Gott nytt år
"When I leave this awful town, I'm gonna start my life around, when the dark clouds coming down. And no one can tell, but I'm in hell right now". Morgan Kall har aldrig träffat mer mitt i prick.
Det blir aldrig som man tänkt sig - och den här nyårsaftonen kommer verkligen inte att bli som jag tänkt mig. Det är märkligt hur livet är. Inget blir som man vill. Åtminstone inte för vissa.
Update
Just nu befinner vi oss på ICA Marken. 20 minuters internet står på menyn. Nyss har vi avnjutit en god kina-middag. Starkt.
Så - vad har hänt? Well...igår hade vi en första-dagen-fest. Kaggen, som egentligen fyller år idag, fick sin födelsedagspresent av oss lite tidigare - vilket innehöll Ölspelet och Vinspelet. Igår avverkades Ölspelet. Det var...jobbigt. Spelet fyllde verkligen sin funktion, med en utgång som resultat. Eller i alla fall för tre av oss. Farbröderna bland Riddarna, det vill säga jag och Blekksprut, valde att stanna hemma. Vi är ju inte 20 längre och kan inte hålla samma tempo som de andra ungdomarna.
När vi sedan vaknade upp idag så stod det en kundvagn mitt på vardagsrumsgolvet. Det var det enda som boysen fick med sig hem.
Ikväll ska vi kolla på Halmstad-filmen tillsammans med jentorna. Vem vet hur det slutar?
Så - vad har hänt? Well...igår hade vi en första-dagen-fest. Kaggen, som egentligen fyller år idag, fick sin födelsedagspresent av oss lite tidigare - vilket innehöll Ölspelet och Vinspelet. Igår avverkades Ölspelet. Det var...jobbigt. Spelet fyllde verkligen sin funktion, med en utgång som resultat. Eller i alla fall för tre av oss. Farbröderna bland Riddarna, det vill säga jag och Blekksprut, valde att stanna hemma. Vi är ju inte 20 längre och kan inte hålla samma tempo som de andra ungdomarna.
När vi sedan vaknade upp idag så stod det en kundvagn mitt på vardagsrumsgolvet. Det var det enda som boysen fick med sig hem.
Ikväll ska vi kolla på Halmstad-filmen tillsammans med jentorna. Vem vet hur det slutar?
On the road again...
Ja...hej. Jag glömde säga - vi åkte tillbaka till Bergen idag. Med oss denna gång är även Blekksprut och Kaggen. Resan gick bra, förutom att vi höll på att missa flyget till både Oslo och Bergen. Igen. Det var några riktigt svettiga minuter - men det gick vägen tillslut. Nu sitter vi och spelar tv-spel i lägenheten, som står kvar och är sig lik.
Förberedelserna för ett hejdundrande nyårsfirande med våra norska vänner har börjat.
MVG-tv
Kalla mig grå och lill-gammal - men jag älskar, fullkomligen älskar, Stjärnorna på slottet. Har alltid gjort.
Inte bara är det väldigt intressant och fascinerande att få ta del av dessa stora personligheters liv och karriärer - det är även förbannat jävla roligt.
Första säsongen var rå och omskakande, med den bullrige Börje Ahlstedt som största attraktionen - och förra året var det Peter Stormare, och till viss del Arja Saijonmaa, som stod för underhållningen.
I år är två stycken som sticker ut. Dels har vi Jonas Gardell - och dels har vi Kerstin Dellert. Den ena är en galen och exentrisk liten homo-terrier med en rapp käft som gläfsar hela tiden - och den andra är en alkohol-sörplande primadonna med gåslever i munnen. Tillsammans utgör de en omaka och alldeles fantastiskt duo som inte kan sammanfattas med ett annat ord än: succé.
Gardell, som jag fram tills nyligen haft extremt svårt för, visar prov på stor humor och fingertoppskänsla när han kastar ur sig kommentarer som "Flytta på dig kärring, nu ska jag slå iväg den här bollen!" - och Dellert, som jag trodde skulle vara en överlägsen och snobbig dam, visar hur roligt man kan ha det med lite starksaft i kroppen.
Hittills har Christina Schollin och Janne "Loffe" Karlsson haft varsin dag, och jag kan inte vänta tills mina två favortier får utrymme att briljera ytterligare då det vankas "deras" dagar.
Inte bara är det väldigt intressant och fascinerande att få ta del av dessa stora personligheters liv och karriärer - det är även förbannat jävla roligt.
Första säsongen var rå och omskakande, med den bullrige Börje Ahlstedt som största attraktionen - och förra året var det Peter Stormare, och till viss del Arja Saijonmaa, som stod för underhållningen.
I år är två stycken som sticker ut. Dels har vi Jonas Gardell - och dels har vi Kerstin Dellert. Den ena är en galen och exentrisk liten homo-terrier med en rapp käft som gläfsar hela tiden - och den andra är en alkohol-sörplande primadonna med gåslever i munnen. Tillsammans utgör de en omaka och alldeles fantastiskt duo som inte kan sammanfattas med ett annat ord än: succé.
Gardell, som jag fram tills nyligen haft extremt svårt för, visar prov på stor humor och fingertoppskänsla när han kastar ur sig kommentarer som "Flytta på dig kärring, nu ska jag slå iväg den här bollen!" - och Dellert, som jag trodde skulle vara en överlägsen och snobbig dam, visar hur roligt man kan ha det med lite starksaft i kroppen.
Hittills har Christina Schollin och Janne "Loffe" Karlsson haft varsin dag, och jag kan inte vänta tills mina två favortier får utrymme att briljera ytterligare då det vankas "deras" dagar.
Bästa låten 2008
Varsågoda. Här är årets bästa låt.
5. Laka - Pokusaj
4. Hello Saferide - Anna
3. Glasvegas - Daddy's gone
2. Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
Nr.1
Oasis - I'm outta time
Precis utanför listan: Mando diao - If I don't live today, then I might be here tomorrow, Lykke Li - Tonight, Håkan Hellström - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Hästpojken - Caligula, Joel Alme - I guess that you were always on my mind
5. Laka - Pokusaj
4. Hello Saferide - Anna
3. Glasvegas - Daddy's gone
2. Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
Nr.1
Oasis - I'm outta time
Precis utanför listan: Mando diao - If I don't live today, then I might be here tomorrow, Lykke Li - Tonight, Håkan Hellström - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Hästpojken - Caligula, Joel Alme - I guess that you were always on my mind
Luddig ångest
Jag har en obehaglig känsla som gnager inom mig i kroppen. En känsla av att jag kan ha sagt eller gjort något dumt mot någon igår kväll. Jag vet inte. Men känslan finns där. Någon hälp ifrån Kaggen är inte heller att räkna med, eftersom att han påstår att han knappt såg mig på hela kvällen.
Det här är jättefånigt - men om jag sa eller gjorde något dumt, så...förlåt, förlåt, förlåt. Ibland är jag en liten och korkad människa, som i sitt försök att göra gott bara ställer till det. För sig själv och för andra. Förlåt.
Om jag däremot inte gjorde eller sa något dumt till någon så är det bara att helt och hållet ignorera denna text.
Det här är jättefånigt - men om jag sa eller gjorde något dumt, så...förlåt, förlåt, förlåt. Ibland är jag en liten och korkad människa, som i sitt försök att göra gott bara ställer till det. För sig själv och för andra. Förlåt.
Om jag däremot inte gjorde eller sa något dumt till någon så är det bara att helt och hållet ignorera denna text.
Juldagen
Alright - det blev inte exakt den kväll jag hade väntat mig. Visst var det kul och så, meneeeeeh...jag vet inte. Någonstans tappade jag det. Stattsyndromet slog till igen. Därav varför min kväll blev kortare än alla andras.
Jag var dock inte ensam om att pysa hem tidigare, då jag hade lyckats smitta ner Kaggen med mitt syndrom. Eller kanske tyckte han bara att det passade bra att åka hem just då, eftersom att jag hade råkat nypa en biffig kille i bröstvårtan - vilket inte var så populärt...
Ja, den "lugna kväll" som jag hade planerat var det inte att tala om - och det känns tråkigt. Det är ju trots allt bara juldag en gång om året. Fick i alla fall träffa Anna, Malin, Vicky och Magda igen, vilket var roligt. Blir ju inte så ofta numera. Dock är jag inte så säker på att jag gjorde det bästa intrycket på dem. Eller också gjorde jag det intrycket som jag alltid brukar göra.
Märkligt att man aldrig växer upp.
Men... Jag var dock inte värst. Den gamla sjöbjörnen Blekksprut kastade in handduken redan vid ankomsten till E-tuna - efter en mindre lyckad bilresa in till stan. Whiskey in the jar, my friend. Whiskey in the jar.
Jag var dock inte ensam om att pysa hem tidigare, då jag hade lyckats smitta ner Kaggen med mitt syndrom. Eller kanske tyckte han bara att det passade bra att åka hem just då, eftersom att jag hade råkat nypa en biffig kille i bröstvårtan - vilket inte var så populärt...
Ja, den "lugna kväll" som jag hade planerat var det inte att tala om - och det känns tråkigt. Det är ju trots allt bara juldag en gång om året. Fick i alla fall träffa Anna, Malin, Vicky och Magda igen, vilket var roligt. Blir ju inte så ofta numera. Dock är jag inte så säker på att jag gjorde det bästa intrycket på dem. Eller också gjorde jag det intrycket som jag alltid brukar göra.
Märkligt att man aldrig växer upp.
Men... Jag var dock inte värst. Den gamla sjöbjörnen Blekksprut kastade in handduken redan vid ankomsten till E-tuna - efter en mindre lyckad bilresa in till stan. Whiskey in the jar, my friend. Whiskey in the jar.
The next best of the year...
Ikväll blir det åka av! Inte nödvändigtvis i 160 km/h - men jag tror på en riktigt rolig kväll.
Det har varit lite vingligt den senaste tiden, så ikväll tänkte jag lite lugnare. Hoppas det funkar...
Här är förresten årets näst bästa låt:De 5 bästa låtarna 2008
5. Laka - Pokusaj
4. Hello Saferide - Anna
3. Glasvegas - Daddy's gone
Nr.2
Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
En jul i färg
Som sagt - midnattsmässa.
Det var ganska mycket folk i kyrkan. Tydligen inte så mycket som det brukar vara, men ändå välfyllt. Visst var det vackert och rofyllt, men mässans höjdpunkt var under sista psalmen. Då spelades Stilla natt - och i samma veva som musiken drog igång så började det snöa utanför. Höjden av skönhet!
Här är annars lite bilder ifrån julafton.
Mofa & Momo
Tripp, Trapp, Trull tar en virre Jim Beam tillsammans. Är det jul så är det. OBS. Det är Tripp som dricker virre med cola - inte jag!
Jag och Basshunter.
The Men tar en wirre och konjak efter maten. Vuxenpoäng.
Det var ganska mycket folk i kyrkan. Tydligen inte så mycket som det brukar vara, men ändå välfyllt. Visst var det vackert och rofyllt, men mässans höjdpunkt var under sista psalmen. Då spelades Stilla natt - och i samma veva som musiken drog igång så började det snöa utanför. Höjden av skönhet!
Här är annars lite bilder ifrån julafton.
Mofa & Momo
Tripp, Trapp, Trull tar en virre Jim Beam tillsammans. Är det jul så är det. OBS. Det är Tripp som dricker virre med cola - inte jag!
Jag och Basshunter.
The Men tar en wirre och konjak efter maten. Vuxenpoäng.
Julklappsleken
Jaha, då var julmaten äten, Kalle Anka kollad och klapparna utdelade.
Det blev en fröjdefull jul, som vanligt.
Traditionsenligt så lekte vi julklappsleken innan de riktiga klapparna skulle delas ut. Årets solklara vinnare blev mormor, även kallad Bingo-Kerstin, som sopade hem så gott som rubbet. Tillslut blev hon ganska kaxig och började syrligt påpeka att "vi andra inte vet hur man kastar " varpå hon självsäkert tog tärningarna och sa "så här gör man", vilket självklart ledde till att hon kunde kvittera ut en ny julklapp.
Årets förlorare blev farsgubben. Med tanke på den otäckt starka vinnarskallen som han besitter på så sved det därför extra när det inte gick hans väg - till vår andras stora glädje. Gång på gång förbannande han tärningarna och kommentarer som "Fan också!", "Helvete!", "(Suuuuck", "Jaha", "Men va i...", "Ja" och "Nog är det väl självaste..." flödade ur honom.
Även om Bingo-Kerstin blev den stora vinnaren, sett till antal paket, så anser jag mig själv vara den som gick starkast ut. Det började dåligt för mig då jag endast kastade till mig två paket - men på andra rundan lossnade det dock rejält. Jag satte tidigt in fokus på bordets alla dryckbara paket. Det vill säga: två små flaskor konjak, en liten flaska glögg och en halvliters Heineken - och tillslut satt jag där med allting i min tillfälliga ägo, plus en trippel-trisslott. Trisslotten förlorade jag dessvärre i lekens sista sekunder, men flaskorna förblev däremot mina.
Glad.
Nu ska jag gå på midnatssmässa med mor och hennes bästa vännina.
Det blev en fröjdefull jul, som vanligt.
Traditionsenligt så lekte vi julklappsleken innan de riktiga klapparna skulle delas ut. Årets solklara vinnare blev mormor, även kallad Bingo-Kerstin, som sopade hem så gott som rubbet. Tillslut blev hon ganska kaxig och började syrligt påpeka att "vi andra inte vet hur man kastar " varpå hon självsäkert tog tärningarna och sa "så här gör man", vilket självklart ledde till att hon kunde kvittera ut en ny julklapp.
Årets förlorare blev farsgubben. Med tanke på den otäckt starka vinnarskallen som han besitter på så sved det därför extra när det inte gick hans väg - till vår andras stora glädje. Gång på gång förbannande han tärningarna och kommentarer som "Fan också!", "Helvete!", "(Suuuuck", "Jaha", "Men va i...", "Ja" och "Nog är det väl självaste..." flödade ur honom.
Även om Bingo-Kerstin blev den stora vinnaren, sett till antal paket, så anser jag mig själv vara den som gick starkast ut. Det började dåligt för mig då jag endast kastade till mig två paket - men på andra rundan lossnade det dock rejält. Jag satte tidigt in fokus på bordets alla dryckbara paket. Det vill säga: två små flaskor konjak, en liten flaska glögg och en halvliters Heineken - och tillslut satt jag där med allting i min tillfälliga ägo, plus en trippel-trisslott. Trisslotten förlorade jag dessvärre i lekens sista sekunder, men flaskorna förblev däremot mina.
Glad.
Nu ska jag gå på midnatssmässa med mor och hennes bästa vännina.
Så gick det till när tomten försvann
Jag tror definitivt på tomten. Precis som jag tror på det mesta här i världen.
Dock har tomten aldrig varit hos oss på någon julafton. Det är okej, jag förstår. Världen är stor och det gäller att prioritera. Finns många ensam människor som är i större behov av sällskap på julafton än oss.
Därmed inte sagt att vi aldrig har haft "vikarier" för tomten. Nu var det i och för sig många år sedan vi sist hade någon rödklädd farbror som delade ut julklapparna hemma hos oss - men en gång i tiden så.
Faktum är det sista året som vi hade tomte var också det enda som året som jag själv var tomte. Det blev ingen succé. Min kusin Calle har många gånger agerat Santa Claus, med stor framgång vilket har lockat fram mycket skratt. Han var finurlig och fräck med glimten i ögat. Därför tänkte jag att jag skulle göra något liknande.
Problemet var bara att alla som var samlade hemma hos oss hade passerat den åldern då det är...ja, befogat att ha tomte på julafton. Det faktumet, kombinerat med att jag gick alldeles över gränsen med min moderna tomte-version, gjorde att det inte blev ett endaste litet skratt under julklappsutdelningen. Jag svor och jag gormade, nästan skällde, och drog fruktansvärda skämt, snudd på sex-skämt, vilket inte tilltalade den måttligt roade släkten.
Det var pinsamt - och det blev också sista året som vi hade tomte på julafton. Så man kan "våran" tomte dödades i och med mitt första och enda inhopp som stand-in för mannen i den röda munderingen och det vita skägget.
Världens bästa jullåt...
Det lilla är ofta det bästa...
Tomten var tidig i år. Redan vid halv tolv snåret knackade han på dörren till mitt rum.
Jag och Kaggen har sedan många år tillbaka slutat att ge julklappar till varandra - men i år rev han upp den policyn och lämnade över en hel påse med presenter.
Jag öppnade de en efter en - och det visade sig att han hade köpt i princip de enda sakerna man behöver här i livet.
...och russin!
Varför denna givmildhet? Tjae...Kaggen kände att det var på sin plats. Jag vet varför och han vet varför. Det räcker.
Jag och Kaggen har sedan många år tillbaka slutat att ge julklappar till varandra - men i år rev han upp den policyn och lämnade över en hel påse med presenter.
Jag öppnade de en efter en - och det visade sig att han hade köpt i princip de enda sakerna man behöver här i livet.
...och russin!
Varför denna givmildhet? Tjae...Kaggen kände att det var på sin plats. Jag vet varför och han vet varför. Det räcker.
God jul
Julaftonsmorgon. Det är något speciellt. Något vackrare än vanligt. Vet inte varför. Det finns bara i luften.
En sådan här dag kan man inte ta någon sovmorgon, så det var tidigt upp ur sängen för att avnjuta atmosfären. Det är jag väldigt glad över att jag gjorde - för annars hade missat det magiska ögonblick som plötsligt uppenbarade sig utanför fönstret vid frukostbordet.
Snö! Dansandes ner ifrån himlen! Det var så vackert och så...overkligt. Här går man och räknar kallt med en grön jul - för det är ju så det är nu för tiden - och så plötsligt börjar det snöa. På julafton. Sådant händer på film, eller på julkalendern. För ni minns väl sista avsnittet av Ronny och Julia som gick som julkalender för några år sedan?
Ja...ta hand om er där ute - vart ni än befinner er i världen. Ta hand om varandra. Skratta och älska.
En riktigt god jul på er alla.
En sådan här dag kan man inte ta någon sovmorgon, så det var tidigt upp ur sängen för att avnjuta atmosfären. Det är jag väldigt glad över att jag gjorde - för annars hade missat det magiska ögonblick som plötsligt uppenbarade sig utanför fönstret vid frukostbordet.
Snö! Dansandes ner ifrån himlen! Det var så vackert och så...overkligt. Här går man och räknar kallt med en grön jul - för det är ju så det är nu för tiden - och så plötsligt börjar det snöa. På julafton. Sådant händer på film, eller på julkalendern. För ni minns väl sista avsnittet av Ronny och Julia som gick som julkalender för några år sedan?
Ja...ta hand om er där ute - vart ni än befinner er i världen. Ta hand om varandra. Skratta och älska.
En riktigt god jul på er alla.
En myrstack av konsumenter
Jag tror fanimej att halva Västamanland trängdes längs Eskilstunas gator och butiker idag. Hysteri var ordet! Kan inte minnas när det var sådan trängsel och panikartad julhandel senast.
Ingen lågkonjuktur här inte.
Jag brukar alltid känna ett välmående över att gå runt på stan och julhandla - men inte i år. Kanske var det för att jag var ovanligt sent ute med julklapparna, eller för att det är grönare än maj så långt ögat kan nå - men julkänslan ville inte infinna sig.
Här, i hemmets lugna vrå, med julgranen, julpynten, doften från julskinkan, julklapparna och uppesittarkväll med Bingolotto så känns det ändå bättre. För att bränna på bensin på elden så ska jag nu också ta mig en jävel glögg - för att vara på den säkra sidan.
Annars är juldagen nu fixad.
Biljetter till Statt är inhandlade och uppvärminingslokaler är lokaliserade. Det blir först hemma hos Blondie Bubble Boy/Hellgren, och sedan vidare till Barcks 25-årsfest på Centralskolan (jag vägrar kalla det Kung Karls skola).
Även flygbiljetter till Bergen bokades idag.
Nyårsfirandet i västanland kommer nog bli riktigt, riktigt skoj. Jag ser det framför mig - god mat, god dricka, kortspel, Halmstad-filmen, bra musik, goda vänner och en riktigt bra kväll.
Ingen lågkonjuktur här inte.
Jag brukar alltid känna ett välmående över att gå runt på stan och julhandla - men inte i år. Kanske var det för att jag var ovanligt sent ute med julklapparna, eller för att det är grönare än maj så långt ögat kan nå - men julkänslan ville inte infinna sig.
Här, i hemmets lugna vrå, med julgranen, julpynten, doften från julskinkan, julklapparna och uppesittarkväll med Bingolotto så känns det ändå bättre. För att bränna på bensin på elden så ska jag nu också ta mig en jävel glögg - för att vara på den säkra sidan.
Annars är juldagen nu fixad.
Biljetter till Statt är inhandlade och uppvärminingslokaler är lokaliserade. Det blir först hemma hos Blondie Bubble Boy/Hellgren, och sedan vidare till Barcks 25-årsfest på Centralskolan (jag vägrar kalla det Kung Karls skola).
Även flygbiljetter till Bergen bokades idag.
Nyårsfirandet i västanland kommer nog bli riktigt, riktigt skoj. Jag ser det framför mig - god mat, god dricka, kortspel, Halmstad-filmen, bra musik, goda vänner och en riktigt bra kväll.
Full, fart, jul....
Oh la la - jag har en hektisk dag att gå till mötes. Det är julklappshandling i Kungsör, Köping och E-tuna för min del, plus lite andra smågrejer som ska fixas. En flygbiljett till Bergen, for example.
Hoppas på att kunna landa någorlunda ikväll med lite knäck och glögg.
Här är förresten den tredje bästa låten det här året.De 5 bästa låtarna 2008
5. Laka - Pokusaj
4. Hello Saferide - Anna
Nr.3
Glasvegas - Daddy's gone
Strååålande jul...
Julefrid i stugan. Bara två dagar kvar, och hemma hos Familjen Björklund är pyntet och pysslandet i full gång.
Som vanligt är det far som står för köttbullarna vid jul. Det är ingen lek eller snack om saken. Köttbullarna är hans, om han så ska strida till sista blodroppen för den uppgiften.
Mor tar hand om det andra. Bakning till exempel. Till i år har hon även valt att satsa på en ny, lite udda, maträtt till julbordet, Nämligen julpizzan.
Jag vet - fråga mig inte varför. Kanske blev hon inspirerad när jag berättade om hur 200.000 norrmän äter pizza på julafton?
Utsmyckningen av granen brukar också bli mors lott. I år var det tydligen krångligare än någonsin. Har ni sett det där Youtube-klippet där en farbror sitter och försöker laga en klocka, vilket inte går så bra, varpå han utbrister kommentarer som: "Faaan, det går inte" och "Den här lilla jäveln vill ju inte in" och "Den här förbannade bögjäveln krånglar bara".
Ungefär så lät det när mor skulle klä granen. "Den här idioten har ju trasslar in sig i den här jäveln", etc, etc.
När man sedan försökte hjälpa till att hänga julkulor så hade kvinnan mage att, försiktigt men bestämt, möblera om alla kulorna som jag omsorgsfullt hade hängt upp.
Det mesta är sig likt hemma hos Familjen Björklund.
Som vanligt är det far som står för köttbullarna vid jul. Det är ingen lek eller snack om saken. Köttbullarna är hans, om han så ska strida till sista blodroppen för den uppgiften.
Mor tar hand om det andra. Bakning till exempel. Till i år har hon även valt att satsa på en ny, lite udda, maträtt till julbordet, Nämligen julpizzan.
Jag vet - fråga mig inte varför. Kanske blev hon inspirerad när jag berättade om hur 200.000 norrmän äter pizza på julafton?
Utsmyckningen av granen brukar också bli mors lott. I år var det tydligen krångligare än någonsin. Har ni sett det där Youtube-klippet där en farbror sitter och försöker laga en klocka, vilket inte går så bra, varpå han utbrister kommentarer som: "Faaan, det går inte" och "Den här lilla jäveln vill ju inte in" och "Den här förbannade bögjäveln krånglar bara".
Ungefär så lät det när mor skulle klä granen. "Den här idioten har ju trasslar in sig i den här jäveln", etc, etc.
När man sedan försökte hjälpa till att hänga julkulor så hade kvinnan mage att, försiktigt men bestämt, möblera om alla kulorna som jag omsorgsfullt hade hängt upp.
Det mesta är sig likt hemma hos Familjen Björklund.
The best of the year
År 2008 börjar gå mot sitt slut, och jag tycker att det synnerligen vore på sin plats att sammanfatta musikåret som har varit. Det vill säga - vilka låtar som varit bäst under 2008.
Jag har gått och gnolat på denna lista ett bra tag nu, och hur jag än vrider och vänder på det så får jag ändå fram samma topp-5.
Vi börjar nedräkningen med plats nummer 5 och 4.
Nr. 5
Laka - Pokusaj
Nr.4
Hello Saferide - Anna
Jag har gått och gnolat på denna lista ett bra tag nu, och hur jag än vrider och vänder på det så får jag ändå fram samma topp-5.
Vi börjar nedräkningen med plats nummer 5 och 4.
De 5 bästa låtarna 2008
Nr. 5
Laka - Pokusaj
Nr.4
Hello Saferide - Anna
Plötsligt händer det...
Jag hittade en mycket bra blogg när jag var ute på nätet och "googlade" lite. Läs till exempel det här inlägget.
Förbannat bra blogg det där!
Förbannat bra blogg det där!
Rött
Här är lite söta bilder ifrån helgen.
Naaw - bröderna Tripp, Trapp, Trull i armarna på varandra. Så puttinuttigt.
...och sedan en hårig Kagge på det.
Naaw - bröderna Tripp, Trapp, Trull i armarna på varandra. Så puttinuttigt.
...och sedan en hårig Kagge på det.
En pärla
Varsågoda! Här är min låt tillsammans med Morgan Kall.
Det är ett barn. Mitt barn. Jag skiter i hur det låter - jag är ändå så jävla stolt och nöjd.
Det är ett barn. Mitt barn. Jag skiter i hur det låter - jag är ändå så jävla stolt och nöjd.
Magi, på mer än ett sätt...
Det blev en trevlig kväll igår.
Först satt de tre vännera Herden, Blekksprut och Kaggen hemma hos Kaggen och avnjöt Beppe - en liten film om mycket korv - och en stund senare ramlade Studenten in i rummet, på jullov ifrån studierna i Uppsala. Det var ett kort, men kärt återseende.
Därefter skapades det musikhistoria. Meningen var först att jag vara skulle köra på en låt, men det slutade i en fantastiskt jävla magisk duett med Morgan Kall. Även om min sångröst inte är någonting att hänga i julgranen så var jag ändå mäkta stolt över resultatet - och lite senare ikväll kommer jag att publicera låten här på sidan.
Håll ögonen öppna - för det är redan en klassiker. Fan vad bra den är!
Efter inspelningen drog jag och Kaggen till storebror Michael, som numera bor i Slottet Idling. Där satt han med lillebror och några andra snubbar och drack och sjöng Singstar - vilket jag och Kaggen snart också kom att göra. Självklart vann jag de flesta duellerna under kvällen - och då storebror hade en jävla massa olika Singstar-skivor att välja mellan så blev det också en jävla massa låtar. (Video killed the radio star, Song 2, Self esteam, Smells like teen spirit...you name it).
Som sagt - en grym kväll.
...och, tillsist.
Grattis storebror på födelsedagen.
Först satt de tre vännera Herden, Blekksprut och Kaggen hemma hos Kaggen och avnjöt Beppe - en liten film om mycket korv - och en stund senare ramlade Studenten in i rummet, på jullov ifrån studierna i Uppsala. Det var ett kort, men kärt återseende.
Därefter skapades det musikhistoria. Meningen var först att jag vara skulle köra på en låt, men det slutade i en fantastiskt jävla magisk duett med Morgan Kall. Även om min sångröst inte är någonting att hänga i julgranen så var jag ändå mäkta stolt över resultatet - och lite senare ikväll kommer jag att publicera låten här på sidan.
Håll ögonen öppna - för det är redan en klassiker. Fan vad bra den är!
Efter inspelningen drog jag och Kaggen till storebror Michael, som numera bor i Slottet Idling. Där satt han med lillebror och några andra snubbar och drack och sjöng Singstar - vilket jag och Kaggen snart också kom att göra. Självklart vann jag de flesta duellerna under kvällen - och då storebror hade en jävla massa olika Singstar-skivor att välja mellan så blev det också en jävla massa låtar. (Video killed the radio star, Song 2, Self esteam, Smells like teen spirit...you name it).
Som sagt - en grym kväll.
...och, tillsist.
Grattis storebror på födelsedagen.
Något att ägna livet åt?
Andra julhandels-svängen är nu avklarad - och den här gången gick det bättre. Hittade många klappar, och det enda som inhandlades åt mig själv var en flaska JD.
Det är nämligen så att jag om några timmar ska sjunga in mitt första bidrag i Morgan Kalls musikhistoria. Det kommer bli magiskt bra, det är jag säker på.
För säkerhets skull har han valt tre olika alternativ att sjunga in. Ett som han tror att jag kommer klara av, men som jag nog inte vill sjunga - ett som han tror att jag inte kommer klara av, men som jag nog vill sjunga - och ett som jag kanske klarar av, men som jag nog inte vill sjunga eftersom att jag vill sjunga det andra alternativet.
Shit the same - jag, KG och Blekksprut ska skapa magi ikväll.
Det är nämligen så att jag om några timmar ska sjunga in mitt första bidrag i Morgan Kalls musikhistoria. Det kommer bli magiskt bra, det är jag säker på.
För säkerhets skull har han valt tre olika alternativ att sjunga in. Ett som han tror att jag kommer klara av, men som jag nog inte vill sjunga - ett som han tror att jag inte kommer klara av, men som jag nog vill sjunga - och ett som jag kanske klarar av, men som jag nog inte vill sjunga eftersom att jag vill sjunga det andra alternativet.
Shit the same - jag, KG och Blekksprut ska skapa magi ikväll.
Lite glögg på det här så...
Konst
För några timmar sedan lyssnade jag på en av Morgan Kalls kommande låtar. Det är en remake på en av hans allra första låtar, vars orginalinspelning är typ 5 år gammal.
Trots den risiga kvalité som Morgan Kall hade att jobba med då på den tiden så var den låten ändå helt fantastisk, och blev snabbt en av mina favoritlåtar av Morgan Kall. Men nu - 5 år senare - när ljudet har blivit renare och ja, lyssningsbart, så är låten överjävligt bra. Den är ett monster som kommer att framkalla rysningar, lyckorus och eventuellt tårar. Så jävla bra är den.
I egenskap av manager och rådgivare (och antagligen för att Kaggen vet hur mycket jag tycker om den här låten) så fick jag idag godkänna slutprodukten. Efter några små, små, små omredigeringar så skrek jag "JA! JA! JA! FÖR ALLT MÄSK I NORRLAND JA!". Vänta bara. Den är ett monster. Ett bombastiskt och vackert monster.
Annars är jag i slutfasen i redigeringen av Halmstad-filmen. Bara det sista kvar, och sedan några finputsningar - därefter har vi en film. En tredje film. Ett tredje barn.
Det har varit en lätt film att klippa, för det mesta var redan serverat innan jag började redigara. Nu kanske ni förstår varför jag springer med kameran titt som tätt på våra små resor? Det kan verka överdrivet att filma så mycket som jag gör - men det är vad som krävs om det ska bli en bra film. Det skulle inte fungera om man bara filmade allt som är superskojigt eller att bara filma när vi festar och har oss.
Till sist.
Jag kan verkligen inte få nog av min trailer till filmen. Den blev så jävla bra! Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på den, och sedan kännt en enorm stolthet som upphovsman till den.
Men jag antar att det är skillnad när det handlar om ens egna verk. Hur som haver är det den bästa trailern jag har gjort.
Trots den risiga kvalité som Morgan Kall hade att jobba med då på den tiden så var den låten ändå helt fantastisk, och blev snabbt en av mina favoritlåtar av Morgan Kall. Men nu - 5 år senare - när ljudet har blivit renare och ja, lyssningsbart, så är låten överjävligt bra. Den är ett monster som kommer att framkalla rysningar, lyckorus och eventuellt tårar. Så jävla bra är den.
I egenskap av manager och rådgivare (och antagligen för att Kaggen vet hur mycket jag tycker om den här låten) så fick jag idag godkänna slutprodukten. Efter några små, små, små omredigeringar så skrek jag "JA! JA! JA! FÖR ALLT MÄSK I NORRLAND JA!". Vänta bara. Den är ett monster. Ett bombastiskt och vackert monster.
Annars är jag i slutfasen i redigeringen av Halmstad-filmen. Bara det sista kvar, och sedan några finputsningar - därefter har vi en film. En tredje film. Ett tredje barn.
Det har varit en lätt film att klippa, för det mesta var redan serverat innan jag började redigara. Nu kanske ni förstår varför jag springer med kameran titt som tätt på våra små resor? Det kan verka överdrivet att filma så mycket som jag gör - men det är vad som krävs om det ska bli en bra film. Det skulle inte fungera om man bara filmade allt som är superskojigt eller att bara filma när vi festar och har oss.
Till sist.
Jag kan verkligen inte få nog av min trailer till filmen. Den blev så jävla bra! Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på den, och sedan kännt en enorm stolthet som upphovsman till den.
Men jag antar att det är skillnad när det handlar om ens egna verk. Hur som haver är det den bästa trailern jag har gjort.
En god jul på mig själv...
Hooo hooo!
Idag var jag i Eskilstuna för att julhandla lite. Det gick sådär. Slutnotan hamnade på 2140 kr - varav endast 300 var i julklappar. Resten var julklappar till mig själv.
Det känns som att det blir en sväng in till stan imorgon också...
Största kapet gjorde jag på Myrorna, där jag hittade en randig Bruuns Bazaar-tröja för 65 kr - ka'tjing! - och en mörkblå J.Linderberg-cardigan för 50 kr - ka'tjing.
Annars blev det jeans, t-shirts och skjortor. Sådant som jag bara var tvungen att ha - bara för att jag kan.
Jag älskar Sverige.
När jag stod innen i provhytten på H/M så kom jag att tänka på alla modebloggare som tar kort på sig själva när de provar kläder i boutiqerna. Jag tänkte: "Det ska fan jag också göra!".
Men efter ett kort insåg jag hur patetiskt det är, varpå jag skämdes och stoppade ner mobilen igen.
Idag var jag i Eskilstuna för att julhandla lite. Det gick sådär. Slutnotan hamnade på 2140 kr - varav endast 300 var i julklappar. Resten var julklappar till mig själv.
Det känns som att det blir en sväng in till stan imorgon också...
Största kapet gjorde jag på Myrorna, där jag hittade en randig Bruuns Bazaar-tröja för 65 kr - ka'tjing! - och en mörkblå J.Linderberg-cardigan för 50 kr - ka'tjing.
Annars blev det jeans, t-shirts och skjortor. Sådant som jag bara var tvungen att ha - bara för att jag kan.
Jag älskar Sverige.
När jag stod innen i provhytten på H/M så kom jag att tänka på alla modebloggare som tar kort på sig själva när de provar kläder i boutiqerna. Jag tänkte: "Det ska fan jag också göra!".
Men efter ett kort insåg jag hur patetiskt det är, varpå jag skämdes och stoppade ner mobilen igen.
Sen kväll i förrgår
"Rutig skjorta. Uppehåll. Smutsig veranda. Trasigt hjärta. Cigarett-fimpar i glasen. Gamla vänner. Nya vänner.
Skratt åt allt och ingenting.
Snabba låtar. Vin i glasen. En öl till. Gamla vänner. Nya vänner. Falska leenden. Sprit och läsk. Korten på borden. Skratt åt allt.
Ingenting.
Glada ögon. Snabba hjärtan. Känslor svartnar. Skratt åt ingenting. Ingenting. Falska känslor. Sprit i glasen. Gammal spya. Tårar för allting. En öl till. Snabba låtar. Höga stämmor. Skratt och dans i ett.
Trasigt hjärta. Falska ögon. Stumma fötter. Fallna tårar. Brusten stämma. Lila känslor. Karusell.
Sprit i glaset. Smutsig veranda. Snabba låtar. Ensam veranda. Rutig skjorta."
Skratt åt allt och ingenting.
Snabba låtar. Vin i glasen. En öl till. Gamla vänner. Nya vänner. Falska leenden. Sprit och läsk. Korten på borden. Skratt åt allt.
Ingenting.
Glada ögon. Snabba hjärtan. Känslor svartnar. Skratt åt ingenting. Ingenting. Falska känslor. Sprit i glasen. Gammal spya. Tårar för allting. En öl till. Snabba låtar. Höga stämmor. Skratt och dans i ett.
Trasigt hjärta. Falska ögon. Stumma fötter. Fallna tårar. Brusten stämma. Lila känslor. Karusell.
Sprit i glaset. Smutsig veranda. Snabba låtar. Ensam veranda. Rutig skjorta."
Bra musik
Hey boy - she's said that I'm a mess but I'm a give & take.
Åh, kära nån. Det här med musik är oerhört viktigt för mig. Jag älskar musik really, really, re-he-healy much.
Jag sågar ofta låtar som mina vänner tycker om. Avfärdar dem direkt som "skit" eller "jävligt dålig". Det är så jag är. Är det en dålig låt, ja då är det en dålig låt. Dessvärre lyssnar mina vänner på mycket skit.
Vampyren är alldeles för mycket dunka-dunk (det vill säga: dance, disco, techno, remixes och sådant skit). Kaggen är alldeles för mjuk (det vill säga: Coldplay, Bright Eyes, Jason Mraz, Gavin DeGraw, Train och sådant skit). Mr.Tequila är alldeles för Kent (det vill säga: Kent, Lars Winnerbäck och sådant skit). Blekksprut är alldeles för blandad (det vill säga: Backyard Babies, Metallica, Kiss, Hardcore Superstar - men även hip-hop, dance, remixes och sådant skit). Studenten är alldeles för mycket Kaggen (det vill säga: han lät honom fixa musik till hans Asien/Australien-resa).
Därav mina direkta sågningar när jag tvingas lyssna på deras skitmusik.
Är jag så mycket bättre då? Ja, det kan du ge dig fan på! Men det är komplicerat. Jag är övertygad om att ingen av mina vänner kan känna igen en riktig Jone-låt när de hör den. Aldrig att de kan höra en låt och tänka: "Den här skulle Jone älska".
Så gärna, så gärna, så gärna skulle jag vilja kunna plocka fram en låt och visa: "Den här! Den här låten speglar mitt musikliv". Men hittills har jag letat febrilt, utan resultat. Anledningen är jag, kanske inte har en bred musiksmak, men en ganska komplex sådan.
Here's the deal.
* Jag älskar riktigt pop-snärtiga rocklåtar (läs; Mando diao och Bad cash quartet).
* Jag älskar riktigt bra ballader. Inga fläskiga och smöriga radio-ballader, utan kärleksfulla, vemodiga, olyckliga, sorgsna ballader med meningsfull text och vacker melodi (läs; Säkert!, Håkan Hellström, Broder Daniel och Angels and airwaves).
* Jag älskar grymma punk-rock-låtar med melodi. Inga fjantiga tuggummi-pop-skate-rock-låtar - och inga skrikiga trash-punk-låtar. Bara grymma punk-rock-låtar (läs; Blink 182 och Sum 41).
* Jag ÄLSKAR Oasis. Jag ÄLSKAR Håkan Hellström. Jag ÄLSKAR Broder Daniel. Jag ÄLSKAR Blink 182.
* Jag älskar bombastisk synth-rock (läs; Strip music).
* Jag älskar, verkligen älskar, en bra "aaaaah aaaaah aaah aaah aaaaah"-kör. Hör jag en sådan i en låt så älskar jag låten.
* Jag älskar riktigt bra 80-talslåtar. Inte det klassiska 80-talet (läs; Like a virgin eller Aha) - utan de riktigt bra låtarna, typ Alphaville's Forever young, Cutting Crew's (I just) Died in your arms tonight, Bruce Springsteen's Dancing in the dark eller Rolling stones Start me up.
* Jag älskar skitig garagerock (läs; The Strokes, White stripes, The Vines eller The Hives)
Det jag går igång på inom musik är vanligtvis texten eller melodin. Ibland båda delarna samtidigt. En riktigt jävla bra text gör oftast att musiken blir bra också, på något underligt vis. En bra melodi gör ju inte texten bättre direkt, men är ändå ohyggligt behagligt för öronen och själen. Har man riktigt tur så är det en låt med både bra text och grym melodi.
Jag tror ingen har blivit mycket klokare när det gäller vad jag gillar för låtar. Men jag har i alla fall försökt.
Åh, kära nån. Det här med musik är oerhört viktigt för mig. Jag älskar musik really, really, re-he-healy much.
Jag sågar ofta låtar som mina vänner tycker om. Avfärdar dem direkt som "skit" eller "jävligt dålig". Det är så jag är. Är det en dålig låt, ja då är det en dålig låt. Dessvärre lyssnar mina vänner på mycket skit.
Vampyren är alldeles för mycket dunka-dunk (det vill säga: dance, disco, techno, remixes och sådant skit). Kaggen är alldeles för mjuk (det vill säga: Coldplay, Bright Eyes, Jason Mraz, Gavin DeGraw, Train och sådant skit). Mr.Tequila är alldeles för Kent (det vill säga: Kent, Lars Winnerbäck och sådant skit). Blekksprut är alldeles för blandad (det vill säga: Backyard Babies, Metallica, Kiss, Hardcore Superstar - men även hip-hop, dance, remixes och sådant skit). Studenten är alldeles för mycket Kaggen (det vill säga: han lät honom fixa musik till hans Asien/Australien-resa).
Därav mina direkta sågningar när jag tvingas lyssna på deras skitmusik.
Är jag så mycket bättre då? Ja, det kan du ge dig fan på! Men det är komplicerat. Jag är övertygad om att ingen av mina vänner kan känna igen en riktig Jone-låt när de hör den. Aldrig att de kan höra en låt och tänka: "Den här skulle Jone älska".
Så gärna, så gärna, så gärna skulle jag vilja kunna plocka fram en låt och visa: "Den här! Den här låten speglar mitt musikliv". Men hittills har jag letat febrilt, utan resultat. Anledningen är jag, kanske inte har en bred musiksmak, men en ganska komplex sådan.
Here's the deal.
* Jag älskar riktigt pop-snärtiga rocklåtar (läs; Mando diao och Bad cash quartet).
* Jag älskar riktigt bra ballader. Inga fläskiga och smöriga radio-ballader, utan kärleksfulla, vemodiga, olyckliga, sorgsna ballader med meningsfull text och vacker melodi (läs; Säkert!, Håkan Hellström, Broder Daniel och Angels and airwaves).
* Jag älskar grymma punk-rock-låtar med melodi. Inga fjantiga tuggummi-pop-skate-rock-låtar - och inga skrikiga trash-punk-låtar. Bara grymma punk-rock-låtar (läs; Blink 182 och Sum 41).
* Jag ÄLSKAR Oasis. Jag ÄLSKAR Håkan Hellström. Jag ÄLSKAR Broder Daniel. Jag ÄLSKAR Blink 182.
* Jag älskar bombastisk synth-rock (läs; Strip music).
* Jag älskar, verkligen älskar, en bra "aaaaah aaaaah aaah aaah aaaaah"-kör. Hör jag en sådan i en låt så älskar jag låten.
* Jag älskar riktigt bra 80-talslåtar. Inte det klassiska 80-talet (läs; Like a virgin eller Aha) - utan de riktigt bra låtarna, typ Alphaville's Forever young, Cutting Crew's (I just) Died in your arms tonight, Bruce Springsteen's Dancing in the dark eller Rolling stones Start me up.
* Jag älskar skitig garagerock (läs; The Strokes, White stripes, The Vines eller The Hives)
Det jag går igång på inom musik är vanligtvis texten eller melodin. Ibland båda delarna samtidigt. En riktigt jävla bra text gör oftast att musiken blir bra också, på något underligt vis. En bra melodi gör ju inte texten bättre direkt, men är ändå ohyggligt behagligt för öronen och själen. Har man riktigt tur så är det en låt med både bra text och grym melodi.
Jag tror ingen har blivit mycket klokare när det gäller vad jag gillar för låtar. Men jag har i alla fall försökt.
A-LOL (As-Laughing Out Loud)
...men roligast var ändå när lillebror skulle ringa och beställa pizza. "Sedan vill jag ha en Margerita utan lök..."
Ridå.
Ridå.
Coolt i det ocoola...
Got däm it, för några timmar sedan höll jag på att köra över ett lodjur!
Jag var på väg till Västerås för att hämta upp lillebror på tågstationen. Jag åkte över Kvicksund, lyssnade på Oasis och befann mig i min egen lilla värld. Vägen kändes oviktig där jag satt och trummade med ratten som trumset. Det enda som fanns i mitt fokus var att tajma när Liam skulle komma in med sin sång.
Plötsligt skymtade jag i ögonvrån något som svischade förbi på vägen. Jag brydde mig inte nämnvärt om det - förrän jag sekunden senare tittade åt höger och fick se ett lodjur som försökte klättra över stängslet mot skogen. Då kopplade jag vad det där svischet var för någonting.
En iskall vind av rädsla svepte längs min ryggrad, då jag inte hade varit uppmärksam på vägen och kunde ha krockat. Men samtidigt blev jag lite glad, eftersom att jag aldrig har sett ett lodjur förut.
Jag är verkligen en livsfarlig bilförare.
Jag var på väg till Västerås för att hämta upp lillebror på tågstationen. Jag åkte över Kvicksund, lyssnade på Oasis och befann mig i min egen lilla värld. Vägen kändes oviktig där jag satt och trummade med ratten som trumset. Det enda som fanns i mitt fokus var att tajma när Liam skulle komma in med sin sång.
Plötsligt skymtade jag i ögonvrån något som svischade förbi på vägen. Jag brydde mig inte nämnvärt om det - förrän jag sekunden senare tittade åt höger och fick se ett lodjur som försökte klättra över stängslet mot skogen. Då kopplade jag vad det där svischet var för någonting.
En iskall vind av rädsla svepte längs min ryggrad, då jag inte hade varit uppmärksam på vägen och kunde ha krockat. Men samtidigt blev jag lite glad, eftersom att jag aldrig har sett ett lodjur förut.
Jag är verkligen en livsfarlig bilförare.
Me best bud...
Fuck The General! Fuck The Rape!
Whiskey Probe - it's you and me.
Whiskey Probe - it's you and me.
Affärsmöte
Kaos. Så kan man, enbart, beskriva min återkomst till min gamla arbetsplats - dagiset Regnbågen.
De små liven hade precis avnjutit ett julbord, och på vänliga men skarpa order ifrån fröknarna så var det nu dags att "ta det lite lugnt efter lunchen" med en bok eller något spel.
Det var då Fröken Jonatan gjorde entré.
Plötsligt slutade ordet "lugnt" att existera i de små livens värld - och följdaktligen valde de att röja satan istället. Herre jävlar vilket liv det blev!
Fröknarnas uppmaningar om att "sluta, ta det lugnt och varva ner" rann av de små liven som vatten i öknen. Här skulle det fanimej busas. Problemet var bara att jag inte var på bushumör. Efter ett tag tyckte jag nästan synd om barnen. De försökte och försökte och försökte att locka på min uppmärksamhet - men ingenting bet.
Tro nämligen inte att jag är stolt över denna Beatles-hysteri. Oh no. Det tilltalar mig inte. Det blir bara överspel så det står härliga till. Uppmärksamhet, smicker och tacksamhet - det sväljer jag i mig med glädje och lycka. Men okontrollerad hysteri, det kan jag vara utan.
När man är tvungen att sparka iväg en fastklamrande unge ifrån benet när man ska till och gå - då har det gått för långt.
Trots det var det ett kärt återseende. Många finna minnen ryms innanför de där väggarna, och fan vet när jag summerar min yrkeskarriär om några år om inte de tre åren som jag hade på Rengbågen kommer tillhöra de allra bästa.
Synd bara att inte Boppe eller Bosse var där. Eller Ita. Bara Jimbo.
De små liven hade precis avnjutit ett julbord, och på vänliga men skarpa order ifrån fröknarna så var det nu dags att "ta det lite lugnt efter lunchen" med en bok eller något spel.
Det var då Fröken Jonatan gjorde entré.
Plötsligt slutade ordet "lugnt" att existera i de små livens värld - och följdaktligen valde de att röja satan istället. Herre jävlar vilket liv det blev!
Fröknarnas uppmaningar om att "sluta, ta det lugnt och varva ner" rann av de små liven som vatten i öknen. Här skulle det fanimej busas. Problemet var bara att jag inte var på bushumör. Efter ett tag tyckte jag nästan synd om barnen. De försökte och försökte och försökte att locka på min uppmärksamhet - men ingenting bet.
Tro nämligen inte att jag är stolt över denna Beatles-hysteri. Oh no. Det tilltalar mig inte. Det blir bara överspel så det står härliga till. Uppmärksamhet, smicker och tacksamhet - det sväljer jag i mig med glädje och lycka. Men okontrollerad hysteri, det kan jag vara utan.
När man är tvungen att sparka iväg en fastklamrande unge ifrån benet när man ska till och gå - då har det gått för långt.
Trots det var det ett kärt återseende. Många finna minnen ryms innanför de där väggarna, och fan vet när jag summerar min yrkeskarriär om några år om inte de tre åren som jag hade på Rengbågen kommer tillhöra de allra bästa.
Synd bara att inte Boppe eller Bosse var där. Eller Ita. Bara Jimbo.
Man är ju inte 20 längre, men det här är ju löjligt...
Jag tror allvarligt att jag har urinvägsinfektion. Jag springer och pissar var tionde minut, och trots att jag varje gång är sprickfärdig så är det enda som kommer ut små sekundkorta droppar.
Det är väldigt irriterande - och högst opraktiskt. Jag känner mig isolerad i vardagen. Detta gör att jag inte kan dra ut på några "längre äventyr", för vem fan vet när Mr.Charlie får för sig att det är dags att öppna portarna igen. Ingen vet - och när Mr.Charlie väl har bestämt sig för att öppna portarna, ja då går det inte att förhandla. Han är oresonlig.
Jag känner mig som en gammal gubbe. Snart vaknar man väl upp en morgon och tvingas inse att ett sängklädsbyte inte är ett alternativ - utan ett måste.
Det är väldigt irriterande - och högst opraktiskt. Jag känner mig isolerad i vardagen. Detta gör att jag inte kan dra ut på några "längre äventyr", för vem fan vet när Mr.Charlie får för sig att det är dags att öppna portarna igen. Ingen vet - och när Mr.Charlie väl har bestämt sig för att öppna portarna, ja då går det inte att förhandla. Han är oresonlig.
Jag känner mig som en gammal gubbe. Snart vaknar man väl upp en morgon och tvingas inse att ett sängklädsbyte inte är ett alternativ - utan ett måste.
Goda gener
Sitter och kollar igenom lillebrors egna lilla sida. Killen har verkligen fattat vad det handlar om. Musik och humor, alltså.
Men det är inte så konstigt heller, med tanke på att det är jag som har lärt upp honom.
Blink 182, Green day, Angels & airwaves, New found glory, Offspring, No fun at all, Millencolin...vart tror ni det kommer ifrån? You damn right it's me!
Precis som jag själv influerades av storebror Michaels gigantiska skivsamling i mina yngre dagar, så har det goda musikintresset först vidare i generationen.
Ett tips bara: Broder Daniel, Bad cash quartet, Strip music, Håkan Hellström, Vapnet, Mando diao, Joel Alme, Hästpojken...lillebror, du måste upptäcka den svenska musikscenen. Du missar något stort annars.
...och skippa för fan Nickelback och Damien Rice!
Humorbiten har han också snappat upp, den lilla gullungen. Vänner (of course), The Flight of the conchords (tillslut), Family guy (yes), Will Ferrell (ett måste), Scrubs (givet).
Dock blir jag orolig när han listar upp sina favoritskådespelare. Där finns förvisso Will Ferrell, Denzel Washington, Robert DeNiro, Christian Bale och George Clooney. Men, jag menar...Will Smith, Cuba Gooding Jr, Russel Crowe, Mark Wahlberg? Vad i helvete!
Skit samma - humorn är det inget fel på. Kolla bara på det här:
Till sist...
Jag ska bli farbror igen.
Storebror Tomas och hans sambo väntar tillökning, och Erik ska bli storebror, vilket är underbart och fantastiskt roligt.
Men det är inte så konstigt heller, med tanke på att det är jag som har lärt upp honom.
Blink 182, Green day, Angels & airwaves, New found glory, Offspring, No fun at all, Millencolin...vart tror ni det kommer ifrån? You damn right it's me!
Precis som jag själv influerades av storebror Michaels gigantiska skivsamling i mina yngre dagar, så har det goda musikintresset först vidare i generationen.
Ett tips bara: Broder Daniel, Bad cash quartet, Strip music, Håkan Hellström, Vapnet, Mando diao, Joel Alme, Hästpojken...lillebror, du måste upptäcka den svenska musikscenen. Du missar något stort annars.
...och skippa för fan Nickelback och Damien Rice!
Humorbiten har han också snappat upp, den lilla gullungen. Vänner (of course), The Flight of the conchords (tillslut), Family guy (yes), Will Ferrell (ett måste), Scrubs (givet).
Dock blir jag orolig när han listar upp sina favoritskådespelare. Där finns förvisso Will Ferrell, Denzel Washington, Robert DeNiro, Christian Bale och George Clooney. Men, jag menar...Will Smith, Cuba Gooding Jr, Russel Crowe, Mark Wahlberg? Vad i helvete!
Skit samma - humorn är det inget fel på. Kolla bara på det här:
* * * * * * * * * *
Till sist...
Jag ska bli farbror igen.
Storebror Tomas och hans sambo väntar tillökning, och Erik ska bli storebror, vilket är underbart och fantastiskt roligt.
Aptitretare
Mina damer och herrar, flickor och pojkar - det har blivit dags att ge en fingervisning om vad som komma skall.
Halmstad-filmen är under produktion, med premiär inom kort, och här kommer för första gången en smygtitt på matrialet.
Här är trailern.
Mycket nöje!
Halmstad-filmen är under produktion, med premiär inom kort, och här kommer för första gången en smygtitt på matrialet.
Här är trailern.
Mycket nöje!
Ensam på en buss...
"52:an heter bussen. För 52:a gången. I 52 minuter. För 52 kronor.
Jag färdas länsväg 56 - i riktning Köping och retur. Instängd i en bur. Får rasta mina ben närhelst jag vill, men ändå aldrig.
Jag kommer aldrig fram. Jag åker bara framåt. Kan ingen stanna bussen? Mitt finger blöder oavbrutet - och ingen hör mig skrika. Jag vågar inte hoppa. Har inget bälte på mig - och snart så är jag ensam kvar.
Snälla busschauffören - ta mig till lite kärlek, ta mig till lite dans. Ta mig någonstans.
Men bussen kör av vägen. Jag kastas ut ur fönstret. Blir liggandes på marken. Kan inte röra benen. Kan inte stänga ögonen.
Kan någon stanna bussen? Det här var inte min hållplats. Behöver tid att tänka. Ska inte klaga mera. Ge mig en chans till.
Jag har det ganska bra, ändå."
Jag färdas länsväg 56 - i riktning Köping och retur. Instängd i en bur. Får rasta mina ben närhelst jag vill, men ändå aldrig.
Jag kommer aldrig fram. Jag åker bara framåt. Kan ingen stanna bussen? Mitt finger blöder oavbrutet - och ingen hör mig skrika. Jag vågar inte hoppa. Har inget bälte på mig - och snart så är jag ensam kvar.
Snälla busschauffören - ta mig till lite kärlek, ta mig till lite dans. Ta mig någonstans.
Men bussen kör av vägen. Jag kastas ut ur fönstret. Blir liggandes på marken. Kan inte röra benen. Kan inte stänga ögonen.
Kan någon stanna bussen? Det här var inte min hållplats. Behöver tid att tänka. Ska inte klaga mera. Ge mig en chans till.
Jag har det ganska bra, ändå."
Godis
Jag befinner mig just nu i tv-paradiset. Inte bara håller jag på och plöjer igenom alla säsongerna av Vänner - utan även MacGayver. De två bästa tv-serierna som någonsin har gjorts.
För närvarande är jag på säsong 2 gällande båda serierna, och det bästa är att det fortfarande finns mycket kvar att titta på. Säsong tre av MacGayver kommer inom kort att inhandlas, om jag nu inte får den i julklapp maybe. Vänner-säsongerna är dock redan kirrade, tack vare min eminenta följeslagare i livet - Stiffa.
Vänner är just nu, i säsong 2, på väg in i sitt absoluta toppskikt. Allt som följer nu fram tills dippen i säsong 6 och 7 är helt makalöst bra. Följetongen Ross & Rachel är just nu väldigt intensiv, och jag har nog aldrig upplevt det så känslosamt som jag gör just nu. Vet inte varför.
Eller jo, det vet jag.
För närvarande är jag på säsong 2 gällande båda serierna, och det bästa är att det fortfarande finns mycket kvar att titta på. Säsong tre av MacGayver kommer inom kort att inhandlas, om jag nu inte får den i julklapp maybe. Vänner-säsongerna är dock redan kirrade, tack vare min eminenta följeslagare i livet - Stiffa.
Vänner är just nu, i säsong 2, på väg in i sitt absoluta toppskikt. Allt som följer nu fram tills dippen i säsong 6 och 7 är helt makalöst bra. Följetongen Ross & Rachel är just nu väldigt intensiv, och jag har nog aldrig upplevt det så känslosamt som jag gör just nu. Vet inte varför.
Eller jo, det vet jag.
Blindbock
Nu har jag för första gången kollat igenom matrialet ifrån Halmstad-resan i somras. Från början till slutet.
Boy - många minnen och känslor som kommer tillbaka. Mycket skratt.
När jag kollade på allt som jag filmat så överumplades jag av en insikt som jag tidigare inte haft. Att jag är en idiot, det visste jag redan - men det här var någonting annat. Någonting nytt. Jag vet självklart inte om jag har rätt, men om jag har det så är jag en ännu större idiot är jag någonsin har förstått.
När jag tittar igenom matrialet så känns det som att jag bara var i Halmstad en halv vecka. Resten är som en grå dimma, där jag hjälplöst och tröstlöst famlar runt. Utan någon som helst jävla anledning.
Samtidigt var det en underbar vecka tillsammans med underbara vänner.
Skratt utlovas.
Boy - många minnen och känslor som kommer tillbaka. Mycket skratt.
När jag kollade på allt som jag filmat så överumplades jag av en insikt som jag tidigare inte haft. Att jag är en idiot, det visste jag redan - men det här var någonting annat. Någonting nytt. Jag vet självklart inte om jag har rätt, men om jag har det så är jag en ännu större idiot är jag någonsin har förstått.
När jag tittar igenom matrialet så känns det som att jag bara var i Halmstad en halv vecka. Resten är som en grå dimma, där jag hjälplöst och tröstlöst famlar runt. Utan någon som helst jävla anledning.
Samtidigt var det en underbar vecka tillsammans med underbara vänner.
Skratt utlovas.
Spadtag
Nu har det påbörjats. Äntligen! Klippningen av Halmstad-filmen.
Jag vet, jag tar god tid på mig. Men ni måste förstå - filmer som dessa är ingenting man klipper om man inte har ett visst...sug efter att klippa. Visst kan man klippa bara för klippandets skull - men då blir det snarare kvantite än kvalité, och då vill inte jag vara med.
Men nu känner jag inspiration. Nu jävlar ska det klippas!
Ingen av där ute har sett mina två andra "långfilmer", av diverse anledningar. Om det vore upp till mig så skulle jag utan tvekan lägga upp filmerna för allmän beskådning - men då jag inte står som ensam aktör, det vill säga: andra personer vägrar att visa filmerna, så går det inte.
Men här är i alla fall de två filmernas trailar:
Jag vet, jag tar god tid på mig. Men ni måste förstå - filmer som dessa är ingenting man klipper om man inte har ett visst...sug efter att klippa. Visst kan man klippa bara för klippandets skull - men då blir det snarare kvantite än kvalité, och då vill inte jag vara med.
Men nu känner jag inspiration. Nu jävlar ska det klippas!
Ingen av där ute har sett mina två andra "långfilmer", av diverse anledningar. Om det vore upp till mig så skulle jag utan tvekan lägga upp filmerna för allmän beskådning - men då jag inte står som ensam aktör, det vill säga: andra personer vägrar att visa filmerna, så går det inte.
Men här är i alla fall de två filmernas trailar:
Lite mer bilder från en resa till väst... Del 2
Lite mer bilder från en resa till väst... Del 1
Tuffa tider...
Tuffa tider - kvällsmat...
Tvillingar?
Saker man tar för givet när man har dem...
...men som man uppskattar när man inte har dem:
* Maistros kebabpizza
* Bil
* Ett kylskåp med mat
* En varm och skön och egen säng
* Pengar
* Internet
Jone vs. Hilke: Billy Ray Cyrus - 'Achy Breaky Heart' 1-0
* Maistros kebabpizza
* Bil
* Ett kylskåp med mat
* En varm och skön och egen säng
* Pengar
* Internet
* * * * *
Jone vs. Hilke: Billy Ray Cyrus - 'Achy Breaky Heart' 1-0
Lycka till. Vi ses...
Jag har bara varit på en begravning tidigare. Jag var 7 år och den som skulle begravas var min brorson. Då visste jag knappt vad sorg innebar. Men jag såg alla ledsna människor. Alla ansikten. Alla tårar. Från den dagen har jag fruktat döden mest av allt i livet.
Så många kvällar och nätter jag har sprungit in till mamma och pappa i deras sovrum och bett dem lova på hedersord att aldrig lämna mig. Än idag kan jag inte släppa in begreppet "döden" i mitt huvud utan att vrida och vända på mig i panik.
Idag var en svår dag. Jag visste om att det skulle bli jobbigt - men att det skulle bli så fasansfullt tungt, det kunde jag aldrig förutse.
Ändå var det vackert, och väldigt värdigt en av de finaste personer som har vandrat på denna jord.
Trots att det var en öppen begravning så var kyrkan fullsatt. Att se alla de många människor som samlats för att ta ett sista fysiskt farväl - det var enormt mäktigt och fint. Det säger mycket om vilken sorts person Örjan är.
En människa som man tycker om. En människa som berör. En människa som man aldrig glömmer.
Så gott som hela laget var där. Även fast man inte sa någonting så kändes det ändå. "Vi är här tillsammans. Vi delar sorgen. Vi delar saknaden. Vi stödjer varandra."
Tack för det.
PS. All kärlek till en fantastiskt stark kvinna och två små kottar.
Så många kvällar och nätter jag har sprungit in till mamma och pappa i deras sovrum och bett dem lova på hedersord att aldrig lämna mig. Än idag kan jag inte släppa in begreppet "döden" i mitt huvud utan att vrida och vända på mig i panik.
Idag var en svår dag. Jag visste om att det skulle bli jobbigt - men att det skulle bli så fasansfullt tungt, det kunde jag aldrig förutse.
Ändå var det vackert, och väldigt värdigt en av de finaste personer som har vandrat på denna jord.
Trots att det var en öppen begravning så var kyrkan fullsatt. Att se alla de många människor som samlats för att ta ett sista fysiskt farväl - det var enormt mäktigt och fint. Det säger mycket om vilken sorts person Örjan är.
En människa som man tycker om. En människa som berör. En människa som man aldrig glömmer.
Så gott som hela laget var där. Även fast man inte sa någonting så kändes det ändå. "Vi är här tillsammans. Vi delar sorgen. Vi delar saknaden. Vi stödjer varandra."
Tack för det.
PS. All kärlek till en fantastiskt stark kvinna och två små kottar.
Summa summarum...
Så hur har tiden i Bergen varit då? Tjae, ungefär som väntat - fast ändå inte alls.
Vi var illa ute många gånger. Vi har varit hemlösa, vi har varit utan mat, vi har varit utan pengar, vi har varit utan jobb, vi har varit utan el, utan värme, utan lyse. Men ändå. Vi har skrattat varenda dag. Nästan.
Vad som än har hänt så har vi haft varandra - och Super-Hilke, såklart. Det har aldrig varit kris. Bara lite snålt, så att säga.
Vi har fått träffa Hilke, Sandra, Linn, Kine R, Kine S och nya bekantskapen Kari. Fortfarande samma förtjusande jenter. Sedan har vi även träffat på andra lustiga figurer. Legenden Krackow, surfaren Nelson, brasilianaren Dino, snillet Butter (eller Carhloe som han själv kallar sig utomlands, då hans riktiga namn är Karl-Håkan), skräcken The Landlord, bohemen Lauri (som jag bara hört talas om), besserwissern Oliver, Författar-dyrkaren Alvin och idioten Thor.
...och fler lär det säkert bli då Mozzarella och Parmesan är kvar i Bergen fram till jul. Tror jag.
To be continued. För jag kan ju inte lämna Bergen helt förrän jag är Storherre i Fifa 09 igen. Jag är fortfarande bäst genom tiderna - och det vet ni!
...och sedan måste jag knuse Hilke i Sing-star. Igen.
Vi var illa ute många gånger. Vi har varit hemlösa, vi har varit utan mat, vi har varit utan pengar, vi har varit utan jobb, vi har varit utan el, utan värme, utan lyse. Men ändå. Vi har skrattat varenda dag. Nästan.
Vad som än har hänt så har vi haft varandra - och Super-Hilke, såklart. Det har aldrig varit kris. Bara lite snålt, så att säga.
Vi har fått träffa Hilke, Sandra, Linn, Kine R, Kine S och nya bekantskapen Kari. Fortfarande samma förtjusande jenter. Sedan har vi även träffat på andra lustiga figurer. Legenden Krackow, surfaren Nelson, brasilianaren Dino, snillet Butter (eller Carhloe som han själv kallar sig utomlands, då hans riktiga namn är Karl-Håkan), skräcken The Landlord, bohemen Lauri (som jag bara hört talas om), besserwissern Oliver, Författar-dyrkaren Alvin och idioten Thor.
...och fler lär det säkert bli då Mozzarella och Parmesan är kvar i Bergen fram till jul. Tror jag.
To be continued. För jag kan ju inte lämna Bergen helt förrän jag är Storherre i Fifa 09 igen. Jag är fortfarande bäst genom tiderna - och det vet ni!
...och sedan måste jag knuse Hilke i Sing-star. Igen.
På hemmaplan
Så var man back in town. En vit och snöande town.
Jag önskar att jag kom hem på grund av andra omständigheter. Imorgon begravs Örjan. Lagledare Körberg. Jag vet inte hur jag kommer att tackla det. Det är fortfarande overkligt att ta på det. Men förhoppningsvis blir det en värdig tillställning. För Den bäste.
Tog nattåget igår och färdades 15 timmar från Bergen via Osla, via Hallsberg, via Arboga till Kungsör. Allt som allt - en timmes sömn.
Men det var minst sagt värt det. Jag skulle kunna ha gått hem, om det var så...
Jag önskar att jag kom hem på grund av andra omständigheter. Imorgon begravs Örjan. Lagledare Körberg. Jag vet inte hur jag kommer att tackla det. Det är fortfarande overkligt att ta på det. Men förhoppningsvis blir det en värdig tillställning. För Den bäste.
Tog nattåget igår och färdades 15 timmar från Bergen via Osla, via Hallsberg, via Arboga till Kungsör. Allt som allt - en timmes sömn.
Men det var minst sagt värt det. Jag skulle kunna ha gått hem, om det var så...
Ensam på ett nattåg...
"Det är alldeles stilla. Rofyllt. Rälsljud dundrar utanför, men ändå - vagnen är fylld av rohet.
Den trevliga damen i raden bredvid mig sover sött. Ser ut att drömma vackert. Kanske på väg till Oslo för att träffa sina små älskade barnbarn?
Två fnissiga, men charmiga, kvinnor bakom mig slumrar med solglasögon som skydd för det lilla och dova ljus som fyller vagnen. Undrar om ena kvinnan vet om att hon snarkar som stucken gris?
Den svarta mannen snett bakom till höger blundar även han, med öronen fyllda av pumpande amerikansk hiphop, på så hög volym att jag kan urskilja varje textrad i låten. Han breder ut sig som en riktig nigga' med attityd. En färgklick i en annars Svensson-betonad miljö som förgyller denna vagn.
Författaren är klarvaken. Läser och skriver om vartannat. Colan och chokladen gjorde susen. Ingen onödig blund här inte. Natten är hans bästa vän, och hans värsta fiende. Insikten som allra högst, tankarna kristallklara, produktiviteten på topp, inspirationen flödar. Alltid på natten.
Vi färdas genom ett vinterlandskap. Skog, träd, berg och öppna vidder. Allting magiskt beklätt i vitt. Det var länge sedan jag såg så mycket, och så äkta, snö. Det känns som att jag färdas längs Transibiriska järnvägen. Vet inte varför, men det osar Ryssland. Hur som helst är det obeskrivligt ljuvligt med lite julkänsla.
Vi reser raskt. Känslan av att jag flyr ifrån någonting slår mig. På väg bort mot ingenstans, på väg ifrån ingenting. Eller på väg ifrån allting? Jag vet inte.
Trots att nattens mörker gör mig kristallklar i skallen så vet jag ingenting. Man kan inte fly ifrån någonting om det inte finns någonting. Så varför flyr jag? Av rädsla? Av nederlag? Av brustet hjärta?
Kanske är det så att jag bara vill vara för mig själv en stund. Fly verkligheten. Samla mod. Andas. Bli älskad.
Du vet om det - men jag tror inte att du inser vidden av det. Hur lycklig du skulle kunna bli.
Ryssland är förbluffande vackert på natten. Som ett orört öken av snö. Här har ingen människa satt sin fot. Någonsin. Bara präriehundar och vita kaniner. Utanför svischar nerlagda gruvsamhällen förbi. Spökstäder. Ensliga tågstationer. Plötsligt är vi i Vilda Västern. Guldruschen är sedan länge förbi. Kvar finns bara förfallna byggnader som påminner om en blomstrande tid.
Just här och nu är världen utanför det vackraste som jag någonsin sett.
Om du ändå vore här nu."
Den trevliga damen i raden bredvid mig sover sött. Ser ut att drömma vackert. Kanske på väg till Oslo för att träffa sina små älskade barnbarn?
Två fnissiga, men charmiga, kvinnor bakom mig slumrar med solglasögon som skydd för det lilla och dova ljus som fyller vagnen. Undrar om ena kvinnan vet om att hon snarkar som stucken gris?
Den svarta mannen snett bakom till höger blundar även han, med öronen fyllda av pumpande amerikansk hiphop, på så hög volym att jag kan urskilja varje textrad i låten. Han breder ut sig som en riktig nigga' med attityd. En färgklick i en annars Svensson-betonad miljö som förgyller denna vagn.
Författaren är klarvaken. Läser och skriver om vartannat. Colan och chokladen gjorde susen. Ingen onödig blund här inte. Natten är hans bästa vän, och hans värsta fiende. Insikten som allra högst, tankarna kristallklara, produktiviteten på topp, inspirationen flödar. Alltid på natten.
Vi färdas genom ett vinterlandskap. Skog, träd, berg och öppna vidder. Allting magiskt beklätt i vitt. Det var länge sedan jag såg så mycket, och så äkta, snö. Det känns som att jag färdas längs Transibiriska järnvägen. Vet inte varför, men det osar Ryssland. Hur som helst är det obeskrivligt ljuvligt med lite julkänsla.
Vi reser raskt. Känslan av att jag flyr ifrån någonting slår mig. På väg bort mot ingenstans, på väg ifrån ingenting. Eller på väg ifrån allting? Jag vet inte.
Trots att nattens mörker gör mig kristallklar i skallen så vet jag ingenting. Man kan inte fly ifrån någonting om det inte finns någonting. Så varför flyr jag? Av rädsla? Av nederlag? Av brustet hjärta?
Kanske är det så att jag bara vill vara för mig själv en stund. Fly verkligheten. Samla mod. Andas. Bli älskad.
Du vet om det - men jag tror inte att du inser vidden av det. Hur lycklig du skulle kunna bli.
Ryssland är förbluffande vackert på natten. Som ett orört öken av snö. Här har ingen människa satt sin fot. Någonsin. Bara präriehundar och vita kaniner. Utanför svischar nerlagda gruvsamhällen förbi. Spökstäder. Ensliga tågstationer. Plötsligt är vi i Vilda Västern. Guldruschen är sedan länge förbi. Kvar finns bara förfallna byggnader som påminner om en blomstrande tid.
Just här och nu är världen utanför det vackraste som jag någonsin sett.
Om du ändå vore här nu."
I'm coming home
"Vemod är min enda vän - och han är tillbaka igen.
Han säger att det är hög tid att dra vidare neråt. Neråt, neråt, neråt.
Han packade mina väskor igår kväll. Förberedde en tidlös resa.
En vandrare, som tagit slut på dåliga ursäkter.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
Att landa här igen.
Endast dårar rusar in i kärlek, men jag kan inte hjälpa det. Som Elvis mässade."
Jag lämnar Bergen nu. För den här gången.
Vem vet om jag någonsin kommer tillbaka. Inte jag.
Jag har sett det jag behövde se. Ge mig ro. Låt mig andas normalt igen.
Eg trenger ikke noe mer.
Han säger att det är hög tid att dra vidare neråt. Neråt, neråt, neråt.
Han packade mina väskor igår kväll. Förberedde en tidlös resa.
En vandrare, som tagit slut på dåliga ursäkter.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
...och jag tror att det kommer att ta en lång, lång tid.
Att landa här igen.
Endast dårar rusar in i kärlek, men jag kan inte hjälpa det. Som Elvis mässade."
Jag lämnar Bergen nu. För den här gången.
Vem vet om jag någonsin kommer tillbaka. Inte jag.
Jag har sett det jag behövde se. Ge mig ro. Låt mig andas normalt igen.
Eg trenger ikke noe mer.
Ensam i natten...
"Bergen 23.20. Blött. Duggregn. Svinfuckingkallt.
En mörkrets ängsliga clown sitter ensam på en busshållsplats. Ensam, eftersom att hans vänner ligger hemma och sover. Men inte ensam på busshållsplatsen. Människor kommer och går. Staden lever verkligen. Puls dygnet runt.
Bussen är sen. Fast väntan känns också längre om den har varat i 50 minuter. En mörkrets ängsliga clown fick ett sug efter hamburgare, varpå han gjorde slag i saken.
Träffade några festglada norrmän. Fick en öl. Svor lite på svenska - till allas förtjusning. Extremt nära utgång med festprissarna. Det är ju ändå tisdag. Valde dock att tillslut avstå. Känslan av att det kunde ha blivit någonting skaver ett tag senare. Hon var på. En mörkrets ängsliga clown hyfsat mottaglig. Men. Hon var för lång.
Människor strömmar. Ser en sydamerikansk snubbe, med gubbkepsen neddragen för ögonen, sitta och röka. Eller bolma. Cool, men skum. Antagligen från Peru, kanske Chile.
Horor i mängder. En tisdag. Överallt. Hur gamla kan de vara? 15-16? Eventuellt 20. Spelar ingen roll, fnask som fnask. Långa och höga klackar, i starka färger, som ger en onormal och skitnödig gångstil. Kobent och hjulbent på samma gång. Pälsar, med all sannolikhet oäkta, och kortkort-kjolar. Alldeles för korta. Svårt att avgöra var de börjar och var de slutar. Någon tutar. Fnasken tjoar och viftar glatt. Sjunger. Eller vrålar. Fuck the world, tonight belongs to us, liksom. Inget fel i det.
Bussjäveln tar god tid på sig som vanligt. Ingen fara på taket här inte. Vem har bråttom en tisdagnatt? Vem har bråttom över huvud taget om det inte finns någon att komma hem till?
Inte en mörkrets ängsliga clown, i alla fall."
En mörkrets ängsliga clown sitter ensam på en busshållsplats. Ensam, eftersom att hans vänner ligger hemma och sover. Men inte ensam på busshållsplatsen. Människor kommer och går. Staden lever verkligen. Puls dygnet runt.
Bussen är sen. Fast väntan känns också längre om den har varat i 50 minuter. En mörkrets ängsliga clown fick ett sug efter hamburgare, varpå han gjorde slag i saken.
Träffade några festglada norrmän. Fick en öl. Svor lite på svenska - till allas förtjusning. Extremt nära utgång med festprissarna. Det är ju ändå tisdag. Valde dock att tillslut avstå. Känslan av att det kunde ha blivit någonting skaver ett tag senare. Hon var på. En mörkrets ängsliga clown hyfsat mottaglig. Men. Hon var för lång.
Människor strömmar. Ser en sydamerikansk snubbe, med gubbkepsen neddragen för ögonen, sitta och röka. Eller bolma. Cool, men skum. Antagligen från Peru, kanske Chile.
Horor i mängder. En tisdag. Överallt. Hur gamla kan de vara? 15-16? Eventuellt 20. Spelar ingen roll, fnask som fnask. Långa och höga klackar, i starka färger, som ger en onormal och skitnödig gångstil. Kobent och hjulbent på samma gång. Pälsar, med all sannolikhet oäkta, och kortkort-kjolar. Alldeles för korta. Svårt att avgöra var de börjar och var de slutar. Någon tutar. Fnasken tjoar och viftar glatt. Sjunger. Eller vrålar. Fuck the world, tonight belongs to us, liksom. Inget fel i det.
Bussjäveln tar god tid på sig som vanligt. Ingen fara på taket här inte. Vem har bråttom en tisdagnatt? Vem har bråttom över huvud taget om det inte finns någon att komma hem till?
Inte en mörkrets ängsliga clown, i alla fall."
Kulturkrock
Norrmännen är knäppa. De sitter ute och äter - i minusgradig december-kyla. Överallt, på varenda liten krog, är det uteservering - och där sitter de med jacka och mössa och vantar.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är lite...mysigt. Knäppt - men mysigt.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är lite...mysigt. Knäppt - men mysigt.
Ensam i ett främmande land...
Hälften av vad jag säger är meningslöst. Jag har tappat det. Länge leve Författaren!
Författaren är borta - om han nu ens har funnits.
Det snöar.
Att gå på stan i Bergen är som att gå igenom en parad av vackra ansikten och fula guttar. Jenterna är förbluffande fina - och många. Killarna ser ut som en påse skit. Ändå smälter jag inte in.
Jenterna sneglar försiktigt, för att sedan vid en ögonkontakt snabbt vrida tillbaka ansiktet i framåtriktning. Även kallad nonchaleringsriktning. Killarna glor. Stirrar. Blänger. Som om att det syns på mig att jag inte är en av dem. Det kanske lyser "svensk" om mig.
Kommer att tänka på låten Englishman in New York.
Well I don't mind, as long as there's a bed benith the stars that shines. I'll be fine, if you give me a minute, a man's got to live it. I can't get a life if my heart's not in it.
Fast det var Oasis.
Jag vill ha barn. Ge mig ett barn! Ge mig ett barn och jag fixar ett jobb, en lägenhet, ett liv. På mindre än en vecka.
Jag vet, man måste ha en flicka för att få ett barn. But things don't look so good on that subject.
Så många vackra ansikten. Alla duger - men inga lockar.
Jag kan inte sova om nätterna. När du är i Bergen så tänker du på Bergen. Eller vad som finns i Bergen. Eller vad som fanns.
Var finns Du nu?
Kommer att tänka på mellanstadiet.
Jag kom på en fras som jag ofta körde på. Fick folk att skratta. Minns du, KG?
Med tillgjord dålig engelska: "I lö-ö-öv yo. And I want to be löved."
Simpelt, men sant.
Författaren är borta - om han nu ens har funnits.
Det snöar.
Att gå på stan i Bergen är som att gå igenom en parad av vackra ansikten och fula guttar. Jenterna är förbluffande fina - och många. Killarna ser ut som en påse skit. Ändå smälter jag inte in.
Jenterna sneglar försiktigt, för att sedan vid en ögonkontakt snabbt vrida tillbaka ansiktet i framåtriktning. Även kallad nonchaleringsriktning. Killarna glor. Stirrar. Blänger. Som om att det syns på mig att jag inte är en av dem. Det kanske lyser "svensk" om mig.
Kommer att tänka på låten Englishman in New York.
Well I don't mind, as long as there's a bed benith the stars that shines. I'll be fine, if you give me a minute, a man's got to live it. I can't get a life if my heart's not in it.
Fast det var Oasis.
Jag vill ha barn. Ge mig ett barn! Ge mig ett barn och jag fixar ett jobb, en lägenhet, ett liv. På mindre än en vecka.
Jag vet, man måste ha en flicka för att få ett barn. But things don't look so good on that subject.
Så många vackra ansikten. Alla duger - men inga lockar.
Jag kan inte sova om nätterna. När du är i Bergen så tänker du på Bergen. Eller vad som finns i Bergen. Eller vad som fanns.
Var finns Du nu?
Kommer att tänka på mellanstadiet.
Jag kom på en fras som jag ofta körde på. Fick folk att skratta. Minns du, KG?
Med tillgjord dålig engelska: "I lö-ö-öv yo. And I want to be löved."
Simpelt, men sant.
Ensam i min dröm...
"Så här är vi. Igen.
Jag har klarat det utan dig.
Jag försökte verkligen.
Igen.
Jag har klarat det utan dig. Fortsatt.
Om du kunde se. Men jag är osynlig för henne.
Hur många vägar måste en man vandra innan du kan kalla honom en man? Jag har vandrat länge nu. Fortfarande samma vilsna pojke.
Kokain i mitt huvud och blod. Ständigt detta kokain.
Jag vandrar stenad. Utan rus. Som en rullande sten. Man sparkar på mig, hit och dit, ibland framåt, oftast bakåt. Kastar mig, hit och dit. Som en fullständigt okänd.
...och ingen vet mitt namn.
Du känner inte mig, och du bryr dig inte ens. Du känner inte mig och du bär inte mina kedjor.
Jag har sparat alla breven. Försökt att hitta ord för att skriva tillbaka. Med varje brev och varje ord finns det ett dolt meddelande om en pojke som älskar en flicka.
Varför räknas inte jag?
Det du inte känner kan du inte visa, och det du inte tänker kan du inte säga.
Är det så jävligt?
Försök inte att förstå mig. Jag drömmer bort mina dagar. Jag lyssnar inte på vad folk säger. De förstår ändå inte. Jag drömmer mig fram till en verklighet.
Lyckliga människor fantiserar aldrig.
Jag vill vara en del, men letar efter kärlek i ett genomskinligt hjärta.
Bäst att hålla sig till sina drömmar.
Jag mötte en flicka i en dröm jag hade för länge, länge sedan. Jag älskade verkligen henne. För länge sedan.
Det fanns ingen tid för oss. Världen förstår inte, för den lämnade ingen tid för oss. Vad är värt här i livet om man inte får vara med den man älskar? Om jag kunde ändra på någonting i livet så skulle jag ge tid till oss.
Jag skulle vilja säga att du är min enda rädsla, och när jag drömmer så försvinner den sakta. När jag vaknar är jag vid din sida, och känner ditt hjärta.
Slut - och slut på vår tid tillsammans."
Jag har klarat det utan dig.
Jag försökte verkligen.
Igen.
Jag har klarat det utan dig. Fortsatt.
Om du kunde se. Men jag är osynlig för henne.
Hur många vägar måste en man vandra innan du kan kalla honom en man? Jag har vandrat länge nu. Fortfarande samma vilsna pojke.
Kokain i mitt huvud och blod. Ständigt detta kokain.
Jag vandrar stenad. Utan rus. Som en rullande sten. Man sparkar på mig, hit och dit, ibland framåt, oftast bakåt. Kastar mig, hit och dit. Som en fullständigt okänd.
...och ingen vet mitt namn.
Du känner inte mig, och du bryr dig inte ens. Du känner inte mig och du bär inte mina kedjor.
Jag har sparat alla breven. Försökt att hitta ord för att skriva tillbaka. Med varje brev och varje ord finns det ett dolt meddelande om en pojke som älskar en flicka.
Varför räknas inte jag?
Det du inte känner kan du inte visa, och det du inte tänker kan du inte säga.
Är det så jävligt?
Försök inte att förstå mig. Jag drömmer bort mina dagar. Jag lyssnar inte på vad folk säger. De förstår ändå inte. Jag drömmer mig fram till en verklighet.
Lyckliga människor fantiserar aldrig.
Jag vill vara en del, men letar efter kärlek i ett genomskinligt hjärta.
Bäst att hålla sig till sina drömmar.
Jag mötte en flicka i en dröm jag hade för länge, länge sedan. Jag älskade verkligen henne. För länge sedan.
Det fanns ingen tid för oss. Världen förstår inte, för den lämnade ingen tid för oss. Vad är värt här i livet om man inte får vara med den man älskar? Om jag kunde ändra på någonting i livet så skulle jag ge tid till oss.
Jag skulle vilja säga att du är min enda rädsla, och när jag drömmer så försvinner den sakta. När jag vaknar är jag vid din sida, och känner ditt hjärta.
Slut - och slut på vår tid tillsammans."
Listen!
...okej - visningsbilden blev helt upp-fuckad. Men jag var bara tvungen att sätta dit den.
When in Bergen, så att säga.
When in Bergen, så att säga.
Ensam på ett golv...
"Äntligen fick jag träffa dig. Igen. På riktigt. Mitt hjärta slog snabbare än vad som antagligen är hälsosamt.
Ett leende. En blick. En röst att gå igenom eld och krig för. På några sekunder kom alla känslorna tillbaka. På ett ögonkast var jag tillbaka i den djupa grop som jag nyligen intalat mig själv att jag klättrat upp ifrån.
Vissa stunder var jag tillbaka i den där känslan då jag var den lyckligaste människan på jorden. Vissa stunder var allt som bortblåst. Vissa stunder var allt på en nivå som jag, dessvärre, måste finna mig i att acceptera. The Friend-zone.
Det enda jag behövde göra var att springa iväg med dig - om än bara till närmaste rum, titta dig i ögonen och prata direkt från mitt hjärta. Därefter hade jag gjort mitt. Mitt öde skulle ligga i dina händer.
Men jag vet ju redan svaret.
Men jag vet ju inte svaret.
Jag vet inte vilket jag är mest rädd för. Att veta eller inte veta.
Du vet inte vad du går miste om förrän du har testat det. Inte i det här fallet, i alla fall. Jag lovar dig, av hela min själ - jag skulle inte göra dig besviken.
Jag besitter på mer än vad någon någonsin skulle ha modet att ge. För dig.
Hur länge ska du hemsöka mig?
Så länge du vill.
Det smärtar att tvingas säga hej då till dig. Jag är redo nu. På riktigt. Jag är trött på att plåga mig själv. Jag har härmed förlorat dig för sista gången. Jag tar mig själv i handen - och går vidare.
Står kvar som en vän.
Mitt livs kärlek? Vet inte. Antagligen.
Jag drömde om dig inatt. Jag stod ensam ute på gatan - då jag plötsligt fick syn på dig på andra sidan. Jag började springa mot dig. Kom närmare och närmare. Lycka. Ett steg till. Men precis innan jag kunde omfamna dig så föll jag handlöst ner i marken.
Då vaknade jag.
...och vem sa att drömmar inte är verklighet?"
Ett leende. En blick. En röst att gå igenom eld och krig för. På några sekunder kom alla känslorna tillbaka. På ett ögonkast var jag tillbaka i den djupa grop som jag nyligen intalat mig själv att jag klättrat upp ifrån.
Vissa stunder var jag tillbaka i den där känslan då jag var den lyckligaste människan på jorden. Vissa stunder var allt som bortblåst. Vissa stunder var allt på en nivå som jag, dessvärre, måste finna mig i att acceptera. The Friend-zone.
Det enda jag behövde göra var att springa iväg med dig - om än bara till närmaste rum, titta dig i ögonen och prata direkt från mitt hjärta. Därefter hade jag gjort mitt. Mitt öde skulle ligga i dina händer.
Men jag vet ju redan svaret.
Men jag vet ju inte svaret.
Jag vet inte vilket jag är mest rädd för. Att veta eller inte veta.
Du vet inte vad du går miste om förrän du har testat det. Inte i det här fallet, i alla fall. Jag lovar dig, av hela min själ - jag skulle inte göra dig besviken.
Jag besitter på mer än vad någon någonsin skulle ha modet att ge. För dig.
Hur länge ska du hemsöka mig?
Så länge du vill.
Det smärtar att tvingas säga hej då till dig. Jag är redo nu. På riktigt. Jag är trött på att plåga mig själv. Jag har härmed förlorat dig för sista gången. Jag tar mig själv i handen - och går vidare.
Står kvar som en vän.
Mitt livs kärlek? Vet inte. Antagligen.
Jag drömde om dig inatt. Jag stod ensam ute på gatan - då jag plötsligt fick syn på dig på andra sidan. Jag började springa mot dig. Kom närmare och närmare. Lycka. Ett steg till. Men precis innan jag kunde omfamna dig så föll jag handlöst ner i marken.
Då vaknade jag.
...och vem sa att drömmar inte är verklighet?"
Argh!, they said...
Många - inte alla, men många - av norrmännen vi mött hittills har haft en tendens till att vara lite...barska.
Först var det ju The Landlord, som sprutade eld på Mr.Tequila och skrämde skiten ur oss. Sedan har vi alla norrmänn vi mött på vandrarhemmen som inte ens bemödat sig med att hälsa - vad är det för stil? Därefter har vi en viss taxichaufför.
Vi tog taxin in till stan i lördags, varpå Mr.Tequila berömde chaffisens bil med kommentaren "Schysst Merzza!". Vampyren var då tvungen att flika in med: "Ja, fast det är ju ingen Volvo. Du måste skaffa dig en Volvo!". Då ilskande chaffisen till och väste: "Du, en sak ska jag säga dig. Om man inte kan någonting om bilar, då ska man hålla käften!".
Slutdiskuterat.
...och sedan har vi den underbara, kramgoa, svärmorsdrömmen till vakt, som så vänligt och hjärtligt kastade ut mig efter en minut på krogen.
Så jag vet inte. Kanske är det någonting vi utstrålar. Att vi är svenskar, till exempel. Men jag klandrar dem inte. De har all rätt att vara avundsjuka på oss...
Jag vill dock förtydliga att det kvinnliga slaget av norrmännen är mysiga. Helmysiga, till och med.
Först var det ju The Landlord, som sprutade eld på Mr.Tequila och skrämde skiten ur oss. Sedan har vi alla norrmänn vi mött på vandrarhemmen som inte ens bemödat sig med att hälsa - vad är det för stil? Därefter har vi en viss taxichaufför.
Vi tog taxin in till stan i lördags, varpå Mr.Tequila berömde chaffisens bil med kommentaren "Schysst Merzza!". Vampyren var då tvungen att flika in med: "Ja, fast det är ju ingen Volvo. Du måste skaffa dig en Volvo!". Då ilskande chaffisen till och väste: "Du, en sak ska jag säga dig. Om man inte kan någonting om bilar, då ska man hålla käften!".
Slutdiskuterat.
...och sedan har vi den underbara, kramgoa, svärmorsdrömmen till vakt, som så vänligt och hjärtligt kastade ut mig efter en minut på krogen.
Så jag vet inte. Kanske är det någonting vi utstrålar. Att vi är svenskar, till exempel. Men jag klandrar dem inte. De har all rätt att vara avundsjuka på oss...
Jag vill dock förtydliga att det kvinnliga slaget av norrmännen är mysiga. Helmysiga, till och med.
Three cheese in Bergen
Andra kvällen i Bergen. Det var då. Det känns som en evighet.
Så här glad kan man vara om man haft förspel en hel kväll - utan att gå krogen.
Så här glad kan man vara om man haft förspel en hel kväll - utan att gå krogen.
ω
Lika bra att mörscha på (internet är en bristvara)...
Dagarna går här i Bergen. Det regnar.
Pojkarna går upp klockan fem på morgonen för att ta bussen till sitt jobb, en timme härifrån.
Själv sussar jag på några timmar till. Går upp, käkar frukost, kollar någon tv-serie på Parmesans dator, duschar, städar, lyssnar på musik (min underbara musik, som dessvärre inte är prioritet ett när det ska lyssnas på musik rent allmänt i lägenheten. Fan vad jag hatar disco, techno, remixes & dance.), läser lite Snabba cash - för att slutligen skriva lite eget.
Det börjar ta sig nu. Jag kanske har någonting på gång.
Lite roligt. Tack vare att Mozzarella och Parmesan framhävt mig som en "författare" till sina arbetskamrater så har det uppstått en liten, tjae, beundran för mig.
På lördagens inflyttningsfest som vi hade så spenderade jag 3/4 av kvällen åt att prata med Alvin - en kille som verkligen tyckte det var häftigt att jag skrev. Jag rycktes med så jävligt i hans smörande att jag drog till med att jag redan har kontrakt på en bok - och att den kommer någon gång nästa år. Det kändes som en bra ide just då, men nu känns det bara som att det var lite onöndigt sagt. Efter det ville han ha tips om hur man skriver, men dessvärre kunde jag inte ge honom det. Jag sa: "Det går inte att ge tips. Om man kan skriva så kan man skriva."
Jag vet. Äckligt sagt. Men jag var varm i kroppen och fullständigt uppsmörad i röven.
Skit samma.
Festen var lyckad i övrigt. Vi blev 15 stycken och vi spelade Ring of fire och Bussturen, sjöng lite Singstar, jag drack ett rått ägg, Hilke satt i garderoben och...ja, det var som det skulle vara.
Resten av kvällen behöver vi inte tala om. Eller, jag kan inte. Jag var med Mozzarella hela tiden, kan man säga. Eller han var med mig. Han dansade med mig i en arm, och med resten av dansgolvet med den andra handen.
Han är en bra vän.
...och JA, till alla er som undrade - jag är 22 år. Äldst av alla på kvällen (förutom Thor, 29 år, men han kallade en tjej för "hora" och fick därför gå hem).
Pojkarna går upp klockan fem på morgonen för att ta bussen till sitt jobb, en timme härifrån.
Själv sussar jag på några timmar till. Går upp, käkar frukost, kollar någon tv-serie på Parmesans dator, duschar, städar, lyssnar på musik (min underbara musik, som dessvärre inte är prioritet ett när det ska lyssnas på musik rent allmänt i lägenheten. Fan vad jag hatar disco, techno, remixes & dance.), läser lite Snabba cash - för att slutligen skriva lite eget.
Det börjar ta sig nu. Jag kanske har någonting på gång.
Lite roligt. Tack vare att Mozzarella och Parmesan framhävt mig som en "författare" till sina arbetskamrater så har det uppstått en liten, tjae, beundran för mig.
På lördagens inflyttningsfest som vi hade så spenderade jag 3/4 av kvällen åt att prata med Alvin - en kille som verkligen tyckte det var häftigt att jag skrev. Jag rycktes med så jävligt i hans smörande att jag drog till med att jag redan har kontrakt på en bok - och att den kommer någon gång nästa år. Det kändes som en bra ide just då, men nu känns det bara som att det var lite onöndigt sagt. Efter det ville han ha tips om hur man skriver, men dessvärre kunde jag inte ge honom det. Jag sa: "Det går inte att ge tips. Om man kan skriva så kan man skriva."
Jag vet. Äckligt sagt. Men jag var varm i kroppen och fullständigt uppsmörad i röven.
Skit samma.
Festen var lyckad i övrigt. Vi blev 15 stycken och vi spelade Ring of fire och Bussturen, sjöng lite Singstar, jag drack ett rått ägg, Hilke satt i garderoben och...ja, det var som det skulle vara.
Resten av kvällen behöver vi inte tala om. Eller, jag kan inte. Jag var med Mozzarella hela tiden, kan man säga. Eller han var med mig. Han dansade med mig i en arm, och med resten av dansgolvet med den andra handen.
Han är en bra vän.
...och JA, till alla er som undrade - jag är 22 år. Äldst av alla på kvällen (förutom Thor, 29 år, men han kallade en tjej för "hora" och fick därför gå hem).
Funny shit
En sak som speglar den här resan väldigt mycket är Mozarellas väska. Kolla på den - den är enorm!
Han har verkligen packat med sig halva Kungsör i den där väskan, och med tanke på hur ofta vi har bytt rum och vandrarhem och hus under den här tiden så kan ni förstå hur mycket stånkade och lidande det har varit för honom.
Väskan är brutalt jävla stor. Det har nästan så att vi har varit tvungna att boka ett extrarum, bara för att få plats med väskan.
Samtidigt är det lite roligt. Vi brukar låtsas att vi har Kaggen med oss på resan - boendes i den här väskan. Om vi lägger in väskan i ett skåp någonstans säger vi:
- Okej Kaggen, vi ska bara gå en sväng och uträtta några ärenden. Vi kommer snart.
Eller om vi ska lämna rummet för att gå ut på stan så tittar vi på väskan och säger:
- Är det säkert att du klarar dig själv nu, Kaggen? Gå ingenstans. Vi är hemma om några timmar. Hej då Kaggen.
Sedan klappar vi lite på väskan och går skrattandes därifrån.
Han har verkligen packat med sig halva Kungsör i den där väskan, och med tanke på hur ofta vi har bytt rum och vandrarhem och hus under den här tiden så kan ni förstå hur mycket stånkade och lidande det har varit för honom.
Väskan är brutalt jävla stor. Det har nästan så att vi har varit tvungna att boka ett extrarum, bara för att få plats med väskan.
Samtidigt är det lite roligt. Vi brukar låtsas att vi har Kaggen med oss på resan - boendes i den här väskan. Om vi lägger in väskan i ett skåp någonstans säger vi:
- Okej Kaggen, vi ska bara gå en sväng och uträtta några ärenden. Vi kommer snart.
Eller om vi ska lämna rummet för att gå ut på stan så tittar vi på väskan och säger:
- Är det säkert att du klarar dig själv nu, Kaggen? Gå ingenstans. Vi är hemma om några timmar. Hej då Kaggen.
Sedan klappar vi lite på väskan och går skrattandes därifrån.
Ensam i en lägenhet...
"...och plötsligt slås man omkull av insikten. Smällen, lika omdelbar som rohypnol på en bar i Sunny Beach, får en att både öppna ögonen och rulla igång tankeverksamheten.
Du finns inte. Du är inte på riktigt. Inte verklighet.
Du är en sten som jag byggt ett Colosseum av. Ett Colosseum, dit jag inte har någon inträdesbiljett.
Du är inte på riktigt - även om du en gång i tiden var mer verklig än någonting annat. Men du var trots allt bara en sten.
Jag drömmer om dig - och när jag vaknar fylls jag av vemod för att du inte finns där hos mig. Men i ett ögonkast förbytts vemod till ett leende. Jag ler, för jag vet ju - du är bara en dröm.
...och drömmar är inte på riktigt."
Du finns inte. Du är inte på riktigt. Inte verklighet.
Du är en sten som jag byggt ett Colosseum av. Ett Colosseum, dit jag inte har någon inträdesbiljett.
Du är inte på riktigt - även om du en gång i tiden var mer verklig än någonting annat. Men du var trots allt bara en sten.
Jag drömmer om dig - och när jag vaknar fylls jag av vemod för att du inte finns där hos mig. Men i ett ögonkast förbytts vemod till ett leende. Jag ler, för jag vet ju - du är bara en dröm.
...och drömmar är inte på riktigt."
The Gaylord sessions
Det var ett tag sedan det var något glatt här på sidan. Så här såg det ut när Gaylord Blomberg trollade med mitt hår.
Kolla in tekniken, känsligheten och omsorgen som han lägger ner.
'
Kolla in tekniken, känsligheten och omsorgen som han lägger ner.
'Ensam med mina tankar...
Jag har vandrat i ösregnet.
Bergens livslånga och piskande vattenfall gör staden till ett paradis för den torra och bleka solflyktingen bland oss människor.
Det regnar, men det rör mig inte.
Jag vandrar inte ensam. Vi är en myrstack av människor. Överallt. Vi vandrar tillsammans. Ingen vet om att det regnar. De går med sina paraplyn och designers-stövlar. "Det är ju bara Bergen". Många skrattar, många pratar, en del vandrar. De flesta springer.
Jag tycker inte om att springa genom livet. Många har så bråttom att hinna fram till sitt mål i tid, så de glömmer att se allt det vackra de springer förbi. De som får en chans att backa är lyckligt lottade.
Varför de tilbringar sina liv i löpsteget vet jag inte. Vi kommer alla att komma i tid ändå, förr eller senare.
Det regnar, men det rör mig inte. Mina tankar bygger upp en glasbubbla runtom mig, och där innanför finns det ingenting som kan störa mig.
Jag funderar på varför. Försöker att hitta en mening med allt, eller åtminstone någonting, ett möjligt eller inte helt otänkbart svar, som för att göra det lättare att förstå. Men pånytt så famlar jag i blindo. Orden flyr mig. Jag får ingenting tillbaka på de frågor jag ställer till mig själv.
Orättvist är ett starkt och ofta missbrukat uttryck. Man ska vara försiktig med att använda det ordet, för i fel sammanhang blir det bara hyckleri - eller i bästa fall; idioti.
Men just nu känns det fruktansvärt orättvist.
Egentligen har jag ingen aning om vad morgondagen håller under mina fötter. Just nu ser jag ingen mening med någonting. Allting är ett enda rum av kaos, sorg och likgiltighet.
Men i mitt mörka rum av kaos och frågetecken så lyser en stark skylt av trygghet.
En vis man, och tillika min far, sa en gång, angående den sorg han tidigare fått uppleva på nära håll, så här:
- Man kommer aldrig över det - men man lär sig att leva med det.
De orden har jag bevarat väl, och det lärde mig att handskas med många av de demoner som vi får tampas med när man allra minst anar det.
Det regnar, men det rör mig inte. Trots det livslånga och piskande vattenfallet så går det inte att undvika det faktum att Bergen är väldigt vackert.
En inte alltför avlägsen tanke och insikt är faktiskt att - här skulle jag kunna bo.
Ensam på en parkbänk...
"Jag undrar om någon håller dig varm just nu. Så som jag skulle hålla dig i min famn.
Jag tänker på mig själv som en förlorare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. Jag har ingenting när jag inte har dig. Samtidigt är jag rikare än någon annan. Jag har levt med kärleken och har gjort det i hela mitt liv.
Kommer jag någonsin att möta Dig?
Har jag någonsin mött Dig?
Jag vill tro det. Jag vill så gärna tro det.
Jag vill se dig gråta - för jag har gråtit.
...och jag vill ha dig.
Det gör inte ont, så länge du är med mig.
Jag försökte verkligen. Men jag gjorde ingenting.
Din skönhet paralyserade mig."
Jag tänker på mig själv som en förlorare. Inte för att jag vill, men för att jag måste. Jag har ingenting när jag inte har dig. Samtidigt är jag rikare än någon annan. Jag har levt med kärleken och har gjort det i hela mitt liv.
Kommer jag någonsin att möta Dig?
Har jag någonsin mött Dig?
Jag vill tro det. Jag vill så gärna tro det.
Jag vill se dig gråta - för jag har gråtit.
...och jag vill ha dig.
Det gör inte ont, så länge du är med mig.
Jag försökte verkligen. Men jag gjorde ingenting.
Din skönhet paralyserade mig."
Ensam i en lägenhet...
"Det här har växt till någonting mycket större än jag förmår att hantera.
Jag söker inom mig för vägledning, men jag famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud. Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min - det finns inte längre.
Man kan tycka att din frånvaro skulle göra det så otroligt mycket lättare.
Men.
Att vara så nära, och samtidigt så oceaniskt långt borta, gör så djävulskt ont.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur naiv jag är. Det är nästan litegulligt skrämmande.
Känslan av otillräcklighet är så enormt plågsam. Utan att blinka kan jag säga att den känslan är bland de mest smärtsamma man kan drabbas av. Man blir sårbar, eller mitt fall; ännu sårbarare, och tar hellre ett steg bakåt än ett steg framåt.
Om det ändå fanns någon att klandra. Någon att lägga all skuld på. Någon att peka på och säga: "Där går anledningen till min sorg och frustration." Någon att tömma alla sina svarta tyngder på.
Men det finns ingen. Jag kan inte ens klandra mig själv.
Så varför gör jag det ändå?
Allt jag har att ge är min kärlek. Min eviga kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig. Någon gång måste du bli själv.
Allt jag ville vara att synas, att du skulle se mig. Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan."
Jag söker inom mig för vägledning, men jag famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud. Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min - det finns inte längre.
Man kan tycka att din frånvaro skulle göra det så otroligt mycket lättare.
Men.
Att vara så nära, och samtidigt så oceaniskt långt borta, gör så djävulskt ont.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur naiv jag är. Det är nästan lite
Känslan av otillräcklighet är så enormt plågsam. Utan att blinka kan jag säga att den känslan är bland de mest smärtsamma man kan drabbas av. Man blir sårbar, eller mitt fall; ännu sårbarare, och tar hellre ett steg bakåt än ett steg framåt.
Om det ändå fanns någon att klandra. Någon att lägga all skuld på. Någon att peka på och säga: "Där går anledningen till min sorg och frustration." Någon att tömma alla sina svarta tyngder på.
Men det finns ingen. Jag kan inte ens klandra mig själv.
Så varför gör jag det ändå?
Allt jag har att ge är min kärlek. Min eviga kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig. Någon gång måste du bli själv.
Allt jag ville vara att synas, att du skulle se mig. Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan."
Sakta...
Jag skulle vilja säga att någonting som liknar ett fotfäste börjar skymta under mig. Men jag är inte där än.
Långsamt, långsamt börjar jag hitta tillbaka till vardagen igen - även om mycket av det som är under mig är lite skakigt. Jag funderar. Jag pratar. Även om jag inte tycker om det så pratar jag.
Att gå vidare låter så brutalt och likgiltigt - men det är ett nödvändigt ont. Ett måste.
Det betyder på inget sätt att någonting är glömt eller annorlunda. Men för att i framtiden klara av det som har varit måste jag ta mig framåt. Hur morgondagen ter sig eller ser ut vet jag inte. Men jag vet att jag måste dit.
...och inte bara för min skull.
