggd på traditioner och Melodifestivalen är ett måste för mig. Har alltid varit kommer nog alltid att vara. Jag är programmet troget, i medgång och motgång, och därför kan jag säga att det i år inte är lika bra som det varit - men jag kommer ändå alltid att titta.
Även fast jag tycker att det var jämnbra kvalité på låtarna så var det ganska enkelt att pricka in vilka som skulle gå till finalen i Globen. Eric Saade hade ju vunnit i samma sekund som det stod klart att han skulle ställa upp, med tanke på alla omdömmeslösa barn och tonårstjejer som röstar - och nästan lika givet var det att The Playtones skulle gå vidare, eftersom att de blev så populära efter deras seger i Dansbandskampen.
I Erics Saades fall så var det väl okej, för låten hör väl hemma i Globen-finalen, men The Playtones bidrag var ju...inte min kopp te, snällt sagt. Det är ju inte Saade heller, men det var ju lite stake i den låten i alla fall.
Annars halvgillade jag (Idol)Sebastians låt, men den hamnade preics utanför Andra chansen. Dit gick istället Shirleys angels med en ganska kass låt, konsigt nog eftersom att låtskrivaren Alexander Bard brukar ha hit-känsla, och de fick sällskap av försiktiga men sympatiska Sara Varga som hade framförde en skör truddelutt.
A-teens-Sara Lumholdt sjöng verkligen inte bra, vilket var synd på en ganska catchy låt, och Lambretta-Linda Sundblad hade en ganska smittsam låt som dock inte gick hem hos tittarna. Och sist kom den där Simon Forsberg med en ballad som funkade bra förr om åren men som år 2011 anses alldeles för mossig.
Ja, det var min sammanfattning.
Annars vill inte Melodifestivalen lyfta som det brukar göra. Vissa tycker ju att Melodifestivalen är ett "jävla helvete" till program, men jag är en man byggd på traditioner och Melodifestivalen är ett måste för mig. Har alltid varit kommer nog alltid att vara. Jag är programmet troget, i medgång och motgång, och därför kan jag säga att det i år inte är lika bra som det varit - men jag kommer ändå alltid att titta.
Försäsongs-glamour
Ja...
Gårdagen spenderas delvis på ett kylslaget Tunavallen - och när jag säger kylslaget så menar jag fan i helvete det! Det kan ha varit det jävligaste jag varit med om någonsin.
Jag minns en gång när jag var barn, jag hade glömt husnyckeln och det var vinter och kallt. Grannen var inte hemma så jag stod där och trampade och väntade på att Mor skulle komma hem från jobbet. Det var så fruktansvärt kallt och det dröjde inte länge innan jag började grina av köldsmärta.
Nu när man blivit äldre så kan man ju hantera kyla på ett annat sätt, men det var definitivt kallare igår än den där gången när jag var utelåst. "Det är -20 grader i Kungsör", sa någon som hade ringt och pratat med nån hemifrån, och det kan inte ha varit mycket kallare på Tunavallen.
Nåväl, anledningen till att jag plågade mig själv på det sättet var ju för att det var träningsmatch mellan KBK och Citys juniorer, där det blev förlust med 3-2.
Första halvleken var ganska bra, tycker jag, där vi tidigt tog ledningen väldigt fint genom Yanick. Sedan kvitterade City, men innan halvleken var slut så kunde Källe ge oss ledningen pånytt efter en riktig stänkare utanför straffområdet. Årets mål so far, även om vi bara spelat en match. Kommer man väl få höra tjatas om hela säsongen.
Till den andra halvleken kunde City kvittera ganska omgående, och stund senare även trycka in 3-2 efter lite sjabbel i försvaret. Den andra halvleken var väl inte lika bra ifrån vår sida - men det var ju första matchen för året, många nya och unga spelare i laget fick chansen, och Citys juniorlag håller ganska god division 4-klass, så det var inte så mycket att snacka om.
Ny match på onsdag, då i Skinnskattebergs nya inomhushall med konstgräs, dock 9-manna, mot Skinnskatteberg, tror jag. Lite varmare då, hoppas jag.
Gårdagen spenderas delvis på ett kylslaget Tunavallen - och när jag säger kylslaget så menar jag fan i helvete det! Det kan ha varit det jävligaste jag varit med om någonsin.
Jag minns en gång när jag var barn, jag hade glömt husnyckeln och det var vinter och kallt. Grannen var inte hemma så jag stod där och trampade och väntade på att Mor skulle komma hem från jobbet. Det var så fruktansvärt kallt och det dröjde inte länge innan jag började grina av köldsmärta.
Nu när man blivit äldre så kan man ju hantera kyla på ett annat sätt, men det var definitivt kallare igår än den där gången när jag var utelåst. "Det är -20 grader i Kungsör", sa någon som hade ringt och pratat med nån hemifrån, och det kan inte ha varit mycket kallare på Tunavallen.
Nåväl, anledningen till att jag plågade mig själv på det sättet var ju för att det var träningsmatch mellan KBK och Citys juniorer, där det blev förlust med 3-2.
Första halvleken var ganska bra, tycker jag, där vi tidigt tog ledningen väldigt fint genom Yanick. Sedan kvitterade City, men innan halvleken var slut så kunde Källe ge oss ledningen pånytt efter en riktig stänkare utanför straffområdet. Årets mål so far, även om vi bara spelat en match. Kommer man väl få höra tjatas om hela säsongen.
Till den andra halvleken kunde City kvittera ganska omgående, och stund senare även trycka in 3-2 efter lite sjabbel i försvaret. Den andra halvleken var väl inte lika bra ifrån vår sida - men det var ju första matchen för året, många nya och unga spelare i laget fick chansen, och Citys juniorlag håller ganska god division 4-klass, så det var inte så mycket att snacka om.
Ny match på onsdag, då i Skinnskattebergs nya inomhushall med konstgräs, dock 9-manna, mot Skinnskatteberg, tror jag. Lite varmare då, hoppas jag.
Skolgården försvinner aldrig
Har blivit för gammal för allt som inte spelar någon roll. Fortfarande för ung för att hålla fast vid min kontroll
Vet inte vart jag har dig. Vet inte om du har mig.
Man kan säga att jag träffat en tjej, men hon vet inte om att hon träffat mig.
Alla gånger jag har gjort bort mig inför dig har jag varit någon annan, någon bättre, någon jag trodde du skulle tycka om. Fast kanske du såg igenom alla roller jag spelade och såg mig där bakom?
Den som sa att kärleken är enkel har aldrig blivit ifrånsprungen och lämnad ensam med ett bultande tonårshjärta. Den har aldrig flytt från dansgolvet när sista låten börjar, i hopp om att hinna undan all skamm och smärta.
Den har aldrig sett solen försvinna ner bakom trädtopparna, för den som är lycklig och kär behöver aldrig sitta ensam kvar. Behöver aldrig vara den sista att lämna en bar.
Men jag känner mig i trygg i din närvaro nu, för jag ser att du är lika klumpig, ful och tafflig i ditt sätt att försöka närma dig mig. Och om det är meningen så kan ingen av oss hejda sig.
Och någonstans tycker jag om att det vi gör med varandra inte alltid är så vackert och lätt. Det får kanske inte vara för perfekt, för då ser man inte alla ljusglimtarna i det som känns rätt.
Har blivit för gammal för att bara ha kul, har blivit för gammal för att snurra runt i samma hjul. Om jag bara har dig innanför min dörr, så spelar det ingen roll att alla vännerna säger "Jonatan, du var roligare förr".
Vet inte vart jag har dig. Vet inte om du har mig.
Man kan säga att jag träffat en tjej, men hon vet inte om att hon träffat mig.
Alla gånger jag har gjort bort mig inför dig har jag varit någon annan, någon bättre, någon jag trodde du skulle tycka om. Fast kanske du såg igenom alla roller jag spelade och såg mig där bakom?
Den som sa att kärleken är enkel har aldrig blivit ifrånsprungen och lämnad ensam med ett bultande tonårshjärta. Den har aldrig flytt från dansgolvet när sista låten börjar, i hopp om att hinna undan all skamm och smärta.
Den har aldrig sett solen försvinna ner bakom trädtopparna, för den som är lycklig och kär behöver aldrig sitta ensam kvar. Behöver aldrig vara den sista att lämna en bar.
Men jag känner mig i trygg i din närvaro nu, för jag ser att du är lika klumpig, ful och tafflig i ditt sätt att försöka närma dig mig. Och om det är meningen så kan ingen av oss hejda sig.
Och någonstans tycker jag om att det vi gör med varandra inte alltid är så vackert och lätt. Det får kanske inte vara för perfekt, för då ser man inte alla ljusglimtarna i det som känns rätt.
Har blivit för gammal för att bara ha kul, har blivit för gammal för att snurra runt i samma hjul. Om jag bara har dig innanför min dörr, så spelar det ingen roll att alla vännerna säger "Jonatan, du var roligare förr".
Underbar start på dagen
Att öppna på dagis är ingen big deal för mig. Tvärtom så älskar jag att börja klockan 6 på morgonen, om man jämför med att börja klockan 8, 8.30 eller 9.
Det brukar se ut så här: klockan 5.15 ringer klockan, varpå jag snoozar ungefär en kvart. Sedan går jag upp och fräschar till mig, och typ klockan 5.45 är jag ute vid bilden. Efter att ha skrapat rutorna och lagt in sladden till motorvärmaren så tar det ungefär 5 minuter att köra ut till dagiset, och 5.55 brukar jag öppna dörren och larma av. Då har jag tid att komma in, tända alla lampor, mata fiskarna och koka lite kaffe innan första barnet kommer. Lugnt och skönt.
Men inte den här morgonen.
Allt var som vanligt tills det att jag skulle backa ut bilen. Den startade direkt som vanligt, men när jag hade kommit ut med halva bilen på gatan så dog den. Tvärdog.
Vad då göra? Där kunde den ju inte så med arslet ut på gatan. Det var ju bara att lägga ur växeln och försöka rulla tillbaka helvetet, vilket var lättare sagt än gjort. Man är ju ingen hulk direkt, och det blev ju inte lättare av att jag har ett dåligt högerknä och att det var snorhalt under fötterna. Till saken hör också att parkeringen lutar en aning.
Jag utbrast: "Åååhej!", tog i utav bara fan och rullade bilen sakta sakta framåt. Tänkte: "Jag är bra stark ändå...", varpå det började gå trögare att rulla - och när jag kommit halvvägs upp så började sattyget rulla tillbaka igen. Tänkte: "Jag måste börja styrketräna."
Men tillslut stod bilen där den skulle, och efter ett snabbt bilbyte burna jag iväg till dagis. 18.05 låste jag upp dörren, och då såg jag på håll hur det första barnet kom gåendes. Lite knivigt, men det gick.
Och vilken underbar dag det blev sedan! Vädret var ju enormt. Det var förvisso svinkallt, men av kylan märktes ingenting när solen låg på och gassade. Som gjort för att grilla korv utomhus, eller att åka skidor uppe i Sälen. Det blev inget av det, men en fantastisk dag ändå.
Slutligen har vi någon att fira idag. Det är Ödlan som fyller 21 år. Herregud, tiden går. Jag minns när han som liten palt sprang utanför på ängen om sommarkvällarna och sparkade boll med sina bröder. "Det känns som igår", var det nån som sa.
Men stort grattis till dig, Ödlan, på din dag!
Briljans i sin allra renaste form
Jag läste om det här för några veckor sedan på aftonbladet.se, efter att detta visats som en förhandsfilm på Göteborgs filmfestival.
En svensk kille höll på att spela in en film med dockor, när plötsligt hans dotter dök upp och började leka lite på inspelningen. Han fick en idé och började "styra" henne med lite rekvisita. Detta är resultatet, eller en del av det i alla fall - och det är ju ingenting annat än genialiskt!
Så kan det gå till när en Youtube-klassiker skapas.
En svensk kille höll på att spela in en film med dockor, när plötsligt hans dotter dök upp och började leka lite på inspelningen. Han fick en idé och började "styra" henne med lite rekvisita. Detta är resultatet, eller en del av det i alla fall - och det är ju ingenting annat än genialiskt!
Så kan det gå till när en Youtube-klassiker skapas.
SMS-minnen
Jag fick igång min gamla mobiltelefon idag, och i och med det fastnade jag i det förflutna. I mobilen fanns alla gamla meddelanden, de äldsta så gamla som 3 år, och efter att ha läst ett par så började jag gå igenom dem allihop, typ.
Det blev nästan en smått nostalgisk resa. Man kan tycka att 3 år inte är så lång tid, men börjar man tänka på 2008 så känns det väldigt länge sedan.
En del SMS fick mig att skratta, en del att höja på ögonbrynen, en del fick mig att minnas och en del fick mig att börja fundera. Ett gammalt SMS kan ta en tillbaka till en specifik händelse, en plats, en situation, en känsla. Sånt man inte glömt men som man ïnte ägnat en tanke åt på väldigt länge.
Till exempel en flicka för 3 år sedan. Det var, så här i efterhand, egentligen ingenting, och det blev heller ingenting av det. Men just där och då var det ganska starkt och mycket känslor inblandade. Att nu gå tillbaka till det och se hur det såg ut i SMS-dialogerna, det är rätt så kul och intressant.
Eller vänner man hade mer kontakt med för ett par år sedan, men som nu mer eller mindre har försvunnit in i allmänheten. Vissa saknar man, vissa har ingen betydelse och vissa minns man knappt.
Allt detta, denna walk through memory lane, på grund av en gammal mobiltelefon och dess gamla meddelanden.
Det blev nästan en smått nostalgisk resa. Man kan tycka att 3 år inte är så lång tid, men börjar man tänka på 2008 så känns det väldigt länge sedan.
En del SMS fick mig att skratta, en del att höja på ögonbrynen, en del fick mig att minnas och en del fick mig att börja fundera. Ett gammalt SMS kan ta en tillbaka till en specifik händelse, en plats, en situation, en känsla. Sånt man inte glömt men som man ïnte ägnat en tanke åt på väldigt länge.
Till exempel en flicka för 3 år sedan. Det var, så här i efterhand, egentligen ingenting, och det blev heller ingenting av det. Men just där och då var det ganska starkt och mycket känslor inblandade. Att nu gå tillbaka till det och se hur det såg ut i SMS-dialogerna, det är rätt så kul och intressant.
Eller vänner man hade mer kontakt med för ett par år sedan, men som nu mer eller mindre har försvunnit in i allmänheten. Vissa saknar man, vissa har ingen betydelse och vissa minns man knappt.
Allt detta, denna walk through memory lane, på grund av en gammal mobiltelefon och dess gamla meddelanden.
Strålande återkomst
Jag var lite orolig inför The Strokes nya matrial, det första på 5 år. De började ju urstarkt med debuten Is this it för 10 år sedan och blev omedelbart ett av mina favoritband. Sedan kom andra skivan, som var bra men inte lika bra, och när tredje skivan kom 2006 så blev jag skeptisk till Strokes. "Varav denna sörja?", tänkte jag besviket.
Så jag var inte alls säker på vad jag hade att förvänta mig när de nu snart släpper sin nya skiva - men första singeln Under cover of darkness är ju synnerligen fint ihopknåpad.
Redan vid den första lyssningen så fick jag känslan av att det kanske är nåt utav det bästa de gjort. Så bra är låten! Jag gillar den som helhet, men älskar i synnerhet refrängen. Den är direkt underbar.
Så jag är lättad. Av allt att dömma så är The Strokes tillbaka - om inte bättre än någonsin så i alla fall så bra som de en gång var.
...och när vi ändå är inne på nya låtar från bra band så kan jag konstastera att Glasvegas följer upp sin fina debut bra med första singeln, Euphoria, take my hand, från nya skivan. Eller, betyget "bra" känns lite fjuttigt. Det är till och med riktigt jävla bra!
Så jag var inte alls säker på vad jag hade att förvänta mig när de nu snart släpper sin nya skiva - men första singeln Under cover of darkness är ju synnerligen fint ihopknåpad.
Redan vid den första lyssningen så fick jag känslan av att det kanske är nåt utav det bästa de gjort. Så bra är låten! Jag gillar den som helhet, men älskar i synnerhet refrängen. Den är direkt underbar.
Så jag är lättad. Av allt att dömma så är The Strokes tillbaka - om inte bättre än någonsin så i alla fall så bra som de en gång var.
...och när vi ändå är inne på nya låtar från bra band så kan jag konstastera att Glasvegas följer upp sin fina debut bra med första singeln, Euphoria, take my hand, från nya skivan. Eller, betyget "bra" känns lite fjuttigt. Det är till och med riktigt jävla bra!
Long way back
Jag är för första gången inne i en motgångsfas i min rehabilitering. Det är drygt fyra veckor sedan jag skadade knäet, och jag jobbar på med min sjukgymnastik. Jag drar i mitt gummiband, jag kör balansstyrka, jag cyklar och jag gör mina knäböj och så vidare. Men det känns som att...det händer ingenting.
Jag vet, jag vet - såna här skador tar tid. Lång tid. Men det känns så tröstlöst att bara stå där och fjamsa. Ibland tänker jag när jag kliver upp och ner på en bänkpall "Varför ska jag ens försöka? Det kommer kanske aldrig någonsin bli bra igen?". Det är verkligen så jävla tråkigt.
Men så tittar jag på grabbarna på planen. Nån slår en perfekt öppnande passning, nån gör ett ryck, nån gör en klockren brytning, nån får på en fräck dragning, nån gör en snygg klack över Loke som är för stolt och inte ser nåt annat alternativ än att kapa personen bakifrån - och när jag ser allt det så inser jag varför jag måste göra mina tråkiga övningar. Jag måste göra det för att få vara där ute igen. På planen. Det finns inget alternativ.
Jag kanske är inne i en motgångsfas, men jag kommer aldrig att knäckas. Jag ska ut dit igen, och det viktigaste för mig nu är nog att acceptera att det kommer att ta tid. Ha tålamod. Förhoppningsvis blir jag belönad för det i slutändan.
Jag vet, jag vet - såna här skador tar tid. Lång tid. Men det känns så tröstlöst att bara stå där och fjamsa. Ibland tänker jag när jag kliver upp och ner på en bänkpall "Varför ska jag ens försöka? Det kommer kanske aldrig någonsin bli bra igen?". Det är verkligen så jävla tråkigt.
Men så tittar jag på grabbarna på planen. Nån slår en perfekt öppnande passning, nån gör ett ryck, nån gör en klockren brytning, nån får på en fräck dragning, nån gör en snygg klack över Loke som är för stolt och inte ser nåt annat alternativ än att kapa personen bakifrån - och när jag ser allt det så inser jag varför jag måste göra mina tråkiga övningar. Jag måste göra det för att få vara där ute igen. På planen. Det finns inget alternativ.
Jag kanske är inne i en motgångsfas, men jag kommer aldrig att knäckas. Jag ska ut dit igen, och det viktigaste för mig nu är nog att acceptera att det kommer att ta tid. Ha tålamod. Förhoppningsvis blir jag belönad för det i slutändan.
That's it, jag måste se Dinner for schmucks
Thank you, I grow it myself
Jag vill inte skryta, inte showa off på nåt sätt. Tvärtom så är detta ibland ett problem för mig.
Men jag vill bara visa detta.
För 4 veckor sedan:
Idag:
Men jag vill bara visa detta.
För 4 veckor sedan:
Idag:
Ron Burgundy light
Har ni tänkt på hur snygg jag är? Ibland. I vissa ögonvråer eller sekundögonblick så är jag förbluffande snygg.
Ofta när jag står och kissar så brukar jag vända mig mot spegeln bakom ryggen och se mig själv och tänka: "Åh herregud, you handsome son of a gun!". Kanske är det därför jag ibland kissar bredvid, Lillebror?
Det händer också att jag ibland förlorar mig själv i mitt ansikte i spegeln. Jag frågar spegelbilden "Vad är hemligheten? Hur har du lyckats vara kapabel till att vara singel så här länge?".
De där ögonvråerna, de där sekundögonblicken, måste man vara rädd om och vårda ömt. Det är nog väldigt viktiga. Och framför allt; väldigt härliga.
Ofta när jag står och kissar så brukar jag vända mig mot spegeln bakom ryggen och se mig själv och tänka: "Åh herregud, you handsome son of a gun!". Kanske är det därför jag ibland kissar bredvid, Lillebror?
Det händer också att jag ibland förlorar mig själv i mitt ansikte i spegeln. Jag frågar spegelbilden "Vad är hemligheten? Hur har du lyckats vara kapabel till att vara singel så här länge?".
De där ögonvråerna, de där sekundögonblicken, måste man vara rädd om och vårda ömt. Det är nog väldigt viktiga. Och framför allt; väldigt härliga.
Nog med soffliggande nu
Förkylningen har lättat. Snuvan sitter i ganska bra, men känner mig inte febrig eller tung i skallen längre, och inget halsont heller.
Så imorgon blir det jobbet igen. Öppning, vilket innebär uppstigning cirkus kvart över 5. Härligt, faktiskt.
Var nyss inne hos Grannen och kollade på Champions League, Milan mot Tottenham, och det var ju inget vidare. Jag höll på Zlatan, och han hade ju inte sin bästa kväll i karriären.
Det hade väl inte terriern Gattuso heller - men herregud vad han är underhållande! Snacka om att gå loco. Trodde faktiskt han skulle mörda någon efter matchen. Vilket tumult!
Men onödigt att reta en kille som redan har eldslågot i ögonen.
Aja, Tottenham vann i alla fall med 1-0, och om jag inte hörde fel så kunde jag nästan urskilja ett glädjevrål från en person någonstans på byn.
Så imorgon blir det jobbet igen. Öppning, vilket innebär uppstigning cirkus kvart över 5. Härligt, faktiskt.
Var nyss inne hos Grannen och kollade på Champions League, Milan mot Tottenham, och det var ju inget vidare. Jag höll på Zlatan, och han hade ju inte sin bästa kväll i karriären.
Det hade väl inte terriern Gattuso heller - men herregud vad han är underhållande! Snacka om att gå loco. Trodde faktiskt han skulle mörda någon efter matchen. Vilket tumult!
Men onödigt att reta en kille som redan har eldslågot i ögonen.
Aja, Tottenham vann i alla fall med 1-0, och om jag inte hörde fel så kunde jag nästan urskilja ett glädjevrål från en person någonstans på byn.
Min nya idol
Det är ingen slump att jag drömmer om Plura just nu. Jag har kommit att bli stormförtjust i karln.
För tillfället plöjer jag igenom Mauro & Pluras kök. Jag såg ett par avsnitt när det gick på TV8 förra året, sedan glömde jag bort det, men nu när TV3 repriserar serien så ser jag varenda avsnitt. Det är ett alldeles förträffligt program i all sin enkelhet. Jag älskar det, inte lika mycket för matens skull som för de intressanta samtalen och gästerna. I vilket annat program kan man se mediaskygge Lasse Winnerbäck stå och hacka lök? Eller höra Håkan Hellström och Lena Philipsson argumentera om vem det är mest synd om, i strävan efter att få den sista ostbiten på bordet?
Men det som gör programmet är ju Mauro Scocco och Plura. Mauro med sin torra och bittra humor, och Plura som röker och lagar mat utan tröja. Det är en underbar kombination. Mauro brukar alltid börja piggt de första 5 minuterna då han förbereder nån rätt, men sedan brukar han tröttna för att mest stå bredvid och leverera sköna kommentarer. Och Plura är Plura.
Förut tyckte jag bara om honom som artist, med hans Eldkvarn, men det var för att jag inte visste vem figuren Plura var. Nu, efter Så mycket bättre och framför allt Mauro & Pluras kök, så har man kommit honom närmare som person, och därav älskar jag Plura.
Han är inte perfekt, han har gjort en del dumt, men han står alltid rakryggad för sina handlingar. Han har ett okomplicerat förhållande till alkohol, på gott och ont, och han räds inte att säga vad han tycker. Samtidigt verkar han vara helmysig och väldigt rolig - plus att han verkar veta så mycket, eller i alla fall ha intressanta teorier om det mesta.
Plura är en sådan person som jag skulle kunna tänka mig att sitta ner med och bara snacka och dricka en hel kväll och en hel natt. Det är inte många personer jag skulle kunna göra det med. Lagledare Körberg var det, Ruutu är det, kanske Botmannen och möjligtvis poeten och författaren Bob Hansson.
Just därför har jag blivit så förtjust i Plura.
För tillfället plöjer jag igenom Mauro & Pluras kök. Jag såg ett par avsnitt när det gick på TV8 förra året, sedan glömde jag bort det, men nu när TV3 repriserar serien så ser jag varenda avsnitt. Det är ett alldeles förträffligt program i all sin enkelhet. Jag älskar det, inte lika mycket för matens skull som för de intressanta samtalen och gästerna. I vilket annat program kan man se mediaskygge Lasse Winnerbäck stå och hacka lök? Eller höra Håkan Hellström och Lena Philipsson argumentera om vem det är mest synd om, i strävan efter att få den sista ostbiten på bordet?
Men det som gör programmet är ju Mauro Scocco och Plura. Mauro med sin torra och bittra humor, och Plura som röker och lagar mat utan tröja. Det är en underbar kombination. Mauro brukar alltid börja piggt de första 5 minuterna då han förbereder nån rätt, men sedan brukar han tröttna för att mest stå bredvid och leverera sköna kommentarer. Och Plura är Plura.
Förut tyckte jag bara om honom som artist, med hans Eldkvarn, men det var för att jag inte visste vem figuren Plura var. Nu, efter Så mycket bättre och framför allt Mauro & Pluras kök, så har man kommit honom närmare som person, och därav älskar jag Plura.
Han är inte perfekt, han har gjort en del dumt, men han står alltid rakryggad för sina handlingar. Han har ett okomplicerat förhållande till alkohol, på gott och ont, och han räds inte att säga vad han tycker. Samtidigt verkar han vara helmysig och väldigt rolig - plus att han verkar veta så mycket, eller i alla fall ha intressanta teorier om det mesta.
Plura är en sådan person som jag skulle kunna tänka mig att sitta ner med och bara snacka och dricka en hel kväll och en hel natt. Det är inte många personer jag skulle kunna göra det med. Lagledare Körberg var det, Ruutu är det, kanske Botmannen och möjligtvis poeten och författaren Bob Hansson.
Just därför har jag blivit så förtjust i Plura.
Min natt med Plura och Lasse Winnerbäck
Stora delar är ganska dimmiga och vaga, andra delar minns jag bestämt.
Jag tror det började någonstans med att jag, KåGe och Plura var på konsert för att se Lasse Winnerbäck spela. Plura rökte konstant.
Efter spelningen anslöt Winnerbäck till vårt sällskap, och vi fyra begav oss till nåt ställe för att se på Pluras matprogram Mauro & Pluras kök. Men stället var stängt, så vi satte oss snopna i Pluras gamla minibuss och körde iväg.
Jag sa att "det var synd att vi inte kunde se programmet eftersom att det var det avsnittet då Lasse var gäst i köket", och det hade Plura och KåGe ingen aning om, men Lasse fnissade gott åt det.
Sedan somnade KåGe och Winnerbäck, medan jag klättrade fram till Plura som körde. Det hade blivit kväll, sen kväll, och solen höll på att gå ner bakom ett berg i horisonten. "Det är vackert", sa jag. "Vackert, ja", sa Plura. "Så in i helvete vackert".
Därefter började vi prata om städer och platser. Helt plötsligt började vi lattja med tanken om att åka iväg och resa tillsammans. Plura hade många annorlunda, men häftiga, förslag. "Alaska vore ballt", sa han. "Och Detroit", av alla städer. Sedan bestämde vi också New York, så klart, och Indien.
I min iver slängde jag ur mig "Los Angeles har jag aldrig varit i", men eftersom att jag var lite rädd för att Plura skulle tycka det var ett fånigt förslag så la jag snabbt till "...fast det är väl ungefär som alla andra storstäder".
"Sao Paulo", sa Plura. "Va?", sa jag. "Sao Paulo, i Brasilien. Har du varit där?", fortsatten han. "Nej, men det vore häftigt! Dit har jag alltid velat åka", ljög jag.
Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut. Jag och Plura, ensamma i natten i en minibuss, på en väg som jag inte hade någon aning om vart den ledde. Jag var så lycklig och upprymd. Jag och min vän Plura.
Men man vaknar ju alltid nån gång ur drömmen, och den här gången kändes det inte så dåligt faktiskt. Mer som ett fint minne.
Jag tror det började någonstans med att jag, KåGe och Plura var på konsert för att se Lasse Winnerbäck spela. Plura rökte konstant.
Efter spelningen anslöt Winnerbäck till vårt sällskap, och vi fyra begav oss till nåt ställe för att se på Pluras matprogram Mauro & Pluras kök. Men stället var stängt, så vi satte oss snopna i Pluras gamla minibuss och körde iväg.
Jag sa att "det var synd att vi inte kunde se programmet eftersom att det var det avsnittet då Lasse var gäst i köket", och det hade Plura och KåGe ingen aning om, men Lasse fnissade gott åt det.
Sedan somnade KåGe och Winnerbäck, medan jag klättrade fram till Plura som körde. Det hade blivit kväll, sen kväll, och solen höll på att gå ner bakom ett berg i horisonten. "Det är vackert", sa jag. "Vackert, ja", sa Plura. "Så in i helvete vackert".
Därefter började vi prata om städer och platser. Helt plötsligt började vi lattja med tanken om att åka iväg och resa tillsammans. Plura hade många annorlunda, men häftiga, förslag. "Alaska vore ballt", sa han. "Och Detroit", av alla städer. Sedan bestämde vi också New York, så klart, och Indien.
I min iver slängde jag ur mig "Los Angeles har jag aldrig varit i", men eftersom att jag var lite rädd för att Plura skulle tycka det var ett fånigt förslag så la jag snabbt till "...fast det är väl ungefär som alla andra storstäder".
"Sao Paulo", sa Plura. "Va?", sa jag. "Sao Paulo, i Brasilien. Har du varit där?", fortsatten han. "Nej, men det vore häftigt! Dit har jag alltid velat åka", ljög jag.
Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut. Jag och Plura, ensamma i natten i en minibuss, på en väg som jag inte hade någon aning om vart den ledde. Jag var så lycklig och upprymd. Jag och min vän Plura.
Men man vaknar ju alltid nån gång ur drömmen, och den här gången kändes det inte så dåligt faktiskt. Mer som ett fint minne.
Luggen has left the field
...och sedan att även Ronaldo (alltså Ronaldo I) igår förkunnade sin pension ifrån fotbollen - det hade inte samma effekt på mig.
Han var en magisk fotbollsspelare när han var som bäst, för 13-14 år sedan, men han har aldrig varit någon favorit för mig.
Ärligt talat var jag inte ens säker på han spelade längre, fram till igår.
Han var en magisk fotbollsspelare när han var som bäst, för 13-14 år sedan, men han har aldrig varit någon favorit för mig.
Ärligt talat var jag inte ens säker på han spelade längre, fram till igår.
Nr.21 has left the ice
Så tog den fantastiska sagan slut, ändå. Till sist. Tyvärr.
För det blev ju inte alls så som varken vi eller allra minst Peter Forsberg ville att det skulle bli. Det skulle ju inte ta slut så här. Efter alla år av krigande för att komma tillbaka så skulle det ju verkligen gå den här gången. Det kändes så. Äntligen var Foppa tillbaka, äntligen skulle han få avsluta det här själv, på sitt sätt.
Men nej. Beskedet om att Foppa lägger av kom faktiskt mer överraskande än beskedet om att han gör comeback. Jag ville nästan inte tro det.
Det var nån gång runt klockan sju på kvällen igår som jag först hörde det, i de första nyhetssändningarna. Men informationen var kort och ganska luddig. Kunde det verkligen vara sant? När sedan sportsändningarna började några timmar senare så rullades de bästa ögonblicken från hans karriär om och om igen. Då kändes det ganska definitivt, men fortfarande hade man inte hört någon kommentar ifrån Foppa. Kunde det verkligen vara sant? Fanns det inte en liten chans ändå?
Men så, strax innan midnatt, kom bilderna från presskonferensen. Både på Aftonbladets och Expressens överrubriker stod det "TÅRARNA". Foppa hade bekräftat att karriären var över för gott.
Jag tittade sedan på presskonferensen på webb-tv, och det var en märkbart tagen och nervös Peter Forsberg. Han stakade sig fram på det inledningsvis manusbaserade talet, och när det sedan var dags för att tacka alla så var det som att han plötsligt förstod situationen. Att från och med där och då så var hans ishockeykarriär endast ett minne blott.
Med gråten i halsen och blanka ögon tackade han för allt, och en av Sveriges största idrottsprofiler hade showat för sista gången på banan.
Det gick att se på Foppa hur vemodigt han tyckte det var, att han så gärna ville komma tillbaka en sista gång och avsluta på ett värdigt sätt. En sista föreställning. Just därför blänkte det i mina ögon också. Jag blir alltid så rörd vid såna här ögonblick.
Men nu är det som det är. Om Foppa har accepterat att det inte går så måste vi också göra det - och då finns enbart en enda sak att säga.
Tack för allt.
För det blev ju inte alls så som varken vi eller allra minst Peter Forsberg ville att det skulle bli. Det skulle ju inte ta slut så här. Efter alla år av krigande för att komma tillbaka så skulle det ju verkligen gå den här gången. Det kändes så. Äntligen var Foppa tillbaka, äntligen skulle han få avsluta det här själv, på sitt sätt.
Men nej. Beskedet om att Foppa lägger av kom faktiskt mer överraskande än beskedet om att han gör comeback. Jag ville nästan inte tro det.
Det var nån gång runt klockan sju på kvällen igår som jag först hörde det, i de första nyhetssändningarna. Men informationen var kort och ganska luddig. Kunde det verkligen vara sant? När sedan sportsändningarna började några timmar senare så rullades de bästa ögonblicken från hans karriär om och om igen. Då kändes det ganska definitivt, men fortfarande hade man inte hört någon kommentar ifrån Foppa. Kunde det verkligen vara sant? Fanns det inte en liten chans ändå?
Men så, strax innan midnatt, kom bilderna från presskonferensen. Både på Aftonbladets och Expressens överrubriker stod det "TÅRARNA". Foppa hade bekräftat att karriären var över för gott.
Jag tittade sedan på presskonferensen på webb-tv, och det var en märkbart tagen och nervös Peter Forsberg. Han stakade sig fram på det inledningsvis manusbaserade talet, och när det sedan var dags för att tacka alla så var det som att han plötsligt förstod situationen. Att från och med där och då så var hans ishockeykarriär endast ett minne blott.
Med gråten i halsen och blanka ögon tackade han för allt, och en av Sveriges största idrottsprofiler hade showat för sista gången på banan.
Det gick att se på Foppa hur vemodigt han tyckte det var, att han så gärna ville komma tillbaka en sista gång och avsluta på ett värdigt sätt. En sista föreställning. Just därför blänkte det i mina ögon också. Jag blir alltid så rörd vid såna här ögonblick.
Men nu är det som det är. Om Foppa har accepterat att det inte går så måste vi också göra det - och då finns enbart en enda sak att säga.
Tack för allt.
Amors glänsardag
Det har inte gått mig obemärkt förbi att det är Alla hjärtans dag idag. Det är väl fint och så med en dag som uppmärksammar kärleken. En kärlekens dag. Men för mig, personligen, så är det svårt att ta till sig den. Vad ska jag med den till egentligen?
Visst, kärlek är ingenting man behöver vara två för att tillåtas ta del av - man har ju ofta familj och vänner att dela kärlek med. Men någonstans, på ett märkligt sätt, så känns det som att denna dag tillhör världens alla par. Jag kanske har fel, men så känner jag.
Sedan finns det de som grymtar och säger "Vaddå? Måste det bara finnas en dag som man är kärleksfull och visar sin uppskattning på? Borde det inte vara så alla dagar?", medan andra säger "Vaddå, det är väl bra att man uppmärksammar kärleken så här, för att påminna om hur mycket man tycker om någon". Det finns ju för- och nackdelar med båda åsikterna.
Man kan ju tycka att det ska vara Alla hjärtans dag alla dagar om året, men det är ju väldigt svårt. Det är ju väldigt lätt att halka in i ekorrhjulet och slentrianälska varandra, och då kan det ju vara bra med en sån här dag. Ett slags wake up call i förhållandet, "Just ja, jag älskar ju dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kan föreställa dig". Fast samtidigt, det borde inte vara så. Kärleken ska inte behövas påminnas om. Den borde finnas där, i ryggraden, varje dag.
Men, äh, jag tror nog jag kan konstatera att jag är för den här dagen. Det är en jävla fin dag, på alla sätt och vis - och den tillhör alla. Kärleken är lika mycket "du och jag" som "vi, allihopa". Länge leve kärleken!
Visst, kärlek är ingenting man behöver vara två för att tillåtas ta del av - man har ju ofta familj och vänner att dela kärlek med. Men någonstans, på ett märkligt sätt, så känns det som att denna dag tillhör världens alla par. Jag kanske har fel, men så känner jag.
Sedan finns det de som grymtar och säger "Vaddå? Måste det bara finnas en dag som man är kärleksfull och visar sin uppskattning på? Borde det inte vara så alla dagar?", medan andra säger "Vaddå, det är väl bra att man uppmärksammar kärleken så här, för att påminna om hur mycket man tycker om någon". Det finns ju för- och nackdelar med båda åsikterna.
Man kan ju tycka att det ska vara Alla hjärtans dag alla dagar om året, men det är ju väldigt svårt. Det är ju väldigt lätt att halka in i ekorrhjulet och slentrianälska varandra, och då kan det ju vara bra med en sån här dag. Ett slags wake up call i förhållandet, "Just ja, jag älskar ju dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kan föreställa dig". Fast samtidigt, det borde inte vara så. Kärleken ska inte behövas påminnas om. Den borde finnas där, i ryggraden, varje dag.
Men, äh, jag tror nog jag kan konstatera att jag är för den här dagen. Det är en jävla fin dag, på alla sätt och vis - och den tillhör alla. Kärleken är lika mycket "du och jag" som "vi, allihopa". Länge leve kärleken!
Veckans retro
Kommentar: En fantastisk bild som gör mig glad, just för att glädjen lyser så starkt i bilden. En väldigt levande bild, känns det som.
Det är från midsommarafton 2006, vill jag minnas. Hemma hos KåGe, som dock inte är med på bilden. Tror det blev ganska blött där, och senare på kvällen drog vi oss ner mot Skillinge där nån, kan det ha varit Elin Sjöberg, hade fest i sin sommarstuga.
Men det roligaste från den kvällen var att Vampyren blev så hiskeligt tankad hemms hos KåGe, och när vi andra cyklade ner till Skillinge så sprang Vampyren hela vägen.
Motsträvigt sjuk
Så fick förkylningen tillslut övertaget och däckade mig. Jag trodde faktiskt att jag skulle orka hålla hela den här snoriga distansen ut, men nu ger jag mig.
Näsan är som ett vakuum, det tjuter i öronen, huvudet är som en balja mos och jag känner mig rätt varm. Det är inga bra förutsättningar om man jobbar på en friluftsförskola. Så det blev till att vara hemma idag, och även imorgon, för att förhoppningsvis vara mer eller mindre helt återställd på onsdag.
Det är lite småjobbigt. Jag drar mig alltid för att sjukanmäla mig, vare sig det gäller jobb, fotbollsträning eller vad som helst. Det känns inget bra, som ett svaghetstecken. Jag vet ju att det inte är det, att det är fullt normalt att vara sjuk ibland, men jag tycker ändå inte om det. Det passar inte mig att vara sjuk.
Men, det är väl bättre att vara hemma och kurera sig några dagar, för att snabbt bli frisk, än att gå och jobba och dra ut på skiten mer än nödvändigt.
Näsan är som ett vakuum, det tjuter i öronen, huvudet är som en balja mos och jag känner mig rätt varm. Det är inga bra förutsättningar om man jobbar på en friluftsförskola. Så det blev till att vara hemma idag, och även imorgon, för att förhoppningsvis vara mer eller mindre helt återställd på onsdag.
Det är lite småjobbigt. Jag drar mig alltid för att sjukanmäla mig, vare sig det gäller jobb, fotbollsträning eller vad som helst. Det känns inget bra, som ett svaghetstecken. Jag vet ju att det inte är det, att det är fullt normalt att vara sjuk ibland, men jag tycker ändå inte om det. Det passar inte mig att vara sjuk.
Men, det är väl bättre att vara hemma och kurera sig några dagar, för att snabbt bli frisk, än att gå och jobba och dra ut på skiten mer än nödvändigt.
Veckan som gått
- Det har varit en ömsom svinkall ömsom soligt vacker vecka. Snöfall, kyla och solsken - februari i ett nötskal.
- Var hos sjukgymnasten igen och frågade vad han trodde om korsbandsskadan. "Är det av, tror du?". Han trodde att det var av, eller annars jävligt mycket uttänjt.
Men jag undrar, jag. Är det verkligen så illa? Är det verkligen korsbandet? Jag har läst på lite på internet, och där verkar det som att man inte kan varken cykla, simmar eller springa på 6 veckor. Jag kan cykla utan att det gör ont, har inte testat att simma men kan inte tänka mig att det inte skulle gå, fast dock känns det inget vidare när jag springer. Jag vet inte, jag.
- Mot slutet av veckan åkte jag på en stabil förkylning. Eller åtminstone snuva och lite halsont. Kommer ju alltid nån gång om året, så det är ju bara att ta det och vänta ut det. Men drygt är det ju.
- Egyptierna har härjat ett tag nu och fick tillslut som de ville. Folket talade och folket vann. Visst hände det säkerligen en del hemskheter på vägen, men i det stora hela var det rätt fint ändå. Missförstå mig rätt. Jag litar på att ni fattar vad jag menar.
- Foppa gjorde tillslut comeback, och en ganska lyckad sådan verkar det som förlusten till trots. Otroligt stort och roligt - men det är nu det börjar. Det är nu han ska visa att det fanns en mening med comebacken. Jag hoppas verkligen att det går vägen för honom,
- Men det färskaste, och kanske starkaste, jag tar med mig från veckan är ändå Wayne Rooneys otroliga jävla mål. Det är sanslöst vackert, helt makalöst faktiskt! Nästan löjligt vackert. Nästan overkligt. Som ett tv-spel.
Jag kan sätta 10 000 på att han kommer att ösa in mål nu, eller åtminstone producera i vanligt takt. Jag tror att det där var proppen som var tvungen att släppa.
- Var hos sjukgymnasten igen och frågade vad han trodde om korsbandsskadan. "Är det av, tror du?". Han trodde att det var av, eller annars jävligt mycket uttänjt.
Men jag undrar, jag. Är det verkligen så illa? Är det verkligen korsbandet? Jag har läst på lite på internet, och där verkar det som att man inte kan varken cykla, simmar eller springa på 6 veckor. Jag kan cykla utan att det gör ont, har inte testat att simma men kan inte tänka mig att det inte skulle gå, fast dock känns det inget vidare när jag springer. Jag vet inte, jag.
- Mot slutet av veckan åkte jag på en stabil förkylning. Eller åtminstone snuva och lite halsont. Kommer ju alltid nån gång om året, så det är ju bara att ta det och vänta ut det. Men drygt är det ju.
- Egyptierna har härjat ett tag nu och fick tillslut som de ville. Folket talade och folket vann. Visst hände det säkerligen en del hemskheter på vägen, men i det stora hela var det rätt fint ändå. Missförstå mig rätt. Jag litar på att ni fattar vad jag menar.
- Foppa gjorde tillslut comeback, och en ganska lyckad sådan verkar det som förlusten till trots. Otroligt stort och roligt - men det är nu det börjar. Det är nu han ska visa att det fanns en mening med comebacken. Jag hoppas verkligen att det går vägen för honom,
- Men det färskaste, och kanske starkaste, jag tar med mig från veckan är ändå Wayne Rooneys otroliga jävla mål. Det är sanslöst vackert, helt makalöst faktiskt! Nästan löjligt vackert. Nästan overkligt. Som ett tv-spel.
Jag kan sätta 10 000 på att han kommer att ösa in mål nu, eller åtminstone producera i vanligt takt. Jag tror att det där var proppen som var tvungen att släppa.
Onödig kritik, tycker jag
Jävlar vilket liv det var i tidningarna idag angående deltävling två i Melodifestivalen! Både Expressen och Aftonbladets förstasidor pryddes av "Uselt, SVT!".
Men så bläddrar man i tidningarna och ser att det bara lite vanligt folk som mejlat in sina åsikter kring programmet. Inte så farligt, då, tycker jag.
Jag, KåGe, Lillebror och Påven satt hemma hos den sistnämnda och pysslade med annat, och hade bara på Melodifestivalen lite i bakgrunden, så det är svårt att göra en riktig bedömning. Men så jävla illa var det ju inte. Eller, inte mer illa än vanligt, väl?
Visst var det väldigt låg nivå på bidragen igår - men det är väl inte första gången det händer? Christian Walz var väl det närmaste man kan kalla "bra", enligt min musiksmak, även om hans låt inte direkt var något vidare - och han gick inte ens till Andra chansen. Missräkning, både för honom och festival-generalerna, tror jag.
Annars var det väl lite fart i Brolles låt, och han gick ju till final, liksom Sanna Nielsen, fast hennes låt förstod jag mig inte alls på. Inte heller The Moniker (Idol-Daniel) levererade som jag hade hoppats, så visst var det en blek afton i rutan denna gång. Men som sagt, det har ju hänt förr och kommer hända igen, så det är väl ingenting att skita i bralla av ilska för.
Men så bläddrar man i tidningarna och ser att det bara lite vanligt folk som mejlat in sina åsikter kring programmet. Inte så farligt, då, tycker jag.
Jag, KåGe, Lillebror och Påven satt hemma hos den sistnämnda och pysslade med annat, och hade bara på Melodifestivalen lite i bakgrunden, så det är svårt att göra en riktig bedömning. Men så jävla illa var det ju inte. Eller, inte mer illa än vanligt, väl?
Visst var det väldigt låg nivå på bidragen igår - men det är väl inte första gången det händer? Christian Walz var väl det närmaste man kan kalla "bra", enligt min musiksmak, även om hans låt inte direkt var något vidare - och han gick inte ens till Andra chansen. Missräkning, både för honom och festival-generalerna, tror jag.
Annars var det väl lite fart i Brolles låt, och han gick ju till final, liksom Sanna Nielsen, fast hennes låt förstod jag mig inte alls på. Inte heller The Moniker (Idol-Daniel) levererade som jag hade hoppats, så visst var det en blek afton i rutan denna gång. Men som sagt, det har ju hänt förr och kommer hända igen, så det är väl ingenting att skita i bralla av ilska för.
Lördag i februari
Blev en tripp till Eskilstuna idag för lite stimulerande shopping. Gjorde ett finfint fynd på Myrorna bland annat, och en mörkblå slimmad manchesterkavaj är nu min. Oj vad nöjd jag är över det.
Sedan införskaffade jag mig Alex Schulmans nya bok, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, och även det är jag väldigt nöjd med. Tror på en mycket härlig läsning, även om boken var tunnare än jag förväntat mig.
Vad mer? Ja, lite annat som jag inte kan ta upp här just nu.
Förkylningen sitter i, även om det är lite bättre. Kan det stoppa mig en lördagkväll? Troligtvis inte.
Melodifestivalen ikväll igen. Ska bli spännande att höra Idol-Daniel (Karlsson) igen efter några års tystnad. Ikväll uppträder han som The Moniker med låten Oh my god, och förhandskritiken har inte varit lysande. Beatles-rip off har jag läst, samt någonting om Mika. Ska bli intressant.
Annars så är jag nyfiken på vad Christian Walz har hittat på. Kan inte tänka mig att han skulle ställa upp i tävlignen om han inte hade en riktigt bra låt att komma med, så det ska bli spännande att höra.
I övrigt är det ju Brolle, Sanna Nielsen, Babsan, nån ytterligare gammal Idol-deltagare, Elisabeth Andreasson och någon okänd donna. Känns föga upphetsande.
Sedan införskaffade jag mig Alex Schulmans nya bok, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, och även det är jag väldigt nöjd med. Tror på en mycket härlig läsning, även om boken var tunnare än jag förväntat mig.
Vad mer? Ja, lite annat som jag inte kan ta upp här just nu.
Förkylningen sitter i, även om det är lite bättre. Kan det stoppa mig en lördagkväll? Troligtvis inte.
Melodifestivalen ikväll igen. Ska bli spännande att höra Idol-Daniel (Karlsson) igen efter några års tystnad. Ikväll uppträder han som The Moniker med låten Oh my god, och förhandskritiken har inte varit lysande. Beatles-rip off har jag läst, samt någonting om Mika. Ska bli intressant.
Annars så är jag nyfiken på vad Christian Walz har hittat på. Kan inte tänka mig att han skulle ställa upp i tävlignen om han inte hade en riktigt bra låt att komma med, så det ska bli spännande att höra.
I övrigt är det ju Brolle, Sanna Nielsen, Babsan, nån ytterligare gammal Idol-deltagare, Elisabeth Andreasson och någon okänd donna. Känns föga upphetsande.
Snörvel
Känner mig ganska så risig. Varm och snorig. Lite smått förkyld. Nån gång ska man väl åka på det också.
Men så länge det bara handlar om lite snuva så får man väl vara glad.
Blev i alla fall en stund hemma hos KåGe för att titta på två Ricky Gervais stand up-shower, en från 2007 och en från 2010. Jävligt bra ibland och aldrig dåligt. Fast hans matrial förr om åren var nog roligare, tror jag.
Får se hur det känns imorgon.
Men så länge det bara handlar om lite snuva så får man väl vara glad.
Blev i alla fall en stund hemma hos KåGe för att titta på två Ricky Gervais stand up-shower, en från 2007 och en från 2010. Jävligt bra ibland och aldrig dåligt. Fast hans matrial förr om åren var nog roligare, tror jag.
Får se hur det känns imorgon.
Det bruna årtiondet
Jag är en 70-talare. Jag gillar mycket som har med 70-talet att göra. Kläderna var snygga, frisyrerna var coola, musiken var grym, filmerna var nytänkande. Ja, mycket kring 70-talet känns häftigt.
60-talet var poppigt och blommigt, 80-talet var plastigt och färgglatt - men 70-talet var rockigt och coolt, om man bortsert från discon och de utsvängda jeansen.
En annan grej jag gillar med 70-talet är färgerna. Om man tittar till hushållen så var det mycket brunt, orange och mörkgrönt som gällde, och med tanke på att jag var barn drygt 10-15-20 år efter 70-talet så fanns det ju många hus som var byggda på 70-talet då.
I de flesta, eller många, hem som man vistades i så var det brunt, grönt, orange eller nån annan udda färg, och det tänkte man väl ingenting speciellt om just då. Men idag, när alla hus ska vara inredda i vitt och annat stilrent tjafs så saknar jag dessa orörda 70-talshus. Idag verkar alla hata färgerna från 70-talet, men jag tycker att det var snyggare, faktiskt.
Det har väl att göra med att jag upplevde världen så fantastisk under min barndom.
Och heltäckningsmattorna! Som jag älskde dem. Då var det ingen jävla parkett som gällde, nej, det skulle vara mjukt och skönt under fötterna.
Jag minns att vi hade en vit heltäckningsmattta i Mor och Fars sovrum för många år sedan, och jag tänkte inte på det då men nu inser jag att jag älskade den. Det ska jag ha överallt i mitt hus. Till och med i badrummen.
60-talet var poppigt och blommigt, 80-talet var plastigt och färgglatt - men 70-talet var rockigt och coolt, om man bortsert från discon och de utsvängda jeansen.
En annan grej jag gillar med 70-talet är färgerna. Om man tittar till hushållen så var det mycket brunt, orange och mörkgrönt som gällde, och med tanke på att jag var barn drygt 10-15-20 år efter 70-talet så fanns det ju många hus som var byggda på 70-talet då.
I de flesta, eller många, hem som man vistades i så var det brunt, grönt, orange eller nån annan udda färg, och det tänkte man väl ingenting speciellt om just då. Men idag, när alla hus ska vara inredda i vitt och annat stilrent tjafs så saknar jag dessa orörda 70-talshus. Idag verkar alla hata färgerna från 70-talet, men jag tycker att det var snyggare, faktiskt.
Det har väl att göra med att jag upplevde världen så fantastisk under min barndom.
Och heltäckningsmattorna! Som jag älskde dem. Då var det ingen jävla parkett som gällde, nej, det skulle vara mjukt och skönt under fötterna.
Jag minns att vi hade en vit heltäckningsmattta i Mor och Fars sovrum för många år sedan, och jag tänkte inte på det då men nu inser jag att jag älskade den. Det ska jag ha överallt i mitt hus. Till och med i badrummen.
Dagens garv
Ett hån mot alla ostar
Är det nåt som gör mig förbannad här i världen så är det mozzarella. Varför finns det? Det smakar ju ingenting! JAG BLIR FAN I HELVETE OXTOKIG!!!
Man kan inte på nåt sätt påstå att man gillar mozzarella, för det finns ju ingenting att gilla. Jo förresten, gillar man mozzarella så gillar man ingenting. Alltså smaken av ingenting. Då kan man lika gärna öppna munnen och andas in en bit luft och tugga på, för det är exakt samma smakupplevelse.
KåGe påstår att han älskar mozzarella, och just nu är jag beredd att nypa åt honom på käften för det. Det är bara larv, strunt! MOZZARELLA SMAKAR INGENTING! Det blir inte ens kladdigt...
Jag vet inte varför jag blev så arg på mozzarella just ikväll, men antagligen är det för att det förstörde min pasta carbonara.
Man kan inte på nåt sätt påstå att man gillar mozzarella, för det finns ju ingenting att gilla. Jo förresten, gillar man mozzarella så gillar man ingenting. Alltså smaken av ingenting. Då kan man lika gärna öppna munnen och andas in en bit luft och tugga på, för det är exakt samma smakupplevelse.
KåGe påstår att han älskar mozzarella, och just nu är jag beredd att nypa åt honom på käften för det. Det är bara larv, strunt! MOZZARELLA SMAKAR INGENTING! Det blir inte ens kladdigt...
Jag vet inte varför jag blev så arg på mozzarella just ikväll, men antagligen är det för att det förstörde min pasta carbonara.
...och så kom snön - igen
Det känns ju tröttsamt att kommentera vädret hela tiden - men herrejävlar vad snön fullständigt vräkt ner idag!
Jag trodde att vi så gott som var färdiga med den djupa snön, och så kommer det ett nytt tjockt lager och lägger sig. Vad tungt.
Och det värsta är att det fortfarande är ganska milt, så den här snön kommer väl snart att smälta bort, vilket innebär en ny sväng med blöta fötter, stövlar, vantar, galonisar och fan vet allt. Ja...personen som myntade uttrycket "bara att gilla läget" har aldrig haft mer rätt än nu.
Till skillnad från igår så var det en ganska påfrestande dag idag. Man har liksom inte kunnat slappna av en enda sekund, inte ens på rasten, och det blev även en lång dag då jag hade stängning.
Men, efter att ha tagit en lång och varm dusch så rann det mesta av mig. Nu känns det ganska bra, ändå. Lite pasta carbonara på det här så blir det alla tiders.
Idag var vi bland annat i ishallen och åkte skridskor, och trots att många av barnen snarare stabblade fram än gled så såg det satans roligt ut!
Jag brukar normalt vara med kidsen och åka, men mitt dåliga knä satte stopp för det. Tänk vad livet förändras när man blir skadad...
Jag trodde att vi så gott som var färdiga med den djupa snön, och så kommer det ett nytt tjockt lager och lägger sig. Vad tungt.
Och det värsta är att det fortfarande är ganska milt, så den här snön kommer väl snart att smälta bort, vilket innebär en ny sväng med blöta fötter, stövlar, vantar, galonisar och fan vet allt. Ja...personen som myntade uttrycket "bara att gilla läget" har aldrig haft mer rätt än nu.
Till skillnad från igår så var det en ganska påfrestande dag idag. Man har liksom inte kunnat slappna av en enda sekund, inte ens på rasten, och det blev även en lång dag då jag hade stängning.
Men, efter att ha tagit en lång och varm dusch så rann det mesta av mig. Nu känns det ganska bra, ändå. Lite pasta carbonara på det här så blir det alla tiders.
Idag var vi bland annat i ishallen och åkte skridskor, och trots att många av barnen snarare stabblade fram än gled så såg det satans roligt ut!
Jag brukar normalt vara med kidsen och åka, men mitt dåliga knä satte stopp för det. Tänk vad livet förändras när man blir skadad...
Bura in byggbovarna!
Jag tittar på Fuskbyggarna på TV4, som alltid på onsdagskvällarna, och blir lika illa berörd varje gång. Jag fattar inte hur kalla och samvetslösa vissa människor kan vara! Det känns så...onödigt.
Jag tvekar inte med att säga att det borde vara fängelsestraff på dessa handlingar som visas upp i Fuskbyggarna. Det borde fanimej vara minst 3 år!
Samtidigt tänker jag: "Herregud, tänk om det hade varit jag!". Alltså, tänk om det hade varit jag som anlitat nån av de här sanslöst inkompetenta byggfirmorna till mitt hus. Jag kan ju absolut verkligen ingenting om husbygge, jag hade inte märkt någonting. Jag hade bara tittat på bygget och tänkt "Jorå, det ser ju riktigt bra ut. Kanske lite snett, men det ska väl vara så."
Ja kära nån.
Jag tvekar inte med att säga att det borde vara fängelsestraff på dessa handlingar som visas upp i Fuskbyggarna. Det borde fanimej vara minst 3 år!
Samtidigt tänker jag: "Herregud, tänk om det hade varit jag!". Alltså, tänk om det hade varit jag som anlitat nån av de här sanslöst inkompetenta byggfirmorna till mitt hus. Jag kan ju absolut verkligen ingenting om husbygge, jag hade inte märkt någonting. Jag hade bara tittat på bygget och tänkt "Jorå, det ser ju riktigt bra ut. Kanske lite snett, men det ska väl vara så."
Ja kära nån.
Denna underbara dag som har varit idag
Det har ju varit en alldeles strålande dag! Helt sagolik, för att vara den här tiden på året. Ja, en sån här dag påverkar så gott som alltid mig till det bättre.
Lite dumt därför att jag inte varit ute så pass mycket som jag skulle ha velat. Dels hade jag öppning, och slutade därför tidigt, klockan tolv, och dels hade vi möte på förmiddagen som höll mig inomhus.
Jag kan säga så här att jag trivs oerhört bra på jobbet just nu. Faktum är att under alla dessa år som jag jobbat på dagis (jag vet att det egentligen heter "förskola" numera men jag är gammalmodig och gillar det gamla bättre) så har jag sällan trivts så bra som jag gör nu. Trots att det på många sätt är kämpigare nu, av olika anledningar.
Jag har försökt att lista ut och hitta någonting att peka på som gör att jag trivs så förträffligt just nu, men jag kan inte komma på någonting konkret. Rimligtvis borde det inte vara så just nu - men sanningen är den att jag verkligen trivs. Och det är en förbaskat skön känsla.
Självklart tycker jag att det är skönt att sluta tidigt på dagen, det skulle jag vilja göra alla dagar i veckan, så att man får tid till lite annat - men aldrig att jag går och toklängtar därifrån. Det spelar ingen roll hur jobbigt det än varit under dagen, alltid när jag slutar och går den där sträckan till parkeringen och bilen och så känner jag "Äsch, det har varit en rätt bra dag ändå".
Det kommer kanske att se lite annorlunda ut för min del framöver på jobbet, åtminstone emellanåt, men jag kan inte se hur min positiva inställning till jobbet skulle rubbas av det. Hoppas inte det, i alla fall.
Ja, jag slutade ju tidigt och hade i princip hela dagen framför mig. Jag kanske skulle ha tagit till vara på den lite bättre, känner jag så här i efterhand, och jag borde nog ha åkt in till Eskilstuna som jag hade tänkt från början - men det kan lika gärna vänta till på fredag då jag slutar lika tidigt igen.
Men en fika uppe hos Mormor & Morfar hanns med ändå, och det är alltid något.
Ikväll väntar fotbollsträning, vilket innebär rehab-träning vid sidan av planen för mig. Kämpigt och trist, men ett måste om jag vill komma ut på planen igen nån gång i framtiden.
Lite dumt därför att jag inte varit ute så pass mycket som jag skulle ha velat. Dels hade jag öppning, och slutade därför tidigt, klockan tolv, och dels hade vi möte på förmiddagen som höll mig inomhus.
Jag kan säga så här att jag trivs oerhört bra på jobbet just nu. Faktum är att under alla dessa år som jag jobbat på dagis (jag vet att det egentligen heter "förskola" numera men jag är gammalmodig och gillar det gamla bättre) så har jag sällan trivts så bra som jag gör nu. Trots att det på många sätt är kämpigare nu, av olika anledningar.
Jag har försökt att lista ut och hitta någonting att peka på som gör att jag trivs så förträffligt just nu, men jag kan inte komma på någonting konkret. Rimligtvis borde det inte vara så just nu - men sanningen är den att jag verkligen trivs. Och det är en förbaskat skön känsla.
Självklart tycker jag att det är skönt att sluta tidigt på dagen, det skulle jag vilja göra alla dagar i veckan, så att man får tid till lite annat - men aldrig att jag går och toklängtar därifrån. Det spelar ingen roll hur jobbigt det än varit under dagen, alltid när jag slutar och går den där sträckan till parkeringen och bilen och så känner jag "Äsch, det har varit en rätt bra dag ändå".
Det kommer kanske att se lite annorlunda ut för min del framöver på jobbet, åtminstone emellanåt, men jag kan inte se hur min positiva inställning till jobbet skulle rubbas av det. Hoppas inte det, i alla fall.
Ja, jag slutade ju tidigt och hade i princip hela dagen framför mig. Jag kanske skulle ha tagit till vara på den lite bättre, känner jag så här i efterhand, och jag borde nog ha åkt in till Eskilstuna som jag hade tänkt från början - men det kan lika gärna vänta till på fredag då jag slutar lika tidigt igen.
Men en fika uppe hos Mormor & Morfar hanns med ändå, och det är alltid något.
Ikväll väntar fotbollsträning, vilket innebär rehab-träning vid sidan av planen för mig. Kämpigt och trist, men ett måste om jag vill komma ut på planen igen nån gång i framtiden.
Missförstånd
Ända sedan första gången jag hörde Från och med du så har jag hyst ett ganska så starkt agg mot Oskar Linnros. I takt med att han sedan blivit så tokhyllad och älskad av alla - VERKLIGEN ALLA - så har detta agg växt sig större, och tillslut så hatade jag honom ursinningslöst.
Detta är ju helt fel, egentligen. Jag hatar inte Oskar Linnros, även om jag tycker att hans musik är dålig. Det jag hatar är att folk som säger "Håkan Hellström är ju så jävla värdelös!" i nästa mening säger "Oskar Linnros är ju så jävla grym!". Jag förstår verkligen inte detta, och det är därifrån mitt hat har kommit. Att detta hat sedan har vänts mot Oskar Linnros personligen, ja det ju mitt fel och jag som stirrat mig blint saker och ting.
Jag tyckte till exempel att Snook var ganska coola när de kom.
Men anledningen till detta ämne är att jag såg på det alldeles förnämliga programmet Dom kallar oss artister på SVT igår kväll, där veckans artist var just Oskar Linnros. Den halvtimmen med honom fick mig att tycka om honom väldigt mycket. Som person. Eller som artist, rättare sagt. Han var väldigt ödmjuk, cool och skön, och verkade kunna sina grejer bakom mixerbordet. Sedan har han ju en förbannat trevlig klädstil också.
Så jag har inget emot Oskar Linnros, men diggar inte hans musik. OCH KOM FÖR HELVETE INTE OCH SÄG ATT HÅKAN HELLSTRÖM ÄR VÄRDELÖS!!!
Detta är ju helt fel, egentligen. Jag hatar inte Oskar Linnros, även om jag tycker att hans musik är dålig. Det jag hatar är att folk som säger "Håkan Hellström är ju så jävla värdelös!" i nästa mening säger "Oskar Linnros är ju så jävla grym!". Jag förstår verkligen inte detta, och det är därifrån mitt hat har kommit. Att detta hat sedan har vänts mot Oskar Linnros personligen, ja det ju mitt fel och jag som stirrat mig blint saker och ting.
Jag tyckte till exempel att Snook var ganska coola när de kom.
Men anledningen till detta ämne är att jag såg på det alldeles förnämliga programmet Dom kallar oss artister på SVT igår kväll, där veckans artist var just Oskar Linnros. Den halvtimmen med honom fick mig att tycka om honom väldigt mycket. Som person. Eller som artist, rättare sagt. Han var väldigt ödmjuk, cool och skön, och verkade kunna sina grejer bakom mixerbordet. Sedan har han ju en förbannat trevlig klädstil också.
Så jag har inget emot Oskar Linnros, men diggar inte hans musik. OCH KOM FÖR HELVETE INTE OCH SÄG ATT HÅKAN HELLSTRÖM ÄR VÄRDELÖS!!!
Filip & Fredrik
Kan ni sitta eller ligga i 40-45 minuter och bara lyssna, njuta, av någonting ni hör? Jag gör det när jag lyssnar på Filip & Fredriks podcast på aftonbladet.se.
Det spelar ingen roll vad de pratar om. Oftast tar de upp aktuella händelser från veckan som gått, men de kan prata om vad som helst - VAD SOM HELST - och jag ligger där i soffan och är alldeles förtrollad. Jag älskar deras resonemang, deras instick, deras kuriosa-historier, deras giftiga åsikter, deras analyser, deras skrönor, deras gamla minnen. De kan prata om vad som helst, och jag är alldeles förlorad i deras samtal med varandra.
För det är ju så, de pratar inte till oss - de pratar med varandra. Nästan som att tjuvlyssna på ett privat och personligt samtal dem två emellan. Det är väl därför de är så bra.
Sedan funderar jag; vad är det bästa de någonsin gjort i tv-väg? Jag har alltid tyckt att det varit "rese-programmet" Grattis världen, och när jag tänker efter så är det så än idag. Grattis världen är det bästa de gjort, tätt följt av deras tre 100 höjdare-säsonger där de utser de skönaste människorna i Sverige, Skandinavien och USA.
God trea på listan över det bästa Filip & Fredrik gjort är sedan de tre första 100 höjdare-säsongerna, där de utser Sveriges roligaste ögonblick, världens roligaste ögonblick och efterkrigstidens 100 roligaste ögonblick. Man kan tycka att det är klippen som är det roliga där, men jag älskar nästan allt det andra mer. Redigeringen och samtalen, typ.
Därefter följer Boston tea party, High chaparall och Ett herrans liv. Boston tea party var jag lite tveksam till inledningsvis, men det programmet har växt med åren - medan High chaparall har gått i motsatt riktning och blivit lite sämre med åren. Ett herrans liv var bra och intressant, men ibland lite för ojämnt.
Sedan kommer Lite sällskap. Jag tyckte efter de första tre programmen av serien att det var riktigt bra, och bland de bästa de gjort. Men efter seriens slut gick det att konstatera att det var bra, fast inte så bra.
Söndagsparty började också bra, men även där var det lite för ojämnt sett över hela säsongen. Det var ju häftigt med direktsändning från New York, och väldigt spännande när Marilyn Manson lite slött släntrade in, full och nyknullad, för att dela soffa med Jonas Gardell. Men det fanns så mycket som kunde ha blivit bättre kändes det som.
Ursäkta röran (vi bygger om) var ju roligt när det kom för 10-11 år sedan, som ett slags svenskt Jackass, men idag känns det inte lika fräscht. Pilotavsnittet var grymt, sedan dalade det.
Till de tre sämsta programmen hör, tycker jag, Racet till Vita huset - Filip & Fredriks valvaka, Öppna dagar och Vem kan slå Filip & Fredrik?. Racet till Vita huset var ju bra i sitt sammanhang, som en alternativ valvaka, men i övrigt inget man vill titta på igen. Öppna dagar som sändes på UR var ju bara någonting för Filip & Fredrik att göra efter att de fått sparken från TV4 efter skandal-rubrikerna med Ursäka röran, och det syntes ju också i produktionen.
Det sämsta duon har gjort är tillslut Vem kan slå Filip & Fredrik?. Det känns inte ens som att det är någonting de vill göra, utan snarare någonting de måste göra till Kanal 5 för att få igenom sina andra dyra program-idéer. Jag har haft otroligt svårt att fastna för det programmet, men det är också det enda jag inte tittat på regelbundet. I övrigt har jag varit såld.
Sedan kan man väl nämna den animerade serien Myggan - men där är ju inte Filip & Fredrik så involverade, mer än att de var med och skapade serien och kanske bidrog till någon idé om en historia i nåt eller några avsnitt.
Skulle jag ranka Myggan skulle det hamna någonstans på den nedre nedre halvan.
1. Grattis världen
2. 100 höjdare, säsong 4-6 "Skönaste människorna"
3. 100 höjdare, säsong 1-3 "Roligaste ögonblicken"
4. Boston tea party
5. High chaparall
6. Ett herrans liv
7. Lite sällskap
8. Söndagsparty
9. Ursäkta röran (vi bygger om)
10. Racet till Vita huset - Filip & Fredriks valvaka
11. Öppna dagar
12. Vem kan slå Filip & Fredrik?
Det spelar ingen roll vad de pratar om. Oftast tar de upp aktuella händelser från veckan som gått, men de kan prata om vad som helst - VAD SOM HELST - och jag ligger där i soffan och är alldeles förtrollad. Jag älskar deras resonemang, deras instick, deras kuriosa-historier, deras giftiga åsikter, deras analyser, deras skrönor, deras gamla minnen. De kan prata om vad som helst, och jag är alldeles förlorad i deras samtal med varandra.
För det är ju så, de pratar inte till oss - de pratar med varandra. Nästan som att tjuvlyssna på ett privat och personligt samtal dem två emellan. Det är väl därför de är så bra.
Sedan funderar jag; vad är det bästa de någonsin gjort i tv-väg? Jag har alltid tyckt att det varit "rese-programmet" Grattis världen, och när jag tänker efter så är det så än idag. Grattis världen är det bästa de gjort, tätt följt av deras tre 100 höjdare-säsonger där de utser de skönaste människorna i Sverige, Skandinavien och USA.
God trea på listan över det bästa Filip & Fredrik gjort är sedan de tre första 100 höjdare-säsongerna, där de utser Sveriges roligaste ögonblick, världens roligaste ögonblick och efterkrigstidens 100 roligaste ögonblick. Man kan tycka att det är klippen som är det roliga där, men jag älskar nästan allt det andra mer. Redigeringen och samtalen, typ.
Därefter följer Boston tea party, High chaparall och Ett herrans liv. Boston tea party var jag lite tveksam till inledningsvis, men det programmet har växt med åren - medan High chaparall har gått i motsatt riktning och blivit lite sämre med åren. Ett herrans liv var bra och intressant, men ibland lite för ojämnt.
Sedan kommer Lite sällskap. Jag tyckte efter de första tre programmen av serien att det var riktigt bra, och bland de bästa de gjort. Men efter seriens slut gick det att konstatera att det var bra, fast inte så bra.
Söndagsparty började också bra, men även där var det lite för ojämnt sett över hela säsongen. Det var ju häftigt med direktsändning från New York, och väldigt spännande när Marilyn Manson lite slött släntrade in, full och nyknullad, för att dela soffa med Jonas Gardell. Men det fanns så mycket som kunde ha blivit bättre kändes det som.
Ursäkta röran (vi bygger om) var ju roligt när det kom för 10-11 år sedan, som ett slags svenskt Jackass, men idag känns det inte lika fräscht. Pilotavsnittet var grymt, sedan dalade det.
Till de tre sämsta programmen hör, tycker jag, Racet till Vita huset - Filip & Fredriks valvaka, Öppna dagar och Vem kan slå Filip & Fredrik?. Racet till Vita huset var ju bra i sitt sammanhang, som en alternativ valvaka, men i övrigt inget man vill titta på igen. Öppna dagar som sändes på UR var ju bara någonting för Filip & Fredrik att göra efter att de fått sparken från TV4 efter skandal-rubrikerna med Ursäka röran, och det syntes ju också i produktionen.
Det sämsta duon har gjort är tillslut Vem kan slå Filip & Fredrik?. Det känns inte ens som att det är någonting de vill göra, utan snarare någonting de måste göra till Kanal 5 för att få igenom sina andra dyra program-idéer. Jag har haft otroligt svårt att fastna för det programmet, men det är också det enda jag inte tittat på regelbundet. I övrigt har jag varit såld.
Sedan kan man väl nämna den animerade serien Myggan - men där är ju inte Filip & Fredrik så involverade, mer än att de var med och skapade serien och kanske bidrog till någon idé om en historia i nåt eller några avsnitt.
Skulle jag ranka Myggan skulle det hamna någonstans på den nedre nedre halvan.
1. Grattis världen
2. 100 höjdare, säsong 4-6 "Skönaste människorna"
3. 100 höjdare, säsong 1-3 "Roligaste ögonblicken"
4. Boston tea party
5. High chaparall
6. Ett herrans liv
7. Lite sällskap
8. Söndagsparty
9. Ursäkta röran (vi bygger om)
10. Racet till Vita huset - Filip & Fredriks valvaka
11. Öppna dagar
12. Vem kan slå Filip & Fredrik?
Veckans retro
Dags för ett nytt inslag på bloggen, fast ändå inte.
Just greppet med att visa gamla bilder är ju nåt jag gjort förut - men jag tycker ju att det är så roligt! Och vissa bilder har faktiskt inte visats på evigheter, en del har kanske rentav aldrig visats?
Skit samma, en gång i veckan dyker det upp en gammal bild från en ljuvlig tid, och det går under kategorin "Veckans retro".
Kommentar: En riktigt gammal bild känns det som. 2006, tror jag, och här nånstans i den här vevan så föddes tanken på att ständigt plåta och filma våra förfester.
Jag saknar den där tröjan lite grand. Synd att jag lät Lillebror klippa sönder den till linne.
...och titta på KåGe's fjuniga haka!
Just greppet med att visa gamla bilder är ju nåt jag gjort förut - men jag tycker ju att det är så roligt! Och vissa bilder har faktiskt inte visats på evigheter, en del har kanske rentav aldrig visats?
Skit samma, en gång i veckan dyker det upp en gammal bild från en ljuvlig tid, och det går under kategorin "Veckans retro".
Kommentar: En riktigt gammal bild känns det som. 2006, tror jag, och här nånstans i den här vevan så föddes tanken på att ständigt plåta och filma våra förfester.
Jag saknar den där tröjan lite grand. Synd att jag lät Lillebror klippa sönder den till linne.
...och titta på KåGe's fjuniga haka!
Kvällens vaggvisa
Lite kort om nåt...
Fotbollsträning ikväll. Fast så mycket fotboll blev det inte. Ingenting faktiskt. En timmes cirkelträning med styrka följdes av ett tufft löppass.
Men nån löpning blev det inte för mig, det klarar inte mitt knä av. Då insåg jag hur förstörd jag blivit av att ha spelat fotboll i hela mitt liv, för faktum är att jag såg på med avund hur de andra grabbarna slet och grimaserade av den tuffa löpningen. Jag har aldrig tyckt om löpträning, aldrig någonsin - men nu såg det nästan roligt ut. Nästan. Jag hade verkligen velat vara med där, faktiskt. Man är allt en riktig dåre, ändå.
* * *
Och Foppas comeback har inte passerat mig obemärkt förbi. Jag älskar det. Att han är så envis och tjurig. Att han vägrar att ge sig och vägrar lyssna på alla som säger att han borde ge upp och att han är slut. Jag älskar hans "jag ska visa dom jävlarna"-inställning och älskar att han vid 37 års ålder, efter OS-guld, VM-guld och Stanley cup-bucklor, fortfarande brinner för hockeyn.
Jag har sagt det förr och säger det igen; jag hoppas verkligen att det håller den här gången. Det vore så enormt värdigt.
* * *
Och Sveriges bästa filmskurk genom tiderna, Wall Enberg, har dött. Tack för alla magiska stunder, Per Grundén.
Men nån löpning blev det inte för mig, det klarar inte mitt knä av. Då insåg jag hur förstörd jag blivit av att ha spelat fotboll i hela mitt liv, för faktum är att jag såg på med avund hur de andra grabbarna slet och grimaserade av den tuffa löpningen. Jag har aldrig tyckt om löpträning, aldrig någonsin - men nu såg det nästan roligt ut. Nästan. Jag hade verkligen velat vara med där, faktiskt. Man är allt en riktig dåre, ändå.
* * *
Och Foppas comeback har inte passerat mig obemärkt förbi. Jag älskar det. Att han är så envis och tjurig. Att han vägrar att ge sig och vägrar lyssna på alla som säger att han borde ge upp och att han är slut. Jag älskar hans "jag ska visa dom jävlarna"-inställning och älskar att han vid 37 års ålder, efter OS-guld, VM-guld och Stanley cup-bucklor, fortfarande brinner för hockeyn.
Jag har sagt det förr och säger det igen; jag hoppas verkligen att det håller den här gången. Det vore så enormt värdigt.
* * *
Och Sveriges bästa filmskurk genom tiderna, Wall Enberg, har dött. Tack för alla magiska stunder, Per Grundén.
Melodifestivalen is back!
Kan bara kommentera lite kort om premiären av Melodifestivalen i lördags, för det var lite svårt att höra på grund av allt surr runt bordet på lagfesten.
Men det jag kan säga är att det var en ganska beige inledning. Låtmässigt var det väl okej, men som program var det ganska tråkigt. Humorinslagen var humorlösa, inledninsnumret var katastrofalt dåligt och Nanne Grönvall som pausunderhållning var ganska mjäkigt. Richard Olsson och Marie Serneholt var okej som programledare, men ganska trista.
Nej, så bra som Melodifestivalen var under Kristians Luuks två år som programledare - så bra blir det nog aldrig igen.
Låtmässigt var det okej. Swingfly gillar jag och hans låt var glad och skön. Jävligt oväntat att han skulle gå till final ändå, men desto roligare. Att Danny skulle gå till final var väl solklart, nästa förutbestämt, även fast jag irriterade mig på låten redan efter ett par minuter. Hur många gånger kan man sjunga "In the club" på 3 minuter? En miljon? Usch, det kommer bli plågsamt att lyssna på radion i vår och sommar.
Sedan gillade jag Pernilla Andersson och Jenny Silver, och det blev i alla fall Andra chansen för dem. Men Dilba var blek, doldisarna Rasmus Viberg och Jonas Matsson sjöng Hitz for kidz och Le Kid var tuggummi-dåliga.
Det om det.
Men det jag kan säga är att det var en ganska beige inledning. Låtmässigt var det väl okej, men som program var det ganska tråkigt. Humorinslagen var humorlösa, inledninsnumret var katastrofalt dåligt och Nanne Grönvall som pausunderhållning var ganska mjäkigt. Richard Olsson och Marie Serneholt var okej som programledare, men ganska trista.
Nej, så bra som Melodifestivalen var under Kristians Luuks två år som programledare - så bra blir det nog aldrig igen.
Låtmässigt var det okej. Swingfly gillar jag och hans låt var glad och skön. Jävligt oväntat att han skulle gå till final ändå, men desto roligare. Att Danny skulle gå till final var väl solklart, nästa förutbestämt, även fast jag irriterade mig på låten redan efter ett par minuter. Hur många gånger kan man sjunga "In the club" på 3 minuter? En miljon? Usch, det kommer bli plågsamt att lyssna på radion i vår och sommar.
Sedan gillade jag Pernilla Andersson och Jenny Silver, och det blev i alla fall Andra chansen för dem. Men Dilba var blek, doldisarna Rasmus Viberg och Jonas Matsson sjöng Hitz for kidz och Le Kid var tuggummi-dåliga.
Det om det.
Årets bästa låt so far
Helgen
Det blev en fartfylld helg denna gång.
KåGe ringde i fredags förmiddag och frågade om jag ville hänga med hans herrklubb Markrillarna till Åland, då en av gubbarna hoppat av, och det ville jag ju.
Det blev en trevlig resa med många skratt, god mat och gott att dricka, dans och karaoke.
Vi åkte med Färjan-båten Cinderella och det var hyfsat med folk denna tur. Ovanligt mycket ungdomar också, sas det, men det märkte jag inte av så mycket. Däremot såg jag Jack Vreeswijk och Erik & Mackan-Erik på båten.
Det blev dock dyrt, eftersom att man inte fick handla öl i tax-freen förrän på hemresan. Men ibland får man väl unna sig lite.
Vi kom hem till kvällen igår, lagom till lag-festen med fotbollen, och då var det bara på't igen. Eller, man stannade ju aldrig av på takten egentligen, man gasade ju hela tiden, så det gick ganska bra. Fast idag har man fått lida lite.
Men det var en kul kväll igår också. Polsk riksdag, Melodifestivalen och sedan Harrys i Eskilstuna. Bra skit.
Den årliga hockeybockey-matchen tidigare på dagen vanns för övrigt av Lag Savela.
KåGe ringde i fredags förmiddag och frågade om jag ville hänga med hans herrklubb Markrillarna till Åland, då en av gubbarna hoppat av, och det ville jag ju.
Det blev en trevlig resa med många skratt, god mat och gott att dricka, dans och karaoke.
Vi åkte med Färjan-båten Cinderella och det var hyfsat med folk denna tur. Ovanligt mycket ungdomar också, sas det, men det märkte jag inte av så mycket. Däremot såg jag Jack Vreeswijk och Erik & Mackan-Erik på båten.
Det blev dock dyrt, eftersom att man inte fick handla öl i tax-freen förrän på hemresan. Men ibland får man väl unna sig lite.
Vi kom hem till kvällen igår, lagom till lag-festen med fotbollen, och då var det bara på't igen. Eller, man stannade ju aldrig av på takten egentligen, man gasade ju hela tiden, så det gick ganska bra. Fast idag har man fått lida lite.
Men det var en kul kväll igår också. Polsk riksdag, Melodifestivalen och sedan Harrys i Eskilstuna. Bra skit.
Den årliga hockeybockey-matchen tidigare på dagen vanns för övrigt av Lag Savela.
Skepp ohoj!
Hepp! Det blev visst till att åka på Ålands-kryssning idag.
Det är den mytomspunna herrklubben Makrillarna som ska iväg, och då en av medlemmarna hastigt hoppade av resan så gick frågan till mig istället.
Vi åker om en kvart och kommer hem imorgon eftermiddag. Så jag måste dra nu.
Det är den mytomspunna herrklubben Makrillarna som ska iväg, och då en av medlemmarna hastigt hoppade av resan så gick frågan till mig istället.
Vi åker om en kvart och kommer hem imorgon eftermiddag. Så jag måste dra nu.
Mästerkocken
Det är mycket mat-program på tv just nu. Dels är det diverse program där vanliga människor bjuder andra vanliga människor på mat för att sedan få betyg, dels är det program där man ska tävla om att vara bäst i köket och göra godast mat, och dels är det kockar, kända som okända, som står och lagar mat och tipsar om smarrigheter.
Jag beundrar människor som kan lag mat på riktigt. Speciellt män, för det känns som att de är underdogs i det här ämnet. Jag är en neandertalare, jag vet.
Nåväl, ofta när jag själv lagar mat så drabbas jag av hybris. Jag får för mig att jag är en mästerkock som handskas med råvaror med samma precision som en urmakare handskas med klockor.
Jag fattar vant tag om stekspaden och rör om stekpannan, varpå jag smakar av från den kokande kastrullen. Allt sitter i ryggraden, jag behöver inte fundera. Jag känner "Jag kan det här! Jag behärskar det här! Jag har gjort det här förut, jag vet vad jag gör!".
Jag tar fram durkslaget och häller ner det kokande vattnet och maten i den, sköljer ur kastrullen snabbt och i en sidledsförflyttning kastar jag kaxigt kastrullen från vänsterhanden till högerhanden, där den landar i samma ögonblick som jag är på väg att ställa in den i skåpet.
Jag serverar på en tallrik. Först det som ligger i durkslagen och sedan tar jag stekpannan och föser ner dess innehåll på tallriken. Det är färdigt. Jag har gjort det igen. En grandios måltid, lagad på ett sätt som bara få, om ens någon annan än jag, klarar av. Jag är stolt, nästan lite mallig
Sedan vaknar jag och inser att jag lagat korv och makaroner.
Långtidsskadad
Var hos sjukgymnasten idag för mitt knä, och där fick jag det besked jag minst av allt ville ha. Jag hade hoppats på menisken eller nåt med ledbandet, men det är dessvärre korsbandet det rör sig om.
Han tog en titt när jag gjorde ett par knäböj, sedan kände han lite och vickade på benet upp och ner och konstaterade direkt "Ja du har ju en skada på korsbandet". Pang boom! Ridån ner.
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så allvarligt, för mig har en korsbandsskada alltid stått för det värsta som kan hända, typ. Det har alltid kännts som en någonting väldigt allvarligt, och jag som aldrig haft en rejäl skada i mitt liv kunde inte riktigt identifiera mig med det.
Hur pass allvarligt det är kunde ha såklart inte säga, då måste man ju inte på magnetröntgen för att se det, men klart är väl i alla fall att det inte blir någon fotboll på ett bra tag. Så lät det, i alla fall. Det blir till att bygga upp knäet igen med styrka och rehabilitering.
Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig om den här säsongen. Efter förra årets förlorade säsong så skulle ju det här bli min revansch. Jag skulle komma tillbaka och göra bättre ifrån mig än någonsin, och så blir det ett bakslag det första som händer.
Jag vet ju inte alls hur lång tid det här kommer att ta för att bli bra. Enligt sjukgymnasten kunde det ta ungefär 20 veckor, beroende på hur pass illa det är, men kanske kunde det gå snabbare och kanske kunde det ta längre.
Ja...så det har varit en ganska tung dag. Först var jag ganska tom och kunde inte riktigt fatta det, sedan var jag mest arg och ledsen och besviken. Men nu har jag accepterat att det är som det.
Det finns ju två alternativ - antingen ger jag upp direkt och lägger ner säsongen redan nu, eller så krigar jag som en dåre för att komma tillbaka ännu starkare och bättre än tidigare.
Det första alternativet har inte ens snuddat min hjärna. Vägen tillbaka har redan börjat.
Han tog en titt när jag gjorde ett par knäböj, sedan kände han lite och vickade på benet upp och ner och konstaterade direkt "Ja du har ju en skada på korsbandet". Pang boom! Ridån ner.
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så allvarligt, för mig har en korsbandsskada alltid stått för det värsta som kan hända, typ. Det har alltid kännts som en någonting väldigt allvarligt, och jag som aldrig haft en rejäl skada i mitt liv kunde inte riktigt identifiera mig med det.
Hur pass allvarligt det är kunde ha såklart inte säga, då måste man ju inte på magnetröntgen för att se det, men klart är väl i alla fall att det inte blir någon fotboll på ett bra tag. Så lät det, i alla fall. Det blir till att bygga upp knäet igen med styrka och rehabilitering.
Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig om den här säsongen. Efter förra årets förlorade säsong så skulle ju det här bli min revansch. Jag skulle komma tillbaka och göra bättre ifrån mig än någonsin, och så blir det ett bakslag det första som händer.
Jag vet ju inte alls hur lång tid det här kommer att ta för att bli bra. Enligt sjukgymnasten kunde det ta ungefär 20 veckor, beroende på hur pass illa det är, men kanske kunde det gå snabbare och kanske kunde det ta längre.
Ja...så det har varit en ganska tung dag. Först var jag ganska tom och kunde inte riktigt fatta det, sedan var jag mest arg och ledsen och besviken. Men nu har jag accepterat att det är som det.
Det finns ju två alternativ - antingen ger jag upp direkt och lägger ner säsongen redan nu, eller så krigar jag som en dåre för att komma tillbaka ännu starkare och bättre än tidigare.
Det första alternativet har inte ens snuddat min hjärna. Vägen tillbaka har redan börjat.
Världens paradis
Jag såg Korrespondenterna på SVT2 ikväll som handlade Thailand - eller rättare sagt "den andra sidan" av Thailand. Den lite mörkare och dystrare och mer tragiska.
Thailand är på många sett ett paradis. Förvisso ett numera kommersiellt paradis, men det finns mycket att peka på och säga "Vilket paradis!". Speciellt om man har lite pengar.
Men det finns också mycket skit som kommit i och med att fler och fler och fler upptäckt detta "paradis" de senaste 10 åren. Det gör ont att se på denna smuts, och det gör ont att veta, eller tro, att man är en del av anledningen till denna smuts. Är det vi turister som lockat fram allt det tragiska med Thailand? Ja, jo, nä, kanske.
Eller är det jag som är känslig. Har vi turister kanske rent av hjälpt thailändarna? Jag vet verkligen inte, jag vet bara att det gör ont att se på vissa sekvenser ifrån Thailand idag.
Av det jag sett själv så är Thailand vackert och vänligt - men jag har inget behov av att åka dit igen.
Thailand är på många sett ett paradis. Förvisso ett numera kommersiellt paradis, men det finns mycket att peka på och säga "Vilket paradis!". Speciellt om man har lite pengar.
Men det finns också mycket skit som kommit i och med att fler och fler och fler upptäckt detta "paradis" de senaste 10 åren. Det gör ont att se på denna smuts, och det gör ont att veta, eller tro, att man är en del av anledningen till denna smuts. Är det vi turister som lockat fram allt det tragiska med Thailand? Ja, jo, nä, kanske.
Eller är det jag som är känslig. Har vi turister kanske rent av hjälpt thailändarna? Jag vet verkligen inte, jag vet bara att det gör ont att se på vissa sekvenser ifrån Thailand idag.
Av det jag sett själv så är Thailand vackert och vänligt - men jag har inget behov av att åka dit igen.
Mitt i veckan
...och så kom våren. Närå, men nästan. Jävligt fint och milt har det varit i alla fall. Snön försvinner nästan snabbare än den öste ner i november, och fortsätter det så här kan man nästan plocka fram tygskorna igen.
Det skulle sitta fint med lite vår nu. Man blir så piggare, så lyckligare. Vanligtvis. Varje vår är som en pånyttfödelse, och bara känslan av att den så sakteligen är på väg får en att andas optimism.
Jag trivs väldigt bra med det mesta just nu. Det flyter på, så att säga. Det är bara knähelvetet som krånglar.
Jag har inte direkt ont, men jag är stel och kan inte böja eller sträcka ut knäet utan att det känns knas. När jag kliver ur sängen på morgonen så känns det inget bra, inte heller när jag suttit ner en längre stund. Ibland när jag flyttar knäet i en viss rörelse så knäpper det till och det känns som att det hänger och dinglar, typ. Inte så stabilt, med andra ord.
Nåväl, imorgon ska jag till en sjukgymnast, får se vad han har att säga om saken. Hoppas på lite mer klarhet så att man kan göra nåt åt det.
Tyvärr missar jag KBK's årliga hockeybockey-match på lördag. Surt, men inte så mycket att göra. Jag missade ju förra året också då jag åkte till Thailand samma dag, så nu har jag inte varit på is på 2 år.
Det skulle sitta fint med lite vår nu. Man blir så piggare, så lyckligare. Vanligtvis. Varje vår är som en pånyttfödelse, och bara känslan av att den så sakteligen är på väg får en att andas optimism.
Jag trivs väldigt bra med det mesta just nu. Det flyter på, så att säga. Det är bara knähelvetet som krånglar.
Jag har inte direkt ont, men jag är stel och kan inte böja eller sträcka ut knäet utan att det känns knas. När jag kliver ur sängen på morgonen så känns det inget bra, inte heller när jag suttit ner en längre stund. Ibland när jag flyttar knäet i en viss rörelse så knäpper det till och det känns som att det hänger och dinglar, typ. Inte så stabilt, med andra ord.
Nåväl, imorgon ska jag till en sjukgymnast, får se vad han har att säga om saken. Hoppas på lite mer klarhet så att man kan göra nåt åt det.
Tyvärr missar jag KBK's årliga hockeybockey-match på lördag. Surt, men inte så mycket att göra. Jag missade ju förra året också då jag åkte till Thailand samma dag, så nu har jag inte varit på is på 2 år.
Samarbete
Kolla här vad de här två dårarna har hittat på.
Visst är det duktigt? Fast orginalet är ju bättre. Men de sjnger fint, de små gynnarna.
Februari
Det är skönt met mildgrader, skönt att inte behöva frysa om fingrar och tår - men fy fan för det blöta!
Den här perioden, övergången från vinter till vår, är riktigt taskig när man jobbar på dagis, då man får byta kläder på barnen både en och två och tre gånger. Speciellt när man jobbar på ett utedagis.
Det är lerigt och blött och slaskigt - och barnen älskar ju att kladda ner sig. Det är ju verkligen jätteroligt att hoppa upp och ner i halvmeterdjupa vattenpölar, att sätta sig rakt i en vattenfylld grop och gräva med hink och spade, att kana ner för en isig och lerig backe eller sluttnining - och när de har så roligt så är det omöjligt att säga ifrån.
Vad ska man säga? "Ni får leka, men ni får inte bli smutsiga och blöta!". Nej, det är bara att gilla läget och räkna ner dagarna till den torra varma våren.
Gersilla-området, där vi huserar, har annars blivit en riktig enhet nu när Västerskolan har flyttat ut alla sina elever dit efter vattenläckan på skolan. Om Hagaskolan är enhet öster och Västerskolan är enhet väster, då är vi typ enhet norr eller syd nu. Typ.
Det är hundratals skolelever, de är överallt, och sedan våran förskola. Men det är fint. Ulvesund grönskar igen, kan man säga. Tur att kommunen hade den här tomma skolan att använda.
Kul också att få återse gamla juveler som man haft på dagis genom åren. De äldsta barnen, som gick på dagis när jag började 2005, går nu i fyran - och vissa av dem är snudd på väg att växa om mig. Skitungar!
Det är så märkligt det där, nyss var de trotsiga 6-åringar som inte skulle göra si och inte ville göra så. Nu är de...nästan vuxna. Nej, kanske inte, men om man ser till kontrasten mellan nu och då så är det nästan så.
Jag känner mig gammal och undrar vart alla åren tog vägen. 5 år, det låter inte mycket, och känns inte mycket, men i vissa lägen är det en hiskeligt lång tid.
Den här perioden, övergången från vinter till vår, är riktigt taskig när man jobbar på dagis, då man får byta kläder på barnen både en och två och tre gånger. Speciellt när man jobbar på ett utedagis.
Det är lerigt och blött och slaskigt - och barnen älskar ju att kladda ner sig. Det är ju verkligen jätteroligt att hoppa upp och ner i halvmeterdjupa vattenpölar, att sätta sig rakt i en vattenfylld grop och gräva med hink och spade, att kana ner för en isig och lerig backe eller sluttnining - och när de har så roligt så är det omöjligt att säga ifrån.
Vad ska man säga? "Ni får leka, men ni får inte bli smutsiga och blöta!". Nej, det är bara att gilla läget och räkna ner dagarna till den torra varma våren.
Gersilla-området, där vi huserar, har annars blivit en riktig enhet nu när Västerskolan har flyttat ut alla sina elever dit efter vattenläckan på skolan. Om Hagaskolan är enhet öster och Västerskolan är enhet väster, då är vi typ enhet norr eller syd nu. Typ.
Det är hundratals skolelever, de är överallt, och sedan våran förskola. Men det är fint. Ulvesund grönskar igen, kan man säga. Tur att kommunen hade den här tomma skolan att använda.
Kul också att få återse gamla juveler som man haft på dagis genom åren. De äldsta barnen, som gick på dagis när jag började 2005, går nu i fyran - och vissa av dem är snudd på väg att växa om mig. Skitungar!
Det är så märkligt det där, nyss var de trotsiga 6-åringar som inte skulle göra si och inte ville göra så. Nu är de...nästan vuxna. Nej, kanske inte, men om man ser till kontrasten mellan nu och då så är det nästan så.
Jag känner mig gammal och undrar vart alla åren tog vägen. 5 år, det låter inte mycket, och känns inte mycket, men i vissa lägen är det en hiskeligt lång tid.
