Alltid här
Fem år, och fortfarande tänker jag på en del ord som om jag hörde dem igår eller härom veckan. Aldrig glömd, alltid saknad, alltid här.
Det är lite lättare när jag tänker på den jag själv var, som jag inte längre är. Vad hade du tyckt om det, och vad hade du sagt om det jag lämnade där, då. Det var nog bäst, vill jag tro, men det är inte så lätt att veta alla gånger. Sanningen klockan 01.15 är alltid enklare och finare.
Fem år sedan ännu en stjärna tändes, trots att det redan fanns så många. När mina ögon möter himlen, dem gångerna det blir rätt, så får jag en chans att minnas alla skratten. Dem som för mig hann bli, dem jag vårdar ömt i en tacksamhetens hand.
Det blev sommar i år också. Det luktade likadant från Häggen, men tidens tand har fortfarande hål, Det går att kontrollera, men aldrig lagas.
Det har kanske inte gått så många år, vi har kanske inte blivit så mycket äldre, och det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till.
Men ingenting handlar om mig. Jag är bara en av alla som tänker på dig. Aldrig glömd, alltid saknad. Alltid här.
En extra dag i livet
Älskar att det är söndag idag och inte måndag. För det kändes lite så igår, att det var söndag. Fast fredagen kändes som en fredag. Vart tog lördagen vägen? Nåväl, älskar denna bonusdag. Älskar att solen lyser ute, även fast jag inte tagit ett enda andetag frisk luft. Bara städat och tvättat hela dagen. Åt en fin frukost också. En lång rackare. Nästan lunch. Frunch, alltså.
Dagen igår, som kändes som söndag, spenderades till största del uppe i Uppsala hos Lillebror och Ida med Mor & Far. Det var fint det. Käkade en god bit mat på en trevlig restaurang, sedan gick vi lite oväntat in i Uppsala domkyrka. Lite ovant att se Far i den miljön, men han tycktes vara väldigt imponerad över bygget. "Det måste ha tagit lång tid att få dit all sten" mumlade han.
En fika senare så var vi på väg hemåt, där Så mycket bättre väntade. Ulf Dagerbys dag, och jag tänkte på förhand att det skulle bli seriens sömnpiller - men faktum är att det kanske var det mest intressanta programmet hittills. Jag hade nog inte insett vidden av Nationalteaterns storhet, så det var en positiv överraskning. Agnes fina balladversion av Hanna från Arlöv var nog bäst, men även Bo Sundström och Ebbot gjorde bra ifrån sig.
Måste skriva en novell nu till skrivarkursen. Deadline imorgon. Är lite stressad över det.
Snart december. Herregud.
Mot Rio! Snälla...
En halvtimme kvar till den viktigaste fotbollsmatchen för Sverige sedan EM-slutspelet förra året. Det känns. Jag har varit pessimistisk, tänkt att det nog inte går...men nu börjar jag bli hoppfull. Jag måste. Måste tro att det går.
Matchen i fredags såg jag inte mycket av, då vi inte hann fram till Berghamn i tid till avspark. Men jag hörde desto mer på radion, och det är bra mycket jobbigare än att se på teven. Det är jobbigt att inte se hur pass bra eller dåligt och farligt och nära situationer är - det enda man har att gå på är radiokommentatorernas ständiga falsett över minsta lilla grej. Då blir det jobbigt.
Men det gjorde inte så jävla mycket att man missade 60 minuter av matchen, så här i efterhand. Det är ikväll det gäller. Annars var det en bra helg vid Höga kusten. Vi kom alltså fram på fredag kväll, och på lördagen åkte vi till Örnsköldsvik och tittade på Modo-Skellefteå, där Modo torskade med 3-0. Bra stämning ändå.
Söndagen bestod av utvändigt jobb på Storebror Thomas hus, fram till eftermiddagen då det bar hemåt igen. En helg som försvann snabbt, men så är det ibland.
SKIT I DET NU!!! Nu är det match. ÅRETS match! Snälla ni gula och blå, ge oss anledning att gråta av glädje. Jag tror på er.
Bara 25 minuter kvar. Fy fan i helvete så satans nervös jag är.
Up north
Såååååå. Färdigjobbad och färdigpluggad - nu sits det i en bil på väg uppåt i det regniga landet. Berghamn är nästa anhalt, och min vistelse i helgen.
Imorgon blir det hockey live, Modo mot Skellefteå - MEN SKIT I DET NU!!! Allt handlar om ikväll och play off-matchen mot Portugal. Jag hoppas innerligt att vi kommer fram i tid - och att Storebror Thomas betalat tv-räkningen.
Rabalder
Igår äntrade jag Kungsörs nya konstgräsplan, på riktigt, för första gången. En underbar matta som kommer att göra den långa, mörka och tunga försäsongen betydligt lättare och roligare. Men det känns i benen idag, då vi haft en tids ledighet.
Sedan var det Fotbollsgalan, som blir tristare för varje år som går. Zlatans åttonde Guldboll var lika givet som kaffe på morgonen, och någon motivering hade knappast behövts. Det hade kort och gott räckt med: "Grattis, Zlatan Ibrahimovic."
Blev ju också lite rabalder efter bil-gåvan till Anders Svenssons för hans landskampsrekord. Trist. Det var en fin gest, som utfördes klantigt. Känns lite som att Therese Sjögrans landskampsrekord nu kommer att belönas med armbågen, vilket säkerligen inte var den ursprungliga tanken.
Skönt att Ken Rings tal gick hem. Han är en pojke med hjärtat på rätt ställe, tror jag, som ibland har lite otur när han tänker efter...efter.
Kens dag i Så mycket bättre i lördags var också fint. Mycket känslor. Som Titiyo sa, det känns som att han levt flera liv - sina blott dryga 30 år till trots. Ett jävla öde, som förhoppningsvis ändå landat, och fortsätter landa, ganska bra tillslut.
Av tolkningarna så bleknar ju alla andra i jämförelse med Titiyos framträdande. Så brutalt, så fint. Att en fjäril dök upp framför Ken i samband med raden "Jag hoppas du är stolt när du ser Ken från himlen" - det var nästan overkligt vackert.
Härligt ändå med den urflippade avslutningen, i form av Ebbots tolkning av Allan Ballan. Vilka jävla version, han är ett sant geni.
Från båda sidor nu
Jag försöker lägga ett pussel
men du fattas med en bit
Blev du kvar där runt 23 någonting
eller vill du inte hit
Du kanske hittade något bättre
kanske inte letat klart
Vi kanske ses någon gång, om inte
tack för allt, det var underbart
Hon som lärde mig att älska
hon visste allt om att bli sviken
Jag växte upp med hennes närhet
alltid längst fram i publiken
Och allt hon sa det tog jag till mig
fick mig att känna mig speciell
"Min lilla vän du har en gåva"
men stjärnorna lyser för dig varje kväll
Han som lärde mig att vinna
han visste allt om att förlora
Han är den som alltid ger mig
hopp om att inga drömmar är för stora
Han var alltid den som bar mig
bort från mardrömmen
Om det är något jag vill ge honom
så är det att han var min bästa vän
Andra vill lära mig att ljuga
bli något som jag inte är
Jag vill lära mig att flyga
så högt en dåres drömmar bär
Bli något dom aldrig trodde
men kanske alltid hoppades på
"Min lilla vän du har en gåva
men du måste lära dig att gå"
Jag kämpar emot alla onda krafter
vill inte tro på deras svar
Den där pojken som skulle bli någonting
finns han fortfarande kvar
Jag som bara ville springa
från Lyan över kullen
Den som aldrig har gått vilse
han kommer aldrig komma hem
Det fanns en pojke med de mjukaste av kinder
nu har han blivit så stor
Jag skulle ta över all världens smärta
för att skydda min lillebror
Och fast jag aldrig sa det till dig
jag var nog inte riktigt klar
Men det stod klart från första början
du är det finaste jag har
Om jag tog första steget
skulle hon gå emot
Våga lyssna, våga pröva
att öppna upp en idiot
Dom skulle prata, skulle titta
på varje steg vi tar
Och jag har nog ingenting att ge henne
mer än allt jag har
Jag skulle bära dig i natten
när du blev för full
Vara han du inte tänkt dig
men som gjorde allt för din skull
Vara handen där på stranden
den som var stark när du blev svag
Och när jag tvekade skulle du säga
"Nu är det du och jag"
Helg!
Det har väl inte undgått någon av er locals att det byggts och knåpats på en konsgräsplan nere på Centralvallen den senaste tiden. Den blev klar förra veckan - och igår var det äntligen dags för första träningen! En härligt regning dag i början av november.
Dessvärre fick jag ingen möjlighet att medverka. Dels hade jag missat tiden på en halvtimma, men å andra sidan spelade det ingen roll eftersom jag ändå inte kunde träna på grund av fem stygn i bakhuvudet. Nåväl, gött var det att se fotboll på det ultragröna underlaget, och då de där jävla gynnarna till stygn idag for all världens väg så ser jag fram emot måndagens träning på konstgräset.
Skönt med fredag nu. Som alltid. Det är livet.
Ser fram emot en härlig lördag, där jag ska avverka Eskilstuna under dagen. Sedan bänkar jag mig framför Så mycket bättre, där Ken Ring står i centrum. Kan bli grymt. Ebbot var återigen bäst förra helgen när det var Bo Sundströms dag, men imorgon är det ganska öppet om vem som gör den bästa tolkningen. Sett till trailern för programmet så ligger ju Titiyo bra till, men man vet aldrig.
Kom
Jag såg på dig den där första gången
du presenterade dig som Kärleken
Jag var så liten och trodde då
allt var så självklart, nu är det vi två
Du skrev ditt namn på mitt hjärta och försvann
den sommaren då kärleken vann
Kom, jag vill viska dig en sak till
Kom, jag kan säga hur vacker du är om du vill
Så vacker som du var den där första gången
och ännu vackrare med åren
Att bara sitta nära och titta är mer än jag kan önska
Om mitt hjärta stod alldeles stilla då
så var det du som fick det att slå
ja, du fick mitt hjärta att slå
Du fick mig att känna
hur det känns när världen blir fin igen
Du fick mig att le
och att drömma och hoppas på kärleken
Om jag ändå vore fin nog för dig
då behöver inte livet ordna sig
Då skulle jag ha funnit meningen
som att lägga sig under stjärnhimlen
Du visade vägen till evigheten
och det var du, kärleken
Kom, jag vill viska dig en sak till
Kom, jag vill leka och aldrig ligga still
En kyss härifrån som förändrar allt
en famn som värmer när det blir kallt
Om inte, låt mig bara få säga en enda gång
en kort stund med dig skulle vara tillräckligt lång
Still crazy after all these years
Halloween det var, och Alla helgons dag.
Så mycket Halloween blev det ju inte för egen del. Ingenting alls, faktiskt. Man såg ju en del bilder på Facebook om maskeradpartyn hit och dit - men jag vet inte om jag är så mycket för det där. Inte just nu, åtminstone.
Men fest blev det. Eller mer en form av sammanslutning. Vi var hemma hos Kocken i fredags - jag, Tröttman, Påven, och lite senare även Storebror - där det bjöds på god mat och lite klassiskt grabbhäng. Det liksom alldels lagom, och ändå underbart i det lilla. Vi ses ju alltmer sällan, vi allihopa - och även fast vi inte var allihopa den här gången heller så var vi mer än vanligtvis, och kanske närmar vi oss någon form av mer kontinuerligt umgänge igen. Mer sällan än back in the days, mer oftare än på sistone.
Att kvällen slutade med fem stygn på akuten får man liksom hacka i sig då.
