Jag ska nog lyckas

Påskafton, och två matcher avklarade. Ja det blev en till idag mot Citys juniorer, istället för träning.

      Men först igår, då vi mötte Medåker i Hallstahammar. Där blev det seger med 3-1. Eller, egentligen förlorade vi. Eller, jag förlorade. Det var nämligen som så att Medåker saknade spelare för att få ihop fullt lag, så då valde vi att låna över fyra spelare så att matchen skulle kunna spelas, och jag var en av dem.

      Så jag spelade alltså med Medåker - och det blev lite speciellt och lurigt att möta sina egna medspelare. Men jag tänkte att jag måste gå ut och spela som vanligt och köra på för fullt, för att göra både KBK, Medåker och mig själv rättvis.

      Ibland blev man lite färgblind och visste knappt vem man skulle passa eller markera, men efter ett tag kom man in i det och tillslut blev det nästan som vilken match som helst.

      Fast det var väl ingen höjdarmatch. Vi, alltså KBK, borde ha vunnit med 7-8 mål sett till antalet målchanser, men ineffektiviteten vid avsluten gjorde att det stannade vid 3-1. Tempot var också lågt, kändes nästan som en b-lagsmatch. Jag spelade hela matchen som högerback, och det gick väl okej, varken mer eller mindre.

      Idag blev sedan alltså ytterligare en match mot Citys juniorer, klockan 9 i morse på Tunavallen, och där var tempot något högre. Blev en bra genomkörare där vi tillslut kunde vinna med 1-0. Skönt med en ny seger och skönt att vi fick hålla nollan.

      Dock spelade jag ingenting idag, då jag fick ont i ljumsken en bit in i matchen mot Medåker igår. Testade att löpa idag på uppvärmningen och det högg på rätt fint, så då fick jag vila istället. Skulle ändå sitta på bänken, och hade det krisat så hade jag väl kunnat hoppa in, men det blev ingen anledning till det. Får hoppas att några dagars vila gör susen så att det känns bättre till matchen mot Enköping på måndag.

 

Det är'na fantastiska dagar jag fått till på sistone. Vädret gör ju sitt till också, att man orkar och vill göra någonting av dagarna.

       Lagom till klockan åtta har jag blivit bländad av solen genom mitt sovrumsfönster, och det är perfekt eftersom det är vid den tiden jag vill komma upp. En kopp kaffe framför Nyhetsmorgon, surfing the webb lite snabbt för att se om någonting anmärkningsvärt hänt i världen, sedan kanske kasta inte lite tvätt, träna på gymmet en snabbis, dusch, frukost och därefter eventuella ärenden. Har jag haft tur så har jag inte någonting som behöver uträttas, varpå jag kan unna mig en stund i solen på balkongen, innan det är dags att åka och jobba.

       Kvällstid är det ju mycket fotboll, såväl på tv som utövning, och den på teve vill jag inte ens prata om, men utövandet går lättare och lättare, som att kroppen kommit ikapp med träningen. Men det kan också bara bli bättre.

       Påskhelgen stundar, och det blir mycket fotboll där också. Match långfredag, träning påskaftons morgon i Eskilstuna, och sedan match på annandagen. Så man vet väl vad man ska göra, antar jag.

       Nehe...pyttipanna?

 

Jag tar på mig mina vita tennispjuck och skinnjacka. Det går bra, ute, det går fint. Solen skiner ju, nästan värmer, och vi är snart inne i april. Men så blir det kall igen, nästa dag, och all helvetes snö runtomkring förstör illusionen av den årstid som borde råda nu.

      I mig bor ett vårskrik som inte får komma ut. Jag vill, men det går inte. Man vill inte stå ensam och skrika under en tyst fin låt, liksom. Men vem orkar vänta till påsk?

      Nej, gat däm it, förra året hade vi tränat på gräs för en vecka sedan. Allt är försenat. Hoppas ändå på en vår innan sommaren - man vill ju värma lite innan, så man inte förstör sig.

      Fast känslan börjar komma dock, mer och mer, som den ska vid den här tidpunkten på året. Något försenad, förvisso, men hellre det än inte alls.

Två nya låtar har släppts till världen. Två nya singlar från två gamla akter som ska göra Sverige glada i sommar.

     Vi börjar med Gyllene tiders Man blir yr. Förväntingarna var ganska höga, för GT brukar alltid leverera, men förhoppningarna var däremot ganska milda. Jag brydde mig inte så jättemycket, helt enkelt. Jag ville att det skulle vara bra, men hade inte gått under om det inte varit det.

      Nu blev det ett: "Okej."

      Man blir yr låter som en Gyllene tider-låt - men det låter också bara som ett album-spår, och inte som en hit. Den kommer säkert att sjungas högt och glatt i sommar, men det är ingen klassiker. Inte som Gå & fiska eller Tuffa tider, som varit första-singlarna från de två senaste comeback-svängarna.

      Sedan har jag lite problem med texten. Den är lite för enkel. Lite för billig. Nödrimmen regnar och det känns inte lika finurligt och påhittigt som tidigare. "Man blir yr, man tar fyr, tar en chans, får åka ambulans", liksom.

      Men det är power i låten, och kanske är det enkelheten i låten som gör att man kommer att skråla med i den vid sommar-rusiga tillfällen framöver.

 

Annat var det med Håkan Hellström. Där var både förväntningarna och förhoppningarna skyhöga. Det kan inte vara någonting annat när det gäller Håkan. Inte för mig, i alla fall.

      Som tur är blev jag inte det minsta besviken.

      Jag hade verkligen längtat och räknat ner dagarna tills låten skulle släppas. Jag hade sett framför mig hur jag satt vid mitt skrivbord och sökt upp låten på Youtube eller nåt liknande, en solig vårdag i mars, men en kopp kaffe i handen och ett rusande hjärta. Iställlet blev det i sängen, en torsdagsnatt, i Filip & Fredriks podcast. Håkan var gäst i senaste avsnittet, och som en överraskning spelades låten i slutet av programmet. Jag var inte alls beredd på det och hade nästan somnat - men när Det kommer aldrig va över för mig drog igång så var jag plötsligt klarvaken igen.

       Även fast det delvis finns små spår av nya element så är det ändå en klassisk Håkan Hellström-låt. Textmässigt är det lite mer rakare och kortfattat, fast med utrymme för djupa känslor - och även musiken är lite mer direkt och rak. Hur som haver så älskar jag det deeply.

       Det är inte samma raket och ångesteufori som River en vacker en dröm, som jag blev totalt golvad av, men det är något sånär lika bra och en fingervisning om ett nytt mästerverk till skiva om någon månad.

 

Upp, kaffe, Nyhetsmorgon med Steffo och Jenny. Lite Malou.

       Men bäst av allt - Det kommer aldrig va över för mig.

       Sedan gym, dusch och slutligen bacon.

       En god jävla morgon, måste jag säga.

Såg nyss Barca mangla ner Milan med 4-0 i Champions Leauge. Synd, för jag gillar föreningen Milan. Tråkigt, för jag har tröttnat på Barcas dominans. Men rättvist. Usch vilken väloljad maskin det fortfarande är.

       Nåväl. Det har blivit mycket Champions Leuge nu, efter några års frånvaro - och det är tack vare Kockens inflyttande i huset bredvid. Känns gött!

       Annars då? Ja, var ju match i helgen mot IFK Eskilstuna - och på nytt tvingades vi släppa in fyra mål i baken. Dock gjorde vi (äntligen) ett mål framåt - men vad hjälpte det? Tredje raka förlusten, och trots att vi spelade aningen bättre än tidigare så blir man ändå lite småbekymrad. Det brinner inte lika mycket i oss som det gjorde förra säsongen. Finns inte samma intensitet och inställning, och det är svårt att sätta fingret på varför, för så många spelare har vi inte tappat sedan förra året. Jag hoppas det kommer. Det måste komma! Annars vetefan...

       Blev en hel match på bänken för mig, och det var väntat efter min insats mot Franke. Men lika jävla illa kändes det ändå. Nog för att jag inte gjort så många inhopp de senaste två åren, och nog för knät krånglar från och till - men det bara måste lossna snart. Jag intalar mig själv att det handlar om tålamod. Tids nog ska knät bli tillräckligt bra, vilket förhoppningsvis leder till att jag blir mer bekväm i vissa situationer. Tids nog. Vi jobbar på. Tålamod.

       Annars då? Ja, det var ju Melodifestivalen-final i lördags kväll. Vi satt hemma hos mig - jag, Tordan, Juha, Jossan, Blondie Bubble Boy och Malin - och såg på när Idol-Robin vann, och det var väl bra. Jag tycker Ulrik Munthers låt är bäst, men det kanske blir bäst med Idol-Robin ändå. Europa tackade ju nej till Yohio, och det får man ju tacka för, för det var ju inte mycket till låt. Nej, det blir nog bra.

      Annars då? Nej, inte så mycket mer. Ett frånfall utan dess like gör att morgondagens match mot Skiljebo blir inställd, och därefter väntar ledigt över helgen, vilket passar bra då det vankas kusinträff i Västerås. Ska bli alldeles förtjusande trevligt, tror jag,

Lyckliga dagar smälter fram, undan för undan. Det går fort nu. Fåglar kvittrar en välkommen till dagen på morgonen, solen lyser på balkongen och gräset tittar fram från sitt ide. Våren är på väg - WUNDERBAR!!!

      Men det har varit krassligt de senaste dagarna. Fan alltså, så här sjuk som jag varit de senaste tre månaderna har jag inte varit sedan...aldrig. Och då menar jag antalet gånger - rent sjukdomsmässigt har det inte varit så jävla illa. Men tillräckligt.

       Och häromkvällen blev jag stående på St1 i Eskilstuna. Hade precis tankat, men när jag satte mig i bilen igen och skulle starta så hörde jag bara "Nepp, det blir inget. Jag orkar inte. Det är slut" ifrån motorn. Han tvärvägrade, och fick således sova över på Max-parkeringen över natten.

       Olidligt klantigt av mig, då samma sak hände ett par dagar tidigare, fast i Kungsör. Men jag hade tilltro till gamla Bettan och trodde, eller hoppades, att det bara skulle vara en engångsföreteelse. Men icke.

        Dock startade den lilla rackaren när vi hämtade den dagen därpå, precis som ingenting hade hänt. Men nu blir det ugnen för'n.

        Ja, det är verkligen härligt med lite vår. Den kommer i rättan tid, precis när man behöver lite solljus och power. Dessvärre ser jag nu hur skitiga mina fönster är. Har ju inte tvättat dem nån gång sedan jag flyttade in, men nu är det väl dags. Fast inte idag. Det är ju så tråkigt.

Hög tid att tjöta av sig den gångna helgen, innan den nästa har dragit förbi. Det går ju så fort.

        Vi börjar väl med det tråkiga, lite kort.

        Träningsmatch mot Franke. Skador och sjukdomar, allra helst i backlinjen, gjorde att jag helt plötsligt fick starta - vilket jag inte gjort sedan en träningsmatch mot City i november 2011. Vänsterback, dessvärre, där jag inte känner att jag kommer till min rätt, allra helst nu när knät fortfarande inte är helt på min sida. Och det gick ju mer eller mindre bedrövligt.

         Vi förlorade också med 4-0 och fick en påminnelse om att vi har en del att jobba på spelmässigt. Matchmässigt.

         Helvete vad bedrövad jag var efteråt. Allra mest för att jag ånyo fick ett kvitto på att jag inte har någon gjädje i min fotboll just nu. Det är inte roligt - och det bottnar helt och hållet i att det inte går min väg. Jag får inte ut det jag vill av mig själv, och det tynger ner mig. Jag vill sprudla och vara inspirerad, men vetskapen om att jag befinner mig på en läge nivå än vad jag skulle kunna vara gör att jag deppar, omedvetet, och det är ju bara löjligt.

         Så nu har jag bestämt mig för att skita i allt och bara köra. Bort med all negativitet och fram med glädjen. Jag vill ha roligt på planen igen, sedan får vi se vad det slutar i.

 

Desto roligare var det att träffa Vampyren igen. Han var hemma från Norge en sväng, och vi fick en lördagskväll tillsammans. Jag, Vampyren, Bläckfisken, Kaggen, Lillebror, Kocken, Linda Karlsson, Vampyrens flickvän och Vampyrens lillebror.

          Och jag hade en rolig kväll. Först hemma hos Kaggen, med spel och sång - sedan på Statt med öl och snack - sedan på Villa med dans och rallarsving. En fin kväll, just like good old times. Eller...nåja, men lite like old times i alla fall.

 

Och söndagen sedan, den präglades ju av Skid-VM och herrarnas femmil. Jag hade inte tänkt titta så länge först, men redan från första milen så insåg jag att "det här kommer att bli svårt att slita sig ifrån". Det gick fan inte, som tur var. Vilket lopp han gjorde, Johan Olsson! Ett solklart Bragdguld! Man satt ju som på nålar varje gång tidtagningen gick för att kolla hur långt före han var, och...nej, det går fan inte att beskriva. Man måste ha sett det med egna ögon.

 

Fast egentligen är jag arg över allting, då Man United blev bortdömda ur Champions Leuge. Synd på ett sånt domslut av en sån respekterad domare.