Mot Rom
Den här veckan började illa, då måndagen och tisdagen var, relativt sett, smått fasansfullt dåliga. Men så vände det en aning igår, och dagen idag var inte alls tokig.
Därmed inte sagt att det inte ska bli fruktansvärt skönt med lite långledigt nu.
Imorgon åker jag till Rom med Storebror Thomas och Brorson Erik - och jag kan inte beskriva hur skönt det ska bli. Men framförallt roligt och spännande.
Rom har alltid varit ett ställe jag som jag kännt att jag måste se innan jag checkar ut, tillsammans med Paris, Athen, Barcelona, Budapest, London, Berlin (nåja) och New York. London har jag varit i, och snart kan jag alltså checka av Rom.
Jag ser fram emot tre dagar av bra boende, god mad, typiskt turistande och Serie A-fotboll mellan Roma och Milan. Inte alls pjåkigt, må jag säga.
Enda smolket i bägaren är att jag missar KBK-festen på lördag kväll. Jag vill hemskt ogärna missa denna kväll, alltid, men det är inte så mycket att göra åt saken denna gång.
Nåväl, if you please excuse me, men jag har en väska att packa.
På återseende på måndag.
Därmed inte sagt att det inte ska bli fruktansvärt skönt med lite långledigt nu.
Imorgon åker jag till Rom med Storebror Thomas och Brorson Erik - och jag kan inte beskriva hur skönt det ska bli. Men framförallt roligt och spännande.
Rom har alltid varit ett ställe jag som jag kännt att jag måste se innan jag checkar ut, tillsammans med Paris, Athen, Barcelona, Budapest, London, Berlin (nåja) och New York. London har jag varit i, och snart kan jag alltså checka av Rom.
Jag ser fram emot tre dagar av bra boende, god mad, typiskt turistande och Serie A-fotboll mellan Roma och Milan. Inte alls pjåkigt, må jag säga.
Enda smolket i bägaren är att jag missar KBK-festen på lördag kväll. Jag vill hemskt ogärna missa denna kväll, alltid, men det är inte så mycket att göra åt saken denna gång.
Nåväl, if you please excuse me, men jag har en väska att packa.
På återseende på måndag.
Sjuk dag
Herrejävlar! Jag måste verkligen skriva klart min bok snart - och den måste verkligen bli bra. Eller nej, den behöver inte ens bli bra längre - den behöver bara verkligen bli framgångsrik och inkomstbringande.
Jag måste verkligen bli min egen.
Stressad som en gnu satte jag mig i bilen klockan 12.55 ute i Torpa för att bege mig in till min sjukgymnast på Köpings lasarett, där jag skulle vara klockan 13.00. Flera långtradare, rödljus och tågbommar senare satt jag och svor som en dåre och såg minuterna springa iväg.
Så jag var sen, men det var lugnt. Stressen däremot, som jag sakta men säkert byggt upp sedan öppningen i morse, och som sedan eskalerade under min biltur, ville inte försvinna.
På vägen hem var jag spänd, inte stel, som en isbit och frustrationen över allt och ingenting rann ut genom öronen på mig. Jag började irritera mig över situationer och händelser som aldrig ens har hänt, men som möjligtvis skulle kunna hända idag, imorgon eller snart. Och plötsligt kom allting.
Jag började stressa upp mig över hela min livstillvaro och hur ingenting "stämde". Allt som jag tagit med ro blev nu blytungt och jättejobbigt.
I duschen senare, väl hemma, försökte jag skölja bort alla mina demoner. Förgäves. Jag blev bara tom. Helt nollställd. Visste knappt vart jag var någonstans och vad jag gjorde. Började inbilla mig att jag fick svårt att andas, fast det inte var så.
Det har varit en sådan dag, och jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Och jag tänker aldrig göra det igen.
Måste verkligen bli min egen.
Men så började jag tänka på fredag och Rom, och då började det sakta kännas lite bättre.
Jag måste verkligen bli min egen.
Stressad som en gnu satte jag mig i bilen klockan 12.55 ute i Torpa för att bege mig in till min sjukgymnast på Köpings lasarett, där jag skulle vara klockan 13.00. Flera långtradare, rödljus och tågbommar senare satt jag och svor som en dåre och såg minuterna springa iväg.
Så jag var sen, men det var lugnt. Stressen däremot, som jag sakta men säkert byggt upp sedan öppningen i morse, och som sedan eskalerade under min biltur, ville inte försvinna.
På vägen hem var jag spänd, inte stel, som en isbit och frustrationen över allt och ingenting rann ut genom öronen på mig. Jag började irritera mig över situationer och händelser som aldrig ens har hänt, men som möjligtvis skulle kunna hända idag, imorgon eller snart. Och plötsligt kom allting.
Jag började stressa upp mig över hela min livstillvaro och hur ingenting "stämde". Allt som jag tagit med ro blev nu blytungt och jättejobbigt.
I duschen senare, väl hemma, försökte jag skölja bort alla mina demoner. Förgäves. Jag blev bara tom. Helt nollställd. Visste knappt vart jag var någonstans och vad jag gjorde. Började inbilla mig att jag fick svårt att andas, fast det inte var så.
Det har varit en sådan dag, och jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Och jag tänker aldrig göra det igen.
Måste verkligen bli min egen.
Men så började jag tänka på fredag och Rom, och då började det sakta kännas lite bättre.
Ett galet geni
Det är någonting med Thorsten Flinck som trollbinder mig. Hela hans uppenbarelse fascinerar mig. Han känns så bindgalen och begåvad i samma andetag. Skrämmande och genialisk.
När Thorsten Flinck är som bäst, vilket han allt som oftast är, så finns det få aktörer i Sverige som matchar honom. Han är så jävla på riktigt. Jag tror på honom. Han är en skådespelare i konstens allra renaste form.
Det sägs att han provfilmade för rollen som Gunvald Larsson i Beck-filmerna. Jag undrar verkligen hur det hade sett ut, och vad det hade gjort med Thorsten Flinck? Jag säger inte att han hade gjort det lika bra som Mikael Persbrandt - men det är också mycket möjligt att han hade gjort det ännu bättre, lika möjligt som att han hade gjort det mycket sämre.
Frågan är, hade Thorsten Flinck då varit ett av de största namnen i Sverige idag?
Han har säkerligen gjort många misstag i sitt liv och sårat många nära och kära tack vare sin svåra personlighet och sitt missbruk - men jag kan inte hjälpa att känna att är det någon jag unnar lite framgång och erkännande så är det Thorsten Flinck. Hans talang som aktör är värd det.
Med allt detta sagt så var jag väldigt glad över att han skulle medverka i SVT's nya kostymdrama Anno 1790 ikväll. Men till min stora besvikelse så dog han efter 20 minuter.
Hoppas ändå de 20 minuterna räckte för nån form av revival för honom.
När Thorsten Flinck är som bäst, vilket han allt som oftast är, så finns det få aktörer i Sverige som matchar honom. Han är så jävla på riktigt. Jag tror på honom. Han är en skådespelare i konstens allra renaste form.
Det sägs att han provfilmade för rollen som Gunvald Larsson i Beck-filmerna. Jag undrar verkligen hur det hade sett ut, och vad det hade gjort med Thorsten Flinck? Jag säger inte att han hade gjort det lika bra som Mikael Persbrandt - men det är också mycket möjligt att han hade gjort det ännu bättre, lika möjligt som att han hade gjort det mycket sämre.
Frågan är, hade Thorsten Flinck då varit ett av de största namnen i Sverige idag?
Han har säkerligen gjort många misstag i sitt liv och sårat många nära och kära tack vare sin svåra personlighet och sitt missbruk - men jag kan inte hjälpa att känna att är det någon jag unnar lite framgång och erkännande så är det Thorsten Flinck. Hans talang som aktör är värd det.
Med allt detta sagt så var jag väldigt glad över att han skulle medverka i SVT's nya kostymdrama Anno 1790 ikväll. Men till min stora besvikelse så dog han efter 20 minuter.
Hoppas ändå de 20 minuterna räckte för nån form av revival för honom.
Lite sämre utan lillebrorsan
Jag har ännu inte införskaffat mig Noel Gallaghers solodebut Noel Gallagher's High Flying Birds. Jag hyser fortfarande lite agg mot honom för att han lämnade mitt älskade Oasis, så han ligger på minuskontot.
Men däremot har jag lyssnat på skivan och detta är vad jag har att säga om den.
Alltså, skriva låtar kan han ju. Det har han verkligen bevisat genom åren, och han kan fortfarande. Sjunga kan han också. Han sjunger bra, men dessvärre ointressant. Han saknar den där glöden, kåtheten och rock'n'rollen som Liam har i sin röst. Som Noel sagt tidigare: "Jag sjunger bättre än Liam, men Liam har en bättre röst än mig". Därför blir det ganska tråkigt att lyssna på ett helt album med Noel på sång, jämfört med Oasis där Liam sjöng det mesta.
Men det finns en del ljusglimtar. If I had a gun..., AKA...What a life, (Stranded on) The Wrong beach och A simple game of genius är alla bra låtar, och det hade varit väldgit intressant att höra Liam sjunga dem. Sedan har vi AKA...Broken arrow som låter som en riktigt bra b-sidan från Oasis 90-tal, och det säger inte lite.
(I wanna live in a dream in my) Record machine och Stop the clocks är mytomspunna låtar som figurerat runt Oasis länge, och som jag tidigare hört i demo-varianter och från soundchecks innan spelningar, och framför allt Stop the clocks borde nog ha kommit med på någon av Oasis skivor.
Annars kan jag inte säga att någon av låtarna håller direkt Oasis-klass. Det blir som sagt en helt annan grej när Noel sjunger, och det blir genast lite...ointressantare.
Dock kommer jag nog att skaffa mig skivan så småningom, med tiden. Det handlar delvis om lojalitet, men också för att det är en helt okej skiva, ändå.
Men däremot har jag lyssnat på skivan och detta är vad jag har att säga om den.
Alltså, skriva låtar kan han ju. Det har han verkligen bevisat genom åren, och han kan fortfarande. Sjunga kan han också. Han sjunger bra, men dessvärre ointressant. Han saknar den där glöden, kåtheten och rock'n'rollen som Liam har i sin röst. Som Noel sagt tidigare: "Jag sjunger bättre än Liam, men Liam har en bättre röst än mig". Därför blir det ganska tråkigt att lyssna på ett helt album med Noel på sång, jämfört med Oasis där Liam sjöng det mesta.
Men det finns en del ljusglimtar. If I had a gun..., AKA...What a life, (Stranded on) The Wrong beach och A simple game of genius är alla bra låtar, och det hade varit väldgit intressant att höra Liam sjunga dem. Sedan har vi AKA...Broken arrow som låter som en riktigt bra b-sidan från Oasis 90-tal, och det säger inte lite.
(I wanna live in a dream in my) Record machine och Stop the clocks är mytomspunna låtar som figurerat runt Oasis länge, och som jag tidigare hört i demo-varianter och från soundchecks innan spelningar, och framför allt Stop the clocks borde nog ha kommit med på någon av Oasis skivor.
Annars kan jag inte säga att någon av låtarna håller direkt Oasis-klass. Det blir som sagt en helt annan grej när Noel sjunger, och det blir genast lite...ointressantare.
Dock kommer jag nog att skaffa mig skivan så småningom, med tiden. Det handlar delvis om lojalitet, men också för att det är en helt okej skiva, ändå.
TV och så
Måste backa lite gällande Gustafsson 3 tr. Igen. Först var jag ju positiv, sedan tyckte jag det var dåligt - men nu börjar jag bli positivare igen.
Skådespelet har blivit avsevärt mycket bättre, historierna lite fyndigare och humorn lite roligare. Inte supermycket, men tillräckligt för att det inte ska vara dåligt.
Speciellt förra avsnittet tyckte jag om, när det vankades bög-fest i huset. Homofoben, och vaktmästaren, Herman blev självklart inblandad i detta, och ja...det blev ganska lyckat.
Att Robert Gustafsson också lyckades spela aprak utan att bli en parodi på sig själv var också en bedrift i sig.
Däremot var premiären av Hellenius hörna i fredags lika blekt som förra säsongen, och än en gång blev man påmind om hur bättre talk-showarna är i USA. Men jag tror att allt handlar om programtiden.
Det är väldigt svårt att göra en bra talk-show på 30 minuter, inklusive reklamavbrott. Allt blir så stressat för att man ska hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden och intervjuerna med gästerna blir lätta och korta eftersom att man inte hinner gå in på några djupare ämnen.
I USA kör man oftast minst en timme, och då blir det ett annat lugn och en annan pondus. Det blir kvalité. Där man i Sverige som programledare studsar in med fart och fläkt för att sätta tonen i tempot så kan programledarna i USA sakta svaja in med händerna i byxfickorna. Pondus och kvalité.
Kanske är det också därför som Sen kväll med Luuk är enda svenska talk-showen värt namnet de senaste 20 åren? Där höll man på i en timme, och då blev det också lugnare, smartare och bättre.
Och till sist så är dessvärre Vem kan slå Filip och Fredrik lika ointressant som vanligt. Tyvärr.
Skådespelet har blivit avsevärt mycket bättre, historierna lite fyndigare och humorn lite roligare. Inte supermycket, men tillräckligt för att det inte ska vara dåligt.
Speciellt förra avsnittet tyckte jag om, när det vankades bög-fest i huset. Homofoben, och vaktmästaren, Herman blev självklart inblandad i detta, och ja...det blev ganska lyckat.
Att Robert Gustafsson också lyckades spela aprak utan att bli en parodi på sig själv var också en bedrift i sig.
Däremot var premiären av Hellenius hörna i fredags lika blekt som förra säsongen, och än en gång blev man påmind om hur bättre talk-showarna är i USA. Men jag tror att allt handlar om programtiden.
Det är väldigt svårt att göra en bra talk-show på 30 minuter, inklusive reklamavbrott. Allt blir så stressat för att man ska hinna med så mycket som möjligt på den korta tiden och intervjuerna med gästerna blir lätta och korta eftersom att man inte hinner gå in på några djupare ämnen.
I USA kör man oftast minst en timme, och då blir det ett annat lugn och en annan pondus. Det blir kvalité. Där man i Sverige som programledare studsar in med fart och fläkt för att sätta tonen i tempot så kan programledarna i USA sakta svaja in med händerna i byxfickorna. Pondus och kvalité.
Kanske är det också därför som Sen kväll med Luuk är enda svenska talk-showen värt namnet de senaste 20 åren? Där höll man på i en timme, och då blev det också lugnare, smartare och bättre.
Och till sist så är dessvärre Vem kan slå Filip och Fredrik lika ointressant som vanligt. Tyvärr.
Nedräkningen har börjat
En bra dag för Oasis-människor.
I en intervju med Rolling stone säger Liam Gallagher att han skulle kunna tänka sig att återförena Oasis igen 2015, i samband med att skivan (What's the story) Morning glory firar 20 års-jubileum, och där kan han tänka sig en turné där de spelar skivan i sin helhet.
Samtidigt har Noel Gallagher hintat lite tidigare att han "kanske lämnade Oasis lite för snabbt". Att det hade varit bättre att de gjorde sina egna grejer några år, sedan komma tillbaka 2015 med en ny skiva och samtidigt fira jubileumet med (What's the story) Morning glory.
De börjar alltså mjukna, Bröderna Gräl. Från att inte ha pratat med varandra på 2 år så börjar de nu, extremt smått, närma sig varandra. Vem vet vad några år till kan göra med deras förhållande till varandra?
Inte för att de behöver Oasis - Liam turnerar världen över med Beady eye och Noel klättrar på listorna med sitt soloabum Noel Gallagher's High Flying Birds - men jag tror de börjar inse att Oasis var någonting mer, större och bättre än vanligt.
Jag håller mina tummar, i 4 år om jag så måste, och hoppas något utav det innerligaste.
I en intervju med Rolling stone säger Liam Gallagher att han skulle kunna tänka sig att återförena Oasis igen 2015, i samband med att skivan (What's the story) Morning glory firar 20 års-jubileum, och där kan han tänka sig en turné där de spelar skivan i sin helhet.
Samtidigt har Noel Gallagher hintat lite tidigare att han "kanske lämnade Oasis lite för snabbt". Att det hade varit bättre att de gjorde sina egna grejer några år, sedan komma tillbaka 2015 med en ny skiva och samtidigt fira jubileumet med (What's the story) Morning glory.
De börjar alltså mjukna, Bröderna Gräl. Från att inte ha pratat med varandra på 2 år så börjar de nu, extremt smått, närma sig varandra. Vem vet vad några år till kan göra med deras förhållande till varandra?
Inte för att de behöver Oasis - Liam turnerar världen över med Beady eye och Noel klättrar på listorna med sitt soloabum Noel Gallagher's High Flying Birds - men jag tror de börjar inse att Oasis var någonting mer, större och bättre än vanligt.
Jag håller mina tummar, i 4 år om jag så måste, och hoppas något utav det innerligaste.
Dålig start, bra fortsättning
Klockan är 6.30. Jag är sen, men inte stressad. Jag hinner lätt till jobbet i tid. Jag öppnar dörren och möter ett frostigt landskap.
"Inte bra", tänker jag.
På håll kan jag skymta de isfrusna rutorna och jag känner hur minuterna snabbt rinner ifrån mig. Jag försöker låsa upp dörren, men den trilskas. Jävlas. Sitter fast. Med sansat våld lyckas jag tillslut få upp dörrhelvetet och greppar snabbt en isskrapa.
Att skrapa rutorna utan vantar har aldrig varit någon hit. Speciellt inte när det är sån där satans tjock is som ligger som lager på lager. Jag svär, oj vad jag svär, och längtar redan hem fastän jag inte åkt än.
Väl i bilen, på väg, måste jag gasa på lite, men ändå ta det försiktigt. Vill inte sladda av vägen. Svänger av motorvägen, nära jobbet nu, och bara ett par minuter sen. Det lugnt. Bommarna till järnvägen åker ner.
Svär igen, oj oj oj vad jag svär. Men det går snabbt, för en gång skull. Kommer fram till jobbet, fem minuter sen, och inser att jag hann ändå. Öppnar och går in.
Så ser en dålig start på morgonen ut.
Men herregud, vad gör väl det? 10 minuter senare och med en kopp kaffe i handen så var allt glömt, och en skön dag var min att möta.
Hösten är verkligen i sitt esse nu. Förvisso är de kalla morgnarna jobbiga, och som vanligt kan man inte förstå hur det kan vara så kallt, i år igen, men när dagen väl vaknat, och är så solig som idag, så är det väldigt fint. Gult så långt ökat kan nå, och det är väl nu hösten är som vackrast, innan löven faller ner helt och hållet.
Skönt med helg också.
"Inte bra", tänker jag.
På håll kan jag skymta de isfrusna rutorna och jag känner hur minuterna snabbt rinner ifrån mig. Jag försöker låsa upp dörren, men den trilskas. Jävlas. Sitter fast. Med sansat våld lyckas jag tillslut få upp dörrhelvetet och greppar snabbt en isskrapa.
Att skrapa rutorna utan vantar har aldrig varit någon hit. Speciellt inte när det är sån där satans tjock is som ligger som lager på lager. Jag svär, oj vad jag svär, och längtar redan hem fastän jag inte åkt än.
Väl i bilen, på väg, måste jag gasa på lite, men ändå ta det försiktigt. Vill inte sladda av vägen. Svänger av motorvägen, nära jobbet nu, och bara ett par minuter sen. Det lugnt. Bommarna till järnvägen åker ner.
Svär igen, oj oj oj vad jag svär. Men det går snabbt, för en gång skull. Kommer fram till jobbet, fem minuter sen, och inser att jag hann ändå. Öppnar och går in.
Så ser en dålig start på morgonen ut.
Men herregud, vad gör väl det? 10 minuter senare och med en kopp kaffe i handen så var allt glömt, och en skön dag var min att möta.
Hösten är verkligen i sitt esse nu. Förvisso är de kalla morgnarna jobbiga, och som vanligt kan man inte förstå hur det kan vara så kallt, i år igen, men när dagen väl vaknat, och är så solig som idag, så är det väldigt fint. Gult så långt ökat kan nå, och det är väl nu hösten är som vackrast, innan löven faller ner helt och hållet.
Skönt med helg också.
I brist på annat
Om ord har nån betydelse
Jag borde vänt om, jag borde vetat bättre. Än att gå därifrån besegrad.
Allt är så lätt i en självömkande tanke. Det är synd om mig och ingen tycker om mig. Men man borde få en smäll för varje gång man blundar bara för att man inte vågar se. I alla fall när man är över 25.
Jag hörde en droppe falla, det lät som ett åskmoln. Även små tårar innehåller smärta. Det var en snabb flykt i rättan tid, men nu förstår jag att ännu en gång lurade jag mig själv.
Jag växte så nära alla tankar jag hade om att lämna för alltid, jag släppte barnets röst och lät mig själv bli vilseledd i rädslan i längtan.
Men du vet, jag säger inte förlåt. Förlåt, men jag tänker inte säga förlåt. Det behöver göra ont ibland, för om man inte vet vad smärta är så kan man aldrig veta vad kärlek är. Om jag släppte din hand betyder det inte att jag inte kan fånga den igen, och om du släppte min hand betyder det inte att du inte vill bli räddad.
Det är lågt att be, och jag har inget att be om. Om vi krockar rätt kan vi få nåt vi aldrig har bett om, men aldrig vill vara utan igen.
Jag ser stjärnorna, de finns i dina ögon. En lekfull kyss, kan du känna att jag är förväntansfull? Om du tappat bort din dröm hoppas jag att du finner den.
Jag står för dig, lite tyst till att börja med, men om du vill så kan du förstå det. En helt ny start, kan inte vara obeslutsam längre.
Jag säger det ikväll, jag säger det för alltid. Och den här gången svär jag på att jag menar det.
Om kärlek är ett ord som man säger - säg det. Jag kommer att lyssna.
Allt är så lätt i en självömkande tanke. Det är synd om mig och ingen tycker om mig. Men man borde få en smäll för varje gång man blundar bara för att man inte vågar se. I alla fall när man är över 25.
Jag hörde en droppe falla, det lät som ett åskmoln. Även små tårar innehåller smärta. Det var en snabb flykt i rättan tid, men nu förstår jag att ännu en gång lurade jag mig själv.
Jag växte så nära alla tankar jag hade om att lämna för alltid, jag släppte barnets röst och lät mig själv bli vilseledd i rädslan i längtan.
Men du vet, jag säger inte förlåt. Förlåt, men jag tänker inte säga förlåt. Det behöver göra ont ibland, för om man inte vet vad smärta är så kan man aldrig veta vad kärlek är. Om jag släppte din hand betyder det inte att jag inte kan fånga den igen, och om du släppte min hand betyder det inte att du inte vill bli räddad.
Det är lågt att be, och jag har inget att be om. Om vi krockar rätt kan vi få nåt vi aldrig har bett om, men aldrig vill vara utan igen.
Jag ser stjärnorna, de finns i dina ögon. En lekfull kyss, kan du känna att jag är förväntansfull? Om du tappat bort din dröm hoppas jag att du finner den.
Jag står för dig, lite tyst till att börja med, men om du vill så kan du förstå det. En helt ny start, kan inte vara obeslutsam längre.
Jag säger det ikväll, jag säger det för alltid. Och den här gången svär jag på att jag menar det.
Om kärlek är ett ord som man säger - säg det. Jag kommer att lyssna.
Försenat inlägg
Lite sent, men apropå Manchester City's coola seger mot Villarreal i Champions Leuage igår så måste jag säga det att är det någonting som skulle få mig att börja hålla på Man City så är det för att de efter varje seger hemma på City Of Manchesters Stadium fläskar på med Roll with it med Oasis över hela stadion efter slutsignalen.
Till skillnad från de flesta Man United-fansen så hatar jag inte City. Inte alls. Och det av den enkla anledningen för att det är bröderna Gallaghers lag. Men jag kan inte svika mitt United, så det förblir mitt lag tillsammans med IFK Göteborg.
Till skillnad från de flesta Man United-fansen så hatar jag inte City. Inte alls. Och det av den enkla anledningen för att det är bröderna Gallaghers lag. Men jag kan inte svika mitt United, så det förblir mitt lag tillsammans med IFK Göteborg.
Det som aldrig blev kan ändå bli
"Vart ska du gå? Det är redan sent och försent för någonting annat än det här."
Pojken gav henne en glödande blick som sa att han kan ge henne hela världen om hon orkar bära den i sina armar, och sedan gick jag därifrån. För när det känns för bra måste jag dra så att det inte förstörs och blir dåligt. Jag var så dum då och visste allting om ingenting, och den där gången kommer aldrig tillbaka.
Det är inte längesen, men vi blir äldre för varje dag som går. Och om det finns någon rättvisa i världen ska jag inte behöva tänka på dig för alltid som någon jag inte kan få. Vill inte lura mitt hjärta igen och inse att det var fel även den här gången.
Jag vet jag dricker för mycket, men allting borde vara som i den där fylledrömmen när jag borstade bort de sista kornen från sandstormen i fjol och sedan tog din hand och bad dig visa mig min framtid.
Den svarta dimman börjar skingra sig, och i ljushålen ser jag vad som väntar. Jag ser hur klumpig och nervös jag är med blommorna i handen på vår första träff. Jag ser när allting släpper. Jag ser parkbänken, höstpromenaden, hur vi sitter på gräsmattan i juni, när vi går längs stranden i takt med solnedgången i ett varmare land. Jag ser hur vi blåser ut det första ljuset för vår lilla ängel, hur vi klär granen första gången som en familj, hur vi är det bästa som har hänt oss.
Pojken gav henne en glödande blick som sa att han kan ge henne hela världen om hon orkar bära den i sina armar, och sedan gick jag därifrån. För när det känns för bra måste jag dra så att det inte förstörs och blir dåligt. Jag var så dum då och visste allting om ingenting, och den där gången kommer aldrig tillbaka.
Det är inte längesen, men vi blir äldre för varje dag som går. Och om det finns någon rättvisa i världen ska jag inte behöva tänka på dig för alltid som någon jag inte kan få. Vill inte lura mitt hjärta igen och inse att det var fel även den här gången.
Jag vet jag dricker för mycket, men allting borde vara som i den där fylledrömmen när jag borstade bort de sista kornen från sandstormen i fjol och sedan tog din hand och bad dig visa mig min framtid.
Den svarta dimman börjar skingra sig, och i ljushålen ser jag vad som väntar. Jag ser hur klumpig och nervös jag är med blommorna i handen på vår första träff. Jag ser när allting släpper. Jag ser parkbänken, höstpromenaden, hur vi sitter på gräsmattan i juni, när vi går längs stranden i takt med solnedgången i ett varmare land. Jag ser hur vi blåser ut det första ljuset för vår lilla ängel, hur vi klär granen första gången som en familj, hur vi är det bästa som har hänt oss.
Nej nu jävlar!
Det pratas ju ofta om Mikael Persbrandt som "Sveriges sexigaste man" - och det kan jag väl köpa. Inte lika mycket för hans utseende som för hans pondus och manlighet, men han ser ju helt klart bra ut.
När man däremot pratar om Persbrandt gällande "Sveriges bästa klädda män", vilket man gör i vissa tvivelaktiga sammanhang, så blir jag desto mer fundersam. Med rätt styling, så visst - men om karln själv får bestämma så är han ingen välklädd man.
Det är något jag ofta reagerat på - men det slog mig verkligen när jag fick se Persbrandt på en vimmelbild ifrån premiären av hans nya film Stockholm östra.
När man däremot pratar om Persbrandt gällande "Sveriges bästa klädda män", vilket man gör i vissa tvivelaktiga sammanhang, så blir jag desto mer fundersam. Med rätt styling, så visst - men om karln själv får bestämma så är han ingen välklädd man.
Det är något jag ofta reagerat på - men det slog mig verkligen när jag fick se Persbrandt på en vimmelbild ifrån premiären av hans nya film Stockholm östra.
Ja fy fan.
Hade rocken varit knäppt och 20-25 cm kortare, kompletterat med ett par helvita tygskor så hade det kunnat funka a'la Liam Gallagher. Nu blir det någonting helt annat som jag inte ens kan hitta en jämförelse med. Det är som att en blind man har valt kläder åt honom.
Det allra smidigaste för att undvika denna katastrof hade varit ett par svart klackskor, det hade mildrat skadan rätt bra. Plus att ta bort det där mockatäcket han bär på. Men närå, här kör han med höga vitröda sneakers till grådassiga kostymbyxor och en aningen för stor kavaj - och utanpå på det en beige rock som går ner till fotknölarna.
Nej fy fan.
Visst kan det vara roligt, och helt rätt, att mixtra med olika kläd-koder och blanda lite spännande, och jag vet att många har haft och har synpunkter på mina utstyrslar ibland - men någon jävla måtta får det vara.
Schämmes tamejfan!
Det regnar, och jag bryr mig inte
Jag måste säga det att jag trivs oerhört bra med att sluta kvart i ett om dagarna. Det är helgjutet. Man jobbar halva dagen, och sedan är man relativt fri. Att komma upp i gryningen är inte heller några problem. Efter ett tag. Efter en kopp kaffe.
Fast det är ju bara de dagarna jag har öppning.
Annars börjar jag klockan tio och har stängning - och det är inga fel det heller. Speciellt inte de dagarna man lyckas komma upp skapligt i tid så att man får en skön morgon för sig själv. Det ställer heller inte några krav på att behöva lägga sig jättetidigt kvällen innan, samtidigt som man ändå känner sig utvilad dagen därpå.
Och hur jag än jobbar så går dagarna ändå väldigt snabbt, och det måste ju vara tecken på någonting positivt tycker jag. Inte att de går fort, men att de inte är sega, tråkiga och långsamma.
Idag var en dag jag slutade tidigt, och det ska jag fira genom att köpa tre wienerbröd och åka upp till Mormor och Morfar och dricka saft och titta på Cartoon network. Ha! Nej då, nej då, det var 15 år sedan. Numera dricker jag kaffe.
Fast det är ju bara de dagarna jag har öppning.
Annars börjar jag klockan tio och har stängning - och det är inga fel det heller. Speciellt inte de dagarna man lyckas komma upp skapligt i tid så att man får en skön morgon för sig själv. Det ställer heller inte några krav på att behöva lägga sig jättetidigt kvällen innan, samtidigt som man ändå känner sig utvilad dagen därpå.
Och hur jag än jobbar så går dagarna ändå väldigt snabbt, och det måste ju vara tecken på någonting positivt tycker jag. Inte att de går fort, men att de inte är sega, tråkiga och långsamma.
Idag var en dag jag slutade tidigt, och det ska jag fira genom att köpa tre wienerbröd och åka upp till Mormor och Morfar och dricka saft och titta på Cartoon network. Ha! Nej då, nej då, det var 15 år sedan. Numera dricker jag kaffe.
Bättre förklok än efterklok
Lika ofta som jag kommer på mig själv att längta och önska efter någonting mer i livet, lika ofta kommer jag på mig själv med att inse hur bra jag har det.
Lika ofta som jag tänker "Vad har jag att var lycklig över egentligen?", lika ofta tänker jag "Vad har jag att gnälla över?".
Det är en balansgång det där.
För samtidigt som man ska sträva efter sina mål och drömmar och inte nöja sig så får man aldrig ta "det där lilla" för givet. Man får inte glömma bort att uppskatta det, även fast man ibland svävar iväg och drömmer om ett annat liv.
Det är så lätt att tänka att man är en fattig människa, en person som inte åstadkommit någonting vettigt i livet, och att ens tillvaro saknar något som helst innehåll. Men tänker man efter, börjar man utvärdera grenarna som sitter på ens liv och sätter det i ett sammanhang - då kan nog de flesta av oss känna att "Fan...jag har det ganska bra ändå".
En sån ynnest som goda vänner, ett jobb att gå till och att ens nära och kära få vara friska - det är sånt man inte får ta för givet.
Det finns såklart undantag, visst finns det människor som har en riktigt jobbig tillvaro - men de flesta slösar nog bort en stor del av ens tid på att längta efter nåt de inte har, istället för att värdesätta och ta tillvara på det de verkligen har.
I grund och botten har vi, många av oss, det väldigt bra. Det är bara lätt att glömma bort det ibland.
Lika ofta som jag tänker "Vad har jag att var lycklig över egentligen?", lika ofta tänker jag "Vad har jag att gnälla över?".
Det är en balansgång det där.
För samtidigt som man ska sträva efter sina mål och drömmar och inte nöja sig så får man aldrig ta "det där lilla" för givet. Man får inte glömma bort att uppskatta det, även fast man ibland svävar iväg och drömmer om ett annat liv.
Det är så lätt att tänka att man är en fattig människa, en person som inte åstadkommit någonting vettigt i livet, och att ens tillvaro saknar något som helst innehåll. Men tänker man efter, börjar man utvärdera grenarna som sitter på ens liv och sätter det i ett sammanhang - då kan nog de flesta av oss känna att "Fan...jag har det ganska bra ändå".
En sån ynnest som goda vänner, ett jobb att gå till och att ens nära och kära få vara friska - det är sånt man inte får ta för givet.
Det finns såklart undantag, visst finns det människor som har en riktigt jobbig tillvaro - men de flesta slösar nog bort en stor del av ens tid på att längta efter nåt de inte har, istället för att värdesätta och ta tillvara på det de verkligen har.
I grund och botten har vi, många av oss, det väldigt bra. Det är bara lätt att glömma bort det ibland.
Livet live online
Facebook har växt till ett monster. Igen. Eller tillslut. Eller också är det bara början.
En just nu-status som "Livet är så jävla orättvist, orkar inte mer" trängs med en annan just nu-status som "Jippi vilken underbar dag! Jag är så otroligt glad!" - och det känns verkligen som livet i ett nötskal. Det går upp och det går ner. Två inlägg, oberoende av varandra, som andas olika luft.
Vi blir mer och mer öppna och självutlämnande, och aldrig tidigare har det varit lika lätt att få tillgång till människor man inte ens känner till vid namn om vad de skriver och känner och tycker och gör och mår. Jag kan få tillgång till bilder som inte alls är ämnade för mig, och det är lite smått...olustigt. Därmed inte sagt att jag utnyttjar det, men möjligheten finns ju, både för er och för mig.
Det känns som att Facebook strävar efter att alla ska veta allt om alla, och det blir allt svårare att skriva till bara dem man verkligen vill skriva till. Eller också är det jag som inte orkar förstå.
För mig är det inget problem, det jag skriver har jag inget emot om hela världen läser - ibland, eller ganska ofta, vill jag till och med att hela världen ska läsa det - och jag skulle aldrig få för mig att lägga ut en bild som jag var orolig för att fel person skulle få se.
Men många vill ju vara "privata" och bara skriva till de "närmaste" och så, och även om man lyckas få bukt med den lilla integriteten nu så är ju utvecklingen den att det snart kommer nya sätt som gör det svårare att bli intern på Facebook.
Jag tror också att det finns många som är jättetjenisar på Facebook, men som har svårt att ens hälsa på varandra i riktiga livet.
Ändå sitter vi där, allt mer och allt oftare, och bara rear ut oss. Frågan är vart det ska sluta?
Den utveckligen ska både bli intressant och skämmande att följa.
En just nu-status som "Livet är så jävla orättvist, orkar inte mer" trängs med en annan just nu-status som "Jippi vilken underbar dag! Jag är så otroligt glad!" - och det känns verkligen som livet i ett nötskal. Det går upp och det går ner. Två inlägg, oberoende av varandra, som andas olika luft.
Vi blir mer och mer öppna och självutlämnande, och aldrig tidigare har det varit lika lätt att få tillgång till människor man inte ens känner till vid namn om vad de skriver och känner och tycker och gör och mår. Jag kan få tillgång till bilder som inte alls är ämnade för mig, och det är lite smått...olustigt. Därmed inte sagt att jag utnyttjar det, men möjligheten finns ju, både för er och för mig.
Det känns som att Facebook strävar efter att alla ska veta allt om alla, och det blir allt svårare att skriva till bara dem man verkligen vill skriva till. Eller också är det jag som inte orkar förstå.
För mig är det inget problem, det jag skriver har jag inget emot om hela världen läser - ibland, eller ganska ofta, vill jag till och med att hela världen ska läsa det - och jag skulle aldrig få för mig att lägga ut en bild som jag var orolig för att fel person skulle få se.
Men många vill ju vara "privata" och bara skriva till de "närmaste" och så, och även om man lyckas få bukt med den lilla integriteten nu så är ju utvecklingen den att det snart kommer nya sätt som gör det svårare att bli intern på Facebook.
Jag tror också att det finns många som är jättetjenisar på Facebook, men som har svårt att ens hälsa på varandra i riktiga livet.
Ändå sitter vi där, allt mer och allt oftare, och bara rear ut oss. Frågan är vart det ska sluta?
Den utveckligen ska både bli intressant och skämmande att följa.
Min kopp te
I rörelse
När blev det så svårt att berätta för nån hur det egentligen ligger till? Det behövs inga ord, inga brev eller så, bara nåt i luften som säger att "det här är vad jag känner för dig".
Men det verkar stå still. Ingenting i luften mellan oss. Du har längtan i din blick, och jag är allt du inte kan se. Men det verkar vara svårt. Inte ens värt en sista dans. Och när du somnar varje kväll tänker du "jag satsar allt på nästa helg". Men det blir som förut.
Jag minns när jag sa "hon är inget för mig", men när allt kommer omkring är hon det. Jag har försökt tänka bort, sudda ut hennes bild, men i hjärtat mitt finns hennes spår och de ska alltid finnas kvar.
Kanske något händer? Att det glittrar till nån gång. Kanske du blir för full, och i dimman ser vi klart. Jag kanske skriver ett brev. Kanske till och med säger nåt. Och när vi vaknar upp en dag inser vi att någon saknas där bredvid. Inget blir som förut.
Fastän det verkar stå still. Fastän det verkar vara tyst. Fastän vi längtar båda två. Fastän inga pilar skjuts mot oss. Fastän det verkar vara svårt. Inte värt en sista dans. Jag tror varje fullmånsnatt är ett varv närmare varandra. Fastän allt är som förut.
Men det verkar stå still. Ingenting i luften mellan oss. Du har längtan i din blick, och jag är allt du inte kan se. Men det verkar vara svårt. Inte ens värt en sista dans. Och när du somnar varje kväll tänker du "jag satsar allt på nästa helg". Men det blir som förut.
Jag minns när jag sa "hon är inget för mig", men när allt kommer omkring är hon det. Jag har försökt tänka bort, sudda ut hennes bild, men i hjärtat mitt finns hennes spår och de ska alltid finnas kvar.
Kanske något händer? Att det glittrar till nån gång. Kanske du blir för full, och i dimman ser vi klart. Jag kanske skriver ett brev. Kanske till och med säger nåt. Och när vi vaknar upp en dag inser vi att någon saknas där bredvid. Inget blir som förut.
Fastän det verkar stå still. Fastän det verkar vara tyst. Fastän vi längtar båda två. Fastän inga pilar skjuts mot oss. Fastän det verkar vara svårt. Inte värt en sista dans. Jag tror varje fullmånsnatt är ett varv närmare varandra. Fastän allt är som förut.
Ta hand om er
En dag som denna känns det ganska meningslöst att skriva någonting över huvud taget. Kungsör har drabbats av ännu en bortgång på en person som lämande alltför tidigt.
Den innerliga och djupa sorg, som man bara kan föreställa sig, kan nog bara de närmaste känna - men medlidandet och tragiken kan alla känna, vilket jag också tror att de flesta gör.
Samtidigt blir det en smärtsam påminnelse om att värna om tiden vi har tillsammans. Ännu en gång.
Det jag först egentligen tänkte beröra var det faktum att Lillebror och hans Ida idag lyfte ifrån Sverige för ett två månaders långt äventyr i bland annat Hongkong, Kina och Indien.
Det är ju som vanligt, man hoppas att de ska få en bra resa och att allting går bra. Men en dag som denna så blir det ju som så att man verkligen inser hur mycket man hoppas att allting går bra.
Den innerliga och djupa sorg, som man bara kan föreställa sig, kan nog bara de närmaste känna - men medlidandet och tragiken kan alla känna, vilket jag också tror att de flesta gör.
Samtidigt blir det en smärtsam påminnelse om att värna om tiden vi har tillsammans. Ännu en gång.
Det jag först egentligen tänkte beröra var det faktum att Lillebror och hans Ida idag lyfte ifrån Sverige för ett två månaders långt äventyr i bland annat Hongkong, Kina och Indien.
Det är ju som vanligt, man hoppas att de ska få en bra resa och att allting går bra. Men en dag som denna så blir det ju som så att man verkligen inser hur mycket man hoppas att allting går bra.
Jag och kändisar
En sak ska ni veta, och det är att jag är besatt av kändisar. Eller otroligt fascinerad, om ni så vill.
Jag älskar att bläddra i Hänt extra, Se & Hör, Veckans nu, Amelia, Land, you name it - så länge det handlar om kändisar så dras jag till det likt flugor kring koskit.
Jag vill veta vart de bor, hur de ser ut på vimmel, vad de jobbar med just nu, vad de har för sorger och laster i livet, hur de ser på framtiden och vem de dejtar.
Sedan är det klart att det är svårare att gå igång på en C-kändis som Eric Amarillo eller Jockiboy, eller en B-kändis som Soran Ismail eller Christine Meltzer. Men å andra sidan, ser jag en Big brother-deltagare värt namnet så blir jag allt lite star strucked.
Fast det är inte just kändisarna i sig som lockar, utan mer begreppet och fenomenet "kändisar". Så fort en person blir kändis så skapas det hinna mellan mig och personen, och personen i fråga blir som en karaktär i en film. Alltså overklig, inte på riktig.
Ser jag en kändis i verkligheten så har jag svårt att ta till mig det. Det spelar ingen roll om det är på stan, på fotbollsplanen, på en konsert eller i nåt annat sammanhang - jag kan inte riktigt greppa det. Det är som att jag ser en film.
Det största jag varit med om är Oasis i Globen 2009, när jag stod 70 meter ifrån Liam Gallagher. Det var ett sådant ögonblick som var svårt att ta in för mig.
Annars har jag ju intervjuat Idol-Ola, Lotta Engberg och Sten & Stanley för Bärsingen, skakat hand med fotbollsproffset och landslagsspelaren Andreas Andersson, tagit kort tillsammans med Alex Schulman, legat 10 meter ifrån Fredrik Ljungberg på Tylösand strand, gått strax bakom italienska fotbollsspelare Luigi Di Biagio på en gata i Italien, spelat fotboll mot Ola Toivonen en handfull gånger, stått bakom Mona Sahlin på en konsert under Peace & love-festivalen, stått i samma liftkö som Carola och suttit bordet bredvid tennisspelaren Jonas Björkman på ett café i Florida.
Jag lovar att återkomma när jag kommit på flera kändisar jag stött på. Jag lovar.
Men den kändis jag träffat mest är Pandora. Hon har i alla fall varit jävligt stor, det räcker med att surfa runt lite på Youtube för att förstå det.
Ja, det jag ville säga är att kändisar fascinerar mig. Nej. Bländar mig.
Jag älskar att bläddra i Hänt extra, Se & Hör, Veckans nu, Amelia, Land, you name it - så länge det handlar om kändisar så dras jag till det likt flugor kring koskit.
Jag vill veta vart de bor, hur de ser ut på vimmel, vad de jobbar med just nu, vad de har för sorger och laster i livet, hur de ser på framtiden och vem de dejtar.
Sedan är det klart att det är svårare att gå igång på en C-kändis som Eric Amarillo eller Jockiboy, eller en B-kändis som Soran Ismail eller Christine Meltzer. Men å andra sidan, ser jag en Big brother-deltagare värt namnet så blir jag allt lite star strucked.
Fast det är inte just kändisarna i sig som lockar, utan mer begreppet och fenomenet "kändisar". Så fort en person blir kändis så skapas det hinna mellan mig och personen, och personen i fråga blir som en karaktär i en film. Alltså overklig, inte på riktig.
Ser jag en kändis i verkligheten så har jag svårt att ta till mig det. Det spelar ingen roll om det är på stan, på fotbollsplanen, på en konsert eller i nåt annat sammanhang - jag kan inte riktigt greppa det. Det är som att jag ser en film.
Det största jag varit med om är Oasis i Globen 2009, när jag stod 70 meter ifrån Liam Gallagher. Det var ett sådant ögonblick som var svårt att ta in för mig.
Annars har jag ju intervjuat Idol-Ola, Lotta Engberg och Sten & Stanley för Bärsingen, skakat hand med fotbollsproffset och landslagsspelaren Andreas Andersson, tagit kort tillsammans med Alex Schulman, legat 10 meter ifrån Fredrik Ljungberg på Tylösand strand, gått strax bakom italienska fotbollsspelare Luigi Di Biagio på en gata i Italien, spelat fotboll mot Ola Toivonen en handfull gånger, stått bakom Mona Sahlin på en konsert under Peace & love-festivalen, stått i samma liftkö som Carola och suttit bordet bredvid tennisspelaren Jonas Björkman på ett café i Florida.
Jag lovar att återkomma när jag kommit på flera kändisar jag stött på. Jag lovar.
Men den kändis jag träffat mest är Pandora. Hon har i alla fall varit jävligt stor, det räcker med att surfa runt lite på Youtube för att förstå det.
Ja, det jag ville säga är att kändisar fascinerar mig. Nej. Bländar mig.
När KAK-TV revolutionerades
Året var 2005. Det var vår. Det vankades praktik. Eftersom att jag och Kaggen gick mediaprogrammet och var ganska insnöade på tv, film, redigering, humor och programlederi i alla dess olika former så tänkte vi att KAK-TV skulle vara en bra praktikplats - och så blev det, tillsammans med Michaela Severin och Jana-Elena Karlsson.
Det är synd att säga att det blev en succé. Det blev en MEGASENSATION! Vi hamnade till och med i tidningen Magazin24 när vi vilseledde tittarna vid ett tillfälle. "Här lurar de tittarna" löd rubriken. Oboy vad jag och Kaggen var stolta.
Jag skrattar fortfarande gott åt vissa grejer som jag skrattade åt då - men mycket kan jag inte titta på. Allra minst min hejdundrande hockeyfrilla.
Men mycket nöje!
Det är synd att säga att det blev en succé. Det blev en MEGASENSATION! Vi hamnade till och med i tidningen Magazin24 när vi vilseledde tittarna vid ett tillfälle. "Här lurar de tittarna" löd rubriken. Oboy vad jag och Kaggen var stolta.
Jag skrattar fortfarande gott åt vissa grejer som jag skrattade åt då - men mycket kan jag inte titta på. Allra minst min hejdundrande hockeyfrilla.
Men mycket nöje!
En till oldie
Äsch, jag hittade en till, men den här tror jag mig veta i vilket sammanhang jag skrev det i. Lika bra att få ut det, några år försent.
"Var glad att du lever, var glad att nån annan är där med dig.
Ta vara på det här, det är allt du har. Tänk inte så mycket, gör nåt istället.
Om du tvivlar, om du tänker - gör nånting, rör på dig.
Jag är nog alldeles för söt och snäll - och snälla pojkar får aldrig leka med vackra flickor.
Jag vill aldrig någonsin skada dig, kanske är det därför jag inte kan vara med dig?
Men jag vill aldrig vara utan dig, kanske är det därför du finns kvar hos mig?
Men dina ögon säger att du inte vill det här, och därför sårar jag mig.
Jag vet att nån annan är där hos dig, i hjärtat, och det är nog bra, jag älskar dig just precis så.
Du kan inte tänka nåt annat sen, du andas nu och imorgon är du död.
Se dig lycklig.
Jag är nog inte den man jag önskade att jag skulle vara, men det är aldrig försent att bli den du skulle kunna bli.
Jag vill inte tänka längre, det som har varit är över och förbi. Det enda jag kan göra nånting åt är detta nu jag lever i - men jag saknar dig.
Helvete vad mycket känslor det bor här inne. Alldeles för många för vad som kan vara hälsosamt. Och det värsta är att jag knappt har kontroll över en enda av dem.
Jag tänker på någon som inte kan bli min. Jag vill, men jag kan inte, och om jag skulle kunna så skulle hon inte vilja. Så jag blöder i munnen och håller masken en stund till.
Vi skyddar oss själva genom att inte visa vad vi känner, för om man känner någonting är risken stor att det kan göra ont.
För mig är kärlek smärta - för det är den enda kärlek jag upplevt. Snart är jag immun, och då har jag inga ord kvar att svälja.
Eller...tydligen har jag aldrig varit kär. Jag har väldigt lätt för att bli förälskad, men väldigt svårt för att bli kär. "Kärlek är en ynnest få förunnat". Det var en titel i mitt huvud, men nån tyckte att det lät för smörigt och klyschigt. Dock är den meningen sann.
Vill jag ha det här ytliga? Nej, helvete heller - men det hade ju inte skadat att leka rommen av sig i ungdomen. Vill jag ha det här djupa? Ja. Varför? Det är det enda jag velat. Så som jag känner nu är det meningen med livet. Boom! Jag vet, den är tung - but this is who I am."
"Var glad att du lever, var glad att nån annan är där med dig.
Ta vara på det här, det är allt du har. Tänk inte så mycket, gör nåt istället.
Om du tvivlar, om du tänker - gör nånting, rör på dig.
Jag är nog alldeles för söt och snäll - och snälla pojkar får aldrig leka med vackra flickor.
Jag vill aldrig någonsin skada dig, kanske är det därför jag inte kan vara med dig?
Men jag vill aldrig vara utan dig, kanske är det därför du finns kvar hos mig?
Men dina ögon säger att du inte vill det här, och därför sårar jag mig.
Jag vet att nån annan är där hos dig, i hjärtat, och det är nog bra, jag älskar dig just precis så.
Du kan inte tänka nåt annat sen, du andas nu och imorgon är du död.
Se dig lycklig.
Jag är nog inte den man jag önskade att jag skulle vara, men det är aldrig försent att bli den du skulle kunna bli.
Jag vill inte tänka längre, det som har varit är över och förbi. Det enda jag kan göra nånting åt är detta nu jag lever i - men jag saknar dig.
Helvete vad mycket känslor det bor här inne. Alldeles för många för vad som kan vara hälsosamt. Och det värsta är att jag knappt har kontroll över en enda av dem.
Jag tänker på någon som inte kan bli min. Jag vill, men jag kan inte, och om jag skulle kunna så skulle hon inte vilja. Så jag blöder i munnen och håller masken en stund till.
Vi skyddar oss själva genom att inte visa vad vi känner, för om man känner någonting är risken stor att det kan göra ont.
För mig är kärlek smärta - för det är den enda kärlek jag upplevt. Snart är jag immun, och då har jag inga ord kvar att svälja.
Eller...tydligen har jag aldrig varit kär. Jag har väldigt lätt för att bli förälskad, men väldigt svårt för att bli kär. "Kärlek är en ynnest få förunnat". Det var en titel i mitt huvud, men nån tyckte att det lät för smörigt och klyschigt. Dock är den meningen sann.
Vill jag ha det här ytliga? Nej, helvete heller - men det hade ju inte skadat att leka rommen av sig i ungdomen. Vill jag ha det här djupa? Ja. Varför? Det är det enda jag velat. Så som jag känner nu är det meningen med livet. Boom! Jag vet, den är tung - but this is who I am."
Kap. "Året Allan Edwall dog"
Ja jävlar. Det här var nåt gammalt jag hittade på datorn. Kan inte minnas när jag skrev det, men det är ju bättre än ingenting.
"Min enda ögonsten. Du är allt för mig. Ja det är nåt med dig som gör mig dum. Nåt som får mig ur balans och bortom den kropp jag bär på. Jag tror du är den sista, och enda, av ditt slag. Jag säger det här utan förväntningar på gensvar. Vill bara att du ska veta. Jag älskar dig.
Ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag. Han kunde aldrig veta. Han såg någonting framför sig, någonting han trodde var idag. Men han såg aldrig det här, och jag skulle vilja berätta.
Jag vrider mig i sängen från sen kväll till tidig morgon. Försöker nå dig, men du är inte där. Så jag fortsätter att vrida. Ur högtalarna sjunger Elvis om hur "only fools rush in", och Krunegård berättar hur han är "high on you and on drugs" och att det är "the worst combination of addictions".
Det är nog rättvist att säga att du är den enda för mig. Jag skulle nog kunna tänka mig att leva ensam resten av livet om jag inte... Jag vill inte vara ensam, men ett liv utan dig skulle kännas så oavsett om jag hade någon annan vid min sida.
Om man frågar mig vet jag inte. Jag vet att jag älskar dig, men jag vet inte om det är tillräckligt. Jag tror att jag tycker om dig för mycket. Så mycket att det förstör mig. Är det värt det för ingenting?
Jag kan vänta en evighet, på kanske ingenting. Jag kan nog vänta en evighet, för att inte missa någonting. Du kan nog aldrig bli kär, men det är också allt du kan. En rastlös själ som överlever genom att sätta hjärtan i brand. Nästa hjärta, nästa brand.
Och när du vill byta land, och sätta dig till ro, då är jag redan där. Kanske inte bredvid, kanske aldrig isär. Vi får nog se hur det blir, om det blir som vi vill. Jag kan vara allting, men vem vill ha allting?
Det är så svårt att begripa sånt vi inte förstår, och det är så svårt att röra sånt vi inte rår på. Jag kan se en framtid, men jag kan inte se om vi ler.
Men om du är den enda, betyder det att jag är körd? Dömd och förlorad. En vaktmästare av kyrkogården, till den dag då jag blir en av alla gravar.
(...)
"Nyårsafton 1997. Jag är full. Tillräckligt full för att inte tänka klart, och tillräckligt för att någonting dumt ska verka väldigt bra. Ändå tvekar jag. Ändå nekar jag.
Jag har chans till lite ytlig kärlek, ett tvättäkta fuck. Men jag säger "Förlåt, jag kan inte", för jag tänker på en avlägsen dröm som är långt ifrån att slå in. Dig.
Ett high five-moment förvandlades till ett stilla sorl av mumlande och de oförstådda blickarna avlöste varandra i takt med alla huvuden som skakades bland gästerna. Vem var jag att neka denna vackra kvinna? Vem var denna ynkliga man som var för "fin" för festens alla rödmålade läppar och bröst?
Vad de inte visste var att jag hade någonting mycket vackrare i tankarna. Någonting bättre och renare än de någonsin upplevt. Du var kanske inte min - men så länge du var den enda i min skalle så skulle ingen annan få komma emellan dig och mig."
"Min enda ögonsten. Du är allt för mig. Ja det är nåt med dig som gör mig dum. Nåt som får mig ur balans och bortom den kropp jag bär på. Jag tror du är den sista, och enda, av ditt slag. Jag säger det här utan förväntningar på gensvar. Vill bara att du ska veta. Jag älskar dig.
Ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag. Han kunde aldrig veta. Han såg någonting framför sig, någonting han trodde var idag. Men han såg aldrig det här, och jag skulle vilja berätta.
Jag vrider mig i sängen från sen kväll till tidig morgon. Försöker nå dig, men du är inte där. Så jag fortsätter att vrida. Ur högtalarna sjunger Elvis om hur "only fools rush in", och Krunegård berättar hur han är "high on you and on drugs" och att det är "the worst combination of addictions".
Det är nog rättvist att säga att du är den enda för mig. Jag skulle nog kunna tänka mig att leva ensam resten av livet om jag inte... Jag vill inte vara ensam, men ett liv utan dig skulle kännas så oavsett om jag hade någon annan vid min sida.
Om man frågar mig vet jag inte. Jag vet att jag älskar dig, men jag vet inte om det är tillräckligt. Jag tror att jag tycker om dig för mycket. Så mycket att det förstör mig. Är det värt det för ingenting?
Jag kan vänta en evighet, på kanske ingenting. Jag kan nog vänta en evighet, för att inte missa någonting. Du kan nog aldrig bli kär, men det är också allt du kan. En rastlös själ som överlever genom att sätta hjärtan i brand. Nästa hjärta, nästa brand.
Och när du vill byta land, och sätta dig till ro, då är jag redan där. Kanske inte bredvid, kanske aldrig isär. Vi får nog se hur det blir, om det blir som vi vill. Jag kan vara allting, men vem vill ha allting?
Det är så svårt att begripa sånt vi inte förstår, och det är så svårt att röra sånt vi inte rår på. Jag kan se en framtid, men jag kan inte se om vi ler.
Men om du är den enda, betyder det att jag är körd? Dömd och förlorad. En vaktmästare av kyrkogården, till den dag då jag blir en av alla gravar.
(...)
"Nyårsafton 1997. Jag är full. Tillräckligt full för att inte tänka klart, och tillräckligt för att någonting dumt ska verka väldigt bra. Ändå tvekar jag. Ändå nekar jag.
Jag har chans till lite ytlig kärlek, ett tvättäkta fuck. Men jag säger "Förlåt, jag kan inte", för jag tänker på en avlägsen dröm som är långt ifrån att slå in. Dig.
Ett high five-moment förvandlades till ett stilla sorl av mumlande och de oförstådda blickarna avlöste varandra i takt med alla huvuden som skakades bland gästerna. Vem var jag att neka denna vackra kvinna? Vem var denna ynkliga man som var för "fin" för festens alla rödmålade läppar och bröst?
Vad de inte visste var att jag hade någonting mycket vackrare i tankarna. Någonting bättre och renare än de någonsin upplevt. Du var kanske inte min - men så länge du var den enda i min skalle så skulle ingen annan få komma emellan dig och mig."
Svenskt stål!
En jävla dag, men en jävla fin avslutning på den.
Direkt efter jobbet bar det iväg in till Eskilstuna. Våra små brassevalpar, Gustavo och Regis, åker snart hem så vi - jag, Snygg-Johan, Blondie Bubble Boy, Tordan, Kaggen och Brorsan - tog med dem ut och käkade ikväll på Akropolis - och självklart var the food on us.
En planka plankstek åkte ner som kräm i magen, och sedan väntade kvällens stora ögonblick. Sverige mot Holland.
En seger var det som krävdes för att vi skulle gå direkt till EM, eventuellt oavgjort också men då var det en jävla massa matcher och resultat och mål som skulle gå våran väg - annars hade vi fått inrikta oss på ett nervkittlande play off-spel för att kunna nå EM i Polen/Ukraina nästa sommar.
Jag var den enda som vågade tro på en seger. Kaggen var tvärsäker på en förlust, 1-4, och Tordan var inne på samma spår, 1-3. Men jag tänkte så här: "Det här är ett gyllene läge för de andra i landslaget att visa att de klarar sig utan Zlatan, mot ett Holland som redan är klara och som inte kommer med sitt starkaste lag".
Jag orkar inte ens debattera Zlatan nu, jag vet inte själv vad jag tycker och tänker - men när Sverige agerar så sammansvetsat och lägger ner sånt jävla arbete som ikväll (och som mot Spanien för några år sedan när vi vann hemma med 3-0, även då utan Zlatan) då kan vi spöa vilket lag som helst i världen. Och det gör vi aldrig med Zlatan, konstigt nog.
Men herregud, skit i det nu - vi vann med 3-2 mot Holland och är i EM!!!
Och vilken match! Vilken inledning! Vilket mörker! Vilken vändning! Vilken rysare! Vilken lycka!
Fler sågningar
Och på tal om Gustafsson.
Björn Gustafsson har ju gjort "comeback" i tv-rutan efter sitt långa frånvaro på grund av att "det blev för mycket" för ett par år sedan, och det i form av inslag i talkshowen Robins på SVT.
Han spelar sin gamla karaktär Benjamin, som tidigare synts i Morgonsoffan, och nu är han tillsammans med Filippa Barck som han också väntar barn med.
Det hela är mycket tragiskt.
Redan när Björn Gustafsson slog igenom i Parlamentet och Melodifestivalen så avfärdade jag honom som en icke rolig komiker och en dagslända. Nu tycker jag nog att jag har fått rätt. För herregud, inslagen med Benjamin är allt annat än roligt. Det är direkt plågsamt att se, till och med.
Faktum är att jag nästan tycker synd om honom, även fast jag var starkt emot honom i början, för det känns som att han verkligen försöker att vara rolig och verkligen försöker att visa att han fortfarande kan. Men det går bara inte. Han har inte "det". Inte än i alla fall.
Och sedan var jag bara tvungen att kolla in nya Two & ½ men med Ashton Kutcher. Det har ju varit en jävla buzz kring hela den här grejen, 29 miljoner såg premiären i USA, och som det lät så var många ganska positiva till Ashton Kutcher - och eftersom att man slentriantittat ganska mycket på serien genom åren så var man ju lite nyfiken.
Jag säger så här: lägg ner.
Och skulle jag vara producent till Two & ½ men så skulle jag skrika ut över världen: "Charlie Sheen, kom tillbaka - allt är förlåtet!"
Björn Gustafsson har ju gjort "comeback" i tv-rutan efter sitt långa frånvaro på grund av att "det blev för mycket" för ett par år sedan, och det i form av inslag i talkshowen Robins på SVT.
Han spelar sin gamla karaktär Benjamin, som tidigare synts i Morgonsoffan, och nu är han tillsammans med Filippa Barck som han också väntar barn med.
Det hela är mycket tragiskt.
Redan när Björn Gustafsson slog igenom i Parlamentet och Melodifestivalen så avfärdade jag honom som en icke rolig komiker och en dagslända. Nu tycker jag nog att jag har fått rätt. För herregud, inslagen med Benjamin är allt annat än roligt. Det är direkt plågsamt att se, till och med.
Faktum är att jag nästan tycker synd om honom, även fast jag var starkt emot honom i början, för det känns som att han verkligen försöker att vara rolig och verkligen försöker att visa att han fortfarande kan. Men det går bara inte. Han har inte "det". Inte än i alla fall.
Och sedan var jag bara tvungen att kolla in nya Two & ½ men med Ashton Kutcher. Det har ju varit en jävla buzz kring hela den här grejen, 29 miljoner såg premiären i USA, och som det lät så var många ganska positiva till Ashton Kutcher - och eftersom att man slentriantittat ganska mycket på serien genom åren så var man ju lite nyfiken.
Jag säger så här: lägg ner.
Och skulle jag vara producent till Two & ½ men så skulle jag skrika ut över världen: "Charlie Sheen, kom tillbaka - allt är förlåtet!"
Fan alltså!
Fan alltså, det såg ju ändå rätt skapligt ut och jag var ju ganska så positivt inställd till det. Men nu...
Jag pratar såklart om Gustafsson 3 tr. Premiären lovade ganska gott - men nu, två avsnitt senare, så är det allt det jag hoppades att det inte skulle vara. Tråkig humor, pajigt skådespel och platta historier.
Fan alltså, jag är inte redo att släppa min Robert Gustafsson än - men han får fan skärpa till sig! Ska han hålla på med sån här superbred och superkomersiell lågvattenshumor, då tänker inte jag vara med.
Jag tror han verkligen att han har komisk briljans kvar inom sig, men med sån här dynga som Gustafsson 3 tr så börjar man onekligen att klia sig i huvudet av oro.
Jag pratar såklart om Gustafsson 3 tr. Premiären lovade ganska gott - men nu, två avsnitt senare, så är det allt det jag hoppades att det inte skulle vara. Tråkig humor, pajigt skådespel och platta historier.
Fan alltså, jag är inte redo att släppa min Robert Gustafsson än - men han får fan skärpa till sig! Ska han hålla på med sån här superbred och superkomersiell lågvattenshumor, då tänker inte jag vara med.
Jag tror han verkligen att han har komisk briljans kvar inom sig, men med sån här dynga som Gustafsson 3 tr så börjar man onekligen att klia sig i huvudet av oro.
Recension
Nu har jag haft Blink 182's nya skiva Neighborhoods i min ägo i en vecka, och det känns som att jag är redo för en första bedömning.
Först och främst ska jag säga att detta är en av de mest framemotsedda skivorna i mitt liv - en skiva jag väntat på i två år. Eller egentligen har jag väntat i åtta år, då den senaste skivan kom, men ärligt talat trodde jag inte att jag någonsin skulle få höra en ny Blink 182-skiva igen, efter att bandet upplöstes 2004 på grund av interna stridigheter. Det gör denna skiva ännu mer speciell.
Men så kom Travis flygcrasch, som han mirakulöst överlevde, och det fick bandet att knyta samman igen 2008. Jag har alltså väntat i två år, och det är klart att förväntningarna var höga. Orimligt höga, kan man säga, men så är och har det alltid varit när Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Angels and airwaves och Broder Daniel har släppt nytt. Det går aldrig att infria mina förväntningar när det gäller dessa band, för jag sätter ribban så otroligt högt, och det gör att jag alltid blir en smula besviken vid en första lyssning.
Men så sansar jag mig och tar mitt förnuft till fånga, efter en viss tid, och då börjar skivorna växa, oftast. Så var det med Blink 182's förra, självbetitlade, skiva - till en början avfärdade jag den som medelmåttig och ägnade inte mycket intresse åt den. Nu är det en av världens bästa skivor genom tiderna, enligt mig.
Hur det blir med Neighborhoods vet jag inte, men redan nu tycker jag att det är en väldigt bra skiva. Jag var lite orolig kring hur de skulle agera efter alla dessa år - skulle de köra på ett säkert kort och gå tillbaka till sitt, nu, lite fjantiga och låtta 90-tals punkpop-sound, skulle de fortsätta på det mörka sound som på senaste skivan eller skulle de utveckla soundet till någonting nytt?
Resultatet blev en blandning av allting, kan man säga, och jag gillar det väldigt mycket. Samtidigt finns det mycket +44, Angels and airwaves och Boxcar racer, grabbarnas projekt under de senaste åren, i den här skivan, och det är väl naturligt.
Egentligen finns det inte en enda dålig låt på skivan, möjligtvis en, och det får väl anses vara väldigt bra? Love is dangerous är redan en av årets bästa låtar, och Ghost on the dancefloor, After midnight, Natives, Snake charmer och Even if she falls kommer att växa ytterligare med tiden.
Jag kan inte säga att Neighborhoods är ett mästerverk, inte än. Men det finns goda möjligheter till att kunna bli.
Jag är nöjd.
Först och främst ska jag säga att detta är en av de mest framemotsedda skivorna i mitt liv - en skiva jag väntat på i två år. Eller egentligen har jag väntat i åtta år, då den senaste skivan kom, men ärligt talat trodde jag inte att jag någonsin skulle få höra en ny Blink 182-skiva igen, efter att bandet upplöstes 2004 på grund av interna stridigheter. Det gör denna skiva ännu mer speciell.
Men så kom Travis flygcrasch, som han mirakulöst överlevde, och det fick bandet att knyta samman igen 2008. Jag har alltså väntat i två år, och det är klart att förväntningarna var höga. Orimligt höga, kan man säga, men så är och har det alltid varit när Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Angels and airwaves och Broder Daniel har släppt nytt. Det går aldrig att infria mina förväntningar när det gäller dessa band, för jag sätter ribban så otroligt högt, och det gör att jag alltid blir en smula besviken vid en första lyssning.
Men så sansar jag mig och tar mitt förnuft till fånga, efter en viss tid, och då börjar skivorna växa, oftast. Så var det med Blink 182's förra, självbetitlade, skiva - till en början avfärdade jag den som medelmåttig och ägnade inte mycket intresse åt den. Nu är det en av världens bästa skivor genom tiderna, enligt mig.
Hur det blir med Neighborhoods vet jag inte, men redan nu tycker jag att det är en väldigt bra skiva. Jag var lite orolig kring hur de skulle agera efter alla dessa år - skulle de köra på ett säkert kort och gå tillbaka till sitt, nu, lite fjantiga och låtta 90-tals punkpop-sound, skulle de fortsätta på det mörka sound som på senaste skivan eller skulle de utveckla soundet till någonting nytt?
Resultatet blev en blandning av allting, kan man säga, och jag gillar det väldigt mycket. Samtidigt finns det mycket +44, Angels and airwaves och Boxcar racer, grabbarnas projekt under de senaste åren, i den här skivan, och det är väl naturligt.
Egentligen finns det inte en enda dålig låt på skivan, möjligtvis en, och det får väl anses vara väldigt bra? Love is dangerous är redan en av årets bästa låtar, och Ghost on the dancefloor, After midnight, Natives, Snake charmer och Even if she falls kommer att växa ytterligare med tiden.
Jag kan inte säga att Neighborhoods är ett mästerverk, inte än. Men det finns goda möjligheter till att kunna bli.
Jag är nöjd.
Ett mänskligt förfall
Jag såg I'm still here häromkvällen. Ni vet, den där filmen om när Joaquin Phoenix var så konstig. Ja, nej, det kanske ni inte visste, men nu vet ni.
Nåväl, det var ju en bra flippat alltihopa, när han 2009 annonserade att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på hiphop. Han odlade ett bastant skägg och flummade till det rejält hos David Letterman, och världen undrade: är det ett skämt allting eller har han verkligen tappat förståndet?
Först trodde jag inte på det, men efter hans medverkan hos Letterman och efter det att det dök upp konstiga klipp på Youtube där han uppträder märkbart förvirrat medan han rappar på scenen så började jag tro att det kanske var sant. Men jag hoppades dock att allting var fake.
Det var det, kom det fram tillslut. I samband med att filmen I'm still here, en dokumentation över hela den här perioden, skulle ha premiär så förklarade Joaquin Phoenix att allt varit ett spel, ett skådespel, och det gjorde mig lättad.
Anledningen till att jag trodde på alltihopa var för att Joaquin Phoenix spelade så jävla bra - och det är det som är behållningen med I'm still here. Phoenix skådespeleri är av yppersta världsklass, så bra det kan bli, och hans porträtt av ett mänskligt breakdown saknar egentligen motstycke i modern tid. Som historia är det dock inte lika bra. Filmen ställer många frågor men har inga svar, vilket jag hade önskat.
Det är en bra dokumentär, men en dålig film. Fast egentligen är ju I'm still here varken en film eller dokumentär, utan snarare ett konstverk - och som det betraktat så är det ganska vackert.
Vilken vecka!
Vilken vecka! Ja, det kan man ju faktiskt tycka, och det skulle man ju kunna säga. För mig har det varit okej.
Det bästa har ju varit vädret. Dra mig baklänges vilken höst vi har haft, so far, och när det är så här så är hösten riktigt ljuvlig. Ljummen solvärme, höstfuktigt i luften och vackra färger - det är inte svårt att må lite så där småbra då.
Därmed inte sagt men ändå, som Far brukar säga, så verkar det som att härligheten nu snart är över. Expressen fläskade till och med ut "MULTILÅGTRYCK" på sin förstasida igår, och det spås komma kyla, regn och snö över vårat land härnäst.
Men det är okej.
Jag trivs ändå bra på nya jobbet och hälsan är fin och jag har köpt lite nya kläder och så, så jag ska inte klaga.
Däremot är det lite trökigt att rehaba på gymmet. Det är inget som får mig att hoppa av lycka direkt. Jag brukar dra på det så länge under kvällen att det tillslut är försent att gå till gymmet. Och det funkar ju inte. Så nu måste jag gå dit.
Kvällens rövargäng, i talande upplösning
Förkunnande
Bara för att jag inte hört av mig under dagen behöver det inte betyda att jag inte kan gå rakt på sak.
Ni kanske tänker att "Han som har såna ambitioner och pratar i så fina ord om framtiden, varför gör han ingenting? Varför snackar han bara?". Nåväl, det ska jag förklara.
Jag tror mig veta, eller förstå, att en storsatsning på en karriär inom specifika ämnen har sitt pris. Ska man satsa stenhårt för att göra eller bli någonting stort så kräver det vissa uppoffringar. I mitt fall så skulle nog de uppoffringarna bli familjen, vännerna, Kungsör, KBK och fotbollen.
Det är uppoffringar jag inte vill göra. Inte just nu, i alla fall.
Allt det där skulle ju finnas kvar, såklart, men inte i den mån och form som jag vill ha det - och då kan det lika gärna vara.
Med andra ord; mina ambitioner finns inte här och nu, utan i framtiden. När tiden är annorlunda. När tiden är rätt.
Jaja, nu vet ni det. Nu behöver ni inte undra längre.
Kvällens jag
Mitt KBK-dream team
Jag är en KBK:are in i märgen. Yes indeed. Det finns i mitt blod och min själ. KBK är mer än bara fotboll och en förening - det är en del av mitt liv.
Herregud, jag ju till och med klubbmärket tatuerat på ena armen!
Jag vet inte när det började, men jag antar att det var när jag började vara boll-kalle på KSK's hemmamatcher som 10-åring. Där föddes ett intresse och en fascination för laget som helhet, och för spelarna i synnerhet.
För mig var det också en självklarthet att vi i 86-laget skulle bli KSK's framtida A-lag helt och hållet. Men allteftersom föll den ena efter den andra bort, och tillslut var det bara jag och Kaggen kvar - och Källe, som kom tillbaka till klubben efter några år i Valskog.
KSK blev sedan KBK, och min kärlek växte sig bara starkare då, säkerligen i takt med att klubben först blev ett topplag i division 4 och sedan division 3. När jag sedan själv fick ta klivet upp i a-truppen, i slutet på säsongen 2004, så var min lycka bortom all sans och förnuft. Faktum är att jag än idag, 7 år senare, har svårt att förlika mig med tanken på att jag faktiskt är med i KBK's a-lag. Så stort och ärofyllt är det för mig.
Nåväl, tanken med detta inlägg var egentligen bara att utse mitt KBK-dream team, men jag kände att jag var tvungen att lägga ut lite förhandsinformation.
Alright, här är mitt dream team:
MV: Johan Orrholm
HB: Jari Lautaoja
MB: Örjan Andersson
MB: Ari Männikkö
VB: Robert Pettersson
HM: Rauli Pakanen
IM: Tero Savela
IM: Andreas Dalenlid
VM: Patrik Petersen
F: Thomas Selander
F: Jimmy Eriksson
Avb:
Henrik Solheim
Niklas Hedström
Tobias Idling
Tero Pakanen
Roger Karlsson
Det här är, för mig, legendarer. Det är inte nödvändigtvis de bästa spelarna i KBK's historia - men det är mina favoriter, och spelare som jag sett upp till som idoler.
Flera av dem här har jag också fått den stora äran att spela tillsammans med, något jag endast kunde drömma om som yngre supporter. Ja, faktum är att jag spelat med dem allihop, föruom tre - nämligen Jimmy Eriksson, Örjan Andersson och Patrik Petersen som alla hann sluta innan jag fick vara med dom stora grabbarna och leka.
Hur som haver, där har ni det. Mitt KBK-dream team. My heroes.
Och Tordan behöver inte känna sig gammal, utan mer som en early bloomer - och han borde snarare känna sig smickrad och hedrad.
Herregud, jag ju till och med klubbmärket tatuerat på ena armen!
Jag vet inte när det började, men jag antar att det var när jag började vara boll-kalle på KSK's hemmamatcher som 10-åring. Där föddes ett intresse och en fascination för laget som helhet, och för spelarna i synnerhet.
För mig var det också en självklarthet att vi i 86-laget skulle bli KSK's framtida A-lag helt och hållet. Men allteftersom föll den ena efter den andra bort, och tillslut var det bara jag och Kaggen kvar - och Källe, som kom tillbaka till klubben efter några år i Valskog.
KSK blev sedan KBK, och min kärlek växte sig bara starkare då, säkerligen i takt med att klubben först blev ett topplag i division 4 och sedan division 3. När jag sedan själv fick ta klivet upp i a-truppen, i slutet på säsongen 2004, så var min lycka bortom all sans och förnuft. Faktum är att jag än idag, 7 år senare, har svårt att förlika mig med tanken på att jag faktiskt är med i KBK's a-lag. Så stort och ärofyllt är det för mig.
Nåväl, tanken med detta inlägg var egentligen bara att utse mitt KBK-dream team, men jag kände att jag var tvungen att lägga ut lite förhandsinformation.
Alright, här är mitt dream team:
MV: Johan Orrholm
HB: Jari Lautaoja
MB: Örjan Andersson
MB: Ari Männikkö
VB: Robert Pettersson
HM: Rauli Pakanen
IM: Tero Savela
IM: Andreas Dalenlid
VM: Patrik Petersen
F: Thomas Selander
F: Jimmy Eriksson
Avb:
Henrik Solheim
Niklas Hedström
Tobias Idling
Tero Pakanen
Roger Karlsson
Det här är, för mig, legendarer. Det är inte nödvändigtvis de bästa spelarna i KBK's historia - men det är mina favoriter, och spelare som jag sett upp till som idoler.
Flera av dem här har jag också fått den stora äran att spela tillsammans med, något jag endast kunde drömma om som yngre supporter. Ja, faktum är att jag spelat med dem allihop, föruom tre - nämligen Jimmy Eriksson, Örjan Andersson och Patrik Petersen som alla hann sluta innan jag fick vara med dom stora grabbarna och leka.
Hur som haver, där har ni det. Mitt KBK-dream team. My heroes.
Och Tordan behöver inte känna sig gammal, utan mer som en early bloomer - och han borde snarare känna sig smickrad och hedrad.
En liten instickare...
Först gick jag in på Alex Schulmans blogg och såg videon - därefter gick jag in på aftonbladet.se och såg att händelsen stod som första rubrik.
Det handlar om en ordningsvakt som satte handklovar på en 12-åring, oklart varför, men nåt sattyg hade yngligen med all sannolikhet gjort, samtidigt som en annan ordningsvakt försökte hålla undan en skock arga vänner till den handfängslade yngligen. Allt detta medan de fick "hora", "bögjävel", äckliga gubbe" och "jävla idiot" kastade emot sig.
Jag säger så här: well done ordningsvakter. Det daltas på tok för mycket med kaxiga snorungar runt 15-årsåldern. Snorungarna visar noll respekt och noll mognad, och bara för att de inte är straffmyndiga så ska de låtas få hålla på. Det är ju bara bullshit. Ta i med hårdhandskarna på de små valparna så att de lär sig ta konsekvenserna!
Det handlar om en ordningsvakt som satte handklovar på en 12-åring, oklart varför, men nåt sattyg hade yngligen med all sannolikhet gjort, samtidigt som en annan ordningsvakt försökte hålla undan en skock arga vänner till den handfängslade yngligen. Allt detta medan de fick "hora", "bögjävel", äckliga gubbe" och "jävla idiot" kastade emot sig.
Jag säger så här: well done ordningsvakter. Det daltas på tok för mycket med kaxiga snorungar runt 15-årsåldern. Snorungarna visar noll respekt och noll mognad, och bara för att de inte är straffmyndiga så ska de låtas få hålla på. Det är ju bara bullshit. Ta i med hårdhandskarna på de små valparna så att de lär sig ta konsekvenserna!
Livet efter 25 år
Jag har kommit fram till att min olust över att arbeta antagligen aldrig kommer att försvinna.
Det har alltid varit, ända sedan jag slutade gymnasiet, jag har aldrig förstått varför man ska arbeta. Jag har alltid haft en smygande filosofi om att livet är för kort för att slösas bort på att arbeta, och även fast det är diskutabel och naiv filosofi så kan jag fortfarande känna att den fortfarande lever.
Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår såklart att världen skulle gå under om det inte fanns människor som jobbade, samhället skulle ju rasera fullständigt, och jag förstår väl att många fler än jag hellre är lediga än jobbar. Jag är inte så dum som det låter. Jag menar bara, på mitt egensinniga lilla sätt, att jag inte ser poängen i att jobba, rent livskvalitémässigt sett.
Det är inte det att jag är lat eller slö, tvärtom så anser jag mig vara väldigt ambitiös och flitig i de jobb jag tar på mig, det är en hederssak för mig - men jag har inte hittat någonting som jag kan värdesätta lika mycket som min totala frihet, och jag tvivlar på att jag kommer att göra det.
Det enda som motiverar mig till att jobba är pengar. Man måste ha pengar för att köpa mat, betala räkningar, försörja sin familj, köpa hus och ha bil. Sedan är det det här med pensionen, man måste jobba för att få pensionspengar. Det där sistnämnda har jag börjat fundera på alltmer den senaste tiden, att försörja sin familj, att köpa hus och pensionspengar - och det gör mig kallsvettig och illamående. På ett sätt känns det som att det ligger ljusår in i framtiden, och på ett sätt känns det som att det står alldeles runt hörnet.
Men det är svårt när man inte har något drömjobb i huvudet, och det är svårt att vara lycklig om man har ett jobb man inte trivs med. Jag vill tro det i alla fall, men det kanske löser om man skaffar familj och så, då kanske man kan ta det att man har ett jobb man inte trivs med?
Det enda jag ser att jag skulle kunna trivas med är att skriva böcker, och det ger tyvärr inte så mycket pengar. Om man inte blir väldigt framgångsrik vill säga, vilket jag hade planerat att bli i så fall. Men man måste ha tid för att skriva böcker, och den tiden (alltså kvalitétstid) har jag inte eftersom att jag jobbar, och jag jobbar eftersom att jag måste tjäna pengar för att överleva.
Så min stora grandiosa plan är att göra mig ekonomiskt oberoende. Tada! Jag behöver inte vara mångmiljonär flera gånger om, det räcker om jag har så att jag kan leva Svensson-livet utan att behöva slita hund för det. Då kan jag skriva böcker i lugn och ro, försörja min familj, betala min räkningar, tanka min bil, köpa mat och kanske åka till Mallorca lite då och då.
Planen är inledd, även om jag inte har någon aning om hur det kommer att utvekla sig. Men det ska nog gå. Eller, det skulle vara väldigt roligt om det gick. På ett eller annat sätt. Annars löser det nog sig ändå. Eller? Jomen det tror jag. Det hoppas jag. Annars vore det ju för jävligt.
Det har alltid varit, ända sedan jag slutade gymnasiet, jag har aldrig förstått varför man ska arbeta. Jag har alltid haft en smygande filosofi om att livet är för kort för att slösas bort på att arbeta, och även fast det är diskutabel och naiv filosofi så kan jag fortfarande känna att den fortfarande lever.
Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår såklart att världen skulle gå under om det inte fanns människor som jobbade, samhället skulle ju rasera fullständigt, och jag förstår väl att många fler än jag hellre är lediga än jobbar. Jag är inte så dum som det låter. Jag menar bara, på mitt egensinniga lilla sätt, att jag inte ser poängen i att jobba, rent livskvalitémässigt sett.
Det är inte det att jag är lat eller slö, tvärtom så anser jag mig vara väldigt ambitiös och flitig i de jobb jag tar på mig, det är en hederssak för mig - men jag har inte hittat någonting som jag kan värdesätta lika mycket som min totala frihet, och jag tvivlar på att jag kommer att göra det.
Det enda som motiverar mig till att jobba är pengar. Man måste ha pengar för att köpa mat, betala räkningar, försörja sin familj, köpa hus och ha bil. Sedan är det det här med pensionen, man måste jobba för att få pensionspengar. Det där sistnämnda har jag börjat fundera på alltmer den senaste tiden, att försörja sin familj, att köpa hus och pensionspengar - och det gör mig kallsvettig och illamående. På ett sätt känns det som att det ligger ljusår in i framtiden, och på ett sätt känns det som att det står alldeles runt hörnet.
Men det är svårt när man inte har något drömjobb i huvudet, och det är svårt att vara lycklig om man har ett jobb man inte trivs med. Jag vill tro det i alla fall, men det kanske löser om man skaffar familj och så, då kanske man kan ta det att man har ett jobb man inte trivs med?
Det enda jag ser att jag skulle kunna trivas med är att skriva böcker, och det ger tyvärr inte så mycket pengar. Om man inte blir väldigt framgångsrik vill säga, vilket jag hade planerat att bli i så fall. Men man måste ha tid för att skriva böcker, och den tiden (alltså kvalitétstid) har jag inte eftersom att jag jobbar, och jag jobbar eftersom att jag måste tjäna pengar för att överleva.
Så min stora grandiosa plan är att göra mig ekonomiskt oberoende. Tada! Jag behöver inte vara mångmiljonär flera gånger om, det räcker om jag har så att jag kan leva Svensson-livet utan att behöva slita hund för det. Då kan jag skriva böcker i lugn och ro, försörja min familj, betala min räkningar, tanka min bil, köpa mat och kanske åka till Mallorca lite då och då.
Planen är inledd, även om jag inte har någon aning om hur det kommer att utvekla sig. Men det ska nog gå. Eller, det skulle vara väldigt roligt om det gick. På ett eller annat sätt. Annars löser det nog sig ändå. Eller? Jomen det tror jag. Det hoppas jag. Annars vore det ju för jävligt.
En sak bara...
När jag cyklade till gymmet tidigare ikväll så såg jag tre smågrabbar som spelade fotboll på Centralvallen - och det blev en omedelbart flashback till min barndoms glada dagar.
Jag spelade alltid fotboll, med Lillebror, med Kaggen, med Robin Pettersson, med Jocke Palm, och det var nått visst med att spela fotboll på hösten. Det var någonting med att slänga sig i det leriga gräset, den fuktiga luften och kvällarna som blev mörkare och mörkare.
Att spela fotboll om kvällarna på våren och sommaren var ju magiskt, men det var nåt visst med hösten alltså. Känslan av att vägra ge upp trots att vädret började svika, det fanns något sexigt över det. Fast så tänkte man ju inte då, då körde man ju bara.
Jag saknar det där, att bara köra på som om ingenting har hänt. Som att världen stod stilla.
Jag spelade alltid fotboll, med Lillebror, med Kaggen, med Robin Pettersson, med Jocke Palm, och det var nått visst med att spela fotboll på hösten. Det var någonting med att slänga sig i det leriga gräset, den fuktiga luften och kvällarna som blev mörkare och mörkare.
Att spela fotboll om kvällarna på våren och sommaren var ju magiskt, men det var nåt visst med hösten alltså. Känslan av att vägra ge upp trots att vädret började svika, det fanns något sexigt över det. Fast så tänkte man ju inte då, då körde man ju bara.
Jag saknar det där, att bara köra på som om ingenting har hänt. Som att världen stod stilla.
Bra TV
Det var premiär för Pengarna på bordet på TV4 ikväll - och jag var faktiskt beredd på att såga programmet. Det lockade mig inte alls på förhand, och jag tänkte rentav strunta i att titta.
Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad.
Man tävlar i par och har två miljoner på bordet. De är dina, förutsatt att man svarar rätt på åtta frågor. Man får välja mellan två kategorier varje gång och man får fyra svarsalternativ, en minuts betänketid, och det är fritt att sprida ut pengarna på tre av alternativen. Men det är bara pengara på rätt svarsalternativ som hänger med till nästa fråga.
Det är ett väldigt enkelt upplägg, men inte desto mindre spännande. Förstå, du har två miljoner på bordet - då kan en så banal fråga som: "Vilket ord slutar Bä bä vita lamm på?", med alternativen "Mor, Far, Syster, Bror", bli ganska svår. Eller inte svår, men det är nog lätt att bli lite...osäker.
Även fast man egentligen kanske är ganska så säker så är det nog lätt att man börjar tvivla och "säjfar" genom att sprida ut pengar på olika alternativ. Det är där pengarna kan rinna iväg, genom att "säjfa", men det kan också vara enda chansen till att få några pengar kvar över huvud taget.
Det är där spänningen ligger, och charmen - att välja rätt väg till så mycket pengar som möjligt. Jag tvivlar på att något par kommer att gå därifrån med två miljoner kronor i höst, men en miljon kan säkert några få med sig.
Peter Jihde gjorde också ett bra jobb. Även om han kan vara lite mycket ibland så är han ett superproffs som programledare, och man känner sig trygg med honom. Vad han än leder så gör han det med en stadig hand. Här tog han dessutom inte så mycket plats och han var nedtonad i sitt sätt, vilket gynnade både honom och programmet.
Den stora fråga är hur jag och, låt oss säga Kaggen, skulle klara av att vara med i Pengarna på bordet? Hur skulle vi reagera och agera? Min, inte så vilda, gissning är att vi skulle tjafsa, bråka och skrika ganska så duktigt - men att vi skulle klara oss ganska bra.
En kväll som så många tidigare
Trivsam kväll igår. Inte en sån där "jävla härlig kväll" som jag hade hoppats på, men trivsam.
Den började med en stor polisavspärrning i Eskilstuna när jag och Lillebror skulle köpa pizza, där någon tydligen hade skjutit med pistol ifrån sitt lägenhetsfönster, så på gatan utanför var det fullt påslag med blinkade polisbilar och poliser med k-pistar. Väldigt New York över det hela. Tyvärr hade vi inte tid att se upplösningen av det hela.
Sedan blev det lite förhäng med Lillebror, Tordan och Rostis hemma hos Kaggen, med musik och surr, och sedan lite dans på Brasserie, följt av en burgare och en taxibulle hem. Så var den kvällen gjord.
Dessförinnan var vi i Västerås för att kolla in Kusin Therese nybyggda villa, för att sedan åka bort till Morbror Hasse egenbyggda sjötomt på Tindö Lindö. Där fick man för första gången se Kusin Calles dotter Sigrid, och det blev även ett dopp i den varma vattentunnan alldeles vid sjökanten, så det blev en mysig eftermiddag.
Annars känner jag en vind av förändring som sveper in. Jag avskyr ju normalt när saker och ting förändras, men detta är en elefant så stor att den möjligtvis kan förstöra mig ganska hårt framöver. Mitt liv håller på att ta en ny riktning, vare sig jag vill det eller inte, och även fast vissa bitar i den riktningen är nödvändiga så är större delen bara djupt tragisk och sorglig.
Jag håller på att förlora någonting som varit en stor del av mitt liv, någonting väldigt fint och få förunnat, någonting som man bara inte kan hitta var som helst.
Jag kan ha fel, jag hoppas verkligen det, men känslan är så stark och påtaglig att den är svår att skaka av sig.
Den började med en stor polisavspärrning i Eskilstuna när jag och Lillebror skulle köpa pizza, där någon tydligen hade skjutit med pistol ifrån sitt lägenhetsfönster, så på gatan utanför var det fullt påslag med blinkade polisbilar och poliser med k-pistar. Väldigt New York över det hela. Tyvärr hade vi inte tid att se upplösningen av det hela.
Sedan blev det lite förhäng med Lillebror, Tordan och Rostis hemma hos Kaggen, med musik och surr, och sedan lite dans på Brasserie, följt av en burgare och en taxibulle hem. Så var den kvällen gjord.
Dessförinnan var vi i Västerås för att kolla in Kusin Therese nybyggda villa, för att sedan åka bort till Morbror Hasse egenbyggda sjötomt på Tindö Lindö. Där fick man för första gången se Kusin Calles dotter Sigrid, och det blev även ett dopp i den varma vattentunnan alldeles vid sjökanten, så det blev en mysig eftermiddag.
Annars känner jag en vind av förändring som sveper in. Jag avskyr ju normalt när saker och ting förändras, men detta är en elefant så stor att den möjligtvis kan förstöra mig ganska hårt framöver. Mitt liv håller på att ta en ny riktning, vare sig jag vill det eller inte, och även fast vissa bitar i den riktningen är nödvändiga så är större delen bara djupt tragisk och sorglig.
Jag håller på att förlora någonting som varit en stor del av mitt liv, någonting väldigt fint och få förunnat, någonting som man bara inte kan hitta var som helst.
Jag kan ha fel, jag hoppas verkligen det, men känslan är så stark och påtaglig att den är svår att skaka av sig.
En legend värd att hylla
Så har Sven Tumba gått bort.
För mig har han alltid varit gubben för länge sedan som var med i landslaget i både ishockey och fotboll. Som liten så fascinerade det mig väldigt mycket, och det gav mig hopp. Det faktum att han var med i landslaget i två olika sporter, och för mig de två största sporterna, gjorde att möjligheterna kändes oändliga. Allt var möjligt om man bara ville, och nu (eller då) slapp jag ju välja mellan att bli proffs i fotboll eller ishockey - jag kunde ju välja båda!
Samtidigt har Tumba varit en luddig legendar. Jag hade inte riktigt koll på honom, i den bemärkelsen att jag inte visste om han fortfarande levde eller inte.
Jag vet ju att han hyllades för nåt år sedan på Idrottsgalan för sina insater inom såväl fotboll och hockey, men även inom golf, som faktiskt infördes i Sverige tack vare Tumba.
Sedan dök ju löpsedlarna upp om att Tumba var riktigt sjuk och på väg att gå bort. Så kom han tillbaka, som den fighter han var, och allt så genast lite ljusare ut. Men så blev han sämre igen, för några dagar sedan, och denna gången fick han ge sig.
Jag är svag för legendarer, i alla dess former, och de förtjänar att hyllas gränslöst. Helst innan det är försent. Och som jag förstått det så var Tumba någonting alldeles extra, sett till hans insatser både på och utanför planen, och det gör honom bara ännu större i mina ögon. Det är respekt.
För mig har han alltid varit gubben för länge sedan som var med i landslaget i både ishockey och fotboll. Som liten så fascinerade det mig väldigt mycket, och det gav mig hopp. Det faktum att han var med i landslaget i två olika sporter, och för mig de två största sporterna, gjorde att möjligheterna kändes oändliga. Allt var möjligt om man bara ville, och nu (eller då) slapp jag ju välja mellan att bli proffs i fotboll eller ishockey - jag kunde ju välja båda!
Samtidigt har Tumba varit en luddig legendar. Jag hade inte riktigt koll på honom, i den bemärkelsen att jag inte visste om han fortfarande levde eller inte.
Jag vet ju att han hyllades för nåt år sedan på Idrottsgalan för sina insater inom såväl fotboll och hockey, men även inom golf, som faktiskt infördes i Sverige tack vare Tumba.
Sedan dök ju löpsedlarna upp om att Tumba var riktigt sjuk och på väg att gå bort. Så kom han tillbaka, som den fighter han var, och allt så genast lite ljusare ut. Men så blev han sämre igen, för några dagar sedan, och denna gången fick han ge sig.
Jag är svag för legendarer, i alla dess former, och de förtjänar att hyllas gränslöst. Helst innan det är försent. Och som jag förstått det så var Tumba någonting alldeles extra, sett till hans insatser både på och utanför planen, och det gör honom bara ännu större i mina ögon. Det är respekt.
Ikväll ska vi ha roligt!
Jag omfamnar denna helg med värme. Den passar bra just nu. Den är välkommen.
Det har varit lite att sätta sig in i på nya arbetsplatsen, Torpa förskola, men nu känns det som att man har någorlunda pejl på läget. Det känns bra. Men det är ändå skönt att få pusta ut några dagar innan man, vad ska man säga, sätter igång på riktigt.
Gårdagskvällen ägnades åt lite halvhjärtat tittade på kval-finalen i Idol, och de fick väl ihop ett rätt skapligt startfält till de kommande fredagsfinalerna ändå. Det får man ändå säga.
Därefter blev det lite sällskapsspel med Mor, Lillebror och Ida. Ett sorts frågespel, som började segt men sedan exploderade för att sedan bli segt igen. Mor vann. Så.
Idag väntar en tripp till Västerås och Tidö Lindö för att hälsa på Kusin Therese i hennes nya hus, samtidigt som vi får se Kusin Callens lilla dotter Sigrid för första gången.
Sedan står en kväll i Eskilstuna på schemat. Vi ska hem till Kaggen, jag och Lillebror, och förhoppningsvis även Påven, och jag tror på en jävla härlig kväll.
Det har varit lite att sätta sig in i på nya arbetsplatsen, Torpa förskola, men nu känns det som att man har någorlunda pejl på läget. Det känns bra. Men det är ändå skönt att få pusta ut några dagar innan man, vad ska man säga, sätter igång på riktigt.
Gårdagskvällen ägnades åt lite halvhjärtat tittade på kval-finalen i Idol, och de fick väl ihop ett rätt skapligt startfält till de kommande fredagsfinalerna ändå. Det får man ändå säga.
Därefter blev det lite sällskapsspel med Mor, Lillebror och Ida. Ett sorts frågespel, som började segt men sedan exploderade för att sedan bli segt igen. Mor vann. Så.
Idag väntar en tripp till Västerås och Tidö Lindö för att hälsa på Kusin Therese i hennes nya hus, samtidigt som vi får se Kusin Callens lilla dotter Sigrid för första gången.
Sedan står en kväll i Eskilstuna på schemat. Vi ska hem till Kaggen, jag och Lillebror, och förhoppningsvis även Påven, och jag tror på en jävla härlig kväll.
Höstnatt
Det syns i dina ögon klart, de som glödde och brann. Någonting släckte hoppet och allt ljus försvann.
Du var en kilometer av iver, hunger och lust. Plötsligt sa någonting ifrån och du körde åt sidan. Nu kör dom om dig igen, alla dom du jagade.
Jag var kanske inte mycket till hjälp, men du frågade aldrig. En enda vink om en hand och du hade fått mitt allt, eller bara nåt av det du önskade.
Den sista cigaretten har slocknat och du undrar hur det kändes när allt började. Dina vänner hjälper dig om kvällen, men trösten är svår att nå när ingen släpps in.
Ändå så stod jag där igen. Alldeles för liten, men som din enda vän. Kanske din bästa vän. Och om jag gjorde dig besviken var det aldrig mitt fel, för det här är ditt spel.
Du frågar om det finns nåt kvar. Jag säger det kryptiskt: "Det vi har är det vi har". Men det finns ingenting kvar. Så jag håller om dig försiktigt, för varje tanke blir någonting viktigt. Du och jag.
Det verkar som att åren gått, fast det var alldeles nyss. Du som hade livet framför dig, ditt slut har börjat nu.
Du som hade nästan allt, men den som spar han, jag har allting kvar, vad är du för mig, jag är ingenting för dig, du kommer lämna allt, du tror inte på det, du måste bränna dina broar, bli gammal på riktigt, göra slut på ungdomen, förlora dig igen, hitta dina gamla känslor, komme hem igen, hoppa över några år för att vinna ett liv, tömma slut på rädslan över att this is it, det är inte så illa, mer än många kan få, ibland har man tur, vågar du låta det gå.
Och under balkongen flera nätter ifrån nu. Hopplöst stod jag där igen, frusen av skam. Du frågar: "Hur känns det i år", och jag säger på riktigt: "Jag ska inte klaga".
Du var en kilometer av iver, hunger och lust. Plötsligt sa någonting ifrån och du körde åt sidan. Nu kör dom om dig igen, alla dom du jagade.
Jag var kanske inte mycket till hjälp, men du frågade aldrig. En enda vink om en hand och du hade fått mitt allt, eller bara nåt av det du önskade.
Den sista cigaretten har slocknat och du undrar hur det kändes när allt började. Dina vänner hjälper dig om kvällen, men trösten är svår att nå när ingen släpps in.
Ändå så stod jag där igen. Alldeles för liten, men som din enda vän. Kanske din bästa vän. Och om jag gjorde dig besviken var det aldrig mitt fel, för det här är ditt spel.
Du frågar om det finns nåt kvar. Jag säger det kryptiskt: "Det vi har är det vi har". Men det finns ingenting kvar. Så jag håller om dig försiktigt, för varje tanke blir någonting viktigt. Du och jag.
Det verkar som att åren gått, fast det var alldeles nyss. Du som hade livet framför dig, ditt slut har börjat nu.
Du som hade nästan allt, men den som spar han, jag har allting kvar, vad är du för mig, jag är ingenting för dig, du kommer lämna allt, du tror inte på det, du måste bränna dina broar, bli gammal på riktigt, göra slut på ungdomen, förlora dig igen, hitta dina gamla känslor, komme hem igen, hoppa över några år för att vinna ett liv, tömma slut på rädslan över att this is it, det är inte så illa, mer än många kan få, ibland har man tur, vågar du låta det gå.
Och under balkongen flera nätter ifrån nu. Hopplöst stod jag där igen, frusen av skam. Du frågar: "Hur känns det i år", och jag säger på riktigt: "Jag ska inte klaga".
