Det är mycket fotboll nu...
Mmm, då var första träningsmatchen efter uppehållet avklarad då. Blev en seger med 4-3 mot division 5-laget Hällbybrunn.
Vi gjorde väl ingen vidare första halvlek, släppte in tre mål bakåt och gjorde två framåt genom ett självmål och Loke på straff. Baklängesmålen var riktiga jävla skitmål och dåligt försvarsarbete.
Men till andra blev det väl lite bättre, samtidigt som Hällbybrunn tappade orken, och Marcelo kvitterade först innan junioren Viktor satte slutresultatet 4-3.
Jag lirade första halvleken, som vänsterback, och det...var skönt att få en genomkörare. Insatsmässigt finns det väl mer att önska, men det kommer förhoppningsvis. Jag var lite för avvaktande och tveksam idag, lite för långt ifrån, så jag har lite att slipa på. Men det var skönt att få en halvlek i benen.
Imorgon väntar läger med fyspass, fotbollspass och fotbollsgolf senare på kvällen. Sen umgänge, sen träning på söndag förmiddag, sen hem. That's my weekend.
Och sen på måndag väntar en ny träningsmatch, mot Värhulta hemma. Det är mycket fotboll nu.
Vi gjorde väl ingen vidare första halvlek, släppte in tre mål bakåt och gjorde två framåt genom ett självmål och Loke på straff. Baklängesmålen var riktiga jävla skitmål och dåligt försvarsarbete.
Men till andra blev det väl lite bättre, samtidigt som Hällbybrunn tappade orken, och Marcelo kvitterade först innan junioren Viktor satte slutresultatet 4-3.
Jag lirade första halvleken, som vänsterback, och det...var skönt att få en genomkörare. Insatsmässigt finns det väl mer att önska, men det kommer förhoppningsvis. Jag var lite för avvaktande och tveksam idag, lite för långt ifrån, så jag har lite att slipa på. Men det var skönt att få en halvlek i benen.
Imorgon väntar läger med fyspass, fotbollspass och fotbollsgolf senare på kvällen. Sen umgänge, sen träning på söndag förmiddag, sen hem. That's my weekend.
Och sen på måndag väntar en ny träningsmatch, mot Värhulta hemma. Det är mycket fotboll nu.
Roligt 2
Lennart Swahn äger på Melodifestivalen 1986.
Jag och Martin
Jag är väldigt splittrad. Både när det gäller artisten Martin och författaren Martin Svensson. Jag vet helt enkelt inte om det är bra?
Jag har alltid kämpat för att komma underfund med om hans texter är smått briljanta eller bara pinsamt dåliga. Som ung gillade jag honom när han var i ropet, och jag köpte hans tre första skivor utan att blinka. Men redan då hade jag problem med att bestämma mig för om jag tyckte att det var bra eller...mindre bra. Jag tror det var så att jag mer gillade den här "popstjärna-grejen". En ung het kille som dyker upp och "sha la la"-lallar lite och sjunger om rymdraketer, videofilm, rödvin i regnet och neonljus. Det var nog det jag gillade.
Men från och med att han började sjunga om att han var "dumkåt" och att han "inte vill motionera" så fick jag nog. Jag orkade inte bry mig längre.
Nu har jag läst hans debutroman, Hej! Mitt namn är Elton Persson, från 2007 - och det är samma visa igen. Jag vet inte om det är bra. Han använder så många onödigt luddiga ord, och det känns lite som att han vill vara smartare än vad han är - samtidigt som att han pratar och skriver om att han är så missförstådd. Jag vet inte om han är pretentiös eller jävligt bra. Och det kan inte vara ett bra tecken.
Jag vill ha den här omdelbara känslan att antingen är någonting bajsdåligt eller makalöst bra. Allt mitt emellan är ointressant och Rix FM.
Boken handlar om en ung popstjärna på väg utför, såväl i underållningsbranschen som i hans äktenskap. Att boken handlar om Martin och hans förhållande med Dilba är ju självklart, och vad som är sant och påhitt är ointressant.
Det blir som en studie i självömkan och destruktivitet, och ibland vill jag bara kasta boken åt helvete för att "det är så synd om honom". Men jag måste ändå fortsätta läsa, på nåt konstigt sätt, och ibland glimtar han till. Ibland rejält. Men oftast blir jag irriterad.
En sak som är en del i den här irritationen är att jag ibland kan känns igen mig så mycket, i både det han skriver och på det sättet han skriver, och ibland tänker jag: "Shit! Undrar om jag är likadan i mitt skrivande? Fan vad sorgligt i så fall." Jag skriver ibland väldigt luddigt och jag är en stor förespråkare för metaforer, och jag tycker själv att jag emellanåt skriver så fruktansvärt jävla bra. Men tänk om det inte är så? Tänk om folk stör sig lika mycket på mina ord och texter som jag stör mig på Martins?
Det kan jag dock inte göra nåt åt. Jag skriver som jag skriver för att jag tycker om att skriva så, och jag tänker inte skriva på nåt annat sätt bara för att pleasa någon annan. Det är min väg eller ingen väg.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om boken, men det jag kan känna är i alla fall följande: kan han skriva en bok så kan jag.
Artisten Martin har jag idag inte så mycket till övers för. Han har ett knippe bra låtar på de två första skivorna, men som helhelt är han ingen favorit. Inte alls.
Däremot så tycker jag att textraden "Du är så yeah yeah wow wow" är helt jävla fantastisk. På riktigt. Det är väl det där med metaforer, antar jag.
Jag har alltid kämpat för att komma underfund med om hans texter är smått briljanta eller bara pinsamt dåliga. Som ung gillade jag honom när han var i ropet, och jag köpte hans tre första skivor utan att blinka. Men redan då hade jag problem med att bestämma mig för om jag tyckte att det var bra eller...mindre bra. Jag tror det var så att jag mer gillade den här "popstjärna-grejen". En ung het kille som dyker upp och "sha la la"-lallar lite och sjunger om rymdraketer, videofilm, rödvin i regnet och neonljus. Det var nog det jag gillade.
Men från och med att han började sjunga om att han var "dumkåt" och att han "inte vill motionera" så fick jag nog. Jag orkade inte bry mig längre.
Nu har jag läst hans debutroman, Hej! Mitt namn är Elton Persson, från 2007 - och det är samma visa igen. Jag vet inte om det är bra. Han använder så många onödigt luddiga ord, och det känns lite som att han vill vara smartare än vad han är - samtidigt som att han pratar och skriver om att han är så missförstådd. Jag vet inte om han är pretentiös eller jävligt bra. Och det kan inte vara ett bra tecken.
Jag vill ha den här omdelbara känslan att antingen är någonting bajsdåligt eller makalöst bra. Allt mitt emellan är ointressant och Rix FM.
Boken handlar om en ung popstjärna på väg utför, såväl i underållningsbranschen som i hans äktenskap. Att boken handlar om Martin och hans förhållande med Dilba är ju självklart, och vad som är sant och påhitt är ointressant.
Det blir som en studie i självömkan och destruktivitet, och ibland vill jag bara kasta boken åt helvete för att "det är så synd om honom". Men jag måste ändå fortsätta läsa, på nåt konstigt sätt, och ibland glimtar han till. Ibland rejält. Men oftast blir jag irriterad.
En sak som är en del i den här irritationen är att jag ibland kan känns igen mig så mycket, i både det han skriver och på det sättet han skriver, och ibland tänker jag: "Shit! Undrar om jag är likadan i mitt skrivande? Fan vad sorgligt i så fall." Jag skriver ibland väldigt luddigt och jag är en stor förespråkare för metaforer, och jag tycker själv att jag emellanåt skriver så fruktansvärt jävla bra. Men tänk om det inte är så? Tänk om folk stör sig lika mycket på mina ord och texter som jag stör mig på Martins?
Det kan jag dock inte göra nåt åt. Jag skriver som jag skriver för att jag tycker om att skriva så, och jag tänker inte skriva på nåt annat sätt bara för att pleasa någon annan. Det är min väg eller ingen väg.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om boken, men det jag kan känna är i alla fall följande: kan han skriva en bok så kan jag.
Artisten Martin har jag idag inte så mycket till övers för. Han har ett knippe bra låtar på de två första skivorna, men som helhelt är han ingen favorit. Inte alls.
Däremot så tycker jag att textraden "Du är så yeah yeah wow wow" är helt jävla fantastisk. På riktigt. Det är väl det där med metaforer, antar jag.
Roligt 1
Ett klipp från 100 höjdare säsong 3, och i programet som klippet medverkade i var ämnet "Efterkrigstidens 10 uslaste idéer".
En brunbjörn har klättrat upp i ett träd i ett villaområde, och nu ska räddningskåren få ner den stackars nallen. Lösningen: en bedövningspil så att den ramlar ner på en väntande studsmatta. Och planen fungerade som den skulle. Nästan.
Es regnet!
Satana perkele va det regnat idag! Blev en härligt blöt träning, men dock bara en glidtackling. Jag har fortfarande lite problem med lättheten i benen - men det blir bättre och bättre.
Imorgon vankas det träningsmatch mot Hällbybrunn, som leder Sörmlands-femman, hemma på Runevallen, och förhoppningsvis får man åtminstone en halvlek i benen. Det känns bra och ska bli jävligt kul. Sen väntar som sagt träningsläger i Stora Sundby i helgen.
Det gör inget att man missar Qwarn. Det kommer ju ändå regna katter och hundar hela helgen. Förhoppningsvis. Jag hoppas verkligen det. Ska jag missa Qwarn så ska fan alla andra göra det också - eller åtminstone ska de få en pissregnig kväll.
Men man blev ju lite imponerad över Linus Thörnblad ändå. Små, halv eller helskadad så var han sånär på väg att ta hem en medalj - och för första gången unnade jag honom det. Men så blev det tyvärr icke.
Om han nu var så skadad. Far har en teori om att han inte alls var så jävla skadad, för då skulle man inte kunna hoppa på den nivån. Han kanske bara gjorde det "enkelt för sig"? Äh, jag vet inte.
Och nu har Blåvitt mot AZ Almaar dragit igång. KOM IGEN NU MINA KÄRA GÕA GUBBAR!!!
Imorgon vankas det träningsmatch mot Hällbybrunn, som leder Sörmlands-femman, hemma på Runevallen, och förhoppningsvis får man åtminstone en halvlek i benen. Det känns bra och ska bli jävligt kul. Sen väntar som sagt träningsläger i Stora Sundby i helgen.
Det gör inget att man missar Qwarn. Det kommer ju ändå regna katter och hundar hela helgen. Förhoppningsvis. Jag hoppas verkligen det. Ska jag missa Qwarn så ska fan alla andra göra det också - eller åtminstone ska de få en pissregnig kväll.
Men man blev ju lite imponerad över Linus Thörnblad ändå. Små, halv eller helskadad så var han sånär på väg att ta hem en medalj - och för första gången unnade jag honom det. Men så blev det tyvärr icke.
Om han nu var så skadad. Far har en teori om att han inte alls var så jävla skadad, för då skulle man inte kunna hoppa på den nivån. Han kanske bara gjorde det "enkelt för sig"? Äh, jag vet inte.
Och nu har Blåvitt mot AZ Almaar dragit igång. KOM IGEN NU MINA KÄRA GÕA GUBBAR!!!
Säg är det konstigt att man längtar bort ibland?
Tv-themes
Den här är inte heller dum. Doktorn kan komma, en riktig barndomsklassiker.
Det är kanske inte så jättebra, inte ens då, men man tittade i alla fall. Bara för att.
Och singnaturmelodin håller världsklass. Så här ska en vinjett låta.
Det är kanske inte så jättebra, inte ens då, men man tittade i alla fall. Bara för att.
Och singnaturmelodin håller världsklass. Så här ska en vinjett låta.
Beh!
Anledningen till min frånvaro: Västanhed. Sommarstugan, ni vet...
Det var en fin tisdag med hallon och Baileys, och idag blev det sol och bad och till sist fotbollsträning. Benen känns något något lättare, men jag ska ändå stretcha ut dem nu så att det fan i helvete känns som att jag legat på en sträckbänk.
Mer har jag inte på hjärtat just nu.
Det var en fin tisdag med hallon och Baileys, och idag blev det sol och bad och till sist fotbollsträning. Benen känns något något lättare, men jag ska ändå stretcha ut dem nu så att det fan i helvete känns som att jag legat på en sträckbänk.
Mer har jag inte på hjärtat just nu.
Så förlösande roligt
Åh herregud, jag hade glömt bort den här gamla godingen. Idag såg jag det igen - och jag grät faktiskt av skratt.
När Lotta Engberg blev sur på mig
Tittar på Lotta på Liseberg och minns min intervju med henne för 4 år sedan.
Hon agerade allsångsledare ute vid Kungsörstorp, och jag var utsänd från Bärsingen för att bevaka konserten. Med sig hade hon även Idol-Ola, och när det vankades intervjuer efteråt så blev det som så att jag fick tag på honom först. Lotta var spårlöst försvunnen, medan Idol-Ola stod och skrev autografer till småflickorna. Han såg märkbart besvärad ut över att stå och prata med de smått galna fansen (som inte var Kungsörare, utan utifrån nånstans) och när jag frågade om han hade tid att prata en stund så trodde jag först att han skulle ge mig en kram för att jag hade "räddat" honom.
Nåväl, vi gick in i hans loge och surrade lite som två 20-åringa grabbar kan göra, innan intervjun drog igång med pliktskyldiga frågor om Kungsör och Lotta och hans nya skiva och dittan och dattan. Plötsligt kommer Lotta in - och ser ut som ett jävla frågetecken. Jag förklarade vem jag var, och när det gick upp för henne att jag var journalist och att jag satt och intervjuade Idol-Ola, gästartisten, och inte henne, kvällens stora stjärna, ja då jävlar i helvete var det inte roligt längre.
Jag märkte genast av den dåliga stämningen som hade uppstått och kastade mig därför direkt över till henne, intervjun med Idol-Ola var ändå redan klar, men det var redan försent. Hon var inte så jättesugen på att prata då. Istället ägnade hon sig mest åt sin ovanligt stora smörgås, och de smackande och mumlade svaren jag fick var inte mycket att hurra för. Så jag gjorde processen kort och "rundade av" det hela så smidigt jag kunde, och sen tackade jag för mig.
Det var mitt möte med Lotta Engberg det. Låt er inte luras av hennes pigga och glada och hurtiga yttre som syns i tv-rutan, för hon är allt en liten hyena ändå.
Hon agerade allsångsledare ute vid Kungsörstorp, och jag var utsänd från Bärsingen för att bevaka konserten. Med sig hade hon även Idol-Ola, och när det vankades intervjuer efteråt så blev det som så att jag fick tag på honom först. Lotta var spårlöst försvunnen, medan Idol-Ola stod och skrev autografer till småflickorna. Han såg märkbart besvärad ut över att stå och prata med de smått galna fansen (som inte var Kungsörare, utan utifrån nånstans) och när jag frågade om han hade tid att prata en stund så trodde jag först att han skulle ge mig en kram för att jag hade "räddat" honom.
Nåväl, vi gick in i hans loge och surrade lite som två 20-åringa grabbar kan göra, innan intervjun drog igång med pliktskyldiga frågor om Kungsör och Lotta och hans nya skiva och dittan och dattan. Plötsligt kommer Lotta in - och ser ut som ett jävla frågetecken. Jag förklarade vem jag var, och när det gick upp för henne att jag var journalist och att jag satt och intervjuade Idol-Ola, gästartisten, och inte henne, kvällens stora stjärna, ja då jävlar i helvete var det inte roligt längre.
Jag märkte genast av den dåliga stämningen som hade uppstått och kastade mig därför direkt över till henne, intervjun med Idol-Ola var ändå redan klar, men det var redan försent. Hon var inte så jättesugen på att prata då. Istället ägnade hon sig mest åt sin ovanligt stora smörgås, och de smackande och mumlade svaren jag fick var inte mycket att hurra för. Så jag gjorde processen kort och "rundade av" det hela så smidigt jag kunde, och sen tackade jag för mig.
Det var mitt möte med Lotta Engberg det. Låt er inte luras av hennes pigga och glada och hurtiga yttre som syns i tv-rutan, för hon är allt en liten hyena ändå.
Ge mig min kvart i strålkastarljuset!
Jag kom att tänka på det där Andy Warhol sa en gång i tiden, att i framtiden så skulle alla människor få "15 minutes of fame".
Jag undrar; när kommer mina 15 minuter i rampljuset? Eller har jag redan haft dem, och i så fall; när var det? Var det när jag och Stiffa gjorde våra tokhyllade program på TV KAK i gymnasiet? Eller var det när jag, Stiffa och Soldaten släppte våran kritikerrosade sommarplåga? Eller var det när jag frilansade på Bärsingen? Eller var det när jag som sjuåring var med på TV4 Mälardalen från en utställning på Kungsörs bibliotek, och på frågan om jag tyckte att mina kompisar också skulle komma och titta på utställningen svarade: "Ja det tycker jag. Det tycker jag verkligen."? I så fall var det inga 15 minutes of fame att hänga i julgranen.
Nä, jag vill nog säga att jag fortfarande väntar på mina 15 minuter. Låt dem komma bara. Jag är redo.
Jag undrar; när kommer mina 15 minuter i rampljuset? Eller har jag redan haft dem, och i så fall; när var det? Var det när jag och Stiffa gjorde våra tokhyllade program på TV KAK i gymnasiet? Eller var det när jag, Stiffa och Soldaten släppte våran kritikerrosade sommarplåga? Eller var det när jag frilansade på Bärsingen? Eller var det när jag som sjuåring var med på TV4 Mälardalen från en utställning på Kungsörs bibliotek, och på frågan om jag tyckte att mina kompisar också skulle komma och titta på utställningen svarade: "Ja det tycker jag. Det tycker jag verkligen."? I så fall var det inga 15 minutes of fame att hänga i julgranen.
Nä, jag vill nog säga att jag fortfarande väntar på mina 15 minuter. Låt dem komma bara. Jag är redo.
Tv-themes
Det var ett tag sedan jag körde mina älskade intros från tv-serier från min barndom - men nu tror jag att det är dags för en ny sväng.
Jag börjar med en tecknad sådan, och om jag inte minns helt gãlet så tror jag att detta var en stor favorit hos Lillebror. Det är den snurrande dåren Taz i Taz-mania. Visst minns ni honom? Vi gillade ni honom? Annars är det nåt fel på er.
Jag börjar med en tecknad sådan, och om jag inte minns helt gãlet så tror jag att detta var en stor favorit hos Lillebror. Det är den snurrande dåren Taz i Taz-mania. Visst minns ni honom? Vi gillade ni honom? Annars är det nåt fel på er.
Skönt att andas lite...
Jaha, så var man igång igen då. Känns bra. Skönt.
Trodde att det skulle gå tungt och så, som det alltid gör efter sommaruppehållet, men det kändes förvånandsvärt bra. Visst behövs det ett par tre träningar innan man får upp farten och tempot - men benen känns inte alls lika tunga och jävliga som när jag drog igång igen efter att jag kommit hem från Australien. Jag har varit duktig, jag.
Nu blir det mycket träningar framöver inför serieomstarten, och nästa helg väntar läger i Stora Sundby. Med andra ord - inget Qwarndagarna för mig i år. För visst är det väl nästa helg? Det känns...inget speciellt.
Jag brukar älska Qwarndagarna, och visst hade det varit kul, men just nu känns det som att jag inte har någonting där att hämta. Inte någonstans, faktiskt. För första gången på mycket länge är jag tom på känslor, och då känns mycket av det roliga ganska likgiltigt.
Jag tror att jag är tom, det känns så. Men det där kan skifta så snabbt. Imorgon kanske jag är förlorad igen.
Trodde att det skulle gå tungt och så, som det alltid gör efter sommaruppehållet, men det kändes förvånandsvärt bra. Visst behövs det ett par tre träningar innan man får upp farten och tempot - men benen känns inte alls lika tunga och jävliga som när jag drog igång igen efter att jag kommit hem från Australien. Jag har varit duktig, jag.
Nu blir det mycket träningar framöver inför serieomstarten, och nästa helg väntar läger i Stora Sundby. Med andra ord - inget Qwarndagarna för mig i år. För visst är det väl nästa helg? Det känns...inget speciellt.
Jag brukar älska Qwarndagarna, och visst hade det varit kul, men just nu känns det som att jag inte har någonting där att hämta. Inte någonstans, faktiskt. För första gången på mycket länge är jag tom på känslor, och då känns mycket av det roliga ganska likgiltigt.
Jag tror att jag är tom, det känns så. Men det där kan skifta så snabbt. Imorgon kanske jag är förlorad igen.
Trosa
Grillmaster Bjorklund
Beermaster Kaggmeister.
Ett ljushuvud.
Duon Bebop & Rocksteady.
Morgonstund har grus i ögonen.
En dag på stranden.
Kaggarna.
En golfrunda som gick helt åt helvete.
Det är en konst att vara kokande arg utan att se arg ut.
Back on track
Trosa är nu ett trevligt minne blott.
De två sista dagarna bjöd på lite sämre väder, en katastrofal runda till minigolf, sällskapsspel med skratt, frustration och ilska, och en härlig utekväll i Trosa som slutade med att jag halv fyra på morgonen satt och pratade med mina linser.
Igår blev det bio i Etuna med Kaggmeister. Inception stod på menyn - och jävlar vilken bra film det var! Två och en halv timme var den rackaren, men det fanns knappt en död minut i filmen. Dock gäller det att vara på alerten från första sekunden, annars är det lätt att man villar bort sig direkt.
Christopher Nolan, som skrivit och regisserat, är verkligen ett filmiskt geni. Förutom Inception har han ju även gjort bland annat de senaste Batman-filmerna och fantastiska Memento - och man kan ju undra vad som rör sig i skallen på karln egentligen? Hur kommer han på allting? Äh, ni får se filmen själva helt enkelt.
Idag är det sommargrått på himlen, och klockan fem i eftermiddag sparkar fotbollen igång igen efter ett fyra veckor långt uppehåll. Det blir bra det. Skönt, fast säkert också ganska så oskönt på ett sätt.
De två sista dagarna bjöd på lite sämre väder, en katastrofal runda till minigolf, sällskapsspel med skratt, frustration och ilska, och en härlig utekväll i Trosa som slutade med att jag halv fyra på morgonen satt och pratade med mina linser.
Igår blev det bio i Etuna med Kaggmeister. Inception stod på menyn - och jävlar vilken bra film det var! Två och en halv timme var den rackaren, men det fanns knappt en död minut i filmen. Dock gäller det att vara på alerten från första sekunden, annars är det lätt att man villar bort sig direkt.
Christopher Nolan, som skrivit och regisserat, är verkligen ett filmiskt geni. Förutom Inception har han ju även gjort bland annat de senaste Batman-filmerna och fantastiska Memento - och man kan ju undra vad som rör sig i skallen på karln egentligen? Hur kommer han på allting? Äh, ni får se filmen själva helt enkelt.
Idag är det sommargrått på himlen, och klockan fem i eftermiddag sparkar fotbollen igång igen efter ett fyra veckor långt uppehåll. Det blir bra det. Skönt, fast säkert också ganska så oskönt på ett sätt.
Semesterdagar
Bra första kväll. Campingen i Trosa är fin och ganska stor, och namnet Trosa är väldigt tacksamt att skämta om. Bäst hittilss är Stiffa som frågade Lillebror om han någonsin varit i Trosa på en fredagkväll, och Lillebror bara skrattade lätt och svarade "Det kan du ge dig fan på...".
Vi grillade lite gott igår, drack ett par glas röda och nån kall, spelade lite gitarr (Kent Agent körde en, vad som kändes som, tjugominters version av House of the rising sun) och sedan spelade vi Med andra ord, där vi småpojkar spöade skiten ur de äldre - två gånger dessutom, vilket Far inte alls var nöjd med. Jävlar vad han försökte fuska på slutet för att undvika ännu ett nederlag.
Men hörrni, den här förstår väl NI: "Ett husdjur, liten sak, inte marsvin!!!". Det förstår väl NI att jag menar "Undulat", eller hur? Det var inte alla som förstod det igår kväll.
Nu drar jag och badar. Lite gris på bryggan och sedan dyka från höga höjder. Yeah, I'm the waterboy. Det är inte Stiffa.
Han klättrade upp på femmans trampolin och skulle dyka, men väl där uppe så tittade han ner och konstaterade snabbt "Näe fan heller. Jag gör det inte alltså!". Men efter att både jag och Lillebror gjort det så gjorde även Stiffa det, med blandade resultat. Han svarade inte för det vackraste svanhoppet i sjön, om man säger så.
Framme
Runnavägen 01.45
Den här sommaren har inte varit så som jag hade hoppats på. Rent vädermässigt har den varit makalöst bra och den bästa sommaren sedan jag var barn, då solen strålade på alla sommarlovets dagar. Men på många sätt har sommaren varit den sämsta på 6 år. Jag vet varför, men jag vet inte vad det beror på.
Framåt vårkanten brukar jag alltid känna att "det här kommer att bli den bästa sommaren i mitt liv" - men det här året kändes det verkligen så på riktigt.
Nåväl, det kanske fortfarande går att rädda sommaren, vad vet jag?
Kanske att det redan nu blir en smula bättre när jag åker till Trosa några dagar med Stiffa och hans people?
Framåt vårkanten brukar jag alltid känna att "det här kommer att bli den bästa sommaren i mitt liv" - men det här året kändes det verkligen så på riktigt.
Nåväl, det kanske fortfarande går att rädda sommaren, vad vet jag?
Kanske att det redan nu blir en smula bättre när jag åker till Trosa några dagar med Stiffa och hans people?
Den goda förloraren
Det går rykten om att Far gått bärsärkagång på en minigolfbana uppe i Ångermanland för inte så länge sen.
Tydligen hade banorna varit "helt jävla feldimensionerade", och på en av de sista banorna hade minigolfklubban tydligen flygit åt helvete efter ännu ett misslyckat slag av Far.
Det är bland annat därför jag älskar honom så mycket.
Tydligen hade banorna varit "helt jävla feldimensionerade", och på en av de sista banorna hade minigolfklubban tydligen flygit åt helvete efter ännu ett misslyckat slag av Far.
Det är bland annat därför jag älskar honom så mycket.
Så enkelt, så genialiskt
Crazy nights in the summer of 2010!
Vilken jävla kväll, helt galen asså!
Först käkade jag middag med Far, Mor, Kent Agent och Marita. Blev ungsstekt lax, som Far och Kent Agent fångade när de var uppe i Berghamn, och till det egenodlad potatis. Stiffa uteblev på grund av tjock slime i halsen.
Sedan spöade jag Lillebror i Fifa-10. Vi är män så vi spelar om pengar, och ett tag låg jag back 800 spänn efter att jag dunkat några "kvitt eller dubbelt" alldeles för många gånger i frustration. Men nu har det ordnat upp sig och jag är bara skyldig honom 50 spänn för tillfället.
Därefter tog jag på mig löparskorna och sprang en vända upp till Granhammar. Och tillbaka, givetvis.
Men kvällen slutade inte där, närå. Efter en dusch så la jag mig i soffan och kollade på 100 höjdare - Sveriges skönaste människor. Ett mycket bra avsnitt där Värmland avverkades.
Och kära nån, efter den kvällen så är jag nu helt slut. Totalt tom på energi. Nu blir det inget mer. Nu får det vara nog. Adjö och god natt.
Först käkade jag middag med Far, Mor, Kent Agent och Marita. Blev ungsstekt lax, som Far och Kent Agent fångade när de var uppe i Berghamn, och till det egenodlad potatis. Stiffa uteblev på grund av tjock slime i halsen.
Sedan spöade jag Lillebror i Fifa-10. Vi är män så vi spelar om pengar, och ett tag låg jag back 800 spänn efter att jag dunkat några "kvitt eller dubbelt" alldeles för många gånger i frustration. Men nu har det ordnat upp sig och jag är bara skyldig honom 50 spänn för tillfället.
Därefter tog jag på mig löparskorna och sprang en vända upp till Granhammar. Och tillbaka, givetvis.
Men kvällen slutade inte där, närå. Efter en dusch så la jag mig i soffan och kollade på 100 höjdare - Sveriges skönaste människor. Ett mycket bra avsnitt där Värmland avverkades.
Och kära nån, efter den kvällen så är jag nu helt slut. Totalt tom på energi. Nu blir det inget mer. Nu får det vara nog. Adjö och god natt.
En sång till nån...
Chefredaktören har ordet
Jag träffade Fanny Gunnarsson för ett tag sen. Fanny som jobbar på sporten i Bärsingen. Det var på Qwarn, och jag var väl inte vid mitt sinnes fulla bruk, tyvärr, så jag minns det bara vagt. Men jag minns att hon sa någonting om att "jag bara är dum mot henne på min blogg".
Jag kom att tänka på det där häromdagen och jag blev lite förbryllad, för jag har inget direkt minne av att jag skrivit nåt elakt om henne. Så jag började gräva i arkivet för att se om det var så, och faktum är att det förekommit ett och annat trams ifrån min sida. Från 2008.
Grejen var den att jag frilansade på Bärsingen då, och det flöt på bra. Sedan började även Fanny frilansa lite grand, och då började jag grymta och hugga och beskrev Fanny som "min fiende" och sånt. Oerhört tjusigt av mig.
När jag läser det så chockas jag av min egen barnslighet. Jag skäms och undrar om der verkligen är jag som skrivit det, för det är så fjantigt och pinsamt att jag inte finner ord för det.
Tydligen har det där fastnat i minnet hos Fanny, och även fast det var relativt länge sen så vill jag ändå be om ursäkt för min egen småaktighet. Hatten av och förlåt.
Fanny är en duktig skribent och det finns ingen anledning för mig, varken nu eller då, att skriva någonting annat. Det jag skrev då var skrivet av en vilsen man som drabbats av hybris. Tack och lov att man blivit stor och kan erkänna sina misstag.
Jag kom att tänka på det där häromdagen och jag blev lite förbryllad, för jag har inget direkt minne av att jag skrivit nåt elakt om henne. Så jag började gräva i arkivet för att se om det var så, och faktum är att det förekommit ett och annat trams ifrån min sida. Från 2008.
Grejen var den att jag frilansade på Bärsingen då, och det flöt på bra. Sedan började även Fanny frilansa lite grand, och då började jag grymta och hugga och beskrev Fanny som "min fiende" och sånt. Oerhört tjusigt av mig.
När jag läser det så chockas jag av min egen barnslighet. Jag skäms och undrar om der verkligen är jag som skrivit det, för det är så fjantigt och pinsamt att jag inte finner ord för det.
Tydligen har det där fastnat i minnet hos Fanny, och även fast det var relativt länge sen så vill jag ändå be om ursäkt för min egen småaktighet. Hatten av och förlåt.
Fanny är en duktig skribent och det finns ingen anledning för mig, varken nu eller då, att skriva någonting annat. Det jag skrev då var skrivet av en vilsen man som drabbats av hybris. Tack och lov att man blivit stor och kan erkänna sina misstag.
Sveriges näst roligaste
Ful kväll men kul kväll
Jävlar vad roligt det var igår! Det känns som det i alla fall. Jag vet, jag vet, jag vet...jag har säkert varit ett svin igen på många sätt och vis och haft roligt på många andras bekostnad - men jag orkar inte tänka på det längre. Orkar inte tänka så.
Fan, jag gör bort mig för jämnan och det är väl lika bra att förlika sig med den tanken. Jag kommer alltid att vara han som gör bort sig. Jag får acceptera det. Förlåt, igen.
Eller så har jag inte gjort mig och bara bjudit alla på ett skratt. Igen.
Jag har många roliga bilder i mitt huvud från igår, och jag har många bilder som jag gärna skulle sudda ut. Men det är sånt som kommer på köpet. Sedan har jag en halvt avsliten örsnibb. Tack Stiffa! "Men det är coolt ju!" säger han och skrattar.
Gårdagskvällen var också ett avslut. Ett hej då till en känsla jag haft, men som jag nu vet aldrig kommer att bli förverkligad. Det är både vemodigt och skönt. Mest vemodigt. Jag tyckte om den där känslan. Den där känslan om att det skulle kunna ha blivit riktigt fint. Men den begravde sig själv igår, och jag orkar inte gräva efter någonting som inte vill komma upp till ytan.
Nä, det var nog en riktigt jävla bra kväll. Trots att jag var så ful så hade jag riktigt roligt.
Fan, jag gör bort mig för jämnan och det är väl lika bra att förlika sig med den tanken. Jag kommer alltid att vara han som gör bort sig. Jag får acceptera det. Förlåt, igen.
Eller så har jag inte gjort mig och bara bjudit alla på ett skratt. Igen.
Jag har många roliga bilder i mitt huvud från igår, och jag har många bilder som jag gärna skulle sudda ut. Men det är sånt som kommer på köpet. Sedan har jag en halvt avsliten örsnibb. Tack Stiffa! "Men det är coolt ju!" säger han och skrattar.
Gårdagskvällen var också ett avslut. Ett hej då till en känsla jag haft, men som jag nu vet aldrig kommer att bli förverkligad. Det är både vemodigt och skönt. Mest vemodigt. Jag tyckte om den där känslan. Den där känslan om att det skulle kunna ha blivit riktigt fint. Men den begravde sig själv igår, och jag orkar inte gräva efter någonting som inte vill komma upp till ytan.
Nä, det var nog en riktigt jävla bra kväll. Trots att jag var så ful så hade jag riktigt roligt.
Mot valskogen då
Nähä, jaha, nähä...om man skulle åka ut till Valskog en sväng då för lite födelsedagsfestande.
Det är Tompa som fyller 25 år, fast om en vecka, och det ska vi allt fira minsann hemma i hans föräldrahem. Sen rullar bussen in till E-tuna för vad jag kan tänka mig bli Harrys.
A, det här ska nog bli kul. Det ska nog bli jävla kul. Det ska nog bli så inihelvete roligt att jag inte kommer att kunna sluta skratta åt det. Eller så skiter det sig totalt. Det brukar bli så. Himmel eller helvete.
Nähä, jaha, nähä. Ta ta, då.
Det är Tompa som fyller 25 år, fast om en vecka, och det ska vi allt fira minsann hemma i hans föräldrahem. Sen rullar bussen in till E-tuna för vad jag kan tänka mig bli Harrys.
A, det här ska nog bli kul. Det ska nog bli jävla kul. Det ska nog bli så inihelvete roligt att jag inte kommer att kunna sluta skratta åt det. Eller så skiter det sig totalt. Det brukar bli så. Himmel eller helvete.
Nähä, jaha, nähä. Ta ta, då.
Ett satans litet as till monster
Jag kan inte riktigt släppa det. Jag menar...HERREGUD!!!
Rött hav, del 2
Jag erbjöds en lina, den var redo att användas. Och du var inte redo för mig, så jag tog den.
Du sa vi skulle resa längre norrut. Jag trodde närmare varann, men det var nåt med det som försvann. Och jag som trodde det skulle bli så bra, men det blev nog så bra ändå. Och kanske lika bra ändå.
Det här visste du inte om, men jag väntar på dig. Ja det är nåt med dig. Som att öppna en gammal resväska med bortglömda textrader, om en kärlek som aldrig blommade ut men som tar sin tid. Som ett vin.
Vi delar så mycket och ingenting. Vi kanske skulle pröva att hålla handen? Se om vi flyter in i varandra, eller om vi hittar anledningar att släppa lite grand.
Det där i början brukar vara så känsligt. Varje andetag är för högt och varje svar måste vara så smart. Och det där i början brukar vara så underbart. En känsla av att ingenting är så bra som det vi har, du och jag.
Ibland så har vi gift oss och fått barn när jag drömmer. Jag kastar boll och leker tjuv och polis med små avbilder av oss själva, tills du säger att det blir för våldsamt. Och jag kysser dig i pannan, som ett tack för att jag mår så bra.
Ibland så dör du i mina armar. Och allt jag gör är inte tillräckligt, för drömmar rår vi inte på.
Ibland så ser jag dig i nån annans armar. Du verkar glad och må så bra, och då är allting som det ska. Jag står bredvid och ser dig älska, och jag älskar dig på avstånd.
Ibland så hatar jag dig för det du gör med mig, men för det mesta är jag tacksam för att du finns inom mig. Jag har aldrig varit bra på det där med allvar, men jag vet att delad lycka är mer än ensam lycka. Allt som jag velat säga är sant, men jag visste inte om du ville höra sanningen. Så jag ljuger en stund till genom att vara tyst.
Du kanske tycker jag är konstig? Men det tycker jag att du är med, och jag vill ha dig just för det. Vem fan vill ha nån som är som alla andra? Då kan man ju ta vem som helst, och vem fan vill ha vem som helst?
Det luktar alkohol när vi pratar. Det behöver inte vara så, men jag förstår att det är lättare då.
Du är inte så söt, men det är nåt med dig. Av alla vackra flickor på rad så är du den finaste, och jag väljer dig. Och om jag är kär så skulle jag aldrig erkänna det. Bara för dig.
Du sa vi skulle resa längre norrut. Jag trodde närmare varann, men det var nåt med det som försvann. Och jag som trodde det skulle bli så bra, men det blev nog så bra ändå. Och kanske lika bra ändå.
Det här visste du inte om, men jag väntar på dig. Ja det är nåt med dig. Som att öppna en gammal resväska med bortglömda textrader, om en kärlek som aldrig blommade ut men som tar sin tid. Som ett vin.
Vi delar så mycket och ingenting. Vi kanske skulle pröva att hålla handen? Se om vi flyter in i varandra, eller om vi hittar anledningar att släppa lite grand.
Det där i början brukar vara så känsligt. Varje andetag är för högt och varje svar måste vara så smart. Och det där i början brukar vara så underbart. En känsla av att ingenting är så bra som det vi har, du och jag.
Ibland så har vi gift oss och fått barn när jag drömmer. Jag kastar boll och leker tjuv och polis med små avbilder av oss själva, tills du säger att det blir för våldsamt. Och jag kysser dig i pannan, som ett tack för att jag mår så bra.
Ibland så dör du i mina armar. Och allt jag gör är inte tillräckligt, för drömmar rår vi inte på.
Ibland så ser jag dig i nån annans armar. Du verkar glad och må så bra, och då är allting som det ska. Jag står bredvid och ser dig älska, och jag älskar dig på avstånd.
Ibland så hatar jag dig för det du gör med mig, men för det mesta är jag tacksam för att du finns inom mig. Jag har aldrig varit bra på det där med allvar, men jag vet att delad lycka är mer än ensam lycka. Allt som jag velat säga är sant, men jag visste inte om du ville höra sanningen. Så jag ljuger en stund till genom att vara tyst.
Du kanske tycker jag är konstig? Men det tycker jag att du är med, och jag vill ha dig just för det. Vem fan vill ha nån som är som alla andra? Då kan man ju ta vem som helst, och vem fan vill ha vem som helst?
Det luktar alkohol när vi pratar. Det behöver inte vara så, men jag förstår att det är lättare då.
Du är inte så söt, men det är nåt med dig. Av alla vackra flickor på rad så är du den finaste, och jag väljer dig. Och om jag är kär så skulle jag aldrig erkänna det. Bara för dig.
D-flex
Sommaren 2007 var en bra sommar. En riktigt jävla bra sommar, som ni kan se. Ni ser det, va? Att det var en bra sommar. Eller hur? Visst ser ni det?
Jag respekterar eran dumhet
Med åren har jag kommit till insikten att musik är en smaksak, och att alla människor har olika smak.
Förr så tvekade jag inte en sekund över att avfärda en människa som "dum i huvudet" för att han eller hon gillade ett band eller en artist som inte föll mig i smaken. Jag kunde till och med använda mitt favoritskällsord "bög" för att påtala hur jag kände över vissa människors musiksmak - vilket såklart var fantastiskt korkat och smått av mig.
Men man mognar ju, och jag respekterar nu alla människors val av musik. Ändå kan jag inte för min värld förstå hur folk kan falla så pladask för denna Oskar Linnros?! Det är ju fan i helvete en mindre skandal att hans låtar lockar så många beundrare - och man börjar ju nästan undra om vissa människor är lite dumma i huvudet?
Och - om man gillar Oskar Linnros så borde man ju rimligen, tycker jag, älska Håkan Hellström. Men närå, Oskar Linnros är magisk och Håkan Hellström är bajs säger Svenne Banan på stan.
Fy fan så irriterad jag blir. Den enda låt som jag skulle kunna tänka mig ha i min iPod är Genom eld, men tyvärr så platsar inte den bland mina 758 andra låtar - och jag no space left. Sedan lyssnar jag på Linnros Snook-kollega Daniel Ray-Adams - och det är samma skit där. Dum av dig låter lika blajjig som Från och med du.
Istället väljer jag Ludwig Bell om det ska vara någonting nytt, men annars så har jag precis upptäckt storheten i Ulf Lundell, så det är det som gäller för mig just nu.
Men visst, folk får lyssna på vad de vill. Jag respekterar det. Fullt ut.
Förr så tvekade jag inte en sekund över att avfärda en människa som "dum i huvudet" för att han eller hon gillade ett band eller en artist som inte föll mig i smaken. Jag kunde till och med använda mitt favoritskällsord "bög" för att påtala hur jag kände över vissa människors musiksmak - vilket såklart var fantastiskt korkat och smått av mig.
Men man mognar ju, och jag respekterar nu alla människors val av musik. Ändå kan jag inte för min värld förstå hur folk kan falla så pladask för denna Oskar Linnros?! Det är ju fan i helvete en mindre skandal att hans låtar lockar så många beundrare - och man börjar ju nästan undra om vissa människor är lite dumma i huvudet?
Och - om man gillar Oskar Linnros så borde man ju rimligen, tycker jag, älska Håkan Hellström. Men närå, Oskar Linnros är magisk och Håkan Hellström är bajs säger Svenne Banan på stan.
Fy fan så irriterad jag blir. Den enda låt som jag skulle kunna tänka mig ha i min iPod är Genom eld, men tyvärr så platsar inte den bland mina 758 andra låtar - och jag no space left. Sedan lyssnar jag på Linnros Snook-kollega Daniel Ray-Adams - och det är samma skit där. Dum av dig låter lika blajjig som Från och med du.
Istället väljer jag Ludwig Bell om det ska vara någonting nytt, men annars så har jag precis upptäckt storheten i Ulf Lundell, så det är det som gäller för mig just nu.
Men visst, folk får lyssna på vad de vill. Jag respekterar det. Fullt ut.
Where is the love, Mel?
I'm back efter att ha spenderat lite tid uppe i Västanhed. Oj vad varmt det var, både i luften och i vattnet. 33 grader i luften och 26 ½ grader i vattnet. Hallå Medelhavet.
Nog om det nu, för fan.
Ni vet hela den här cirkusen kring Mel Gibson, att han skulle ha slagit och hotat sin ex-flickvän? Jag var lite skeptisk till det hela till en början, och jag trodde att ryskan bara ville mjölka lite pengar. Hur jävla galen Gibson än har varit de senaste åren så trodde jag faktiskt på hans oskuld denna gång.
Nu har jag dock lyssnat på delar av den här ljudinspelningen som ryskan spelat in, det nämligen på nätet, och well...det verkar onekligen som att Mel Gibson toksitter i skiten. Jävlar i min låda vad han brer på i sina utlägg. Han ska gräva ner henne, "för det är han kapabel till", och hon borde suga av honom, "för det förtjänar han".
Det är lite sorgligt, jag har alltid uppfattat Mel Gibson som en smått exentrisk men ändå hyvens kille. Han har på nått sätt framstått som...snäll. Och jag tror att många har honom bland sina favoriter efter Dödligt vapen-filmerna och Braveheart. Men nu har jag förstått att karln helt klart är oberäknelig. "Han är inte stabil", som Dr.Alban skulle ha sagt.
Nog om det nu, för fan.
Ni vet hela den här cirkusen kring Mel Gibson, att han skulle ha slagit och hotat sin ex-flickvän? Jag var lite skeptisk till det hela till en början, och jag trodde att ryskan bara ville mjölka lite pengar. Hur jävla galen Gibson än har varit de senaste åren så trodde jag faktiskt på hans oskuld denna gång.
Nu har jag dock lyssnat på delar av den här ljudinspelningen som ryskan spelat in, det nämligen på nätet, och well...det verkar onekligen som att Mel Gibson toksitter i skiten. Jävlar i min låda vad han brer på i sina utlägg. Han ska gräva ner henne, "för det är han kapabel till", och hon borde suga av honom, "för det förtjänar han".
Det är lite sorgligt, jag har alltid uppfattat Mel Gibson som en smått exentrisk men ändå hyvens kille. Han har på nått sätt framstått som...snäll. Och jag tror att många har honom bland sina favoriter efter Dödligt vapen-filmerna och Braveheart. Men nu har jag förstått att karln helt klart är oberäknelig. "Han är inte stabil", som Dr.Alban skulle ha sagt.
Hej
Jag är ensam. Ensam i mitt hus. Kung över min egen ensamhet.
Mor & Far har dragit till Berghamn, och den här gången följde Trubadurens föräldrar med. Kul, hoppas de gillar det. Man får inte ha så höga förhoppningar om det utan bara ta det för vad det är och njuta till max av det.
Så jag och Trubaduren är lämnade hemma. Fast Trubaduren jobbar ju den här veckan, så det är väl bara jag. Därför åker jag upp till Västanhed nu. Blir kvar där över natten.
Vi får språkas mer imorgon då.
Mor & Far har dragit till Berghamn, och den här gången följde Trubadurens föräldrar med. Kul, hoppas de gillar det. Man får inte ha så höga förhoppningar om det utan bara ta det för vad det är och njuta till max av det.
Så jag och Trubaduren är lämnade hemma. Fast Trubaduren jobbar ju den här veckan, så det är väl bara jag. Därför åker jag upp till Västanhed nu. Blir kvar där över natten.
Vi får språkas mer imorgon då.
V
Lurad till det bättre
Jag var inne på Tuna Park igår och snubblade in på Carlings. Jag skulle egentligen inte ha någonting där, jag var mer på jakt efter ett par vita skor, men det skulle visa sig bli si och så med den saken.
Jag möttes av tjej från personalen, och hon öppnade med ett igenkännande "HEJ!". Ett sånt där "Hej" som uttrycker "Hej, det är ju du." och "Hej, vad länge sen man såg dig.". Ett sånt där "Hej" uttalat på ett sånt sätt som om vi hade kännt varandra hela livet.
Jag blev lite ställd och svarade med ett typiskt svenskt och avståndstagande "Hej hej". Så där som man gör. Jag gick runt och smågluttade lite nonchalant och ointresserat bland plaggen där, när tjejen från personalen undrade om jag var ute efter nåt speciellt. Jag svarade som jag alltid gör, "Nej, jag kikar lite bara", och jag tänkte att "sådär ja, nu blev man av med henne".
Men hon gav sig inte där må ni tro. Hon ville VERKLIGEN veta om jag letade efter nåt särskilt, och tillslut tröttnade jag på henne och mumlade nåt om att "jo, jag är väl på jakt efter en skinnjacka...". Det var ju sant, i och för sig, men av det extremt tunna utbudet av skinnjackor i affären så trodde jag inte att den fanns en sån jag var ute efter. Men jorå, hon grävde fram exakt en sån jacka jag ville ha.
Jag provade den och överöstes med komplimanger om hur snygg den var på mig, så där klädpersonal alltid gör, och vanligtvis skyr jag det som pesten. Men den här gången var det annorlunda. Det var nåt med den här tjejen, alltså. Hon var så jävla trevlig och skön, så jag föll för hennes ord.
Rätt som det var började hon borsta över mina axlar. Mer än en gång, och lite för länge för att det skulle vara "standard". Jag har inga problem med närkontakt, men jag blev ändå lite orolig. "Va fan, har jag mjäll eller?" tänkte jag, men några såna spår syntes inte till. "Sitter jättebra i axlarna" sa tjejen.
Nåväl, jag bestämde mig direkt för jackan, och gick sen nåt varv igen i butiken för att låtsaskolla på kläder - och tjejen hängde på. Och hon surrade. Surr, surr, surr - och det konstiga var att jag tyckte om det. Annars brukar jag vara iskall mot klädpersonalen, för de är alltid så jävla påträngande. Vill jag ha hjälp så ber jag väl fan i helvete om hjälp! Men den här tjejen fick mig på fall.
Och inte bara det, hon lyckades få mig att köpa ännu mera plagg. "Den här är snygg, den ska du ha", "Den här skulle passa jättebra på dig", "Shit vad snygg du blev". Jag vete fan vad som hände, men hon trollband mig.
När jag kom ut ur affären så hade jag två påsar i handen och ett kvitto på nästan 3000 kronor, och jag kliade mig på huvudet och undrade "Hur fan gick det här till?". Sen gick jag runt och runt och runt på Tuna Park och kände mig naken och vilsen.
Jag vill inte betrakta mig själv som lurad, för allt som jag köpte var grymt, men det var helt klart nåt som hände inne på Carlings. Antingen så måste jag ha sett helt jävla bortkommen ut när jag vandrade där inne, varpå tjejen måste ha tänkt "Oj, här har vi en kille som VERKLIGEN behöver min hjälp", eller också uppstod det bara en jävla connection mellan oss.
Akta er! Det jobbar en häxa på Carlings i Tuna Park. En jävla fin och trevlig häxa.
Jag möttes av tjej från personalen, och hon öppnade med ett igenkännande "HEJ!". Ett sånt där "Hej" som uttrycker "Hej, det är ju du." och "Hej, vad länge sen man såg dig.". Ett sånt där "Hej" uttalat på ett sånt sätt som om vi hade kännt varandra hela livet.
Jag blev lite ställd och svarade med ett typiskt svenskt och avståndstagande "Hej hej". Så där som man gör. Jag gick runt och smågluttade lite nonchalant och ointresserat bland plaggen där, när tjejen från personalen undrade om jag var ute efter nåt speciellt. Jag svarade som jag alltid gör, "Nej, jag kikar lite bara", och jag tänkte att "sådär ja, nu blev man av med henne".
Men hon gav sig inte där må ni tro. Hon ville VERKLIGEN veta om jag letade efter nåt särskilt, och tillslut tröttnade jag på henne och mumlade nåt om att "jo, jag är väl på jakt efter en skinnjacka...". Det var ju sant, i och för sig, men av det extremt tunna utbudet av skinnjackor i affären så trodde jag inte att den fanns en sån jag var ute efter. Men jorå, hon grävde fram exakt en sån jacka jag ville ha.
Jag provade den och överöstes med komplimanger om hur snygg den var på mig, så där klädpersonal alltid gör, och vanligtvis skyr jag det som pesten. Men den här gången var det annorlunda. Det var nåt med den här tjejen, alltså. Hon var så jävla trevlig och skön, så jag föll för hennes ord.
Rätt som det var började hon borsta över mina axlar. Mer än en gång, och lite för länge för att det skulle vara "standard". Jag har inga problem med närkontakt, men jag blev ändå lite orolig. "Va fan, har jag mjäll eller?" tänkte jag, men några såna spår syntes inte till. "Sitter jättebra i axlarna" sa tjejen.
Nåväl, jag bestämde mig direkt för jackan, och gick sen nåt varv igen i butiken för att låtsaskolla på kläder - och tjejen hängde på. Och hon surrade. Surr, surr, surr - och det konstiga var att jag tyckte om det. Annars brukar jag vara iskall mot klädpersonalen, för de är alltid så jävla påträngande. Vill jag ha hjälp så ber jag väl fan i helvete om hjälp! Men den här tjejen fick mig på fall.
Och inte bara det, hon lyckades få mig att köpa ännu mera plagg. "Den här är snygg, den ska du ha", "Den här skulle passa jättebra på dig", "Shit vad snygg du blev". Jag vete fan vad som hände, men hon trollband mig.
När jag kom ut ur affären så hade jag två påsar i handen och ett kvitto på nästan 3000 kronor, och jag kliade mig på huvudet och undrade "Hur fan gick det här till?". Sen gick jag runt och runt och runt på Tuna Park och kände mig naken och vilsen.
Jag vill inte betrakta mig själv som lurad, för allt som jag köpte var grymt, men det var helt klart nåt som hände inne på Carlings. Antingen så måste jag ha sett helt jävla bortkommen ut när jag vandrade där inne, varpå tjejen måste ha tänkt "Oj, här har vi en kille som VERKLIGEN behöver min hjälp", eller också uppstod det bara en jävla connection mellan oss.
Akta er! Det jobbar en häxa på Carlings i Tuna Park. En jävla fin och trevlig häxa.
Summer night
Jag tog nyss en löprunda med Stiffa. Vi har verkligen blivit äldre, han och jag. Speciellt Stiffa. Det tog inte lång tid innan han började stånka och stöna och ojja sig över smärtor i ljumskarna. "Det här är nog den värsta smärtan jag har varit med om" pustade han.
Fast först klagade han på kulorna, och han beskrev det som att "ett djur som bor i pungen och nu sakta kryper upp längs magen". Igenkännighetsfaktorn var inte klockren, men det lät inte skönt.
Nåväl, vi tog oss ner till Ekudden för ett svalkande dopp - men det var inte så svalkande att det var kallt. Det var rätt varmt, faktiskt, och så där sommarskönt som det ska vara att bada.
Kanske kan bli en kvällsrutin det där, att springa ner till Ekudden och bada.
Fast först klagade han på kulorna, och han beskrev det som att "ett djur som bor i pungen och nu sakta kryper upp längs magen". Igenkännighetsfaktorn var inte klockren, men det lät inte skönt.
Nåväl, vi tog oss ner till Ekudden för ett svalkande dopp - men det var inte så svalkande att det var kallt. Det var rätt varmt, faktiskt, och så där sommarskönt som det ska vara att bada.
Kanske kan bli en kvällsrutin det där, att springa ner till Ekudden och bada.
Bruten tradition
Nu är det vecka 28. Förra veckan var det 27. Vanligtvis brukar vi vara i Halmstad runt den här tiden på året, men i år får Tylösand klara sig utan Riddarna. Vi har tagit en "indefinite hiatus", som det så flott heter på rockstjärnespråk, men jag är ganska så säker på att vi inte har upplevt den sista svängen till västkusten än. Hoppas inte det, i alla fall.
Från 2005 har vi varit där varje sommar, med undantag för sommaren 2007 då vi tog en avstickare till Sunny beach i Bulgarien istället - och det hade verkligen varit hur jävla grymt som helst att åka nu, med tanke på den värmebölja som råder i vårat avlånga land. Fatta vad mycket folk det måste ligga på Strand Tylösand just nu! Och after beachen! Och Leif's lounge!
Men men...det kanske är lika bra att det är som det är.
2005:
2006:
2008:
2009:
Från 2005 har vi varit där varje sommar, med undantag för sommaren 2007 då vi tog en avstickare till Sunny beach i Bulgarien istället - och det hade verkligen varit hur jävla grymt som helst att åka nu, med tanke på den värmebölja som råder i vårat avlånga land. Fatta vad mycket folk det måste ligga på Strand Tylösand just nu! Och after beachen! Och Leif's lounge!
Men men...det kanske är lika bra att det är som det är.
2005:
2006:
2008:
2009:
Kram och god natt
Ja, Spanien vann, och det känns...rätt på nåt sätt. Eller i alla fall helt okej. De spelar väldigt vackert och smart, och jag gläds med dem. Holland kunde också ha fått vunnit, men som det såg ut idag så tycker jag att rätt lag vann.
Fast jag tycker ändå att England borde ha vunnit. Eller Japan.
Men skit i det, nu tar vi en låt.
Fast jag tycker ändå att England borde ha vunnit. Eller Japan.
Men skit i det, nu tar vi en låt.
Varm sommar
Det känns inte som att man bor i Sverige idag. 33 fucking grader och klibbediklabbedikladdigt i luften. Det känns snarare som Australien. Väldigt mycket, faktiskt.
När jag åkte förbi Sarajevo så sätt där en tanig liten farbror i shorts och linne på en stol utanför, och han påminde väldigt mycket om Bruce från Coolbellup i Australien . Både till utseendet och det faktum att han satt utanför en bar med en öl och en cigg och snackade skit med andra farbröder. Sarajevo är också våran motsvarighet till den lokala puben Coobys som låg där jag bodde.
Det finns nog en "Bruce" i varje liten småstad, och det är bra det. Det är snälla människor som gör väldigt mycket av det lilla de har.
Annars är det snack om nån fotbollsmatch ikväll. Jag får ta och kolla upp det.
När jag åkte förbi Sarajevo så sätt där en tanig liten farbror i shorts och linne på en stol utanför, och han påminde väldigt mycket om Bruce från Coolbellup i Australien . Både till utseendet och det faktum att han satt utanför en bar med en öl och en cigg och snackade skit med andra farbröder. Sarajevo är också våran motsvarighet till den lokala puben Coobys som låg där jag bodde.
Det finns nog en "Bruce" i varje liten småstad, och det är bra det. Det är snälla människor som gör väldigt mycket av det lilla de har.
Annars är det snack om nån fotbollsmatch ikväll. Jag får ta och kolla upp det.
Rött hav
Om jag kunde skulle jag fråga chans på dig nu. Om jag vågade. Men det känns som att rutan för NEJ är alldeles för stor.
Och du vet...jag älskar dig så mycket som du har hoppats på. Och du vet...vi måste ta vara på känslorna idag, för imorgon har vi glömt bort dem. Och jag vet...jag är den enda som tror på det jag säger.
Men jag vill aldrig någonsin skada dig, kanske är det därför jag inte kan vara med dig? Men jag vill inte vara utan dig, kanske är det därför du finns kvar hos mig?
Ibland glömmer jag bort att jag är 24 år. Då säger jag till mig själv "visst känns det som igår?". Och pojken inom mig bara ler mellan tårarna, jag frågar "gråter du?". Kärlek är smärta, för det är det enda jag har upplevt. Sen kom förnekelsen som ett enda jävla svek, mot allt som innerst inne känns. Jag tror vi skyddar oss själva genom att inte visa vad vi känner, för om man känner någonting är risken stor att det gör ont...tillslut.
Lilla du...och om jag fick säga...lilla du.
Det kanske är jag, ibland är jag alldeles för unik. Precis så unik så jag skulle platsa på ett dårhus. Där träffar jag Ann-Marie Cederblom, en tvångskonstnär som badat i massmord. Två månader senare gifter vi oss, och alla är bjudna...men ingen kom.
Alla mina muskler är väl gömda. Min sångröst har aldrig sett några bra dagar. Jag kommer aldrig att bygga ett slott till dig. Jag är kär i mig själv, men är inte Brad Pitt. Jag kanske till och med snarkar.
Men okej...ingen kommer att älska dig lika mycket som mig. Men okej...mina pengar är till för dig och mig. Men okej...när jag står på röda mattan så framhåller jag dig. Men okej...när jag bär dig så tappar jag aldrig dig. Om jag så skulle dö. Men okej...om du skulle tvivla så kommer jag alltid övertyga dig. Men okej...jag läser alla böcker för dig bara för att lära mig. Men okej...jag slänger ut skiten bara för att få vara en stund med dig. Det är okej.
Och du vet...jag älskar dig så mycket som du har hoppats på. Och du vet...vi måste ta vara på känslorna idag, för imorgon har vi glömt bort dem. Och jag vet...jag är den enda som tror på det jag säger.
Men jag vill aldrig någonsin skada dig, kanske är det därför jag inte kan vara med dig? Men jag vill inte vara utan dig, kanske är det därför du finns kvar hos mig?
Ibland glömmer jag bort att jag är 24 år. Då säger jag till mig själv "visst känns det som igår?". Och pojken inom mig bara ler mellan tårarna, jag frågar "gråter du?". Kärlek är smärta, för det är det enda jag har upplevt. Sen kom förnekelsen som ett enda jävla svek, mot allt som innerst inne känns. Jag tror vi skyddar oss själva genom att inte visa vad vi känner, för om man känner någonting är risken stor att det gör ont...tillslut.
Lilla du...och om jag fick säga...lilla du.
Det kanske är jag, ibland är jag alldeles för unik. Precis så unik så jag skulle platsa på ett dårhus. Där träffar jag Ann-Marie Cederblom, en tvångskonstnär som badat i massmord. Två månader senare gifter vi oss, och alla är bjudna...men ingen kom.
Alla mina muskler är väl gömda. Min sångröst har aldrig sett några bra dagar. Jag kommer aldrig att bygga ett slott till dig. Jag är kär i mig själv, men är inte Brad Pitt. Jag kanske till och med snarkar.
Men okej...ingen kommer att älska dig lika mycket som mig. Men okej...mina pengar är till för dig och mig. Men okej...när jag står på röda mattan så framhåller jag dig. Men okej...när jag bär dig så tappar jag aldrig dig. Om jag så skulle dö. Men okej...om du skulle tvivla så kommer jag alltid övertyga dig. Men okej...jag läser alla böcker för dig bara för att lära mig. Men okej...jag slänger ut skiten bara för att få vara en stund med dig. Det är okej.
Ge mig en kram
Turnén är över. Upp till Borlänge och tillbaka via Köping, förbi Gävle, Hudiksvall och Sundvalls, till Berghamn - och sen tillbaka igen.
Efter 10 dagar on the road är det skönt att vara tillbaka på Ladugårdsvägen igen. Skönt i den bemärkelsen att förrådet med kalsonger behöver fyllas på.
Jo, men det är skönt att landa på hemmaplan - men jag skulle lätt kunna tillbringa en hel jävla sommar på vägarna i Sverige. Att bara bila kors och tvärs, från söder till norr och från västkusten till Gotland. Det är fanimej en sak jag vill göra innan jag stämplar in.
Vi tittar så långt bort i våra drömmar och önskningar att vi glömmer, eller inte tänker på, allt som finns precis rakt framför ögonen på oss. Det är inte så jävla mycket annorlunda "där borta på andra sidan". De pratar lite konstigare och äter kanske lite annan mat - men i grund och botten är det som Dalarna.
Men nu jävlar är jag på hugget! Redo att älska. Den här senaste veckan har gjort mig gott, nästan frälst, och nu släpper jag hästarna fria. Är det nån som vill springa?
En julikväll igen som aldrig förr
Sista kvällen i detta norra land. Jag sitter ensam på en klippa och upplever en sån där kväll igen. En sån där kväll som man aldrig har upplevt tidigare.
Det är så enkelt. En skog, en vik, en hamn, några hus, vatten som kluckar mot klipporna, en liten båt som sakta puttrar förbi, fiskmåsar, kvällsblå himmel och solens reflektion över vattnet. Så enkelt, men ändå så vackert.
Någonting brakar i skogen bakom mig. Jag hajar till och vänder mig om, och en bit där inne skymtar en älg som lunkar förbi. Jag är lite halvrädd för älgar, eller djur som inte är tama, men här finns det ingenting som är farligt. Här uppe finns det ingenting att vara rädd för.
Jag tittar bortom kullarna. Jag vet att hon finns där någonstans. Kanske ensam, kanske i någon annan mans famn.
Det är så mycket jag skulle vilja säga, men det är ingen som förstår. Och det som alla vet, det har jag aldrig förstått. Ändå tror jag att vi två är av samma sort.
Det är så mycket jag vill ha, men ingenting jag behöver. Nån gång ska väl även jag hitta någonting för att stoppa det hjärta som blöder, och fram till dess får det gå ändå.
Jag har tänkt så mycket, och ibland undrar jag om jag har kommit någon vart? Det är så ensamt och tyst, men jag vill inte bara sitta inne och inte förstå. Ibland undrar jag hur det ska gå.
Men jag ska nog sluta tänka nu. Det är som är gjort och ogjort är nu över och förbi, och det enda jag kan göra någonting åt är detta nu jag lever i. Jag ska nog tänka mindre. Vara lite dum i huvudet. En dåre. De verkar ha det så roligt.
Jag vet inte vem man ska vara för att vara någonting att ha, så jag är nog mig själv ett tag till. Tills jag vet. Jag ångrar mycket av det jag har gjort, för jag har inte gjort någonting. Jag har varit så klok. Så snäll och gullig. Och snälla pojkar får inte leka med vackra flickor. Det är dags att bli ett svin. Ett riktigt jävla ärkesvin. Hallelujah, då blir det åka av!
Varför är det som så att de man kan få vill man inte ha? Eller är det bara jag? Jo, så är det nog. Men vad ska jag göra åt det, strunta i hur det känns? Ta det man får och hålla käften tills döden skiljer oss åt? Nej tack.
Jag tänker på någon. Jag har tänkt på många. Kanske vill jag inte ha dem heller? Jag trodde att jag hade varit kär förut, men tydligen så har jag inte det. Jag har varit förälskad. Jag har alltså väldigt lätt för att bli förälskad, men väldigt svårt för att bli kär. Ulf Lundell säger det så bra: "Jag längtar inte längre efter att få ha dig här, men jag saknar dig". Jag skulle behöva bli träffad av Amors bazooka. Ge mig nåt att dö för, innan jag dör av ingenting.
Men det hör kanske till det där, att det ska vara så svårt, att det ska göra ont och vara så olyckligt allting. Det hör till ungdomen. Det är nog därför jag andas Håkan Hellström och Broder Daniel.
Jag skriver som en ledsen hund, men jag känner mig så fruktansvärt pigg och fräsch och sugen. Bättre på alla sätt och vis. Synd bara att jag inte får ut det på det sätt jag vill. Men sommaren är lång, och inget ska regna bort.
Ja fy fan, det är verkligen fint här uppe. Så rent och äkta och orört. Klockan är sent på kvällen men solen vägrar ge upp. Den krigar nästan hela natten lång, och det ska jag också göra. Det som har varit är över och förbi. Dags och röra på sig. Göra någonting och ta vara på det här, för det är allt vi har.
Bra vecka. Norrland - om du vill vara dig själv för ett ögonblick.
Kort om lite...
Jag trodde verkligen verkligen verkligen på Tyskland igår - men oj vad Spanien pissade på dem. Det regnade grus i maskinen, och Tyskland var egentligen aldrig nära. Egentligen.
För mig var det skit samma, men jag hade hellre sett Tyskland vinna. Dock var det väldigt roligt att Puyol fick avgöra - och dominera. Det är sån spelare man unnar framgång.
Jag hoppas Holland vinner, för det känns som att de är värda en framgång, men jag skulle inte gråta om Spanien vann. Och jag skulle heller inte jubla. VM känns ganska "off" för mig.
Och en tråkig nyhet. Alex Schulman slutar blogga. Eller, slutar blogga vet man ju inte - men han lägger ner sin pappablogg, med anledningen att lilla Charlie blivit stor nu.
Det är väl logiskt, och jag hade faktiskt väntat på att det här skulle komma nån gång efter att hon fyllt 1 år.
Tråkigt är det ändå, men karln dyker med 97% säkerhet upp någon annanstans med en ny blogg. Han kan inte slita sig. Väl?
Och en rolig grej.
Gissa om jag höll på att garva ihjäl mig när jag såg Rolling och Lotus-legendaren Nivar i publiken på Debatt från Almedalen. Han stod precis bakom programledaren Janne Josefsson, så tv-exponeringen var nästan total. Han hade på sig en t-shirt med de rödgrönas loggor på bröstet. Sossarna, Vänstern och Miljöpartiet. Det gjorde det hela ännu roligare.
Men det verkade inte som att han var så överdrivet intresserad av politiksnacket. Först stod han och filmade med sin mobil, och därefter verkade det mest som att han limmade på tjejer i publiken. Sköningen där.
Okej, kanske inte så jätteroligt. Men om man vet vem det är så är det väldigt roligt. Jag tror Vampyren lyfte upp honom en gång på Lotus, vilket inte var så jättepopulärt om jag minns rätt.
För mig var det skit samma, men jag hade hellre sett Tyskland vinna. Dock var det väldigt roligt att Puyol fick avgöra - och dominera. Det är sån spelare man unnar framgång.
Jag hoppas Holland vinner, för det känns som att de är värda en framgång, men jag skulle inte gråta om Spanien vann. Och jag skulle heller inte jubla. VM känns ganska "off" för mig.
Och en tråkig nyhet. Alex Schulman slutar blogga. Eller, slutar blogga vet man ju inte - men han lägger ner sin pappablogg, med anledningen att lilla Charlie blivit stor nu.
Det är väl logiskt, och jag hade faktiskt väntat på att det här skulle komma nån gång efter att hon fyllt 1 år.
Tråkigt är det ändå, men karln dyker med 97% säkerhet upp någon annanstans med en ny blogg. Han kan inte slita sig. Väl?
Och en rolig grej.
Gissa om jag höll på att garva ihjäl mig när jag såg Rolling och Lotus-legendaren Nivar i publiken på Debatt från Almedalen. Han stod precis bakom programledaren Janne Josefsson, så tv-exponeringen var nästan total. Han hade på sig en t-shirt med de rödgrönas loggor på bröstet. Sossarna, Vänstern och Miljöpartiet. Det gjorde det hela ännu roligare.
Men det verkade inte som att han var så överdrivet intresserad av politiksnacket. Först stod han och filmade med sin mobil, och därefter verkade det mest som att han limmade på tjejer i publiken. Sköningen där.
Okej, kanske inte så jätteroligt. Men om man vet vem det är så är det väldigt roligt. Jag tror Vampyren lyfte upp honom en gång på Lotus, vilket inte var så jättepopulärt om jag minns rätt.
Än idag är det här bland det roligaste på nätet
Mer...
Vi grävde lite en stund. Storebror Thomas såg på. Det ser ni ju, eller hur?
Så här såg det ut när vi kom upp, och det gick ju inte för sig tyckte Storebror. Så han började klippa.
Nu ser det ut så är. Som en golfgreen. Bra där brorsan!
Vi tog en sväng ner till hamnen. Det är verkligen för jävla fint.
Eller hur?
Och Liam Gallagher var där också. Kul!
Liksom min brorsdotter Freja, 1 år. Underbar liten krabat det där. Hon skrattar väldigt mycket. Hela tiden, faktiskt. Jag tror nästan att hon fejkar ibland. Hon har ett alldeles enastående skratt, som ett huttrande från bröstkorgen. Man kan inte annat än att smittas. Vilken liten solstråle! Yes, I'm in love.
Sen drog vi och badade. Det var helt underbart, typ 15 grader i vattnet. Helt otroligt skönt.
Och The Hoff var där. Kul!
Där låg vi, jag, Storebror, Miriam, Freja och Erik. Ser ni de där människorna på bilden? Det är vi. Där låg vi.
Ralf Edström är världelös men kung
Kristian Olsson: Och så får han en armbåge i ansiktet!
Raffe: Äh! Det var ingenting. Fjantigt.
K O: Men han får ju faktiskt en arm i ansiktet?
Raffe: Ja, men...äh!
K O: Och nu ligger Robben ner efter en närkamp.
Raffe: Äh! Upp med dig, du behöver inte ligga där och gråta.
K O: Han ser ut att ha ont.
Raffe: Ja men det där var ingenting. Jag börjar bli mer och mer besviken på den där fotbollsspelaren.
K O: Och nu...OJ! Det där såg riktigt illa ut! Hur gick det där?
Raffe: Nej nej nej, det där var ingenting. Det är VM i filmning.
K O: Och nu vill holländarna ha in båren. Det här verkar inte bra.
Raffe: Nej, nu när jag ser reprisen så får han faktiskt en spark i ansiktet. Aj aj aj.
Raffe: Äh! Det var ingenting. Fjantigt.
K O: Men han får ju faktiskt en arm i ansiktet?
Raffe: Ja, men...äh!
K O: Och nu ligger Robben ner efter en närkamp.
Raffe: Äh! Upp med dig, du behöver inte ligga där och gråta.
K O: Han ser ut att ha ont.
Raffe: Ja men det där var ingenting. Jag börjar bli mer och mer besviken på den där fotbollsspelaren.
K O: Och nu...OJ! Det där såg riktigt illa ut! Hur gick det där?
Raffe: Nej nej nej, det där var ingenting. Det är VM i filmning.
K O: Och nu vill holländarna ha in båren. Det här verkar inte bra.
Raffe: Nej, nu när jag ser reprisen så får han faktiskt en spark i ansiktet. Aj aj aj.
Peace & love, annan kamera
Vi gav kameran till en farbror, och jag undrar om han inte ville ha med Generalen på bilden, för vi blev ombedda av honom att ta några extra kliv åt vänster. Eller också ville han bara ha med "Per" i bakgrunden.
Bättre, men inte bra. Nej, det blev ingen hopp-bild på denna resa.
Framme. Soft.
Di Leva. Sådär.
Men vi var glada ändå. Ja, alla utom Trubaduren då.
Trubaduren och hans bästa kompis Steffo.
Chill framför Melissa Horn.
Men sen spratt det till och då var vi tvunga att ställa oss upp.
Fartfyllt framför Hoffmaestro.
Mycket folk var det.
Jag och min bästa kompis Jens.
Efterfest hos Hurtig, Dape, Fredde Åslund och Co.
Samma efterfest och jag är häftig. Klockan är ungefär fem på morgonen, och jag har precis börjat peaka. Men vart var Trubaduren? A just ja, han låg ju och sov i vagnen.
Äntligen fick jag vara med på en sån här "gängbild". Det brukar annars vara jag som tar dem.
En kväll hängde jag med Generalen in på toaletten och tog en bild. Det var kul.
Ett välbehövligt dopp. The Hoff till vänster.
Jag tycker mycket om den här bilden.
Lagbild.
Robyn var cool.
Efterspel. Vissa var taggade, andra inte.
Trubaduren underhöll grannarna ändå in på småtimmarna.
Det är humor.
Lillebror kom förbi och tiggde en platta. Klart han fick det, kraken.
I am what I am.
Det här var stort. Kungen av "Borlange". Jigga what?
Äckligt mycket folk på Jay-Z. Typ 35.000. På bildskärmen syns bara publiken framför scenen.
Hemlös kärlek
"Den här kärleken hänger kvar som en hemlös hänger kvar i en bar
Stolarna på bordet, alla har gått
Han sitter där han sitter som om han inget förstått"
Lite...
Ta bort det där trädet i mitten och jag är nära en drömbild.
Kolla in matchtröjorna vi tryckt upp.
Storebror Thomas klapp gräset...
...Brorson Erik, som är byggnadschef, inspekterade att det blev rätt...
...och jag lapade sol och hade intercorse med kameran.
Tråkigt besked
Jag läser på Magazin24 att Bruno Widén gått bort, och det gör mig väldigt väldigt ledsen.
Jag kände inte honom på nått sätt, men jag har alltid beundrat hans enorma driv och engagemang för Kungsör, allra helst då genom biografen och Thor Modéen teatern. Jag har alltid känt en stor, vad ska man säga, tacksamhet, inför honom.
Det här är väldigt tråkigt. Kungsör har förlorat en profil, och nu undrar jag vad som kommer att hända med biografen och teatern.
Jag kände inte honom på nått sätt, men jag har alltid beundrat hans enorma driv och engagemang för Kungsör, allra helst då genom biografen och Thor Modéen teatern. Jag har alltid känt en stor, vad ska man säga, tacksamhet, inför honom.
Det här är väldigt tråkigt. Kungsör har förlorat en profil, och nu undrar jag vad som kommer att hända med biografen och teatern.
Pics från festivalen
Frukost hemma hos Generalens föräldrar innan avfärd.
Generalen har fått syn på någonting hon vill ha.
På väg att ta en "hopp-bild" på en rastplats. Det gick sådär...
Ja, här hade jag hoppat - men käringarna stod såklart kvar.
Framme vid campingen i Borlänge. Ut med borden och sen börja "festivala".
Och den här jävla dåren. Nej, inte Trubaduren - han till vänster. Steffo, eller Stefan som han egentligen hette. En legendarisk, och aprak, snubbe som snubblade in i våran vagn när vi spelade kort. Det tog inte lång tid innan han började limma på Generalen, och han fortsatte sen med att "det kommer att gå åt helvete om du stannar med de här två grabbarna".
Sen spillde han ut en hink med vatten i vagnen, varpå Generalen skrek "STEFAN FÖR FAAAN!!!". Då gick Stefan.
Trubaduren, såklart.
En kväll gick Ostbåge-tjejen vilse i skogen. Men som tur var hade hon min kamera med sig så att hon kunde dokumentera hur rädd och vilsen hon var.
Det perfekta paret, del 1. Tyvärr måste jag meddela att den här bilden är riggad.
The Entourage. Generalen, Trubaduren, Loke, Ostbåge-tjejen och Tompa.
En bit mat på en "grekisk" restaurang.
Generalen ser roat på när Tompa äter.
Lillebror kom ofta förbi och drog några ackord.
Våran uteplats.
Det perfekta paret, del 2. Tyvärr måste jag meddela att den här bilden inte är riggad.
Ostbåge-tjejen har glöd i blicken.
Skönare kan ingen ha det.
Dags att börja leka.
Nattsudd.
Hur beskriver man kärlek?
Det är någonting visst med att komma upp till Norrland igen. De öändliga vidderna, de stora skogarna, sjöarna och bergen som sträcker på sig och syns ända bort till horisonten. På nåt sätt känns det som att Norrland är definitionen av Sverige. Jag tror inte att man förstår det om man inte har upplevt det själv. Det är en sak att ta flyget upp till Umeå och knalla runt i staden, som i vilken annan stad som helst, men det är en helt annan sak att bila upp genom landet.
Jag älskar att bila genom Sverige, och allra helst genom Norrland. Att färdas längs motorvägen, genom skog och höga dalar, förbi gamla bruksorter och över älvar och sjöar. Känslan att färdas över Ångermanlandsälven är på många sätt omätbar, speciellt en kväll som igår då himlen var orangefärgad och molnfri och solen så sakteligen började dala neråt.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Norrland är en förlorad värld som måste upplevas. Innan det är försent.
När man har kommit upp och förbi Sundsvall så börjar det kännas. Snart är man där igen. Hemma. Härnösand gör sig påmind på vägskyltarna, och man börjar känna igen varenda hus, sten och träddunge. Vägen blir mindre och slingrigare och avståndet till Höga kusten är snart obefintlig. Plötsligt svänger man av, åker en liten bit - och där uppenbarar sig den lilla viken längst ut mot Bottenhavet. Den gamla fiskebyn Berghamn.
Doften av salt hav och frisk luf slår emot dig som världens skönaste käftsmäll och du blir ett med lugnet och friden. Utsikten ut mot viken, där vattnet från Östersjön delar dalen i två majestätiska torn är obeskrivligt vacker, och inget fotografi i världen skulle göra den bilden rättvis. Det enda man kan göra är att stå där och känna tacksamhet för att man får uppleva den. Ännu en gång.
Berghamn är mitt, och en kär plats i mitt hjärta. Jag hoppas att jag nån gång får dela denna upplevelse med någon.
Jag älskar att bila genom Sverige, och allra helst genom Norrland. Att färdas längs motorvägen, genom skog och höga dalar, förbi gamla bruksorter och över älvar och sjöar. Känslan att färdas över Ångermanlandsälven är på många sätt omätbar, speciellt en kväll som igår då himlen var orangefärgad och molnfri och solen så sakteligen började dala neråt.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Norrland är en förlorad värld som måste upplevas. Innan det är försent.
När man har kommit upp och förbi Sundsvall så börjar det kännas. Snart är man där igen. Hemma. Härnösand gör sig påmind på vägskyltarna, och man börjar känna igen varenda hus, sten och träddunge. Vägen blir mindre och slingrigare och avståndet till Höga kusten är snart obefintlig. Plötsligt svänger man av, åker en liten bit - och där uppenbarar sig den lilla viken längst ut mot Bottenhavet. Den gamla fiskebyn Berghamn.
Doften av salt hav och frisk luf slår emot dig som världens skönaste käftsmäll och du blir ett med lugnet och friden. Utsikten ut mot viken, där vattnet från Östersjön delar dalen i två majestätiska torn är obeskrivligt vacker, och inget fotografi i världen skulle göra den bilden rättvis. Det enda man kan göra är att stå där och känna tacksamhet för att man får uppleva den. Ännu en gång.
Berghamn är mitt, och en kär plats i mitt hjärta. Jag hoppas att jag nån gång får dela denna upplevelse med någon.
Peacad & lovead
Så har man förlorat festival-oskulden - och det känns riktigt bra!
Jag hade väl egentligen inte förväntat mig någonting, men jag blev inte direkt besviken. Snarare tvärtom. Fick blodad tand, faktiskt, och jag hade lätt velat stanna kvar tre dagar till - eller varför inte fem?
Dock var jag lite down emellanåt av diverse anledningar, men jag försökte allt bara släppa allting och njuta - och tillslut kändes det som att jag kunde göra det. Jag är ju inte en festivalmänniska i den bemärkelsen att jag orkar kröka 28 timmar om dygnet som många andra besökare tycktes göra, och jag har ingen knapp att trycka på bara för att "det är festival". Man fick köra sitt eget race, och det gick ganska bra ändå tycker jag.
Det fanns mycket som skulle kunna ha blivit bättre, men det fanns betydligt mer som skulle kunna ha blivit sämre. Det känns som att jag sa för mycket och det känns som att jag sa för lite. Jag kunde ha skrattat mer och jag kunde ha grävt ner mig i grubbleri - men summa summarum är jag mycket nöjd.
Jag är glad för att vi bodde i husvagn och inte i tält, och "tältstämningen" kunde man ta del av ändå genom att besöka två välkända figurer från Kungsör som numera går under namnen Loke och Tompa.
I husvagnen bodde jag med Generalen, Trubaduren och Ostbågetjejen - och det var riktigt mysigt. Vi var som en liten familj, men det var oklart vem som var vad i den här familjen. Två fina tjejer och en snäll kille.
Även Lillebror var där och strök omkring med sin lurviga svans runt våran vagn. Han blev som en liten hundvalp i familjen. Eller snarare en liten katt som kom och gick som den ville.
Musiken då? Ja, Jay-Z var ju klart häftigast att se. Vi var nog säkert uppemot 35.000 i publiken som sjöng med i 99 problems, Hard knock life, Empire state of mind, Encore och de andra fetingarna han levererade.
The Hives var nog bäst. Kent var bra, men inte så bra som jag hade hoppats. John Fogerty blev också bra tack vare att vi var på sånt bra humör då, och Robyn var grym. Och Europe var oväntat bra. Carrie, Rock the night och framförallt Final countdown var magiska
Hoffmaestro var en positiv överraskning och Nicola Sarcevic var soft och intom. Melissa Horn var också stillsamt bra, men dock lite väl stillsam i längden. Och Di Leva var...svårbedömd. Lite knasig, lite förvirrande med alla covers, men bitvis okej. The Ark var både grymma och lite tama. En mindre besvikelse där, trots strålande recensioner i tidningarna.
Jag är lite besviken att jag missade Julian Casablancas, Thorsten Flinck och Mando diao - men det är sånt som händer. Man kan se mycket, men inte allt, och ibland måste man helt enkelt bara sitta och surra ett tag.
Näe, det var en bra halvvecka det här - men som vanligt efter en sån här resa så känner man sig bara så tom när det är över. Väldigt tom, till och med, och lite förvirrad kan jag också känna att jag är. Jag vet inte...men det är nog bra att jag tillbringar den här kommande veckan uppe i Norrland och Berghamn så att man får rensa skallen lite.
Jag är en tänkare och nu har jag fått en del grejer att fundera över. Det är lite komplext, för jag är både nöjd och besviken över mig själv för tillfället.
Bilder kommer så småning om, var så säkra, men just nu orkar jag inte. God natt.
Jag hade väl egentligen inte förväntat mig någonting, men jag blev inte direkt besviken. Snarare tvärtom. Fick blodad tand, faktiskt, och jag hade lätt velat stanna kvar tre dagar till - eller varför inte fem?
Dock var jag lite down emellanåt av diverse anledningar, men jag försökte allt bara släppa allting och njuta - och tillslut kändes det som att jag kunde göra det. Jag är ju inte en festivalmänniska i den bemärkelsen att jag orkar kröka 28 timmar om dygnet som många andra besökare tycktes göra, och jag har ingen knapp att trycka på bara för att "det är festival". Man fick köra sitt eget race, och det gick ganska bra ändå tycker jag.
Det fanns mycket som skulle kunna ha blivit bättre, men det fanns betydligt mer som skulle kunna ha blivit sämre. Det känns som att jag sa för mycket och det känns som att jag sa för lite. Jag kunde ha skrattat mer och jag kunde ha grävt ner mig i grubbleri - men summa summarum är jag mycket nöjd.
Jag är glad för att vi bodde i husvagn och inte i tält, och "tältstämningen" kunde man ta del av ändå genom att besöka två välkända figurer från Kungsör som numera går under namnen Loke och Tompa.
I husvagnen bodde jag med Generalen, Trubaduren och Ostbågetjejen - och det var riktigt mysigt. Vi var som en liten familj, men det var oklart vem som var vad i den här familjen. Två fina tjejer och en snäll kille.
Även Lillebror var där och strök omkring med sin lurviga svans runt våran vagn. Han blev som en liten hundvalp i familjen. Eller snarare en liten katt som kom och gick som den ville.
Musiken då? Ja, Jay-Z var ju klart häftigast att se. Vi var nog säkert uppemot 35.000 i publiken som sjöng med i 99 problems, Hard knock life, Empire state of mind, Encore och de andra fetingarna han levererade.
The Hives var nog bäst. Kent var bra, men inte så bra som jag hade hoppats. John Fogerty blev också bra tack vare att vi var på sånt bra humör då, och Robyn var grym. Och Europe var oväntat bra. Carrie, Rock the night och framförallt Final countdown var magiska
Hoffmaestro var en positiv överraskning och Nicola Sarcevic var soft och intom. Melissa Horn var också stillsamt bra, men dock lite väl stillsam i längden. Och Di Leva var...svårbedömd. Lite knasig, lite förvirrande med alla covers, men bitvis okej. The Ark var både grymma och lite tama. En mindre besvikelse där, trots strålande recensioner i tidningarna.
Jag är lite besviken att jag missade Julian Casablancas, Thorsten Flinck och Mando diao - men det är sånt som händer. Man kan se mycket, men inte allt, och ibland måste man helt enkelt bara sitta och surra ett tag.
Näe, det var en bra halvvecka det här - men som vanligt efter en sån här resa så känner man sig bara så tom när det är över. Väldigt tom, till och med, och lite förvirrad kan jag också känna att jag är. Jag vet inte...men det är nog bra att jag tillbringar den här kommande veckan uppe i Norrland och Berghamn så att man får rensa skallen lite.
Jag är en tänkare och nu har jag fått en del grejer att fundera över. Det är lite komplext, för jag är både nöjd och besviken över mig själv för tillfället.
Bilder kommer så småning om, var så säkra, men just nu orkar jag inte. God natt.
