Andas ut för att senare kunna andas in
Känner mig smått released. De två första examinationerna i utbildningen skulle skickas in igår, eller deadline låg vid midnatt, och detta var någonting som jag våndats inför. Prestationsångesten har sköljts över mig om och om igen, och min vana trogen så fick jag inte ur mig ett ord förrän det började bränna i knutarna. Jag hade förhoppningen om att kunna börja i tid, för ovanlighetens skull, att ha gott om tid och göra färdigt i god tid - men självklart satt jag där på söndagsmorgonen och fick börja från noll.
Samtidigt behöver jag det där. Jag behöver känna pressen för att prestera, åtminstone när det gäller plugg och skrivandet. Så var det i grundskolan och gymnasiet också. Fast sedan när jag sitter där och har kommit med någonting jag känner håller och är bra, och tiden rinner iväg, så förbannar jag mig själv att jag inte började lite tidigare.
Men det gick nog bra. Eller, det kanske inte gick alls. Jag vet fan inte. Som vanligt. Jag är självkritisk till tusen, men har svårt att se när jag gjort någonting bra. Jag är faktiskt mest nöjd att jag fick ihop någonting över huvud taget. Nu känns det skönt, som att man kan andas ut. Fast ändå är det inte lugnt. Redan till på torsdag är det massor att göra i skolan. Dock är det sportlov, vilket innebär att jag inte jobbar någonting den här veckan. Men högskolan har ju inga lov, så mina studier fortsätter som vanligt.
Inte är det lätt att plugga när det är OS heller. Men jag fick offra det. Tremilen i lördags blev ju snabbt ointressant, eftersom Kalla inte orkade hänga med i täten, och femmilen igår missade jag tiden på, och det gjorde väl inte så mycket heller. Hockey-finalen fick jag springa emellan och titta på - och som det urartade sig så var det ju inte så spännande. Kändes aldrig som att Tre Kronor hade någonting med guldet att göra när matchen drog igång.
Nu är slut på vinterolympiaden för den här gången, och det blev ju ett roligt sådant med alla skidframgångar. Vi dansade en vecka, kan man säga - och det är ju verkligen inte kattskit.
Tack för festen
Två dagar. Två stafetter. Två guld. Ett landslag. Heja Sverige!
Damernas stafett igår såg jag via Källes mobiltelefon i omklädningsrummet vid Runevallen. Eller, jag såg upplösningen, Charlotte Kallas ursinnes-upphämtning och spurtavgörande i mål. Det var vilt jubel kan jag lova. Vilken idrotts-människa, vilka idrotts-människor! Det är sådana där lopp som letar sig in i folksjälen, rakt in i hjärtat. Vill tro att vi var ett helt land som jublade och kände en enorm glädje och stolthet.
Herrarnas stafett idag såg jag dock på stor skärm. Det var ju spännande till en början, sedan blev det nervöst - men när Johan Olsson drog iväg på tredje sträckan började guldvittringen komma. Monster-Ryssens fruktansvärda upphämtning på slutet gjorde dock att spänningen tog fart igen - men med 14 sekunders försprång gjorde ju Hellner sitt jobb, och utökade ju dessutom ledningen så pass att han kunde glida med den svenska flaggan i handen redan 600 meter ifrån mållinjen. Klass! Inte samma nerv, inte samma bragd som tjejerna - men lika underbart!
...och det roliga är att OS, och skidåkningen, fortsätter en vecka till. Tror kanske mer på svenska medaljer i lag-sprinten än i damernas tremil och herrarnas femmil - men samtidigt har svenskarna visat sådan form att allt är möjligt när som helst.
PS. Att Norges herrar dessutom bommar lopp efter lopp gör mig ingenting. Hade Northug visat samma ödmjukhet som norska dam-åkarna gentemot Sverige så hade jag kanske tyckt lite synd om honom. Nu är det bara för honom att tugga i sig. Tugga länge och väl, och känn den bittra smaken av att få äta upp sina ord.
Saker att fylla dagarna med
Igår gjorde jag min första VFU-dag i utbildningen. Alltså, den verksamhetsförlagda utbildningen. Jag ska göra totalt sett åtta dagar per termin - och som VFU-plats fick jag till min stora glädje min gamla arbetsplats, Västergårdarna. Inte samma avdelning där jobbade, Diamanten, men däremot avdelningen bredvid, Kristallen, där jag förvisso även jobbat en del.
Det är ju lite mer än ett halvår sedan jag jobbade inom förskolan sist, så den här första dagen ville jag "bara vara" på avdelningen för att få en snabb inblick i hur det såg ut nu. Var ju väldigt roligt att träffa alla "gamla" och nya barn, och jag var ju lite orolig över att de skulle ha blivit stora och vuxna på den här tiden jag varit borta - men till min glädje kände jag igen alla mina små juveler.
Annars är det mycket. Mycket plugg. Mycket att läsa, mycket att fundera på, mycket att reflektera över och mycket att planera. Men till skillnad från de första dagarna med studierna så har det släppt en aning. Jag känner mig något mer strukturerad, även om det är långt ifrån den önskvärda ordningen och redan.
Men jag försöker i största möjliga mån tänka "Vad är det värsta som kan hända?". Det sätter oron i ett perspektiv som gör det lättare att andas. Jag kan till och med vissla en truddelutt ibland. Dock kan jag inte tillåta mig att sväva iväg på ett "hakuna matata-moln". Det är fokusering som gäller och jag strävar alltid efter att göra allting så bra som jag möjligtvis bara kan - vad det än gäller. Annars är det ingen mening att hålla på, har jag lärt mig.
Men man blir lite splittrad, i och med att jag nu har fötterna på tre ställen kan man säga. Dels min VFU-plats, dels de övriga studierna, och dels Förberedelseklassen i skolan där jag jobbar förmiddagar. Vill ge så mycket av mig själv till alla tre platser, och än så länge så fungerar det bra.
Och...OS-tider är bra tider. Åtminstone när Sverige är med och tampas om medaljer. Annars vete fan om jag skulle vara så intresserad. Nej, näppeligen. Men Viasat har gjort det bra, än så länge. Inga tittarstormer än - men så har väl de flesta TV3 också.
Vinter-OS är traditionellt sett roligt, eftersom vi oftast är bra med i grenar som hockey, längdskidor, skid-skytte, alpint och...curling! - och sprinten idag var ju fasansfullt rolig att följa. Vilken jävla herr-final! Att Emil Jönsson skulle ta bronsmedalj var ju så osannolikt, så dråpligt och så fantastiskt vackert. Honom unnar jag verkligen en medalj, med all hans historiska otur. Och så fick vi ett tredje silver på fyra dagar. Heja!
Imorgon börjar hockeyn, och Tre Kronors väg mot...ja, vaddå? Känns som att det kan bli både fågel, fisk eller mitt emellan. Spännande ska det bli, i alla fall.
Dagarna som försvann
En helg som gick alldeles för fort, snabbare än snön smält med regnet. Hann inte med den.
Igår sparkades det boll igen på Centralvallen - denna gång mot Citys U-19-lag - och vi vann igen, denna gång med 4-2. Men vi spelade inte bra. Inte alls. Första halvleken var bedrövlig, och dessvärre var det den halvleken jag spelade. Blev lite bättre i andra, men långt ifrån bra. Vi är dock bara i början på februari, och det var andra matchen, så det finns tid att vässa formen på.
Fick alltså starta, det var inte igår det hände sist, som högerback, och det är väl synd att säga att det gick kanonbra. Men det kändes ändå okej på nåt sätt. Finns mycket att förbättra, men trodde det skulle gå betydligt sämre med tanke på tidpunkten på året, då jag är en "slow starter". Bara gneta vidare.
Sedan hade vi lagfest och inkilning på kvällen. Fem nya spelare skulle döpas in i KBK, och jag tycker det blev ganska lyckat. Det skrattades gott och låg på en lagom nivå, om man säger så.
Hade inte planerat för en utgång i Eskilstuna, men så blev det, tillsammans med Kaggen, Tordan och Juha - och stället blev Trädgårn - vilket var en ny bekantskap för mig. Ett rätt lugnt, men ganska mysigt ställe. Kan nog bli fler vändor dit.
Teves nya
TV-våren har ju onekligen dragit igång - och med det menar jag allt som kommer på TV efter julhelgerna och fram till sommaren. Jag tänker inte göra någon stor grej av det, men jag vill ändå nämna och ge mitt yttrande kring några helt nya serier som rullat igång i televisionen.
En clown till kaffet, Kanal 5:
Beskrevs som ett Så mycket bättre för komiker. Sex av Sveriges mer etablerade komiker träffas vid olika tillfällen, där var och en av dem har sin egen dag. Det blir aktiviteter, frukost, lunch och middag - och i slutet av varje program ska två av komikerna tolka olika karaktärer ifrån huvudpersons karriär. Jag trodde mycket på detta program, uppställningen med Robert Gustafsson, Felix Herngren, Anna Blomberg, Sven Melander, Peter Magnusson och Annika Andersson lät lovande, och jag hoppades att det skulle bli ett Så mycket bättre för komiker. Dessvärre är allting så komprimerat, i och med programtiden på en timme och alla reklampauser som ska in, och allting går väldigt fort. Tolkningarna av komikernas karaktärer får endast utrymme under programmets sista fem minuter, och jag saknar fördjupningar över huvud taget. Så omdömet blir ett "Njaaee...".
Söder om Folkungagatan, Kanal 5:
En parodi på hipsters i Söder i Stockholm som inte är rolig. Humor bygger till stor del på igenkänning - och eftersom igenkänningen är så låg i programmet så blir det inte speciellt kul för andra än möjligvis hipsterserna själva. Jag har sett ett program, och det blir nog inga fler.
Äntligen helg, Kanal 5:
Peter Settman och Fredde Granbergs första stora projekt ihop sedan Ronny & Ragge-eran i mitten på 90-talet. Jag hoppades att detta skulle vara roligt, men var inställd på att bli besviken. Därför blev jag inte så besviken över att det inte var speciellt roligt. Men jag gillar ju Peter Settman, och jag var inte helt fokuserad vid premiäravsnittet, så jag kommer nog att ge programmet en chans till.
Mauro & Pluras tågluff, TV3:
Här snackar vi! Vilket underbart program, i all sin enkelhelt. Två vänner som åker tåg längs Frankrikes kust, egentligen är det bara det - och det räcker så jävla väl för mig. Det är roligt, Mauro Scocco aspirerar mer och mer på titeln som Sveriges roligaste - vackra vyer ifrån pittoreska byar och bra musik. Jag är måhända en gubbromantiker, och det är jag så gärna - men Mauro & Pluras tågluff är ett program jag skulle kunna titta på i resten av mitt liv.
Hyllning
Så här vill jag minnas Philip Seymour Hoffman. Genom en av filmhistoriens absolut roligaste scener.
En av de bästa
Philip Seymour Hoffman. Stor kille. Stor skådespelare.
Det är alltid lika chockerande när en skådespelare, musiker, artist eller idrottsperson oväntat går bort. Vet inte varför det är så - kanske inbillar vi oss att de är odödliga? 46 år. Han var ju bara halvvägs.
Men så hade Hoffman också problem - problem som jag definitivt inte var medveten om. Annars brukar jag ha ganska bra koll på sånt, för sådana här problem sipprar alltid ut. Nu var hans drogmissbruk tydligen välkänt, men det var ingenting som jag hade nåtts av tidigare. Kokain är ju, tyvärr, ganska vanligt inom dessa sammanhang som de här aktörerna rör sig i - men heroin...det är tungt.
För mig var han en favorit - jag tyckte verkligen att han var riktigt jävla bra. I klass med Gary Oldman, William H Macy och Christian Bale. Han var helt fenomenal i Boogie nights och Magnolia, sanslöst rolig i ...och så kom Polly och The Boat that rocked, och fruktansvärt ruggig och rå i Mission: Impossible 3.
Grymt talangfull. Det är för jäkla tragiskt.
Uppgift 3: Text till musik
Vaknar sakta till liv. Stjärnorna glittrar ikapp. Borde egentligen drömma lite till, men verkligheten är så vacker. Just nu. Just här. Drömmer jag? Allting är så stilla. Hör världen andas. Vågar inte röra mig, för då kanske illusionen bryts. Blinkar bara ikapp med stjärnorna. Jag tror de leker.
Jag vet inte vart jag är, men jag är inte rädd. Någonting kallar på mig runt hörnet. Jag ställer mig upp. Ingenting förändras, illusionen är kvar. Asfalt överallt. Byggnader med en början utan slut. Det lyser som neon runtomkring mig, men inga lampor syns. Någonting får mig att gå runt hörnet. Går sakta framåt. Är jag ensam? Börjar springa. Ser ingen, hör ingen. Men jag är inte rädd.
Kommer till en bro. Ett stillsamt vatten under. Ställer mig på kanten. Det är inte jag längre, någonting annat styr. Tittar upp mot stjärnorna som plingar likt ett självspelande piano. Blundar och tar in ljudet, det enda jag hör. Känner hur hjärtat sakta växlar upp tempot. Men jag är lugn. Hoppar.
Faller så långsamt att jag nästan flyger. Hinner tänka på dig. Hur du andas så mjukt och varmt bredvid mig. Tänker att allt det vackra jag nu upplever är tack vare din närhet. Tänker att allt det vackra är en mardröm. Tänker att allt det vackra inte betyder någonting utan dig. Tänker att jag gärna är ensam i världen så länge jag har dig bredvid mig.
Skär vattenytan. Tusentals stjärnor exploderar och försvinner. Ljuset från livet bryter igenom det mörka vattnet som en blixt.
Vaknar.
Tankar om cirkusen
Det var ungefär 10 år sedan det här konceptet med deltävlingar i Melodifestivalen kändes fräscht. Då hände det ju faktiskt att det levererades låtar som gick att gå bananas till på Riddarnas förfester, via mina Jippi jäh!-skivor. OCH - utbudet av artister var emellanåt intressant och varierat. Men det är längesen, och för varje år som har gått så har det blivit lite sämre hela tiden.
Numera handlar det ju om ett forum för Hitz for kidz-artister som Yohio, Oscar Zia, Anton Ewald och allt vad de heter - en plattform för att kränga en ny skiva och ytterligare en sommarturné med RixFM. Jag blir lite brydd över den utvecklingen.
Yohio hade en refräng som lät lovande i en och en halv sekund, Elisa var så mycket dansband att det nästan blev parodi på dansband, den där killen som dansat bakom Eric Saade, Anton Ewald och Oscar Zia såg ut och lät som Eric Saade, Anton Ewald och Oscar Zia, tjejen som gick till final med Songbird-låten var ju väldigt intetsägande med en försiktig låt - och Helena Paparizous låt sken upp i refrängen men försvann i verserna. Den låt som låg mig varmast om hjärtat, Bygdens son med The Ark-Sylvester, kom såklart sist - och det hade jag väl nästan räknat med. Det brukar vara så.
Humorn då? Nej. Fast inslaget med danskarnas planering av Eurovision framkallade ett litet fniss i avdelningen "dialekt-humor".
Programledarna då? Ja, jag gillar ju dem, Anders Jansson i synnerhet, men det var allt lite nervöst och taffligt mellan varven. Dem blir nog bättre dock, med tiden. Tveksamt om man kan säga det om de resterande bidragen.
Bollen är i rullning
Första träningsmatchen för året spelades idag, tillika den första officiella A-lagsmatchen på konstgräsplanen - och det slutade med en 2-1-seger över division 4-laget Triangeln ifrån Eskilstuna.
Gårdagens snöande gjorde planen blöt, hal och svårspelad - men efter förutsättningarna var den ändå bra, och trots att spelet blev en aning lidande så fanns det ändå ljuspunkter i matchen. Defensivt kändes det rätt tryggt och känslan var att vi var trygga med bollen över hela banan. Vissa perioder missade vi lite för många uppspel, och i den första halvleken lyckades vi inte hota så mycket framåt - men till den andra halvleken blev det något bättre och det kändes inte som att Triangeln hade så mycket att komma med i matchens andra del.
Fick lite speltid på vänsterbacken i andra halvlek, men fick inte speciellt mycket att göra. Ett felaktigt inkast blev väl ungefär mitt avtryck på matchen. Känns inte helt hundra i kroppen än med tempot och så, och jag har förvisso bara varit i träning i två veckor, men förhoppningsvis blir det bättre om några veckor.
Nu tänkte jag gå in i en vilozone för att räta ut ryggen. Vet inte om jag sovit taskigt i natt eller vad det är, men jag känner mig gammal i ryggslutet i just detta nu. Sedan måste man väl ta del av tjottaballongen som drar igång på tv ikväll. Det måste man nog. Det är ju allmänbildning.
Fast kvällens MÅSTE är snarare ett glas vin framför Mauro & Pluras tågluff klockan tio TV3. DET är livskvalité.
