Jag ska nog lyckas

Att gå på IKEA första gången efter att man flyttat hemifrån är väldigt roligt. Man känner sig alldeles upprymd inför alla saker som finns att fylla sitt nya hem med - man ska få bestämma helt själv hur man vill ha det. Alla avdelningar är spännande, till och med textil och köksgrejer, och när man sedan kommer till kassan med en, kanske två, övergödda vagnar med grejer så blir man nästan stolt och tacksam över att det kostar så inihelvete mycket pengar.

       Till och med äventyret med att skruva ihop allting är roligt, för man längtar så efter det färdiga resultatet.

       Andra gången på IKEA, drygt ett år senare, är inte alls lika rolig. För det första har man nästan allt, och för det andra är man inte alls lika sugen på att tillbringa en kväll med att pilla med en massa jävla små skruvar och mojänger som inte alls passar där dom ska passa enligt ritningen.

       Man skummar snabbt igenom de oväsentliga avdelningarna, vissa är så ångestframkallande att man måste lägga i fyrans växel på kundvagnen, och en skillnad från första besöket är att man nu använder genvängarna mellan avdelningarna för att snabbt komma fram till den avdelning man är ute efter. Men det är inte enkelt. Man mumlar "ska det vara så jääävla svårt att hitta en förbannade liten sak..." och kanske, kanske börjar man svettas en aning.

      Väl framme vid rätt avdelning, i mitt fall skrivborden, så börjar man leta. Inte efter bästa eller snyggaste alternativ, utan det enklaste. Jag studerar skruvar och ben och annat krams och ser framför mig jobbet. Avväger noga vilket som kommer att ge mig mest huvudbry, och efter noga funderande slår jag till - och sedan snabbt som en avlöning till ta-det-själv-hyllorna.

      Men jag tycker att jag kom lindrigt undan. Både prismässigt, designmässigt och installationsmässigt. Jag skruvade ihop de små gynnarna som om jag inte gjort något annat i livet, och häpnades över min praktiska talang denna kväll.

       Nu får det dröja minst ett år till nästa besök.

Sista deltävlingen av Melodifestivalen i lördags, och det blev ju ingen höjdare det heller. Trots Army of lovers.

       Vilken besvikelse. Jag hade verkligen förväntat mig en proffsig, klassisk, catchy Army of lovers-dänga - men det vart ju...ja, jag vet inte vad det var. Ett hafsverk. De måste ha litat blint på att gå vidare på sitt namn - men så lätt lurar man inte svenska folket, tack och lov.

       Ulrik Munthers låt infriade dock förväntningarna, tycker jag. Ingen superlåt, men i sammanhanget är den ju bland de bästa hittills, men framförallt var det ett übersnyggt nummer med storbildsskärmen i bakgrunden.

       Ja, så återstår då bara Andra chansen och sedan finalen. Pliktskyldigt kommer man ju att titta, men nu, med facit i hand, så vet man ju att det inte är mycket att förvänta sig. Munther vinner nog. Eller Yohio, tyvärr.

 

Fast just nu är det Hissen med Filip & Fredrik, med Mark Levengood och Puma Swede som gäster. Helt okejt, hittils, men långt ifrån lika bra som förra veckan då Christer Sandelin och Tommy Ekman gästade.

      Hissen har annars hittills visat sig vara ett alldeles förtjusande litet program. Och jag hade i och för sig inte förväntat mig något annat, då det handlar om Filip & Fredrik.

Kära hjärtanes vilken dålig match vi gjorde mot Sala FF igår! Inställningen var vek och felprocenten på det mesta vi gjorde var hög. Det gick inte riktigt att känna igen laget från hur det brukar se ut på träningarna, vilket är jävligt märkligt, för det är ju matcherna som är roligast?!

      2-0 kom innan halvtimmen var spelad, och blev också halvtidsresultatet. Den andra halvleken såg något bättre ut ifrån våran sida. Åtminstone defensivt sett. Offensivt var det blekt matchen igenom, vi skapde liksom ingenting chansmässigt, utan de enda gångerna det blev sånär som på farligt var på hörnor och frisparkar.

      3-0 slutade matchen, och lite att fundera på. Det måste brinna betydligt mer fortsättningsvis, och även fast vi saknade en handfull startspelare så måste det se bättre ut spelmässigt också.

      För egen del gick det förvånandsvärt bra. Jag fick komma på högerbacken strax innan halvtid, och den kanten känns mer rätt för mig. Jag var lite rädd att jag skulle ta slut ganska snabbt, men det gick oväntat lätt efter ett tag. Allra skönast var dock att få komma rätt i brytningar och sånt, att få vara först in i situationer. Det har jag saknat, men jag hoppas att det börjar släppa nu mer och mer.

      Tung förlust, men det är mycket tid kvar att jobba på.

Ibland, inte ofta, men ibland tar jag en avstickare till byns enda hamburgeria. Sibylla, ni vet. Jag älskar det, inte bara för matens skull, utan för att jag känner mig lite...internationell. Som att man är ute på turné. Eller som att man vandrar längs New Yorks gator och hoppar in på sin favoritsylta.

       Allra bäst är det kvällstid, och allra helst ska jag vara ensam. Jag köper med mig kvällstidningen och kliver in. Den ensama ägaren bakom disken nickar igenkännande. Jag beställer det vanliga - 150-gramstallrik, fanta och två vitlöksdippar. Vi surrar inte mycket, bara kort, förbannar den jävla iskylan som aldrig vill ge sig av, skrattar slött om någonting som kanske inte så roligt egentligen.

       Jag sätter mig och börjar bläddra i kvällstidningen. Äntligen har man tid att sitta ner och verkligen läsa om sånt man annars bara ögnar förbi. Maten kommer, och jag fortsätter läsa medan jag äter. Har ingen brådska, äter långsamt och njuter desto mer. Det snöar som en motherfucker ute. Vill aldrig att maten ska ta slut.

       Sörplar i mig den sista läsken långsamt medan jag läser det sista ur sporttidningen, får lite ångest över att det är över. Lagom svullen reser jag mig, ställer undan matbrickan och nickar halvt slött, halvt glatt, mot ägaren - en gest som signalerar "I will see you again, my friend".

       Drar upp luvan huttrandes, sätter mig i bilen och ser i backspegeln OK/Q8-skylten försvinna bakom mig. Tills nästa gång.

       Det är inte mycket, men det är mitt. Min favoritsylta.

       Häromveckan såg jag väldigt mycket fram emot detta besök, då jag inte varit där på ett tag. Förstå då min besvikelse när jag svänger upp på parkeringen och ser att det är stängt av någon outgrundlig anledning. Men jag skulle fanimej ha min upplevelse, så jag burnade in till Köping och deras Sibylla.

       Känslan var på många sett densamma, jag var ensam med min kvälltidning och maten smakade igenkännande. Dock var ägaren bakom disken en diffus figur, och längst bak i nåt rum satt hans familj och tjattrade.

       Jag var inte på min favoritsylta i New York, utan snarare i Nykvarn.

Tredje deltävlingen av Melodifestivalen i lördags - och nu kan det väl konstateras att det jag siade om har slagit in. Det blir ett mellanår för Melodifestivalen, tack vare förra årets urladdning med Loreen och segern i Eurovision.

      Och det behövs nog. Man behöver känna att det är piss och skit ibland så att man kan njuta när det sedan är bra. För oavsett om varannan svenne banan nu sitter och brölar om att man borde "lägga ner den där jävla schlagern" så satt samma personer för ett år sedan och hänfördes av Euphoria (eller Amazing) och var så stolta i Eurovision-finalen.

       Men man glömmer så lätt. Glömmer så snabbt.

       Om helgens deltävling kan jag väl säga det att jag gillade Caroline af Ugglas, och hoppas att hon tar sig vidare från Andra chansen, och sedan tyckte jag även om utskällda gubbgruppen Ravaillacz. Texten är ju onödigt fånig inte alls rolig, trots geniet Dorsins medverkan, men sångmässigt och melodimässigt är det en klassisk folkvisa som gick hem hos mig och alla över 55 år.

       Nu får vi hoppas att det blir lite omskakning i grytan nära Army of lovers äntrar scenen nästa helg. Allt annat vore konstigt.

       Detta var dock roligt:

 

 

 

Fast helgens grej var ju lagfesten vi hade. Blev en heldag med innebandy, pizza på Sarajevo, fotboll i klubbis - och till sist inkilning för de nya spelarna. Jag och Kaggen höll som vanligt i taktpinnen, och trots att vi kände oss dåligt förberedda och att vi inte hade så mycket roligt att komma med så blev det ändå lyckat.

       Roligaste grenen för inkilningsparen var Balloon pop doggy style. Man skulle alltså ha sönder ballonger genom att jucka bakifrån på sin lagkamrat - och det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. För vissa, i alla fall.

       Nej men det blev en bra kväll, och trots att man inte var på topp på träningen dagen efter så var det en sån där grej som är viktig för att svetsa samman den nya gruppen.

       Lite märkligt dock var det att vara näst äldst under kvällen. Nyss, nästan igår, var man ju bland de yngsta, de som hördes alltmer ju mer de fick innanför skjortan, de som det pratades om och skrattades åt mest på nästa träningen. Men det var då det. Nu fick man ta hand om de yngre och se till att allting runtomkring fungerade.

       Det går så fort.

Match igår kväll mot Torshälla IS på Tunavallen. Och det gick  ju bra. Vi vann med 4-0, spelade stundtals väldigt bra och hade skapade mycket farligheter. 4-0 borde ha varit minst 6-0, så det var inte så mycket att snacka om. Ändå var jag fruktansvärt besviken efter matchen. På mig själv och min insats.

       Spelade andra halvlek som vänsterback och det kändes för jävligt. Ingenting fungerade och allt var bara klumpigt och osnyggt. Så kändes det.

       Visst, det var bara andra träningsmatchen för i år, och mitt fjärde inhopp i a-laget på två år - men helvete, jag kräver mer av mig själv. Det känns bara löjligt om det ska vara så här. Jag känner mig långt ifrån lika rapp och smidig som för 3-4 år sedan, och även om jag har fyllt 27 så vore det väl fan också om allt det försvunnit.

       Men jag försöker trösta mig själv med att vi är inne i en tung period, att jag inte spelat så mycket a-lagsfotboll på två år,  och att det förhoppningsvis släpper ju närmare seriepremiären vi kommer.

      Och det är klart att segern är det viktigaste, men nu är det träningsmatcher vi spelar, och jag spelar också för att komma tillbaka till någonting i närheten av det jag var förr - så då får jag fanimej tjura lite när det går åt helvete!

Det snöar like a motherfucker. Det går inte längre, jag är färdig, jag vill inte mer. Dags för vintern att fade away och ge plats åt någonting som liknar våren.

      Annars har det kommit lite nya saker att ta ställning till. Just nu är det fullt slagsmål mellan stolthet och lojalitet - och jag avvakatar för att se utgången.

      Men Hissen, då? Jag gillade det. Det är ju ett lite udda, men ändå otroligt simpelt upplägg - och jag tror inte att detta program kommer att falla alla i smaken. Det gäller nog att man är ett hardcore Filip & Fredrik-fan, plus att man är lite kändiskåt. Jag är båda delarna, så jag gillar det och kommer att följa stenhårt.

      Fast Sverige-Argentina var ju roligare som spektakel än som match. Och fast vi gjort såna roliga/häftiga/konstiga matcher mot England och Tyskland så kan jag inte hjälpa att känna ett sviktande förtroende för detta landslag. Allra helst försvaret, vilket annars har varit den del man litat mest på. Herregud, varje gång Jonas Olsson så lite som tittar åt bollen så blir jag orolig.

      Fast det är lite tjusningen också med Sverige, att man aldrig vet.

      Fredag imorgon. Match imorgon. Torshälla på Tunavallen. Gött!

Det var en ovanligt svag inledning på Melodifestivalen denna årgång. Jag menar, det brukar ju aldrig vara superbra - men i år var nog alldeles särskilt svala bidrag som sjöngs ut i den första deltävlingen.

        Jag gillade Cookies'n'beans Kempe-dänga, och Eric Gadd var okej. Resten var verkligen dåligt. Med ett undantag - Anna Järvinen. Hon var sagolikt bra, precis som jag hade hoppats på. Låten hon sjöng var ju nämligen skriven av Hästpojken-Martin Elisson och Håkan Hellströms vapendragare Björn Olsson. Då kan det ju rimligtvis inte bli dåligt, och mina förväntningar infriades med råge. Att Porslin inte gick vidare gör inget - jag är bara glad att ha fått en ny medlem i min låtfamilj.

        Men i övrigt var det som sagt blekt, och det får vi nog vänja oss vid. Det blir nog ett mellanår för Melodifestivalen. Anledningen är enkelt - vi anordnar ju Eurovision i år. Vi vann förra året, och inte fan vinner vi i år på hemmaplan, så jag tror helt enkelt inte att Björkman och Co ansträngt arslet av sig för att hitta en ny Euphoria-succé.

         Faktum är att jag inte alls skulle bli förvånad om det var vinnaren vi hörde igår, i form av Yohio.

It looks like we made it, som Barry Manilow sjöng. Vi tog oss igenom en arbetsvecka ännu en gång, och här är belöningen. Helg.

      Det har varit en slitsam väg hit, men det blev lyckligtvis en stillsam avslutning - eller en behaglig inledning, hur man nu vill se det.

      Jag kände mig, känner mig, pigg idag. Kanske hade det att göra med den inledande 15-minuterspromenaden till jobbet klockan sju i morse som gjorde susen? Värt att fortsätta. Ibland.

       Och efter en fin arbetsdag, som slutade klockan halv två, ägnade jag mig åt lite egentid i form av sömn. Lite , inte mycket, lite. Sedan blev jag värdig igen genom att diska, städa och tvätta - och det firades med en punkare, det vill säga en tvättäkta folköl.

       Nu så känner jag mig fri och ledig, och känner jag mig själv rätt, vilket jag gör, det finns nog ingen som känner mig så väl som jag själv, så blir det nog en fin köttbit hos Mor & Far ikväll, följt av Fifa och nån ytterligare punkare hemma hos Lillebror.