Väck mig...
Hej.
Förlåt.
Jag trodde aldrig att mitt tusende inlägg skulle handla om det här. Men som vanligt så visar det hur liten man är i livet.
Trötta riddare, var sover du ikväll? Din godhet kan ta dig varsomhelst, men var, och varför, sover du ikväll?
Några veckor innan du fick reda på det så var vi ute på krogen. Du, jag, Bot-mannen, Steve och Christian Ruutu. Kommer du ihåg?
Du berättade om dig. Jag lyssnade, med öron större än jag någonsin förmått at utvidga. Du berättade om, hur och varför - och jag lyssnade.
Jag har alltid dyrkat dig - om än i smyg. Du har alltid varit min idol och min förebild. Min hjälte.
...och hjältar dör aldrig.
Jag sa det aldrig till dig - men någonstans kände jag att du visste om det hela tiden.
Du lärde mig att det finns någonting utanför fotbollen. Du lärde mig om livet och kärleken. Utan att du visste om det så lärde du mig.
Jag såg dig första gången då du sprang över en lyckans glada äng. Du fick mig att se och älska det du såg och älskade.
Vi ska för alltid älska, du och jag.
Jag hälsade inte på dig. Inte en enda gång. Jag ville så gärna - men jag kunde inte. Jag var rädd. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag var självisk.
Det är någonting jag kommer att få leva med - och jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv för det.
Jag sa aldrig hej då - men å andra sidan finns det inga farväl i min värld. Bara ett "lycka till, vi ses".
Lycka till. Vi ses.
Kl.11.40 fick jag ett meddelande om dig. Jag reagerade inte. Jag tog inte in det. Det var inte sant. Jag tänkte på det hela tiden. Men det var inte sant.
Jag köpte ett sexpack öl och försökte dricka mig bort. Men ju mer jag drack, desto närmare kom jag verkligheten. När jag var inne på min sista öl så ringde telefonen. Det var farsan. Han bekräftade det jag redan visste.
Då brast allt.
Jag stängde in mig på toaletten och lät tårarna spruta. Jag trodde att jag hade gråtit färdigt, men så lite jag visste.
En stund senare ringde morsan - och då var det bara att stänga in sig på toaletten igen. Verkligheten hade kommit ifatt mig.
Det smärtar att tänka på dig. Men jag har inte ont. Minnet av dig får mig att både le och brista ut i skratt.
Jag bad för dig varenda dag.
Du var mer än bara en tränare för mig. Du var min mentor, och vägledare i livet.
Så många djupa och alkoholromantiska samtal vi haft genom åren. Du förstod verkligen mig.
Jag minns en kväll hemma hos Roos för ett par år sedan. Jag såg att du satt och stirrade på mig väldigt länge, sedan böjde du dig fram och sa:
- Jag tycker att du ska bli journalist, Jone. Jag tycker verkligen det. Du skulle passa som journalist.
Men det starkaste, och bland de första, intrycket du gjorde på mig var på ett öltält för 100 år sedan. Då jag fortfarande var ett blöj-barn. Vi möttes utanför bajamajorna, och du sa:
- Jone...I like you.
I like you too, Örjan. I like you a lot.
Postat av: Lingen
2008-11-26 @ 19:18:04
Postat av:
2008-11-26 @ 23:26:08
Postat av: Jone
Till dig
2008-11-27 @ 10:50:55
Postat av: Savela
2008-11-27 @ 20:50:58
Postat av:
2008-11-27 @ 22:02:19
Postat av:
2008-11-28 @ 23:49:16
Postat av: Jone
2008-11-30 @ 20:48:33
Postat av:
2008-12-01 @ 19:54:43
Förlåt.
Jag trodde aldrig att mitt tusende inlägg skulle handla om det här. Men som vanligt så visar det hur liten man är i livet.
Trötta riddare, var sover du ikväll? Din godhet kan ta dig varsomhelst, men var, och varför, sover du ikväll?
Några veckor innan du fick reda på det så var vi ute på krogen. Du, jag, Bot-mannen, Steve och Christian Ruutu. Kommer du ihåg?
Du berättade om dig. Jag lyssnade, med öron större än jag någonsin förmått at utvidga. Du berättade om, hur och varför - och jag lyssnade.
Jag har alltid dyrkat dig - om än i smyg. Du har alltid varit min idol och min förebild. Min hjälte.
...och hjältar dör aldrig.
Jag sa det aldrig till dig - men någonstans kände jag att du visste om det hela tiden.
Du lärde mig att det finns någonting utanför fotbollen. Du lärde mig om livet och kärleken. Utan att du visste om det så lärde du mig.
Jag såg dig första gången då du sprang över en lyckans glada äng. Du fick mig att se och älska det du såg och älskade.
Vi ska för alltid älska, du och jag.
Jag hälsade inte på dig. Inte en enda gång. Jag ville så gärna - men jag kunde inte. Jag var rädd. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag var självisk.
Det är någonting jag kommer att få leva med - och jag kommer aldrig någonsin att förlåta mig själv för det.
Jag sa aldrig hej då - men å andra sidan finns det inga farväl i min värld. Bara ett "lycka till, vi ses".
Lycka till. Vi ses.
Kl.11.40 fick jag ett meddelande om dig. Jag reagerade inte. Jag tog inte in det. Det var inte sant. Jag tänkte på det hela tiden. Men det var inte sant.
Jag köpte ett sexpack öl och försökte dricka mig bort. Men ju mer jag drack, desto närmare kom jag verkligheten. När jag var inne på min sista öl så ringde telefonen. Det var farsan. Han bekräftade det jag redan visste.
Då brast allt.
Jag stängde in mig på toaletten och lät tårarna spruta. Jag trodde att jag hade gråtit färdigt, men så lite jag visste.
En stund senare ringde morsan - och då var det bara att stänga in sig på toaletten igen. Verkligheten hade kommit ifatt mig.
Det smärtar att tänka på dig. Men jag har inte ont. Minnet av dig får mig att både le och brista ut i skratt.
Jag bad för dig varenda dag.
Du var mer än bara en tränare för mig. Du var min mentor, och vägledare i livet.
Så många djupa och alkoholromantiska samtal vi haft genom åren. Du förstod verkligen mig.
Jag minns en kväll hemma hos Roos för ett par år sedan. Jag såg att du satt och stirrade på mig väldigt länge, sedan böjde du dig fram och sa:
- Jag tycker att du ska bli journalist, Jone. Jag tycker verkligen det. Du skulle passa som journalist.
Men det starkaste, och bland de första, intrycket du gjorde på mig var på ett öltält för 100 år sedan. Då jag fortfarande var ett blöj-barn. Vi möttes utanför bajamajorna, och du sa:
- Jone...I like you.
I like you too, Örjan. I like you a lot.
Kommentarer
Postat av: Lingen
Örjan är en ängel som alltid kommer att vara med oss. Jag minns när jag kom till kbk. Hur han hjälpte och stöttade mig in i den underbara grupp vi e. Han var som en extra storebrorsa som man alltid kände sig otroligt trygg hos. Du lämnade oss alldeles för tidigt, livet känns grymt orättvist just nu. Älskade Örjan, vila i frid.
2008-11-26 @ 19:18:04
Postat av:
Örjan var alltid en person man kunde lita på. Det spelar ingen roll vad det gällde, det alltid att prata med honom. En snällare och varmare människa kan man inte hitta.
Han var han en ventil mellan mellan spelarna och ledarna, vilket gjorde att man både hade respekt för honom, samtidigt som han var "en av spelarna".
En sådan person som Örjan lämnar ett enormt tomrum efter sig.
Du är för evigt saknad.
2008-11-26 @ 23:26:08
Postat av: Jone
Till dig
2008-11-27 @ 10:50:55
Postat av: Savela
Allt är så jävla trovärdigt när du skriver Jone. Jag vet att Örjan tycker mycket om dig. Vi har ofta talat om dig som en otroligt god vän och spillevink.Han har alltid haft ett gott öga till dig och det har jag också för den delen. Det vi gjorde sist vi var ute och härja var så jäkla kul. Glömmer aldrig lagkortet vi tog på Örjans direktiv mitt i stan en lördagkväll!!!! Så jävla skoj vi hade, Du, Jag och Örjan. En sak vet jag att han sa till dig då... Jone... Jag Älskar Dig!!! Och jag lovar dig att han menade det. Tero.
2008-11-27 @ 20:50:58
Postat av:
ikväll tändes ljus och lämnades blommor vid runevallen till minnet av örjan... Det kom massor av folk...
2008-11-27 @ 22:02:19
Postat av:
Det finns inte ord att beskriva saknaden. Mina beklagelser går till de nära och kära. Jag kommer alltid att sakna dig, du underbara varelse...
2008-11-28 @ 23:49:16
Postat av: Jone
På fredagkväll blir det antagligen någon form av samling nere vid klubbhuset, om man vill och känner för det. Det blir en möjlighet att bara få sitta ner tillsammans och prata. Det blir nog runt 18.00-tiden - men Ralle kommer att höra av sig mer om det.
2008-11-30 @ 20:48:33
Postat av:
Kan inte minnas senast jag grät. Har alltid haft svårt att visa känslor,ända tills den kanske värsta dagen i mitt liv.
När beskedet kom på telefon brast allt för mig.Det gick inte att kontrollera känslorna. Tårarna forsade ner för kinderna, jag blev helt tom.
Det kan inte vara sant, det kan verkligen inte vara det. Varför ska livet vara så otroligt orättvist?! Varför ska just du som har ett hjärta av guld och en djuphet som inte går att beskriva med ord behöva lämna in. Vid din ålder och med din hälsa ska det inte behöva vara några bekymmer, det bara är så! men jag har tydligen fel, allt kan hända! och även den BÄSTA. Örjan var verkligen den bästa. Kan inte minnas ett ont ord du sagt med flit till mig eller till någon i min omgivning.
Har så många bra och roliga minnen av dig. Ena stunden var du inte riktigt klok med din humor och andra stunden var du som min bästa vän som man kunde öppna sig mot och få tillbaka så mycket omtanke och peppning blandat med kärlek.
Kommer aldrig glömma när du frågade en person i laget om mig, vad dom tyckte om mig mm. sen sa du till personen att (jag) verkar ta hand om folk och vara en bra kompis. Det är sånna saker som gör att man blir så otroligt glad.
Det kommer bli ett stor tomrum utan dig, men jag kommer aldrig att glömma dig.
Älskar dig!
2008-12-01 @ 19:54:43
( )
Grattis Bot-mannen.
En lugn och fin kväll...
Vi hade myskväll igår. Typ.
Vi skulle kolla på Traitor, och först var det Nelson och Krackow som joinade oss. Sedan raggade Nelson upp två brudar, en från England och en, vad jag vill tro var, fransyska eller ryss. Därefter kom Butter, men han stannade inte så länge, följt av Super-Hilke. Sist, men inte minst, kom Dino. En ny kille i rummet från Brasilien.
Så där satt vi nio personer i mörkret och hade det...trivsamt.
Efter filmen spelade vi Bullshit med Super-Hilke, Nelson och Dino. Krackow ville inte vara med, men han smög ändå runt i kulisserna med en tandpetare i käften. Vi tror att han rensade kylskået på alla left-overs som blivt kvar.
Det var också trevligt - och än trevligare blev det efter att jag kläckt ur mig kvällens kommentar.
- The winner have to cook middag...
Efter det var jag tyst.
Idag flyttar vi, jag, till ett fyrabädds-rum igen. De andra jobbar ju så jag måste flytta alla jävla saker. Första gången jag får kånka på Kaggen.
Vi skulle kolla på Traitor, och först var det Nelson och Krackow som joinade oss. Sedan raggade Nelson upp två brudar, en från England och en, vad jag vill tro var, fransyska eller ryss. Därefter kom Butter, men han stannade inte så länge, följt av Super-Hilke. Sist, men inte minst, kom Dino. En ny kille i rummet från Brasilien.
Så där satt vi nio personer i mörkret och hade det...trivsamt.
Efter filmen spelade vi Bullshit med Super-Hilke, Nelson och Dino. Krackow ville inte vara med, men han smög ändå runt i kulisserna med en tandpetare i käften. Vi tror att han rensade kylskået på alla left-overs som blivt kvar.
Det var också trevligt - och än trevligare blev det efter att jag kläckt ur mig kvällens kommentar.
- The winner have to cook middag...
Efter det var jag tyst.
Idag flyttar vi, jag, till ett fyrabädds-rum igen. De andra jobbar ju så jag måste flytta alla jävla saker. Första gången jag får kånka på Kaggen.
Nya sidor
När man är ute på turné och lever så tätt inpå varandra som vi, Tripple cheese, gör så upptäcker man nya sidor hos varandra.
Till exempel Mozarella. Visste ni att han blir helt loco med lite starksaft i kroppen? Jag menar helt wasted. Han blir enHank Frank the tank gånger 10 - och det sätter alltid nivån på alla tillställningar som vi tar oss an.
Eller Parmesan. Visste ni att han alltid är vänligheten himself. Till exempel så ger han alltid pengar till uteliggare, han frågar alltid om någon vill ha sista biten eller klunken av någonting - även om det är så att någon precis gett sista biten eller klunken just till honom, och han säger alltid "Hej då" när vi går ut ifrån någon affär, även om det är så att vi inte pratat med någon personal under hela besöket.
Så är det. Jag undrar om jag har visat upp någon ny sida hittills?
Till exempel Mozarella. Visste ni att han blir helt loco med lite starksaft i kroppen? Jag menar helt wasted. Han blir en
Eller Parmesan. Visste ni att han alltid är vänligheten himself. Till exempel så ger han alltid pengar till uteliggare, han frågar alltid om någon vill ha sista biten eller klunken av någonting - även om det är så att någon precis gett sista biten eller klunken just till honom, och han säger alltid "Hej då" när vi går ut ifrån någon affär, även om det är så att vi inte pratat med någon personal under hela besöket.
Så är det. Jag undrar om jag har visat upp någon ny sida hittills?
Lite bilder från resan hittills...
Vinter i Bergen.
Kväll i Bergen.
Så här går det när Kine Solberg gräddar pizza i ugnen.
Sött...
Vi snodde med oss en souvenir ifrån Påvens trapphus. En kakelplatta. Den är med oss på resan och vart vi än är, vilket rum vi än sover i, så får den lilla kakelplattan hedersplatsen.
Super-Hilke, Kine och Kari
Linn.
Vampyren och hans typiska förspels-frisyr.
Herden himself, lite på sniskan.
Gaylord Blomberg.
En dålig bild av Bergen inifrån en buss - men ändå ett litet hum om just Bergen. Ignorera de fula sakerna längst fram och fokusera på bakgrunden.
Ensam på ett vandrarhem 2
"Det här har växt till någonting mycket större än vad jag förmår att hantera.
Jag söker inom mig för vägledning, men famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd. Rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud.
Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min, det finns inte längre.
Allt jag har att ge är min kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Allt jag ville var att synas, att du skulle se mig.
Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig.
Någon gång måste du bli själv.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan.
Din, trots allt.
Floyd.
PS. Jag glömde fråga...får stora pojkar gråta?"
1997-10-28
Jag söker inom mig för vägledning, men famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd. Rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud.
Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min, det finns inte längre.
Allt jag har att ge är min kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Allt jag ville var att synas, att du skulle se mig.
Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig.
Någon gång måste du bli själv.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan.
Din, trots allt.
Floyd.
PS. Jag glömde fråga...får stora pojkar gråta?"
1997-10-28
På gång...
Nu är det en hyfsat skön stämning i rum 418. Inga surpittar, förutom en svensk (!) man som bara muttrar och läser sovandes.
Det är 6 personer i rummet. Det är Mozarella, Cheddar, Parmesan, den tjuriga svensken, polacken Krackow (som vi för övrigt misstänker är en torsk som är i Bergen för att ha lite rajtan-tajtan med köpta kvinnor) och sist men inte minst Nelson. Han är från Australien och är en riktigt soft snubbe.
Han säger saker som: "Catch you later, guys", eller: "No, man, that's cool, that's cool", eller: "Alright, nice". En riktig surfare.
För er som inte redan vet om det så har mina gutter äntligen fått jobb, och det blev som väntat på Manpower.
Samtalet kom igår, och idag gör de sin första dag. Tydligen ska de stå och packa kläder någonstans, men vad fan gör det - pengarna ser likadana ut vad fan man än gör.
Hur länge de får stanna är väl lite oklart - men sköter de sina kort rätt så kan det nog bli riktigt bra.
Så då sitter man här. Själv. Nelson gick nyss. What to do? What to do? Har precis läst ut The Dirt, som är den tragiska och intressanta berättelsen om skandal-rockbandet Mötley Crüe - och nu är jag snart halvvägs in berättelsen om Jenna Jameson. Inte lika bra som The Dirt, än så länge.
Nej, allvarligt talat, det går ingen nöd på mig. Jag har läget under kontroll. Skrivandet har så smått påbörjats, och jag har börjat lägga pusselbitar för att få ihop en röd tråd.
Jag vet inte om man kan kalla gårdagens text för ett smakprov - men det är inte omöjligt att det är en hint om vad som komma skall.
Det är 6 personer i rummet. Det är Mozarella, Cheddar, Parmesan, den tjuriga svensken, polacken Krackow (som vi för övrigt misstänker är en torsk som är i Bergen för att ha lite rajtan-tajtan med köpta kvinnor) och sist men inte minst Nelson. Han är från Australien och är en riktigt soft snubbe.
Han säger saker som: "Catch you later, guys", eller: "No, man, that's cool, that's cool", eller: "Alright, nice". En riktig surfare.
För er som inte redan vet om det så har mina gutter äntligen fått jobb, och det blev som väntat på Manpower.
Samtalet kom igår, och idag gör de sin första dag. Tydligen ska de stå och packa kläder någonstans, men vad fan gör det - pengarna ser likadana ut vad fan man än gör.
Hur länge de får stanna är väl lite oklart - men sköter de sina kort rätt så kan det nog bli riktigt bra.
Så då sitter man här. Själv. Nelson gick nyss. What to do? What to do? Har precis läst ut The Dirt, som är den tragiska och intressanta berättelsen om skandal-rockbandet Mötley Crüe - och nu är jag snart halvvägs in berättelsen om Jenna Jameson. Inte lika bra som The Dirt, än så länge.
Nej, allvarligt talat, det går ingen nöd på mig. Jag har läget under kontroll. Skrivandet har så smått påbörjats, och jag har börjat lägga pusselbitar för att få ihop en röd tråd.
Jag vet inte om man kan kalla gårdagens text för ett smakprov - men det är inte omöjligt att det är en hint om vad som komma skall.
Omdöpta
Puppene finns inte längre. Glöm Puppene. Det var ett dåligt namn som jag kom på. Puppene betyder tuttar på norska, och jag vet inte varför jag ville att vi skulle heta det. Det var kanske lite roligt i början, men nu börjar det bli töntigt.
Nej, nu har vi ett nytt namn. Trippel cheese. Det är klockrent. Say hello to Cheddar, Gorgonzola och Parmesan.
Det var Super-Hilke som döpte oss. Credd till henne.
Nej, nu har vi ett nytt namn. Trippel cheese. Det är klockrent. Say hello to Cheddar, Gorgonzola och Parmesan.
Det var Super-Hilke som döpte oss. Credd till henne.
Kan det vara sant?
Det går rykten på nätet att, den sedan en tid tillbaka spårlöst försvunne, Bläckfisken åter gick att skymta kring Eskilstuna-trakten.
Ingen vet säkert, men att dömma av ryktena på nätet så härjade han vilt i lördagskväll i en lägenhet i närheten av Årby-området.
Det var synd att vi missade det. Jag hade gärna velat träffa Bläckfisken och prata lite. Det var så länge sedan sist. Jag har några frågor kring hans vara eller icke vara.
Jag undrar om ryktet är sant. Måste prata med Påven och höra om han vet någonting om det.
Ingen vet säkert, men att dömma av ryktena på nätet så härjade han vilt i lördagskväll i en lägenhet i närheten av Årby-området.
Det var synd att vi missade det. Jag hade gärna velat träffa Bläckfisken och prata lite. Det var så länge sedan sist. Jag har några frågor kring hans vara eller icke vara.
Jag undrar om ryktet är sant. Måste prata med Påven och höra om han vet någonting om det.
Ensam på ett vandrarhem
"Jag vet så lite. Nästan ingenting. Ändå känns det som att jag vet allt.
Jag behöver inte titta dig i ögonen för att få de svar jag vill ha. Det känns i luften. Det står i stjärnorna.
Jag har klättrat så högt upp. Frågan är om jag klättrat tillräckligt högt för att fallet ska krossa mig? Ett brustet hjärta är mer än två lyckliga hjärtan. Det är tusentals bitar mer.
Jag börjar tro att det inte finns någon början eller slut. Bara en kyss som lovade mer än den kunde ge.
Min hud spricker, och jag tror att jag vet varför. Jag kan inte vara utan dig. Men jag får inte vara med dig.
Jag tänker; finns det någon kvar när jag kommer hem? Har det någonsin funnits någon där hemma? Kommer det någonsin att finnas någon?
Har du torkat dina läppar?
Jag blir galen av vår kärlek som aldrig kan dö - men inte heller leva.
Jag vet nästan ingenting. Ändå vet jag allt.
Men det är som Jocke Berg sjunger:
Tänk om jag har fel?
Jag kan ha fel."
Jag behöver inte titta dig i ögonen för att få de svar jag vill ha. Det känns i luften. Det står i stjärnorna.
Jag har klättrat så högt upp. Frågan är om jag klättrat tillräckligt högt för att fallet ska krossa mig? Ett brustet hjärta är mer än två lyckliga hjärtan. Det är tusentals bitar mer.
Jag börjar tro att det inte finns någon början eller slut. Bara en kyss som lovade mer än den kunde ge.
Min hud spricker, och jag tror att jag vet varför. Jag kan inte vara utan dig. Men jag får inte vara med dig.
Jag tänker; finns det någon kvar när jag kommer hem? Har det någonsin funnits någon där hemma? Kommer det någonsin att finnas någon?
Har du torkat dina läppar?
Jag blir galen av vår kärlek som aldrig kan dö - men inte heller leva.
Jag vet nästan ingenting. Ändå vet jag allt.
Men det är som Jocke Berg sjunger:
Tänk om jag har fel?
Jag kan ha fel."
Så var det måndag igen...
Det är någonting med rum 418. Att få sig en god natts sömn är, nästintill, omöjligt.
Vi gick och lade oss sist av alla sju personerna i rummet. Klockan var kanske elva. Jag låg och lyssnade på min iPod i ungefär en timme, medan Vampyren och Mr.Tequila låg i sina sängar och pulade med sina datorer. Efter ett tag gjorde sig alla beredda att sova.
Dryga en och en halv timme senare, efter ett oändligt vridande och vändande i sängen, hörde jag någon som viskade i mörkret.
- (Simon?), (Kan du sova?)
- (Nej.)
- (Inte jag heller...)
Jag tittade upp och såg två gossar, lika klarvakna som på morgonen då man fyller. Eller fyllde år.
Vi suckade och vred på oss igen, och igen, och igen...
Jag hade den angenämna förmånen att få ligga ovanför Krackow - och det blev en otumlande upplevelse. Den mannen måste ha sprungit två hela maraton i sömnen. Han låg där och flög upp och ner, vilket gjorde att den bräckliga sängen skakde som en jordbävning. Så där låg jag och tittade upp i taket och studsade runt. Plus att han snarkade, och gick upp tre gånger för att fylla på en vattenflaska.
Jag har normalt sett inga som helst problem att somna, vilket oväs eller vilket ljus som än härjar. Men den här gången var det bara för mycket.
Mr.Tequila sa också att Krackow hade gått upp klockan sex i morse, för att därefter tända lampan i rummet och fixa och dona i 50 minuter innan han tillslut lämnade rummet. Men som tur var sov jag då.
Dock är jag ändå förvånandsvärt pigg, och just nu sitter jag ensam i rummet eftersom de andra pågarna är på stan för sitt fortsatta ragg på jobb.
Nu ska jag duscha och koka mig en kopp kaffe. God morgon.
Vi gick och lade oss sist av alla sju personerna i rummet. Klockan var kanske elva. Jag låg och lyssnade på min iPod i ungefär en timme, medan Vampyren och Mr.Tequila låg i sina sängar och pulade med sina datorer. Efter ett tag gjorde sig alla beredda att sova.
Dryga en och en halv timme senare, efter ett oändligt vridande och vändande i sängen, hörde jag någon som viskade i mörkret.
- (Simon?), (Kan du sova?)
- (Nej.)
- (Inte jag heller...)
Jag tittade upp och såg två gossar, lika klarvakna som på morgonen då man fyller. Eller fyllde år.
Vi suckade och vred på oss igen, och igen, och igen...
Jag hade den angenämna förmånen att få ligga ovanför Krackow - och det blev en otumlande upplevelse. Den mannen måste ha sprungit två hela maraton i sömnen. Han låg där och flög upp och ner, vilket gjorde att den bräckliga sängen skakde som en jordbävning. Så där låg jag och tittade upp i taket och studsade runt. Plus att han snarkade, och gick upp tre gånger för att fylla på en vattenflaska.
Jag har normalt sett inga som helst problem att somna, vilket oväs eller vilket ljus som än härjar. Men den här gången var det bara för mycket.
Mr.Tequila sa också att Krackow hade gått upp klockan sex i morse, för att därefter tända lampan i rummet och fixa och dona i 50 minuter innan han tillslut lämnade rummet. Men som tur var sov jag då.
Dock är jag ändå förvånandsvärt pigg, och just nu sitter jag ensam i rummet eftersom de andra pågarna är på stan för sitt fortsatta ragg på jobb.
Nu ska jag duscha och koka mig en kopp kaffe. God morgon.
och...
Vi har hittat ett perfekt tidsfördriv. Biljard.
Precis nedanför vårat Gjestehus ligger Kong Oscar. Deras slogan är "Trist som faen? Ikke hos oss!", och det tycker vi är ganska roligt.
Jag vet inte hur många gånger vi har spelat - men ställningen oss Puppene emellan är: Vampyren - 8 segrar, Mr.Tequila - 5 segrar, Herden - 4 segrar.
Men det är lugnt, jag har läget under kontroll. Många gånger har det avgjorts på sista bollen och jag känner att jag har en uppåtgående form.
Biljarden i all ära - men det bästa med Kong Oscar är nästan musiken. Det är helt jävla magiskt bra. Sköna rocklåtar från en svunnen tid som man inte hört på väldigt, väldigt länge. Lovely.
Precis nedanför vårat Gjestehus ligger Kong Oscar. Deras slogan är "Trist som faen? Ikke hos oss!", och det tycker vi är ganska roligt.
Jag vet inte hur många gånger vi har spelat - men ställningen oss Puppene emellan är: Vampyren - 8 segrar, Mr.Tequila - 5 segrar, Herden - 4 segrar.
Men det är lugnt, jag har läget under kontroll. Många gånger har det avgjorts på sista bollen och jag känner att jag har en uppåtgående form.
Biljarden i all ära - men det bästa med Kong Oscar är nästan musiken. Det är helt jävla magiskt bra. Sköna rocklåtar från en svunnen tid som man inte hört på väldigt, väldigt länge. Lovely.
Helgen som var...
Ny dag - ny flytt. Nu är vi tillbaka i rum 418 - åttabädds-rummet, och den enda vi har träffat där är en gammal polack som gillar att dricka och träffa tjejer i Stockholms skärgård. Vi vet inte vad han heter, men vi kallar honom Krackow.
Vi känner oss som riktiga backpackers när vi kånkar runt med våra jävla väskor hit och dit och upp och ner. Dock ska det bli fruktansvärt skönt att flytta in i lägenheten. Bara en vecka kvar nu. Vampyren är alldeles till sig av längtan.
Gårdgaskvällen tillbringade vi i vårt andra hem - hemma hos Super-Hilke. Det var länge på tapeten med en utgång, men tillslut tog vi vårt förnuft tillfånga och bestämde oss för att spara slantarna. De börjar nämligen sina, då mitt förbannde Maestro-kort inte fungerar till fullo här i Norge. Imorgon kommer förhoppningsvis mitt VISA-kort på posten - och då blir det tamejfan annat liv i luckan. Det kan jag lova.
Så istället för partaj blev det lite Fifa, lite - tada - pizza, och lite film. Inget Singstar den här gången. Super-Hilke har dödat all glädje med det spelet. Det spelar ingen roll vad vi gör - hon vinner varenda jävla gång! Vampyren försökte vråla sig igenom Keanes låt Somewhere only we know (lugn, jag har det på film) men det hjälpte föga. Jag försökte mig på I just wanna live med Good charlotte, men hade ingen chans mot jentan. Inte heller Mr.Tequilas version av Do Wah Diddy hjälpte. Även om det var roligt.
Men roligast var ändå när Mr.Tequila - efter väldigt mycket pepp-talk ifrån Vampyren - förvandlades till Gaylord Blomberg. Han fick ett ryck, och plötsligt hade vi att göra med världens bästa stylist. Hans fingrar var magiska och med några svep trollade han fram fantastiska frisyrer på mig och en alldeles lyrisk Vampyr.
Vampyren var alldeles till sig av upphetsning, och på något sätt smittade det av sig och Gaylord Blomberg trodde verkligen att han hade fått en gåva. Han gick in i rollen med pumpat självförtroende och funderade allvarligt på en karriär som stylist.
Men när Vampyren tillslut skrotade sin frisyr så blev Gaylord Blomberg sur och allvarligt förolämpad, och det fick honom att komma ner på jorden för ett ögonblick. Som tur var så körde jag stenhårt på Gaylords frisyr, vilket han uppskattade.
Jag ser väldigt mycket fram emot nästa möte med honom. Gaylord Blomberg.
Idag har vi mest dragit runt.
Vi käkade indisk mat till lunch - och det var starkt men gott. Det finns massor av olika restauranger på våran gata, och vi har planer på att testa dem alla. Den indiska restaurangen fick en trea av mig, och en tvåa av Vampyren och Mr.Tequila. Tidigare i veckan käkade vi kinamat, och det fick en tvåa av mig och en trea av de andra pågarna. Härnäst blir det thaimat eller vietnamesiskt.
Annars har det blivit mycket Burger King - men framförallt pizza! Oj vad pizza vi har ätit. Till min enorma lycka hittade jag vad som måste vara Norges bästa uppfinning i kyldiskarna. Big one Trippel cheese. BIG ONE TRIPPEL CHEESE.!!!! Cheese!!! Jag älskar ost och ville bara gråta av lycka då jag fann den. Det är cheddar, mozzarella och gorgonzola, sammansmält i ett och samma hav av ost.
Jag funderar på att köpa hem några kartonger till Stiffa. Han skulle älska det.
PS. Det kommer ett bild-collage med Gaylord Blombergs trollande av min frisyr.
Vi känner oss som riktiga backpackers när vi kånkar runt med våra jävla väskor hit och dit och upp och ner. Dock ska det bli fruktansvärt skönt att flytta in i lägenheten. Bara en vecka kvar nu. Vampyren är alldeles till sig av längtan.
Gårdgaskvällen tillbringade vi i vårt andra hem - hemma hos Super-Hilke. Det var länge på tapeten med en utgång, men tillslut tog vi vårt förnuft tillfånga och bestämde oss för att spara slantarna. De börjar nämligen sina, då mitt förbannde Maestro-kort inte fungerar till fullo här i Norge. Imorgon kommer förhoppningsvis mitt VISA-kort på posten - och då blir det tamejfan annat liv i luckan. Det kan jag lova.
Så istället för partaj blev det lite Fifa, lite - tada - pizza, och lite film. Inget Singstar den här gången. Super-Hilke har dödat all glädje med det spelet. Det spelar ingen roll vad vi gör - hon vinner varenda jävla gång! Vampyren försökte vråla sig igenom Keanes låt Somewhere only we know (lugn, jag har det på film) men det hjälpte föga. Jag försökte mig på I just wanna live med Good charlotte, men hade ingen chans mot jentan. Inte heller Mr.Tequilas version av Do Wah Diddy hjälpte. Även om det var roligt.
Men roligast var ändå när Mr.Tequila - efter väldigt mycket pepp-talk ifrån Vampyren - förvandlades till Gaylord Blomberg. Han fick ett ryck, och plötsligt hade vi att göra med världens bästa stylist. Hans fingrar var magiska och med några svep trollade han fram fantastiska frisyrer på mig och en alldeles lyrisk Vampyr.
Vampyren var alldeles till sig av upphetsning, och på något sätt smittade det av sig och Gaylord Blomberg trodde verkligen att han hade fått en gåva. Han gick in i rollen med pumpat självförtroende och funderade allvarligt på en karriär som stylist.
Men när Vampyren tillslut skrotade sin frisyr så blev Gaylord Blomberg sur och allvarligt förolämpad, och det fick honom att komma ner på jorden för ett ögonblick. Som tur var så körde jag stenhårt på Gaylords frisyr, vilket han uppskattade.
Jag ser väldigt mycket fram emot nästa möte med honom. Gaylord Blomberg.
Idag har vi mest dragit runt.
Vi käkade indisk mat till lunch - och det var starkt men gott. Det finns massor av olika restauranger på våran gata, och vi har planer på att testa dem alla. Den indiska restaurangen fick en trea av mig, och en tvåa av Vampyren och Mr.Tequila. Tidigare i veckan käkade vi kinamat, och det fick en tvåa av mig och en trea av de andra pågarna. Härnäst blir det thaimat eller vietnamesiskt.
Annars har det blivit mycket Burger King - men framförallt pizza! Oj vad pizza vi har ätit. Till min enorma lycka hittade jag vad som måste vara Norges bästa uppfinning i kyldiskarna. Big one Trippel cheese. BIG ONE TRIPPEL CHEESE.!!!! Cheese!!! Jag älskar ost och ville bara gråta av lycka då jag fann den. Det är cheddar, mozzarella och gorgonzola, sammansmält i ett och samma hav av ost.
Jag funderar på att köpa hem några kartonger till Stiffa. Han skulle älska det.
PS. Det kommer ett bild-collage med Gaylord Blombergs trollande av min frisyr.
Surprise
Vill ni se våra norska, fotbollsspelande, vänner i en musikvideo? Kolla här då.
Vi blir aldrig vänner...
Igår skrevs ett nytt kapitel till boken om förhållandet mellan mig och alla världens vakter. Det var bland det jävligaste jag varit med om.
Så här var det - vi tog bussen in till stan och skulle gå på en krog som det var fritt inträde på. Vi ställde oss i kön, fick en stämpel och gick in.
So far so good.
Stället såg schysst ut och det var mycket folk. Vi gick ner för trapporna till undervåningen för att hänga av oss jackorna. Jag gick sist.
Soo far soo good.
Efter att ha kommit ner för sista trappsteget så tog plötsligt någon ett hårt grepp om min arm. Jag vände mig om och såg ett monster-skinhead som blängde ilsket på mig.
- Ash bau gle fu po fredme bla, väste han till mig.
Jag tänkte bara "trubbel" och gick därifrån utan att säga någonting. Då tog han tag i mig igen och drog mig närmare honom.
- Hey! Ash bau gel fo po fredme bla? WHADSG GAHHF RAA?, skrek han till mig.
På nytt försökte jag ignorera honom - men då morrade han:
- Du ferstår ju ingenting av va eg seijer. Kom igen.
Han grep åter igen tag om min arm och drog mig uppför trapporna. Det var då jag förstod att han var vakt. Ett sadistiskt jävla svin, helt enkelt. På några sekunder stod jag ute på gatan igen, med ett stort svart kryss ritat över min stämpel - och det hela hade gått så snabbt så jag hade inte ens hunnit förklara att jag var svensk och inte förstod ett ord av vad han sa.
Under tiden hade de andra upptäckt att jag var försvunnen och börjat leta efter mig. De hade hunnit dansa i två minuter och under den korta tiden haft skitkul. En minut senare var vi samlade allihopa utanför krogen, eftersom att de inte ville lämna mig ensam. Allt tack vare en sadistisk vakt. De äcklar mig verkligen.
Eftersom klockan ändå snart var tre så satte vi oss på Donkan och åt en Big Mac-burgare för 50 spänn. Alltså bara burgaren.
Det är någonting som verkligen inte vill att vi ska gå ut på krogen här i Bergen. Det kanske är karma. Jag menar, här skojar jag lite om några afrikaner - och sedan blir jag själv, typ, behandlad som en afrikansk slav på krogen. Men jag har lärt mig min läxa nu.
Well, well...
Nu sitter vi på Marken Gjestehus igen, efter en äcklig vistelse på Jacobs Dorm. Vi har ett fyrabäddars-rum, men är dock inte ensama. Vi har en tysk ibland oss. Han är dock rätt trevlig.
Han säger i alla fall "hello". Till och med när Mr.Tequila sa "tjena" till honom. På svenska.
Så här var det - vi tog bussen in till stan och skulle gå på en krog som det var fritt inträde på. Vi ställde oss i kön, fick en stämpel och gick in.
So far so good.
Stället såg schysst ut och det var mycket folk. Vi gick ner för trapporna till undervåningen för att hänga av oss jackorna. Jag gick sist.
Soo far soo good.
Efter att ha kommit ner för sista trappsteget så tog plötsligt någon ett hårt grepp om min arm. Jag vände mig om och såg ett monster-skinhead som blängde ilsket på mig.
- Ash bau gle fu po fredme bla, väste han till mig.
Jag tänkte bara "trubbel" och gick därifrån utan att säga någonting. Då tog han tag i mig igen och drog mig närmare honom.
- Hey! Ash bau gel fo po fredme bla? WHADSG GAHHF RAA?, skrek han till mig.
På nytt försökte jag ignorera honom - men då morrade han:
- Du ferstår ju ingenting av va eg seijer. Kom igen.
Han grep åter igen tag om min arm och drog mig uppför trapporna. Det var då jag förstod att han var vakt. Ett sadistiskt jävla svin, helt enkelt. På några sekunder stod jag ute på gatan igen, med ett stort svart kryss ritat över min stämpel - och det hela hade gått så snabbt så jag hade inte ens hunnit förklara att jag var svensk och inte förstod ett ord av vad han sa.
Under tiden hade de andra upptäckt att jag var försvunnen och börjat leta efter mig. De hade hunnit dansa i två minuter och under den korta tiden haft skitkul. En minut senare var vi samlade allihopa utanför krogen, eftersom att de inte ville lämna mig ensam. Allt tack vare en sadistisk vakt. De äcklar mig verkligen.
Eftersom klockan ändå snart var tre så satte vi oss på Donkan och åt en Big Mac-burgare för 50 spänn. Alltså bara burgaren.
Det är någonting som verkligen inte vill att vi ska gå ut på krogen här i Bergen. Det kanske är karma. Jag menar, här skojar jag lite om några afrikaner - och sedan blir jag själv, typ, behandlad som en afrikansk slav på krogen. Men jag har lärt mig min läxa nu.
Well, well...
Nu sitter vi på Marken Gjestehus igen, efter en äcklig vistelse på Jacobs Dorm. Vi har ett fyrabäddars-rum, men är dock inte ensama. Vi har en tysk ibland oss. Han är dock rätt trevlig.
Han säger i alla fall "hello". Till och med när Mr.Tequila sa "tjena" till honom. På svenska.
Øhhhhh
...and you will know us by the name of Puppene.
Livet i en resvæska, del 2
Æntligen lite internet! Det ær inte det lættaste att få tag på nær man ær på resande fot, vill jag lova.
Okej. Gårdagen tillbringade jag inne på rummet på Gjestehuset medan de andra pågarna raggade jobb. Lite senare på kvællen åkte vi hem till Kine Solberg før lite pizza och Kopps.
Det var førsta gången vi træffade Kine under den hær resan, och hon var precis så sprudlande glad och galen som hon brukar vara.
Idag var det en ny dag, vilket betydde en ny packning av resvæskan. Det fanns inga rum på Marken Gjestehus, så dærfør fick vi checka in på Jacobs Dorm i ett tiobæddars-rum. Det var ingen rolig erfarenhet. Allt ær skit med rummet. Bara en massa afrikaner som sover.
Just nu befinner vi oss hemma hos Hilke igen. Utgång står på menyn - men først ska vi kæka lite hemlagat a'la Super-Hilke, spela lite kort, spela lite Fifa och sjunga lite Singstar. Jag tænker inte førlora den hær gången.
Før øvrigt ær det full vinter hær i Bergen. Det ær vackert.
Synd bara att ingen av oss har med sig vinterklæder. Som tur var har Super-Hilke fixat tjukkelabber till oss - så just nu ær det varmt och gøtt.
Annars har vår føda på den hæ resan till 100% bestått av Kina-mat, Burger King och Pizza.
Visste ni førresten att 200.000 norrmæn æter Grandiosa Pizza på julafton? Helt sjukt.
Næ, nu måste jag sluta. Jag siiter med Old Jackie Boy i min ena hand och har precis fått mina kort utdelade. Så att...
Okej. Gårdagen tillbringade jag inne på rummet på Gjestehuset medan de andra pågarna raggade jobb. Lite senare på kvællen åkte vi hem till Kine Solberg før lite pizza och Kopps.
Det var førsta gången vi træffade Kine under den hær resan, och hon var precis så sprudlande glad och galen som hon brukar vara.
Idag var det en ny dag, vilket betydde en ny packning av resvæskan. Det fanns inga rum på Marken Gjestehus, så dærfør fick vi checka in på Jacobs Dorm i ett tiobæddars-rum. Det var ingen rolig erfarenhet. Allt ær skit med rummet. Bara en massa afrikaner som sover.
Just nu befinner vi oss hemma hos Hilke igen. Utgång står på menyn - men først ska vi kæka lite hemlagat a'la Super-Hilke, spela lite kort, spela lite Fifa och sjunga lite Singstar. Jag tænker inte førlora den hær gången.
Før øvrigt ær det full vinter hær i Bergen. Det ær vackert.
Synd bara att ingen av oss har med sig vinterklæder. Som tur var har Super-Hilke fixat tjukkelabber till oss - så just nu ær det varmt och gøtt.
Annars har vår føda på den hæ resan till 100% bestått av Kina-mat, Burger King och Pizza.
Visste ni førresten att 200.000 norrmæn æter Grandiosa Pizza på julafton? Helt sjukt.
Næ, nu måste jag sluta. Jag siiter med Old Jackie Boy i min ena hand och har precis fått mina kort utdelade. Så att...
Livet i en resväska
Oh boy - det här är det värsta skitstället hittills. Vi kvartar nu på Jacobsens Dorm, och det första vi möttes av i rummet var två afrikaner. De tittade på oss - sedan tittade de på varandra och gjorde några klickljud med munnen. Sedan log dem. Jag vill inte veta vad de sa till varandra.
Bra, men även lite anus...
Jag är ett känslomässigt vrak.
Jag sov inte många timmar inatt. Sängarna på det här jävla hostlet är under all kritik. De knarrar och ryggen formas som ett U. Inatt sov vi dessutom med 5 andra pojkar - så det var men knuten näve som jag tog mig an natten. Plus att jag frös.
Jag tog det idiotiska beslutet att sova med endast ett örngott som täcke, vilket skulle visa bli kallt. Eftersom att jag låg på överslaf ville jag heller inte gå ner och hämta täcket, då knarrandet från sängen skulle väcka hela jävla rummet.
Med andra ord - jag sov ikke bra.
Idag har Vampyren och Mr.Tequila fortsatt sin jobbvandring. Det gick bra, vad jag har förstått. Kanske att jag får se mina vänner stå och servera pizza på Peppe's pizzeria? Eller kanske att jag får se Vampyren på klädaffären Pepper? Eller också kan det bli Manpower. Det sista verkar mest troligt. Men jag hoppas på Peppe's - och lite rabatt på pizzorna.
Det snöar ute.
...och imorgon är vi hemlösa igen, då alla rum är uppbokade på Gjestehuset.
Jag sov inte många timmar inatt. Sängarna på det här jävla hostlet är under all kritik. De knarrar och ryggen formas som ett U. Inatt sov vi dessutom med 5 andra pojkar - så det var men knuten näve som jag tog mig an natten. Plus att jag frös.
Jag tog det idiotiska beslutet att sova med endast ett örngott som täcke, vilket skulle visa bli kallt. Eftersom att jag låg på överslaf ville jag heller inte gå ner och hämta täcket, då knarrandet från sängen skulle väcka hela jävla rummet.
Med andra ord - jag sov ikke bra.
Idag har Vampyren och Mr.Tequila fortsatt sin jobbvandring. Det gick bra, vad jag har förstått. Kanske att jag får se mina vänner stå och servera pizza på Peppe's pizzeria? Eller kanske att jag får se Vampyren på klädaffären Pepper? Eller också kan det bli Manpower. Det sista verkar mest troligt. Men jag hoppas på Peppe's - och lite rabatt på pizzorna.
Det snöar ute.
...och imorgon är vi hemlösa igen, då alla rum är uppbokade på Gjestehuset.
Just nu
Detta har hänt
Milda Matilda - det har varit dågra dramatiska dygn.
Okej. Det började i måndags kväll. Jag och Mr.Tequila satt ensamma hemma i lyan och tittade på tv medan Hilke och Vampyren var ute och handlade. Då plötsligt knackade det på dörren. Mr.Tequila öppnade - och där ute stod en morrande schäfer. En mördarmaskin utan dess like. Det var The Landlord - hyresvärden.
Efter att ha skrikit och spottat på Mr.Tequila under några minuter så förstod vi tillsist vad hans ärende var. Vi skulle ut ur huset!
Meningen var att vi skulle få bo där några dagar tills vi fixat en lägenhet, och det var The Landlord med på. Men nu hade han ändrat sig, och då lät det bara:
- NI FÅR IKKE - IKKE - BO HÄR!!!! PACKA ERA VÄSKOR!!!!! NUUUUU!!!!
Mr.Tequila försökte med att "vi redan hade bott här i tre dagar", men:
- NEJ!! NEJ!! NEJ!! IKKE!!!!!! IKKE DET!!!!
Så därmed var vi körda. Vi hade inget jobb och ingenstans att sova. Vi fasade för det värsta.
Då klev hon in i handlingarna. Super-Hilke.
Hon satt länge i telefonen, det kändes som en evighet, men när hon kom ner från trapporna och in till oss ledsna hundar som satt framför teven så var det med en räddning. Inte bara hade hon fixat boende åt oss för några nätter framåt - hon hade även stämt träff med en hyresvärd för en visning av en lägenhet nästa dag. Vilken hjälte!
Så vi sov en sista natt hos jenterna, och på tisdagen packade vi våra väskor på nytt. En busstur och en bilresa bland bergen senare så var vi på en lägenhetsvisning - och vilken lägenhet det var! Det var kärlek vid första ögonkastet. Döm av våran förvåning då vi några minuter senare hade skrivit på kontraktet till lägenheten...
Därmed var våran förtvivlan förbytt mot total lycka. Enda kruxet är att vi inte får flytta in i lägenheten förrän 28 november. Med andra ord, en vecka utan fast boende.
Nu hade ju Super-Hilke fixat så att vi skulle få bo en natt hos Sandra, och eventuellt några nätter hos Kine Solberg hemma hos hennes föräldrar. Men då vi kände oss väldigt obekväma med att tränga oss på bara sådär så försökte vi hitta andra alternativ. Lösningen blev att ta in på ett billigt vandrarhem. Så nu bor vi på Marken Gjestehus, vilket är en...udda upplevelse. Sängarna knakar och gnisslar som barnvagn från medeltiden, och klockan 9.00 i morse så blev vi väckta av en domedags-väckarklocka som tjöt i hela byggnade. Vi trodde på allvar att det var ett larm om att Jorden skulle gå under - men vi vet fortfarande inte vad det var.
Igår sov vi ensamma i ett fyrabäddars-rum, men idag var det bokat så nu sover vi med två fransmän, två norrmän och en kille som sitter bakom mig nu och läser tidningen. Vet ej vart han kommer ifrån. Han har inte sagt ett ljud.
Imorgon får vi dock vara ensamma igen i ett fyrabäddars-rum, men på torsdag blir det gemensamt rum igen. Som en jävla jojo. Fy fan vad skönt det ska bli att flytta in i lägenheten.
Det var några krisiga timmar där ett tag - men tack vare Super-Hilke så ordnade det sig.
Annars då?
Tja, vi gillar Bergen och folket. Finns mycket vackert att vila ögonen på...
Jobbmässigt ser det ljus ut också. Pågarna lämnade in sina CV:n igår och väntar nu på att Manpower ska höra av sig.
Vi börjar även sakta men säkert behärska det norska språket. Eller åtminstone alla utom Mr.Tequila och Vampyren. Mr.Tequila är livsfarlig. Han svarar JA på saker som han inte har en aning om vad svarar på.
Dessutom har vi förbrukat alla våra Bergen-skämt. Det är nu strängt förbjudet att skämta om berg.
Okej. Det började i måndags kväll. Jag och Mr.Tequila satt ensamma hemma i lyan och tittade på tv medan Hilke och Vampyren var ute och handlade. Då plötsligt knackade det på dörren. Mr.Tequila öppnade - och där ute stod en morrande schäfer. En mördarmaskin utan dess like. Det var The Landlord - hyresvärden.
Efter att ha skrikit och spottat på Mr.Tequila under några minuter så förstod vi tillsist vad hans ärende var. Vi skulle ut ur huset!
Meningen var att vi skulle få bo där några dagar tills vi fixat en lägenhet, och det var The Landlord med på. Men nu hade han ändrat sig, och då lät det bara:
- NI FÅR IKKE - IKKE - BO HÄR!!!! PACKA ERA VÄSKOR!!!!! NUUUUU!!!!
Mr.Tequila försökte med att "vi redan hade bott här i tre dagar", men:
- NEJ!! NEJ!! NEJ!! IKKE!!!!!! IKKE DET!!!!
Så därmed var vi körda. Vi hade inget jobb och ingenstans att sova. Vi fasade för det värsta.
Då klev hon in i handlingarna. Super-Hilke.
Hon satt länge i telefonen, det kändes som en evighet, men när hon kom ner från trapporna och in till oss ledsna hundar som satt framför teven så var det med en räddning. Inte bara hade hon fixat boende åt oss för några nätter framåt - hon hade även stämt träff med en hyresvärd för en visning av en lägenhet nästa dag. Vilken hjälte!
Så vi sov en sista natt hos jenterna, och på tisdagen packade vi våra väskor på nytt. En busstur och en bilresa bland bergen senare så var vi på en lägenhetsvisning - och vilken lägenhet det var! Det var kärlek vid första ögonkastet. Döm av våran förvåning då vi några minuter senare hade skrivit på kontraktet till lägenheten...
Därmed var våran förtvivlan förbytt mot total lycka. Enda kruxet är att vi inte får flytta in i lägenheten förrän 28 november. Med andra ord, en vecka utan fast boende.
Nu hade ju Super-Hilke fixat så att vi skulle få bo en natt hos Sandra, och eventuellt några nätter hos Kine Solberg hemma hos hennes föräldrar. Men då vi kände oss väldigt obekväma med att tränga oss på bara sådär så försökte vi hitta andra alternativ. Lösningen blev att ta in på ett billigt vandrarhem. Så nu bor vi på Marken Gjestehus, vilket är en...udda upplevelse. Sängarna knakar och gnisslar som barnvagn från medeltiden, och klockan 9.00 i morse så blev vi väckta av en domedags-väckarklocka som tjöt i hela byggnade. Vi trodde på allvar att det var ett larm om att Jorden skulle gå under - men vi vet fortfarande inte vad det var.
Igår sov vi ensamma i ett fyrabäddars-rum, men idag var det bokat så nu sover vi med två fransmän, två norrmän och en kille som sitter bakom mig nu och läser tidningen. Vet ej vart han kommer ifrån. Han har inte sagt ett ljud.
Imorgon får vi dock vara ensamma igen i ett fyrabäddars-rum, men på torsdag blir det gemensamt rum igen. Som en jävla jojo. Fy fan vad skönt det ska bli att flytta in i lägenheten.
Det var några krisiga timmar där ett tag - men tack vare Super-Hilke så ordnade det sig.
Annars då?
Tja, vi gillar Bergen och folket. Finns mycket vackert att vila ögonen på...
Jobbmässigt ser det ljus ut också. Pågarna lämnade in sina CV:n igår och väntar nu på att Manpower ska höra av sig.
Vi börjar även sakta men säkert behärska det norska språket. Eller åtminstone alla utom Mr.Tequila och Vampyren. Mr.Tequila är livsfarlig. Han svarar JA på saker som han inte har en aning om vad svarar på.
Dessutom har vi förbrukat alla våra Bergen-skämt. Det är nu strängt förbjudet att skämta om berg.
Inte enligt planerna
Ojdå. Ett stort jävla ojdå. Ett inte så bra alls ojdå.
Numera är det tre svenska pojkar på gatan. Jag vette fan hur det här ska gå.
Numera är det tre svenska pojkar på gatan. Jag vette fan hur det här ska gå.
En helt vanlig måndag i Bergen
Idag var dagen då jag för första gången på denna resa lämnades ensam med mina egna tankar.
Hilke och Kari var på jobbet och plugget - och Vampyren och Mr.Tequila gav sig ut på stan för att fixa jobb. Därmed var jag hemmafru - med allt vad det innebär.
Jag har diskat, puffat till kuddar, rättat till sladdar, plockat smuts från golvet, fixat och donat och donat pch fixat. Dock blev det ganska snart rätt ensamt, där jag satt med biografin över Jenna Jamesons liv. Men det var helt okå. I will do fine.
Hur gick det då för mina gutter?
Jävligt bra. Med lite tur kan det lösa sig inom några dagar.
Någon som har hört talas om Manpower?
Hilke och Kari var på jobbet och plugget - och Vampyren och Mr.Tequila gav sig ut på stan för att fixa jobb. Därmed var jag hemmafru - med allt vad det innebär.
Jag har diskat, puffat till kuddar, rättat till sladdar, plockat smuts från golvet, fixat och donat och donat pch fixat. Dock blev det ganska snart rätt ensamt, där jag satt med biografin över Jenna Jamesons liv. Men det var helt okå. I will do fine.
Hur gick det då för mina gutter?
Jävligt bra. Med lite tur kan det lösa sig inom några dagar.
Någon som har hört talas om Manpower?
Tända ljus
Nyss hemkommen från stan. Saw 5 var bra, precis som sina föregångare, och man fick sig några skrämselattacker att bemästra. Ser fram emot Saw 6.
Det blev även en middag på stan med jentorna. En pizza och Fanta för 200 norska riksdaler. Bara sådär. Vi hann även med en liten promend bland Bergens 10 000 trappor. När vi kommit upp en bit på en höjd såg man utöver Bergen, och det var sannerligen en grann syn. Eller som Mr.Tequila uttryckte det: "Gud vad vackert."
Imorgon ska han och Vampyren söka jobb. Jag håller mina tummar. Jättehårt. Men det är imorgon. Nu står Kari och gräddar våfflor - medan vi pojkar sitter och spelar tv-spel.
Milda makter!
Vilken röjarskiva det blev igår! Oj, oj, oj. OJ, OJ, OJ!!!!!! Det blev ingen utgång, men däremot en riktig jävla hemmapärla.
Vi dansade. Vi sjöng. Vampyren skrek. Vi stod på bordet. Vi brottades. Vi slocknade.
Vampyren vrålade: "Jag måste ut annars kommer jag att somna!!!!!". Två minuter senare sov han som ett litet barn i fosterställning på soffan.
Vi blev kvar hemma, alltså - men det var kjempegoj för det. My gosch. Kungen av Singstar heter också litet oväntat Vampyren. Det är jävligt irriterande - men sant!
Nu sitter vi och klarar ut Crash Bandicoot 3: Warped, och ikväll blir det bio. Saw 5 står på menyn.
Filmen
Okej, Fisherman var kung i Halmstad. Dock får man inte underskatta den humor som Studenten visade bara genom genom att vara Studenten. Oh boy, ni måste bara se scenen där Studenten solar från våran veranda.
...och Stiffa dansade. Oj vad han dansade.
...och Stiffa dansade. Oj vad han dansade.
Roliga skyltar i Norge
Första dagen
Alrightythen. Vi tog en rejäl sovmorgon idag, efter att ha ha varit igång sedan kl.05.00 igår.
Som sagt höll vi nästan på att missa tåget till Arlanda, vilket gav en puls på 310 slag. Men väl på tåget så blev man lugn - och efter lite poker och Fisherman så var man ännu lugnare.
Som vanligt när vi är ute och reser så dyker Dale upp på något sätt. Så även denna gång, då det blev en fika i vänners goda lag. Dock tog vi det lite för lugnt. Vi trodde att v hade gott om tid på - men så var icke fallet, vilket gjorde att vi från taxfreee-kassan var tvungna att älga på till incheckningen på planet. Där var vi riktigt jävla illa ute.
Well, well... Flygresan var jobbig, men kort - och det tog inte lång tid innan vi fick syn på vår första lusekofta på Bergens flygplats.
Eftersom att jentorna vi bor hos inte skulle möta upp oss förrän klockan fem på eftermiddagen så hade vi, i princip, en hel dag att slå ihjäl på gatorna i Bergen. Mycket av den tiden spenderade vi på ett stort shopping-center där vi käkade, fikade och spelade 100 olika kortspel. Vampyren har 54 klunkar att ta ikväll, by the way...
Bergen är vackert. Som ett stad insprängt mitt ibland...ja, bergen. Dock är hela staden som jävla byggarbetsplats. Det byggs överallt, och det spelar ingen roll vart man tittar så ser man gul-oranga människor som borrar eller hamrar eller gräver. Det är skumt. Eller som Mr.Tequila sa: "Bygg, bygg, bygg...överallt."
...och ja, mina barn. Norge är svindyrt! Gång på gång hittar vi saker som vi pekar på, och sedan tittar vi på varandra och skrattar lite lätt. Eller förskräckt.
Hittills har vi även sett 10 tjejer som snuffar - och the search will go on. Jag vet inte vad jag tycker om det - men jag vet att det inte är nice att kyssa en tjej som snuffar under kyssen. Det är inte GAH!
Annars har vi kommit på ett perfekt sätt att bestämma våra öden här i Norge. Så fort vi är oense om någonting eller om vi inte vet vad vi ska göra - då tar vi fram kortleken. Kortleken styr alla våra tuffa beslut.
Nu sitter vi här och börjar värma upp. Snart ska vi kolla på Halmstad-filmen som Hilke har gjort. Vi såg bara lite grand igår, typ jenternas bilresa till Sverige. Det sista vi fick se innan vi stängde av var en viss Vampyr som kom med vinglaset och sjöng "I am The Hoff (sha la la la la)".
Därefter blir det utgång i Bergen. Kan bli en riktigt jävla roligt kväll.
PS. Nyss hälsade vi på Kine. Men det var inte Lilla Kine eller Stora Kine. Det var Kine III.
Som sagt höll vi nästan på att missa tåget till Arlanda, vilket gav en puls på 310 slag. Men väl på tåget så blev man lugn - och efter lite poker och Fisherman så var man ännu lugnare.
Som vanligt när vi är ute och reser så dyker Dale upp på något sätt. Så även denna gång, då det blev en fika i vänners goda lag. Dock tog vi det lite för lugnt. Vi trodde att v hade gott om tid på - men så var icke fallet, vilket gjorde att vi från taxfreee-kassan var tvungna att älga på till incheckningen på planet. Där var vi riktigt jävla illa ute.
Well, well... Flygresan var jobbig, men kort - och det tog inte lång tid innan vi fick syn på vår första lusekofta på Bergens flygplats.
Eftersom att jentorna vi bor hos inte skulle möta upp oss förrän klockan fem på eftermiddagen så hade vi, i princip, en hel dag att slå ihjäl på gatorna i Bergen. Mycket av den tiden spenderade vi på ett stort shopping-center där vi käkade, fikade och spelade 100 olika kortspel. Vampyren har 54 klunkar att ta ikväll, by the way...
Bergen är vackert. Som ett stad insprängt mitt ibland...ja, bergen. Dock är hela staden som jävla byggarbetsplats. Det byggs överallt, och det spelar ingen roll vart man tittar så ser man gul-oranga människor som borrar eller hamrar eller gräver. Det är skumt. Eller som Mr.Tequila sa: "Bygg, bygg, bygg...överallt."
...och ja, mina barn. Norge är svindyrt! Gång på gång hittar vi saker som vi pekar på, och sedan tittar vi på varandra och skrattar lite lätt. Eller förskräckt.
Hittills har vi även sett 10 tjejer som snuffar - och the search will go on. Jag vet inte vad jag tycker om det - men jag vet att det inte är nice att kyssa en tjej som snuffar under kyssen. Det är inte GAH!
Annars har vi kommit på ett perfekt sätt att bestämma våra öden här i Norge. Så fort vi är oense om någonting eller om vi inte vet vad vi ska göra - då tar vi fram kortleken. Kortleken styr alla våra tuffa beslut.
Nu sitter vi här och börjar värma upp. Snart ska vi kolla på Halmstad-filmen som Hilke har gjort. Vi såg bara lite grand igår, typ jenternas bilresa till Sverige. Det sista vi fick se innan vi stängde av var en viss Vampyr som kom med vinglaset och sjöng "I am The Hoff (sha la la la la)".
Därefter blir det utgång i Bergen. Kan bli en riktigt jävla roligt kväll.
PS. Nyss hälsade vi på Kine. Men det var inte Lilla Kine eller Stora Kine. Det var Kine III.
We made it
Vi höll nästan på att missa tåget, och vi var sekunder från att missa flyget - men nu sitter vi här i Bergen med Hilke, Kine, Linn, Kari, Kine och Sandra. Det regnar. Snart börjar svenska Idol (!), och det tittar vi på med tända ljus och pizza. Sedan väntar Buzz. Imorgon blir det en utförligare text om denna dag - så tills dess... Fuck you all!
06.45
Vi ses...
Det här är till några av er därute...
Die siste maltide...
Riddarna kommer att vara isär en ganska lång tid framöver, så därför samlades vi ihop oss ikväll för att riktigt "skratta av" oss varandra.
Eller...egentligen handlar det inte om så lång tid - men i Riddar-tid så är det nästan en oändlighet.
Hårdast verkar Stiffa ta det. Han sa knappt ett ljud på bilresan in till Eskilstuna, och humöret var långt ifrån som det brukar vara. Jag tyckte mig kunna skymta en tår där i ögonvrån - men han skyllde på att han bara var jättehungrig.
Efter en middag på Bambooooooo city så gick vi hem till Påven för lite tv-spel, innan klockan slog "time to say goodbye". Det blev en gruppkram, och sedan stängdes porten till Casa del Påven för den här gången.
Nu handlar det bara om lite finputsning - sedan är man ready to go. 05.55 går tåget till Arlanda. 09.30 lyfter vi.
Eller...egentligen handlar det inte om så lång tid - men i Riddar-tid så är det nästan en oändlighet.
Hårdast verkar Stiffa ta det. Han sa knappt ett ljud på bilresan in till Eskilstuna, och humöret var långt ifrån som det brukar vara. Jag tyckte mig kunna skymta en tår där i ögonvrån - men han skyllde på att han bara var jättehungrig.
Efter en middag på Bambooooooo city så gick vi hem till Påven för lite tv-spel, innan klockan slog "time to say goodbye". Det blev en gruppkram, och sedan stängdes porten till Casa del Påven för den här gången.
Nu handlar det bara om lite finputsning - sedan är man ready to go. 05.55 går tåget till Arlanda. 09.30 lyfter vi.
A must-see
Jag vet vad jag inte kommer missa ikväll. Debatt på SVT. Kvällens tema är nätmobbing - och gissa vem som är ditbjuden? Precis - Alex Schulman. Det kan bli riktigt underhålland, men även jävligt intressant. Det ska bli väldigt roligt att höra vilka argument han lutar sig tillbaka på - och hur det mottags bland de andra ditbjudna. Hoppas Birro är där. Programledare är ju Janne Josefsson, och som bekant har ju Alex busat lite med honom också. Kan tänka mig att Janne är på hugget ikväll - likt en kobra som fått några hurringar av en pinne.
Just ja...
Jag såg Pernilla Wahlgren på flygplatsen i Umeå i söndags. Normalt sett älskar jag celebrity-spotting - men den här gången blev jag ruskigt besviken.
Jag har alltid fluktat över fröken Wahlgren och tyckt att hon är en riktig babe. Men efter att ha sett henne in real life så får jag nog omvärdera henne. Inte nog med att hon utseendemässigt var sig olik - till det sämre - hon var även jätteliten. Alltså en rikig liten räka.
Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna bryta henne mitt itu med endast min högerarm - och det säger mer om henne än om mig.
Jag har alltid fluktat över fröken Wahlgren och tyckt att hon är en riktig babe. Men efter att ha sett henne in real life så får jag nog omvärdera henne. Inte nog med att hon utseendemässigt var sig olik - till det sämre - hon var även jätteliten. Alltså en rikig liten räka.
Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna bryta henne mitt itu med endast min högerarm - och det säger mer om henne än om mig.
This is not kaka at all...
Aaah, guten morgen! Äntligen en riktig jävla sovmorgon.
Idag är det första dagen på resten av mitt liv - men det känns som att framtiden kommer att se mycket bättre ut imorgon.
På schemat idag står bara packning, förberedelse och kanske en liten, liten...middag?
Jag är i alla fall på toppenhumör. Mest för att jag nyss blev skickad bakåt i tiden, in my mind, efter att kollat på det här:
Det är så enkelt och så fruktansvärt roligt. Jag ser mig själv och Grannen sitta och ringa från hemligt nummer till olika stackare som inte förstår någonting - och sedan brister vi ut i hejdlöst skratt. Det var så vackert.
Än idag kan jag tycka att busringning är bland det mest nervkittlande man kan göra. Det är så dirty på något sätt.
Idag är det första dagen på resten av mitt liv - men det känns som att framtiden kommer att se mycket bättre ut imorgon.
På schemat idag står bara packning, förberedelse och kanske en liten, liten...middag?
Jag är i alla fall på toppenhumör. Mest för att jag nyss blev skickad bakåt i tiden, in my mind, efter att kollat på det här:
Det är så enkelt och så fruktansvärt roligt. Jag ser mig själv och Grannen sitta och ringa från hemligt nummer till olika stackare som inte förstår någonting - och sedan brister vi ut i hejdlöst skratt. Det var så vackert.
Än idag kan jag tycka att busringning är bland det mest nervkittlande man kan göra. Det är så dirty på något sätt.
Äntligen!
Idag gjorde jag min sista dag på Origa. Nu är jag äntligen free to do what the fuck I want - och what the fuck I want ska jag verkligen göra.
Det har varit en lärorik period, trots allt. Även om det emellanåt har varit långarandiga dagar så har jag ändå besegrat en stor fiende i mitt liv. Telefonskräcken.
Nu är allt som har med telefonsamtal att göra en piece of cake - och det känns fruktansvärt befriande.
Det var lite roligt. Mitt sista samtal blev lite symboliskt över den resa jag gjort. Jag pratade med en tjej i växeln som var nervösare än en 14-årig kille som ska köpa kondomer för första gången - och ju längre samtalet pågick, desto virrigare och mer stressad blev hon. Tillslut var det jag som fick guida henne genom hela proceduren, och efter att jag lugnt och metodiskt lirkat henne igenom samtalet så kunde hon tillslut ge ifrån sig ett befriande skratt - typ "Åh vad jag är dålig på mitt jobb, men det spelar inte så stor roll i det långa loppet"-skrattet.
Jag tycker att det var ett väldigt fint och värdigt avslut på min tid på Origa. Eleven blev till läraren, liksom.
Det har även varit en lite stormig tid - då jag hamnade mitt i ett ägarbyte. Kort efter att jag börjat min anställning så blev Hoerbiger-Origa (som företaget egentligen hette) till Parker-Origa (som företaget egentligen heter nu) - och det var några oroliga dagar innan allt blev klart.
Sedan kommer jag såklart att sakna "Åke". Tokiga gamla Åke. Hans sista humorinsats blev, som så många gånger förr, vid fikat.
Åke ville väldigt gärna visa vilken som är hans favorit-stretchning på gymnastiken som han går på - och det blev några dramatiska sekunder där Åke vevade med armarna, snurrade på nacken, vevade, gestikulerade, gjorde fel, gjorde om, stönade, stånkade - och tillslut...tillslut fick till det.
Roligt var bara det påtänka förnamnet.
Men nu är jag fri - och nu är jag lycklig. Så lycklig att jag bara kan illustrera det med en sång.
Det har varit en lärorik period, trots allt. Även om det emellanåt har varit långarandiga dagar så har jag ändå besegrat en stor fiende i mitt liv. Telefonskräcken.
Nu är allt som har med telefonsamtal att göra en piece of cake - och det känns fruktansvärt befriande.
Det var lite roligt. Mitt sista samtal blev lite symboliskt över den resa jag gjort. Jag pratade med en tjej i växeln som var nervösare än en 14-årig kille som ska köpa kondomer för första gången - och ju längre samtalet pågick, desto virrigare och mer stressad blev hon. Tillslut var det jag som fick guida henne genom hela proceduren, och efter att jag lugnt och metodiskt lirkat henne igenom samtalet så kunde hon tillslut ge ifrån sig ett befriande skratt - typ "Åh vad jag är dålig på mitt jobb, men det spelar inte så stor roll i det långa loppet"-skrattet.
Jag tycker att det var ett väldigt fint och värdigt avslut på min tid på Origa. Eleven blev till läraren, liksom.
Det har även varit en lite stormig tid - då jag hamnade mitt i ett ägarbyte. Kort efter att jag börjat min anställning så blev Hoerbiger-Origa (som företaget egentligen hette) till Parker-Origa (som företaget egentligen heter nu) - och det var några oroliga dagar innan allt blev klart.
Sedan kommer jag såklart att sakna "Åke". Tokiga gamla Åke. Hans sista humorinsats blev, som så många gånger förr, vid fikat.
Åke ville väldigt gärna visa vilken som är hans favorit-stretchning på gymnastiken som han går på - och det blev några dramatiska sekunder där Åke vevade med armarna, snurrade på nacken, vevade, gestikulerade, gjorde fel, gjorde om, stönade, stånkade - och tillslut...tillslut fick till det.
Roligt var bara det påtänka förnamnet.
Men nu är jag fri - och nu är jag lycklig. Så lycklig att jag bara kan illustrera det med en sång.
Jag satt och fundra...
Säger man "Systemet" eller "Bolaget"? Vad är coolast och mest avslappnat? Jag vet inte.
Jag tror att det är lite åldersbaserat. De yngre säger nog, det lite snärtigare, "Systemet", medan de äldre nog finner det mer moget att säga "Bolaget".
Själv vet jag inte vad jag säger. Jag tror är både och, fast med lite mer tyngd åt "Systemet".
Jag tror att det är lite åldersbaserat. De yngre säger nog, det lite snärtigare, "Systemet", medan de äldre nog finner det mer moget att säga "Bolaget".
Själv vet jag inte vad jag säger. Jag tror är både och, fast med lite mer tyngd åt "Systemet".
Mmmmmmmmmmmmmmmm
Det här är min nya specialare. Jag kallar den "En krämig jävla pasta" - och den här kommer att förtäras i ofantliga mängder i Norge.
Tillagningen är mycket enkel - det är bara att koka lite pasta och steka lite bacon, och sedan tillsätta lite grädde och en jävla mass riven ost.
Voila! Sedan har ni denna ljuvliga skapelse. Erkänn att ni dreglar? Akta tangenterna!!!
Tillagningen är mycket enkel - det är bara att koka lite pasta och steka lite bacon, och sedan tillsätta lite grädde och en jävla mass riven ost.
Voila! Sedan har ni denna ljuvliga skapelse. Erkänn att ni dreglar? Akta tangenterna!!!
Den mannen...
Vi hade celebert besök här på Origa nyss. Ingen mindre än Cosmos stövlade in här med "meckar-kläder" och hela fadderullan och levde rövare.
Jag behövde inte ens se honom för att förstå att det var han som kom in genom dörren. Det hörs, kan man väl säga. Både på rösten och på tonläget. Den karln måste vara döv, eller i alla fall gravt hörselskadad - för Cosmos pratar inte, han vrålar. Så svårt att hålla mig för skratt som jag hade under hans vistelse har jag aldrig någonsin haft.
Det här är ett helt och hållet autentiskt återgivet samtal:
Cosmos: HÄEJ!!! Jag skulle ha en sån här cylinder. HAR ni nån sån?
Origa-mannen: Eeeh...ja...vi ska se.
Origa-mannen: Nja..vi har inge på lager, då får vi beställa hem en.
Cosmos: VAD KOSTAR EN SÅN?!
Origa-mannen: Ja...
Cosmos: FLera tUUUsen eller?
Origa-mannen: Nee...några hundralappar...
Cosmos: JAJA, MEN DET ÄR JU ÖVERKOMLIGT!
Några minuter senare...
Cosmos: TACK Å TACK!!!!!!
Jag behövde inte ens se honom för att förstå att det var han som kom in genom dörren. Det hörs, kan man väl säga. Både på rösten och på tonläget. Den karln måste vara döv, eller i alla fall gravt hörselskadad - för Cosmos pratar inte, han vrålar. Så svårt att hålla mig för skratt som jag hade under hans vistelse har jag aldrig någonsin haft.
Det här är ett helt och hållet autentiskt återgivet samtal:
Cosmos: HÄEJ!!! Jag skulle ha en sån här cylinder. HAR ni nån sån?
Origa-mannen: Eeeh...ja...vi ska se.
Origa-mannen: Nja..vi har inge på lager, då får vi beställa hem en.
Cosmos: VAD KOSTAR EN SÅN?!
Origa-mannen: Ja...
Cosmos: FLera tUUUsen eller?
Origa-mannen: Nee...några hundralappar...
Cosmos: JAJA, MEN DET ÄR JU ÖVERKOMLIGT!
Några minuter senare...
Cosmos: TACK Å TACK!!!!!!
Min andra mamma
Min mor har en dubbelgångare. Det är sant!
Det var för ungefär en månad sedan som jag såg henne första gången. Hon gick neråt längs Drottningvägen, där jag kommer farandes med min bil varje dag vid samma tidpunkt. Allt var identiskt. Gångstilen, kroppshållningen, rörelsemönstret, frisyren...ja, till och med kläderna. Dock ska det tilläggas att alla dessa attributer stämde in bakifrån.
Eftersom att det var "min mamma" som gick där så stannade jag såklart till bredvid henne, och visade upp ett...kanske lite småläskigt leende - som om jag var på jakt efter lite action i sänghalmen.
"Min mamma" tittade inte på mig, även om hon säkert noterade att någon hade smugit upp bredvid henne, och tur var väl det. För "min mamma" var inte min mamma. Det var någon annan. Någon helt annan.
Jag insåg genast mitt misstag och trampade fort som fan på gaspedalen och burnade därifrån med ett skrik.
Men detta var inte enda gången jag fått syn på "min mamma". Oh no, hon dyker upp titt som tätt under mina Drottninggatan-turer. Andra gången jag fick span på henne så saktade jag ner på nytt - men den gången upptäckte jag i tid att jag åter igen var fel ute. Tredje gången bromsade jag till lite lätt - och fjärde gången passerade jag med viss tveksamhet.
Nu tänker jag dock inte ta några risker längre. Oavsett om det verkligen är min mamma som går där eller ej så kommer jag hädanefter mörscha förbi i 110 km/h. På så sätt undviks alla tveksamheter.
Det var för ungefär en månad sedan som jag såg henne första gången. Hon gick neråt längs Drottningvägen, där jag kommer farandes med min bil varje dag vid samma tidpunkt. Allt var identiskt. Gångstilen, kroppshållningen, rörelsemönstret, frisyren...ja, till och med kläderna. Dock ska det tilläggas att alla dessa attributer stämde in bakifrån.
Eftersom att det var "min mamma" som gick där så stannade jag såklart till bredvid henne, och visade upp ett...kanske lite småläskigt leende - som om jag var på jakt efter lite action i sänghalmen.
"Min mamma" tittade inte på mig, även om hon säkert noterade att någon hade smugit upp bredvid henne, och tur var väl det. För "min mamma" var inte min mamma. Det var någon annan. Någon helt annan.
Jag insåg genast mitt misstag och trampade fort som fan på gaspedalen och burnade därifrån med ett skrik.
Men detta var inte enda gången jag fått syn på "min mamma". Oh no, hon dyker upp titt som tätt under mina Drottninggatan-turer. Andra gången jag fick span på henne så saktade jag ner på nytt - men den gången upptäckte jag i tid att jag åter igen var fel ute. Tredje gången bromsade jag till lite lätt - och fjärde gången passerade jag med viss tveksamhet.
Nu tänker jag dock inte ta några risker längre. Oavsett om det verkligen är min mamma som går där eller ej så kommer jag hädanefter mörscha förbi i 110 km/h. På så sätt undviks alla tveksamheter.
Me & JD
Mulet, regnigt och blåsigt...
Tisdag den 11 november är en mörk dag i Kungsörs historia.
Idag blev det klart att Uponors fabrik i Kungsör kommer att läggas ner - vilket innebär att lite mindre än 100 människor varslas.
För ett litet samhälle som Kungsör så är det här en jättebomb, och jag lider med alla människor som nu antagligen blir arbetslösa. Hemskt är bara förnamnet.
Fabriken som de senaste åren varit i det tyska företagets ägor, och som dessförinnan hade Sörbergs som ägare, är också en utav de äldsta fabrikerna i Kungsör. Vad som händer med den nu är ovisst.
Detta var inte den enda smällen i KAK denna tisdag den 11 november. Någon timme innan blev det känt att Volvo tvingas varsla ytterligare 210 anställda i Köping, nu på Volvo Powertrain.
Finanskrisen är så mycket mer än en kris. Den är början på en ny tid - och någonting säger mig att den värld som vi lärt känna kommer inte att finnas kvar så länge till.
Idag blev det klart att Uponors fabrik i Kungsör kommer att läggas ner - vilket innebär att lite mindre än 100 människor varslas.
För ett litet samhälle som Kungsör så är det här en jättebomb, och jag lider med alla människor som nu antagligen blir arbetslösa. Hemskt är bara förnamnet.
Fabriken som de senaste åren varit i det tyska företagets ägor, och som dessförinnan hade Sörbergs som ägare, är också en utav de äldsta fabrikerna i Kungsör. Vad som händer med den nu är ovisst.
Detta var inte den enda smällen i KAK denna tisdag den 11 november. Någon timme innan blev det känt att Volvo tvingas varsla ytterligare 210 anställda i Köping, nu på Volvo Powertrain.
Finanskrisen är så mycket mer än en kris. Den är början på en ny tid - och någonting säger mig att den värld som vi lärt känna kommer inte att finnas kvar så länge till.
I'm in the band
Jag är inte riktigt säker - men jag tror att jag blev vuxen idag.
Det finns saker i livet som ger en signal om att någonting är annorlunda. Statusprylar som ger en hint om vilken åldersgrupp man tillhör. Det kan vara ett körkort, en moped, en mobiltelefon, ett jobb, ett passerkort till Systemebolaget eller en deklaration.
Men alla de sakerna är egentligen ingenting - i alla fall jämfört med det jag nu införskaffat.
Japp, det stämmer mina barn. Jag har skaffat VISA-kort.
Visst är jag vuxen nu?
Det finns saker i livet som ger en signal om att någonting är annorlunda. Statusprylar som ger en hint om vilken åldersgrupp man tillhör. Det kan vara ett körkort, en moped, en mobiltelefon, ett jobb, ett passerkort till Systemebolaget eller en deklaration.
Men alla de sakerna är egentligen ingenting - i alla fall jämfört med det jag nu införskaffat.
Japp, det stämmer mina barn. Jag har skaffat VISA-kort.
Visst är jag vuxen nu?
På väg bort
Jag har kanske inte sagt det rakt ut - men jag åker till Norge på fredag.
Bergen, närmare bestämt, i norra Norge. Tillsammans med Vampyren och Robinson-Calle kommer jag att bo där en tid framöver - i jakt på äventyr, miljöombyte och pengar.
Även om alla bitarna föll på plats för bara någon vecka sedan så är detta någonting vi planerat en längre tid. De första dagarna kommer vi att vi att övervintra hos våra förtjusande norska jentor som vi lärt känna under årens vilda lopp. Därefter är förhoppningen att det snart ska lösa sig med eget boende i någon form.
Meningen, för en del av oss, är att tjäna ihop lite oljepengar inför framtida projekt - medan andra av oss bara vill "ta lite luft" och "sträcka på benen" en aning.
Hur länge vi stannar är oklart. Det beror såklart på hur det går och hur det fungerar. Vad som dock är klart är att vi antagligen stannar olika länge. Vissa kan försvinna tidigare än andra, men andra ord.
Hela den här resan kan mycket väl bli ett stort jävla fiasko - men det kan också lika gärna bli alldeles...alldeles...alldeles underbart.
En början på någonting nytt och helt fantastiskt.
Bergen, närmare bestämt, i norra Norge. Tillsammans med Vampyren och Robinson-Calle kommer jag att bo där en tid framöver - i jakt på äventyr, miljöombyte och pengar.
Även om alla bitarna föll på plats för bara någon vecka sedan så är detta någonting vi planerat en längre tid. De första dagarna kommer vi att vi att övervintra hos våra förtjusande norska jentor som vi lärt känna under årens vilda lopp. Därefter är förhoppningen att det snart ska lösa sig med eget boende i någon form.
Meningen, för en del av oss, är att tjäna ihop lite oljepengar inför framtida projekt - medan andra av oss bara vill "ta lite luft" och "sträcka på benen" en aning.
Hur länge vi stannar är oklart. Det beror såklart på hur det går och hur det fungerar. Vad som dock är klart är att vi antagligen stannar olika länge. Vissa kan försvinna tidigare än andra, men andra ord.
Hela den här resan kan mycket väl bli ett stort jävla fiasko - men det kan också lika gärna bli alldeles...alldeles...alldeles underbart.
En början på någonting nytt och helt fantastiskt.
Lovely
Vilket lysande samarbete det verkar vara mellan City och IFK Eskilstuna.
Nu begär City, som samarbetspartner(!), IFK Eskilstuna i konkurs - då IFK inte betalat en viss skuld till City efter alla turer med Sebastian Larsson. Vilken jävla soppa!
Om det nu skulle lösa sig, hur fan ska klubbarna kunna samarbeta sportsligt efter det här - och om det inte skulle lösa sig...ja, vad fan händer då?
Uj, uj, uj. Han spelar högt, den där Laszlo.
Nu begär City, som samarbetspartner(!), IFK Eskilstuna i konkurs - då IFK inte betalat en viss skuld till City efter alla turer med Sebastian Larsson. Vilken jävla soppa!
Om det nu skulle lösa sig, hur fan ska klubbarna kunna samarbeta sportsligt efter det här - och om det inte skulle lösa sig...ja, vad fan händer då?
Uj, uj, uj. Han spelar högt, den där Laszlo.
You and I we're going to live forever
Oho, how you're my hero.
Oho, how you're not here though.
Goodbye
Jag har någonting att berätta för dig. Någonting viktigt.
Det jag ska säga till dig har varit lätt att komma fram till. Faktum är jag bestämde mig på bara några minuter. Men även om det var ett lätt beslut så kan jag ändå inte hjälpa att känna lite sorg och vemod.
Vi hade några stormiga nätter, du och jag. Vi klickade direkt den där kvällen för några veckor sedan. Det var kärlek vid första kontakten - och tiden med dig har varit så lättsam och enkel och rolig, att jag inte ens kan komma ihåg när vi träffades för första gången. Det var rent och otvunget.
Ett tag trodde jag att det var du och jag för alltid. En början på en underbar vänskap. Men nu känner jag att...vi har vuxit ifrån varandra. Om man nu kan göra det på så kort tid. Jag känner att det bästa för oss vore att träffa nya bekantskaper, i en annan miljö, i en annan tid. Jag tror det blir bäst så.
Kanske att vi stöter på varandra igen, någon gång i dimmans mörka korridorer. Vem vet - kanske vi hittar tillbaka till varandra i framtiden? Men just nu känner jag att vi bör gå åt varsitt håll.
Så därför, Baileys, säger jag nu farväl.
Jag kommer aldrig att glömma min tid med dig.
Det jag ska säga till dig har varit lätt att komma fram till. Faktum är jag bestämde mig på bara några minuter. Men även om det var ett lätt beslut så kan jag ändå inte hjälpa att känna lite sorg och vemod.
Vi hade några stormiga nätter, du och jag. Vi klickade direkt den där kvällen för några veckor sedan. Det var kärlek vid första kontakten - och tiden med dig har varit så lättsam och enkel och rolig, att jag inte ens kan komma ihåg när vi träffades för första gången. Det var rent och otvunget.
Ett tag trodde jag att det var du och jag för alltid. En början på en underbar vänskap. Men nu känner jag att...vi har vuxit ifrån varandra. Om man nu kan göra det på så kort tid. Jag känner att det bästa för oss vore att träffa nya bekantskaper, i en annan miljö, i en annan tid. Jag tror det blir bäst så.
Kanske att vi stöter på varandra igen, någon gång i dimmans mörka korridorer. Vem vet - kanske vi hittar tillbaka till varandra i framtiden? Men just nu känner jag att vi bör gå åt varsitt håll.
Så därför, Baileys, säger jag nu farväl.
Jag kommer aldrig att glömma min tid med dig.
Mediavinden har vänt?
Igår hade både världens bästa Expressen och världens sämsta Aftonbladet en intervju + konsertrecension med Oasis från deras spelning i Köpenhamn - och det gjorde mig både stolt och lycklig. Inte bara för att bandet uppmärksammades, utan även för att tongångarna för en jävla gångs skull var positiva.
Till och med råsopan Markus Larsson på Aftonbladet kvittrade lite smått om Oasis insats, även om han som vanligt inte kunde hålla sig ifrån att tjata om bandets två första skivor och bla bla fucking bla.
Men denna gång blev det tre plus - medan Expressen såklart var snäppet bättre och delade ut fyra getingar. Sä jävla underbart med lite cred, det var så inihelvete på tiden!
Mediavinden har vänt?
En helg i färg
Som utlovat - en bild-kavalkad av den gångna helgen. De allra grövsta bilderna klarade dock inte censuren som råder på blogg.se, så ni får hålla till godo med det här:
Morgonskrattet
Allas våran Tobbe har blivit filmstjärna på gamla dagar. Kolla in hans första skådespelarinsats. Det är inte så pjåkigt, faktiskt...
Tillbaka
Hemma igen efter en tvådagars-turné i Ume'. Tack för en underbar resa, boys!
Det blev, som vanligt, en rolig tripp till KBK's andra hemstad - om än en dyr sådan. Många var de i laget som kliade sig på huvudet idag och undrade "vart fan deras pengar hade tagit vägen?".
Skit samma. Gårdagskvällen blev en röjig jävel. Meningen var att alla i laget skulle gå till "Gamla Extreme", men den klassiska åldersgränsen, och en viss förfriskad Vampyr som vänligt påpekade för vakterna att (citat): "Ni är tattare allihopa!", satte stopp för den planen. Nästa mål blev istället Rex - men även där var åldersgränsen ett hinder. I alla fall för en utav oss. Tack så mycket Larssa...
Tillslut blev det så att vissa av oss, däribland jag själv, stannande kvar på Rex - medan några andra gick till O'learys. Mindre kul, men inte så mycket att göra åt saken.
Kvällen tog slut ganska så snabbt för mig, då jag drabbades av den hemska "Nu är det inget roligt lägre-känslan" - så jag gick hem och nussade istället.
Idag var det "dagen efter" för många. Åtminstone för Larssa som var riktigt på bettet igår. Vi andra skulle lätt ha pallat en kväll till - och faktum är det nästan höll på och bli just "en kväll till". En tät dimma över Umeå gjorde att flygplanen hade svårt att landa och lyfta, och det var in i det sista oklart om vi skulle kunna komma hem idag. Jag höll tummarna för en kväll till i Umeå - men till min besvikelse blev det inte så.
Men, men... Det är i alla fall skönt att få sitta ifred på toaletten här i hemmets lugna vrå. Bakom lås och bom, menar jag!
Imorgon blir det en bild-kavalkad utan dess like från den gångna helgen - men här kommer i alla fall några utmärkelser efter våra tre dagar i Umeå.
Helgens gladaste 1: Blondie Bubble Boy
Helgens DJ: Hirvalainen
Helgens dåre: Larssa
Helgens spya: Vampyren
Helgens tröttaste: Millo
Helgens stekare: Steve
Helgens Axel Rose: Hellgren
Helgens Charlie-Boy: Charlie-Boy
Helgens fattigaste: Kaggen
Helgens gladaste 2: Hightower
Helgens generösaste: Bot-mannen
Helgens fontän: Lill-Per
Helgens dans: Hightower
Det blev, som vanligt, en rolig tripp till KBK's andra hemstad - om än en dyr sådan. Många var de i laget som kliade sig på huvudet idag och undrade "vart fan deras pengar hade tagit vägen?".
Skit samma. Gårdagskvällen blev en röjig jävel. Meningen var att alla i laget skulle gå till "Gamla Extreme", men den klassiska åldersgränsen, och en viss förfriskad Vampyr som vänligt påpekade för vakterna att (citat): "Ni är tattare allihopa!", satte stopp för den planen. Nästa mål blev istället Rex - men även där var åldersgränsen ett hinder. I alla fall för en utav oss. Tack så mycket Larssa...
Tillslut blev det så att vissa av oss, däribland jag själv, stannande kvar på Rex - medan några andra gick till O'learys. Mindre kul, men inte så mycket att göra åt saken.
Kvällen tog slut ganska så snabbt för mig, då jag drabbades av den hemska "Nu är det inget roligt lägre-känslan" - så jag gick hem och nussade istället.
Idag var det "dagen efter" för många. Åtminstone för Larssa som var riktigt på bettet igår. Vi andra skulle lätt ha pallat en kväll till - och faktum är det nästan höll på och bli just "en kväll till". En tät dimma över Umeå gjorde att flygplanen hade svårt att landa och lyfta, och det var in i det sista oklart om vi skulle kunna komma hem idag. Jag höll tummarna för en kväll till i Umeå - men till min besvikelse blev det inte så.
Men, men... Det är i alla fall skönt att få sitta ifred på toaletten här i hemmets lugna vrå. Bakom lås och bom, menar jag!
Imorgon blir det en bild-kavalkad utan dess like från den gångna helgen - men här kommer i alla fall några utmärkelser efter våra tre dagar i Umeå.
Helgens gladaste 1: Blondie Bubble Boy
Helgens DJ: Hirvalainen
Helgens dåre: Larssa
Helgens spya: Vampyren
Helgens tröttaste: Millo
Helgens stekare: Steve
Helgens Axel Rose: Hellgren
Helgens Charlie-Boy: Charlie-Boy
Helgens fattigaste: Kaggen
Helgens gladaste 2: Hightower
Helgens generösaste: Bot-mannen
Helgens fontän: Lill-Per
Helgens dans: Hightower
Shit!
Ja, jag drog. Jag fick een där känslan: ''Nu räcker det." - det funka inte längfe o jag droh. Jag kom att tänka på, jag är inte värdig dig. Jag är inte värdig någon. Jag är inte värdig. Jag är inte.
Senaste nytt
Blondie Bubble Boy är utom all kontroll! Nyss blev Kaggens mobiltelefon totalt genom-ollad - och det finns absolut ingen hejd på honom. Vi har precis avverkat en Busstur, där Hirvalainen blev den stora förloraren. Han skyllde tillslut på att han var ''mätt'', men jag tror att han är på väg mot breakdown. Ikväll blir det ''gamla Extreme''.
Bra första dag
Hola! Sitter nu på O'learys med laget och kollar på Arsenal-Man Utd. Det ser inte bra ut. Arsenal leder med 2-0, med dryga halvtimmen kvar. Igår då? Ja, gubbarna drog till Lottas - och vi andra drog till studenthaket Corona. Bot-mannen kände sig lite gammal, men efter några White Russian vevade han med armarna på dansgolvet som aldrig förr. Det gjorde Hightower också, där han stod på scenen och visade hur man rör sig till 90-talsdiscolåtar. Han var riktigt het - men allra hetast var nog Humle & Dumle, aka Hellgren & Blondie Bubble Boy. Hela jävla dagen! Grymt kul, och ikväll kommer det bli ännu bättre.
Så här är det
Fan vad det skiter sig. Aja, jag är i alla fall i Umeå med laget på avslutningsresa. 05.15 gick bussen till Arlanda, 05.25 knäpptes första ölen, och 05.50 kom Bot-mannen med champagne. Mosig start, med andra ord. Flyget gick bra, och efter att vi kommit fram till Hotell Uman så blev det lite shopping, mat och Norge-fixande. Ikväll blir det fest inne hos oss och mina nya högtalare. Nyss förlorade jag 450 på Polsk riksdag - och snart ska vi på hockey, Björklöven-VIK.
Inkvarterade
PANG!, sa det...
Vi har ett larm på jobbet. Det ni.
Då Origa delar fastighet med Uponor så är larmet gemensamt för båda företagen - och eftersom att personalen på Uponor går hem tidigare än oss på eftermiddagen så larmar de följdaktligen på tidigare än vi. Detta påverkar inte oss alls, sånär som på en lite pluttegrej. När de slår på inne hos sig så piper det från våran larmbricka precis som om larmet var på väg att utlösas.
PIP - PIP - PIP - PIP - PIIP - PIIIIIIIIIIIIIIIP. Typ.
Idag var jag lite frånvarande på jobbet, och fram mot eftermiddagen satt jag mest och drömde mig bort. Jag satt med armbågarna på skrivbordet och med hakan slött vilandes mot ena handen - då det plötsligt började pipa. Jag noterade det bara lite flyktigt - men mitt undermedvetna följde varje ton slaviskt.
PIP - PIP - PIP - PIP... - det började närma sig grande finale - ...PIIP... - då kom hjärnsläppet - ...PIIIIIIIIIIIIIP. PSSCHOOOO!!!!!
Japp, jag la till en högljudd explosion på slutet.
Jag tänkte inte alls på var jag befann mig, eller att jag inte var ensam runtomkring mig - och helt sonika la jag därför till en rolig ljudeffekt för att roa mig själv.
Jag vaknade ur min dvala och insåg direkt vad jag hade gjort - varpå jag började skratta. Först lite lätt, men sedan eskalerade det i ett okontrollerbart garv. Ingen annan skrattade. Det var helt tyst - och det var mest det faktumet som gjorde att jag inte kunde sluta skratta.
Här satt jag och skrattade, medan de andra satt som fån och trodde att jag skrattade åt min ljudeffekt - och hela den situationen blev så komisk. Det var verkligen jättekul. Ha ha.
Fast när jag tänker på det nu så är det ganska pinsamt. Tur att inte "Åke" gick förbi när det hände. Då hade jag antagligen svimmat av skratt.
Då Origa delar fastighet med Uponor så är larmet gemensamt för båda företagen - och eftersom att personalen på Uponor går hem tidigare än oss på eftermiddagen så larmar de följdaktligen på tidigare än vi. Detta påverkar inte oss alls, sånär som på en lite pluttegrej. När de slår på inne hos sig så piper det från våran larmbricka precis som om larmet var på väg att utlösas.
PIP - PIP - PIP - PIP - PIIP - PIIIIIIIIIIIIIIIP. Typ.
Idag var jag lite frånvarande på jobbet, och fram mot eftermiddagen satt jag mest och drömde mig bort. Jag satt med armbågarna på skrivbordet och med hakan slött vilandes mot ena handen - då det plötsligt började pipa. Jag noterade det bara lite flyktigt - men mitt undermedvetna följde varje ton slaviskt.
PIP - PIP - PIP - PIP... - det började närma sig grande finale - ...PIIP... - då kom hjärnsläppet - ...PIIIIIIIIIIIIIP. PSSCHOOOO!!!!!
Japp, jag la till en högljudd explosion på slutet.
Jag tänkte inte alls på var jag befann mig, eller att jag inte var ensam runtomkring mig - och helt sonika la jag därför till en rolig ljudeffekt för att roa mig själv.
Jag vaknade ur min dvala och insåg direkt vad jag hade gjort - varpå jag började skratta. Först lite lätt, men sedan eskalerade det i ett okontrollerbart garv. Ingen annan skrattade. Det var helt tyst - och det var mest det faktumet som gjorde att jag inte kunde sluta skratta.
Här satt jag och skrattade, medan de andra satt som fån och trodde att jag skrattade åt min ljudeffekt - och hela den situationen blev så komisk. Det var verkligen jättekul. Ha ha.
Fast när jag tänker på det nu så är det ganska pinsamt. Tur att inte "Åke" gick förbi när det hände. Då hade jag antagligen svimmat av skratt.
Gissa bilden?
A. En Påve med en jätte-snorlobba
B. En Herde med en kondom i näsan
C. En Kagge med näsblod
B. En Herde med en kondom i näsan
C. En Kagge med näsblod
Skilda världar
Det var en regnig dag. Klockan var strax efter halv fem. Ute var det becksvart. Oktober visade sig ifrån sin allra sämsta sida. Eller i alla fall blötaste.
Jag satte mig i min bil. I stereon pumpade Rolling Stones - om nu kan pumpa med Time is on my side. Regndropparna smattrade mot fönsterrutan. Det var ett riktigt jävla pissväder. Kallt och ruskigt.
Då plötsligt fick jag syn på honom. Han som är rädd om håret.
Han cyklade. Som så många gånger förr. Jag såg på honom att han förbannade vädrets makter. Jag såg på honom att han grät inombords.
För honom är håret ingen lek. Ingen får röra hans frisyr! Den som kommer emellan honom och hans hår gör det på egen risk.
Just denna dag var ingen bra dag att vara rädd om frisyren på. Han såg ut som en mycket våt katt där han trampade på pedalerna för allt var han värd - i ett hedersamt försök att sick-sacka sig fram mellan regndropparna.
Just där och då fylldes jag av faderskänslor för den lilla gossen - men jag ska samtidigt inte sticka under stol med att jag även fylldes av välbehag, och en insikt om att körkortet är en av mitt livs bästa investeringar.
Jag satte mig i min bil. I stereon pumpade Rolling Stones - om nu kan pumpa med Time is on my side. Regndropparna smattrade mot fönsterrutan. Det var ett riktigt jävla pissväder. Kallt och ruskigt.
Då plötsligt fick jag syn på honom. Han som är rädd om håret.
Han cyklade. Som så många gånger förr. Jag såg på honom att han förbannade vädrets makter. Jag såg på honom att han grät inombords.
För honom är håret ingen lek. Ingen får röra hans frisyr! Den som kommer emellan honom och hans hår gör det på egen risk.
Just denna dag var ingen bra dag att vara rädd om frisyren på. Han såg ut som en mycket våt katt där han trampade på pedalerna för allt var han värd - i ett hedersamt försök att sick-sacka sig fram mellan regndropparna.
Just där och då fylldes jag av faderskänslor för den lilla gossen - men jag ska samtidigt inte sticka under stol med att jag även fylldes av välbehag, och en insikt om att körkortet är en av mitt livs bästa investeringar.
KBK-nytt
Vi har fått en ny tränare i KBK. Eller ny och ny - det rör sig om en gammal goding, kan man säga. För det är ingen mindre än mannen, myten, legenden Peder Bäckström som kommer att leda den rödsvarta truppen nästa säsong.
Blir det Peder-effekten? Jag vet inte. Vad jag vet är att det i princip är ett helt nytt lag han tar sig an, jämfört med senast det begav sig. Jag själv har väl ingen direkt relation till honom - då jag på den tiden var en ännu mindre pöjk än vad jag är nu. Det blev ett inhopp och fyra matcher på bänken för min del under Peders mandatperiod - och det tyckte jag då var lattjo lajbans.
Skulle det bli samma resultat av speltid den här gången så kommer det inte att var lika lattjo.
Den enda spelaren som i dagsläget har lämnat skutan är Hirvalainen, då han har gått till Köping FF. Tråkigt för oss men kul för honom att få chansen att testa på spel i division 2. Om han tar en plats visar sig, men om man ser till KFF's backlinje förra säsongen så borde Hirvalainens chanser vara rätt så goda.
Att KFF även skulle vara på och rycka i Modellen kunde man ju räkna med ändtarmen. Men glädjande nog valde mördarmaskinen från Munktorp att stanna hos oss. Dels för att han har en flickvän och liten knodd där hemma som tar mycket tid - men jag tror också att han älskar oss andra alldeles för mycket för att lämna oss.
Plus att KFF inte har någon bastu.
Blir det Peder-effekten? Jag vet inte. Vad jag vet är att det i princip är ett helt nytt lag han tar sig an, jämfört med senast det begav sig. Jag själv har väl ingen direkt relation till honom - då jag på den tiden var en ännu mindre pöjk än vad jag är nu. Det blev ett inhopp och fyra matcher på bänken för min del under Peders mandatperiod - och det tyckte jag då var lattjo lajbans.
Skulle det bli samma resultat av speltid den här gången så kommer det inte att var lika lattjo.
Den enda spelaren som i dagsläget har lämnat skutan är Hirvalainen, då han har gått till Köping FF. Tråkigt för oss men kul för honom att få chansen att testa på spel i division 2. Om han tar en plats visar sig, men om man ser till KFF's backlinje förra säsongen så borde Hirvalainens chanser vara rätt så goda.
Att KFF även skulle vara på och rycka i Modellen kunde man ju räkna med ändtarmen. Men glädjande nog valde mördarmaskinen från Munktorp att stanna hos oss. Dels för att han har en flickvän och liten knodd där hemma som tar mycket tid - men jag tror också att han älskar oss andra alldeles för mycket för att lämna oss.
Plus att KFF inte har någon bastu.
Det är väl en ovana?
Jag är lite oroad. Den senaste tiden har jag lagt till med en ful ovana som skrämmer mig till bristningsgränsen. För det är väl en ovana?
Grejen är den att jag, precis som alla andra människor på denna jord, böjer mig ner x antal gånger om dagen. Till exempel för att knyta skorna. Det brukar vara en fis i rymden - chopp chopp, liksom - men nu, den senaste tiden, har det varit annorlunda.
Jag har börjat stånka!
Jag pustar och stönar - inget överdrivet, men ändå pust och stön och stånk. Det skrämmer mig. Varav denna fula ovana? För det är väl en ovana?
Det är på inget vis jobbigare att knyta skorna nu än vad det någonsin har varit - ändå frustar jag som en brunstig älg. Det är jävligt irriterande och jag förbannar mig själv varje gång jag kommer på mig själv göra det. Okej, jag är inte 9 år längre - men jag är heller inte gammal. Inte ens i närheten.
Så varav denna fula ovana? För det är väl en ovana? Eller?
Grejen är den att jag, precis som alla andra människor på denna jord, böjer mig ner x antal gånger om dagen. Till exempel för att knyta skorna. Det brukar vara en fis i rymden - chopp chopp, liksom - men nu, den senaste tiden, har det varit annorlunda.
Jag har börjat stånka!
Jag pustar och stönar - inget överdrivet, men ändå pust och stön och stånk. Det skrämmer mig. Varav denna fula ovana? För det är väl en ovana?
Det är på inget vis jobbigare att knyta skorna nu än vad det någonsin har varit - ändå frustar jag som en brunstig älg. Det är jävligt irriterande och jag förbannar mig själv varje gång jag kommer på mig själv göra det. Okej, jag är inte 9 år längre - men jag är heller inte gammal. Inte ens i närheten.
Så varav denna fula ovana? För det är väl en ovana? Eller?
Günther, Robinson-Calle & Brad Depp...
Stora planer skulle smidas ikväll kring ett, i allra högsta grad, aktuellt projekt som träder i kraft inom en snar framtid.
Över en bit mat på Grappa tisslades det och tasslades det. Ett skratt förekom här och var. Men mest av allt var det en enad övertygelse om att det här kan bli riktigt jävla great.
Tizzel tazzel...
En gång var det här en vacker oxfilé med soltorkade potatisar i rödvin- och vitlökssås...
Men det här var bara en pizza med parmesanost och parmaskinka...
Robinson-Calle vet hur man steker...
Günther håller fortfarande på och lär sig...
Nämen, Brad Depp!
Kvällen avslutades sedan hemma hos Påven med lite tv-spel - kryddat med diverse Youtube-klipp.
GAH?
Bluetooth-buset
Jag läste nyss på Aftonbladet om en ny trend bland mobil-kidsen - och det gjorde mig väldigt uppspelt.
Fenomenet kallas för "Bluetooth-flirten" - och precis som namnet antyder så handlar det om att använda funktionen Blåtand på ett lite udda sätt.
Till exempel: man sitter på en buss - en välfylld buss - och aktiverar Bluetooth. Förhoppningsvis ploppar det då upp ett antal kontakter från de personerna som sitter på bussen - och då är det bara att sätta igång att flörta. Helt och ofarligt, och väldigt spännande.
Men jag ser en annan möjlighet med det här.
Bus. Förstå vilka bus man kan hitta på. Man kan busa skiten ur en annan person på bussen tack vare denna underbara upptäckt.
...och det tänker jag göra. Jag ska bli en bus-fascist utav bara helvete.
Fenomenet kallas för "Bluetooth-flirten" - och precis som namnet antyder så handlar det om att använda funktionen Blåtand på ett lite udda sätt.
Till exempel: man sitter på en buss - en välfylld buss - och aktiverar Bluetooth. Förhoppningsvis ploppar det då upp ett antal kontakter från de personerna som sitter på bussen - och då är det bara att sätta igång att flörta. Helt och ofarligt, och väldigt spännande.
Men jag ser en annan möjlighet med det här.
Bus. Förstå vilka bus man kan hitta på. Man kan busa skiten ur en annan person på bussen tack vare denna underbara upptäckt.
...och det tänker jag göra. Jag ska bli en bus-fascist utav bara helvete.
Mad fer it...
Det var några kämpiga minuter där ett tag. Jag slets mellan hopp och förtvivlan i min kamp. Min kamp mot tiden. Handsvetten flödade och huvudet snurrade som en virvelvind.
Men.
Sagan fick ett fucking lyckligt slut. Jag segrade.
Nu kan jag inte sitta still - och leendet vägrar försvinna. I'm so happy right now.
Men.
Sagan fick ett fucking lyckligt slut. Jag segrade.
Nu kan jag inte sitta still - och leendet vägrar försvinna. I'm so happy right now.
Så här såg dem ut förr i tiden när de spelade ishockey
Japp, så här såg de verkligen ut förr i tiden när de spelade ishockey. Det är robust - men samtidigt väldigt mysigt och charmigt på något sätt. Som ett gäng råbarkade svärmorsdrömmar.
Notera även de mycket eleganta mustascherna, speciellt mannens till vänster på den nedersta raden. Den vill jag ha i julklapp, tack. Annars är det mest pop-långt hår och buskiga polisonger som dominerar. För att inte tala snedluggen.
Förresten, känner ni igen någon på bilden?
Notera även de mycket eleganta mustascherna, speciellt mannens till vänster på den nedersta raden. Den vill jag ha i julklapp, tack. Annars är det mest pop-långt hår och buskiga polisonger som dominerar. För att inte tala snedluggen.
Förresten, känner ni igen någon på bilden?
Qe?
De hade tydligen något val i USA inatt. Det ska tydligen ha varit ett jävla liv runt det där. De säger att det var våran generations "månlandning". De säger att det är början på en ny tid.
Men de säger så mycket...
Men de säger så mycket...
Europa tur-och-retur på några sekunder...
För ett tag sedan fick jag ett brev i posten. Det var från Svenska Spel. Utan en tanke på dess innehåll sprättade jag upp kuvertet likt vilken annan räkning som helst - men då jag fick se vad som väntade där i så stannade mitt hjärta för några sekunder.
Äntligen! Äntligen log lyckan mot mig. Äntligen var det min tur att glänsa. Äntligen!
I kuvertet låg två biljetter till Barcelona-Real Madrid, två biljetter till Inter-Milan och två biljetter till Arsenal-Chelsea. Jag trodde inte det var sant! Jag har väl inte varit med i någon tävling eller utlottning av biljetter?
Nej. Mycket riktigt hade jag inte varit det - och mycket riktigt var det inte sant heller. De där unkna biljetterna var bara reklam-godis för att uppmärksamma en tävling där man kunde vinna just biljetter till fotbollsmatcher.
Jag förbannade mig själv för att jag tillät mig bli så innihelvete lycklig. Men sådan är jag - naiv och fullt övertygad om att just sådana här saker kan hända vem som helst.
Äntligen! Äntligen log lyckan mot mig. Äntligen var det min tur att glänsa. Äntligen!
I kuvertet låg två biljetter till Barcelona-Real Madrid, två biljetter till Inter-Milan och två biljetter till Arsenal-Chelsea. Jag trodde inte det var sant! Jag har väl inte varit med i någon tävling eller utlottning av biljetter?
Nej. Mycket riktigt hade jag inte varit det - och mycket riktigt var det inte sant heller. De där unkna biljetterna var bara reklam-godis för att uppmärksamma en tävling där man kunde vinna just biljetter till fotbollsmatcher.
Jag förbannade mig själv för att jag tillät mig bli så innihelvete lycklig. Men sådan är jag - naiv och fullt övertygad om att just sådana här saker kan hända vem som helst.
Jonatan Hök-öga
Det kanske inte har undgått er, men man vet ju aldrig - en del kanske inte vet om det. Låt mig därför få berätta.
Jag har dålig syn.
Med det menar jag inte att min syn är "dålig". Nej, det vore en underdrift. Min syn är katastrofal. Helt jävla bedrövlig. Det är knappt så att jag ser min egen hand om jag så ens håller den en halvmeter framför mina ögon. Okej, nu överdriver jag - men nästan...
Det är på långt avstånd som min syn sviktar - och det kan medföra vissa komplikationer. Till exempel: jag ser inte vägskyltar på långt avstånd, jag har svårt att bedöma avstånd, jag ser inte klockor på långt avstånd - men framförallt: jag ser inte människor på långt avstånd. Detta sistnämnda faktum ser jag som det största problemet.
Om jag går ensam på stan så försöker jag att undvika ögonkontakt med folk, av den enkla anledningen att jag inte kan bedöma vem fan det är jag tittar på. Skulle det visa sig att det är någon jag känner så borde jag rimligtvis vinka eller heja, men då jag inte kan lokalisera personen så brukar jag oftast välja att ingenting göra. Personen i fråga kanske då väntar på en reaktion ifrån mig, och då den uteblir så slutar det oftast med att hälsningen rinner ut i sanden. Det är brukar vara pinsamt.
Så om ni någonsin hejar på mig på avstånd, och jag inte hejar tillbaka - nu vet ni varför.
Ibland prickar jag såklart rätt - men förstå hur många gånger som jag har hejat på fel person. Speciellt om jag åker bil och möter en annan bil där jag tycker jag att jag känner igen föraren. Det slår slint i skallen på mig. Jag ser bara en suddig kontur som jag sedan reflekterar till någon jag känner - och sedan åker handjäveln upp. Det spelar ingen roll om den mötande föraren hälsar tillbaka - det är lika förargligt för det.
Så därför, om ni någonsin ser en liten kille på stan som står och kisar mot erat håll - bli inte rädda. Det är bara jag som står och försöker att se om det verkligen är ni - eller om det är någon annan stackars sate som tvingas vinka tillbaka till mig.
Jag har dålig syn.
Med det menar jag inte att min syn är "dålig". Nej, det vore en underdrift. Min syn är katastrofal. Helt jävla bedrövlig. Det är knappt så att jag ser min egen hand om jag så ens håller den en halvmeter framför mina ögon. Okej, nu överdriver jag - men nästan...
Det är på långt avstånd som min syn sviktar - och det kan medföra vissa komplikationer. Till exempel: jag ser inte vägskyltar på långt avstånd, jag har svårt att bedöma avstånd, jag ser inte klockor på långt avstånd - men framförallt: jag ser inte människor på långt avstånd. Detta sistnämnda faktum ser jag som det största problemet.
Om jag går ensam på stan så försöker jag att undvika ögonkontakt med folk, av den enkla anledningen att jag inte kan bedöma vem fan det är jag tittar på. Skulle det visa sig att det är någon jag känner så borde jag rimligtvis vinka eller heja, men då jag inte kan lokalisera personen så brukar jag oftast välja att ingenting göra. Personen i fråga kanske då väntar på en reaktion ifrån mig, och då den uteblir så slutar det oftast med att hälsningen rinner ut i sanden. Det är brukar vara pinsamt.
Så om ni någonsin hejar på mig på avstånd, och jag inte hejar tillbaka - nu vet ni varför.
Ibland prickar jag såklart rätt - men förstå hur många gånger som jag har hejat på fel person. Speciellt om jag åker bil och möter en annan bil där jag tycker jag att jag känner igen föraren. Det slår slint i skallen på mig. Jag ser bara en suddig kontur som jag sedan reflekterar till någon jag känner - och sedan åker handjäveln upp. Det spelar ingen roll om den mötande föraren hälsar tillbaka - det är lika förargligt för det.
Så därför, om ni någonsin ser en liten kille på stan som står och kisar mot erat håll - bli inte rädda. Det är bara jag som står och försöker att se om det verkligen är ni - eller om det är någon annan stackars sate som tvingas vinka tillbaka till mig.
Ett besvärligt folkslag
Så fort man lämnar Skåne så blir det skit. Ett jävla skit.
De säger ju att hallänningar är så trevliga, och lyssnar man på Per Gessles sammetslena stämma så verkar ju fallet onekligen vara så. Bull! Bull, bull, bull! Det är lögn.
Halmstad-borna är riktiga sur-pittar. Hela deras existens känns som en enda lång och besvärande suck.
Ueeh, kom till västkusten. Kom till Tylösand. Här är det så förlovande härligt. Ueeh, ueeh. Här går solen aldrig ner.
Fuck you! I Halmstad finns det ingen sol. Inte i november i alla fall.
De säger ju att hallänningar är så trevliga, och lyssnar man på Per Gessles sammetslena stämma så verkar ju fallet onekligen vara så. Bull! Bull, bull, bull! Det är lögn.
Halmstad-borna är riktiga sur-pittar. Hela deras existens känns som en enda lång och besvärande suck.
Ueeh, kom till västkusten. Kom till Tylösand. Här är det så förlovande härligt. Ueeh, ueeh. Här går solen aldrig ner.
Fuck you! I Halmstad finns det ingen sol. Inte i november i alla fall.
Dom kallar mig sårbar
Den här tösen behandlade mig väl i lördags. Hon nöp mig i kinden och kallade mig saker som "sötnos". Det kändes förvånandsvärt tryggt och bra. Man kan säga att jag fick moderskänslor för henne - fast inte på det vanliga sättet. Det var mer tvärtom. Som en vaggande famn att luta sig tillbaka mot när det stormade som allra värst på det öppna hav som vi kallar för "dansgolvet".
Me & JD
23:37
Det var så mörkt den kvällen jag satt själv.
Jag satt på en solstol och räknade stjärnorna. Själv.
Jag hade hoppats på något. Hoppats på någooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooon. Hoppats på någooooooooooooooon.
Om du vill ha mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill ha mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill haaaaa mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill ha mig - nu kan du fååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå mig.
Jag satt på en solstol och räknade stjärnorna. Själv.
Jag hade hoppats på något. Hoppats på någooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooon. Hoppats på någooooooooooooooon.
Om du vill ha mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill ha mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill haaaaa mig - nu kan du få mig så lätt.
Om du vill ha mig - nu kan du fååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå mig.
Fem getingar
Efter en hyfsat lugn inledning så börjar det äntligen hända saker i Entourage. De två senaste avsnitten har varit grymt bra och dramatiska - och nu ser det äntligen ut som att det har lossnat för Vince & Co. Let the Smoke jumpers begin.
De allra senaste avsnitten kom igår, och det har jag ännu inte lyckats se - men jag vet dock att en viss Stellan Skarsgård kommer att skymta förbi som regissör från och med detta avsnitt och ett par stycken till framöver. Kan bli sagolikt bra.
...och sedan kan man inte prata om Entourage utan att nämna Jeremy Piven - aka Ari Gold. Han framstår mer och mer som en av världens just nu bästa karaktärsskådespelare, och det är inte konstigt att han har kammat hem ett antal Golden globe- och Emmy-statyetter. Han skulle lätt kunna bära en hel serie ensam på sina axlar. En spin off maybe?
Fast nej. Jag gillar min mat som den är - och vill inte ha den annorlunda på något sätt.
En numera klassisk Ari Gold-kommentar:
Lloyd: Are you hiding something from me Ari?
Ari: Only my cock and my asshole Lloyd...
De allra senaste avsnitten kom igår, och det har jag ännu inte lyckats se - men jag vet dock att en viss Stellan Skarsgård kommer att skymta förbi som regissör från och med detta avsnitt och ett par stycken till framöver. Kan bli sagolikt bra.
...och sedan kan man inte prata om Entourage utan att nämna Jeremy Piven - aka Ari Gold. Han framstår mer och mer som en av världens just nu bästa karaktärsskådespelare, och det är inte konstigt att han har kammat hem ett antal Golden globe- och Emmy-statyetter. Han skulle lätt kunna bära en hel serie ensam på sina axlar. En spin off maybe?
Fast nej. Jag gillar min mat som den är - och vill inte ha den annorlunda på något sätt.
En numera klassisk Ari Gold-kommentar:
Lloyd: Are you hiding something from me Ari?
Ari: Only my cock and my asshole Lloyd...
Gulp!
Nu är det eld i huset! "Åke" är mig på spåren.
Jag har länge misstänkt att Åke vet, eller åtminstone anar, att jag skrattar åt honom i smyg - och idag fick jag det bekräftat.
Det var nyss, vid eftermiddagsfikat, som tokfan konfronterade mig. Åke hade precis gjort en rolig min med sina ögonbryn, varpå jag bubblade inombords och log lite diskret utombords. Trodde jag. Tydligen var jag inte diskret, och det verkade som Åke då hade fått nog.
- Jag tycker att du sitter och flinar ovanligt mycket åt mig, vräkte Åke ur sig.
Jag slutade bubbla inombords - men leendet på läpparna ville inte försvinna. Tvärtom. Jag började skratta som en nervös idiot. Men Åke skrattade inte. Han satt gravallvarlig och väntade på en motreplik. Jag visste ju inte vad jag skulle säga - "Allt du gör är roligt" kändes inte som en bra förklaring - så därför fick jag dra en rövare.
Jag hänvisade till en påhittad sekvens som utspelade sig i helgen, och jag vet inte om Åke köpte det men han agerade i alla fall som att han godtog förklaringen.
Därefter skrattade Åke gott åt det faktum att han trodde att jag satt och garvade åt honom hela tiden, och allt återgick till det normala.
Men allt är inte som vanligt längre. Åke är en lömsk jävel. Jag tror att han är mig i bakhasorna. Måste vara försiktig nu.
Jag har länge misstänkt att Åke vet, eller åtminstone anar, att jag skrattar åt honom i smyg - och idag fick jag det bekräftat.
Det var nyss, vid eftermiddagsfikat, som tokfan konfronterade mig. Åke hade precis gjort en rolig min med sina ögonbryn, varpå jag bubblade inombords och log lite diskret utombords. Trodde jag. Tydligen var jag inte diskret, och det verkade som Åke då hade fått nog.
- Jag tycker att du sitter och flinar ovanligt mycket åt mig, vräkte Åke ur sig.
Jag slutade bubbla inombords - men leendet på läpparna ville inte försvinna. Tvärtom. Jag började skratta som en nervös idiot. Men Åke skrattade inte. Han satt gravallvarlig och väntade på en motreplik. Jag visste ju inte vad jag skulle säga - "Allt du gör är roligt" kändes inte som en bra förklaring - så därför fick jag dra en rövare.
Jag hänvisade till en påhittad sekvens som utspelade sig i helgen, och jag vet inte om Åke köpte det men han agerade i alla fall som att han godtog förklaringen.
Därefter skrattade Åke gott åt det faktum att han trodde att jag satt och garvade åt honom hela tiden, och allt återgick till det normala.
Men allt är inte som vanligt längre. Åke är en lömsk jävel. Jag tror att han är mig i bakhasorna. Måste vara försiktig nu.
The tummen ner-list
Min far har ett ont öga till många på tv. Jag vet inte varför. Det är alltid någonting som stör honom.
En vanlig kommentar kan vara: "Har dem släpat dit det där jävla puckot också.", eller "...och så den där också.", eller "Den där, hon/han är med tamejfan överallt."
Här nedan kan jag stolt presentera en lista över personer som figuerer på tv som min far inte älskar.
* Martin Timell
* Charlotte Perrelli
* Peter Jihde
* Ernst Kirchsteiger
* Jonas Gardell
* Magnus Hedman
* Christer Sjögren
* Linda Rosing
* Orup
* Magnus Uggla
* Tommy Körberg
* Carola
* Mona Sahlin
* Maria Wetterstrand
* Peder Lamm
* Mark Levengood
* Ulf Larsson
* Gert Fylking
Det var några namn. Jag lovar att uppdatera så fort jag kommer på flera.
En vanlig kommentar kan vara: "Har dem släpat dit det där jävla puckot också.", eller "...och så den där också.", eller "Den där, hon/han är med tamejfan överallt."
Här nedan kan jag stolt presentera en lista över personer som figuerer på tv som min far inte älskar.
* Martin Timell
* Charlotte Perrelli
* Peter Jihde
* Ernst Kirchsteiger
* Jonas Gardell
* Magnus Hedman
* Christer Sjögren
* Linda Rosing
* Orup
* Magnus Uggla
* Tommy Körberg
* Carola
* Mona Sahlin
* Maria Wetterstrand
* Peder Lamm
* Mark Levengood
* Ulf Larsson
* Gert Fylking
Det var några namn. Jag lovar att uppdatera så fort jag kommer på flera.
Ett verk av livet själv
Jag tycker att det här är en fin bild. Framförallt är det en autentisk bild. Inget av föremålen är strategiskt utplacerad - de bara uppenbarade sig likt detta när vi vaknade upp hemma hos Påven, en regnig söndagsmorgon i oktober.
Det fanimej nästan lite konst över det hela. Jag menar...Fanta, öl, JD och kaffe. Vad saknas, liksom?
Förlåt för sista gången...
Tydligen ballade jag ur emellanåt i lördags. Sägs det. Det är vad jag har fått återberättat för mig i alla fall.
Det var någon historia om utspillt vin och öl, samt en "liggandes-på-golvet-och-vägra-resa-på-sig"-incident.
Först skrattade jag lite rutinmässigt åt historien - men ganska så omedelbart svepte en känsla av ångest och skam över mig. Jag trodde verkligen att den sidan av mig hade försvunnit, att det tillhörde det förflutna. Jag trodde verkligen det.
Det fanns en tid då jag kunde uppskatta mina egna upptåg, lite sådär på distans. Men den tiden är förbi. Det är inte roligt längre.
Jag känner ingen stolthet eller glädje längre över att vara den personen som krälar längs rännstenen - till allmänt åtlöje. Man kan kanske inte fly från sig själv - men ibland måste man fan försöka.
Kaggen sa: "Jag skäms över dig." - och det träffade hårt.
Jag håller med. Förlåt.
Det var någon historia om utspillt vin och öl, samt en "liggandes-på-golvet-och-vägra-resa-på-sig"-incident.
Först skrattade jag lite rutinmässigt åt historien - men ganska så omedelbart svepte en känsla av ångest och skam över mig. Jag trodde verkligen att den sidan av mig hade försvunnit, att det tillhörde det förflutna. Jag trodde verkligen det.
Det fanns en tid då jag kunde uppskatta mina egna upptåg, lite sådär på distans. Men den tiden är förbi. Det är inte roligt längre.
Jag känner ingen stolthet eller glädje längre över att vara den personen som krälar längs rännstenen - till allmänt åtlöje. Man kan kanske inte fly från sig själv - men ibland måste man fan försöka.
Kaggen sa: "Jag skäms över dig." - och det träffade hårt.
Jag håller med. Förlåt.
Tv-themes
O kära nån. Mer klassiskt än så här blir det inte.
Batman från 60-talet är nog den mest inflytelserika serien som jag någonsin har sett. Den formade min barndom, på så sätt att det bästa jag visste var att leka var Batman. Han var allt. Större idol har jag nästan aldrig haft. Jag älskade allt som hade att göra med Batman. Jag kollade på Batman-serier, köpte Batman-tidningar (som jag fortfarande har kvar under sängen) och jag köpte Batman-leksaker. Gubbar, bilar, båtar, motorcyklar, flygplan. Allt.
Men framförallt var jag Batman. Robin Pettersson var Robin - och Kaggen fick allt som oftast finna sig i att agera Jokern.
Serien då? Ja, jag hör till den lilla skara som aldrig, varken då eller nu, har ansett att Batman från 60-talet är töntig. Det är kult - och det är riktigt, riktigt bra. Jag kommer aldrig att säga att 60-talserien är töntig. Det finns inte.
Batman från 60-talet är nog den mest inflytelserika serien som jag någonsin har sett. Den formade min barndom, på så sätt att det bästa jag visste var att leka var Batman. Han var allt. Större idol har jag nästan aldrig haft. Jag älskade allt som hade att göra med Batman. Jag kollade på Batman-serier, köpte Batman-tidningar (som jag fortfarande har kvar under sängen) och jag köpte Batman-leksaker. Gubbar, bilar, båtar, motorcyklar, flygplan. Allt.
Men framförallt var jag Batman. Robin Pettersson var Robin - och Kaggen fick allt som oftast finna sig i att agera Jokern.
Serien då? Ja, jag hör till den lilla skara som aldrig, varken då eller nu, har ansett att Batman från 60-talet är töntig. Det är kult - och det är riktigt, riktigt bra. Jag kommer aldrig att säga att 60-talserien är töntig. Det finns inte.
Mingel
Jag var på överrasknings-kalas i Mariefred igår. Eva Faster fyllde 70 år och vi surprisa henne utav bara helvete!
Det var ett 50-tal människor där. Vissa var släktingar - vissa hade jag aldrig sett förr. Därav problemet: vilka ska man krama, vilka ska man bara skaka hand med, och vilka ska man bara säga "hej" åt.
Efter en stormig hälsningrunda så lugnade det dock ner sig med mat, fika - och lite whiskey. Det perfekta kalaset?
Ett suddigt födelsedagsbarn till vänster. Catching up old times?
Storebror Thomas posar världsvant.
Miriam, mamma, en tant och Solvei.
Farbror Rolf.
Farsan håller låda som vanligt.
Kusinbarn Micaela och Sebastian. Basse hade jag för övrigt en nära-bögen-upplevelse med då jag krockade in i honom och nästan gav han en kalaspuss.
Kusin Björn i samspråk med ex-elitseriespelaren Mulle.
Det var ett 50-tal människor där. Vissa var släktingar - vissa hade jag aldrig sett förr. Därav problemet: vilka ska man krama, vilka ska man bara skaka hand med, och vilka ska man bara säga "hej" åt.
Efter en stormig hälsningrunda så lugnade det dock ner sig med mat, fika - och lite whiskey. Det perfekta kalaset?
Ett suddigt födelsedagsbarn till vänster. Catching up old times?
Storebror Thomas posar världsvant.
Miriam, mamma, en tant och Solvei.
Farbror Rolf.
Farsan håller låda som vanligt.
Kusinbarn Micaela och Sebastian. Basse hade jag för övrigt en nära-bögen-upplevelse med då jag krockade in i honom och nästan gav han en kalaspuss.
Kusin Björn i samspråk med ex-elitseriespelaren Mulle.
En ny tid...
Det fanns en tid då vi ägde Rolling rock. Vi var kungarna. De mytomspunna "Kungsörarna". Alla visste vilka vi var - men ingen visste någonting om oss.
Med tiden förändrades vi - och Rolling rock med oss. Det var dags att gå vidare. Vi sa farväl till Rolling, och kom bara att återvända en gång - nämligen på dess sista kväll innan det skulle stänga igen. Var det en slump - eller var det indirekt vi, Kungsörarna, som stängde igen stället i och med att vi slutade att gå dit? Jag vet inte. Jag tror bara.
Vi gick vidare, och vi gick till Lotus. Det var inte Rolling till en början, men efter att ha satt våran prägel på stället så blev det tillslut fantastiskt. Vi stortrivdes - och självklart kom vi att bli kungarna även på Lotus. Där hade vi några riktigt fina kvällar.
Men tiden fortasatte att gå - och vi fortsatte att förändras. Vi gillade inte Lotus utveckling, och ännu en gång beslutade vi oss för att säga hej då. Nästa ställe att erövra hette Nybron - och det blev en helt ny upplevelse för oss. Det var blandad ålder - vilket gjorde att kvaliten också var blandad. Ibland var/är det skit skitgrymt - ibland var/är det bara skit. Det är svåranalyserat och svårt att säga vart vi har/hade Nybron - men självklart fanns/finns det perioder då allt ljus var/är på oss. Vi gjorde till vårt, om än i små doser.
Denna ojämna nivå gjorde att vi tröttnade. Vi behövde en ny utmaning - och en ny utmaning har vi fått.
Numera huserar vi på Statt. Det är ett faktum som jag inte trodde att vi skulle stå inför så här tidigt - men jo, vi går numera på Statt. Det är verkligen en helt ny upplevelse. En helt ny värld, kan man säga. Här fungerar inte Lotus-takterna, och definitivt inte Rolling-takterna. Här måste vi lägga upp en helt ny strategi - men jag tror att vi är någonting stort på spåren. Vi har börjar växt in i kostymen - och sakta men säkert tar det form.
Jag kan inte på långa vägar säga att vi äger skiten - nej, nej, nej. Vi är bara gröngölingar än så länge. Men jag ser en framtid - och jag gillar vad jag ser. Jag såg det igår. Vi stod ute på schlager-golvet och gjorde vi gör allra bäst. Röjer. Det var då jag tittade upp mot taket. Spegeltaket. Där såg jag någonting vackert - och jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Jag tror att det kan vara början på en underbar vänskap.
PR
Morgan Kall har släppt nytt matrial.
Vad tycker ni? Visst är det ett skönt lägerelds-gung?
Vad tycker ni? Visst är det ett skönt lägerelds-gung?
Skräck-upplevelse
Bajsnödiga hälsningar dagboken...skulle det ha stått om jag skrivit igår kväll - för i sann Halloween-anda så samlades Riddarna hemma hos Kaggen igår kväll för att plöja igenom diverse skräckfilmer.
Det handlade uteslutande om nya produktioner, och först ut var...ja, jag kommer inte ihåg vad skiten hette, för jag kollade bara med ett halvt öga. Inte för att jag var rädd, utan för att det samtidigt var Idol på tv, och det intresserade mig mer.
Andra filmen hette Shrooms och handlade om ett gäng amerikanare, tre killar och tre tjejer, som åkte till Irland för att bege sig ut i skogen och plocka svamp. Men det var inga vanliga kantareller det skulle handla om. Nej, nej. Här skulle det plockas vad som i folkmun kallas för "magiska svampar" för att gänget sedan skulle få sig en skön "tripp".
Jag ska inte berätta vad som hände - men jag kan i alla fall avslöja att de valde helt fel skog att "trippa" i. Filmen var sådär, men får ett plus för den sköna twisten på slutet.
Tredje filmen däremot... Fan i helvete - den var snuskigt äcklig. Det var en spansk skräckfilm som hette Rec - och det är nog bland det läskigaste jag någonsin har sett. Jag är så glad att jag inte såg den själv, för det hade jag aldrig klarat av. Jag hade svimmat av skräck. Fy fan... Obehagligt äcklig - det var vad den var.
När sedan en fjärde skräckis skulle avverkas - då kastade jag in handduken. Den hette The Midnight meat train - och det var mer än jag klarade av.
Det var nästan så att jag slängde på en tecknad Disney-rulle när jag kom hem, för att klara av att kunna blunda.
