Kvällens vaggvisa
Fortsätt
"Jag är en förälskelseknarkare, och förälskelse är en färskvara så beroendet är här för att stanna.
"Du tar kärleken så hårt", alla mina vänner har gift sig och fått barn. "Du gör kärleken så svår", men det enkla har aldrig varit enkelt för mig. Jag tar första steget, men du tar ett steg åt sidan och sedan är det raka spåret själv. Och jag håller det inne, väntar på signalen, men jag ser inte, hör inte och känner ingenting alls.
Det är så mycket man ska tänka på, man får göra sitt bästa, och trots allt är bron mellan oss en regnbåge.
Nu gör det inget om jag halkar dit. Att ramla är inte så illa, för utan marken finns det ingen himmel."
"Du tar kärleken så hårt", alla mina vänner har gift sig och fått barn. "Du gör kärleken så svår", men det enkla har aldrig varit enkelt för mig. Jag tar första steget, men du tar ett steg åt sidan och sedan är det raka spåret själv. Och jag håller det inne, väntar på signalen, men jag ser inte, hör inte och känner ingenting alls.
Det är så mycket man ska tänka på, man får göra sitt bästa, och trots allt är bron mellan oss en regnbåge.
Nu gör det inget om jag halkar dit. Att ramla är inte så illa, för utan marken finns det ingen himmel."
Möööh...
Jag är fullständigt utmattad psykiskt. Eller, jag var det för några timmar sen, nu känns det bättre efter en lång och varm dusch. Men jag har nog aldrig längtat efter att arbetsdagen ska ta slut mer än idag.
Imorgon har jag öppning, typ när natten tar slut, och det enda jag längtar efter nu är att få gå och lägga mig. Så jag gör nog verklighet av det snart.
Imorgon har jag öppning, typ när natten tar slut, och det enda jag längtar efter nu är att få gå och lägga mig. Så jag gör nog verklighet av det snart.
Kvällens vaggvisa
Besviken
Jag blir alltid lite ledsen när jag ser vad Robert Gustavsson gör med Roland Järverup. Rolandz har förstört allting.
Alltså, jag förstår verkligen om han tycker att det är genuint svinkul att åka runt och spela på dansbandsbanorna i Sverige, och det får han gärna göra för mig. Absolut. Men jag vill inte se på. Eller...jag vill inte ha allt det där runtomkring, de så kallade "humorinslagen". Skippa det, snälla.
När Torsk på Tallin kom så blev Roland Järverup en legendarisk karaktär redan första gången man såg den. Han var kult inom humor-Sverige. Men nu har Robert Gustavsson våldsmördat honom. Allt som har med Roland Järverup att göra nu är bara tramsigt och superkommersiellt. Han har blivit en pajig figur, och det är en stor sorg för alla oss Killinggänget-älskare. Jag undrar vad de andra Killingarna tycker om det?
Rolandz får gärna åka runt och uppträda och ha roligt, men måste göra en mainstream-grej av det med skivor och DVD:er och massa löjliga inslag där Roland Järverup alltid ska vara en supermes? Robert Gustavsson måste ju ha så in-i-helvete mycket pengar ändå att han inte behöver mjölka detta till absurdum. Skippa det, snälla.
Alltså, jag förstår verkligen om han tycker att det är genuint svinkul att åka runt och spela på dansbandsbanorna i Sverige, och det får han gärna göra för mig. Absolut. Men jag vill inte se på. Eller...jag vill inte ha allt det där runtomkring, de så kallade "humorinslagen". Skippa det, snälla.
När Torsk på Tallin kom så blev Roland Järverup en legendarisk karaktär redan första gången man såg den. Han var kult inom humor-Sverige. Men nu har Robert Gustavsson våldsmördat honom. Allt som har med Roland Järverup att göra nu är bara tramsigt och superkommersiellt. Han har blivit en pajig figur, och det är en stor sorg för alla oss Killinggänget-älskare. Jag undrar vad de andra Killingarna tycker om det?
Rolandz får gärna åka runt och uppträda och ha roligt, men måste göra en mainstream-grej av det med skivor och DVD:er och massa löjliga inslag där Roland Järverup alltid ska vara en supermes? Robert Gustavsson måste ju ha så in-i-helvete mycket pengar ändå att han inte behöver mjölka detta till absurdum. Skippa det, snälla.
Skitunge
Ack o ve - min lilla bubbe har lämnat boet. Lillebror har flyttat hemifrån. Det aset.
Jag trodde att vi hade en deal, en pakt, att vi inte skulle flytta förrän vi fyllt 30 bast. Men tydligen har det brustit i kommunikationen, eller också var det jag som hade missförstått allting. Herregud, kisen är ju bara 21 år och flyttar redan!? What the devil?
Nää, joke on the side, det är lite tomt faktiskt. Eller faktum är att det är inåt helvete tomt, för det ekar som i en grotta inne på hans rum.
Men det är ju så, alla kycklingar blir tuppar tillslut. Eller är blir de hönor? Skit samma, alla blir stora och flyttar. Det blev Mor och Far också. Jag är stor men har inte flyttat än. Eller är jag fortfarande en kyckling? Näe. En kalkon, kanske? Men jag känner mig som en tupp. En ödmjuk tupp som vet vad han vill. Eller, nej, en ödmjuk tupp som verkligen vet vad han inte vill.
Nåväl, när jag var liten så lovade jag Mor och Far att jag aldrig skulle flytta hemifrån, vare sig de ville det eller ej, och jag fick också Mor till att lova mig att om jag någonsin träffade en tjej så skulle Mor köra iväg henne. Även fast Mor inte var så pigg på den idén.
Men jag tror att jag genom åren förstorat upp hela den här grejen kring att flytta hemifrån. Jag har målat upp det som ett avslut, någonting som är "definitivt". Men så är det ju inte. Inte på något sätt. Det är ju som det ska vara. Det enda som är konstigt är ju det motsatta, det vill säga om man bor hemma när man är 30 år.
Med andra ord - jag har 5 år kvar innan jag känner mig nödd och tvungen att röra på mig.
Vilken fantastisk dag!
När jag började jobba klockan sju i morse så var det -20 grader ute vid Björkliden. Ett par timmar senare låg det på runt -15. Men vad fan gör det?
Ett par raggsockor, termobrallor, vinterjacka, halsduk, mössa och vantar - sedan är det inga problem, det blir istället en sagolikt vacker vinterdag. Jag frös inte ett dugg, trots att jag pulsade i snön i fodrade Converse, och det gjorde inte mina 1-åringar och 2-åringar heller. De älskade det. Vilka krigare!
Ett par raggsockor, termobrallor, vinterjacka, halsduk, mössa och vantar - sedan är det inga problem, det blir istället en sagolikt vacker vinterdag. Jag frös inte ett dugg, trots att jag pulsade i snön i fodrade Converse, och det gjorde inte mina 1-åringar och 2-åringar heller. De älskade det. Vilka krigare!
Kvällens vaggvisa
Hår-status
Jag är väl inte sådär jättenöjd över hur Liam Gallagher ser ut i håret just nu. Jag älskar det inte. Frågan är nu hur jag ska göra, om jag ska fortsätta på den inslagna vägen och spara ut som honom eller om jag ska göra någonting annat. Jag börjar faktiskt bli lite trött på min lugg och mina polisonger.
Det här är Liam just nu:
Jag är inte helt tillfreds med frippan. Men. För några veckor sedan såg det ju jävligt bra ut, så jag är kluven. Jag tror nog ändå att jag håller på saxen ett tag till.
Liam för några veckor sedan:
Och en sak... Om ni tycker att jag är en patetisk groupie så kan jag bara säga så här: jag vet.
Det här är Liam just nu:
Jag är inte helt tillfreds med frippan. Men. För några veckor sedan såg det ju jävligt bra ut, så jag är kluven. Jag tror nog ändå att jag håller på saxen ett tag till.
Liam för några veckor sedan:
Och en sak... Om ni tycker att jag är en patetisk groupie så kan jag bara säga så här: jag vet.
Om: Så mycket bättre
Det var bara två artister kvar att uppmärksamma i Så mycket bättre, och igår var det Petra Marklund, a.k.a Septembers tur att skina.
Petra Marklund har varit en trevlig bekantskap genom veckorna som gått. Jag visste ju inte någonting om henne, mer än att hon snurrat frekvent på Rix FM under åren - men hon är ju en härligt jordnära flicka som samtidigt är discoglammig på ett sött sätt.
Igår hade hon valt svampplockning som aktivitet, och det var ju väldigt underhållande att se hur Di Leva reagerade på det. "Jag ser svampar som en blandning mellan växter och djur, och jag är ju vegetarian, så jag brukar mest prata lite med svamparna." Eller när Berghagen hittade en fin pinne och frågade Di Leva vad de skulle göra med den, varpå Di Leva svarade "Jag tycker att vi lägger tillbaka den. Vi vill inte störa". Så underbart!
Musikaliskt sett så blev det väldigt bra. Man har ju hört alla de där låtarna på radion, utan att kanske koppla till vilken artist det är som sjunger, och igår framfördes många fina versioner. Lasse Berghagen klev äntligen fram och levererade kvällens bästa tolkning då han gjorde en otroligt fin och avskalad sak av Because I love you. Den låten hade jag inte hört förut, men jag införskaffade mig den direkt efteråt.
Näst bäst var Christer Sandelin, som gjorde David Bowie-rock av discodängan Can't get over, och tätt efter honom kom Lill-Babs som tog ner Looking for love till lågmäld jazz som blev väldigt lyckat. Kul att de här tre äntligen fick glänsa lite.
Annars gjorde Plura La la la (never give it up) rakt av, fast med riktigt instrument, och det blev faktiskt Plura av det också. Det måste vara rösten. Petter i sin tur tog sig an Satellites - och han gjorde om den helt. Det fanns egentligen ingenting av låten kvar i hans version, och det blev väl inte så jävla bra. Som en ny låt, typ, och det var väl inte riktigt meningen.
Di Leva, som tidigare gjort bäst tolkningar, var den här gången väldigt blek och jag gillade inte alls hans version av monsterhiten Cry for you. Men i övrigt var det en musikaliskt bra kväll.
N återstår bara att tolka Pluras låtar, och det ser jag väldgt mycket fram emot. Jag tror det kommer bli kanon.
Petra Marklund har varit en trevlig bekantskap genom veckorna som gått. Jag visste ju inte någonting om henne, mer än att hon snurrat frekvent på Rix FM under åren - men hon är ju en härligt jordnära flicka som samtidigt är discoglammig på ett sött sätt.
Igår hade hon valt svampplockning som aktivitet, och det var ju väldigt underhållande att se hur Di Leva reagerade på det. "Jag ser svampar som en blandning mellan växter och djur, och jag är ju vegetarian, så jag brukar mest prata lite med svamparna." Eller när Berghagen hittade en fin pinne och frågade Di Leva vad de skulle göra med den, varpå Di Leva svarade "Jag tycker att vi lägger tillbaka den. Vi vill inte störa". Så underbart!
Musikaliskt sett så blev det väldigt bra. Man har ju hört alla de där låtarna på radion, utan att kanske koppla till vilken artist det är som sjunger, och igår framfördes många fina versioner. Lasse Berghagen klev äntligen fram och levererade kvällens bästa tolkning då han gjorde en otroligt fin och avskalad sak av Because I love you. Den låten hade jag inte hört förut, men jag införskaffade mig den direkt efteråt.
Näst bäst var Christer Sandelin, som gjorde David Bowie-rock av discodängan Can't get over, och tätt efter honom kom Lill-Babs som tog ner Looking for love till lågmäld jazz som blev väldigt lyckat. Kul att de här tre äntligen fick glänsa lite.
Annars gjorde Plura La la la (never give it up) rakt av, fast med riktigt instrument, och det blev faktiskt Plura av det också. Det måste vara rösten. Petter i sin tur tog sig an Satellites - och han gjorde om den helt. Det fanns egentligen ingenting av låten kvar i hans version, och det blev väl inte så jävla bra. Som en ny låt, typ, och det var väl inte riktigt meningen.
Di Leva, som tidigare gjort bäst tolkningar, var den här gången väldigt blek och jag gillade inte alls hans version av monsterhiten Cry for you. Men i övrigt var det en musikaliskt bra kväll.
N återstår bara att tolka Pluras låtar, och det ser jag väldgt mycket fram emot. Jag tror det kommer bli kanon.
Underbar morgon
Söndagmorgon. Första advent. Utsövd och härligt sömndrucken. Ute är det alldeles vitt och det ser ut att blåsa kalla vindar. Inne är det varmt och mysigt. Ett stort frukostbord och Nyhetsmorgon söndag på teven. Så lite men ändå så härligt mycket.
Jag undrar varför jag inte gör så oftare, njuter av morgonen. En lugn och utdragen frukost är ju den bästa starten på dagen, och efteråt känner man sig helt oslagbar.
Ja, första advent alltså. Den kom tidigare än någonsin i år känns det som. Var det inte sensommar i förrgår, typ? Och vart tog hösten vägen? Nu är det ju jättevinter. Första advent innebär att julen närmar sig med stormsteg, för december rusar ju alltid bara iväg.
Jag säger det nog jämt, men i år ska jag verkligen försöka vara ute i god tid med julhandeln. Jag vill ta det lunt och undvika stressen och paniken dagarna innan jul. Jag ska verkligen försöka ta det piano. Starting...now.
Jag undrar varför jag inte gör så oftare, njuter av morgonen. En lugn och utdragen frukost är ju den bästa starten på dagen, och efteråt känner man sig helt oslagbar.
Ja, första advent alltså. Den kom tidigare än någonsin i år känns det som. Var det inte sensommar i förrgår, typ? Och vart tog hösten vägen? Nu är det ju jättevinter. Första advent innebär att julen närmar sig med stormsteg, för december rusar ju alltid bara iväg.
Jag säger det nog jämt, men i år ska jag verkligen försöka vara ute i god tid med julhandeln. Jag vill ta det lunt och undvika stressen och paniken dagarna innan jul. Jag ska verkligen försöka ta det piano. Starting...now.
Kvällens vaggvisa
Dagarna
Hade en trevlig fredagkväll med Stiffa och Påven i Eskilstuna. Det blev lite tv-spel, lite Idol, lite kortspel, lite charader och lite allsång. Följt av utgång. Mmm, en mycket trevlig kväll.
Och idag vaknade vi upp trötta och glada. Först tog vi en promenad till närmaste mataffär för att införskaffa lite frukost, och sedan satt vi hela dagen och klarade ut Super Mario på Wii. Eller Stiffa och Påven klarade ut det. Jag satt mest och tittade på eftersom att jag inte hade deras förtroende.
Och nu har det varit lördagkväll. Det blev lite Så mycket bättre, lite Blades of glory och lite Iron man. Imorgon är det söndag och det ser jag fram emot.
Stiffa var inte helt nöjd med sitt nyinköpta linne.
Men Påven var glad.
Och idag vaknade vi upp trötta och glada. Först tog vi en promenad till närmaste mataffär för att införskaffa lite frukost, och sedan satt vi hela dagen och klarade ut Super Mario på Wii. Eller Stiffa och Påven klarade ut det. Jag satt mest och tittade på eftersom att jag inte hade deras förtroende.
Och nu har det varit lördagkväll. Det blev lite Så mycket bättre, lite Blades of glory och lite Iron man. Imorgon är det söndag och det ser jag fram emot.
Stiffa var inte helt nöjd med sitt nyinköpta linne.
Men Påven var glad.
Idag minns vi alla extra mycket
Två år. Det känns som igår.
Det är märkligt det där med tid, hur vissa saker aldrig riktigt blir gamla. Hur vissa saker håller fast vid en och aldrig riktigt lämnar. Men när jag tänker på allting däremellan då och nu så känns det som ett halvt liv.
Då var det Norge, sedan Halmstad och den där fina sommaren. Det var mycket som var fint det året. Sedan var det andra sidan världen, följt av den känslomässigt krokiga sommaren och hösten.
Men två år känns verkligen som igår.
Jag såg dig en gång på bussen i Australien. Men det var en önskedröm, kanske för att jag verkligen var i behov av att prata med någon just där och just då. Någon som dig.
Vet inte varför, men jag har fått för mig att du visste det mesta om det mesta. Eller åtminstone om sånt som jag går och grubblar över. Kanske är det därför jag tycker om dig så mycket. För att jag ser mig själv i dig, och för att jag ser hur jag vill att mitt liv ska se ut en dag.
Den här dagen bär ditt minne, men sanningen är den att jag tänker på dig ofta. Väldigt ofta. Vet inte varför, men jag antar att det är för att jag saknar dig väldigt, väldigt mycket.
Det är märkligt det där med tid, hur vissa saker aldrig riktigt blir gamla. Hur vissa saker håller fast vid en och aldrig riktigt lämnar. Men när jag tänker på allting däremellan då och nu så känns det som ett halvt liv.
Då var det Norge, sedan Halmstad och den där fina sommaren. Det var mycket som var fint det året. Sedan var det andra sidan världen, följt av den känslomässigt krokiga sommaren och hösten.
Men två år känns verkligen som igår.
Jag såg dig en gång på bussen i Australien. Men det var en önskedröm, kanske för att jag verkligen var i behov av att prata med någon just där och just då. Någon som dig.
Vet inte varför, men jag har fått för mig att du visste det mesta om det mesta. Eller åtminstone om sånt som jag går och grubblar över. Kanske är det därför jag tycker om dig så mycket. För att jag ser mig själv i dig, och för att jag ser hur jag vill att mitt liv ska se ut en dag.
Den här dagen bär ditt minne, men sanningen är den att jag tänker på dig ofta. Väldigt ofta. Vet inte varför, men jag antar att det är för att jag saknar dig väldigt, väldigt mycket.
Någon att fira
Idag sjunger vi HIPP HIPP HURRA och delar ut ett extra stort grattis till Bot-mannen. Inte bara för att han fyller år - han fyller ju för bövelen 30. Det är stort. En milstolpe.
Jag önskar dig all lycka och glädje idag, imorgon och framöver, min vän - och väntar på inbjudning till festen.
Grattis, mannen.
Jag önskar dig all lycka och glädje idag, imorgon och framöver, min vän - och väntar på inbjudning till festen.
Grattis, mannen.
Årets ljuständare
André Pops blir årets julvärd. Det känns väldigt bra. Han är otroligt skicklig som programledare, alltid lugn och påläst. Samt lite mysig på ett oskuldsfullt sätt.
Egentligen har ju betydelsen för julvärden minskat hos mig efter att kungen, Mr. Jul, Arne Weise abdikerade för åtta år sedan, men ändå - en julvärd är dock ett måste på julafton, även om ingen slår Arne Weise.
En liten summering då. 2003 var det Lotta Bromé som var julvärd, som första kvinna ever, och hon var väl sådär. Det kändes lite konstigt utan Arne, och det var väl egentligen Bromés fel, men ändå. 2004 var det mysigheten himself, Ernst Kirchsteiger, som var julvärd - och det funkade ju såklart, även om jag tycker att han alldeles för ofta är äckligt mysig. Jobbigt mysig, kan man säga.
2005 var det Blossom Tainton som var julvärd, och det undrar jag än idag hur det gick till. Det känns som ett enda stort "Varför?", och det blev således ingen höjdare enligt mig. 2006 gick turen över till Ingvar Oldsberg, och han är så härligt folklig att det inte var några konstigheter. Det kändes rätt.
Eftersom att det är varannan damernas så blev det Anne Lundberg som var julvärd 2007, och jag minns att jag tyckte om henne. Jag tycker ju om henne i övrigt också, så det blev fint. Året därefter, 2008, var det en ny gõ gubbe som julvärd, nämligen Lasse Kronér, och det blev halvmysigt.
Förra året var det nyhetsjournalisten Lisbeth Åkerman som agerade julvärd, och henne är man ju inte van vid att se i sådana "mjuka" sammanhang, så det blev lite udda. Inte helt rätt, med andra ord.
Men André Pops känns helt rätt så här på pappret. Återstår att se om han kan leverera.
Egentligen har ju betydelsen för julvärden minskat hos mig efter att kungen, Mr. Jul, Arne Weise abdikerade för åtta år sedan, men ändå - en julvärd är dock ett måste på julafton, även om ingen slår Arne Weise.
En liten summering då. 2003 var det Lotta Bromé som var julvärd, som första kvinna ever, och hon var väl sådär. Det kändes lite konstigt utan Arne, och det var väl egentligen Bromés fel, men ändå. 2004 var det mysigheten himself, Ernst Kirchsteiger, som var julvärd - och det funkade ju såklart, även om jag tycker att han alldeles för ofta är äckligt mysig. Jobbigt mysig, kan man säga.
2005 var det Blossom Tainton som var julvärd, och det undrar jag än idag hur det gick till. Det känns som ett enda stort "Varför?", och det blev således ingen höjdare enligt mig. 2006 gick turen över till Ingvar Oldsberg, och han är så härligt folklig att det inte var några konstigheter. Det kändes rätt.
Eftersom att det är varannan damernas så blev det Anne Lundberg som var julvärd 2007, och jag minns att jag tyckte om henne. Jag tycker ju om henne i övrigt också, så det blev fint. Året därefter, 2008, var det en ny gõ gubbe som julvärd, nämligen Lasse Kronér, och det blev halvmysigt.
Förra året var det nyhetsjournalisten Lisbeth Åkerman som agerade julvärd, och henne är man ju inte van vid att se i sådana "mjuka" sammanhang, så det blev lite udda. Inte helt rätt, med andra ord.
Men André Pops känns helt rätt så här på pappret. Återstår att se om han kan leverera.
Mitt liv just nu
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - vilken dag! Och då menar jag inte så här "Åh vilken härlig dag!", utan mer "Oj oj oj vilken jävla dag...". Ni vet.
Nä men det har varit fullt upp. Lite stressigt och så. Idag har jag varit på 3-5-årsavdelningarna på dagiset, och där är det helt enkelt lite mer fart. Man får vara på hugget hela tiden. Lite träligt att det ska behöva vara så, det har inte alltid varit så, men man måste gill-la-la-la-la läget.
Sedan var det bara hem och mellanlanda, fylla på bränsle, och sedan vidare till Köping för ett spinning-pass. Vargens dotter is loco och hon kör verkligen skiten ur en. Men det är skönt.
Och imorgon blir det ännu en lång dag. Återstår att se om den blir lika...fartfylld.
Kvällens vaggvisa
En legendar är tillbaka
Bra drag på träningen ikväll. Bra fart och hyffsat spel emellanåt. Blir mest att nöta tvåmål-spel nu eftersom att vi ska vara med i en inomhus-cup i Eskilstuna om några veckor.
En mycket rolig nyhet är att den lilla boll-trollaren Patrik Karlsson kommit tillbaka till föreningen. Fast denna gång som tränare, då han ska assistera Jocke kommande säsong.
Putte var ju med i den KBK-upplagan som var ett topp-lag i division 3 och tillslut tog klivet upp i division 2, och de åren Putte spelade i KBK så gjorde han några av de snyggaste målen i föreningens 10-åriga historia. Karln har ett fruktansvärt tillslag på bollen.
Idag var han med och spelade - och även om han spelade i division 7 den senaste säsongen så syns det att han fortfarande håller mycket hög klass. Men så var det ju inte heller längesen han spelade med City i division 2.
Jag tror att Putte kommer att bli ett kanontillskott på tränarsidan. Han kan väldigt mycket fotboll, och jag tror att han och Jocke kommer att fungera perfekt ihop.
En mycket rolig nyhet är att den lilla boll-trollaren Patrik Karlsson kommit tillbaka till föreningen. Fast denna gång som tränare, då han ska assistera Jocke kommande säsong.
Putte var ju med i den KBK-upplagan som var ett topp-lag i division 3 och tillslut tog klivet upp i division 2, och de åren Putte spelade i KBK så gjorde han några av de snyggaste målen i föreningens 10-åriga historia. Karln har ett fruktansvärt tillslag på bollen.
Idag var han med och spelade - och även om han spelade i division 7 den senaste säsongen så syns det att han fortfarande håller mycket hög klass. Men så var det ju inte heller längesen han spelade med City i division 2.
Jag tror att Putte kommer att bli ett kanontillskott på tränarsidan. Han kan väldigt mycket fotboll, och jag tror att han och Jocke kommer att fungera perfekt ihop.
God dag
Någonting har hänt. Det känns så bra. Allting.
Jag älskar arbetet jag arbetar med de perioder jag arbetar. Jag älskar att vi börjat träna igen. Jag älskar att jag skriver igen. Jag älskar att jag har idéer. Jag älskar att det börjar gå mot juletider. Jag älskar hur jag börjar se ut. Jag älskar den jag börjar bli.
Det är ju inga konstigheter. Bara en känsla inombords att allt känns så bra. Så lätt. Att jag möjligtvis är på väg mot ännu ljusare tider. Det är en väldigt tacksam känsla att bära på.
Det enda som stör mig just nu är att jag är ganska hungrig. Men det går ju att åtgärda väldigt smidigt. Sedan väntar fotbollsträning.
Jag älskar arbetet jag arbetar med de perioder jag arbetar. Jag älskar att vi börjat träna igen. Jag älskar att jag skriver igen. Jag älskar att jag har idéer. Jag älskar att det börjar gå mot juletider. Jag älskar hur jag börjar se ut. Jag älskar den jag börjar bli.
Det är ju inga konstigheter. Bara en känsla inombords att allt känns så bra. Så lätt. Att jag möjligtvis är på väg mot ännu ljusare tider. Det är en väldigt tacksam känsla att bära på.
Det enda som stör mig just nu är att jag är ganska hungrig. Men det går ju att åtgärda väldigt smidigt. Sedan väntar fotbollsträning.
Kvällens vaggvisa
Ännu ett år
"Det här året har blivit mörkt, och i november börjar man tänka på det som hänt. Men inombords känns det ljust och klart, för jakten har tagit slut och den blev aldrig så bra.
Jag borde insett det igen som jag insåg det då, den där fågeln jag är så svag för flyger inte för två. Men på andra sidan världen glömde jag bort alla åren som gått. Dom sa "Hon är nog kär i dig", och fastän det kändes som det kunde jag inte ta det till mig. Men jag tänkte att det här får bära eller brista. Den här gången ska jag ta det som en man.
Men då sommaren kom blev dimmigt, och allt det jag glömt bort syntes plötsligt så klart.
När hon ser på mig så undrar jag vem som står där bakom mig. Hon ser alltid ett steg åt sidan mig.
Och när hösten blev så kall fanns det inget i henne som gjorde mig varm. Och alla orden som vi sagt blev plötsligt mindre värda än vad de egentligen betytt.
Hon viskar "Förlåt för det här. Jag borde aldrig ha gett dig en öppning till chans". Och handling är starkare än ord, så vårt menlösa handlande säger allt om oss två.
När jag ser på henne finns inget som får mig att ångra nåt. Finns inget jag vill göra om igen. Finns inget jag hatar mig själv för.
Så fastän året blivit mörkt, ser det ljusare ut än vad jag minns någon kväll. Det är inte över, det är inte försent. Det bara som det är och inget att göra åt det. Och jag tar det från där och öppnar hela famnen mot allting igen."
Jag borde insett det igen som jag insåg det då, den där fågeln jag är så svag för flyger inte för två. Men på andra sidan världen glömde jag bort alla åren som gått. Dom sa "Hon är nog kär i dig", och fastän det kändes som det kunde jag inte ta det till mig. Men jag tänkte att det här får bära eller brista. Den här gången ska jag ta det som en man.
Men då sommaren kom blev dimmigt, och allt det jag glömt bort syntes plötsligt så klart.
När hon ser på mig så undrar jag vem som står där bakom mig. Hon ser alltid ett steg åt sidan mig.
Och när hösten blev så kall fanns det inget i henne som gjorde mig varm. Och alla orden som vi sagt blev plötsligt mindre värda än vad de egentligen betytt.
Hon viskar "Förlåt för det här. Jag borde aldrig ha gett dig en öppning till chans". Och handling är starkare än ord, så vårt menlösa handlande säger allt om oss två.
När jag ser på henne finns inget som får mig att ångra nåt. Finns inget jag vill göra om igen. Finns inget jag hatar mig själv för.
Så fastän året blivit mörkt, ser det ljusare ut än vad jag minns någon kväll. Det är inte över, det är inte försent. Det bara som det är och inget att göra åt det. Och jag tar det från där och öppnar hela famnen mot allting igen."
TV
Ännu en gång vill jag uppdatera höstens tv-program. Eller min tv-höst.
Alright...Våra vänners liv tuffar på och fortsätter att vara en urstarkt dramakomedi om fyra män/vänner i 35-årsåldern. Det är ett Sex & the city för pojkar, och jag hävdar fortfarande att jag vill ha det så själv om några år. Det är så träffande. Men det är svart emellanåt, eller vardagstungt, med svåra njursjukdomar, skilsmässor, komplicerad kärlek och toktristess på jobbet. Riktigt jävla bra serie!
Paradise hotel fortsätter kanon med vändningar och oväntade händelser. Vad som helst kan verkligen hända när som helst, och ingen sitter säkert. Att vara kvar på hotellet från dag 1 är ett fruktansvärt svårt jobb, och det är jävligt imponerande att se hur vissa slingrar sig kvar vecka efter vecka trots att komplicerade förutsättningar. Och Alex Schulman är suverän som programledare, inte minst i sin talk-show som han sänder på webben efter varje parcermoni.
Grotesco öppnade lite försiktigt, men igår exploderade det. Humormässigt sett. Gårdagens avsnitt gick under namnet "Allvar", där man sannerligen testade gränserna för vad man får skämta om. Några ämnen som avhandlade igår var HIV, självmord, bögar och moral - och det blev faktiskt förbluffande roligt. Det går att skämta om det mesta, om man gör det med känsla. Grotesco är det roligaste vi har just nu.
The Event var tillbaka i söndags efter två veckors uppehåll, och det är ett stabilt program. Alltid spännande, alltid sevärt, alltid "underhållande".
Veckans kanin på TV3, också det med Alex Schulman, har jag följt halvhjärtat. Allt med Alex Schulman är bra, men man orkar inte alltid titta en timme när det ska diskuteras fram till vem som har gjort sig förtjänt av att bli förföljd av en rosa kanin under veckan.
Däremot är hans webb-show Schulman Show på aftonbladet.se ett måste varje fredag. Alldeles underbart i all sin enkelhet, och alltid intressanta gäster.
Fredagar är även dagen då Filip & Fredrik kommer med sin podcast, som gjort comeback efter sommarens succé. Upplägget är dock lite annorlunda nu, eftersom att Filip bor i Los Angeles, så istället för att de två åker runt i en bil och snackar så blir det ett samtal via Skype. Det gör att det blir som ett personligt samtal mellan Filip och Fredrik där de avhandlar den senaste veckans händelser. Det blir alltså som att tjuvlyssna på ett telefonsamtal - och jag älskar det. Det visar verkligen vilken Filip & Fredrik-nörd jag är. De pratar om vad som helst i 40 minuter, och jag sitter bara och lyssnar och myser.
Så mycket bättre behöver jag inte kommentera. Det gör jag ju efter varje program, och jag älskar verkligen serien stenhårt.
Alright...Våra vänners liv tuffar på och fortsätter att vara en urstarkt dramakomedi om fyra män/vänner i 35-årsåldern. Det är ett Sex & the city för pojkar, och jag hävdar fortfarande att jag vill ha det så själv om några år. Det är så träffande. Men det är svart emellanåt, eller vardagstungt, med svåra njursjukdomar, skilsmässor, komplicerad kärlek och toktristess på jobbet. Riktigt jävla bra serie!
Paradise hotel fortsätter kanon med vändningar och oväntade händelser. Vad som helst kan verkligen hända när som helst, och ingen sitter säkert. Att vara kvar på hotellet från dag 1 är ett fruktansvärt svårt jobb, och det är jävligt imponerande att se hur vissa slingrar sig kvar vecka efter vecka trots att komplicerade förutsättningar. Och Alex Schulman är suverän som programledare, inte minst i sin talk-show som han sänder på webben efter varje parcermoni.
Grotesco öppnade lite försiktigt, men igår exploderade det. Humormässigt sett. Gårdagens avsnitt gick under namnet "Allvar", där man sannerligen testade gränserna för vad man får skämta om. Några ämnen som avhandlade igår var HIV, självmord, bögar och moral - och det blev faktiskt förbluffande roligt. Det går att skämta om det mesta, om man gör det med känsla. Grotesco är det roligaste vi har just nu.
The Event var tillbaka i söndags efter två veckors uppehåll, och det är ett stabilt program. Alltid spännande, alltid sevärt, alltid "underhållande".
Veckans kanin på TV3, också det med Alex Schulman, har jag följt halvhjärtat. Allt med Alex Schulman är bra, men man orkar inte alltid titta en timme när det ska diskuteras fram till vem som har gjort sig förtjänt av att bli förföljd av en rosa kanin under veckan.
Däremot är hans webb-show Schulman Show på aftonbladet.se ett måste varje fredag. Alldeles underbart i all sin enkelhet, och alltid intressanta gäster.
Fredagar är även dagen då Filip & Fredrik kommer med sin podcast, som gjort comeback efter sommarens succé. Upplägget är dock lite annorlunda nu, eftersom att Filip bor i Los Angeles, så istället för att de två åker runt i en bil och snackar så blir det ett samtal via Skype. Det gör att det blir som ett personligt samtal mellan Filip och Fredrik där de avhandlar den senaste veckans händelser. Det blir alltså som att tjuvlyssna på ett telefonsamtal - och jag älskar det. Det visar verkligen vilken Filip & Fredrik-nörd jag är. De pratar om vad som helst i 40 minuter, och jag sitter bara och lyssnar och myser.
Så mycket bättre behöver jag inte kommentera. Det gör jag ju efter varje program, och jag älskar verkligen serien stenhårt.
En dag efter
Jag hann inte, orkade inte, ville inte skriva igår - men i korta drag var det jobb och fotbollsträning.
Slutade klockan sex, åkte hem och käkade två ostmackor och lite yoghurt, för att sen dra vidare till fotbollen och core-träning. Denna gång var det bra jävla jobbigare, men det kändes samtidigt mycket bättre. På en vecka. Som att kroppen börjar svara igen. Det är dags för en skönt hård träningsperiod nu några månader, på alla plan.
Idag ser schemat likadant ut, minus fotbollsträningen. Jobbar till sex igen, men börjar dock inte förrän klockan ett. Ordet "skönt" ekar i mitt huvud.
Annars blev vinterdäcken påsatta idag. Jag fixade det helt på egen hand, nästan. Jag körde i alla fall upp bilen själv på ställningarna nere vid Däcktjänst.
Slutade klockan sex, åkte hem och käkade två ostmackor och lite yoghurt, för att sen dra vidare till fotbollen och core-träning. Denna gång var det bra jävla jobbigare, men det kändes samtidigt mycket bättre. På en vecka. Som att kroppen börjar svara igen. Det är dags för en skönt hård träningsperiod nu några månader, på alla plan.
Idag ser schemat likadant ut, minus fotbollsträningen. Jobbar till sex igen, men börjar dock inte förrän klockan ett. Ordet "skönt" ekar i mitt huvud.
Annars blev vinterdäcken påsatta idag. Jag fixade det helt på egen hand, nästan. Jag körde i alla fall upp bilen själv på ställningarna nere vid Däcktjänst.
Kvällens vaggvisa
Igår
Tankar om...
Dags att summera veckans Så mycket bättre. Igår var Christer Sandelins dag, och det blev både skratt och tårar. Lill-Babs hade ju ramlat och slagit sig i ansiktet rejält, vilket ledde till mycket känslor. Sedan blev det känslosamt när Sandelin berättade om sina tunga perioder emellanåt, bland annat just nu. Det blev ett starkt program.
Musikaliskt sett svarade Plura för den bästa insatsen då han gjorde Det hon vill ha (Hon har ett sätt) till ett Bruce Springsteen-nummer. Annars var det för första gången rätt tunnt på bra versioner. Lasse Berghagen gjorde en obegriplig version av Dover Calais, och Lill-Babs gjorde en taskig grej av Fantasi, men hon är väl ursäktad efter allt hon var med om.
Di Leva gjorde Vill ha dig igen ungefär som den är, en ren cover med andra ord, och September gjorde en futuristisk version av Vill ha dig. Men Petters version av, den för mig okända, Hjärtats ensamma slag var fin.
Jag saknade Ögon som glittrar och fina Jag lever nu, annars var det rätt väntande musikval.
Så det var ett bra program med en intressant artist, lite oväntat, men mindre bra musiktolkningar.
Musikaliskt sett svarade Plura för den bästa insatsen då han gjorde Det hon vill ha (Hon har ett sätt) till ett Bruce Springsteen-nummer. Annars var det för första gången rätt tunnt på bra versioner. Lasse Berghagen gjorde en obegriplig version av Dover Calais, och Lill-Babs gjorde en taskig grej av Fantasi, men hon är väl ursäktad efter allt hon var med om.
Di Leva gjorde Vill ha dig igen ungefär som den är, en ren cover med andra ord, och September gjorde en futuristisk version av Vill ha dig. Men Petters version av, den för mig okända, Hjärtats ensamma slag var fin.
Jag saknade Ögon som glittrar och fina Jag lever nu, annars var det rätt väntande musikval.
Så det var ett bra program med en intressant artist, lite oväntat, men mindre bra musiktolkningar.
Kul kväll
Jaha ja. Maskeraden igår då. Det var en rolig kväll, det var det. Absolut. Men varken mer eller mindre.
Det kändes som att kvällen gick i raketfart. Från det att vi samlades hemma hos Loke några timmar innan, till sista låten nån gång på natten. Det var liksom middag, sen dans, och sen var kvällen slut. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske hade jag så jävla roligt att tiden flög iväg? Jag vet inte. Det gick i alla fall lite för fort. Men en rolig kväll var det, helt klart.
När jag vaknade upp i morse mådde jag kanon, och jag var glad för det kändes som att jag hade balanserat perfekt under kvällen. Jag var igång, men inte för mycket. "Perfekt", tänkte jag. Men så pratade jag med Grotta, och han hävdade motsatsen. Då blev jag förvånad och fick lite ångest. Eller ganska mycket ångest. Vad hade jag nu gjort? Hade jag varit för närgången och too much?
Men. Så fick jag en kommentar av Snygg-Johan på Facebook, och han menade att jag hade varit alldeles för lugn. Svårtolkat var ordet. Men det kändes som att jag var bra på ett bra sätt igår, och jag hoppas och tror att Grotta överdrev.
Min kostym blev också ganska väl mottagen. Jag trodde på fiasko, men det blev ganska lyckat. Jag var sportfiskare, och det var jag i alla fall ensam om. Grotta hade lånat Sheriffens motorcykel-kläder och var enduroåkare. Det var väldigt roligt, för...ja, han såg rolig ut med sin hjälm och allt. Jag härjade lite med honom och påstod att han såg att vara klädd för att leka i snön och så, men det var en bra förklädnad. Eller, det fanns de som var sämre.
Men Juha var klockren som korpsvart basketspelare från 80-talet, och Loke var väldigt rolig som uppblåst baseboll-spelare. Annars var det några boxare, några cyklister, nån hörnflagga, nån badmintonboll, några hockeyspelare, nåt cykeldäck, nån Zlatan. Och så.
Det kändes som att kvällen gick i raketfart. Från det att vi samlades hemma hos Loke några timmar innan, till sista låten nån gång på natten. Det var liksom middag, sen dans, och sen var kvällen slut. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske hade jag så jävla roligt att tiden flög iväg? Jag vet inte. Det gick i alla fall lite för fort. Men en rolig kväll var det, helt klart.
När jag vaknade upp i morse mådde jag kanon, och jag var glad för det kändes som att jag hade balanserat perfekt under kvällen. Jag var igång, men inte för mycket. "Perfekt", tänkte jag. Men så pratade jag med Grotta, och han hävdade motsatsen. Då blev jag förvånad och fick lite ångest. Eller ganska mycket ångest. Vad hade jag nu gjort? Hade jag varit för närgången och too much?
Men. Så fick jag en kommentar av Snygg-Johan på Facebook, och han menade att jag hade varit alldeles för lugn. Svårtolkat var ordet. Men det kändes som att jag var bra på ett bra sätt igår, och jag hoppas och tror att Grotta överdrev.
Min kostym blev också ganska väl mottagen. Jag trodde på fiasko, men det blev ganska lyckat. Jag var sportfiskare, och det var jag i alla fall ensam om. Grotta hade lånat Sheriffens motorcykel-kläder och var enduroåkare. Det var väldigt roligt, för...ja, han såg rolig ut med sin hjälm och allt. Jag härjade lite med honom och påstod att han såg att vara klädd för att leka i snön och så, men det var en bra förklädnad. Eller, det fanns de som var sämre.
Men Juha var klockren som korpsvart basketspelare från 80-talet, och Loke var väldigt rolig som uppblåst baseboll-spelare. Annars var det några boxare, några cyklister, nån hörnflagga, nån badmintonboll, några hockeyspelare, nåt cykeldäck, nån Zlatan. Och så.
Jag är oduglig i vissa hänseenden
Jag är ju en idiot på många sätt och vis. Den stundade anledningen till det är för att jag aldrig kan vara ute i god tid.
Jag tänke verkligen att till den här maskeraden ikväll så skulle jag vara ute i god tid. Jag skulle fixa min utklädnad långt i förväg och inte behöva oroa mig ett skvatt inför den här kvällen. Men. Det började med att jag tänkte "Äsch, det är så långt kvar, jag hinner ändå fixa det i god tid innan". Sedan tänkte jag "Äsch, det är ju ändå två veckor kvar, jag hinner fixa det till helgen". Sedan tänkte jag "Äsch, det är ju en vecka kvar, jag hinner fixa det i veckan". Sedan tänkte "Jag tar det sen.", "Jag tar det imorgon.", "Jag fixar det snart".
Så igår åkte jag in till Överskottsbolaget för att fixa min utklädnad. Och där fanns det ingenting. Jag skulle också ha åkt in till Eskilstuna igår, men så tänkte jag "Äh, det tar jag imorgon". Och det är idag, och idag snöar det satan, vilket inte mina sommardäck pallar. MIIISTAAAAAAAAAAAAAAAKE!!!!!
Panik, panik, panik. Ikväll är det ju maskerad, och jag står utan förklädnad. Det kunde jag ju ha räknat ut med arslet. På min gravsten kommer det att stå: "Jonatan Björklund. Jag tar det imorgon".
Men. Jag gick förbi Morfar, i hopp om att han skulle ha något roligt uppe på vinden, och jag kanske inte hittade något roligt men ändå något som funkar. Plus att jag har en plan b. En dålig plan b, förvisso, men ändå en plan b. Så jag känner mig ändå i hamn. Jag har i alla fall någonting.
Så nu kan jag andas ut lite grand och börja njuta. Låt oss ha en värdig kväll.
Jag tänke verkligen att till den här maskeraden ikväll så skulle jag vara ute i god tid. Jag skulle fixa min utklädnad långt i förväg och inte behöva oroa mig ett skvatt inför den här kvällen. Men. Det började med att jag tänkte "Äsch, det är så långt kvar, jag hinner ändå fixa det i god tid innan". Sedan tänkte jag "Äsch, det är ju ändå två veckor kvar, jag hinner fixa det till helgen". Sedan tänkte jag "Äsch, det är ju en vecka kvar, jag hinner fixa det i veckan". Sedan tänkte "Jag tar det sen.", "Jag tar det imorgon.", "Jag fixar det snart".
Så igår åkte jag in till Överskottsbolaget för att fixa min utklädnad. Och där fanns det ingenting. Jag skulle också ha åkt in till Eskilstuna igår, men så tänkte jag "Äh, det tar jag imorgon". Och det är idag, och idag snöar det satan, vilket inte mina sommardäck pallar. MIIISTAAAAAAAAAAAAAAAKE!!!!!
Panik, panik, panik. Ikväll är det ju maskerad, och jag står utan förklädnad. Det kunde jag ju ha räknat ut med arslet. På min gravsten kommer det att stå: "Jonatan Björklund. Jag tar det imorgon".
Men. Jag gick förbi Morfar, i hopp om att han skulle ha något roligt uppe på vinden, och jag kanske inte hittade något roligt men ändå något som funkar. Plus att jag har en plan b. En dålig plan b, förvisso, men ändå en plan b. Så jag känner mig ändå i hamn. Jag har i alla fall någonting.
Så nu kan jag andas ut lite grand och börja njuta. Låt oss ha en värdig kväll.
Någon att fira
Idag sjunger vi för, hurrar, kramar, ryggdunkar och gratulerar Melissa-tjejen som fyller 24 år. Måste vara alla tiders att fylla år på en lördag.
Förut var jag alltid nöjd med att fylla tidigt på året. Jag blev liksom 10 år först, tonåring först, 15 år, 18, 20. Men nu känns det som att jag är lite avundsjuk på de som fyller i slutet av året. Det känns som att de är yngre och fräschare. Livet har sparat lite på dem. De har inte upplevt allt det där underbara som vi som fyller tidigt på året har gjort. För det är jag lite avundsjuk.
Skit i det nu. Stort grattis till dig Melissa-tjejen! Och håll dig flytande ikväll.
Förut var jag alltid nöjd med att fylla tidigt på året. Jag blev liksom 10 år först, tonåring först, 15 år, 18, 20. Men nu känns det som att jag är lite avundsjuk på de som fyller i slutet av året. Det känns som att de är yngre och fräschare. Livet har sparat lite på dem. De har inte upplevt allt det där underbara som vi som fyller tidigt på året har gjort. För det är jag lite avundsjuk.
Skit i det nu. Stort grattis till dig Melissa-tjejen! Och håll dig flytande ikväll.
Kvällens vaggvisa
Du vet hur det är när det är bra
Another lovely day and I'm still here. Det bra nu. Det mesta. Jag är tillfreds med situationen, och om det vill sig väl kan jag få lov att vara nöjd åtminstone fram till jul. Vill det sig inte väl så är det inte kattskit det heller. Jag har ju mitt ouppstartade projekt att falla tillbaka på, plus en annan grej som jag brottats med längre än vad jag vill komma ihåg.
Men life is good och jag tror därför att det löser sig med allting. Så småningom.
Det om det. Ikväll är det spinning i Köping som gäller. Känns asjobbigt, så här på förhand, men nyttigt. Det kändes på gårdagens träning att man vilat några veckor.
Korv? Ja, korv.
Men life is good och jag tror därför att det löser sig med allting. Så småningom.
Det om det. Ikväll är det spinning i Köping som gäller. Känns asjobbigt, så här på förhand, men nyttigt. Det kändes på gårdagens träning att man vilat några veckor.
Korv? Ja, korv.
Maskerad
Jag har haft lite panik. Det är så här att det vankas maskerad vid Ulvesund på lördag, anordnat av bland annat Matilda Hult och Julia Persson, där temat är "Sport" - och jag har fan i helvete i kunnat kommit på en enda vettig utklädnad!
Det bästa, eller minst dåliga, jag kom fram till var fäktare. Men...det faller lite på masken. Jag har genom ryktesvägar hört vad vissa ska klä ut sig till, och då växte paniken ännu mer.
Det kommer att delas ut pris för bästa för utstyrsel - men det är absolut ingenting jag siktar på. Det enda jag vill är att inte ha en dålig kostym.
Och. Ikväll kom jag på det. Eller, det var inte jag, det var Juha. Alltså, jag vet inte, den är inte klockren, och jag vet inte om han hade någon baktanke med det, men det känns som att den är tillräckligt bra för att funka. Så jag kör nog på den utstyrseln.
Jag är så boring att jag inte tänker avslöja vad det är, men det är samtidigt ingenting att skita i brallan av upphetsning för. Det får bli som det blir, jag känner mig tillfreds.
Det bästa, eller minst dåliga, jag kom fram till var fäktare. Men...det faller lite på masken. Jag har genom ryktesvägar hört vad vissa ska klä ut sig till, och då växte paniken ännu mer.
Det kommer att delas ut pris för bästa för utstyrsel - men det är absolut ingenting jag siktar på. Det enda jag vill är att inte ha en dålig kostym.
Och. Ikväll kom jag på det. Eller, det var inte jag, det var Juha. Alltså, jag vet inte, den är inte klockren, och jag vet inte om han hade någon baktanke med det, men det känns som att den är tillräckligt bra för att funka. Så jag kör nog på den utstyrseln.
Jag är så boring att jag inte tänker avslöja vad det är, men det är samtidigt ingenting att skita i brallan av upphetsning för. Det får bli som det blir, jag känner mig tillfreds.
Nu
Mmm, det blev en betydligt softare dag idag. Det var inte lugnt på något sätt, men ändå softare. Som det ska vara. I feel awesome.
Nu blire lite körv och pasta, innan kvällsträning i Sporthallen tar vid. Teknikträning, tydligen.
Nu blire lite körv och pasta, innan kvällsträning i Sporthallen tar vid. Teknikträning, tydligen.
Kvällens vaggvisa
Det har inte hänt än
"Bangla road höll på att bli min död, om pipan siktat lite lägre mot mitt håll. Men förmågan att alltid ramla vid fel tillfälle har alltid skyddat mig ifrån de värsta smällarna. Och min vän har alltid kunnat prata med alla hoppkickers på stan, "Han vill er inget illa, han är bara för full. Och sanningen är den att han slåss emot någonting mycket värre".
Kanske är det så, fast det känns som länge sedan. På några år har jag samlat på mig mer bryderier än vad rockhistorien hunnit berätta, och det är nog egentligen dags att låta sångerna komma ikapp. Men tåget rullar på och det gäller att hålla farten uppe för att hänga med. Ju mer man ramlar desto jobbigare blir det, så nu är det mer stay on track som gäller, för mig som för dig.
Jag vet du tvivlar och undrar när blir det som i filmerna. Varje gång nån lämnat dig så kom du ett steg bort från det där, och nu tror du att ingenting är värt det en gång till. Så du är rädd och tänker att kanske är vi inte så unga längre, men tappa inte hoppet för den här kvällen bär på under. Du är ingen skönhet men du är alright, och det är okej för mig, för den enda skönhet jag vill ha är den som inte syns. Vem vet vart vattnet tar vägen när ån tar slut, lika lite som vi kan förstå vad vi skulle innebära för varandra.
Vem vet om man orkar älska så mycket som det krävs, för även om det aldrig blåser så slocknar alla ljus tillslut. Vi kanske måste skynda att älska medan det finns någonting kvar, eller så väntar vi på att det går över med lågans sista andetag.
Känn dig inte skyldig om du stod i vägen när jag rusade, på jakt efter liv och fartblind av något slags lidande. Jag kanske måste ha någonting att tycka om för att överleva, och kanske är det så att jag bara vaknar på morgonen igen för att jag tänker på dig det sista jag gör innan jag somnar. Men känn dig inte skyldig för att jag behövde dig som mest när jag träffade dig, det var inte ditt val och det är aldrig ditt fel."
Kanske är det så, fast det känns som länge sedan. På några år har jag samlat på mig mer bryderier än vad rockhistorien hunnit berätta, och det är nog egentligen dags att låta sångerna komma ikapp. Men tåget rullar på och det gäller att hålla farten uppe för att hänga med. Ju mer man ramlar desto jobbigare blir det, så nu är det mer stay on track som gäller, för mig som för dig.
Jag vet du tvivlar och undrar när blir det som i filmerna. Varje gång nån lämnat dig så kom du ett steg bort från det där, och nu tror du att ingenting är värt det en gång till. Så du är rädd och tänker att kanske är vi inte så unga längre, men tappa inte hoppet för den här kvällen bär på under. Du är ingen skönhet men du är alright, och det är okej för mig, för den enda skönhet jag vill ha är den som inte syns. Vem vet vart vattnet tar vägen när ån tar slut, lika lite som vi kan förstå vad vi skulle innebära för varandra.
Vem vet om man orkar älska så mycket som det krävs, för även om det aldrig blåser så slocknar alla ljus tillslut. Vi kanske måste skynda att älska medan det finns någonting kvar, eller så väntar vi på att det går över med lågans sista andetag.
Känn dig inte skyldig om du stod i vägen när jag rusade, på jakt efter liv och fartblind av något slags lidande. Jag kanske måste ha någonting att tycka om för att överleva, och kanske är det så att jag bara vaknar på morgonen igen för att jag tänker på dig det sista jag gör innan jag somnar. Men känn dig inte skyldig för att jag behövde dig som mest när jag träffade dig, det var inte ditt val och det är aldrig ditt fel."
Skall, som hunden sa...
Milda makter vilken dag! Jag är officiellt slut. Ibland är det så, alla dagar är inte bara tjo och tjimm och cha cha cha på dagis. Vissa dagar sliter på psyket.
Fast det var inte så jävla farligt. Det var bara lite mycket på en gång - hela tiden. Lite körigt, sådär. Och sedan fick jag vara arg lite oftare än vad jag gillar. Ibland får man, indirekt, köra good cop bad cop med barnen - och där brukar jag allt som oftast glida in som snällisen. Men idag var bad cop så det stänkte om det. Jag var ett riktigt bad ass. Vi får se om jag får fan för det senare eller inte.
Nåväl, dagen som sådan är nu slut, och jag har bara en skön kväll i soffan att se fram emot. Imorgon är ordningen förhoppningsvis återställd.
Fast det var inte så jävla farligt. Det var bara lite mycket på en gång - hela tiden. Lite körigt, sådär. Och sedan fick jag vara arg lite oftare än vad jag gillar. Ibland får man, indirekt, köra good cop bad cop med barnen - och där brukar jag allt som oftast glida in som snällisen. Men idag var bad cop så det stänkte om det. Jag var ett riktigt bad ass. Vi får se om jag får fan för det senare eller inte.
Nåväl, dagen som sådan är nu slut, och jag har bara en skön kväll i soffan att se fram emot. Imorgon är ordningen förhoppningsvis återställd.
Femman kom så småningom
Jaha, core...det var ju inte så farligt. Men det var jobbigt, och lite halvlurigt nu när man har gått och stelat ner sig lite. Men det blir nog bra tillslut. Verkar vara nyttigt det där. Men imorgon har jag nog en jävla träningsvärk. Får se om jag kan jobba.
Annars var det ju Fotbollsgalan. Lika trist som vanligt. Att Therese Sjögran skulle få Diamantbollen var väntat, likaså att Linus Hallenius skulle få pris för årets snyggaste mål och att Olof Mellberg skulle bli årets bästa försvarare. Att Zlatan skulle bli årets anfallare, samt få Guldbollen för femte gången, var nästan mer väntat än att Alexander Gerndt skulle få pris som Årets skyttekung.
Men det är väl så. Stort var det i alla fall, att få sin femte Guldboll. Det är tungt.
Fast kvällens roligaste var när en fotbollsspelare ur Malmös damlag fick frågan hur man firar ett allsvenskt guld, och då svarade "Hur man firar? Ja...med flaskan." Peter Jihde såg inte så jättenöjd ut över det politiskt inkorrekta svaret, för fotboll och alkohol går ju inte ihop, och vände sig genast till Agon Mehmeti i Malmö FF för att intervjua honom. Men sanningen är ju den att hon bara sa som det var.
Annars var det ju Fotbollsgalan. Lika trist som vanligt. Att Therese Sjögran skulle få Diamantbollen var väntat, likaså att Linus Hallenius skulle få pris för årets snyggaste mål och att Olof Mellberg skulle bli årets bästa försvarare. Att Zlatan skulle bli årets anfallare, samt få Guldbollen för femte gången, var nästan mer väntat än att Alexander Gerndt skulle få pris som Årets skyttekung.
Men det är väl så. Stort var det i alla fall, att få sin femte Guldboll. Det är tungt.
Fast kvällens roligaste var när en fotbollsspelare ur Malmös damlag fick frågan hur man firar ett allsvenskt guld, och då svarade "Hur man firar? Ja...med flaskan." Peter Jihde såg inte så jättenöjd ut över det politiskt inkorrekta svaret, för fotboll och alkohol går ju inte ihop, och vände sig genast till Agon Mehmeti i Malmö FF för att intervjua honom. Men sanningen är ju den att hon bara sa som det var.
Let's get ready to rumble - again
Ikväll drar fotbollen igång igen. Minsann. Det känns som att det var en evighet sedan vi slutade säsongen, men det var ju faktiskt inte länge sedan, bara en månad faktiskt, och nu är det alltså dags igen.
Inte mig emot. Det kommer väl kanske inte bli så mycket "fotboll", men det är ändå skönt att ha någonting att göra. Typ.
Som det ser ut så kommer vi väl att köra core-träning på måndagar, styrke-träning på onsdagar och spinning på torsdagar, om jag fattat det rätt, fram till jul nån gång. Så ikväll är det alltså core-träning, vilket jag förstått är någon form av "aerobics-styrketräning". Vi får väl se. Det är i alla fall Grottas syster Therese som ska hålla i det, och det kan bli...ganska svettigt. Hon är ju ett jävla monster när det kommer till träning, har jag fått för mig.
Inte mig emot. Det kommer väl kanske inte bli så mycket "fotboll", men det är ändå skönt att ha någonting att göra. Typ.
Som det ser ut så kommer vi väl att köra core-träning på måndagar, styrke-träning på onsdagar och spinning på torsdagar, om jag fattat det rätt, fram till jul nån gång. Så ikväll är det alltså core-träning, vilket jag förstått är någon form av "aerobics-styrketräning". Vi får väl se. Det är i alla fall Grottas syster Therese som ska hålla i det, och det kan bli...ganska svettigt. Hon är ju ett jävla monster när det kommer till träning, har jag fått för mig.
Enkel men begåvad humor
Säga vad man ville om Hey Baberiba - men Peter Magnussons porträtt av Kungen var verkligen verkligen svinroligt. Speciellt i början, mot slutet kanske det blev lite oinspirerat.
Nåväl, nu har "Kungen" fått vila ett tag - men i senaste avsnittet av Hellenius hörna så gjorde han comeback för att svara på frågor kring de senaste skriverierna.
Så enkelt, så briljant, så roligt.
Nåväl, nu har "Kungen" fått vila ett tag - men i senaste avsnittet av Hellenius hörna så gjorde han comeback för att svara på frågor kring de senaste skriverierna.
Så enkelt, så briljant, så roligt.
Det ingen annan ser
"På festen är jag alltid den som förväntas vara mannen med smink och stor röd näsa. Han med oneliners och som ramlar som om det inte fanns någon morgondag. Men min Olivia vet att den här clownen inte ler.
Och med kyssarna så trodde tjejen från Milano att det var hon och jag, och att allt det jag sa betydde någonting. Men min Olivia vet att jag bara lovar sånt jag inte kan hålla, och hon vill inte ha några löften från mig.
Jag gick på vattnet nere vid ån en kall februarimorgon och tänkte: "Hur långt kan jag gå innan vattnet släpper igenom mig?". Dom tror att jag vill lämna den här världen, men min Olivia vet att jag aldrig lämnar henne bakom mig.
"Du tar för lång tid på dig. Hon vet ju ingenting, och när du är redo så kanske det är för sent". Men min Olivia vet att hon väntar på att få det bästa av mig.
När jag pratar om hjältarna så tror alla att jag spelar en roll för att vara någon annan, någon som hjältarna, men min Oliva vet att jag är baserad på en sann historia.
Dom tror att jag smyger med mina känslor för att jag inte förmår att göra verklighet av dem, men min Olivia vet att hon inte är någon hemlighet."
Kvällens vaggvisa
Helgens tankar om...
Ånyo ett avsnitt av Så mycket bättre, och det är lika bra varje gång. Den här gången var det krutmormor Lill-Babs dag, och då fick resten av gänget städa och spela golf. Väldigt lätt tv, med andra ord.
Men så är det ju också i musiken som styrkan och behållningen ligger. Än en gång svarade Di Leva för den bästa tolkningen, i mitt tycke, när han sjöng den för mig okända låten När vi älskar. Väldigt varm och fin. Näst bäst var faktiskt Lasse Berghagen med sin version av Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Jag trodde att han skulle flamsa bort den, med dialekt-biten, och han var på väg, men så styrde han upp den i en smått pompös avslutning.
Christer Sandelin körde lättsamma April april, och den blev ju också extremt lättsam i sin orientaliska tappning. Men September slog på hårt och gjorde dunka-dunka av Leva livet. Blev väl hyffsat, men inte lika bra som förra veckan när hon gjorde disco av Petters Mikrofonkåt.
Petter gjorde i sin tur hip-hop av Tuff brud i lyxförpackning, och det blev ganska häftigt, medan Plura gjorde Plura av Snurra min jord, en låt som jag inte heller hade hört tidigare.
Det var fjärde avsnittet av Så mycket bättre det. Nästa vecka är det Christer Sandelins dag, och då blir det ju 80-tal av hela slanten. Jag menar...Fantasi, Vill ha dig, Ögon som glittrar, Hon har ett sätt (det hon vill ha) och Dover Calais. Det blir ju inte mer pudel-pop än så.
Men så är det ju också i musiken som styrkan och behållningen ligger. Än en gång svarade Di Leva för den bästa tolkningen, i mitt tycke, när han sjöng den för mig okända låten När vi älskar. Väldigt varm och fin. Näst bäst var faktiskt Lasse Berghagen med sin version av Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Jag trodde att han skulle flamsa bort den, med dialekt-biten, och han var på väg, men så styrde han upp den i en smått pompös avslutning.
Christer Sandelin körde lättsamma April april, och den blev ju också extremt lättsam i sin orientaliska tappning. Men September slog på hårt och gjorde dunka-dunka av Leva livet. Blev väl hyffsat, men inte lika bra som förra veckan när hon gjorde disco av Petters Mikrofonkåt.
Petter gjorde i sin tur hip-hop av Tuff brud i lyxförpackning, och det blev ganska häftigt, medan Plura gjorde Plura av Snurra min jord, en låt som jag inte heller hade hört tidigare.
Det var fjärde avsnittet av Så mycket bättre det. Nästa vecka är det Christer Sandelins dag, och då blir det ju 80-tal av hela slanten. Jag menar...Fantasi, Vill ha dig, Ögon som glittrar, Hon har ett sätt (det hon vill ha) och Dover Calais. Det blir ju inte mer pudel-pop än så.
Fathers day
Idag har det ju varit Fars dag, och därmed också Fars dag. Det blev en lila-rutig skjorta och en svart slips ifrån mig och Lillebror.
Sedan kom Storebror Thomas, Miriam, Brorson Erik och Brorsdotter Freja på besök för lite kaffe och tårta. Lillan har blivit stor, eller större, på kort dit och bubblade så det stod härliga till. Än kan hon inte säga Jonatan, men idag var det för första gången riktigt nära.
Det var ju även hockeymatch mellan Sverige och finnpajsarna, till Sir Eriks stora förtjusning, och det såg ju bra ut till en början men sen gick det ju käpprätt åt fanders.
Därefter blev det en sväng upp till Morfar och Mormor, med Morbror Hasse och Inga-Lill, för att fortsätta Fars dag-firandet.
Nu har jag ätit tårta så det räcker för ett år framåt, och med tanke på den mängd kaffe som cirkulerar i min kropp just nu så lär jag inte sova på ett par dagar. Tur att man antagligen inte ska jobba imorgon.
Sedan kom Storebror Thomas, Miriam, Brorson Erik och Brorsdotter Freja på besök för lite kaffe och tårta. Lillan har blivit stor, eller större, på kort dit och bubblade så det stod härliga till. Än kan hon inte säga Jonatan, men idag var det för första gången riktigt nära.
Det var ju även hockeymatch mellan Sverige och finnpajsarna, till Sir Eriks stora förtjusning, och det såg ju bra ut till en början men sen gick det ju käpprätt åt fanders.
Därefter blev det en sväng upp till Morfar och Mormor, med Morbror Hasse och Inga-Lill, för att fortsätta Fars dag-firandet.
Nu har jag ätit tårta så det räcker för ett år framåt, och med tanke på den mängd kaffe som cirkulerar i min kropp just nu så lär jag inte sova på ett par dagar. Tur att man antagligen inte ska jobba imorgon.
Man måste ha varit där för att förstå
Gårdagskvällen är nog topp-3 över årets bästa händelser. Så är det. Håkan Hellström på Hovet var sinnessjukt bra.
Men vi tar det från början...
Runt tre-snåret rullade bilen mot hufudstaden, med mig som förare, Melissa-tjejen som pedagogisk wing-girl och Grotta som ett jobbigt litet bihang likt ett barn som vill stanna och kissa hela tiden. Nåväl, att köra i Stockholm är inte min kopp absint, men jag gjorde det ändå för att jag kände att jag var tvungen. Nu var det ju Globen-området vi skulle till, så det är ju egentligen utkanten av Stockholm, men det räckte till och blev över.
Ju närmare vi kom avfarten som jag missade tre gånger på raken den där januarikvällen förra året då jag åkte för att se Oasis på Globen, ju svettigare blev jag. Men jag klarade det. Kanske inte galant, det blev några panik-filbyten, men jag klarade det. Därefter höll jag på att köra in på fel väg, vilket hade inneburit att vi kört mot mötade bilar, men det ordnade sig tillslut det också.
Vid Globen bytte vi förare, eftersom att Melissa-tjejen tjatade om att hon så gärna ville parkera bilen i parkeringshuset, och det är självklart att hon fick göra det om hon så gärna ville.
Sedan mötte vi upp Izzy på en bar och tog några starkisar, och det var en väldigt trevlig bekantskap. Izzy var en härligt oblyg person a'la norrlänning.
Därefter kunde "showen" ta sin början.
Förra gången jag såg Håkan Hellström, i Halmstad sommaren 2008, var jag inte riktigt i balans efter en känslomässig berg-och-dal-banevecka, så jag stod mest som apatisk och lyssnade. Den här gången kunde jag njuta på ett helt annat sätt. Det var nästan löjligt bra.
Jag vet inte hur länge de spelade, kanske två och en halv timme, men det fanns inte en enda död sekund på hela konserten. Jag kunde lätt ha suttit eller stått lika länge till och bara njutit.
Det som gör Håkan så bra live är ju att det verkligen syns hur tacksam och nöjd och glad han är över att få stå där och göra det han är bäst på och älskar allra mest. Det är som att han ger allt och tömmer sig fullständigt för han vet inte om det kanske är sista gången han står där. En annan faktor som spelar in är hans band, Augustifamiljen. Vilket jävla band! Så fantastiskt jävla samspelta och tajta. Helt otroligt. Det måste vara en ynnest att få ha ett sånt kompband bakom sig.
Men trots att konserten var magiskt bra i sin helhet så var det ändå några nummer som stod ut lite extra. När andra låten, Kom igen Lena, drog igång så kom en av kvällens största rysningar. Jag har varit i alla städer är en ångvält live. Hurricane Gilbert har på senare år blivit en av mina stora favoritlåtar all time. Gamla godingen Magiskt, men tragiskt kändes fruktansvärt fräsch trots sina 10 år på nacken. Shelly från nya skivan var brutalt bra, liksom nya Du är snart där som bombastiskt avslutade första extranumret. River en vacker dröm, En midsommarnattsdröm, Ramlar och För en lång lång tid är ju tåg som inte går att hoppa undan för, och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var...fin, minst sagt. Liksom 13. Klubbland, som jag haft lite svårt för, lät oväntat bra, och avslutande Vi två, 17 år med den nya versen på slutet kunde jag ha stått och sjungit med på hela natten. Och sedan får man aldrig glömma Känn ingen sorg för mig Göteborg. Aldrig.
Ja, okej. Nu tog jag nästan upp alla låtar. Men lite så var det. Det var så jävla bra allting. Tack för att jag fick vara med.
Men vi tar det från början...
Runt tre-snåret rullade bilen mot hufudstaden, med mig som förare, Melissa-tjejen som pedagogisk wing-girl och Grotta som ett jobbigt litet bihang likt ett barn som vill stanna och kissa hela tiden. Nåväl, att köra i Stockholm är inte min kopp absint, men jag gjorde det ändå för att jag kände att jag var tvungen. Nu var det ju Globen-området vi skulle till, så det är ju egentligen utkanten av Stockholm, men det räckte till och blev över.
Ju närmare vi kom avfarten som jag missade tre gånger på raken den där januarikvällen förra året då jag åkte för att se Oasis på Globen, ju svettigare blev jag. Men jag klarade det. Kanske inte galant, det blev några panik-filbyten, men jag klarade det. Därefter höll jag på att köra in på fel väg, vilket hade inneburit att vi kört mot mötade bilar, men det ordnade sig tillslut det också.
Vid Globen bytte vi förare, eftersom att Melissa-tjejen tjatade om att hon så gärna ville parkera bilen i parkeringshuset, och det är självklart att hon fick göra det om hon så gärna ville.
Sedan mötte vi upp Izzy på en bar och tog några starkisar, och det var en väldigt trevlig bekantskap. Izzy var en härligt oblyg person a'la norrlänning.
Därefter kunde "showen" ta sin början.
Förra gången jag såg Håkan Hellström, i Halmstad sommaren 2008, var jag inte riktigt i balans efter en känslomässig berg-och-dal-banevecka, så jag stod mest som apatisk och lyssnade. Den här gången kunde jag njuta på ett helt annat sätt. Det var nästan löjligt bra.
Jag vet inte hur länge de spelade, kanske två och en halv timme, men det fanns inte en enda död sekund på hela konserten. Jag kunde lätt ha suttit eller stått lika länge till och bara njutit.
Det som gör Håkan så bra live är ju att det verkligen syns hur tacksam och nöjd och glad han är över att få stå där och göra det han är bäst på och älskar allra mest. Det är som att han ger allt och tömmer sig fullständigt för han vet inte om det kanske är sista gången han står där. En annan faktor som spelar in är hans band, Augustifamiljen. Vilket jävla band! Så fantastiskt jävla samspelta och tajta. Helt otroligt. Det måste vara en ynnest att få ha ett sånt kompband bakom sig.
Men trots att konserten var magiskt bra i sin helhet så var det ändå några nummer som stod ut lite extra. När andra låten, Kom igen Lena, drog igång så kom en av kvällens största rysningar. Jag har varit i alla städer är en ångvält live. Hurricane Gilbert har på senare år blivit en av mina stora favoritlåtar all time. Gamla godingen Magiskt, men tragiskt kändes fruktansvärt fräsch trots sina 10 år på nacken. Shelly från nya skivan var brutalt bra, liksom nya Du är snart där som bombastiskt avslutade första extranumret. River en vacker dröm, En midsommarnattsdröm, Ramlar och För en lång lång tid är ju tåg som inte går att hoppa undan för, och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var...fin, minst sagt. Liksom 13. Klubbland, som jag haft lite svårt för, lät oväntat bra, och avslutande Vi två, 17 år med den nya versen på slutet kunde jag ha stått och sjungit med på hela natten. Och sedan får man aldrig glömma Känn ingen sorg för mig Göteborg. Aldrig.
Ja, okej. Nu tog jag nästan upp alla låtar. Men lite så var det. Det var så jävla bra allting. Tack för att jag fick vara med.
Bra helg
Jävlar vilken bra kväll vi hade igår. Tycker jag, i alla fall. Pikarna haglade, humöret var på topp och på Harrys var Riddarna i toppform.
Jag vann en mobiltelefon också. Av Grotta. Efter några koppar glögg så tyckte han att det var en god idé att slänga in sin mobil i potten när vi spelade Black Jack. Han var väl säker på att vinna, antar jag. Men ha! Den är min nu.
Jo, jo, jo...det var en riktigt bra kväll igår. Men skit i det nu. Nu är det bara idag som gäller - och vad händer idag då? Jo, Håkan Hellström på Hovet!!! Jag är så jävla taggad. Jag tror faktiskt att det kan bli obeskrivligt bra.
Snart hämtar jag upp Melissa-tjejen, sedan hämtar vi upp Grotta i Eskilstuna, sedan möter vi upp Melissa-tjejens kompis Izzy i Stockholm. Sedan... Ja, sedan...
Jag vann en mobiltelefon också. Av Grotta. Efter några koppar glögg så tyckte han att det var en god idé att slänga in sin mobil i potten när vi spelade Black Jack. Han var väl säker på att vinna, antar jag. Men ha! Den är min nu.
Jo, jo, jo...det var en riktigt bra kväll igår. Men skit i det nu. Nu är det bara idag som gäller - och vad händer idag då? Jo, Håkan Hellström på Hovet!!! Jag är så jävla taggad. Jag tror faktiskt att det kan bli obeskrivligt bra.
Snart hämtar jag upp Melissa-tjejen, sedan hämtar vi upp Grotta i Eskilstuna, sedan möter vi upp Melissa-tjejens kompis Izzy i Stockholm. Sedan... Ja, sedan...
Håll i er
Den här dagen har varit alles wunderbar. Jag blev 10 på nytt när jag fick komma ut i snön för första gången på riktigt sedan den kom ner på marken, och det var förlösande härligt. Först rullade jag en megabautasnöboll, helt utan anledning, så att jag blev toksvettig. Sedan kröp jag runt i snön, kastade snöbollar på småfisarna så att de blev alldeles chockade och hoppade runt och slängde mig som dåre som nyss blivit utsläppt från hispan. Jag var ett vinterbarn i sitt esse.
Sedan lite tacofärss på det, följt av kaffe, följt av härj deluxe med de nyvakna småfisarna - and my workday was over.
Och nu återstår bara ytterligare härligheter. För det är ju som så att det är Riddar-kväll ikväll. Påven är hemma från sin tjänstgöring i Stockholm, Studenten är in town över helgen och Grotta är hemma precis som vanligt. Kalas, med andra ord.
Snart skålar vi upp, sedan hälsar vi väl på Harry. Är jag glad? A 're ä ja.
Sedan lite tacofärss på det, följt av kaffe, följt av härj deluxe med de nyvakna småfisarna - and my workday was over.
Och nu återstår bara ytterligare härligheter. För det är ju som så att det är Riddar-kväll ikväll. Påven är hemma från sin tjänstgöring i Stockholm, Studenten är in town över helgen och Grotta är hemma precis som vanligt. Kalas, med andra ord.
Snart skålar vi upp, sedan hälsar vi väl på Harry. Är jag glad? A 're ä ja.
Kvällens vaggvisa
Jonatan did good?
Vid ett tillfälle för ett tag sedan så påstod Grotta att jag är "beroende av beröm". Jag har tänkt på det där en del. Kunde det vara så att han har rätt?
Nej för fan! Tok heller. Däremot är jag, kanske inte beroende, men i behov av att få kvitto på att jag gjort någonting bra. Även om jag själv känner att jag gjort någonting bra så är det inte säkert att andra delar den uppfattningen, och därför är det väldigt nödvändigt för mig att få den bekräftelsen. Alltså om jag gjort det bra. Det är ju bra att veta om man gjort någonting dåligt också, men den bekräftelsen är inte lika vanlig för att det är ju lite känsligare för människor att dela ut kritik.
Att jag skulle vara beroende av beröm stämmer alltså inte, även om jag självklart tycker att det är väldigt trevligt. Men jag fungerar som så att jag snarare slår ifrån mig smicker och beröm, lägger till ett "Äsch då..." och skrattar lite lätt. Och det är väl inte bara jag, det är ju ett typiskt svenskt beteende. Vi kan inte ta smicker och beröm. Eller, vi är dåliga på att ta smicker och beröm. Även fast vi egentligen älskar det, innerst inne, så vill vi inte visa det. Vi ska ju inte komma här och tro att vi är bättre än någon annan.
Det är ju för fan läskigt hur djupt programmerad den instinkten är i våra hjärnor.
Så där har du anledningen till att jag frågade din syster om hon tyckte att filmen jag klippte ihop till henne var bra, Grotta. Jag ville ha ett kvitto på att jag gjort det bra, inte en energikick för mitt ego. Mitt ego är i tryggt förvar och behöver inte påverkas av någon annan.
Nej för fan! Tok heller. Däremot är jag, kanske inte beroende, men i behov av att få kvitto på att jag gjort någonting bra. Även om jag själv känner att jag gjort någonting bra så är det inte säkert att andra delar den uppfattningen, och därför är det väldigt nödvändigt för mig att få den bekräftelsen. Alltså om jag gjort det bra. Det är ju bra att veta om man gjort någonting dåligt också, men den bekräftelsen är inte lika vanlig för att det är ju lite känsligare för människor att dela ut kritik.
Att jag skulle vara beroende av beröm stämmer alltså inte, även om jag självklart tycker att det är väldigt trevligt. Men jag fungerar som så att jag snarare slår ifrån mig smicker och beröm, lägger till ett "Äsch då..." och skrattar lite lätt. Och det är väl inte bara jag, det är ju ett typiskt svenskt beteende. Vi kan inte ta smicker och beröm. Eller, vi är dåliga på att ta smicker och beröm. Även fast vi egentligen älskar det, innerst inne, så vill vi inte visa det. Vi ska ju inte komma här och tro att vi är bättre än någon annan.
Det är ju för fan läskigt hur djupt programmerad den instinkten är i våra hjärnor.
Så där har du anledningen till att jag frågade din syster om hon tyckte att filmen jag klippte ihop till henne var bra, Grotta. Jag ville ha ett kvitto på att jag gjort det bra, inte en energikick för mitt ego. Mitt ego är i tryggt förvar och behöver inte påverkas av någon annan.
Imorgon e 1 annan dag
Visst är torsdag veckans längsta dag? Visst är det så? Jag tror det.
Idag har det ju varit en alldeles strålande höst/vinter-dag, men för mig och småttingarna blev det till att hålla sig inne. En del av krabaterna har ju problem med att komma upp på fötterna på plan yta, då kan ni ju tänka er hur det blir i snövallarna. Synd, för jag behövde verkligen luft idag, kände jag.
Sista arbetsdagen imorgon, och jag längtar verkligen efter helg. Dels för att imorgon kväll så samlas fyra sjättedelar av Riddarna i Eskilstuna för att "stjäla en kvall av livet", som Grotta så elegant beskrev det. Längtar't. Sedan på lördag så styr kosan mot hufudstaden, där Håkan Hellström på kvällen ska skänka oss lite välbehag. Eller ganska så jävla mycket välbehag, hoppas jag.
Det är ingen dålig helg. Det är ingen dålig helg alls. Tvärtom så är det en fasansfullt bra helg. I alla fall så här på förhand.
Nu ropar baconen...
Idag har det ju varit en alldeles strålande höst/vinter-dag, men för mig och småttingarna blev det till att hålla sig inne. En del av krabaterna har ju problem med att komma upp på fötterna på plan yta, då kan ni ju tänka er hur det blir i snövallarna. Synd, för jag behövde verkligen luft idag, kände jag.
Sista arbetsdagen imorgon, och jag längtar verkligen efter helg. Dels för att imorgon kväll så samlas fyra sjättedelar av Riddarna i Eskilstuna för att "stjäla en kvall av livet", som Grotta så elegant beskrev det. Längtar't. Sedan på lördag så styr kosan mot hufudstaden, där Håkan Hellström på kvällen ska skänka oss lite välbehag. Eller ganska så jävla mycket välbehag, hoppas jag.
Det är ingen dålig helg. Det är ingen dålig helg alls. Tvärtom så är det en fasansfullt bra helg. I alla fall så här på förhand.
Nu ropar baconen...
Kvällens vaggvisa
Oasis 2.0
Mitt älskade älskade älskade Oasis splittrades ju för ett år sedan, och att säga att det varit tomt sedan dess är en underdrift. Deras musik finns ju alltid kvar, men det faktum att de inte rullar aktivt som band...det känns. Det är bara för jävla sorgligt.
Men. Kort efter uppbrottet så deklarerade Liam att han, Gem, Andy och Chris skulle köra vidare utan Noel, fast som ett nytt band. De blev till Beady eye. Ett litet plåster på såret i alla fall.
Det har varit ovisst när bandet skulle komma ut med sitt matrial, det har skjutits lite hit och dit - men nu har äntligen det första livstecknet kommit, och det i form av låten Bring the light.
Spänningen inför första lyssningen var lika stor som inför en ny Oasis-låt, och efteråt visste jag inte vad jag skulle tänka. Jag visste ju att det inte skulle låta Oasis, men jag blev ändå förvånad. Nästan chockad. Jag lät det smälta in några timmar, och efter andra lyssningen hoppade jag upp och ner i soffan av glädje. Jag diggade hårt, kan man säga.
Bring the light är en slags boogie woogie-rockpärla som doftar The Kinks och The Who. Samtidigt är det en piano-orgasm. En riktig njutning, helt enkelt. Jag är såld.
Oasis forever - men nu kör vi Beady eye!
Men. Kort efter uppbrottet så deklarerade Liam att han, Gem, Andy och Chris skulle köra vidare utan Noel, fast som ett nytt band. De blev till Beady eye. Ett litet plåster på såret i alla fall.
Det har varit ovisst när bandet skulle komma ut med sitt matrial, det har skjutits lite hit och dit - men nu har äntligen det första livstecknet kommit, och det i form av låten Bring the light.
Spänningen inför första lyssningen var lika stor som inför en ny Oasis-låt, och efteråt visste jag inte vad jag skulle tänka. Jag visste ju att det inte skulle låta Oasis, men jag blev ändå förvånad. Nästan chockad. Jag lät det smälta in några timmar, och efter andra lyssningen hoppade jag upp och ner i soffan av glädje. Jag diggade hårt, kan man säga.
Bring the light är en slags boogie woogie-rockpärla som doftar The Kinks och The Who. Samtidigt är det en piano-orgasm. En riktig njutning, helt enkelt. Jag är såld.
Oasis forever - men nu kör vi Beady eye!
En riktig knipa
Jag har lite problem med mitt hår. Eller egentligen är det mina ögon. Låt mig förklara...
Jag använder ju linser, och sedan en månad tillbaka så har min premunation på månadslinser upphört att gälla, då företaget jag köper av har lagt ner eller nåt sånt. Så för att skaffa mig en ny premunation hos ett annat företag måste jag först göra en ny synundersökning. Eller egentligen behöver jag inte göra det, men jag tycker att det är på sin plats då jag känner att mina ögon ser sämre än förr.
Denna synundersökning har jag ännu inte kommit iväg på, då det kostar pengar som jag inte kan undvara för tillfället. Så därför har jag använt mina senaste linser väldigt länge. För länge. De skaver och kliar och irriterar. Därför har jag börjat använda mina glasögon mer än vanligt, mina snygga Tom Ford-bågar, vilket jag gillar.
Problemet är bara att mitt hår ställer till det en aning. Den frisyr jag kör med för tillfället, fallande lugg, g:ar nämligen inte med brillorna. Däremot, om jag drar håret bakåt i en lite fluffig backslick så ser det ganska okej ut. Men jag tycker inte om att hoppa emellan fallande luggen och backslicket. Jag blir två olika personer. Jag försöker ju få till ett slags mods-liknande 70-talsrock stuk, och det krockar med glasögonen och backslicket.
Som ni förstår är det ett jävla problem jag tampas med, och jag ser ingen lösning. Jag skulle ju kunna köra brillor all the way ett tag, men när man jobbar på dagis så är det uteslutet på grund av att man när som helst kan få vad som helst var som helst. Typ en plasthammare i fejjan. Sedan vill jag inte ha brillor på krogen, till exempel, för att jag med 96 % säkerhet skulle ha sönder dem på ett eller annat sätt. Inte värt det. I övrigt funkar det.
Åh dessa bekymmer som ständigt gnager.
Kvällens vaggvisa
Kungen är kung
Jag tycker att Kungen är så jävla skön kring det här bedrövliga ståhejet om hans "skandaler". Som på den där presskonferensen vid hans älgjakt, när han kommenterade skriverierna. Många pr-experter tycker att det var ett pinsamt dåligt agerande av kungahuset och att misstankarna bara växte efter hans uttalande.
Jag tycker att det var klockrent. Ledigt, coolt och avslappnat. Det han säger är ju i princip "Jag har inte hunnit läsa skiten än, men jag har ändå på ett ungefär förstått vad den handlar om. Och det där...det var ju längesen, för fan. Skit i det nu, så blickar vi framåt istället. Det var då, det viktiga är nu." Helt suveränt av Kungen. Han vet vad han har gjort, "och det där var väl inte så farligt".
Jag tycker att det var klockrent. Ledigt, coolt och avslappnat. Det han säger är ju i princip "Jag har inte hunnit läsa skiten än, men jag har ändå på ett ungefär förstått vad den handlar om. Och det där...det var ju längesen, för fan. Skit i det nu, så blickar vi framåt istället. Det var då, det viktiga är nu." Helt suveränt av Kungen. Han vet vad han har gjort, "och det där var väl inte så farligt".
Som en kär gammal vän...
Sååådärjaa, som käringa sa när hon hade mjölkat bonden, då blev det vinter. Som väderleksmänniskorna förutspådde. Men jag tänkte att "det här fjöset töar väl bort innan det hinner landa". Men fjöset fortsatte. Hela dagen.
Fast den första snön är ju härlig. Det är som att man glömt bort det och ser snö för första gången i sitt liv. Dock var det aningen för kallt och isande blåsigt idag. I alla fall för småttingarna på dagiset, så det blev så gott som en innedag idag.
Det blev också en spännande hemåtfärd för mig. Med de mest nerslipade sommardäcken man kan få tag på ute på marknaden så begav jag mig ut på halkbanan som skulle föreställa vägen, och jag tog sannerligen det säkra före det osäkra. Jag körde inte fort. Fast gränsen nåddes när en fotgängare höll på att gå om mig. Då gasade jag upp fanskapet en aning, följt av en skön varvning och en fräck liten sladd, innan jag gick ner i mitt knappt styrfarts-tempo igen.
Fast den första snön är ju härlig. Det är som att man glömt bort det och ser snö för första gången i sitt liv. Dock var det aningen för kallt och isande blåsigt idag. I alla fall för småttingarna på dagiset, så det blev så gott som en innedag idag.
Det blev också en spännande hemåtfärd för mig. Med de mest nerslipade sommardäcken man kan få tag på ute på marknaden så begav jag mig ut på halkbanan som skulle föreställa vägen, och jag tog sannerligen det säkra före det osäkra. Jag körde inte fort. Fast gränsen nåddes när en fotgängare höll på att gå om mig. Då gasade jag upp fanskapet en aning, följt av en skön varvning och en fräck liten sladd, innan jag gick ner i mitt knappt styrfarts-tempo igen.
Kvällens vaggvisa
Tv-nytt
Ikväll var det så dags för den andra säsongen av Grotesco. Som jag väntat! Första säsongen, som sändes för ett par år sedan, var ju kult-bra, och förväntningarna var därför stora på denna "uppföljare".
...och jag blev inte besviken. Formen är densamma, om än något mer sammanhållen. Det är fortfarande en massa småhistorier som vävs samman till en på ett väldigt finurligt sätt.
Första avsnittet gick under namnet "Sverige", där historien kretsade kring skåningen och svinskötaren Jöns Jönsson som kommit in Riksdagen med sitt parti Svindemokraterna. En väldigt rolig passning till Sverigedemokraterna. Sedan gillar jag sköningen Svenne som man får följa i sin vardag.
Nej, det här kommer att bli en rolig höst. Grotescogänget är väldigt roliga, Grotesco är det roligaste svenska humorprogrammet som sänds på flera år, och Henrik Dorsin är briljant!
Sedan hade tredje omgången av Vem kan slå Filip och Fredrik? premiär igår, och jag gav det ett försök. Jag har tidigare tyckt att det är det minst braiga som Filip & Fredrik kommit med hittills, och den känslan kvarstår även om det inte var helt illa igår.
Men det här programmet är inte Filip & Fredrik. Jag tror att det är Kanal 5 som varit bestämda här. Typ "Okej grabbar, ni får åka till New York och göra en direktsänd talkshow med svenska och amerikanska gäster. Men. Då får ni fan i helvete ställa upp och göra lite bred familjeunderhållning." Och så föddes Vem kan slå Filip och Fredrik?
Jag tror verkligen att det är så, och det får man väl tugga i sig. Det är inte dåligt program, jag kan titta på det om jag inte har annat för mig, men det är lite under deras värdighet känns det som.
...och jag blev inte besviken. Formen är densamma, om än något mer sammanhållen. Det är fortfarande en massa småhistorier som vävs samman till en på ett väldigt finurligt sätt.
Första avsnittet gick under namnet "Sverige", där historien kretsade kring skåningen och svinskötaren Jöns Jönsson som kommit in Riksdagen med sitt parti Svindemokraterna. En väldigt rolig passning till Sverigedemokraterna. Sedan gillar jag sköningen Svenne som man får följa i sin vardag.
Nej, det här kommer att bli en rolig höst. Grotescogänget är väldigt roliga, Grotesco är det roligaste svenska humorprogrammet som sänds på flera år, och Henrik Dorsin är briljant!
Sedan hade tredje omgången av Vem kan slå Filip och Fredrik? premiär igår, och jag gav det ett försök. Jag har tidigare tyckt att det är det minst braiga som Filip & Fredrik kommit med hittills, och den känslan kvarstår även om det inte var helt illa igår.
Men det här programmet är inte Filip & Fredrik. Jag tror att det är Kanal 5 som varit bestämda här. Typ "Okej grabbar, ni får åka till New York och göra en direktsänd talkshow med svenska och amerikanska gäster. Men. Då får ni fan i helvete ställa upp och göra lite bred familjeunderhållning." Och så föddes Vem kan slå Filip och Fredrik?
Jag tror verkligen att det är så, och det får man väl tugga i sig. Det är inte dåligt program, jag kan titta på det om jag inte har annat för mig, men det är lite under deras värdighet känns det som.
Vart tog Jimmy vägen?
När jag var barn hette vi Robin, Martin, Daniel, Malin, Sandra, Johan, Anna, Fredrik, Andreas, Johanna och Jimmy. Det heter inte barnen längre. Nån heter kanske Johan, och nån enstaka Sandra, men definitivt inga Daniel eller Jimmy.
Istället heter de Didrik, Todd, Hampus, Enya, Disa, Neo, Kerstin, Tintin, Wilmer, Alvin, Tindra, Lukas, Freja, Alfred, Vilgot, Tilda och Max. Gärna Max, och definitivt Lukas.
Det går väl i vågor det där, och det verkar som att man idag gärna använder gamla namn. Det vill säga, så som de hette för 60-70 år sedan. Typ Algot, Manfred, Harriet och Esmeralda. Man ser sällan några namn från tiden då jag växte upp, såna som jag betraktar som "vanliga" namn.
Om det tycker jag ingenting, jag konstaterar bara att det är så. Jag kan tycka att det är roligt med ett lite ovanligt eller gammeldags namn. Lite orginellt, sådär. Men man får se upp! Såna namn som kan tyckas charmiga och härliga när man är liten kan bli väldigt jobbigt när man blir äldre.
Hur kul är det att presentera sig som Efraim Södergren när man är 25 liksom? Eller...det är ganska catchy när jag tänker efter.
En annan sak som inte är så vanligt längre, för att inte säga högts ovanligt, är dubbelnamn. Det finns inga Hans-Åke eller Klas-Göran eller Ulla-Britt längre. Det kanske blir nästa namn-boom?
Istället heter de Didrik, Todd, Hampus, Enya, Disa, Neo, Kerstin, Tintin, Wilmer, Alvin, Tindra, Lukas, Freja, Alfred, Vilgot, Tilda och Max. Gärna Max, och definitivt Lukas.
Det går väl i vågor det där, och det verkar som att man idag gärna använder gamla namn. Det vill säga, så som de hette för 60-70 år sedan. Typ Algot, Manfred, Harriet och Esmeralda. Man ser sällan några namn från tiden då jag växte upp, såna som jag betraktar som "vanliga" namn.
Om det tycker jag ingenting, jag konstaterar bara att det är så. Jag kan tycka att det är roligt med ett lite ovanligt eller gammeldags namn. Lite orginellt, sådär. Men man får se upp! Såna namn som kan tyckas charmiga och härliga när man är liten kan bli väldigt jobbigt när man blir äldre.
Hur kul är det att presentera sig som Efraim Södergren när man är 25 liksom? Eller...det är ganska catchy när jag tänker efter.
En annan sak som inte är så vanligt längre, för att inte säga högts ovanligt, är dubbelnamn. Det finns inga Hans-Åke eller Klas-Göran eller Ulla-Britt längre. Det kanske blir nästa namn-boom?
Brunt
Höstetider är mörka tider, och så även för mitt hår. På sommaren blir jag solblekt och blond, men när hösten kommer så går mitt hår in i en mörkare fas. Det har även börjar krulla lite grand. Ganska så rejält. Måste gör nåt åt det.
Svenska mästarna 2010
Jaha, Malmö FF tog hem Allsvenskan. Lite otippat, kanske, inför säsongen - men så har det ju också blivit jävligt svårt att tippa Allsvenskan. Det är ju ett nytt lag som vinner varje år.
Jag missade ju vårsäsongen, då jag befann mig på sydligare breddgrader, men jag förstod när jag kom hem att det stod mellan två skåne-lag just då. Och så skulle det ju bli. Ena veckan såg Helsingborg ut att ta hem serien, och nästa vecka var det Malmö som hade mest guldkänning.
Det var ju svårtippat mellan de två lagen, men jag trodde faktiskt att det skulle bli Helsingborg. De kändes jävligt starka och stabila. Men det blev alltså di blåe, och det kanske var bäst om man ser till kommande Europa-spel. De känns lite fräschare och piggare, om man säger så.
För Göteborgs del har det ju näst intill varit en skitsäsong. I början låg de ju tokefter, och det kunde de aldrig riktigt jobba ta igen. De har varvat för mycket mellan bra och dåligt. Det är trist, för förra året spelade de ju en sista avgörande match om guldet mot AIK, och inför den här säsongen tippade ju de flesta Blåvitt som slutsegrare. Jag med, men det gör jag ju inför varje säsong. Jag trodde att det skulle stå mellan Blåvitt och Elfsborg.
Nåväl, grattis alla MFF:are. Eller grattis skåne, kanske, för både guldet och silvret.
Jag missade ju vårsäsongen, då jag befann mig på sydligare breddgrader, men jag förstod när jag kom hem att det stod mellan två skåne-lag just då. Och så skulle det ju bli. Ena veckan såg Helsingborg ut att ta hem serien, och nästa vecka var det Malmö som hade mest guldkänning.
Det var ju svårtippat mellan de två lagen, men jag trodde faktiskt att det skulle bli Helsingborg. De kändes jävligt starka och stabila. Men det blev alltså di blåe, och det kanske var bäst om man ser till kommande Europa-spel. De känns lite fräschare och piggare, om man säger så.
För Göteborgs del har det ju näst intill varit en skitsäsong. I början låg de ju tokefter, och det kunde de aldrig riktigt jobba ta igen. De har varvat för mycket mellan bra och dåligt. Det är trist, för förra året spelade de ju en sista avgörande match om guldet mot AIK, och inför den här säsongen tippade ju de flesta Blåvitt som slutsegrare. Jag med, men det gör jag ju inför varje säsong. Jag trodde att det skulle stå mellan Blåvitt och Elfsborg.
Nåväl, grattis alla MFF:are. Eller grattis skåne, kanske, för både guldet och silvret.
Snart där
Helvete! Nästa helg, på lördag, befinner jag mig i Stockholm, på Hovet, och bevittnar Håkan Hellström in action. Det kommer antagligen bli helt absurt bra. Men oj vad jag skulle vilja ha varit i Göteborg, i Scandinavium, igår kväll, där Håkan inledde sin korta höstturné.
Jag ville vara där redan på förhand, men nu så här i efterhand, när både Expressen och Aftonbladet delar ut tokfemmor i betyg, så ville jag vara där ännu mer. Men men...
Sett till låtlistan så är jag nöjd. Fast han skulle kunna spela vilka låtar som helst, i princip. Jäg älskar 98% av hans låtskatt.
Men jag är glad att han kör 13 igen och jag är glad att han grävt fram den 10 år gamla Magiskt, men tragiskt ur arkivet, Dock är jag lite missnöjd över att han inte körde Det dom aldrig nämner från senaste skivan, och han kunde gärna få köra låtar som Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, Brännö serenad och Här kommer lyckan för hundar som oss istället för Klubbland, Mitt Gullbergs kaj paradis och Vi två, 17 år.
Kanske var det så att han körde lite extra mycket Göteborgs-låtar igår och ändrar om till Stockholms-konserten. Kanske inte. Skit samma. Jag tror på en magisk afton.
Jag ville vara där redan på förhand, men nu så här i efterhand, när både Expressen och Aftonbladet delar ut tokfemmor i betyg, så ville jag vara där ännu mer. Men men...
Sett till låtlistan så är jag nöjd. Fast han skulle kunna spela vilka låtar som helst, i princip. Jäg älskar 98% av hans låtskatt.
Men jag är glad att han kör 13 igen och jag är glad att han grävt fram den 10 år gamla Magiskt, men tragiskt ur arkivet, Dock är jag lite missnöjd över att han inte körde Det dom aldrig nämner från senaste skivan, och han kunde gärna få köra låtar som Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, Brännö serenad och Här kommer lyckan för hundar som oss istället för Klubbland, Mitt Gullbergs kaj paradis och Vi två, 17 år.
Kanske var det så att han körde lite extra mycket Göteborgs-låtar igår och ändrar om till Stockholms-konserten. Kanske inte. Skit samma. Jag tror på en magisk afton.
Feelgood forever
Dags att återge mina tankar kring det senaste avsnittet av Så mycket bättre då. Igår var det Petters dag, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av det. I alla fall inte när man ser till musiken. Hur fan skulle Lill-Babs och Lasse Berghagen kunna göra någonting av Petters musik?
Om man ser till personen Petter så har han ju förvandlats en aning de senaste åren. Från att ha varit den här matcho och stöddiga Södersnubben när han slog igenom på slutet av 90-talet så har han gått och blivit en riktig sköning. Jag menar inte att han blivit en mjukis, även om han blivit mjukare, och inte heller att han blivit folklig, även om risken finns nu i och med det här programmet - men han har blivit en mer sympatisk och lättillgänglig person nu när han blivit lite äldre och fått barn. Jag gillar Petter väldigt mycket idag.
Så var det musiken. Jag trodde att Lill-Babs skulle vara lost i det här området, men hon gjorde faktiskt en av kvällens bästa tolkningar när hon förvandlade Så klart till en skön bossanova och soft version. Grymt, faktiskt! Men frågan är om inte Di Leva gjorde den bästa versionen igen, precis som på Lasse Berghagens dag, då han tog sig an en låt jag aldrig hört tidigare som hette Min kärleksaffär. Väldigt väldigt bra blev det.
Även Christer Sandelin överraskade. Jag trodde att han skulle bli lite pajig och börja rappa, men han gjorde Vinden har vänt till en värdig soulversion, och det var härligt. Petra Marklund, eller September, gjorde en September-version av Mikrofonkåt, och det blev skönt dunka-dunka som skulle funka perfekt på dansgolvet.
Så var det Lasse Berghagen, och frågan var vad han skulle hitta på. Svaret blev låten Längesen, även det en låt jag inte hört tidigare, och han lyckades skala ner den till en öm och varm version som blev fint.
Sist ut var Plura, som tidigare gjort Plura av både Lasse Berghagens och Di Levas låtar, och igår gjorde han Plura av Petter när han körde finfina Logiskt. Det blev Plura, och det blev väldigt bra.
Kanske var det här det bästa programmet hittills i serien? Alla versionerna var grymma och snyggt gjorda, och det kändes överlag som ett väldigt varmt och fint program.
Om man ser till personen Petter så har han ju förvandlats en aning de senaste åren. Från att ha varit den här matcho och stöddiga Södersnubben när han slog igenom på slutet av 90-talet så har han gått och blivit en riktig sköning. Jag menar inte att han blivit en mjukis, även om han blivit mjukare, och inte heller att han blivit folklig, även om risken finns nu i och med det här programmet - men han har blivit en mer sympatisk och lättillgänglig person nu när han blivit lite äldre och fått barn. Jag gillar Petter väldigt mycket idag.
Så var det musiken. Jag trodde att Lill-Babs skulle vara lost i det här området, men hon gjorde faktiskt en av kvällens bästa tolkningar när hon förvandlade Så klart till en skön bossanova och soft version. Grymt, faktiskt! Men frågan är om inte Di Leva gjorde den bästa versionen igen, precis som på Lasse Berghagens dag, då han tog sig an en låt jag aldrig hört tidigare som hette Min kärleksaffär. Väldigt väldigt bra blev det.
Även Christer Sandelin överraskade. Jag trodde att han skulle bli lite pajig och börja rappa, men han gjorde Vinden har vänt till en värdig soulversion, och det var härligt. Petra Marklund, eller September, gjorde en September-version av Mikrofonkåt, och det blev skönt dunka-dunka som skulle funka perfekt på dansgolvet.
Så var det Lasse Berghagen, och frågan var vad han skulle hitta på. Svaret blev låten Längesen, även det en låt jag inte hört tidigare, och han lyckades skala ner den till en öm och varm version som blev fint.
Sist ut var Plura, som tidigare gjort Plura av både Lasse Berghagens och Di Levas låtar, och igår gjorde han Plura av Petter när han körde finfina Logiskt. Det blev Plura, och det blev väldigt bra.
Kanske var det här det bästa programmet hittills i serien? Alla versionerna var grymma och snyggt gjorda, och det kändes överlag som ett väldigt varmt och fint program.
Förlåt, håll ut...
"What a beautiful morning...", som Ace of base sjöng för några år sedan. Fast nu börjar det bli lite eftermiddag.
Men det jag ville ta upp är egentligen något annat. Min blogg. Den här sidan. Jag är extremt väldigt väl medveten om att kvalitén inte är den bästa just nu. Jag vet att den här sidan är väldigt tråkig för tillfället. Det ramlar inte in tillräckligt många inlägg, och de som ramlar inte varierar i värde.
Det är inte så mycket jag kan göra åt den saken. Jag kan inte tvinga fram roliga eller intressanta eller spännande inlägg. Det skulle nog bli ännu sämre om jag gjorde det. Det måste komma naturligt.
Så här är det, 13 november, så har jag bloggat i 3 år oavbrutet, om jag inte varit iväg på semester och inte haft tillgång till internet. Jag har alltid tyckt att det varit roligt och aldrig haft några problem med att hitta på saker att skriva om. Tvärtom så har jag oftast haft för mycket att skriva om, så att vissa saker inte fått plats. Men nu så har jag för första gången kommit in i en fas då jag inte tycker att det är så jävla roligt längre. Det är väl inte så konstigt.
Jag hoppas dock att det går över, och så länge får jag gneta på med diverse oinspirerade inlägg. Jag hoppas det släpper så småningom. Ha överseende med det. Den här resan är inte slut. Jag är inte slut. Heck - jag tror att det här bara är början.
Men det jag ville ta upp är egentligen något annat. Min blogg. Den här sidan. Jag är extremt väldigt väl medveten om att kvalitén inte är den bästa just nu. Jag vet att den här sidan är väldigt tråkig för tillfället. Det ramlar inte in tillräckligt många inlägg, och de som ramlar inte varierar i värde.
Det är inte så mycket jag kan göra åt den saken. Jag kan inte tvinga fram roliga eller intressanta eller spännande inlägg. Det skulle nog bli ännu sämre om jag gjorde det. Det måste komma naturligt.
Så här är det, 13 november, så har jag bloggat i 3 år oavbrutet, om jag inte varit iväg på semester och inte haft tillgång till internet. Jag har alltid tyckt att det varit roligt och aldrig haft några problem med att hitta på saker att skriva om. Tvärtom så har jag oftast haft för mycket att skriva om, så att vissa saker inte fått plats. Men nu så har jag för första gången kommit in i en fas då jag inte tycker att det är så jävla roligt längre. Det är väl inte så konstigt.
Jag hoppas dock att det går över, och så länge får jag gneta på med diverse oinspirerade inlägg. Jag hoppas det släpper så småningom. Ha överseende med det. Den här resan är inte slut. Jag är inte slut. Heck - jag tror att det här bara är början.
Those were the days
Det blev en walk down memory lane ikväll. Morfar och Mormor var här och käkade, och senare tittade vi på gamla familjeinspelningar på VHS. Sånt har jag alltid haft svårt för. Jag tycker det är jobbigt. Lite sorgligt.
Det har väl med min dödsångest att göra. Den var stark redan som barn, och då tänkte jag väldigt mycket på döden. Nu har jag lärt mig att förtränga det, och även om min dödsångest är lika stark idag så tänker jag inte på det lika mycket längre.
Men när jag tittar på såna här filminspelningar från förr så inser jag att det är väldigt länge sen, att tiden har gått och att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kanske har att göra med att just den tiden var en sån oerhört lycklig period i mitt liv. Men redan då, eller kanske något senare, så kände jag obehag inför vetskapen om att ingenting varar för evigt.
För några år sedan kunde jag inte titta på sånt här alls. Det var för jobbigt. Jag ville tillbaka dit och aldrig lämna det. Nu har jag lärt mig att uppskatta det lite mer. Jag kan skratta åt det och glädjas för den fina tiden jag haft.
Som när Far skulle lära mig att cykla och sprang bredvid och skrek uppmaningar som: "CYKLA DÅ! MEN DU MÅSTE JU TÄNKA PÅ BALANSEN! TRAMPA DÅ!". Plötsligt kommer Grotta cyklandes förbi, barfota och utan hjälm. Han tvärnitar, hoppar av och slänger cykelhelvetet på asfalten då han fått syn på någonting på vägen som han sätter sig på huk för att studera närgånget. Det är klassiska bilder, och jag lärde mig ju att cykla tillslut. Den hårda vägen.
Sedan var Lillebror är sådan juvel. Han såg ut som en liten brottare. En riktig dunderklump, och definitionen av "gullunge". Jag saknar honom som så, och jag skulle önska att han blev en sådan liten plutt igen.
Men han hade det inte lätt. Jävlar vilken liten retsticka jag var.
Det har väl med min dödsångest att göra. Den var stark redan som barn, och då tänkte jag väldigt mycket på döden. Nu har jag lärt mig att förtränga det, och även om min dödsångest är lika stark idag så tänker jag inte på det lika mycket längre.
Men när jag tittar på såna här filminspelningar från förr så inser jag att det är väldigt länge sen, att tiden har gått och att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kanske har att göra med att just den tiden var en sån oerhört lycklig period i mitt liv. Men redan då, eller kanske något senare, så kände jag obehag inför vetskapen om att ingenting varar för evigt.
För några år sedan kunde jag inte titta på sånt här alls. Det var för jobbigt. Jag ville tillbaka dit och aldrig lämna det. Nu har jag lärt mig att uppskatta det lite mer. Jag kan skratta åt det och glädjas för den fina tiden jag haft.
Som när Far skulle lära mig att cykla och sprang bredvid och skrek uppmaningar som: "CYKLA DÅ! MEN DU MÅSTE JU TÄNKA PÅ BALANSEN! TRAMPA DÅ!". Plötsligt kommer Grotta cyklandes förbi, barfota och utan hjälm. Han tvärnitar, hoppar av och slänger cykelhelvetet på asfalten då han fått syn på någonting på vägen som han sätter sig på huk för att studera närgånget. Det är klassiska bilder, och jag lärde mig ju att cykla tillslut. Den hårda vägen.
Sedan var Lillebror är sådan juvel. Han såg ut som en liten brottare. En riktig dunderklump, och definitionen av "gullunge". Jag saknar honom som så, och jag skulle önska att han blev en sådan liten plutt igen.
Men han hade det inte lätt. Jävlar vilken liten retsticka jag var.
Kvällens vaggvisa
Idolerna är tillbaka!
Det är ju faktiskt så att mina två stora favoritband som barn, Ace of base och Roxette, gör comeback. Mitt första favoritband i livet var Arvingarna, men sedan blev det Ace of base. De var störst, bäst och vackrast för mig.
Det började med The sign, som var världens bästa låt enligt mig, och andra låtar som Happy nation, All that she wants, Wheel of fortune och Don't turn around gick på ständig repeat. De låtarna var från megadebuten Happy nation, och när sedan uppföljaren The Bridge kom så lyssnade jag stenhårt på Beautiful life, Lucky love och Never gonna say I'm sorry.
Men sedan dog mitt intresse ut. Ganska rejält. Skivan Flowers var ingen höjdare, och Da capo köpte jag inte ens. Vi hade vuxit ifrån varandra.
Dock så består mitt intresse och min fascination av bandet, även om jag inte diggar deras senaste musik. Ulf Ekberg var min stora favorit i Ace of base, och än idag så tycker jag mycket om honom. Jag tyckte då, på 90-talet att han var så jävla cool, och det kan jag väl i viss mån tycka än idag. Han är ju en riktig lök. Alltså en riktig jävla stekare, och då menar jag inte fjantarna som springer runt på Sureplan, utan en riktig stekare som bara glider brutalt soft och snyggt.
Sedan har vi Roxette, som tidigare i år smygstartat med konserter i Sverige och Danmark för att sedan nästa komma tillbaka stort med en ny skiva och en fucking jävla världsturné. Det är stort. Efter så många år i frånvaro så kan man fortfarande kunna boka upp en världsturné. Det är ett bevis på att man dansat med de stora elefanterna i musikhistorien.
Att musiken numera kanske drar åt radio- och tuggummi-hållet är en annan femma. Jag är inte glad för att de kommer med ny musik, det skiter jag nästan i, jag är glad för att de fortfarande är här, att de fortfarande finns. Jag är en riktig nostalgiker, jag tycker att det mesta var bättre förr och jag älskar allt med min barndom, så därför känns det riktigt bra att vissa saker och ting inte försvinner. Tiden har nödvändigtvis inte gått så fort ändå.
Det började med The sign, som var världens bästa låt enligt mig, och andra låtar som Happy nation, All that she wants, Wheel of fortune och Don't turn around gick på ständig repeat. De låtarna var från megadebuten Happy nation, och när sedan uppföljaren The Bridge kom så lyssnade jag stenhårt på Beautiful life, Lucky love och Never gonna say I'm sorry.
Men sedan dog mitt intresse ut. Ganska rejält. Skivan Flowers var ingen höjdare, och Da capo köpte jag inte ens. Vi hade vuxit ifrån varandra.
Dock så består mitt intresse och min fascination av bandet, även om jag inte diggar deras senaste musik. Ulf Ekberg var min stora favorit i Ace of base, och än idag så tycker jag mycket om honom. Jag tyckte då, på 90-talet att han var så jävla cool, och det kan jag väl i viss mån tycka än idag. Han är ju en riktig lök. Alltså en riktig jävla stekare, och då menar jag inte fjantarna som springer runt på Sureplan, utan en riktig stekare som bara glider brutalt soft och snyggt.
Sedan har vi Roxette, som tidigare i år smygstartat med konserter i Sverige och Danmark för att sedan nästa komma tillbaka stort med en ny skiva och en fucking jävla världsturné. Det är stort. Efter så många år i frånvaro så kan man fortfarande kunna boka upp en världsturné. Det är ett bevis på att man dansat med de stora elefanterna i musikhistorien.
Att musiken numera kanske drar åt radio- och tuggummi-hållet är en annan femma. Jag är inte glad för att de kommer med ny musik, det skiter jag nästan i, jag är glad för att de fortfarande är här, att de fortfarande finns. Jag är en riktig nostalgiker, jag tycker att det mesta var bättre förr och jag älskar allt med min barndom, så därför känns det riktigt bra att vissa saker och ting inte försvinner. Tiden har nödvändigtvis inte gått så fort ändå.
Kvällens vaggvisa
Dessa maskar på nätet
Jag har, lite ofrivilligt, gått med i en slags kedjebrevväxling på mailen. Dagligen så dimper det ner hälsningar från till exempel Juha, Sanna Andersson, Sophie Kandelin, Super-Hilke, Roastmaster och sedan lite random okänt folk.
"Oj, va kul!" tänker jag eftersom att det verkligen hör till ovanligheterna att någon av dem skulle skicka ett brev. Men upphetsningen är hundradelskort, för jag upptäcker genast att det är ett spam-mail.
Nu har det också visat sig att även jag håller på och skickar ut såna här baciller till random-människor. Jag upptäckte det efter att jag fått autosvar från två av mina gamla lärare som jag hade när jag pluggade på distans för ett par år sedan. När man skickar ett mail till dem så får man ett autosvar tillbaka som visar att dem fått mailet och att de svarar så fort de får möjlighet.
Även Mor och Storebror Michael hade drabbats, dem öppnade dock inte mailet, och jag insåg att det måste få ett stopp. Rådet från Storebror Michael var att byta lösenord - och nu är det åtgärdat. Jag vill inte längre delta i brevväxlingen. Förlåt om jag spamat någon.
"Oj, va kul!" tänker jag eftersom att det verkligen hör till ovanligheterna att någon av dem skulle skicka ett brev. Men upphetsningen är hundradelskort, för jag upptäcker genast att det är ett spam-mail.
Nu har det också visat sig att även jag håller på och skickar ut såna här baciller till random-människor. Jag upptäckte det efter att jag fått autosvar från två av mina gamla lärare som jag hade när jag pluggade på distans för ett par år sedan. När man skickar ett mail till dem så får man ett autosvar tillbaka som visar att dem fått mailet och att de svarar så fort de får möjlighet.
Även Mor och Storebror Michael hade drabbats, dem öppnade dock inte mailet, och jag insåg att det måste få ett stopp. Rådet från Storebror Michael var att byta lösenord - och nu är det åtgärdat. Jag vill inte längre delta i brevväxlingen. Förlåt om jag spamat någon.
Helg!
Jag hade glömt hur ljuvligt det är att sluta 1½ timme tidigare än beräknat från jobbet. Vilken lycka, vilken frihet, med resten av dagen framför en. Man blir så glad.
Jag tror jag ska fira det genom att sova en stund. Typ 1½ timme, eller nåt sånt.
Jag tror jag ska fira det genom att sova en stund. Typ 1½ timme, eller nåt sånt.
Kvällens vaggvisa
In Gustaf I trust
Det var då satan vilket liv det blev kring den här "skandalboken" om Kungen. Herre min körs! What's the dealio?
Jag väljer att ta det hela med ro. Det verkar så fruktansvärt överdrivet. Så lösryckt. Så okonkret. Men - så har jag heller inte läst skiten. Och jag har inget som helst intresse heller.
Jag kan inte tänka mig att han penetretat snett, däremot är jag övertygad om att han festat till så att det fan i helvete sjunger om det. Att han hängt i kristallkronor, varit kung i baren (ha!) och fått släpats hem i gryningen. Jag skulle mycket gärna vilja festa med Kungen. Jag tror att han är en riktig sköning på alla sätt och vis.
Skandaler och skandaler? Jag säger så; lämna karln ifred. Det är ju synd om honom som är dömd till ett liv han inte valt. Jag skulle inte vilja vara kung för en enda dag.
Fan vet om om hans ens får sitta och skita utan att ha sina livvakter med sig?
Jag väljer att ta det hela med ro. Det verkar så fruktansvärt överdrivet. Så lösryckt. Så okonkret. Men - så har jag heller inte läst skiten. Och jag har inget som helst intresse heller.
Jag kan inte tänka mig att han penetretat snett, däremot är jag övertygad om att han festat till så att det fan i helvete sjunger om det. Att han hängt i kristallkronor, varit kung i baren (ha!) och fått släpats hem i gryningen. Jag skulle mycket gärna vilja festa med Kungen. Jag tror att han är en riktig sköning på alla sätt och vis.
Skandaler och skandaler? Jag säger så; lämna karln ifred. Det är ju synd om honom som är dömd till ett liv han inte valt. Jag skulle inte vilja vara kung för en enda dag.
Fan vet om om hans ens får sitta och skita utan att ha sina livvakter med sig?
God lycka, min vän
Det märks verkligen att det är höstlov, för det är extremt lugnt på dagiset just nu. Det är nästan jobbigare än när det är full rulle, för det blir ganska så segt emellanåt. Det blir jobbigt lugnt, alltså.
Annars återsåg jag Mr.Tequila igår kväll, vilket var väldigt skoj. Jag och Grotta åkte in till E-tuna för att möta upp honom och kärestan Sandra, för att sedan bege oss till O'learys för att dricka lite pilsner, surra och kolla på fotboll.
Men Mr.Tequila är inte hemma i Sverige många dagar, för på fredag åker de vidare. Ut i världen. Efter att ha tjänat ihop kosing så väntar nu en jorden-runt-turné, med första anhalt Thailand och sista anhalt USA. Däremellan blir det lite Malaysia, jul- och nyårsfirande i Australien, Nya Zeeland...ja, lite smått och gott. Avundsjuk? Javisst!
Det blir nog ett riktigt äventyr, och ett nästan halvårslångt sådant. Jag önskar dem lycka till och hoppas att de får the time of their life.
...och vilken rolig match! Ganska, i alla fall. Det såg ju ut till en början som att Real Madrid skulle mosa Milan, och Zlatans två tokmissar kändes ända in i själen. Men. Så kom han in. Den grövsta och mest kriminella av alla måltjuvar, Inzaghi, och då visste man att vad som helst kunde hända.
Pang! 2 mål. Milan har vänt och har segern inom räckhåll. Kan man annat än älska den mannen? Han firar varje mål som om det vore Golden goal i en VM-final, liksom. Som jag hade önskat att han fått bli hjälte, men så kvitterar de där jävlarna från Madrid. Riktigt trist.
...och Ronaldo visar än en gång varför han inte förtjänar att nämnas bland de riktigt stora i fotbollshistorien. Hans filmningar är bland det vidrigaste jag sett på en fotbollsplan, inklusive kapningar man sett genom åren. Fy fan...
Annars återsåg jag Mr.Tequila igår kväll, vilket var väldigt skoj. Jag och Grotta åkte in till E-tuna för att möta upp honom och kärestan Sandra, för att sedan bege oss till O'learys för att dricka lite pilsner, surra och kolla på fotboll.
Men Mr.Tequila är inte hemma i Sverige många dagar, för på fredag åker de vidare. Ut i världen. Efter att ha tjänat ihop kosing så väntar nu en jorden-runt-turné, med första anhalt Thailand och sista anhalt USA. Däremellan blir det lite Malaysia, jul- och nyårsfirande i Australien, Nya Zeeland...ja, lite smått och gott. Avundsjuk? Javisst!
Det blir nog ett riktigt äventyr, och ett nästan halvårslångt sådant. Jag önskar dem lycka till och hoppas att de får the time of their life.
...och vilken rolig match! Ganska, i alla fall. Det såg ju ut till en början som att Real Madrid skulle mosa Milan, och Zlatans två tokmissar kändes ända in i själen. Men. Så kom han in. Den grövsta och mest kriminella av alla måltjuvar, Inzaghi, och då visste man att vad som helst kunde hända.
Pang! 2 mål. Milan har vänt och har segern inom räckhåll. Kan man annat än älska den mannen? Han firar varje mål som om det vore Golden goal i en VM-final, liksom. Som jag hade önskat att han fått bli hjälte, men så kvitterar de där jävlarna från Madrid. Riktigt trist.
...och Ronaldo visar än en gång varför han inte förtjänar att nämnas bland de riktigt stora i fotbollshistorien. Hans filmningar är bland det vidrigaste jag sett på en fotbollsplan, inklusive kapningar man sett genom åren. Fy fan...
Kvällens vaggvisa
Min dag, lite kortfattat...
Kvällens vaggvisa
This is a must
Av alla klädesplagg så är jackan min stora fetisch. Dels skinnjackor och kavajer - men just nu allra mest parkas. Jag är smått besatt i denna skapelse, och det smärtar mig djupt att jag ännu inte kunnat lägga vantarna på en sådan.
Jag gillar rockar i allmänhet, men parkas i synnerhet. Det kommer så klart ifrån Liam Gallagher, som genom åren synts i diverse parkas. Allra helst nu de senaste åren då han kommit ut med den egna klädkollektionen Pretty green, där ett antal olika parkas tagits fram.
Det är mitt stora mål i livet just nu att införskaffa mig detta plagg. Helst skulle jag vilja ha en av Pretty green, men det kostar så att det känns, och jag är inte alls främmande för andra märken, bara det är en snygg rackare.
Jag gillar rockar i allmänhet, men parkas i synnerhet. Det kommer så klart ifrån Liam Gallagher, som genom åren synts i diverse parkas. Allra helst nu de senaste åren då han kommit ut med den egna klädkollektionen Pretty green, där ett antal olika parkas tagits fram.
Det är mitt stora mål i livet just nu att införskaffa mig detta plagg. Helst skulle jag vilja ha en av Pretty green, men det kostar så att det känns, och jag är inte alls främmande för andra märken, bara det är en snygg rackare.
Mornin'
Dags att göra lite nytta och åka iväg och jobba. Blir till klockan sex idag, en tokstängning med andra ord.
Det är Björkliden som gäller resten av veckan, och eventuellt nästa vecka, och det tycker jag är gött. Riktigt gött.
Det är Björkliden som gäller resten av veckan, och eventuellt nästa vecka, och det tycker jag är gött. Riktigt gött.
Kvällens vaggvisa
Måndagkväll
Kvällens meny: rotmos och fläsklägg. Jag höll fan i helvete på att ramla baklänges. Inte sedan min tid på Nattviolen när jag var 7 år så har jag drabbats samman med rotmos, men så i kväll möttes våra vägar igen, och jag undrade direkt vad för slags straff det var jag utsattes för.
Jag fick flashback-bilder framför mina ögon, från när det serverades banansoppa på Nattviolen, från när Far försökte tvinga i mig fläskkorv, och från när det för första gången serverades pölsa i skolan. Hemska minnen och de kväljframkallande dofterna hemsöker mig än idag.
Jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag nu är 24 år, och genom årens lopp har jag övervunnit de flesta av min barndoms otänkbara maträtter. Jag försökte mig verkligen på rosmos, men tiden är inte mogen än. Det gick inte. Jag svängde ihop lite carbonara istället.
Annars älskar jag verkligen tv-serien Våra vänners liv, och jag inser hur mycket jag saknar lite manligt sällskap. Lite riktigt manligt sällskap. Det har varit si och så med den biten de senaste åren, då Riddarna varit ifrån varandra, och jag inser hur jävla mycket jag saknar det.
Jag saknar samtalen, skratten, känslorna, de förutsättningslösa träffarna några vuxna pojkar emellan. När jag tittar på älskvärda Våra vänners liv så ser jag hur jag vill ha det.
Som i ett samtal på en av herrmiddagarna som grabbarna har en gång i veckan, där de surrar kring en av grabbarnas noja gällande om han var förälskad i en kvinna eller ej. En av vännerna höjer sitt vinglas och säger "Men skål då, hörrni, för de få gånger man blir kär."
Jag fick flashback-bilder framför mina ögon, från när det serverades banansoppa på Nattviolen, från när Far försökte tvinga i mig fläskkorv, och från när det för första gången serverades pölsa i skolan. Hemska minnen och de kväljframkallande dofterna hemsöker mig än idag.
Jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag nu är 24 år, och genom årens lopp har jag övervunnit de flesta av min barndoms otänkbara maträtter. Jag försökte mig verkligen på rosmos, men tiden är inte mogen än. Det gick inte. Jag svängde ihop lite carbonara istället.
Annars älskar jag verkligen tv-serien Våra vänners liv, och jag inser hur mycket jag saknar lite manligt sällskap. Lite riktigt manligt sällskap. Det har varit si och så med den biten de senaste åren, då Riddarna varit ifrån varandra, och jag inser hur jävla mycket jag saknar det.
Jag saknar samtalen, skratten, känslorna, de förutsättningslösa träffarna några vuxna pojkar emellan. När jag tittar på älskvärda Våra vänners liv så ser jag hur jag vill ha det.
Som i ett samtal på en av herrmiddagarna som grabbarna har en gång i veckan, där de surrar kring en av grabbarnas noja gällande om han var förälskad i en kvinna eller ej. En av vännerna höjer sitt vinglas och säger "Men skål då, hörrni, för de få gånger man blir kär."
Vill g:a med Brucan
Jag har tidigare skrivit om bland annat Lars Winnerbäck, Nirvana och Foo fighters, och att jag inte riktigt förstår storheten i deras musik. Jag tycker om dem, men - jag skulle vilja tycka om dem mer än vad jag gör.
En annan jag skulle vilja tycka om mer är Bruce Springsteen. Det har bara halvklickat mellan oss. Alltså, självklart gillar jag låtar som Born to run, Jungleland, Waitin' on a sunny day, Born in the USA, jag älskar Dancing in the dark, och Hungry heart är en av världens bästa låtar. Men jag skulle vilja dyrka honom. Jag skulle vilja älska honom så jävla mycket, jag vet inte varför.
Så. Den senaste tiden har jag plöjt igenom alla hans skivor, för att se om det kanske kunde bli någonting så här på gamla dagar. Men, njaae...känslan består. Det är bra musik, det är bra låtar. But that's it. Inget som får mig att spricka upp eller skrika av glädje, och inget som får mig att bara blunda och njuta.
Skivorna Born to run, Darkness on the edge of town, The River och Born in the USA är ju finfina hantverk, inget snack om saken. Men därefter, och någonting däremellan, så är det mycket gröt. Skivorna mellan 1987 och 1995 är ju riktigt svaga, och på 00-talet kom det väl några fina låtar men inga skivor att hurra för. Tyvärr. Han var bättre förr, men inte heller tillräckligt bra för att jag ska kära ner mig.
Dock vill jag poängtera att jag gillar Bruce Springsteen. Han är säkert The Boss och hans musik har satt prägel på hur mycket av dagens musik låter, typ Kings of leon. Det är bara det att jag inte älskar honom.
En annan jag skulle vilja tycka om mer är Bruce Springsteen. Det har bara halvklickat mellan oss. Alltså, självklart gillar jag låtar som Born to run, Jungleland, Waitin' on a sunny day, Born in the USA, jag älskar Dancing in the dark, och Hungry heart är en av världens bästa låtar. Men jag skulle vilja dyrka honom. Jag skulle vilja älska honom så jävla mycket, jag vet inte varför.
Så. Den senaste tiden har jag plöjt igenom alla hans skivor, för att se om det kanske kunde bli någonting så här på gamla dagar. Men, njaae...känslan består. Det är bra musik, det är bra låtar. But that's it. Inget som får mig att spricka upp eller skrika av glädje, och inget som får mig att bara blunda och njuta.
Skivorna Born to run, Darkness on the edge of town, The River och Born in the USA är ju finfina hantverk, inget snack om saken. Men därefter, och någonting däremellan, så är det mycket gröt. Skivorna mellan 1987 och 1995 är ju riktigt svaga, och på 00-talet kom det väl några fina låtar men inga skivor att hurra för. Tyvärr. Han var bättre förr, men inte heller tillräckligt bra för att jag ska kära ner mig.
Dock vill jag poängtera att jag gillar Bruce Springsteen. Han är säkert The Boss och hans musik har satt prägel på hur mycket av dagens musik låter, typ Kings of leon. Det är bara det att jag inte älskar honom.
