Jag ska nog lyckas

Idag var det sista dagen på Torpa förskola, och det kändes lite vemodigt. Jag har trivts bra, det är en bra förskola och ett fint ställe, så det är synd att den ska försvinna.
      Dag för dag de senaste veckorna har man sett stället sakta monterats ner och krympa, och idag var det nästan tomt. Det har varit en lite tråkig process, och på så sätt är det skönt att det är över.
      Nu börjar någonting nytt. Från och med imorgon jobbar jag på den sprillans nya avdelningen Diamanten, på Västergårdarna, och det ska bli väldigt spännande. På många sätt.

I samma veva så närmar sig en annan flytt - till en lägenhet på Drottninggatan. Det är väl egentligen så gott som färdigt för att flytta in. Måste bara fixa lite grejer, en soffa, teve och matbord, typ, sen är det väl klarrtt.
     För det är som så att jag har sån flax att min flytt sammanfaller med både Storebrors flytt och Morbror Hasses flytt - och där har det frigjorts en massa grejer, små som stora, som gjort att jag inte behöver köpa så mycket. Kalas!

Idag lyckades jag även skaffa en roomie. Han var på väg att hamna i komposten, efter 10 år av ensamhet i personalrummet på Torpa, så jag sa: "Men häng med hem till mig då?". Och det gjorde han.
      Jag har valt att kalla honom Boris, och jag tror att det är en början på en underbar vänskap.

Nej nu jävlar!!! Har ni sett trailern till tv-serien Kontoret, den svenska versionen av The Office, med Henrik Dorsin i huvudrollen? Det rör sig ju för i helvete om stöld! Ren och skär stöld!
     Jag är smickrad, förvisso, men känner mig också lite...tagen bakifrån.

Titta här först på trailern, om ni spolar fram till 1.40 så ser ni en sekvens ur ett kommande avsnitt av Kontoret.

Titta sedan på detta avsnitt av Tre vänner på en soffa.




Visst är det för jävligt!? Här har alltså nån pigg manus-nisse gått in på Youtube och klickat sig fram till oss och sedan plankat det rakt av. Det är ju uppenbart!
      Men...jag får bjuda på det. Jag har varken tid eller ork att dra igång någon stor apparat kring detta nu. Det får vara så.
      Men det är alltid lika tråkigt när det händer.

Träning idag på förmiddagen på Tunavallen i Eskilstuna - och för första gången på mycket mycket länge var jag med på tvåmålsspelet!
     Det är synd att säga att det gick bra - men jag kunde i alla fall springa och skjuta hyfsat obehindrat, och efteråt kändes det ingenting i knät heller, så det får jag ändå räkna in som en succé på vägen.
     Men jag har förstått att detta kommer att ta tid. Det tog mig ett halvår att komma tillbaka ifrån operationen - nu är frågan hur lång tid det tar att komma tillbaka till fotbollen.
     Min första naiva dröm var att vara tillbaka tre månader efter operationen. Ehe...det var superomöjligt. Min andra, halvt naiva, dröm var att vara tillbaka i full träning när vi drog igång för två veckor sedan. Det var inte heller möjligt. Sedan började jag säga "februari, då hoppas jag vara tillbaka". Det blir nog också svårt.
     För, även om knät korsbandet är läkt så innebär det inte att man bara kan börja idrotta igen som vanligt. Det jag ännu saknar är lite mer muskler och stabilitet runt knät för att jag ska kunna säga "Okej, nu kan jag köra för fullt igen." Det har blivit bättre, och blir bättre och bättre hela tiden, men jag vågar inte säga när det har blivit så pass bra att jag kan vara redo igen.
     Jag hoppas - jag hoppas - att jag kan vara tillbaka och konkurrera om en plats när serien drar igång, och att jag då hunit vara med ett par träningsmatcher innan, men jag vet helt enkelt inte. Jag kan bara köra på och nöta och nöta och hoppas på det bästa.
     Men om jag säger så här; om det känns så här pass relativt bra nu - då borde det ju, om allt går som det ska, kännas väldigt bra i mitten på mars? Kanske? Nej, herregud, jag vet inte. Men jag hoppas.

SÅ skönt med helg. Har varit tre tunga dagar där jag mått riktigt risigt, och ändå jobbat. Jag var mer eller mindre tvungen att jobba, eftersom vi stänger Torpa förskola på onsdag.
      Så nu ska det bli riktigt skönt med två dagar av nothing. Eller, jag hoppas kunna träna på söndag, men utöver det är det nothing.
      Fast det är klart, flytten till lägenheten börjar närma sig, och jag skulle behöva åka på turné och fixa lite grejer. Annars är det nothing.
      Och gymmet måste jag till.
      Äsch, hur som helst är man ledig, och det är vad jag kallar för nothing. Och faktum är att jag mår bättre nu ikväll än vad jag gjort de senaste tre dagarna, så att...det kanske är lugnt.

Jag har en taggtrådsboll i halsen, deciliter snor i näsan och jag känner lite svag feberfrossa.
     Men det vore ju konstigt annars, barnen har bokstavligt talat hostat mig i ansiktet och i min mat den senaste tiden, och att jag inte mår sämre än så här är bara ett styrkebesked ifrån mitt immunförsvar.
     Och det är inte läge att vara sjuk.
     Detta gjorde att jag missade dagens träning, och det gör mig alltid ont. Så fotbollsskadad är jag. Även fast det rörde sig om en ren löpträning så ville jag vara med, allra helst nu när jag verkligen behöver få upp flåset. Men man måste vara klok. Har ingen lust att bli sjukligare än så här.
     Nåväl, imorgon är det torsdag. Vad nu det innebär.

Det har varit mycket.
     Torpa förskola ska, som en del kanske vet, stänga igen - och den senaste tiden har det varit mycket med flytten av alla grejer till olika förskolor.
     Vi kör en vecka till, sen är Torpa förskola no more. Jag tycker det är jävligt tråkigt. Inte för att jag är lika känslomässigt inblandad i den som andra, men för att det är en jävligt fin förskola och det är synd att Torpa bygd förlorar sin förskola.
     För mig innebär detta en flytt, till Västergårdarna, till en ny avdelning. Alltså en helt ny avdelning, som kommer heta Diamanten. Det ska bli spännande. Att få vara med från scratch och starta upp någonting nytt. Fast lite läskigt. Men det är bara att hålla i sig och hänga med tåget.
     Så - spännande med det nya, men tråkigt med det gamla.

Jag var minst sagt lite skeptisk inför nya SVT-serien Äkta människor. Jag menar...svensk science-fiction, robotar - och Andreas Wilson. Kändes inte som någon bra kombination.
     Men. Det var faktiskt riktigt bra.
     Jag gillar samspelet mellan det futuristiska och det faktum att det är nutid. Det kändes inte alls konstigt eller löjligt, det fungerade förvånandsvärt bra faktiskt.
     Och det är ju inte renodlat science-fiction, mer drama skulle jag vilja säga, och det finns ett djup som jag tror bara kommer att bli bättre ju längre serien pågår. Den här rädslan och sårbarheten över att inte vara perfekt, vilket kanske är en av de mest mänskliga egenskaperna vi har. Mmm, intressant.
     Sedan var inte Andreas Wilson och Eva Röse fullt så usla som de brukar vara, så det var ju ännu ett plus.
     Äkta människor blir en follower.

Jag trodde att jag hade kommit över den värsta åldersnojan. Att fylla 25 var inte så farligt. Det var nästan skönt, en ganska perfekt ålder sådär. Men att fylla 26 är vidrigt!
     Jag kan liksom inte greppa det. Kan inte förstå. Det känns så overkligt, eller som någonting som borde hända om typ 10-15 år.
     Det kanske är det som är grejen, stora delar av mig är kvar, eller vill inte släppa, den där känslan som var för 10-15 år sedan. Jag borde inte vara 26. Inte nu. Inte än.
     Jag har ingen panik och jag känner mig inte gammal och saker och ting börjar falla på plats och så - men ändå. Det är siffran, åldern, 26 som liksom gnager på mitt innandöme. För mig är det, eller var det, en person som jag inte på någon punkt kan identifiera mig med. Jag förtjänar inte åldern 26, och åldern 26 förtjänar inte mig.
     Nåväl, nu är det som det är, och jag vet att detta inte är någonting unikt att känna som jag känner. De flesta gör det. Det är bara att deala med situationen och se till att hamna någorlunda i fas med livet, eller i fas med den åldern man befinner sig i, eller i fas med det man hade tänkt sig att vara i just nu.
     Barnen på jobbet var ändå härliga och väldigt generösa med sin kärlek. Eller så var det också bara för att de hoppades på att det skulle bli glass som det alltid brukar bli när någon fyller år. Fick också några fina, egengjorda, presenter, fast ett av barnen ville ha tillbaka det "för att det blev så fint".
     På hemmafronten blev det stillsamt och trevligt. Fick en smutskorg, en kaffekokare med kaffe och filter, en brödrost och lite IKEA-kapital. Väldigt bra.
     Annars har jag fått väldigt många fina hälsningar ifrån kors och tvärs, och sånt värmer alltid. Allra finast var ifrån Melissatjejen, men det är typiskt henne. Hon är sån. Väldigt fin.
     Jaja, men det är skönt att det är ett helt år kvar till nästa gång, om det nu nödvändigtvis måste vara så att man ska fylla varje år.

Såg på Idrottsgalan, i efterhand på svtplay, och den galan är ju allt som oftast bara väldigt lång. Ändå måste man titta varje år.
     Det är inte särskilt spännande, Jerringpriset brukar oftast, som bäst, stå mellan två personer, och i kategorierna Årets bästa manliga och kvinnliga idrottare brukar det alltid vara en som är given vinnare.
     Det är heller aldrig roligt. Inte sedan Robert Gustafsson slutade dyka upp som Tony Rickardsson. Det är rent ut sagt pinsamt tråkigt, det som ska föreställa humorinslagen. Jag vet inte hur man lyckas varje år? Den tystnaden som råder under en del av humorinslagen...den skär i hjärtat på mig. Jag känner bara sympati.
     Men en sak är det i alla fall - rörande. Alltid är det någon gammal hjälte, någon nyligen pensionerad idrottare eller någon som insjuknat och sedan kommit tillbaka som kommer och ska dela ut pris - och till följd av detta, en fin stående oavtion. Ibland blir det lite löjligt, det där med stående ovationer, man måste vara rädd om dem - men allt som oftast blir det fint och värdigt.
     Dock kändes det lite ovärdigt när Arne Hegerfors kom dit, efter sin hjärtinfarkt, och nästan fick tigga till sig en stående ovation. "Hockeykillarna står upp", kluckade Hegerfors när han äntrade scenen, och då kände sig resten av Globen manade att även dem ställa sig upp. Det var inte snyggt, men rätt blev ändå rätt tillslut.
     Men det finaste med hela Idrottsgalan är när bortgångna idrottshjältar och profiler hyllas i ett stämningsfullt inslag. Extra gripande blev det i år, med tanke på Stefan Livs ofattbara öde, och fortfarande när jag ser bilder på honom i sådana här sammanhang så kan jag inte förstå. Det är så tragiskt, så ogreppbart, så onödigt. Många var dem som satt med tårfyllda ögon i Globen när bilder på Stefan Liv vevades till tonerna av Fields of gold, och då vattnades även ögonen på mig. Det är lättare att acceptera att en gammal man som Plex gått bort, men Stefan Liv...det är så jävla sorgligt.

Jag var inne hos sjukgymnasten idag för en så kallad "halvårskontroll" av mitt knä. Det är lite mer än sex månader sedan som jag opererade mitt korsband, och nu skulle jag göra samma tester igen som jag gjorde strax innan operationen. Det gick, minst sagt, bra.
      Först var det balansen som testades, och där hade jag gjort en rejäl ökning mot innan operationen. Sjukgymnasten var imponerad. Sedan testades koordinationen genom ett par långa enbens-hopp, och även där hade jag gjort stora förbättringar, vilket gjorde sjukgymnasten smått lyrisk. Det var som att jag hade slagit något form av världsrekord och han ropade på sina kollegor att komma och titta. "Hoppa igen! Titta på honom! Otroligt!". Jag kände mig lite som en cirkusapa och blev lite blyg.
      Därefter var det styrka med benlyft, och som sig bör hade jag ökat även där. "Herregud, man kan inte tro att det finns så mycket muskler i de där benen!". Det trodde inte jag heller, ärligt talat.
      Dock tog det stopp när jag skulle testa baksidan av låret. Där var det slut på hyllningarna. Men till mitt försvar så har de faktist tagit en bit av senan på insidan av låret, som de gjorde ett nytt korsband av, och det påverkar lite av musklerna på baksidan av låret.
      Men allt som allt var sjukgymnasten mycket nöjd med utvecklingen av mitt knä, och han tyckte nu att jag kunde komma igång fotbollen igen. Dock var vi båda överens om att jag borde smyga igång lite försiktigt och inte liksom gå in 100 % direkt. Så funkar det inte riktigt.
      Det jag saknar, utöver själva träningen med bollen, är konditionen och uthålligheten i musklerna och knät. Jag blir fort trött, såväl i flåset som i knät, och det måste jag förbättra innan jag kan säga att jag är återställd igen.
      Men det känns såklart underbart att få sån positiv feedback ifrån sjukgymnasten. Det är liksom ett kvitto på att allt slit man lagt ner i ett halvsårs tid har gett någon form av resultat.
      Men jag kan ändå inte tillåta mig själv att sväva iväg. Jag har, fortfarande, en bra bit kvar - och först när jag är där på planen och spelar match, mer eller mindre obehindrat, så kan jag tänka: "Yes, jag klarade det. Jag är tillbaka."

Var uppe i min kommande lägenhet för att mäta lite och kolla hur långt de kommit i rustningen - och det är lite kvar att göra, men herregud vad bra det kommer att bli tror jag. Bättre än jag förväntat mig och jag hade nog inte riktigt insett tidigare hur det skulle bli tillslut.
     Just nu pågår en febril planering i mitt huvud, och det är ett huvudbry jag tar med ro och nöje.

Du är flickan med det där lilla hårfästet i luggen.
Du är flickan med det där skrattet bakom varje öra.
Du är flickan som alltid värnar om den lilla.
Du är flickan som alltid gör det där sista för att det ska bli bra.
Du är flickan med skrattgroparna.
Du är flickan som målade ögonen.
Du är flickan med långt hår.
Du är flickan som alltid frågar hur man mår.
Du är flickan med kort hår.
Du är flickan som vet hur det känns att ha djupa sår.
Du är flickan med vänner.
Du är flickan med kärlek.
Du är flickan med skratt.
Du är flickan med ensamhet.
Du är flickan som visste vad hon ville.
Du är flickan som som aldrig gjorde vad hon ville.
Du är flickan som inte vet vad hon vill.
Du är flickan som gjort vad hon vill.
Du är flickan som vill ha allt.
Du är flickan som är nöjd om det blir hälften så bra.
Du är flickan som en gång gillade mig.
Du är flickan som alla killar vill ha.
Du är flickan som förtjänar det bästa av livet.
Du är flickan som alltid kommer att vara min tjej.

Kvällens avsnitt av Stjärnorna på slottet var i en klass för sig. Roligt, intressant och gripande.
      Jag har alltid tyckt om Johan Rehborg, ända sedan NileCity, och de senaste åren har jag börjat gilla honom mer och mer. Men efter kvällens program så har jag fallit pladask. Jag älskar honom.
      Det är inte det att han är in i helvete rolig, vilket han är allt som oftast - utan det är för att jag insett att jag har så mycket gemensamt med honom.
      I kvällens avsnitt berättade han om sin barndom, och det fick honom att börja gråta. Han berättade om hur harmonisk den var och om den trygghet han kände, en trygghet som han inte känt på många herrans år, och han berättade om hur hans barndom känns så avlägset, som ett annat liv. Det kunde lika gärna ha varit jag som sagt allt det där. Det kunde lika gärna ha varit mina tårar.
      Johan Rehborg sa: "Jag är ju extremt blyg, jag tar inte för mig. Om ingen bjuder in mig, så att jag vet att det är okej, så gör jag ingenting" - och jag tänkte bara "herregud, jag är inte ensam".
      Och sedan har vi det där med humorn, den där viljan att få andra människor att skratta. Ja, jag kan verkligen identifiera mig med Johan Rehborg på mer än ett sätt.
      Jag kanske inte skrattar åt precis allting han gör - men nu har jag fått en liten inblick i människan Johan Rehborg, och den tycker jag väldigt mycket om.

Jag måste säga att det varit en underbar förmiddag.
     Upp klockan sju, på med gröt, sedan kaffe och Nyhetsmorgon. Därefter ner till Runevallen för ombyte och sedan träning i Eskilstuna.
     Dock var planen på Mesta i princip ospelbar, då det mer liknande en isbana än fotbollsplan, men vi gjorde vad vi kunde av det - och det var ändå lovely att komma igång igen. Jag kommer att smyga igång den riktiga fotbollsträningen tills jag känner att jag är så gott som återställd, men bara att sparka en boll igen är ju helt fantastiskt.
     Väl hemma igen blev det en lövbitstallrik ifrån Maistro, och nu sitter jag här i bearnaise-koma. Mätt och lycklig.
     Och det bästa är att hela dagen är kvar!

När jag vaknar på morgonen vill jag ligga kvar. Älskar att dra mig, älskar att somna om. Vill inte upp, det är kallt och jag är trött. Men sedan går det bra, efter en halvtimme-fyrtiofem minuter eller så.
      På dagen efter lunch blir jag trött igen, allra helst vid rasten. Vill sova. Men det går ju inte. Piggnar till och jobbar färdigt, åker hem. Är allt som oftast trött när jag kommer hem, oavsett det så går jag ändå och nussar en stund. En timme eller så. Fruktansvärt skönt. Eller...jag försöker få en halvtimmes sömn, men det brukar alltid bli det dubbla eller längre. Det är inte bra. När jag vaknar är jag nämligen smått förstörd till en början, och smått vimmelkantig på grund av att jag sovit med linserna på. Men så kvicknar jag till efter lite mat.
      Sedan är jag pigg kvällen ut. För pigg. Så pass pigg att jag inte vill gå och lägga mig när det är dags. Hatar att gå till sängs fastän man inte har behov av det. Men man måste ju, för att orka nästa dag.
      Och sedan vill jag inte vakna igen på morgonen därpå.

Fast den senaste tiden har det varit lite annorlunda.
      Jag är fortfarande trött på dagen och sover alltid efter jobbet. Trots det är jag ändå trött på kvällen. Och sedan vaknar jag alltid runt klockan 4-5 på morgonen, oförskämt pigg. Kan inte somna om.
      Detta har lett till att jag kommit upp tidigt på morgonen, fått i mig en ordentlig frukost och sedan kunnat avnjuta en kopp kaffe framför Nyhetsmorgon på TV4 i morgonrocken. Jag älskar det.
      Dock blir jag djävulskt trött senare på dagen, och det är inte bra. Jobbet blir lidande och jag tappar mycket av dagen.
      Så det är lite blandade känslor, det här med min "nya" trötthet. Morgonen är ljuvlig men kvällen är en enda transportsträcka mot sängen.
      Det skulle vara skönt att jämna ut det lite. Fördela över hela dagen.

God natt.

Den här dagen höll på att äta upp mig fullständigt. Inte ens två timmars sömn fick mig att bli kvitt tröttheten. Inte ens mat.
     Tog ett bad som var så satans hett att det fan i helvete bubblade om det. Visste inte om jag skulle bli stel av fasa eller smälta samman. Huden började hänga och naglarna började lossna. Blev vimmelkantig.
     Det i kombination med ett glas vin var som att be om det. Som att ställa sig i vägen för en svingande kägla. En käftsmäll.
     Blodet rusade när jag ställde mig upp. Kände mig blöt, tung och äcklig. Svimmfärdig.
     Jag är inte gjord för detta.

Det har varit lite blogg-koma några dagar, men så blir det när inte lusten och tiden sammanfaller med varandra.
      Nåväl, först och främst; det var ju en riktigt magisk natt man fick uppleva natten till i fredags. Först hade jag inte tänkt sitta uppe och titta på JVM-finalen, tänkte "Äh, de förlorar säkert" och "Äh, orka sitta uppe till klockan fyra". Sedan tänkte jag "Äh, jag tittar på första perioden, sedan skiter jag i det". Men oj oj oj, det var ju så spännande att det inte gick att slita sig - och nu är jag väldigt glad för att jag inte gick och la mig. Det var ju en klassiker man fick vara med om, och känslan när Sverige avgjorde i förlängningen - den var obeskrivlig. Det var liksom "armarna upp i luften och en klump i halsen"-läge. Undderbart roligt!

Fredagen blev sedan lite lidande för att man sovit för lite. Ändå blev det en utgång.
      Jag åkte hem till Kaggen för att "ta några folköl och spela lite tv-spel". Sedan övertalade Kaggen mig att "gå ut och sätta sig på krogen någonstans och ta några öl och snacka lite". Det slutade med att vi stod i kön till Brasserie tillslut.
      Det var en mindre upplevelse att gå ut nästintill nykter - efter den kvällen insåg jag att man inte behöver ha så jävla mycket ångest "dagen efter", sådär som man kan ha ibland. Alla är ju likadana. Jag såg en tjej dratta på arslet för att hon var så väck, en kille höll på att bli påkörd av en taxi för att han vinglade ut i vägen, en annan fällde grymt olämpliga kommentarer till sin kvinnliga bekant, och ja...inte alla, men väldigt många betedde sig mer eller mindre "ovärdigt".
      Nåväl, det blev i alla fall en trevlig kväll. Men sen. Efterfesten hemma hos Kaggen slutade inte förrän vid femsnåret, så det blev ännu en natt med lite sömn.

Lördagen bjöd sedan på besök ifrån Storebror Thomas, Brorson Erik, Brorsdotter Freja och Miriam - innan färden än en gång gick in till Eskilstuna och Kaggen, än en gång för en utgång, denna gång även med Lillebror och Påven.
      Man var lite schleten, men det gick bra och det blev en kul kväll. Hem kom man också, vilket var otroligt skönt.
      Men kära nån, idag har jag varit trött. Det har blivit några nätter nu med för lite sömn, och den tröttheten slog till idag med full kraft.
      Nu känner jag mig dock utvilad igen, och det passar ju bra med tanke på att man börjar jobba imorgon igen efter två och en halv veckors underbar ledighet.
      Bara att spotta i nävarna.

Det är väl synd att säga att jag är i fyttartaget - men jag har i alla fall börjat se om mitt bo. Eller mitt kommande bo.
     Jag är ju i sanningens namn en riktig skrot-nisse, så det finns en hel del grejer att röja runt i här hemma i pöjk-rummet. Gamla papper, tidningar, mojänger, brukshandvisningar till en free-style och annat blast from the past.
     Det är ju som så att jag har, eller i alla fall hade, en stark nostalgisk ådra som gjorde att det var mig fullständigt främmande att slänga saker bara sådär hipp som happ. Om jag hade sönder det där plastspännet på en penna som jag hade kär, ja nog fan skulle jag spara den där lilla plastbiten då!
     Avklippta skosnören? Slänga? Nej nej nej, in med dem i garderoben någonstans. Expressens bilga inför Allsvenskan säsongen 2001? Ja den sparar vi! Domarlista ifrån domarkursen 2002? Kan vara bra att ha kvar! En garderobs-lapp ifrån Blå's sista kväll? Jomen det kan ju vara kul att ha spara på!
     Ja kära nån så man har varit genom åren. Den där ådran finns visserligen kvar, men inte alls i samma utsträckning. Nu sluter jag ögonen, kastar, förtränger att jag just kastat - och sedan går jag vidare med livet.

Idag spelade jag fotboll igen - på riktigt! Eller, på riktigt och på riktigt...det var frivillig träning och lite lattjo med tvåmålsspel i en timme. Men ändå, jag spelade igen.
      Och det gick bra! Eller, bra och bra...jag var ju kantigare än ett kassaskåp och flåset höll rullator-nivå. Men ändå, jag kunde springa och skjuta och passa och vända och stanna och allt utan att det kändes. Jag fick till och med in ett motlägg på Abed - och det gick bra! Eller, bra och bra...han vann ju motlägget, men jag fick inte ont i alla fall.
      Jag ska erkänna att jag inte alls var säker på knäts status. Det jag visste var att jag inte hade några märkbara känningar rent allmänt i vardagen, och jag visste att jag kunde fläska på rätt ordentligt på gymmet utan några känningar varken under eller efter passet. Så på det sättet kändes det bra.
      Men - det jag inte visste var hur det skulle kännas i spel med boll. Så det blev ett litet test, med andra ord. Och det var faktiskt så att jag bara väntade på att någonting skulle gå fel eller kännas konstigt, att det skulle vrida sig eller kännas dåligt vid vissa sekvenser. Men det gjorde det inte! Det höll, hela timmen. Sedan att jag inte gick 100 % i närkamperna är väl en annan femma, men det hade ju bara varit korkat att göra.
      Så nu är jag tillbaka! Eller, tillbaka och tillbaka...men det var ändå ett skönt kvitto på att jag är på rätt väg. Jag har en liten bit kvar, allra helst konditionsmässigt, men även styrke- och balansmässigt. Och det jag behöver träna allra mest på är nog att våga lita på knät igen. Den dagen jag inte tänker på vad knät gör, den dagen litar jag på det igen.
      Det till trots vill jag ändå säga att det känns för jävla gött!

I natt har jag verkligen sovit som en gnu - och vi vet ju alla hur dåligt en gnu sover. Asdåligt. Faktum är att jag knappt sovit någonting alls. Det är en äcklig känsla.
      Vet inte vad det var, men det var i alla fall för varmt och för kallt, jag hade tendens till febersmärta, plus att jag var pigg som en dåre.
      Vid halv tre orkade jag inte ligga och vrida på mig längre, så jag gick upp och tittade färdigt på dokumentären jag fick i julklapp om George Harrison, i hopp om att somna framför teven. Men icke. Istället blev jag sugen på att köpa en sitar och börja meditera.
      Jävla spännande man det där, George Harrison. Jag visste ju att Beatlarna var inne på psykadeliska saker och så under deras Indien-period - men jag visste inte att Harrison föll så djupt in i andligheten att det kom att förändra resten av hans liv. En mycket bra dokumentär, det där. Living in the material world av Martin Scorsese.
      Men inte blev jag tröttare för det. Jag gick dock ändå och la mig igen och låg och halvsov i i sex timmar. Ingen höjdare.
      Däremot kan jag inte påstå att jag är trött nu. Dock lite halvfebrig. Eller kanske två tiondelars febrig. Det funkar.

Ett tag, under en ganska lång period, kändes det som att 2011 skulle bli ett sånt där försvunnet år. Ett år då liksom ingenting hände. Typ som 1995, 1997 och 2003. När jag tänker på dem så finns det liksom ingenting, och så kändes det som att 2011 skulle bli. Det fanns ingenting som definierade det här året.
      Men så opererade jag korsbandet - och plötsligt hade jag en bild på 2011. Kryckans år.
      Närå, så farligt var det inte, hoppade ju bara på kryckor i drygt en månad - men korsbandsskadan har definitivt präglat detta år.
      Jag skadade mig i januari, på min födelsedag, och i slutet på april, efter magnetröntgen, fick jag reda på att korsbandet var av. Jag ville då operera så fort som möjligt, för att komma tillbaka till den här kommande säsongen, och i slutet på juni blev jag opererad.
      Jag har med andra ord inte spelat en enda match på hela året, och det har faktiskt inte hänt sedan 1992. Jag blir fortfarande bitter och frustrerad när jag tänker på hur länge sedan det var jag spelade sist, och på så sätt, trots att vi vann division 4, så har det varit en jobbig säsong för mig.
      Men jag fick ju vara med ändå, i och med att jag hade hand om b-laget. Det var, för det mesta, roligt och lärorikt, men det är nog ingenting för mig. Inte än på 10 år, i alla fall.
      Nu känns knäet bra rent allmänt, det vill säga att jag har inte ont när jag går, sitter, springer eller lyfter vikter med benen. Det enda som behöver förbättras, tror jag, är stabiliteten i knäet, sedan hoppas jag snart kunna vara tillbaka igen. Som tur är så har jag några månader på mig till seriestarten.
      Det om det.

När jag tänker på 2011 jobbmässigt så känns det som ett fruktansvärt långt år. När jag tänker tillbaka på vintern, våren och sommaren på Björkliden så känns det enormt länge sedan. Just där och då var det rätt tufft och intensivt, med den rollen jag fick, men allteftersom blev det mycket bättre och roligare - och när jag nu tänker tillbaka på den tiden så är det faktiskt bara med glädje. Samtidigt var det kanske den mest lärorika tiden i mitt yrkesliv, och som jag har förstått det nu så gjorde jag antagligen väldigt bra ifrån mig.
       Sedan opererade jag ju knäet, och framåt augusti kunde jag börja jobba igen. Dock blev det inte så mycket, inte förrän i september då jag blev erbjuden en tjänst på Torpa förskola. Så där har jag jobbat fram till nu, och kommer så göra fram till att det, tråkigt nog, lägger ner i slutet på januari. Därefter är saker och ting lite luddiga.
       Men att jobba ute i Torpa har varit roligt och lite annorlunda. Dels för att det var första gången som jag jobbade på någon annan förskola än Björkliden, och dels för att förutsättningarna var lite annorlunda. Men jag har trivts bra och tycker det är väldigt trist att det ska läggas ner.

Annars då?
       Ja, sommaren blev ju lite annorlunda med tanke på att jag hoppade på kryckor stora delar - men det hände ju lite ändå.
       En vecka efter operationen åkte jag till Peace & love-festivalen, och med tanke på förutsättningarna blev det ganska bra. Jag trodde att jag skulle ha ont och inte kunna röra varken mig eller alkoholen - men det kunde jag. Första dagen i Borlänge var också första dagen som jag slutade med smärtstillande tabletter, och just då kändes det inget vidare. Men redan andra dagen hade jag så gott som inga smärtor, och emellanåt kunde jag till och med strunta i kryckorna.
       Så det blev en fin helg med trevligt sällskap, skapligt väder och bra band.
       Sedan blev det en ovanligt lång sväng upp till stugan i Berghamn utanför Härnösand. 10 dagar tror jag det blev, då jag först var där med Storebror Thomas, Brorsdotter Freja och Brorson Erik och sedan stannade kvar med Mor och Far.
       Därefter blev det en camping-tur till Väddö med Mor och Far och Kent Agent och Marita Carlsson. Också väldigt trevligt.

Riddarnas år har varit lite splittrat. Valborg firades uppe i Uppsala med Studenten, Bläckfisken och Kaggen, och senare på året blev det en sväng till upp till Uppsala, denna gången utan Bläckfisken men däremot med Vampyren som kom hem ifrån Norge en vecka.
        Det var enda gången som jag träffade Vampyren, och den andra normannen Mr.Tequila träffade jag i våras då han kom hem ifrån sin jorden-runt-resa. Sedan har Bläckfisken dykt upp lite här och där, men när jag tänker efter så är nog Studenten den man har sett mest av under året. Föruom Kaggen, då. Men Kaggen har ju flyttat till Eskilstuna, så han ser man inte heller så mycket av nu för tiden.
        Ja, som sagt, det har varit ett lite splittrat år, men när vi väl har setts så har det varit roligt as usual.

Och nu är det då 2012 - men det har jag liksom redan vant mig med. Man kan säga att jag tjuvstartat på det här året, för ibland under 2011 har jag kommit på mig själv med att fundera över "om det är 2011 eller 2012?". Då förstår ni kanske vad jag menar med det jag skrev i början, om att 2011 höll på att bli ett försvunnet år.
        Så vad kan då 2012 ha att bjuda på? Ja den stora grejen är väl att jag ska flytta hemifrån. Jag tyckte det var lagom nu när jag snart fyller 26. Det är väl rätt ålder att testa sina vingar på?
        Fast egentligen har jag ingen lust. Det ska ni veta! Men jag tyckte liksom att...ja, det är väl dags nu.
        Äsch, skämt o sido, det är ingen big deal för mig. Bara ett nödvändigt ont. Jag flyttar upp på Drottninggatan ovanför Mälardalens elektriska, till en liten tvåa som håller på att bli rustad. Vet inte när jag kan flytta in, men förmodligen framåt månadsskiftet. Så vet ni det.
        Den andra stora grejen för mig kommer att bli fotbollen. Jag ska tillbaka och jag ska göra det bättre än någonsin. Jag vill inte tillbaka bara för att "vara med", utan jag vill tillbaka för att bidra med någonting större. Jag hoppas verkligen att jag klarar av det.
        Utöver det ska det bli spännande att se vad 2012 har att komma med.

Ja kära hjärtanens vilken nyårsafton.
      Tanken var att det skulle ha blivit en årskrönika igår, men jag hade en mask, eller någonting, i magen som gjorde det omöjligt att varken äta, dricka, sova eller vara vara vaken. Jag var helt förstörd.
      Det blev som så, lite hipp som happ, att vi förfestade här hemma på Ladugårdsvägen. Meningen var först att vi skulle vara hemma hos Lillebror, och sedan dra vidare till festen på Kung karls matsal - men då antalet personer skjöt i höjden så blev vi här hemma istället, och här stannade vi nästan ända fram till tolvslaget. Men det blev rätt så bra, och det var rätt så lugnt.
       Tolvslaget firades sedan in utanför Kung karls matsal, och sedan gick det väldigt fort. Låt oss säga så här att jag har inga direkta minnen av årets första timmar.
       Sedan vaknade jag upp igår hemma hos en gammal barndomskamrat som jag knappt pratat med på 10 år, varpå jag vag stövlade hemåt i snöyran. Men kära nån, det var trevligt det med.
       Det blev kanske inte som jag tänkt mig, men det blir ju sällan det. Nåväl nåväl...

Årskrönikan kommer senare under dagen.