Jag ska nog lyckas

Derbymatcherna förra året var total lycka och glädje. Två solklara segrar mot Köping FF, och vi visade vilka som var bäst det året.

       Gårdagens derby var nåt annat. En fruktansvärd besvikelse.

       Vi började så bra och tog, som vanligt, ledningen i matchen. Men, som vanligt, blev vi ängsliga när vi ledde, och istället för att köra på och döda matchen, faktiskt, så blev vi rädda för att förlora - och tack vare det förlorade vi med 3-1.

       Köping var inte bra, och man kan säga att de fick två skitmål på deras enda två lägen i andra halvlek - men sanningen är att två lägen kan räcka ibland, och sanningen är också vi inte ens lyckades skapa en enda riktig målchans i andra halvlek. Så förlusten var rättvis, tyvärr.

        Vårsäsongen är inte våran, än så länge - men vi kan fortfarande avsluta den snyggt. Eller fult, skit samma - den jag bryr mig om är poäng. Vi behöver börja plocka nu, annars blir det en tuff höst.

 

Och Peace & love la ner. Jävligt tråkigt, och märkligt. Från 50 000 besökare för två år sedan, till 9 000 sålda biljetter i år.

       Jag har varit där de tre senaste åren, och skulle inte åka i år - men inte för att festivalen blivit sämre, dyrare eller ställer upp med sämre band. Det var väl egentligen bara för att ingen annan ville åka, annars hade det nog blivit en fjärde gång.

       Jag skyller på tyskarna och Bråvalla. I långa loppet tror jag att de kommer att toktorska på detta. Konkurrens är bra, det sporrar - men man kan inte konkurrea ut varandra. Vad finns då kvar tillslut?

       Sen verkar det ju som att Peace & love skött finanserna bedrövligt, och det är ju tragiskt också.

       Det var den festivalperioden i livet. Känns som att man aldrig hann bli riktigt varm innan den tog slut. Är det dags att bli en campare nu då?

 

Slutligen kan jag meddela att årets första dopp tog idag. Badpremiären brukar ju ske i Västanhed, mycket tidigare i maj - men i år fick det bli Ekuddens camping.

      Var varmare än förväntat, men tillräckligt kallt för att det inte skulle vara härligt. Fast med 25 grader i solen så svalkade det rätt fint.

Äntligen lite ljusning! Okej, vi förlorade visserligen, vilket var tungt - men nu såg det i alla fall bättre ut på planen. Vi kämpade och krigade för varandra, och även fast det inte var spelmässigt hundraprocentigt så var det ändå bättre än på mycket länge.

       Serieledarna Kumla visade inte upp något övertygande spel och nog borde vi ha fått med oss en pinne åtminstone, men som vanligt studsade det inte vår väg.

       Kan vi visa upp en sån här inställning, och lite mer koncentration i de avgörande lägena, så kommer första trepoängaren på onsdag hemma mot Köping. Det bara måste göra det!

 

Efter matchen blev det lite festligheter hemma hos Tordan, i hans föräldrahem, som vanligt innan Köpingsfesten. Det var trevligt - men öltältet på Köpingsfesten var brutalt uselt. Litet, tråkigt och dåligt med folk. Eller, dåligt med folk som man kände.

       Nej, nog för att det varit mindre roligt tidigare år - men detta var rekordet. Kanske var sista gången man åkte in dit, faktiskt.

Ja, kära nån - dagarna bara går.

     Jag måste ju nämna några rader om Paris-resan för två helger sedan. Den var kanon! Helt suverän! Jag hade ju förhoppningar om Paris som stad, en nästan mytomspunnen plats som man bara fått uppleva på film, typ, tidigare. Men första intrycket var illa.

      Taxiresan från flygplatsen in till stan tog dryga timmen, och det som for förbi oss utanför liknade inget av det jag förväntat mig. Det var som att åka förbi Södertälje, ungefär.

       Men ju mer vi närmade oss själva city så började bitarna falla på plats. Paris är verkligen en vacker stad.

       Vi bodde otroligt lyxigt och bra och fint, alldeles intill Triumfbågen. Så det blev första "grejen att se", innan vi strosade nerför kända avenyn Champs Elysees. Sedan betade vi av bland annat Eiffeltornet (andra våningen), Notre-Dame, Invaliddomen och Louvren de följande dagarna.

       Allt det var så klart häftigt, men det bästa var egentligen att "bara vara" i Paris. Att strosa i den ljumma vårkvällen, eller att sitta på en uteserveringen med ett gott rött vin.

       Fast visst var det mäktigt att vara uppe i Eiffeltornet och blicka ut över staden, och visst var det stort att få stå två meter ifrån Mona-Lisa (som inte alls var speciell stor).

       Sedan åt jag sniglar för första gången. When in Rome, så att säga. Till en början var jag skeptisk, men nyfiken. Det såg gott ut, men var lite olustigt de första tuggorna. Sedan gick det av bara farten, och det var faktiskt helt okej. Som nån slags svamp, med vitlöks-spad.

       Ja, herregud, det var en fin resa. Nu har vi bockat av Rom och Paris på ett och ett halvt år - härnäst väntar antagligen nån annan vacker stad i Europa. London har jag redan varit i, Athen är jag inte speciellt sugen på, inte heller Madrid eller Barcelona - men det finns ju många andra. Och sedan är det klart att New York är ett måste, någon gång. Kanske även Tokyo. Men allt har sin tid.

Sicken trist lördag det blev. Sicken trist.

      Vi åkte på en ordentligt tung förlust hemma mot Arvika med 4-1. Förlusten i sig var en sak - men det var sättet vi gjorde det på. Herregud så tamt.

      Jag kan, återigen, inte förstå hur det kan skilja så mycket på oss som lag från förra året. Det är nästan exakt samma trupp, och i princip samma startelva - men det är inte samma lag. Det finns ingen energi och ingen glädje, känns det som. Det är bara besynnerligt.

      Nu jävlar måste vi ta oss en rejäl funderare på hur vi ska ta oss vidare från detta.

 

Och inte blev det bättre på kvällen, i Eurovision. Fast, okej, där hade man väl inga höga förhoppningar - men att Europa skulle ha så usel smak att till och med en falsettsjungande opera-rumän kom före oss, det trodde jag inte.

      Vår låt tillhörde ju bland de bättre, tillsammans med Danmark, Belgien och Italien - och det säger jag inte för att jag är svensk, jag hade till exempel förståelse för att Europa inte diggade Las Vegas med Martin Stenmarck och This is my life med Anna Bergendahl för några år sedan - så därför var ju en 14:e plats horribelt.

       Men, men...vi skötte oss som värdland i alla fall. Se och lär hur ett underhållningsprogram ska se ut, Europa.

 

Fast vi vann i alla fall semifinalen mot Finland i hockey-VM - även fast vi inte kunde se den på grund av matchen mot Arvika.

       Dock var det väl inte så mycket att se, tydligen, inte som rysar-kvarten mot Kanada. Men det hade ju ändå varit roligt.

       Men det viktigaste är ju nu ikväll. Finalen. Alla menar ju att Tre kronor är favoriter och så - men jävlar anamma, Schweiz ska inte underskattas. Det kan gå hur fan som helst - och jag har en dålig magkänsla.

       Nåväl, spännande ska det bli.

Hemma sedan fyra dagar - och vilken underbar tid och plats att komma tillbaka till.

       Paris var underbart, verkligen. En helt fantastiskt vacker stad, både att vara i och att uppleva. God mat och goda viner. Fint folk. Men Kungsör är mitt - och det gör sig aldrig bättre än på våren.

       Igår hade vi drygt 20 grader, idag 25-26. Fuck. Yeah.

       Och nu är det helg. Magiskt. Imorgon väntar 25-årskalas för Tina2 och hemmamatch mot Arvika. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Och så kommer Lillebror hem från Kina, vilket är det bästa av allt!

       Längtar till allt.

Lite tung bussresa hem ifrån Värmland idag. 2-2 förra helgen hemma mot Karlskoga kändes som seger - 3-3 borta Villastaden idag kändes som en förlust, då vi tappade segern med tre minuter kvar.

      Fick göra första inhoppet i serien för i är, vilket var kul, men när det blev som det blev så är det svårt att glädjas åt någonting nu.

 

Men...nu åker jag till Paris. Eller först hotell på Arlanda ikväll, och sen flyger vi imorgon bitti.

      Hörs.

En sådan fruktansvärt härlig dag! Inget märkvärdigt egentligen - men solen, vårvärmen och den ljumma luftbrisen! En försmak av sommaren, eller en vår med så dåligt samvete över att den var så in-i-helvete försenad att den bestämde sig för att gå all in för en enda dag.

      Vårdagar är ju inte så här egentligen, inte så varma, inte på direkten, men ska man tänka på att det faktiskt är maj så är det väl inte helt konstigt ändå.

      Dock vill jag inte ha det så tokhett. Inte nu. Inte än. När maj är tokvarmt så brukar juni få lida för det och bli regnig och tjurig. Låt det bli lite lite svalare, låt oss ta det varligt och gå försiktigt fram. Vi hinner ändå.

      Eller så får gärna maj, juni, juli och augusti bli tokvarma - det gör inte. Låt inte inledningen av sommaren få bli lidande för detta.

      Vem är det jag vädjar åt?

       Fast å andra sidan; det har bara varit en dag, just denna dag, som det varit så här varmt och soligt. Shit can definitely happen.

 

Och by the way så åker jag till Paris på fredag, med Storebror Thomas och Brorson Erik.

       Det har varit ett "must do-resmål" sedan länge, så det ser jag väldigt mycket fram emot

Hemmapremiären på Runevallen igår blev tillslut en riktig rysare. Jag kände innan matchen igår att "vi vinner idag", det var magkänslan. Vi kändes laddade och hungriga på att äntligen plocka poäng, och det kändes skönt att vara tillbaka på Runevallen igen.

       Och vi började ju ganska bra. Planen var ojämn och svårspelad, men vi försökte och hade mest boll. Men när sedan Karlskoga gjorde 1-0 efter 10 minuter, efter tafatt försvarsspel, kändes det som att vi återigen skulle falla in i gamla synder och deppa ihop.

       Men vi stod upp och svarade tillbaka - fast bolljäveln ville studsa våran väg. Vi hade inget flyt med någonting framför målet, och tiden rann iväg. Än jobbigare blev det när Fille i målet drog ner en spelare och visades ut - men trots det fortsatte vi ha övertaget.

       Så kom han in, den lille stora spelaren - Putte - och karlfan behövde inte mer än åtta minuter på sig för att göra mål.

       Dessvärre fick vi inte jubla så länge, då Karlskoga fick en straff, och vi ytterligare en utvisning, som de förvaltade i mål - och det kändes som våran säsong i ett nötskal. Oerhört tungt.

       Men vi gav inte upp, och bara minuten senare drog han till igen - den där Putte. 2-2, och vi hade fixat poängen tillslut. Vi borde ha vunnit, men som matchen gestaltade sig så kändes ändå 2-2 som en seger. Det var en klassisk KBK-upphämtning, som vi sett så många gånger på Runevallen genom åren - och det bästa av allt är att det känns som att det var det här vi behövde. Nu lossnar det. Nu börjar våran säsong på riktigt.

       Hoppas jag.