Det här är julen för mig
On my way back home again
Tänk att få spela fotboll igen. Tänk att få springa utan att fundera på hur man sätter ner fötterna. Tänk att få stanna tvärt och springa åt andra hållet. Tänk att få ta emot en boll. Tänk att få titta upp och slå en cross till andra sidan. Tänk att få springa i en lucka och få en perfekt serverad passning i djupled, eller tänk att få slå den där perfekta passningen i djupled. Tänk att få hoppa upp i en nickduell och inte oroa sig över ladningen. Tänk att få göra en snygg fint igen. Tänk att få dra på ett skott mot mål utan att känna någonting i knäet. Tänk att få springa sig dyngtrött. Tänk att få skära av en passning, tänk att få skära av ett anfall. Tänk att få springa in i någon i 110 km/h. Tänk att få tackla någon av planen. Tänk att få ställa en offsidefälla. Tänk att få spela fram till ett mål igen. Tänk att få jaga ifatt, hoppa och glidtackla undan bollen. Tänk att få vara en del av ett lag igen på riktigt. Tänk att få vara med. Tänk att få spela fotboll igen.
Jag var inne hos min sjukgymnast idag, var över en månad sedan sist, och han tyckte att det såg bra ut. Men jag vet inte. Bokstavligt talat, alltså. Jag vet inte hur det ska kännas fem månader efter operation.
Han frågade hur det kändes i jämförelse med det andra, friska knät, sett till procent, och jag svarade "70% kanske?". "Då är vi på rätt väg" svarade han. Men jag vet inte, och det är ju bara jag som kan känna, egentligen.
Äsch alltså, så här: styrkemässigt så kommer jag mer och mer, jag är inte alldels för långt ifrån att klara av samma tyngder som innan operationen. Balansmässigt blir det också bättre och bättre. Det handlar väl egentligen om att börja lita på knät igen. Lita på att det håller. Eller lita på att det håller för mer och mer.
Kondisen är dock långt ifrån på topp. Jag precis fått börja springa lite lätt, och det känns såväl i knät som i lungorna. Märks att man inte kunnat röra sig normalt på dryg ett år. Men det tar jag igen.
Om en månad har det gått ett halvår sedan operationen, och det är väl vad jag fått höra att det tar att komma tillbaka. Lite drygt, ibland går det snabbare och ibland tar det lite längre tid. Jag kommer inte att vara tillbaka för fullt om en månad, men jag hoppas att jag ska kunna känna på bollen igen, hyfsat obehindrat. Jag tänker inte stressa och kliva på för tidigt, jag ska vara väl förberedd och återställd innan jag kör igång på riktigt igen. Jag hoppas att jag kan vara tillbaka i träning igen till februari, men skulle det kännas jävligt bra och bli tidigare så skulle jag vara världen gladaste pojke.
Vi får se. Det är tålamod och disciplin som gäller, även fast det är lätt att deppa ihop emellanåt. Men jag kommer.
Jag var inne hos min sjukgymnast idag, var över en månad sedan sist, och han tyckte att det såg bra ut. Men jag vet inte. Bokstavligt talat, alltså. Jag vet inte hur det ska kännas fem månader efter operation.
Han frågade hur det kändes i jämförelse med det andra, friska knät, sett till procent, och jag svarade "70% kanske?". "Då är vi på rätt väg" svarade han. Men jag vet inte, och det är ju bara jag som kan känna, egentligen.
Äsch alltså, så här: styrkemässigt så kommer jag mer och mer, jag är inte alldels för långt ifrån att klara av samma tyngder som innan operationen. Balansmässigt blir det också bättre och bättre. Det handlar väl egentligen om att börja lita på knät igen. Lita på att det håller. Eller lita på att det håller för mer och mer.
Kondisen är dock långt ifrån på topp. Jag precis fått börja springa lite lätt, och det känns såväl i knät som i lungorna. Märks att man inte kunnat röra sig normalt på dryg ett år. Men det tar jag igen.
Om en månad har det gått ett halvår sedan operationen, och det är väl vad jag fått höra att det tar att komma tillbaka. Lite drygt, ibland går det snabbare och ibland tar det lite längre tid. Jag kommer inte att vara tillbaka för fullt om en månad, men jag hoppas att jag ska kunna känna på bollen igen, hyfsat obehindrat. Jag tänker inte stressa och kliva på för tidigt, jag ska vara väl förberedd och återställd innan jag kör igång på riktigt igen. Jag hoppas att jag kan vara tillbaka i träning igen till februari, men skulle det kännas jävligt bra och bli tidigare så skulle jag vara världen gladaste pojke.
Vi får se. Det är tålamod och disciplin som gäller, även fast det är lätt att deppa ihop emellanåt. Men jag kommer.
Jag är inte där än
Ännu en gång, det är värt att poängtera - det är bara november.
I mörkret ser vi varandra
Tänk vad beroende man är av el ändå. Helt plötsligt blev det svart i hela Kungsör, och om det var roligt i början så blev man ju nästan knäpp efter några minuter. Men så gick den värsta abstinensen över, och efter en stund började jag tycka att det var riktigt mysigt. Tända stearinljus i hela huset och en batteridriven radio, det var allt vi hade, förutom varandra. Men det räcker ju långt.
Jag hällde upp en liten jagare och bara njöt av stillheten. Jag tror det skulle vara nyttigt med ett längre strömavbrott lite då och då, faktiskt. Helst på kvällarna, så att man nästintill är tvungen att umgås med varandra.
Tänk hur de hade det förr egentligen. Inte undra på att varje familj hade 10-11 barn, vad skulle man annars syssla med i mörkret?
Jag hällde upp en liten jagare och bara njöt av stillheten. Jag tror det skulle vara nyttigt med ett längre strömavbrott lite då och då, faktiskt. Helst på kvällarna, så att man nästintill är tvungen att umgås med varandra.
Tänk hur de hade det förr egentligen. Inte undra på att varje familj hade 10-11 barn, vad skulle man annars syssla med i mörkret?
Snillrikt!
Ibland krävs det inte mycket för att vara briljant. Det kan räcka med att göra en låt av Mike Tyson-citat.
Bra mycket bättre
Sådärja! Äntligen slog Så mycket bättre till med ett kanonprogram, och som jag misstänkte så krävdes det en E-type i centrum för att det skulle bli bra.
Av alla artister så är ju musiken som E-type gör mest säregen, och därför blev det så fina tolkningar. Det krockar, musikstilarna, men mötena i sig blir ingen krock, utan väldigt effektfullt.
Ledin gjorde lägereld av Set the world on fire, och det funkade. Timbuktu översatte True believer till en soulig Övertygad, och det blev det bästa han gjort i programet hittills, även fast den var minst bra av alla tolkningar igår.
Lena Philipsson gjorde poprock av Life, och även fast den tolkningen som låg närmast orginalet så blev det piggt.
Laleh levereade som vanligt med en dynamisk och lugn version av Here I go again, men igår var hon faktiskt inte bäst. Det var istället Eva Dahlgren och Mikael Wiehe. Dahlgren tog sig an This is the way, och det blev en pulserande och inlevelsefull popdänga som jag älskade - och Wiehe översatte Calling your name till Ropar ditt namn, och frågan är om inte den tolkningen var bäst ändå. Spanska gitarrer och afrikanska rytmer och en Wiehe på tårna, det blev förbannat bra helt enkelt.
Svenska folket fick också se en annan sida av E-type, nämligen personen Martin Eriksson. En ödmjuk och snäll kille som blev rörd till tårar under nästan alla tolkningar. Jag tror inte han är van att få den här credden, och det märktes hur mycket han uppskattade hyllningarna under dagen.
Sedan fick man upp ögonen för djupet i låtarna. Tänker man E-type så tänker man ju dunka-dunka och monoton sång - men här, där låtarna plockades itu och skalades ner, så hamnade texterna och melodierna mer i fokus, och då insåg man vilken fin musikhantverkare han är ändå, Martin Eriksson.
Nästa vecka är det Lalehs dag. Det kan bli...ja, hur ska det bli. Jag kan två av hennes låtar, typ.
Av alla artister så är ju musiken som E-type gör mest säregen, och därför blev det så fina tolkningar. Det krockar, musikstilarna, men mötena i sig blir ingen krock, utan väldigt effektfullt.
Ledin gjorde lägereld av Set the world on fire, och det funkade. Timbuktu översatte True believer till en soulig Övertygad, och det blev det bästa han gjort i programet hittills, även fast den var minst bra av alla tolkningar igår.
Lena Philipsson gjorde poprock av Life, och även fast den tolkningen som låg närmast orginalet så blev det piggt.
Laleh levereade som vanligt med en dynamisk och lugn version av Here I go again, men igår var hon faktiskt inte bäst. Det var istället Eva Dahlgren och Mikael Wiehe. Dahlgren tog sig an This is the way, och det blev en pulserande och inlevelsefull popdänga som jag älskade - och Wiehe översatte Calling your name till Ropar ditt namn, och frågan är om inte den tolkningen var bäst ändå. Spanska gitarrer och afrikanska rytmer och en Wiehe på tårna, det blev förbannat bra helt enkelt.
Svenska folket fick också se en annan sida av E-type, nämligen personen Martin Eriksson. En ödmjuk och snäll kille som blev rörd till tårar under nästan alla tolkningar. Jag tror inte han är van att få den här credden, och det märktes hur mycket han uppskattade hyllningarna under dagen.
Sedan fick man upp ögonen för djupet i låtarna. Tänker man E-type så tänker man ju dunka-dunka och monoton sång - men här, där låtarna plockades itu och skalades ner, så hamnade texterna och melodierna mer i fokus, och då insåg man vilken fin musikhantverkare han är ändå, Martin Eriksson.
Nästa vecka är det Lalehs dag. Det kan bli...ja, hur ska det bli. Jag kan två av hennes låtar, typ.
Någon att fira
En levande legend firar födelsedag idag - nämligen Bot-mannen!
Han började som en hjälte i KBK's a-lag, sedan blev han en lagkamrat, och nu är jag stolt över att säga att han är en vän.
Stort grattis till dig, Bot-mannen.
Stort grattis till Bot-mannen på födelsedagen!
Han började som en hjälte i KBK's a-lag, sedan blev han en lagkamrat, och nu är jag stolt över att säga att han är en vän.
Stort grattis till dig, Bot-mannen.
Stort grattis till Bot-mannen på födelsedagen!
Fortfarande
Hej på dig igen, din gamla smörsångare där. Har de någon karaokebar där du finns idag?
Du kanske har svårt att tro på det, men jag tänker på dig än. Ofta. Mer än någonsin, faktiskt. Jag ska inte påstå att det är varje dag. Det är nog mer rättvist att säga ungefär varannan dag. Oftast kvällstid, närapå nattetid. Just den där stunden då man lägger huvudet på kudden och ögonen stirrar upp, förbi taket, mot himmelen. Det har bara blivit som så.
Kanske för att du påverkat mig mer än vad jag någonsin tidigare kunnat förstå. Inte förrän nu, efter 3 år, då jag fortfarande tänker på dig som en av mina hjältar. Inte för att jag sökte efter någon förebild eller så i mina yngre dagar, utan för att...du bara blev det. En förebild. En utav många, men det var framförallt du.
Och för varje år som går så blir jag mer och mer tacksam. För allt. För allt du gav mig utan att du ens visste om det.
Jag kan tänka mig att det var så Zlatan kände inför Henrik Larsson. Inga övriga jämförelser.
Och fortfarande. 3 år. Det känns som igår. Eller som ett sommaruppehåll. Och jag tror att när allt kommer omkring så är allt ett enda jävla uppehåll.
Herregud, när jag tänker efter. Tänk att få att ha varit med sommaren -94. Tänk att få ha varit lite äldre då.
Mitt bästa, och sista, minne är utgången i Eskilstuna, i mitten av september. Jag älskar lagfester, men just den där, i klubbstugan, var inget vidare, så jag drog in till Eskilstuna. Jag skämdes lite, för jag märkte att det inte var populärt. Lite senare i Eskilstuna så ringde Bot-mannen till mig. Han var sur, men han stod ändå utanför porten till lägenheten jag befann mig i - och in kom han, du och Ruutu. Ett jävla supergäng, helt enkelt, och min kväll blev plötsligt mycket bättre. Sedan sjöng vi och surrade om ditten och datten, som man alltid gör, varpå vi drog ut på stan. Plötsligt stod jag inför ett val - skulle jag hänga med Riddarna till Nybron eller er, heroes? Det blev er, ett val jag alltid kommer att vara glad över.
Vi hamnade backstage på Harrys, det var Steve som fixade, med allt vad det innebär, och vi blev nästintill fulla som ägg. Där hade jag kunnat sitta en hel dag, men några timmar fick räcka. Du vet, det är sånt där jag älskar mest, att sitta med hjältar och bara prata på. Den enda som fattades var Selander, sen hade mitt liv varit perfekt.
Men...hade jag bara vetat då vad som skulle komma så hade jag sagt så mycket mer. Hur mycket du betydde. Det bär jag fortfarande med mig, känslan av att du aldrig fick veta. Men jag hoppas att du visste ändå, på nåt sätt. Det är inte lätt. Och det är mitt eget fel.
Du vet jag pajade knät, och det kanske aldrig blir nåt av mig. Men en sak ska du veta, i tv-spelet Football Manager 2006 så fanns KBK med, eftersom vi då spelade i division 2, och "om Örjan Andersson fick välja startelva så skulle Jonatan Björklund spela högerback". I spelet alltså, men för mig är det inte långt ifrån verklighet. Du trodde på mig, och du är en av anledningarna till att jag kommer att spela fotboll igen.
På alla sätt; jag saknar dig så mycket.
Och angående den där kvällen i Eskilstuna - jag, du och Ruutu delade en taxi hem, och sjävlklart fick jag betala tusingen det kostade bara för att ta oss hem.
En tusing väl värd spenderad.
Du kanske har svårt att tro på det, men jag tänker på dig än. Ofta. Mer än någonsin, faktiskt. Jag ska inte påstå att det är varje dag. Det är nog mer rättvist att säga ungefär varannan dag. Oftast kvällstid, närapå nattetid. Just den där stunden då man lägger huvudet på kudden och ögonen stirrar upp, förbi taket, mot himmelen. Det har bara blivit som så.
Kanske för att du påverkat mig mer än vad jag någonsin tidigare kunnat förstå. Inte förrän nu, efter 3 år, då jag fortfarande tänker på dig som en av mina hjältar. Inte för att jag sökte efter någon förebild eller så i mina yngre dagar, utan för att...du bara blev det. En förebild. En utav många, men det var framförallt du.
Och för varje år som går så blir jag mer och mer tacksam. För allt. För allt du gav mig utan att du ens visste om det.
Jag kan tänka mig att det var så Zlatan kände inför Henrik Larsson. Inga övriga jämförelser.
Och fortfarande. 3 år. Det känns som igår. Eller som ett sommaruppehåll. Och jag tror att när allt kommer omkring så är allt ett enda jävla uppehåll.
Herregud, när jag tänker efter. Tänk att få att ha varit med sommaren -94. Tänk att få ha varit lite äldre då.
Mitt bästa, och sista, minne är utgången i Eskilstuna, i mitten av september. Jag älskar lagfester, men just den där, i klubbstugan, var inget vidare, så jag drog in till Eskilstuna. Jag skämdes lite, för jag märkte att det inte var populärt. Lite senare i Eskilstuna så ringde Bot-mannen till mig. Han var sur, men han stod ändå utanför porten till lägenheten jag befann mig i - och in kom han, du och Ruutu. Ett jävla supergäng, helt enkelt, och min kväll blev plötsligt mycket bättre. Sedan sjöng vi och surrade om ditten och datten, som man alltid gör, varpå vi drog ut på stan. Plötsligt stod jag inför ett val - skulle jag hänga med Riddarna till Nybron eller er, heroes? Det blev er, ett val jag alltid kommer att vara glad över.
Vi hamnade backstage på Harrys, det var Steve som fixade, med allt vad det innebär, och vi blev nästintill fulla som ägg. Där hade jag kunnat sitta en hel dag, men några timmar fick räcka. Du vet, det är sånt där jag älskar mest, att sitta med hjältar och bara prata på. Den enda som fattades var Selander, sen hade mitt liv varit perfekt.
Men...hade jag bara vetat då vad som skulle komma så hade jag sagt så mycket mer. Hur mycket du betydde. Det bär jag fortfarande med mig, känslan av att du aldrig fick veta. Men jag hoppas att du visste ändå, på nåt sätt. Det är inte lätt. Och det är mitt eget fel.
Du vet jag pajade knät, och det kanske aldrig blir nåt av mig. Men en sak ska du veta, i tv-spelet Football Manager 2006 så fanns KBK med, eftersom vi då spelade i division 2, och "om Örjan Andersson fick välja startelva så skulle Jonatan Björklund spela högerback". I spelet alltså, men för mig är det inte långt ifrån verklighet. Du trodde på mig, och du är en av anledningarna till att jag kommer att spela fotboll igen.
På alla sätt; jag saknar dig så mycket.
Och angående den där kvällen i Eskilstuna - jag, du och Ruutu delade en taxi hem, och sjävlklart fick jag betala tusingen det kostade bara för att ta oss hem.
En tusing väl värd spenderad.
Bra val, SVT!
Jag skrev igår om att julen är rekordtidig i år, det är ju fortfarande november och allt - och idag tog vi fram julgranen på jobbet. Det känns...inte rätt. Men det kansken blir jättebra. Bäst?
Och för att spinna vidare på jultemat - nu är det officiellt att Kalle Moraeus blir årets julvärd på SVT. Härligt, fast oväntat.
Oväntat i den bemärkelsen att jag gått och väntat (eller, det är inte som att jag gått runt och väntat på beskedet om vem som blir årets julvärd, men ni fattar) på ett kvinnligt namn - eftersom att ända sedan Arne Weise slutade som julvärd så har SVT alternerat med en man och en kvinna vartannat år. Och eftersom André Pops var julvärd förra året så...
Men det är härligt tycker, för egentligen så är ju Kalle Moraeus ett självklart val. Mjuk, mysig, snäll och folklig. En gõ gubbe helt enkelt, även fast han inte kommer ifrån Göteborg. Kan man vara en gõ gubbe då, förresten? Ja det tycker jag. Kalle Moraeus är en gõ gubbe personifierad.
Det blir en fin julafton det.
Och för att spinna vidare på jultemat - nu är det officiellt att Kalle Moraeus blir årets julvärd på SVT. Härligt, fast oväntat.
Oväntat i den bemärkelsen att jag gått och väntat (eller, det är inte som att jag gått runt och väntat på beskedet om vem som blir årets julvärd, men ni fattar) på ett kvinnligt namn - eftersom att ända sedan Arne Weise slutade som julvärd så har SVT alternerat med en man och en kvinna vartannat år. Och eftersom André Pops var julvärd förra året så...
Men det är härligt tycker, för egentligen så är ju Kalle Moraeus ett självklart val. Mjuk, mysig, snäll och folklig. En gõ gubbe helt enkelt, även fast han inte kommer ifrån Göteborg. Kan man vara en gõ gubbe då, förresten? Ja det tycker jag. Kalle Moraeus är en gõ gubbe personifierad.
Det blir en fin julafton det.
Inte jul än
Första advent på söndag, pepparkaksbakning på jobbet i veckan, Jill Johnsons julskiva i ICA-butikerna och Jullotta på Liseberg på TV. Det måste vara nåt slags rekord, för inte har väl julen någonsin varit så här tidig?
Kanske beror det på det milda och gröna vädret, kanske är det därför det inte känns "dags" än. Och sedan är det ju för helvete fortfarande november! Inte ens vinter än.
Men jag välkomnar julen, lite sådär långsamt och försiktigt. Jag ska försöka njuta av den, även om det inte blir snö och minusgrader. Det kan få komma lite runt lucia, och därifrån kan vi börja med julen riktigt jävla ordentligt. Sedan kan snön få försvinna lagom till februari. Det vore bra det.
Just nu trivs jag bra med vädret som är.
Kanske beror det på det milda och gröna vädret, kanske är det därför det inte känns "dags" än. Och sedan är det ju för helvete fortfarande november! Inte ens vinter än.
Men jag välkomnar julen, lite sådär långsamt och försiktigt. Jag ska försöka njuta av den, även om det inte blir snö och minusgrader. Det kan få komma lite runt lucia, och därifrån kan vi börja med julen riktigt jävla ordentligt. Sedan kan snön få försvinna lagom till februari. Det vore bra det.
Just nu trivs jag bra med vädret som är.
På radion
På min väg till och från jobbet hinner jag få ungefär en halvtimmes radiolyssning varje dag - och jag har några spaningar.
1. Den roligaste reklamen just nu är den med pappan som ringer till förskolan. Vet inte vem eller vilka den gör reklam för, men den går så här:
- Förskolan Snigeln.
- Ja hej det är Stefan, Sagas pappa.
- Hej!
- Jo jag undrar om det är okej att jag hämtar Saga lite senare idag, det är lite körigt på firman.
- Javisst, det går bra.
- Bra, jag hämtar henne ungefär vid tio, men inte senare än midnatt.
- Men...
- Okej hej!
2. Den bästa reklamen just nu är Flux munskölj som har spelat in en Fluxlåt i olika musiktappningar, bland annat heavy metal och schlager. De är snärtiga tycker jag.
3. Av de tre morgonprogrammen Morgonpasset i P3, Rix morgonzoo och Äntligen morgon på Mix Megapol så gillar jag Rix morgonzoo bäst just nu. Allvar och humor, utan att det blir för flamsigt eller allvarligt.
4. Set fire to the rain med Adele spelas väldigt ofta. Så ofta att jag tröttnat på den. Veroniga Maggios Satan i gatan är också farligt nära.
5. Det är bara skitlåtar på Tidernas bästa rock för tillfället.
6. Mix Megapol spelar verkligen en blandning av gamla och nya låtar. Igår hörde jag Robbie Williams She's the one. Det var inte igår, om man säger så.
Jag ska nog lyckas
Jag läser att Tomas Bannerhed tilldelas Augustpriset. För sin debutroman.
Jag läser att han jobbat med boken i 10 år. 10 år. Med sin debutroman.
Han säger: "Jag är envis av mig och ville att den skulle bli bra hellre än komma ut snabbt."
Jag läser allt detta och känner mig helt plötsligt mycket tryggare. Hoppfullare. 10 år - jag är bara inne på mitt tredje år med min bok.
Om några år är det jag som vinner Augustpriset.
Och i natt drömde jag att jag gjorde mål mot Färjestad, och att jag återförenade Oasis.
Jag läser att han jobbat med boken i 10 år. 10 år. Med sin debutroman.
Han säger: "Jag är envis av mig och ville att den skulle bli bra hellre än komma ut snabbt."
Jag läser allt detta och känner mig helt plötsligt mycket tryggare. Hoppfullare. 10 år - jag är bara inne på mitt tredje år med min bok.
Om några år är det jag som vinner Augustpriset.
Och i natt drömde jag att jag gjorde mål mot Färjestad, och att jag återförenade Oasis.
Tschüss
Vad äter kidsen till frukost nu för tiden egentligen? Vad det än är så skulle jag behöva äta samma sak. För att orka med.
Det kommer nog tjuta i öronen så det står härliga till när jag lägger mig snart, och det har varit en sån där dag då jag skulle behövt en liten virrepinne för att komma ner i varv. Men det blidde det inte. Istället lapade jag sömn ett tag, för att sedan ösa satan på gymmet. Mycket mycket skönt, båda delarna.
Jag hoppas inte jag låter gnällig? Nej nej, tok heller, life is good. I feel good.
Det kommer nog tjuta i öronen så det står härliga till när jag lägger mig snart, och det har varit en sån där dag då jag skulle behövt en liten virrepinne för att komma ner i varv. Men det blidde det inte. Istället lapade jag sömn ett tag, för att sedan ösa satan på gymmet. Mycket mycket skönt, båda delarna.
Jag hoppas inte jag låter gnällig? Nej nej, tok heller, life is good. I feel good.
Någonting som gnagt inom mig
Det var på fotbollsträningen förra lördagen. Vi tränade på Tunavallen i Eskilstuna, och för min del så handlade det bara om att jogga lite lätt runt konstgräsplanen.
Det hade väl gått en dryg timme och grabbarna spelade tvåmålsspel. Jag lufsade runt bredvid, när plötsligt en boll kom rullande till mig. Jag tog emot och skulle slå en lätt bredsida så att bollen rullade in i målet. Pang!
Någonting var alldeles åt helvete fel i knät. Jag kände det direkt. Jag försökte stödja på högerbenet, men det var som att det låst sig. Jag tog några steg, men det gick inte utan att halta, och jag ville inte visa någon att jag hade ont, så jag satte mig ner på marken.
Det enda som ekade i min skalle var "HELVETEHELVETEHELVETEHELVETE....", och jag såg hur nästa säsong försvann iväg som en vindpust. Diskret panik, kan man säga.
Men så började jag vrida lite på knät i sidled, inåt och utåt, och när jag ställde mig upp kunde jag gå relativt obehindrat. Jag satte mig på läktaren med benet i högläge och väntade. Rätt så skakig.
Under dagen och dagen därpå, på söndagen, så kändes det inget vidare i knät, jämfört med hur det känts den senaste tiden - men det som lugnade mig något var att det ingen kom någon svullnad.
Jag var orolig och tänkte på det ständigt, men samtidigt försökte jag tänka logiskt. Jag menar, om jag kan dra 14 kg i sidled inåt på gymmet så måste jag väl för fan kunna slå en enkelt bredsida utan att någonting ska gå sönder? Och om jag inte ska kunna sparka en enkel boll fem månader efter operation, hur ska jag då klara en hel säsong?
Nej, jag tänkte att så jävla skört kan det inte vara, inte efter att jag kört kontinuerligt på gymmet i flera månader och kunnat lyfta mer och tyngre hela tiden. Det måste bara vara nån lätt vridning av nåt slag.
Dock ville inte den här konstiga, dåliga, känslan i knät försvinna under förra veckan. Kanske gick jag och tänkte på det för mycket och inbillade mig, men jag var i alla fall jävligt orolig. Och på gymmet gjorde det ont när jag lyfte vikter med benet. Så jag beslöt mig för att hålla upp under fem dagar utan träning, och sedan började jag köra med ett gummiband hemma istället. Samma gummiband som jag körde med direkt efter operationen, men som jag nu inte ägnat mycket tid åt de senaste månaderna. Och jävlarimej, det blev bättre!
Plötsligt försvann känslan av att någonting var fel i knät, och på core-träningen idag med laget så kändes det bättre än någonsin. Peppar peppar ta i träd.
Jag kunde till och med trycka på en aning hårdare i den korta löpningen. Så förlösande!
Nu hoppas jag att det bara ska bli bättre. Ska till sjukgymnasten nästa vecka för att kolla av läget, så det ska bli skönt att få höra vad han tror det var som hände. Men som det känns nu ser jag ljust på framtiden.
Det hade väl gått en dryg timme och grabbarna spelade tvåmålsspel. Jag lufsade runt bredvid, när plötsligt en boll kom rullande till mig. Jag tog emot och skulle slå en lätt bredsida så att bollen rullade in i målet. Pang!
Någonting var alldeles åt helvete fel i knät. Jag kände det direkt. Jag försökte stödja på högerbenet, men det var som att det låst sig. Jag tog några steg, men det gick inte utan att halta, och jag ville inte visa någon att jag hade ont, så jag satte mig ner på marken.
Det enda som ekade i min skalle var "HELVETEHELVETEHELVETEHELVETE....", och jag såg hur nästa säsong försvann iväg som en vindpust. Diskret panik, kan man säga.
Men så började jag vrida lite på knät i sidled, inåt och utåt, och när jag ställde mig upp kunde jag gå relativt obehindrat. Jag satte mig på läktaren med benet i högläge och väntade. Rätt så skakig.
Under dagen och dagen därpå, på söndagen, så kändes det inget vidare i knät, jämfört med hur det känts den senaste tiden - men det som lugnade mig något var att det ingen kom någon svullnad.
Jag var orolig och tänkte på det ständigt, men samtidigt försökte jag tänka logiskt. Jag menar, om jag kan dra 14 kg i sidled inåt på gymmet så måste jag väl för fan kunna slå en enkelt bredsida utan att någonting ska gå sönder? Och om jag inte ska kunna sparka en enkel boll fem månader efter operation, hur ska jag då klara en hel säsong?
Nej, jag tänkte att så jävla skört kan det inte vara, inte efter att jag kört kontinuerligt på gymmet i flera månader och kunnat lyfta mer och tyngre hela tiden. Det måste bara vara nån lätt vridning av nåt slag.
Dock ville inte den här konstiga, dåliga, känslan i knät försvinna under förra veckan. Kanske gick jag och tänkte på det för mycket och inbillade mig, men jag var i alla fall jävligt orolig. Och på gymmet gjorde det ont när jag lyfte vikter med benet. Så jag beslöt mig för att hålla upp under fem dagar utan träning, och sedan började jag köra med ett gummiband hemma istället. Samma gummiband som jag körde med direkt efter operationen, men som jag nu inte ägnat mycket tid åt de senaste månaderna. Och jävlarimej, det blev bättre!
Plötsligt försvann känslan av att någonting var fel i knät, och på core-träningen idag med laget så kändes det bättre än någonsin. Peppar peppar ta i träd.
Jag kunde till och med trycka på en aning hårdare i den korta löpningen. Så förlösande!
Nu hoppas jag att det bara ska bli bättre. Ska till sjukgymnasten nästa vecka för att kolla av läget, så det ska bli skönt att få höra vad han tror det var som hände. Men som det känns nu ser jag ljust på framtiden.
En låt om mig och Kaggen
Det var faktiskt Mor som sa det - och ja, jag är faktiskt beredd att hålla med.
Så minns jag Lasse Brandeby
Första gången jag kom i kontakt med Lasse Brandeby var 1990. Kurt Olssons julkalender på SVT. Jag minns inga direkta sekvenser, mer än att Kurt Olsson ständigt terroriserade sin sidekick/slav Arne, men det jag främst minns är att det var första gången som man satt där varje morgon med den tillhörande julkalendern och öppnade luckor. Jag var 4 år, och så skulle jag komma att sitta många decembrar efteråt.
Däremot minns jag Rena rama Rolf, på mitten av 90-talet, desto tydligare. Det var ett sånt där program som man bara inte missade, kanske mest på grund av Robert Gustafsson, men när jag tänker på det så här i efterhand så var ju Lasse Brandeby briljant i sin roll som den hispige tågvagnsföraren Rolf Mjunstedt.
Men det är väl främst Kurt Olsson som Lasse Brandeby kommer att förknippas med. Personligen har det aldrig varit någon favoritkaraktär, varken nu eller då, men det var ju Kurt Olsson som verkligen gjorde Brandeby folkkär.
Eller var han det? Folkkär? Kända personer som avlider brukar oftast, lite slarvigt, få den etiketten - utan att de kanske förtjänar den? Men jo, jag skulle nog vilja påstå att Lasse Brandeby var folkkär. För mig så framstod han åtminstone som en väldigt sympatisk figur, en sån där människa som man unnar framgång.
Det framgick ju att han var dålig i somras, när Fångarna på fortet spelades in, men inte att han skulle ha en livshotande sjukdom. Nu så efteråt så framstår ju hans medverkan som ett helt enastående kraftprov. Han jobbade in i det sista, och inte kunde man märka att han hade cancer när han stod där på Fort Boyard som Kurt Olsson. Där kan man prata om ett fullblodsproffs.
Att Lasse Brandeby avlidit var ett för mig synnerligen tråkigt besked.
Partyhelg
Uj uj uj, man är lite schleten nu så här på kvällskvisten efter två partykvällar uppe i Uppsala. Det var ett tag sedan man höll på och rumlade runt så här varje helg, och det känns att man är lite ringrostig.
Men det har varit roligt, så det var lätt värt det.
Runt nio i fredagskväll rullade bilen mot Uppsala, och vi hann väl precis lagom fram till Vampyrens lillebror lägenhet, där vi sov över, för att hinna förbereda en krogrunda efter att ha värmt upp i bilen. Blev kanske en mindre lyckad runda, då någon var lite rundare än andra, men vi fick någonting att skratta åt dagen efter i alla fall.
Lördagen innehöll sedan klättring, shopping, Kina-buffé och sedan förfest med galna öl-lekar. Utgång sedan hemgång. Crazy stuff. Jävla fin stad också, Uppsala.
Roligt att träffa Studenten igen, roligt att träffa Holländaren igen, roligt att träffa Vampyrens galna syssling Tobias och roligt att partaja med Vampyren igen. Han åkte ju tillbaka till Norge idag, och det lär väl dröja ett bra tag innan man ser honom igen.
Nu blir det nog vitt ett tag framöver.
Men det har varit roligt, så det var lätt värt det.
Runt nio i fredagskväll rullade bilen mot Uppsala, och vi hann väl precis lagom fram till Vampyrens lillebror lägenhet, där vi sov över, för att hinna förbereda en krogrunda efter att ha värmt upp i bilen. Blev kanske en mindre lyckad runda, då någon var lite rundare än andra, men vi fick någonting att skratta åt dagen efter i alla fall.
Lördagen innehöll sedan klättring, shopping, Kina-buffé och sedan förfest med galna öl-lekar. Utgång sedan hemgång. Crazy stuff. Jävla fin stad också, Uppsala.
Roligt att träffa Studenten igen, roligt att träffa Holländaren igen, roligt att träffa Vampyrens galna syssling Tobias och roligt att partaja med Vampyren igen. Han åkte ju tillbaka till Norge idag, och det lär väl dröja ett bra tag innan man ser honom igen.
Nu blir det nog vitt ett tag framöver.
Tar helg uppåt
Ännu en jobbvecka till ända - och en bra sådan. Eller ja, fast egentligen inte. Det beror på hur man ser på det. Egentligen var den kanske inte bra alls, men det finns små bitar som var väldigt roliga och utvecklande. Äsch, ni förstår ju ingenting.
Nåväl, det ska ändå bli skönt med helg - och den tänker jag spendera till större delen uppe i Uppsala med bland annat Vampyren och Kaggen. Dessvärre utan Påven, och även utan Studenten som, ironiskt nog, åker hem till Kungsör den här helgen. Men det kan nog bli jävla skojigt ändå. Jag vågar påstå det.
Live forever.
Nåväl, det ska ändå bli skönt med helg - och den tänker jag spendera till större delen uppe i Uppsala med bland annat Vampyren och Kaggen. Dessvärre utan Påven, och även utan Studenten som, ironiskt nog, åker hem till Kungsör den här helgen. Men det kan nog bli jävla skojigt ändå. Jag vågar påstå det.
Live forever.
Good times igen
Samma grabbar, samma stämning, samma stad, annan lägenhet.
Men jävlar i min lilla låda vilken usel mobilkamera jag har.
Men jävlar i min lilla låda vilken usel mobilkamera jag har.
Ringo
Å ena sidan så är det jävligt töntigt, å andra sidan har jag ett jävligt sug. Fast å tredje sidan så skiter jag i allt, och det skiter jag också i.
Det börjar onekligen ta sig.
Det börjar onekligen ta sig.
Lite nödig info
Jag gillar att köra raggare. Eller rättare sagt; jag kör ofta raggare. Alltså hyfsat bakåtlutad med vänsteramren slött hängades över ratten. "Klockan tolv".
Det är inte medvetet, det bara blir så. Allra helst när jag kör kortare vändor i tätorter. Jag kan också ha vänsterhanden "klockan halv sex" på ratten, medan högerhanden vilar på växelspaken - och om jag är riktigt slö har jag endast vänstertummen på ratten. Det blir lite trixigt att svänga åt vänster, som att vrida armen ur led, men det funkar.
Kör jag längre sträckor så använder jag mig oftast av klassikern "klockan tio i fyra", ibland "klockan tjugo i två", men aldrig "klockan kvart i tre". Det är bara pensionärer som kör "kvart i tre".
Men favoriten är nog att sitta bakåtlutad med tummarna "klockan halv sex". Livsfarligt, I know, men så är det.
Ja, det var väl det om det det.
Det är inte medvetet, det bara blir så. Allra helst när jag kör kortare vändor i tätorter. Jag kan också ha vänsterhanden "klockan halv sex" på ratten, medan högerhanden vilar på växelspaken - och om jag är riktigt slö har jag endast vänstertummen på ratten. Det blir lite trixigt att svänga åt vänster, som att vrida armen ur led, men det funkar.
Kör jag längre sträckor så använder jag mig oftast av klassikern "klockan tio i fyra", ibland "klockan tjugo i två", men aldrig "klockan kvart i tre". Det är bara pensionärer som kör "kvart i tre".
Men favoriten är nog att sitta bakåtlutad med tummarna "klockan halv sex". Livsfarligt, I know, men så är det.
Ja, det var väl det om det det.
Kom tillbaka (om så bara för i natt)
Du låg på min rygg, med din kind emot min, och du sa att dom pratar om oss. Dom säger att vi är som det där paret i den där vampyrserien på TV som är så populär.
Och min bästa vän var din pojkvän och han satt bredvid oss. Ingen visste någonting, inte ens vi själva, att det där som var så självklart egentligen var någonting mer.
Men det kunde aldrig bli, och så är det hela tiden. För mig.
Jag vet, det var en dröm, och när jag vaknade kunde jag inte ens komma ihåg ditt ansikte. Men där på min rygg i min dröm var det som att du alltid funnits. Din doft, din andedräkt, din kropp, din hud var någonting jag känner igen. Som att du finns just nu, men var är du nu? Som att jag vet vem du är, men hur ser du ut?
Jag har letat bland ansikten och röster, bland gamla kärlekar och dom jag aldrig ens mött. Men ingen passar in på dig där du låg på min rygg, det enda jag vet är att jag alltid älskat dig.
Jag tror att du finns någonstans, jag känner säkert dig, men kommer vi ses igen, i nästa dröm eller i verklighet? På min rygg eller bara bredvid.
Jag kommer nog sakna dig.
Och min bästa vän var din pojkvän och han satt bredvid oss. Ingen visste någonting, inte ens vi själva, att det där som var så självklart egentligen var någonting mer.
Men det kunde aldrig bli, och så är det hela tiden. För mig.
Jag vet, det var en dröm, och när jag vaknade kunde jag inte ens komma ihåg ditt ansikte. Men där på min rygg i min dröm var det som att du alltid funnits. Din doft, din andedräkt, din kropp, din hud var någonting jag känner igen. Som att du finns just nu, men var är du nu? Som att jag vet vem du är, men hur ser du ut?
Jag har letat bland ansikten och röster, bland gamla kärlekar och dom jag aldrig ens mött. Men ingen passar in på dig där du låg på min rygg, det enda jag vet är att jag alltid älskat dig.
Jag tror att du finns någonstans, jag känner säkert dig, men kommer vi ses igen, i nästa dröm eller i verklighet? På min rygg eller bara bredvid.
Jag kommer nog sakna dig.
Det våras för vampyrer
En Riddare har kommit hem till city - nämligen Vampyren, som numera bor i Norge.
Jag visste ju att han skulle komma hem den här veckan, men när jag var på väg hem ifrån jobbet så ringde han, så det blev att träffas uppe på byn, käka en pizza och köra en snabb statusuppdatering om läget i livet.
Väldigt roligt att se gutten igen, och väldigt roligt att få ha honom hemma i en vecka. Imorgon efter jobbet blir det en sväng in till Eskilstuna till Kaggen, och förhoppningsvis kan vi hitta på något storslaget till helgen, innan han åker hem igen. Kanske en tripp till Uppsala?
Hur som haver, en kär vän är hemma igen, om än bara tillfälligt, men ändå oerhört skoj.
Jag visste ju att han skulle komma hem den här veckan, men när jag var på väg hem ifrån jobbet så ringde han, så det blev att träffas uppe på byn, käka en pizza och köra en snabb statusuppdatering om läget i livet.
Väldigt roligt att se gutten igen, och väldigt roligt att få ha honom hemma i en vecka. Imorgon efter jobbet blir det en sväng in till Eskilstuna till Kaggen, och förhoppningsvis kan vi hitta på något storslaget till helgen, innan han åker hem igen. Kanske en tripp till Uppsala?
Hur som haver, en kär vän är hemma igen, om än bara tillfälligt, men ändå oerhört skoj.
Det börjar bli bättre
Äntligen nuddade Så mycket bättre lite av förra årets mysiga briljans och spontanitet. Men det krävdes tre program och en Timbuktu som stod i centrum.
Att se Ledin och E-type hoppa höjdhopp är väl lagom underhållande, men att se Wiehe som en arbetsskygg och motsträvig bonde var desto roligare. Just Mikael Wiehe börjar jag gilla, och han kommer mer och mer in i Pluras roll från förra säsongen.
Däremot var musiken sådär, igen. Fast det var den väl förra året också, om man tänker efter.
För en gång skull var det inte Lalehs framträdande som var bäst, även om hon gjorde en helt okej version av Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Istället skulle jag vilja säga att Lena Philipssons avskalade pianoversion av The botten is nådd var kvällens bästa, tätt följd av Mikael Wiehes, på nytt, släpiga Neil Young-version av Jag drar. Jag hade inte hört den låten tidigare, men jag gillade det.
Strö lite socker på mig hade jag inte heller hört tidigare, och i Eva Dahlgrens tolkning blev det en försiktig och fin liten bit, men inget direkt märkvärdigt.
E-type gjorde reagge-techno av Det löser sig och Ledin försökte sig på lite rap i Gott folk, båda med blandat resultat.
Det blev glädje och tårar, som vanligt, men för första gången kändes det något sånär som på riktigt.
Att se Ledin och E-type hoppa höjdhopp är väl lagom underhållande, men att se Wiehe som en arbetsskygg och motsträvig bonde var desto roligare. Just Mikael Wiehe börjar jag gilla, och han kommer mer och mer in i Pluras roll från förra säsongen.
Däremot var musiken sådär, igen. Fast det var den väl förra året också, om man tänker efter.
För en gång skull var det inte Lalehs framträdande som var bäst, även om hon gjorde en helt okej version av Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Istället skulle jag vilja säga att Lena Philipssons avskalade pianoversion av The botten is nådd var kvällens bästa, tätt följd av Mikael Wiehes, på nytt, släpiga Neil Young-version av Jag drar. Jag hade inte hört den låten tidigare, men jag gillade det.
Strö lite socker på mig hade jag inte heller hört tidigare, och i Eva Dahlgrens tolkning blev det en försiktig och fin liten bit, men inget direkt märkvärdigt.
E-type gjorde reagge-techno av Det löser sig och Ledin försökte sig på lite rap i Gott folk, båda med blandat resultat.
Det blev glädje och tårar, som vanligt, men för första gången kändes det något sånär som på riktigt.
Min dag
Dagen började med träning i Eskilstuna på Tunavallen. Fast för mig så innebar träningen bara att jogga runt lite på planen. Jag har precis fått börja löpa lite lätt för sjukgymnasten, och det dröjer minst någon månad innan jag får börja känna på bollen om allting går som det ska. Men man får vara glad för det lille, som man säger, och så som det varit det här halvåret så var det smått fantastisk att bara kunna springa hyfsat obehindrat.
Det var lite tjurigt att behöva kliva upp så tidigt en lördagmorgon, men det gick ganska snabbt över. Och med facit i hand är det ett jävla härligt sätt att starta en lördag på, med en förmiddagsträning.
Sedan var det ditten och datten som gällde. En liten småsak där och en liten skitgrej där. Inte så hejhoppsan-roligt, men ack så viktigt.
Och sedan blev det kväller, vilket nowadays innebär så gott som ingenting. Bara att vänta ut tiden.
Fick i och för sig avnjuta en galet god middag med chili-heta räkor toppade med västerbottenost, vilket var en upplevese god nog som vilken annan. Och Så mycket bättre var helt okej, så man ska väl inte gnälla.
Var det bättre förr? Ja, nej, kanske. Men definitivt annorlunda.
Det var lite tjurigt att behöva kliva upp så tidigt en lördagmorgon, men det gick ganska snabbt över. Och med facit i hand är det ett jävla härligt sätt att starta en lördag på, med en förmiddagsträning.
Sedan var det ditten och datten som gällde. En liten småsak där och en liten skitgrej där. Inte så hejhoppsan-roligt, men ack så viktigt.
Och sedan blev det kväller, vilket nowadays innebär så gott som ingenting. Bara att vänta ut tiden.
Fick i och för sig avnjuta en galet god middag med chili-heta räkor toppade med västerbottenost, vilket var en upplevese god nog som vilken annan. Och Så mycket bättre var helt okej, så man ska väl inte gnälla.
Var det bättre förr? Ja, nej, kanske. Men definitivt annorlunda.
Du är nog den...
Tänk att du jobbar, tänk att du hatar allt. Tänk att du får punktering, tänk att du har lång väg hem. Tänk att det är kallt. Tänk att det är jävligt kallt. Tänk att du gråter, och kom ihåg att du hatar allt.
Men tänk att du kommer hem. Tänk vilka som möter dig. Du har kärleken i en kram, och alla har längtat efter dig. Dom älskar dig.
Så där vill jag ha det. Så där vill jag tänka på dig. Något jag inte vill vara utan, något jag inte ens kan föreställa mig.
Men du vet nog bättre. Du vet nog allting. Du har allting klart för dig, och där passar jag inte in. Du vet nog bättre.
Så jag litar på dig. Jag hoppas att du vet bäst. Jag litar på att det blir bäst så här, även fast jag är kär. Men jag ska lägga av, jag lovar. Jag ska sluta upp med allt det här.
Jag kan gå hur många varv som helst. Jag kan stå under din balkong, på håll. Jag kan tänka på dig jämt. Ingenting förändrar någonting. För du vet nog bäst.
Och jag träffar någon annan. Vi trivs jävligt bra. Jag vill vara med henne, och hon tycker om mig varje dag. Vi har det bra.
Men de spelar Melissa Horn. "Klockan är sent. Det finns ingen tid...för dig. Jag lever mitt liv nu, med nån som älskar mig".
Jag hatar dig, för att du inte älskar mig.
Men tänk att du kommer hem. Tänk vilka som möter dig. Du har kärleken i en kram, och alla har längtat efter dig. Dom älskar dig.
Så där vill jag ha det. Så där vill jag tänka på dig. Något jag inte vill vara utan, något jag inte ens kan föreställa mig.
Men du vet nog bättre. Du vet nog allting. Du har allting klart för dig, och där passar jag inte in. Du vet nog bättre.
Så jag litar på dig. Jag hoppas att du vet bäst. Jag litar på att det blir bäst så här, även fast jag är kär. Men jag ska lägga av, jag lovar. Jag ska sluta upp med allt det här.
Jag kan gå hur många varv som helst. Jag kan stå under din balkong, på håll. Jag kan tänka på dig jämt. Ingenting förändrar någonting. För du vet nog bäst.
Och jag träffar någon annan. Vi trivs jävligt bra. Jag vill vara med henne, och hon tycker om mig varje dag. Vi har det bra.
Men de spelar Melissa Horn. "Klockan är sent. Det finns ingen tid...för dig. Jag lever mitt liv nu, med nån som älskar mig".
Jag hatar dig, för att du inte älskar mig.
Jag tycker att det är roligt
Idag är vi historiska!
Förra året hade jag tänkt uppmärksamma det speciella datumet 10 oktober. 10-10-10, ni vet. Men jag glömde bort. Det var surt. Men sedan kom jag på att jag skulle få en ny chans i år, idag, 11 november, 11-11-11 - och det är ju ett än mer spektakulärt datum.
Det har ju inte hänt så ofta i vår tvåtusenåriga historia. Eller det kanske det har, men jag orkar inte tänka efter.
Nåväl, nu är jag med. Nu kommer jag ihåg. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har laddat så länge inför det här datumet, men nu står jag här utan en aning om vad jag ska ta mig till med 11-11-11.
Det kanske räcker så här? Att bara skriva det just nu, klockan 11:11 11/11-11.
Det har ju inte hänt så ofta i vår tvåtusenåriga historia. Eller det kanske det har, men jag orkar inte tänka efter.
Nåväl, nu är jag med. Nu kommer jag ihåg. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Jag har laddat så länge inför det här datumet, men nu står jag här utan en aning om vad jag ska ta mig till med 11-11-11.
Det kanske räcker så här? Att bara skriva det just nu, klockan 11:11 11/11-11.
Konstpaus
Milda tider! På riktigt alltså. Det känns ju inte direkt som senhöst, och definitivt inte som vinter, snarare som övergångsperioden mellan vinter och vår. Och det är rätt skönt.
Efter två riktiga vargavintrar, med meterhög snö och 20 minusgrader, så är det rätt behagligt med en ljummen höst/vinter. Än så länge. Men framåt lucia får snön gärna komma, och definitivt innan julafton, men jag gnäller inte om det sedan blir en mild och grön vinter. I alla fall den här gången, sedan kan det väl komma en normal vinter igen nästa säsong.
Ja, det har varit lite tyst här på bloggen i veckan. Men herregud, kan man inte få ha lite privatliv?!?! Va? VA??? Kan man inte få andas lite eller? Va?
Nä, jag har faktiskt inte haft tid. Eller, tid har jag väl haft, men inte tid i kombination med lust. Det har varit så mycket annat. Eller, mycket är väl att ta i, men jag har proriterat annat. Fast det är ju inte så mycket.
Jag jobbar, sedan rehabar jag på gymmet med mitt knä. That's about it. Och så nån fotbollsträning på det. Idag var jag i Eskilstuna en sväng och sedan hemma hos Botmannen för en fika.
Det är mitt liv just nu. Det funkar. Så länge jag är inställd på att helgerna kommer att vara smått värdelösa så går det bra.
Man kan säga att jag laddar inför 2012. Jag kämpar för att komma tillbaka till fotbollen, och mycket fokus kommer att ligga på det nästa år. Och det sociala. Kanske blir jag klar med min bok?
Det blir nog bra det där ska ni se.
Efter två riktiga vargavintrar, med meterhög snö och 20 minusgrader, så är det rätt behagligt med en ljummen höst/vinter. Än så länge. Men framåt lucia får snön gärna komma, och definitivt innan julafton, men jag gnäller inte om det sedan blir en mild och grön vinter. I alla fall den här gången, sedan kan det väl komma en normal vinter igen nästa säsong.
Ja, det har varit lite tyst här på bloggen i veckan. Men herregud, kan man inte få ha lite privatliv?!?! Va? VA??? Kan man inte få andas lite eller? Va?
Nä, jag har faktiskt inte haft tid. Eller, tid har jag väl haft, men inte tid i kombination med lust. Det har varit så mycket annat. Eller, mycket är väl att ta i, men jag har proriterat annat. Fast det är ju inte så mycket.
Jag jobbar, sedan rehabar jag på gymmet med mitt knä. That's about it. Och så nån fotbollsträning på det. Idag var jag i Eskilstuna en sväng och sedan hemma hos Botmannen för en fika.
Det är mitt liv just nu. Det funkar. Så länge jag är inställd på att helgerna kommer att vara smått värdelösa så går det bra.
Man kan säga att jag laddar inför 2012. Jag kämpar för att komma tillbaka till fotbollen, och mycket fokus kommer att ligga på det nästa år. Och det sociala. Kanske blir jag klar med min bok?
Det blir nog bra det där ska ni se.
Inte lika bättre
Andra avsnittet av Så mycket bättre igår, Eva Dahlgrens dag, och jag börjar få en svag känsla av att det kanske inte är lika bra som förra året. Deltagarna är inte lika intressanta, samtalen är inte lika intressanta, och musiknumren är inte lika intressanta.
Kanske är det för att man håller igen för mycket? Varken Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Lena Philipsson eller Laleh är kända för att öppna upp sig själva och släppa in till det privata, och även fast jag inte kräver att veta hur många gånger i veckan de älskar med sina respektive partners så kan man ändå tycka att i ett sånt här program så borde man kunna bjuda lite lite mer på sitt inre.
Men det mest oroväckande är musikframträdandena. De har varit rätt bleka, och om inte de blir bra så blir inte programmet lika angeläget för mig. Då kan det liksom vara, för min del.
Återigen var det Laleh som levererade, när hon förvandlade den vackra låten Ängeln i rummet till ett pulserande och smått episkt nummer. Hon har verkligen gått in för det här med själ och hjärta, och även fast jag tror att de andra också verkligen har försökt så blir det tydligt att ingen har lyckats lika bra som Laleh.
Ledin gjorde Ledin av Vem tänder stjärnorna, och det blev ju minst sagt sådär, medan Lena Philipsson gjorde schlager av Jag klär av mig naken, vilket också blev sådär.
Mikael Wiehe tolkade För att du är här, en låt jag inte hört tidigare, och en förutsättning för att man ska tycka artisterna tolkningar är ju att man hört låtarna tidigare. Annars blir det svårt att komma med en bedömning. Samma sak med E-type, som gjorde eurometal av Jag är gud, den hade jag heller aldrig hört tidigare, så jag vet inte vad jag ska tycka.
Kvällen bottennapp stod återigen Timbuktu för. Han körde Kom och håll om mig, en låt jag inte gillade innan och Timbuktu lyckades göra den ännu sämre.
Kanske blir det bättre ju längre säsongen går, i takt med att deltagarna blir bekvämare, eller nedmonterade av det höga inspelningstempot. Men jag ändå profilerna. Det finns ingen Christer Sandelin som Plura och Petter kunde göra sig lustiga över, och ingen Di Leva som kan gå runt och vara allmänt kosmisk. Det är lite mer "normalt" den här säsongen, till det sämre.
Dock ska det bli intressant att se vad man kan hitta på nästa lördag då Timbuktus låtar ska upp till tolkningar. Först då kanske det blir intressant på riktigt. Jag kan tänka mig att Ledin kan göra en rockdänga av Alla vill till himmelen men ingen vill dö, Laleh skulle nog kunna göra någonting bra av Karmakontot och fan vet om inte E-type skulle kunna hitta på nåt roligt av Resten av ditt liv?
Jag har ingen, men det ska bli kul att se vad de väljer för låtar, och framförallt vad de gör med låtarna.
Kanske är det för att man håller igen för mycket? Varken Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Lena Philipsson eller Laleh är kända för att öppna upp sig själva och släppa in till det privata, och även fast jag inte kräver att veta hur många gånger i veckan de älskar med sina respektive partners så kan man ändå tycka att i ett sånt här program så borde man kunna bjuda lite lite mer på sitt inre.
Men det mest oroväckande är musikframträdandena. De har varit rätt bleka, och om inte de blir bra så blir inte programmet lika angeläget för mig. Då kan det liksom vara, för min del.
Återigen var det Laleh som levererade, när hon förvandlade den vackra låten Ängeln i rummet till ett pulserande och smått episkt nummer. Hon har verkligen gått in för det här med själ och hjärta, och även fast jag tror att de andra också verkligen har försökt så blir det tydligt att ingen har lyckats lika bra som Laleh.
Ledin gjorde Ledin av Vem tänder stjärnorna, och det blev ju minst sagt sådär, medan Lena Philipsson gjorde schlager av Jag klär av mig naken, vilket också blev sådär.
Mikael Wiehe tolkade För att du är här, en låt jag inte hört tidigare, och en förutsättning för att man ska tycka artisterna tolkningar är ju att man hört låtarna tidigare. Annars blir det svårt att komma med en bedömning. Samma sak med E-type, som gjorde eurometal av Jag är gud, den hade jag heller aldrig hört tidigare, så jag vet inte vad jag ska tycka.
Kvällen bottennapp stod återigen Timbuktu för. Han körde Kom och håll om mig, en låt jag inte gillade innan och Timbuktu lyckades göra den ännu sämre.
Kanske blir det bättre ju längre säsongen går, i takt med att deltagarna blir bekvämare, eller nedmonterade av det höga inspelningstempot. Men jag ändå profilerna. Det finns ingen Christer Sandelin som Plura och Petter kunde göra sig lustiga över, och ingen Di Leva som kan gå runt och vara allmänt kosmisk. Det är lite mer "normalt" den här säsongen, till det sämre.
Dock ska det bli intressant att se vad man kan hitta på nästa lördag då Timbuktus låtar ska upp till tolkningar. Först då kanske det blir intressant på riktigt. Jag kan tänka mig att Ledin kan göra en rockdänga av Alla vill till himmelen men ingen vill dö, Laleh skulle nog kunna göra någonting bra av Karmakontot och fan vet om inte E-type skulle kunna hitta på nåt roligt av Resten av ditt liv?
Jag har ingen, men det ska bli kul att se vad de väljer för låtar, och framförallt vad de gör med låtarna.
Gamla godingar
Jag har grävt lite i blogg-arkivet och hittat några klipp som publicerats genom åren. En del av dem är för roliga eller för bra för att glömmas bort - så här är dem igen:
Min ensidiga beef med Markus Larsson
På aftonbladet.se håller de på med nån slags kampanj där de försöker profilera sina profiler ännu mera. Skribenter och krönikörer som Simon Bank, Alex Schulman, Erik Niva, Lena Mellin och Oisín Cantwell intervjuas, både i skrift och på webb-tv, och får sedan chatta med läsarna.
Musikrecensenten Markus Larsson är en av dem som intervjuats, och han och jag har en inte alltför vänlig historia bakom oss. Anledningen stavas Oasis.
Det började 2005, när Oasis släppte skivan Don't believe the truth. Markus Larsson har gjort en grej av att "enda anledningen till att flyttade ner ifrån Kiruna till Stockholm för att bli journalist i mitten på 90-talet var Oasis". Men den kärleken verkade sedan dö, för jag har inte läst en enda vettig recension av Oasis ifrån Markus Larsson.
2005 fick jag nog och mejlade honom. Jag var arg. Nej, ursinning. Ursinnig över att han sågat ett sådant grymt album som Don't believe the truth, som var som en slags pånyttfödelse för Oasis.
Jag funderade över hur jag skulle kunna sticka ut ifrån alla 100-tals mejl som han säkert får varje dag, och då var det ju liksom inte läge att skriva "Hörru din jävla björnfitta!" som ämnestitel. Istället skrev typ "Du är bäst, behöver låttips till sommaren roadtrip!".
Det fungerade uppenbarligen, för han svarade på mitt långa, ganska vassa mejl, som egentligen var en enda stor attack på honom som hycklande musikjournalist. Han höll en vänlig ton och försökte försvara sig med att han "älskade Oasis förut, men nu hade de tappat allt" - men jag fortsatte som en jävla skenande ångvält och menade på att han var en jävla ynklig fegis som inte vågade stå för sin smak utan istället sneglade mot alla andra recensenter för att passa in i ledet.
Så där höll det på ett tag, och när Oasis senaste skiva Dig out your soul kom 2008, som också blev sågat, så tog jag det personligt - och därmed vässade jag tonen ytterligare. Den gången svarade han inte.
Nåväl, när jag nu läser intervjun med Markus Larsson så finns det en liten "Visste du att"-ruta i texten - och där går att läsa följande:
Visste du att: Markus undviker gärna folk som gillar Oasis. "De har en tendens att vara väldigt passivt aggressiva".
Det tyckte jag var lite roligt, och smickrande. Jag skulle gärna ta en öl med Markus Larsson och prata ut lite om Oasis, bland annat. I all vänskaplig anda.
Musikrecensenten Markus Larsson är en av dem som intervjuats, och han och jag har en inte alltför vänlig historia bakom oss. Anledningen stavas Oasis.
Det började 2005, när Oasis släppte skivan Don't believe the truth. Markus Larsson har gjort en grej av att "enda anledningen till att flyttade ner ifrån Kiruna till Stockholm för att bli journalist i mitten på 90-talet var Oasis". Men den kärleken verkade sedan dö, för jag har inte läst en enda vettig recension av Oasis ifrån Markus Larsson.
2005 fick jag nog och mejlade honom. Jag var arg. Nej, ursinning. Ursinnig över att han sågat ett sådant grymt album som Don't believe the truth, som var som en slags pånyttfödelse för Oasis.
Jag funderade över hur jag skulle kunna sticka ut ifrån alla 100-tals mejl som han säkert får varje dag, och då var det ju liksom inte läge att skriva "Hörru din jävla björnfitta!" som ämnestitel. Istället skrev typ "Du är bäst, behöver låttips till sommaren roadtrip!".
Det fungerade uppenbarligen, för han svarade på mitt långa, ganska vassa mejl, som egentligen var en enda stor attack på honom som hycklande musikjournalist. Han höll en vänlig ton och försökte försvara sig med att han "älskade Oasis förut, men nu hade de tappat allt" - men jag fortsatte som en jävla skenande ångvält och menade på att han var en jävla ynklig fegis som inte vågade stå för sin smak utan istället sneglade mot alla andra recensenter för att passa in i ledet.
Så där höll det på ett tag, och när Oasis senaste skiva Dig out your soul kom 2008, som också blev sågat, så tog jag det personligt - och därmed vässade jag tonen ytterligare. Den gången svarade han inte.
Nåväl, när jag nu läser intervjun med Markus Larsson så finns det en liten "Visste du att"-ruta i texten - och där går att läsa följande:
Visste du att: Markus undviker gärna folk som gillar Oasis. "De har en tendens att vara väldigt passivt aggressiva".
Det tyckte jag var lite roligt, och smickrande. Jag skulle gärna ta en öl med Markus Larsson och prata ut lite om Oasis, bland annat. I all vänskaplig anda.
Vad är min tystnad värd?
De säger att det inte blåser på månen, ingenting förändras där. Och det är lika långt till månen som månen till mig, men hur skulle jag kunna förändras där?
Vill stanna klockan och vrida tillbaka mer än vintertid, men inte så långt så att allt jag gjort fel vore omöjligt igen. Måste få chansen att göra fel igen, fast den här gången kanske jag gör det bättre.
Och mina tankar har gått i cirklar, om och om igen. Det börjar alltid med kalla handen och slutar alltid i haveri. När hjärtat får bestämma blir det aldrig bra. Aldrig enkelt. Men vem kan säga emot?
Mycket vatten har runnit under broarna, mina rynkor blir synligare men jag är fortfarande fem år yngre än dig. Fast det inte borde vara så. Du växte ifatt min självsäkerhet, jag växer ifrån min osäkerhet, snart är vi lika gamla igen.
Men har du den där känslan? Jag menar den där känslan av att någonting avgörande hände, när jag var ouppmärksam. Att någonting försvann. Så som någon sjöng.
Jag vill att du förstår mig, men du gör det mycket svårare än det egentligen är. Precis så som någon sjöng.
Dom bildar köer runt mig, för dom ser att jag är på väg. Lika bra att börja köa i tid så att man inte missar nåt, tänker dom och ger mig lite mer tid. Men det skulle vara skönt att ha klarat av dig först, innan allting blir för stort. Så stort att jag inte vet varför du egentligen gillar mig.
Vill stanna klockan och vrida tillbaka mer än vintertid, men inte så långt så att allt jag gjort fel vore omöjligt igen. Måste få chansen att göra fel igen, fast den här gången kanske jag gör det bättre.
Och mina tankar har gått i cirklar, om och om igen. Det börjar alltid med kalla handen och slutar alltid i haveri. När hjärtat får bestämma blir det aldrig bra. Aldrig enkelt. Men vem kan säga emot?
Mycket vatten har runnit under broarna, mina rynkor blir synligare men jag är fortfarande fem år yngre än dig. Fast det inte borde vara så. Du växte ifatt min självsäkerhet, jag växer ifrån min osäkerhet, snart är vi lika gamla igen.
Men har du den där känslan? Jag menar den där känslan av att någonting avgörande hände, när jag var ouppmärksam. Att någonting försvann. Så som någon sjöng.
Jag vill att du förstår mig, men du gör det mycket svårare än det egentligen är. Precis så som någon sjöng.
Dom bildar köer runt mig, för dom ser att jag är på väg. Lika bra att börja köa i tid så att man inte missar nåt, tänker dom och ger mig lite mer tid. Men det skulle vara skönt att ha klarat av dig först, innan allting blir för stort. Så stort att jag inte vet varför du egentligen gillar mig.
Alla helgons helg
Egentligen är det väl Alla helgons dag imorgon, men spelar det någon roll? Det var en fint på kyrkogården ikväll också.
I <3 Beatles
En present är en present även fast den kostar 30 kr på Dollarstore - och de spontana, otvingade och överraskande presenterna är oftast de bästa.
Nu ryker Mormors gamla trosor ifrån väggen.
Så mycket bättre
Eftersom att jag var bortrest i helgen så missade jag premiären av Så mycket bättre, ett program jag längtat efter och sett fram emot ända sedan förra omgången slutade, men nu har jag sett det på tv4play.
Jag hade väl inga större förhoppningar om att den här andra säsongen skulle vara bättre än första, men jag hoppades åtminstone att det skulle vara lika bra och inte sämre. Och det var det inte.
I första säsongen så var ju allting nytt och fräscht och spännande - nu till andra säsongen var det ju ett inarbetat format, så där försvann ju en liten del av charmen. Samtidigt känns det bara som en fortsättning på där första säsongen slutade, fast med andra artister, och det duger mer än väl åt mig.
Samlingen artister kändes intressant på förhand, om än inte lika spännande som i första säsongen, men jag tror att den årets upplaga kan växa med tiden. Premiäravsnittet inehöll kanske lite väl mycket rövslickande och ryggdunkade, men det kanske är en naturlig öppningsdel i en ny säsong av ett program som detta - även om det hade varit uppfriskande om någon verkligen hade sågat någon av de andra på direkten.
Nåväl, premiären av Så mycket bättre blev Tomas Ledins dag, och där har vi ju en man med otaliga hits i sina väska. Jävlaranamma vilken låtskatt han bär på, i form av svenska klassiker. Han känns lite som Årets Lill-Babs - folklig, lång karriär, många hits, trevlig och charmig.
Först ut att tolka Ledin var Lena Philipsson som valde rockdängan Sensuella Isabella, och hon gjorde den ungefär som den var, fast med en liten liten touch av Lena. Ganska tråkigt, faktiskt.
Desto bättre blev det sedan när Laleh gick fram och tolkade Just nu. Herregud så bra det var, låten fick ett helt nytt djup. Programmets bästa tolkning, faktiskt.
Sedan var det Mikael Wiehes tur, och han valde att köra Blå blå känslor. Jag tänkte att det skulle bli urtrist, men shit alltså - Wiehe gjorde en tung och släpig Neil Young-version av en annars ganska tråkig låt, och det blev kanonbra.
Därefter tolkade Timbuktu Snart tystnar musiken, och likt Petter förra året så gjorde han om låten ganska friskt. Ja det enda som stämde överens med Ledins original var meningen "Snart tystnar musiken", och det hela blev en konstig soul-soppa som inte alls föll mig i smaken. Synd på en bra låt.
Eva Dahlgren tolkade en av Ledins mindre kända låtar, den engelska låten Never again, och det blev Eva Dahlgren av en ganska vacker låt. Väldigt långsamt, men dock inte lika vackert.
Sist ut var E-type, som är en blandning av Årets Christer Sandelin och Årets September, och det är svårt att inte tycka om honom. Han verkar så genomsnäll och sympatisk, och det var riktigt sött att se honom så märkbart nervös inför, och under, framförandet. E-type gjorde eurodisco av Sommaren är kort, och det funkade faktiskt. Det blev inte alls Smurfarna av alltihopa, utan riktigt fräscht och bra på riktigt faktiskt.
Nu ser jag fram emot lördagens avsnitt, där Eva Dahlgren står i centrum. Det kan bli mycket intressant, med tanke på vilka fina och sköra låtar hon spottat ur sig genom åren.
Jag hade väl inga större förhoppningar om att den här andra säsongen skulle vara bättre än första, men jag hoppades åtminstone att det skulle vara lika bra och inte sämre. Och det var det inte.
I första säsongen så var ju allting nytt och fräscht och spännande - nu till andra säsongen var det ju ett inarbetat format, så där försvann ju en liten del av charmen. Samtidigt känns det bara som en fortsättning på där första säsongen slutade, fast med andra artister, och det duger mer än väl åt mig.
Samlingen artister kändes intressant på förhand, om än inte lika spännande som i första säsongen, men jag tror att den årets upplaga kan växa med tiden. Premiäravsnittet inehöll kanske lite väl mycket rövslickande och ryggdunkade, men det kanske är en naturlig öppningsdel i en ny säsong av ett program som detta - även om det hade varit uppfriskande om någon verkligen hade sågat någon av de andra på direkten.
Nåväl, premiären av Så mycket bättre blev Tomas Ledins dag, och där har vi ju en man med otaliga hits i sina väska. Jävlaranamma vilken låtskatt han bär på, i form av svenska klassiker. Han känns lite som Årets Lill-Babs - folklig, lång karriär, många hits, trevlig och charmig.
Först ut att tolka Ledin var Lena Philipsson som valde rockdängan Sensuella Isabella, och hon gjorde den ungefär som den var, fast med en liten liten touch av Lena. Ganska tråkigt, faktiskt.
Desto bättre blev det sedan när Laleh gick fram och tolkade Just nu. Herregud så bra det var, låten fick ett helt nytt djup. Programmets bästa tolkning, faktiskt.
Sedan var det Mikael Wiehes tur, och han valde att köra Blå blå känslor. Jag tänkte att det skulle bli urtrist, men shit alltså - Wiehe gjorde en tung och släpig Neil Young-version av en annars ganska tråkig låt, och det blev kanonbra.
Därefter tolkade Timbuktu Snart tystnar musiken, och likt Petter förra året så gjorde han om låten ganska friskt. Ja det enda som stämde överens med Ledins original var meningen "Snart tystnar musiken", och det hela blev en konstig soul-soppa som inte alls föll mig i smaken. Synd på en bra låt.
Eva Dahlgren tolkade en av Ledins mindre kända låtar, den engelska låten Never again, och det blev Eva Dahlgren av en ganska vacker låt. Väldigt långsamt, men dock inte lika vackert.
Sist ut var E-type, som är en blandning av Årets Christer Sandelin och Årets September, och det är svårt att inte tycka om honom. Han verkar så genomsnäll och sympatisk, och det var riktigt sött att se honom så märkbart nervös inför, och under, framförandet. E-type gjorde eurodisco av Sommaren är kort, och det funkade faktiskt. Det blev inte alls Smurfarna av alltihopa, utan riktigt fräscht och bra på riktigt faktiskt.
Nu ser jag fram emot lördagens avsnitt, där Eva Dahlgren står i centrum. Det kan bli mycket intressant, med tanke på vilka fina och sköra låtar hon spottat ur sig genom åren.
Ljus utsikt i mörk tillvaro
Det känns lite grand, eller ganska mycket, som att livet står på repeat just nu. Rom-resan till trots.
Dagarna smälter ihop till en helhet, i synnerhet vardagarna men även helgdagarna till viss del. Det råder brist på variation, kan man säga.
Men för tillfället är det ingenting som stör mig. Jag ska inte säga att jag gillar det, och jag ställer mig inte likgiltig inför det - men det stör mig inte. Jag flyter bara med, varken ovan eller under ytan. Det funkar.
Självklart kommer det inte att fungera över en längre tid, säg ett år, men på nåt jävla vänster känns det som att jag sparar mig och laddar för någonting mycket större. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, även fast jag har mina aningar.
Jag vet, det låter inte klokt.
Men säg så här; jag välkomnar framtiden.
Dagarna smälter ihop till en helhet, i synnerhet vardagarna men även helgdagarna till viss del. Det råder brist på variation, kan man säga.
Men för tillfället är det ingenting som stör mig. Jag ska inte säga att jag gillar det, och jag ställer mig inte likgiltig inför det - men det stör mig inte. Jag flyter bara med, varken ovan eller under ytan. Det funkar.
Självklart kommer det inte att fungera över en längre tid, säg ett år, men på nåt jävla vänster känns det som att jag sparar mig och laddar för någonting mycket större. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, även fast jag har mina aningar.
Jag vet, det låter inte klokt.
Men säg så här; jag välkomnar framtiden.
Lite Rom i bilder
Underbara dagar
Hemma igen, sedan igår kväll. Egenligen skulle vi ha landat i Sverige runt lunch igår - men dimma i München, där vi skulle mellanlanda, gjorde att vi inte fick lyfta ifrån Rom som planerat, så vi blev försenade fyra timmar.
Idag var det jobb som vanligt, och det var okej. Lite trött, men många upplevelser rikare.
Rom var, kort och gott, lika fint och mäktigt som jag hade förväntat mig. En, historiskt sett, gigantisk stad med otroligt mycket vackert och intressant att titta på.
En liten enklare redogörelse:
* Vädret var kanon hela tiden, för att vara höst och slutet på oktober. Temperaturen låg kring 20-21 grader, och vi kunde till och med bada utomhus på hotellet.
* Vi har ätit väldigt gott, om än rätt så enkelt. Pizza och pasta är någonting helt annat i Italien än i resten av världen, om man säger så.
* Boendet var även det kanon. Nej, det var top notch. Jag tänker inte hymla, vi bodde på ett femstjärnigt hotell strax utanför centum, och hotellet gjorde skäl för sina fem stjärnor. Det var rätt och slätt lyx rakt igenom. Bra service, bra transporter, bekvämligheter och behagligheter. Som det ska vara. Det kändes som att allt var helt i sin ordning.
* Matchen mellan Roma och Milan var grym. Det var en otroligt mäktig känsla att stå på Olympiastadion och känna atmosfären och trycket ifrån publilken. Att vi hade kanonplatser mitt på långsidan och att vi fick transport ända fram ingången gjorde inte saken sämre, och när Zlatan även fick göra två mål så blev det grädden på moset - även fast man inte vågade jubla då vi stod omringade av Roma-supportrar.
* Kanske var ändå Colossum, St. Peterskyrkan och det anitka templet Pantheon det allra häftigaste. Det är svårt att förstå hur stort det är egentligen, att stå i en byggnad som Pantheon, som nästan är 2000 år gammal. Och Colosseum, det har man ju bara varit i närheten av i Asterix och filmen Gladiator. Så jävla mäktigt, och det blir bara mäktigare ju mer man tänker på det. Att stå där, som i St. Peterskyrkan, och bara försöka förstå eller känna hur det kunde ha sett ut eller varit för nästan 2000 år sedan...det blir ganska starkt. Så var det i alla fall för mig.
Rom som stad i övrigt var väldigt italiensk och väldigt "storstad", och det fick mig att inse hur mycket jag saknat Italien. Jag har ju varit i Italien sju gånger tidigare, och även fast det då handlat om semesterorter så gick det mesta att känna igen. Själva atmosfären, dofterna, människorna. Italienarna är för jävla härliga, väldigt gästvänliga, hjälpsamma och roliga.
Och stiliga! Såväl män som kvinnor klär sig klanderfritt, och jag kände mig otroligt hemma i sättet som männen klär sig.
Och kvinnorna! Mama mia, det var nästan löjligt. Jag vågar nästan påstå att italienskorna är snyggast i hela världen, i kamp med svenskorna och norskorna. Ja kära nån, det var sannerligen en fröjd för ögonen.
Ja, då har man sett Rom. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att åka tillbaka - men jag vill nog hellre se Paris, Barcelona, Wien, Budapest, Tokyo och New York först.
Bilder får vänta till imorgon. Det tar alldeles för lång tid just nu, och de finns ändå på Facebook.
Idag var det jobb som vanligt, och det var okej. Lite trött, men många upplevelser rikare.
Rom var, kort och gott, lika fint och mäktigt som jag hade förväntat mig. En, historiskt sett, gigantisk stad med otroligt mycket vackert och intressant att titta på.
En liten enklare redogörelse:
* Vädret var kanon hela tiden, för att vara höst och slutet på oktober. Temperaturen låg kring 20-21 grader, och vi kunde till och med bada utomhus på hotellet.
* Vi har ätit väldigt gott, om än rätt så enkelt. Pizza och pasta är någonting helt annat i Italien än i resten av världen, om man säger så.
* Boendet var även det kanon. Nej, det var top notch. Jag tänker inte hymla, vi bodde på ett femstjärnigt hotell strax utanför centum, och hotellet gjorde skäl för sina fem stjärnor. Det var rätt och slätt lyx rakt igenom. Bra service, bra transporter, bekvämligheter och behagligheter. Som det ska vara. Det kändes som att allt var helt i sin ordning.
* Matchen mellan Roma och Milan var grym. Det var en otroligt mäktig känsla att stå på Olympiastadion och känna atmosfären och trycket ifrån publilken. Att vi hade kanonplatser mitt på långsidan och att vi fick transport ända fram ingången gjorde inte saken sämre, och när Zlatan även fick göra två mål så blev det grädden på moset - även fast man inte vågade jubla då vi stod omringade av Roma-supportrar.
* Kanske var ändå Colossum, St. Peterskyrkan och det anitka templet Pantheon det allra häftigaste. Det är svårt att förstå hur stort det är egentligen, att stå i en byggnad som Pantheon, som nästan är 2000 år gammal. Och Colosseum, det har man ju bara varit i närheten av i Asterix och filmen Gladiator. Så jävla mäktigt, och det blir bara mäktigare ju mer man tänker på det. Att stå där, som i St. Peterskyrkan, och bara försöka förstå eller känna hur det kunde ha sett ut eller varit för nästan 2000 år sedan...det blir ganska starkt. Så var det i alla fall för mig.
Rom som stad i övrigt var väldigt italiensk och väldigt "storstad", och det fick mig att inse hur mycket jag saknat Italien. Jag har ju varit i Italien sju gånger tidigare, och även fast det då handlat om semesterorter så gick det mesta att känna igen. Själva atmosfären, dofterna, människorna. Italienarna är för jävla härliga, väldigt gästvänliga, hjälpsamma och roliga.
Och stiliga! Såväl män som kvinnor klär sig klanderfritt, och jag kände mig otroligt hemma i sättet som männen klär sig.
Och kvinnorna! Mama mia, det var nästan löjligt. Jag vågar nästan påstå att italienskorna är snyggast i hela världen, i kamp med svenskorna och norskorna. Ja kära nån, det var sannerligen en fröjd för ögonen.
Ja, då har man sett Rom. Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att åka tillbaka - men jag vill nog hellre se Paris, Barcelona, Wien, Budapest, Tokyo och New York först.
Bilder får vänta till imorgon. Det tar alldeles för lång tid just nu, och de finns ändå på Facebook.
