Imorgon gör vi det igen, fast ännu bättre...
Någon att fira
Idag fyller Lillebror 22 år. Bubben. Min lilla bubbe. Min lilla gullunge.
Fy för fan vad tiden går. Det är väl en sak att man själv blivit 25 (AAH!!!) - men när ens lillebror blivit 22, då har det gått för långt.
Men jävlar vad han har åldrats värdigt. När vi var små så bråkade vi väldigt mycket. Väldigt mycket. Grejen var den att han jämförde sig med mg, och det blev problematiskt eftersom att jag var tre år äldre än honom, vilket ledde till en hel del frustration hos honom.
Vi kunde leka mycket också, men vi bråkade ganska ofta. Jag retades och han slogs. Aldrig tvärtom. Eller, jo, visst kunde han retas, men jag har aldrig lagt handen på honom. Aldrig någonsin slagit honom. "Det var ju bara för att du var rädd för att få spö", säger ni. Men nej. Han var min lillebror. Han är min lillebror. Jag skulle aldrig kunna slå honom, även om jag velat både en och två gånger, believe you me.
Sedan blev vi äldre. Tonåringar. Bråken fortsatte, fast kanske mer verbalt än fysiskt. Lillebror hade en väldigt hormonstinn tonårsperiod, där han sa och gjorde mycket som inte alltid var så bra. Men jag svalde det, och tänkte "Han växer upp så småningom". Trots det började jag tvivla på om vi någonsin skulle kunna få ett normalt brödraförhållande.
Så flyttade han till Luleå efter gymnasiet och pluggade ett år. Efter det hände någonting. Han hade blivit vuxen. Efter det tog vi vårt förhållande till en ny nivå. Efter det blev vi de bröder jag alltid velat att vi skulle vara.
Numera är vi lika mycket kompisar som bröder. Vi har respekt för varandra, samtidigt som vi inte drar oss för att leverera pikar när de tar som allra bäst. Vi har roligt ihop. Faktum är att Lillebror har blivit en av de roligaste personerna jag vet, och det är som att vi delar en slags humor som jag inte delar med någon annan. Inte ens Kaggen. Jag tror vi har byggt upp det där, det där roliga, genom att leva så tätt inpå varandra hela livet. Ett ansiktsuttryck eller ett ord kan räcka för att vi ska förstå och brista ut i skratt.
Numera ser jag Lillebror som en av mina bästa kompisar, och det är bland det största av lyckan i mitt liv.
Grattis Lillebror på födelsedagen.
Fy för fan vad tiden går. Det är väl en sak att man själv blivit 25 (AAH!!!) - men när ens lillebror blivit 22, då har det gått för långt.
Men jävlar vad han har åldrats värdigt. När vi var små så bråkade vi väldigt mycket. Väldigt mycket. Grejen var den att han jämförde sig med mg, och det blev problematiskt eftersom att jag var tre år äldre än honom, vilket ledde till en hel del frustration hos honom.
Vi kunde leka mycket också, men vi bråkade ganska ofta. Jag retades och han slogs. Aldrig tvärtom. Eller, jo, visst kunde han retas, men jag har aldrig lagt handen på honom. Aldrig någonsin slagit honom. "Det var ju bara för att du var rädd för att få spö", säger ni. Men nej. Han var min lillebror. Han är min lillebror. Jag skulle aldrig kunna slå honom, även om jag velat både en och två gånger, believe you me.
Sedan blev vi äldre. Tonåringar. Bråken fortsatte, fast kanske mer verbalt än fysiskt. Lillebror hade en väldigt hormonstinn tonårsperiod, där han sa och gjorde mycket som inte alltid var så bra. Men jag svalde det, och tänkte "Han växer upp så småningom". Trots det började jag tvivla på om vi någonsin skulle kunna få ett normalt brödraförhållande.
Så flyttade han till Luleå efter gymnasiet och pluggade ett år. Efter det hände någonting. Han hade blivit vuxen. Efter det tog vi vårt förhållande till en ny nivå. Efter det blev vi de bröder jag alltid velat att vi skulle vara.
Numera är vi lika mycket kompisar som bröder. Vi har respekt för varandra, samtidigt som vi inte drar oss för att leverera pikar när de tar som allra bäst. Vi har roligt ihop. Faktum är att Lillebror har blivit en av de roligaste personerna jag vet, och det är som att vi delar en slags humor som jag inte delar med någon annan. Inte ens Kaggen. Jag tror vi har byggt upp det där, det där roliga, genom att leva så tätt inpå varandra hela livet. Ett ansiktsuttryck eller ett ord kan räcka för att vi ska förstå och brista ut i skratt.
Numera ser jag Lillebror som en av mina bästa kompisar, och det är bland det största av lyckan i mitt liv.
Grattis Lillebror på födelsedagen.
Fartfylld start på dagen
Händelserik förmiddag på Köpings lasarett idag.
Åkte dit till klockan åtta för att träffa min sjukgymnast som bestämt, men väl där såg han mer eller mindre förskräckt på min svullna vad. Jag förklarade att jag börjat fått ont i vaden och skenbenet i fredags, och att det sedan blivit värre under helgen, men sedan lite bättre igår. "Mmm, det kan faktiskt röra sig om en blodpropp", sa han, vilket var det jag fruktat men inte ändå trott att det skulle vara så jävligt.
Så jag fick gå direkt upp till ortopedmottagningen, i hopp om att få en tid under dagen, och tur i oturen så hade en tid previs blivit avbokad så jag fick träffa en ortoped direkt. Han slet bort förbandet över knäet direkt och vred och vände och tryckte oblygt vid mitt knä som om det vore en rubiks kub, men jag tänkte att han vet väl bäst.
Därefter fick jag gå upp till röntgenavdelningen och vänta en halvtimme för att få ultraljud på benet, och sedan var det tillbaka ner till ortopedmottagningen igen för att invänta resultatet. Väl där fick jag beskedet att allting såg bra ut, fina blodvener och inga blodklumpar och så, Antagligen är det bara lite vätska och blod i rörelse som letat sig neråt i benet som gjort att det svullnat upp. Och det kändes ju bra igår, och idag känns det också bättre, så jag hoppas det fortsätter gå åt det här hållet.
Ja, det var den förmiddagen. Ett besök som skulle ta en halvtimme tog istället tre timmar, men det var det värt. Jag har ju varit lite nojig över svullnaden, så det var skönt att se att allting var okej.
Nehep, tillbaka till solen nu då. Den 30-gradiga solen. Like a glove.
Men sedan måste jag börja packa inför Peace & love imorgon.
Åkte dit till klockan åtta för att träffa min sjukgymnast som bestämt, men väl där såg han mer eller mindre förskräckt på min svullna vad. Jag förklarade att jag börjat fått ont i vaden och skenbenet i fredags, och att det sedan blivit värre under helgen, men sedan lite bättre igår. "Mmm, det kan faktiskt röra sig om en blodpropp", sa han, vilket var det jag fruktat men inte ändå trott att det skulle vara så jävligt.
Så jag fick gå direkt upp till ortopedmottagningen, i hopp om att få en tid under dagen, och tur i oturen så hade en tid previs blivit avbokad så jag fick träffa en ortoped direkt. Han slet bort förbandet över knäet direkt och vred och vände och tryckte oblygt vid mitt knä som om det vore en rubiks kub, men jag tänkte att han vet väl bäst.
Därefter fick jag gå upp till röntgenavdelningen och vänta en halvtimme för att få ultraljud på benet, och sedan var det tillbaka ner till ortopedmottagningen igen för att invänta resultatet. Väl där fick jag beskedet att allting såg bra ut, fina blodvener och inga blodklumpar och så, Antagligen är det bara lite vätska och blod i rörelse som letat sig neråt i benet som gjort att det svullnat upp. Och det kändes ju bra igår, och idag känns det också bättre, så jag hoppas det fortsätter gå åt det här hållet.
Ja, det var den förmiddagen. Ett besök som skulle ta en halvtimme tog istället tre timmar, men det var det värt. Jag har ju varit lite nojig över svullnaden, så det var skönt att se att allting var okej.
Nehep, tillbaka till solen nu då. Den 30-gradiga solen. Like a glove.
Men sedan måste jag börja packa inför Peace & love imorgon.
Försök hänga med...
Jag vet inte om det är värktabletterna - men de här senaste nätterna har jag haft en del sjuka drömmar. Den äckligaste var definitivt natten till idag.
Jag var någonstans mellan vaken och drömmande, jag kände att jag var på väg att börja drömma men jag kände också samtidigt att jag fortfarande var vaken. Så man kan säga att jag drömde att jag låg i min säng. Efter ett tag kände jag att jag vill resa på mig, så jag försökte komma tillbaka till mitt vakna tillstånd - men det gick inte.
Det som hände var att jag satte mig upp i sängen, men jag var inte vaken utan drömde fortfarande. Jag drömde att jag satte mig upp, och jag visste om det. Sedan när jag försökte att komma tillbaka till mitt vakna tillstånd så kunde jag inte det, istället var det som att en osynlig varelse höll tillbaka mig ner mot sängen och skakade mig.
En stund senare såg jag hur någon öppnade min dörr. Jag trodde jag var vaken, men det var jag inte. Någon stod där i dörröppningen och kom in i mitt rum, fram till min säng och började typ...ruska mig.
Det hela var MYCKET äckligt och läskigt. Jag har inte haft mardrömmar sedan jag var liten, vad jag kan minnas, men detta var i ordets rätta bemärkelse en mardröm. En satans jävla mardröm! För det var väl en mardröm?
Får se hur det går inatt.
Jag var någonstans mellan vaken och drömmande, jag kände att jag var på väg att börja drömma men jag kände också samtidigt att jag fortfarande var vaken. Så man kan säga att jag drömde att jag låg i min säng. Efter ett tag kände jag att jag vill resa på mig, så jag försökte komma tillbaka till mitt vakna tillstånd - men det gick inte.
Det som hände var att jag satte mig upp i sängen, men jag var inte vaken utan drömde fortfarande. Jag drömde att jag satte mig upp, och jag visste om det. Sedan när jag försökte att komma tillbaka till mitt vakna tillstånd så kunde jag inte det, istället var det som att en osynlig varelse höll tillbaka mig ner mot sängen och skakade mig.
En stund senare såg jag hur någon öppnade min dörr. Jag trodde jag var vaken, men det var jag inte. Någon stod där i dörröppningen och kom in i mitt rum, fram till min säng och började typ...ruska mig.
Det hela var MYCKET äckligt och läskigt. Jag har inte haft mardrömmar sedan jag var liten, vad jag kan minnas, men detta var i ordets rätta bemärkelse en mardröm. En satans jävla mardröm! För det var väl en mardröm?
Får se hur det går inatt.
Tankar om Peace & love
På onsdag morgon drar vi då, till Borlänge, till Peace & love. Som jag längtat, som jag sett fram emot det. Jag hoppas det blir...någonting.
När jag beställde biljetten så visste jag inte att jag skulle opereras veckan innan festivalen. Jag visste inte ens att korsbandet var av. När jag sedan fick veta att jag skulle opereras veckan innan, eller 1 ½ vecka innan, så tänkte jag "Yes! Då hinner jag kurera mig en vecka och vara hyfsat fit for fight till festivalen". När jag sedan opererades så tänkte jag "Shit! Jag kommer kanske inte kunna åka, så taskigt som jag tar mig fram".
I helgen tänkte jag "Det här kommer att bli ett fiasko". Idag tänker jag "Fan, det kommer nog gå ändå".
För det handlar inte om att bara vara där för mig. Att bara vara där och sitta på i jävla solstol kommer inte ge mig någonting. För det är ju det jag vill - att festivalen ska ge mig någonting. Glädje, upplevelser, romantik, minnen. Samtidigt vill jag att de andra som är med ska kunna få ut någonting av mig. Att det ska vara roligt att jag är där, att jag tillför någonting positivt. Det värsta som kan hända är att jag blir en jävla belastning. En tung ryggsäck att bära på. Att jag ska dra ner dem andra i min misär. Men det kommer jag aldrig att tillåta. Märker jag att det håller på att hända så kommer jag att säga åt dem att lämna mig någonstans och gå iväg och ha roligt istället. Mitt elände, om det skulle bli så, ska inte smitta av sig på dem. Fuck that!
Men det här är vad jag tror, eller hoppas på. Klart är att jag inte kommer att konsumera alkohol i den mängd jag tänkt mig. Faktum är att jag är glad om jag kan dricka över huvud taget, men det blir nog bara kanske 6 stycken öl, typ, om dagen, kan jag tänka mig. Sedan kommer jag inte kunna vara med inne i publikhaven, där får jag nog stå längs bak och digga. Och det är okej. Hurvida jag kommer kunna gå alla avstånden är lite oklart, men som det känns idag så ska det fungera.
Blir något i närheten av detta så är jag faktiskt mer än nöjd. Skulle detta inte fungera så skulle jag bli olycklig, men ändå försöka göra det bästa av situationen. Jag försöker vara positiv.
Jaja, det jag egentligen vill ta upp var det här med vilka band jag vill se. Jag har sett över spelschemat, och det är väl det här jag kommer att försöka rikta in mig på. Sedan kommer det ju bli ändringar, beronde på vad de andra vill se och hur man känner sig upplagd och så.
Men något i den här stilen:
Onsdag: Sahara hotnights kl 19.00 - vill jag se. Lykke Li kl 21.45 - skulle kanske vara kul att se. Kings of leon kl 23.15 - är dagens måste.
Torsdag - 30 seconds to mars kl 19.00 - vill jag verkligen se. Tove Styrke kl 21.30 (electric cirkus) - skulle vara lite halvkul, hon är snygg. Kristian Anttila kl 22.45 (electric cirkus) - skulle också vara lite halvkul. The Ark kl 00.15 - lite tveksamt, inget jag känner för direkt.
Fredag - bob hund kl 17.00 - vill jag verkligen se, har ju inte spelat på hur länge som helst. The Sounds kl 18.45 - i brist på annat, kanske? Henrik Berggren kl 21.45 - Broder Daniel-sångaren är ett tokmåste, blev klart sent att han spelar på festivalen och vilken jävla bokning! Social distortion kl 22.15 - vill jag se om jag orkar. The Strokes kl 00.00 - en av festivalen höjdpunkter!
Lördag - Mando diao acoustic kl 17.00 - tveksamt, hade hellre sett ett vanligt gig. Filip & fredrik kl 18.00 - ännu ett tokmåste, detta kommer jag inte att missa! Bad religion kl 18.30 - skulle vara lite halvkul att se. Säkert! kl 19.15 - tveksamt, även fast hon är grym. Bob Dylan kl 20.30 - det här måste man ju nästan bara se, bara för att. Håkan Hellström kl 00.00 - behöver jag ens säga någonting, kommer bli en klassiker och festivalen stora höjdpunkt!
När jag beställde biljetten så visste jag inte att jag skulle opereras veckan innan festivalen. Jag visste inte ens att korsbandet var av. När jag sedan fick veta att jag skulle opereras veckan innan, eller 1 ½ vecka innan, så tänkte jag "Yes! Då hinner jag kurera mig en vecka och vara hyfsat fit for fight till festivalen". När jag sedan opererades så tänkte jag "Shit! Jag kommer kanske inte kunna åka, så taskigt som jag tar mig fram".
I helgen tänkte jag "Det här kommer att bli ett fiasko". Idag tänker jag "Fan, det kommer nog gå ändå".
För det handlar inte om att bara vara där för mig. Att bara vara där och sitta på i jävla solstol kommer inte ge mig någonting. För det är ju det jag vill - att festivalen ska ge mig någonting. Glädje, upplevelser, romantik, minnen. Samtidigt vill jag att de andra som är med ska kunna få ut någonting av mig. Att det ska vara roligt att jag är där, att jag tillför någonting positivt. Det värsta som kan hända är att jag blir en jävla belastning. En tung ryggsäck att bära på. Att jag ska dra ner dem andra i min misär. Men det kommer jag aldrig att tillåta. Märker jag att det håller på att hända så kommer jag att säga åt dem att lämna mig någonstans och gå iväg och ha roligt istället. Mitt elände, om det skulle bli så, ska inte smitta av sig på dem. Fuck that!
Men det här är vad jag tror, eller hoppas på. Klart är att jag inte kommer att konsumera alkohol i den mängd jag tänkt mig. Faktum är att jag är glad om jag kan dricka över huvud taget, men det blir nog bara kanske 6 stycken öl, typ, om dagen, kan jag tänka mig. Sedan kommer jag inte kunna vara med inne i publikhaven, där får jag nog stå längs bak och digga. Och det är okej. Hurvida jag kommer kunna gå alla avstånden är lite oklart, men som det känns idag så ska det fungera.
Blir något i närheten av detta så är jag faktiskt mer än nöjd. Skulle detta inte fungera så skulle jag bli olycklig, men ändå försöka göra det bästa av situationen. Jag försöker vara positiv.
Jaja, det jag egentligen vill ta upp var det här med vilka band jag vill se. Jag har sett över spelschemat, och det är väl det här jag kommer att försöka rikta in mig på. Sedan kommer det ju bli ändringar, beronde på vad de andra vill se och hur man känner sig upplagd och så.
Men något i den här stilen:
Onsdag: Sahara hotnights kl 19.00 - vill jag se. Lykke Li kl 21.45 - skulle kanske vara kul att se. Kings of leon kl 23.15 - är dagens måste.
Torsdag - 30 seconds to mars kl 19.00 - vill jag verkligen se. Tove Styrke kl 21.30 (electric cirkus) - skulle vara lite halvkul, hon är snygg. Kristian Anttila kl 22.45 (electric cirkus) - skulle också vara lite halvkul. The Ark kl 00.15 - lite tveksamt, inget jag känner för direkt.
Fredag - bob hund kl 17.00 - vill jag verkligen se, har ju inte spelat på hur länge som helst. The Sounds kl 18.45 - i brist på annat, kanske? Henrik Berggren kl 21.45 - Broder Daniel-sångaren är ett tokmåste, blev klart sent att han spelar på festivalen och vilken jävla bokning! Social distortion kl 22.15 - vill jag se om jag orkar. The Strokes kl 00.00 - en av festivalen höjdpunkter!
Lördag - Mando diao acoustic kl 17.00 - tveksamt, hade hellre sett ett vanligt gig. Filip & fredrik kl 18.00 - ännu ett tokmåste, detta kommer jag inte att missa! Bad religion kl 18.30 - skulle vara lite halvkul att se. Säkert! kl 19.15 - tveksamt, även fast hon är grym. Bob Dylan kl 20.30 - det här måste man ju nästan bara se, bara för att. Håkan Hellström kl 00.00 - behöver jag ens säga någonting, kommer bli en klassiker och festivalen stora höjdpunkt!
Veckans retro
Kommentar:
Det är ju sommar, och då om nån gång tänker man på Riddarna. I alla fall jag. Det var liksom vår stora period på året. Men senaste gången vi hade tid tillsammans var ju för två somrar sedan, då vi var i Halmstad en vecka. För tredje gången.
Nu är läget ett annat. Studenten har man ju träffat ett par gånger i år, och det får anses vara ganska bra. Påven däremot har man inte alls sett mycket av, och det är åt helvete. Senaste gången var när vi var på bio i E-tuna, Baksmällan 2, och det var ju ett tag sedan. Vampyren och Mr.Tequila huserar ju fortfarande i Norge, så där får man ju vara glad om man kan ses åtminstone nån gång om året. Och Kaggen ser man inte heller mycket av nu för tiden, om jag ska vara ärlig, trots att han bor kvar 5 meter över gatan. Jag tror han hatar mig. Eller så har han tröttnat på mig. Eller så har han inte tid med mig. Hur som helst så är det katastrof.
Oj vad negativt det blev. Närå, jag förstår att det är som det är. Det är oundvikligt, liksom. Tiden går, hela tiden, och tiderna förändras. Nothing ever last forever, som Beady eye sjunger. Därmed inte sagt att jag måste tycka om det, för det gör jag inte. Jag hatar det. Jag förstår det och respekterar det - men jag accepterar det inte.
Fast egentligen handlar väl allting om mig, när allt kommer omkring. Man kan inte ha tid för en sån som mig om man samtidigt vill framåt mot nya saker.
Det vill ju jag också, men jag har lite svårt att ta mig fram för tillfället. Jag hoppar för fan på kryckor!
Bättre, igen
Äntligen lite värme. Igen. Sådär som det ska vara på sommaren. Har ju varit lite si och så de senaste veckorna, men lagom till att vi ska till Borlänge och Peace & love så verkar det som att det ska dra in en värmebölja. Bra det.
Knäet då? Jag förstår att ni undrar, ni längtar säkert efter varje liten uppdatering jag kan komma med, ni älskar säkert att höra mig orera om mitt tillstånd. Nåväl, jag ska inte göra er besvikna.
Det har varit en riktig skithelg med knäet. Från att inte ha haft ont alls så började det jävlas ordentligt i fredags, för att sedan bli värre på lördagen, för att sedan bli ännu värre igår. Det var så illa att jag nästan höll på att svimma inne på ÖoB i Eskilstuna igår.
Jag, Kaggen, Melissa-tjejen och Crazy Malin åkte in för att handla diverse nödvändigheter inför Peace & love, och till en början kändes det hyffsat, i och med att jag slängt i mig ett piller innan resan. Men efter att ha gått därinne i kanske en halvtimme, precis innan vi skulle betala, så började det kännas konstigt. Det började snurra i huvudet och jag fick en sjuhelvetes svettattack. Sedan började det flimra framför ögonen och jag anade att jag var på väg att svimma. Så Crazy Malin sprang iväg och hämtade en Coca Cola som jag svepte i mig, för att sedan gå ut och sätta mig.
Några minuter senare kändes det bättre. Men jag blev ändå väldigt förvånad, måste ha varit ett blodsockerfall ellet nåt sånt. I och för sig hade jag bara sörplat i mig en kopp kaffe på hela dagen inna jag kastade i mig den starka tabletten, så det var väl antagligen därför.
Jag antar att jag skrämde mina kamrater som säkert undrade hur pass roligt det kommer att bli att ha mig med på festivalen, och lite senare undrade de om det inte vore en god ide av mig att försöka få loss en rullstol till Peace & love. Men det gick inte, enligt Hjälpmedelscentralen i Västerås, som menade att jag inte riktigt står inom ramarna för att kunna kvittera ut en rullstol.
Skit samma i det, och faktum är att det känns bättre än på hela helgen idag, så förhoppningsvis är jag on the right track igen. Ska in till sjukgymnasten imorgon, så då får man väl höra lite mer om hur man ligger till.
Ja, lite så är det väl just nu.
Knäet då? Jag förstår att ni undrar, ni längtar säkert efter varje liten uppdatering jag kan komma med, ni älskar säkert att höra mig orera om mitt tillstånd. Nåväl, jag ska inte göra er besvikna.
Det har varit en riktig skithelg med knäet. Från att inte ha haft ont alls så började det jävlas ordentligt i fredags, för att sedan bli värre på lördagen, för att sedan bli ännu värre igår. Det var så illa att jag nästan höll på att svimma inne på ÖoB i Eskilstuna igår.
Jag, Kaggen, Melissa-tjejen och Crazy Malin åkte in för att handla diverse nödvändigheter inför Peace & love, och till en början kändes det hyffsat, i och med att jag slängt i mig ett piller innan resan. Men efter att ha gått därinne i kanske en halvtimme, precis innan vi skulle betala, så började det kännas konstigt. Det började snurra i huvudet och jag fick en sjuhelvetes svettattack. Sedan började det flimra framför ögonen och jag anade att jag var på väg att svimma. Så Crazy Malin sprang iväg och hämtade en Coca Cola som jag svepte i mig, för att sedan gå ut och sätta mig.
Några minuter senare kändes det bättre. Men jag blev ändå väldigt förvånad, måste ha varit ett blodsockerfall ellet nåt sånt. I och för sig hade jag bara sörplat i mig en kopp kaffe på hela dagen inna jag kastade i mig den starka tabletten, så det var väl antagligen därför.
Jag antar att jag skrämde mina kamrater som säkert undrade hur pass roligt det kommer att bli att ha mig med på festivalen, och lite senare undrade de om det inte vore en god ide av mig att försöka få loss en rullstol till Peace & love. Men det gick inte, enligt Hjälpmedelscentralen i Västerås, som menade att jag inte riktigt står inom ramarna för att kunna kvittera ut en rullstol.
Skit samma i det, och faktum är att det känns bättre än på hela helgen idag, så förhoppningsvis är jag on the right track igen. Ska in till sjukgymnasten imorgon, så då får man väl höra lite mer om hur man ligger till.
Ja, lite så är det väl just nu.
Du är vilse i mig
"Du studsar tillbaka. Varför studsar du tillbaka? Hela tiden.
Jag klipper dina vingar, du försvinner förskräckt, men hela tiden flyger du runt mitt hjärta. Du hittar inte ut ur min skalle.
Jag säger till mig att jag säger till dig, det är över och förbi, någonting som aldrig skulle kunna bli kommer aldrig att bli, det är aldrig mera vi. Fastän det aldrig varit så kommer det aldrig att bli vi.
Jag kastar bort breven jag aldrig skrev, jag glömmer bort orden jag aldrig hann säga, jag håller om dig en sista gång i drömmen som aldrig blev sann.
Och just när jag håller på att falla för någon annan så dyker du upp med minnen som vi ännu inte upplevt. Jag håller i någon annans hand och undrar vem som går bredvid dig nu. Jag kysser någon annan och undrar vem som kysser dig nu. Är du lycklig nu?
Så många år tillsammans, aldrig tillsammans aldrig isär, men de där åren byggde upp en längtan efter ännu fler år, många fina år, mer tillsammans än isär.
Du somnar någon annanstans, så som du alltid gjort, och fast jag tänkte låta dig sova ifred för alltid så undrar jag; finns det en plats bredvid dig för någon som jag?
Det kanske är en sjukdom, jag kanske har drabbats av dig? Jag trodde jag ville bli frisk, men det kändes bättre att vara drabbad av dig.
Du måste nog säga det till mig, "Jag vill inte ha dig". Du måste nog krossa mig, även fast du inte vill mig illa. Du måste nog köra över mig och lämna mig där, så att jag kan laga dina vingar och leda dig ut. Förbi mitt hjärta och ut ur min skalle.
Du vill ju inte ha mig, och jag kan förstå dig, men jag kan inte förstå varför du alltid finns här."
Jag klipper dina vingar, du försvinner förskräckt, men hela tiden flyger du runt mitt hjärta. Du hittar inte ut ur min skalle.
Jag säger till mig att jag säger till dig, det är över och förbi, någonting som aldrig skulle kunna bli kommer aldrig att bli, det är aldrig mera vi. Fastän det aldrig varit så kommer det aldrig att bli vi.
Jag kastar bort breven jag aldrig skrev, jag glömmer bort orden jag aldrig hann säga, jag håller om dig en sista gång i drömmen som aldrig blev sann.
Och just när jag håller på att falla för någon annan så dyker du upp med minnen som vi ännu inte upplevt. Jag håller i någon annans hand och undrar vem som går bredvid dig nu. Jag kysser någon annan och undrar vem som kysser dig nu. Är du lycklig nu?
Så många år tillsammans, aldrig tillsammans aldrig isär, men de där åren byggde upp en längtan efter ännu fler år, många fina år, mer tillsammans än isär.
Du somnar någon annanstans, så som du alltid gjort, och fast jag tänkte låta dig sova ifred för alltid så undrar jag; finns det en plats bredvid dig för någon som jag?
Det kanske är en sjukdom, jag kanske har drabbats av dig? Jag trodde jag ville bli frisk, men det kändes bättre att vara drabbad av dig.
Du måste nog säga det till mig, "Jag vill inte ha dig". Du måste nog krossa mig, även fast du inte vill mig illa. Du måste nog köra över mig och lämna mig där, så att jag kan laga dina vingar och leda dig ut. Förbi mitt hjärta och ut ur min skalle.
Du vill ju inte ha mig, och jag kan förstå dig, men jag kan inte förstå varför du alltid finns här."
Fortfarande en av tidernas roligaste scener
Status
För andra morgonen i rad så vaknade jag upp med helvetes smärtor tack vare svullnaden. Igår var det skenbenet som kändes - idag är det vaden som pulserar. Det känns ungefär som tidernas jävligaste vadkaka.
Eftersom att jag är lite lätt hypokondrisk lagd så konstaterade jag snabbt att jag drabbats av en blodpropp. Men efter lite googlande så insåg jag att detta är ett vanligt symptom.
En människa skrev på ett forum att hon/han opererats en måndag, sedan inte känt någonting fram till fredagen då det började verka i underbenet, och sedan vaden. Alltså precis som mig.
Tydligen är det blodet som börjat röra på sig neråt i benet, varpå det svullnar och lever satan. Och värktabletterna gör inte så stor nytta känns det som, men det är ändå uthärdligt.
Dock begränsar det mig till att endast kunna röra sig mellan köket och tv-rummet typ. Så det är prima liv just nu.
Men jag hoppas att detta är ett tecken på att det går åt rätt håll, och att det långsamt börjar bli bättre. Ska till sjukgymnasten på tisdag morgon, förhoppningsvis känns det bättre då - så att jag kan få ut åtminstone någonting av Peace & love nästa vecka.
Eftersom att jag är lite lätt hypokondrisk lagd så konstaterade jag snabbt att jag drabbats av en blodpropp. Men efter lite googlande så insåg jag att detta är ett vanligt symptom.
En människa skrev på ett forum att hon/han opererats en måndag, sedan inte känt någonting fram till fredagen då det började verka i underbenet, och sedan vaden. Alltså precis som mig.
Tydligen är det blodet som börjat röra på sig neråt i benet, varpå det svullnar och lever satan. Och värktabletterna gör inte så stor nytta känns det som, men det är ändå uthärdligt.
Dock begränsar det mig till att endast kunna röra sig mellan köket och tv-rummet typ. Så det är prima liv just nu.
Men jag hoppas att detta är ett tecken på att det går åt rätt håll, och att det långsamt börjar bli bättre. Ska till sjukgymnasten på tisdag morgon, förhoppningsvis känns det bättre då - så att jag kan få ut åtminstone någonting av Peace & love nästa vecka.
Denna dag
Jaha ja, så det är så här det känns att ta det lugnt på midsommarafton? Jaja, jo men okej, nu minns jag. Det var ju ett tag sedan sist.
Blev en dag uppe i Västanhed med Mor, Far, Mormor och Morfar. Dans runt midsommarstången, eller bevakande av dans runt midsommarstången, och sedan traditionsenlig mat. Sedan var det väl inte så mycket mer. Men det var väl också ungefär vad jag klarade av.
Jag kunde ha hängt Tordan, Blondie Bubble Boy & Co till en liten sammanslutning ute på landet mot Eskilstuna - men med facit i hand var det klokt att jag avböjde. Knäet gjorde för första gången riktigt ont i morse när jag klev upp, och det har väl hållit i sig till och från under hela dagen. Tack och lov för dessa painkillers, annars hade jag inte kunnat stå upp.
Fast egentligen har det inte varit smärta i knäet, utan i skenbenet under - och det har egentligen inte varit ren smärta utan mer svullet och dunkande. Stickigt och stråligt. Hajar ni?
Så det blev till att ta det lugnt, även fast det sved att titta på när det klunkades nubbe. Jag satt som en tiggande hund och följde deras glas från bordet, upp i munnen och ner i strupen. Men som tur var så kickade den starka painkillern in lagom till maten så man fick sig en liten buzz i alla fall. Första och enda gången jag kännt av tabletten, kanske det var en inbillning av mitt eget medlidande?
Så var det i alla fall, och nu funderar jag på om det inte är dags att ta farväl av detta års midsommarfirande.
Fint ändå med midsommardans med unga och gamla.
Me & my granny.
Som sig bör.
Kryckasniemi!
Sol hela dagen, trots mörka moln i horisonten.
En vanlig pose.
För jävla fint.
Hej.
Och ser ni den äckliga lilla fan? En huggorm som låg ihoprullad och jäste efter stigen. Undrar om det var samma fanskap som jag höll på att trampa på för nån månad sen? Jag trodde att Far, som hyser en ren skräck för ormar, skulle skrika i falsett och springa i luften därifrån - men närå. Den dåren började kasta kottar på ormen. Först lite lätt, men sedan alltmer frenetiskt. Men ormen brydde sig inte nämnvärt utan jazzade vidare där den låg ihoprullad.
Karamelldrottningen.
Jag tror minsann jag har fått mig lite lugg? Bra där! Som det ska vara. Ett tag till.
Blev en dag uppe i Västanhed med Mor, Far, Mormor och Morfar. Dans runt midsommarstången, eller bevakande av dans runt midsommarstången, och sedan traditionsenlig mat. Sedan var det väl inte så mycket mer. Men det var väl också ungefär vad jag klarade av.
Jag kunde ha hängt Tordan, Blondie Bubble Boy & Co till en liten sammanslutning ute på landet mot Eskilstuna - men med facit i hand var det klokt att jag avböjde. Knäet gjorde för första gången riktigt ont i morse när jag klev upp, och det har väl hållit i sig till och från under hela dagen. Tack och lov för dessa painkillers, annars hade jag inte kunnat stå upp.
Fast egentligen har det inte varit smärta i knäet, utan i skenbenet under - och det har egentligen inte varit ren smärta utan mer svullet och dunkande. Stickigt och stråligt. Hajar ni?
Så det blev till att ta det lugnt, även fast det sved att titta på när det klunkades nubbe. Jag satt som en tiggande hund och följde deras glas från bordet, upp i munnen och ner i strupen. Men som tur var så kickade den starka painkillern in lagom till maten så man fick sig en liten buzz i alla fall. Första och enda gången jag kännt av tabletten, kanske det var en inbillning av mitt eget medlidande?
Så var det i alla fall, och nu funderar jag på om det inte är dags att ta farväl av detta års midsommarfirande.
Fint ändå med midsommardans med unga och gamla.
Me & my granny.
Som sig bör.
Kryckasniemi!
Sol hela dagen, trots mörka moln i horisonten.
En vanlig pose.
För jävla fint.
Hej.
Och ser ni den äckliga lilla fan? En huggorm som låg ihoprullad och jäste efter stigen. Undrar om det var samma fanskap som jag höll på att trampa på för nån månad sen? Jag trodde att Far, som hyser en ren skräck för ormar, skulle skrika i falsett och springa i luften därifrån - men närå. Den dåren började kasta kottar på ormen. Först lite lätt, men sedan alltmer frenetiskt. Men ormen brydde sig inte nämnvärt utan jazzade vidare där den låg ihoprullad.
Karamelldrottningen.
Jag tror minsann jag har fått mig lite lugg? Bra där! Som det ska vara. Ett tag till.
Glad midsommar!
En trevlig midsommar önskar jag eder alla.
Sjung, och ta i när ni sjunger. Det kan ni bjuda på.
Ät mycket, men inte för mycket så kvällen blir lidande. Ät inte heller för lite så att kvällen blir lidande.
Ha det så skoj ikväll.
Bit av nubben, det känns mer och blir godare då.
Njut av den där sista ölen.
Nattbada med förstånd.
Gör barn. Eller rumla i gräset.
Ha en sån kväll som man kan titta tillbaka på i historieböckerna med ett leende.
Själv vaknade jag med en stenhård smärta i knäet i morse. Den jobbigaste hittills, lämpligt nog till denna afton. Så jag kommer att ha en lugn dag med familjen uppe i Västanhed, och det enda jag kommer att kunna utöva av ovan nämnda saker är väl sången och maten.
Istället får jag väl sitta och plöja igenom Jens Lapidus Stockholm Noir-avslutning Livet deluxe, som jag fått av Mor som en "krya på dig-present".
Men jag är inte bitter, närå. Trevlig midsommar!
Sjung, och ta i när ni sjunger. Det kan ni bjuda på.
Ät mycket, men inte för mycket så kvällen blir lidande. Ät inte heller för lite så att kvällen blir lidande.
Ha det så skoj ikväll.
Bit av nubben, det känns mer och blir godare då.
Njut av den där sista ölen.
Nattbada med förstånd.
Gör barn. Eller rumla i gräset.
Ha en sån kväll som man kan titta tillbaka på i historieböckerna med ett leende.
Själv vaknade jag med en stenhård smärta i knäet i morse. Den jobbigaste hittills, lämpligt nog till denna afton. Så jag kommer att ha en lugn dag med familjen uppe i Västanhed, och det enda jag kommer att kunna utöva av ovan nämnda saker är väl sången och maten.
Istället får jag väl sitta och plöja igenom Jens Lapidus Stockholm Noir-avslutning Livet deluxe, som jag fått av Mor som en "krya på dig-present".
Men jag är inte bitter, närå. Trevlig midsommar!
Sommar som jag ser det...
Det här är sommar för mig. Det är egentligen inte mycket, inte mycket alls begärt. Samtidigt är det svårt att få till det så bra. Det bara blir.
Det gör mig mycket ont. Nej. Det plågar mig mer än knäoperationen när jag inser att denna sommar inte kommer att bli som det brukar. Troligtvis.
Och när jag tänker efter ett steg till så slår det mig att det kanske aldrig någonsin blir så igen. Men då är jag väldigt mörk och deppig, och det vill jag inte vara.
Det här är mina senaste somrar. Det är ju det här jag vill ha.
Det gör mig mycket ont. Nej. Det plågar mig mer än knäoperationen när jag inser att denna sommar inte kommer att bli som det brukar. Troligtvis.
Och när jag tänker efter ett steg till så slår det mig att det kanske aldrig någonsin blir så igen. Men då är jag väldigt mörk och deppig, och det vill jag inte vara.
Det här är mina senaste somrar. Det är ju det här jag vill ha.
Dödsfallen
Det här att Jackass-stjärnan Ryan Dunn körde ihjäl sig kom ju som en chock och var/är såklart en stor tragedi. Men. Egentligen är det ju mer konstigt att det inte hänt tidigare.
Kanske inte just i Ryan Dunns fall, men i Jackass-kollektivet överhuvudtaget. Jag menar, det är ju inga renlevnadsgrabbar vi pratar om, och jag struntar i hur mycket stuntmän de än är och hur mycket säkerhet som omger grejerna de gör - utsätter man sig för såna grejer som Jackass-grabbarna gör så måste det ju hända någonting någon gång.
Nu hade ju olyckan ingenting med Jackass att göra, och även fast det är hemskt och tragisk så kändes det ju som att det bara var en fråga om när någon av dem skulle trilla dit.
Sedan var ju Ryan Dunn något av en personlig favorit för mig, allra helst i Viva la Bam, med hans softa och coola uppenbarelse.
Clarence Clemons kan jag inte säga så mycket om. För mig har han alltid varit den där stora svarta killen i E-street band som lirat saxofon bredvid Bruce Springsteen. Varken mer eller mindre. Och saxofon-partierna i Springsteens låtar har jag aldrig lagt större vikt vid.
Men det är ju tråkigt på alla sätt och vis, med tanke på vilket stort namn han uppenbarligen var i musikvärlden.
Rehab
Träffade min sjukgymnast idag, imorse, för att stämma av läget efter operationen. Det första han sa när jag kom var: "Har inte du opererat dig?". Jag antar att han menade att jag såg rätt så pigg ut.
Sedan ville han att jag skulle gå en sväng i korridoren så att han fick se hur jag går med kryckorna och hur jag stödjer på benet - och där räckte det med en kort sväng fram och tillbaka. "Det här gick snabbt", sa han. "Vanligtvis brukar folk få gå här fram och tillbaka i en kvart för att lära sig hur de ska stödja på benet".
Därefter tog han bort bandaget för att titta på knäet, och även där såg det bra ut. Lite svullnad, men inte så jättemycket. Det såg bra ut, helt enkelt. Nästan lite för bra, menade han. För det är som så att när det känns så pass bra i knäet så är det lätt att man struntar i kryckorna och börjar gå på benet direkt, vilket inte är så bra - och det är ju precis det jag har gjort. Jag höll nästan på att glömma kryckorna när jag skulle åka in till lasarettet imorse.
Så där fick jag lite tillrättavisning. Jag måste ta det lugnt och låta knäet vila upp sig. Även fast det inte känns som det så har jag gjort en ganska så stor operation, och det är viktigt att man ger knäet lite tid och inte irriterar och påfrestar det som jag har gjort. Herregud, igår körde jag igenom hela det första programmet som jag fått, något man tydligen inte ska göra på 1-2 veckor.
Well well, det är ju bra att veta. Nu får jag ta det piano några dagar.
Underbart
Ännu en natt - ännu en smärtfri sådan. Det högg lite när jag vaknade imorse, men jag tog en tablett och somnade om och vaknade smärtfritt.
Annars är det bara långtsamt och tråkigt. Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag sa att det skulle bli skönt med lite ledighet. Jag gör ju mer eller mindre ingenting.
Och sedan insåg jag att det är den 22 juni idag. Man brukar ju säga att maj går snabbt - men vart fan tog juni vägen??? Halva sommaren har ju nästan gått utan att man knappt märkt att den börjat. Jag har ju inte ens badat i år. KAT-A-STROF är vad det är!
Och inget bad lär det bli framöver heller. Inget midsommarfirande att lägga i historieböckerna. Inga äventyr i sommarnatten. Inga sommarlekar med vännerna. Inget som hör sommaren till.
Naw, BUU HU, det är så synd om mig. Nej, det är det väl inte egentligen, men jag kan väl ändå få gnälla lite i min ensamhet? Kan jag inte det? Är det att begära för mycket?
Jag funderar faktiskt på att testa de här apstarka värktabletterna jag fått för att se om dagen blir lite roligare.
Annars är det bara långtsamt och tråkigt. Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag sa att det skulle bli skönt med lite ledighet. Jag gör ju mer eller mindre ingenting.
Och sedan insåg jag att det är den 22 juni idag. Man brukar ju säga att maj går snabbt - men vart fan tog juni vägen??? Halva sommaren har ju nästan gått utan att man knappt märkt att den börjat. Jag har ju inte ens badat i år. KAT-A-STROF är vad det är!
Och inget bad lär det bli framöver heller. Inget midsommarfirande att lägga i historieböckerna. Inga äventyr i sommarnatten. Inga sommarlekar med vännerna. Inget som hör sommaren till.
Naw, BUU HU, det är så synd om mig. Nej, det är det väl inte egentligen, men jag kan väl ändå få gnälla lite i min ensamhet? Kan jag inte det? Är det att begära för mycket?
Jag funderar faktiskt på att testa de här apstarka värktabletterna jag fått för att se om dagen blir lite roligare.
Världens 100 bästa låtar - andra upplagan: Plats 1
1 Wonderwall - (Oasis)
Dag 1
Hade förberett mig på att det kunde ha blivit en jobbig natt. Men jag sov. Vaknade några enstaka gånger, och till min förvåning hade jag inte ont. Började sedan ladda för en dag full av plågor när bedövningen skulle släppa - men till min förvåning hände ingenting.
Visst känns det, men den stora smärta som jag väntat på har, peppar peppar ta i trä, inte infunnit sig. Och nu måste väl ändå bedövningen ha släppt?
Pratade med några nere på Runevallen ikväll som också har opererat korsbandet tidigare, och de fattade ingenting. De menade att de hade så ont de första dagarna (till och med den första veckan) att de inte kunde röra sig. Själv kunde jag stödja på benet redan igår, jag kan gå hyfsat obehindrat utan kryckor och jag kan gå i trappor. Jag antar att det är ganska bra.
Men...jag väntar fortfarande på att det ska börja göra ont. Det är lika bra att vara förberedd.
Annars vet jag faktiskt inte varför det känns så här bra. Antingen så var jag bra tränad inför operationen, eller så har jag hög smärttröskel. Ska bli skönt att få träffa sjukgymnasten på torsdag och höra vad han tror.
Har tagit det rätt lugnt de här första två dagarna, men imorgon ska jag väl börja "träna" knäet så smått, om det känns bra.
Annars var det sista matchen för vårsäsongen ikväll, hemma mot Kolsva. 3 poäng var viktigt, men dessvärre blev det bara 1 poäng efter 1-1.
Vi gör ingen bra match, och även fast vi har lägen till att säkra segern så känns resultatet rätt talande för hur matchen såg ut. Vi för väl matchen ganska mycket, men Kolsva kom ändå upp i ett par farligheter och kunde mycket väl ha knoppat in ytterligare mål.
Nej, fy fan, det här var inte den våravslutningen vi ville ha, trots att det ändå blev oavgjort. Vi ska vinna den här matchen, men tyvärr kommer vi inte upp i vår normala standard. När jag tänker efter så spelade nog samtliga i laget under sin förmåga.
Nåväl, vi har ändå avslutat den här första halvan av serien väldigt bra efter den lite knackiga inledningen, och vi är i allra högsta grad med i racet inför höstsäsongen. Nu kommer lite välbehövlig vila inna tåget tuffar vidare.
Visst känns det, men den stora smärta som jag väntat på har, peppar peppar ta i trä, inte infunnit sig. Och nu måste väl ändå bedövningen ha släppt?
Pratade med några nere på Runevallen ikväll som också har opererat korsbandet tidigare, och de fattade ingenting. De menade att de hade så ont de första dagarna (till och med den första veckan) att de inte kunde röra sig. Själv kunde jag stödja på benet redan igår, jag kan gå hyfsat obehindrat utan kryckor och jag kan gå i trappor. Jag antar att det är ganska bra.
Men...jag väntar fortfarande på att det ska börja göra ont. Det är lika bra att vara förberedd.
Annars vet jag faktiskt inte varför det känns så här bra. Antingen så var jag bra tränad inför operationen, eller så har jag hög smärttröskel. Ska bli skönt att få träffa sjukgymnasten på torsdag och höra vad han tror.
Har tagit det rätt lugnt de här första två dagarna, men imorgon ska jag väl börja "träna" knäet så smått, om det känns bra.
Annars var det sista matchen för vårsäsongen ikväll, hemma mot Kolsva. 3 poäng var viktigt, men dessvärre blev det bara 1 poäng efter 1-1.
Vi gör ingen bra match, och även fast vi har lägen till att säkra segern så känns resultatet rätt talande för hur matchen såg ut. Vi för väl matchen ganska mycket, men Kolsva kom ändå upp i ett par farligheter och kunde mycket väl ha knoppat in ytterligare mål.
Nej, fy fan, det här var inte den våravslutningen vi ville ha, trots att det ändå blev oavgjort. Vi ska vinna den här matchen, men tyvärr kommer vi inte upp i vår normala standard. När jag tänker efter så spelade nog samtliga i laget under sin förmåga.
Nåväl, vi har ändå avslutat den här första halvan av serien väldigt bra efter den lite knackiga inledningen, och vi är i allra högsta grad med i racet inför höstsäsongen. Nu kommer lite välbehövlig vila inna tåget tuffar vidare.
D som i dundernaiv
Kommer ni ihåg den där gången jag sa att jag skulle göra ett helhjärtat och seriöst försök att vara tillbaka på fotbollsplanen innan höstsäsongen är över? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!!!!!!!!
Yeah...what was I thinking.
Yeah...what was I thinking.
Vägen tillbaka har börjat
Aaaaalrightythen, då sitter man här med en fet klubba runt högerknäet.
Operationen gick bra, enligt kirurgen, och just nu mår jag oförskämt bra. I och för sig sitter bedövningen fortfarande i, och har jag tur sitter den i fram till imorgon bitti, men trodde ändå inte att det skulle kännas så här bra efteråt. Visst har jag lite ont och är stel som ett cementblock - men jämfört med hur jag trodde det skulle kännas så är det ingenting.
Jag var, som sagt, lite nervig inför operationen. När jag kom in på kirurgmottagningen så var jag dagens första operation, och jag fick skaka hand med en herrans massa människor som skulle vara inblandade på ett eller annat sätt. Sedan fick jag byta om, följt av lite information kring vad som skulle ske, och vips låg jag på sängen och rullades in i operationssalen.
Där jag fick jag nån slang i armen, en spruta, och slutligen fick jag andas lite skön syrgas. Kände hur ögonlocken började ge vika och det sista jag tänkte var hur sjukt det var att jag inte kunde motstå att somna.
Några timmar senare vaknade jag upp och frös som en dåre, i och med att drogerna försvann ur min kropp, men efter en stund var jag hyffsat pigg och fick lite efterlängtad frukost. Fick ett piller mot smärtan i knäet, sedan var jag så gott som redo att lämna lasarettet.
Ganska sjukt hur snabbt allting gick, men det var också skönt. Jag hann egentligen aldrig fatta att jag blivit opererad, men det räcker med att titta på knäet så inser jag vad som hänt.
Sov några timmar på dagen, bara för att, men sedan kändes det så bra att jag kunde åka ner till träningen.
Just nu kan jag väl känna att bedövningen långsamt håller på att släppa, och jag fasar lite för morgondagen. Jag är rädd att jag kommer att ha svinont. Har i och för sig fått några monstertabletter, såna man tydligen äter mot smärta vid cancer, men de förmodade biverkningarna ifrån dessa piller känns ganska så osköna. Dåsighet, förstoppning och kräkningar känns inte helt soft, men jag vet inte, har jag inihelvete ont så lär jag nog svälja dem med nöje.
Nu får vi se hur den närmaste framtiden ser ut. Midsommar på fredag, känns som att det kommer att bli en lugn historia. Det gör väl inte så mycket. Det jag däremot är väldigt orolig för är Peace & love nästa vecka. Kommer jag kunna åka? Jag hoppas verkligen det.
I värsta fall (eller i bästa fall?) får jag väl sitta för mig själv och pula medan de andra springer runt på festivalen och tjoar. Det får kanske bli så, för jag vill verkligen inte missa Peace & love.
Operationen gick bra, enligt kirurgen, och just nu mår jag oförskämt bra. I och för sig sitter bedövningen fortfarande i, och har jag tur sitter den i fram till imorgon bitti, men trodde ändå inte att det skulle kännas så här bra efteråt. Visst har jag lite ont och är stel som ett cementblock - men jämfört med hur jag trodde det skulle kännas så är det ingenting.
Jag var, som sagt, lite nervig inför operationen. När jag kom in på kirurgmottagningen så var jag dagens första operation, och jag fick skaka hand med en herrans massa människor som skulle vara inblandade på ett eller annat sätt. Sedan fick jag byta om, följt av lite information kring vad som skulle ske, och vips låg jag på sängen och rullades in i operationssalen.
Där jag fick jag nån slang i armen, en spruta, och slutligen fick jag andas lite skön syrgas. Kände hur ögonlocken började ge vika och det sista jag tänkte var hur sjukt det var att jag inte kunde motstå att somna.
Några timmar senare vaknade jag upp och frös som en dåre, i och med att drogerna försvann ur min kropp, men efter en stund var jag hyffsat pigg och fick lite efterlängtad frukost. Fick ett piller mot smärtan i knäet, sedan var jag så gott som redo att lämna lasarettet.
Ganska sjukt hur snabbt allting gick, men det var också skönt. Jag hann egentligen aldrig fatta att jag blivit opererad, men det räcker med att titta på knäet så inser jag vad som hänt.
Sov några timmar på dagen, bara för att, men sedan kändes det så bra att jag kunde åka ner till träningen.
Just nu kan jag väl känna att bedövningen långsamt håller på att släppa, och jag fasar lite för morgondagen. Jag är rädd att jag kommer att ha svinont. Har i och för sig fått några monstertabletter, såna man tydligen äter mot smärta vid cancer, men de förmodade biverkningarna ifrån dessa piller känns ganska så osköna. Dåsighet, förstoppning och kräkningar känns inte helt soft, men jag vet inte, har jag inihelvete ont så lär jag nog svälja dem med nöje.
Nu får vi se hur den närmaste framtiden ser ut. Midsommar på fredag, känns som att det kommer att bli en lugn historia. Det gör väl inte så mycket. Det jag däremot är väldigt orolig för är Peace & love nästa vecka. Kommer jag kunna åka? Jag hoppas verkligen det.
I värsta fall (eller i bästa fall?) får jag väl sitta för mig själv och pula medan de andra springer runt på festivalen och tjoar. Det får kanske bli så, för jag vill verkligen inte missa Peace & love.
Dags att bli uppskuren
Imorgon klockan 07.45 ska jag inställa mig för operation på Köpings lasarett. Det är först nu, egentligen, som jag inser det. Det är först nu jag börjar bli nervös.
Egentligen finns det väl ingenting att vara nervös för - men det är väl den där flygplanskänslan. Man ligger där, nedsövd och maktlös, medan någon skär och skruvar i dig. I din kropp. Men det försöker jag att inte tänka på.
Det jag är mest nervös för, egentligen, är väl hur det ska gå efteråt. Dels att det ska bli bra och lyckat, så att man inte behöver göra om någonting, men också att jag får möjligheten till att komma tillbaka till fotbollen. Styrkan och motivationen har jag - men räcker det?
Jag hoppas verkligen det.
Jag vet inte hur det kommer att se ut imorgon efteråt - om jag ligger drogad eller plågad i min säng, eller om jag kommer att kunna vara uppe och gå på dagen.
Känslan är att det blir lite radio silence här på bloggen, men jag hör av mig när jag orkar.
Egentligen finns det väl ingenting att vara nervös för - men det är väl den där flygplanskänslan. Man ligger där, nedsövd och maktlös, medan någon skär och skruvar i dig. I din kropp. Men det försöker jag att inte tänka på.
Det jag är mest nervös för, egentligen, är väl hur det ska gå efteråt. Dels att det ska bli bra och lyckat, så att man inte behöver göra om någonting, men också att jag får möjligheten till att komma tillbaka till fotbollen. Styrkan och motivationen har jag - men räcker det?
Jag hoppas verkligen det.
Jag vet inte hur det kommer att se ut imorgon efteråt - om jag ligger drogad eller plågad i min säng, eller om jag kommer att kunna vara uppe och gå på dagen.
Känslan är att det blir lite radio silence här på bloggen, men jag hör av mig när jag orkar.
Funny or die!
Online-dejting tar ett nytt grepp genom ett amerikanskt företag. Istället för att skriva och berätta om sig själv, i hopp om att träffa någon där ute, så får man lägga upp en video med sig själv.
Det är lite risky business, kan man säga. Det kan bli bra - men det kan också bli ett spektakulärt magplask.
Det är lite risky business, kan man säga. Det kan bli bra - men det kan också bli ett spektakulärt magplask.
Årets sommarplåga?
När jag var på Köpings lasarett i fredags och satt vid rehabenheten och väntade på min tur så spelades den här låten i högtalarna. Om och om igen. Och igen.
Den var så satans på repeat att det nästan blev som hjärntvättning. Den spelades tre gånger medan jag satt och väntade, när jag en timme senare gick tillbaka till kassan för att fylla i ett papper så spelades låten fortfarande, och när jag ytterligare en timme senare lämnade rehabenheten så hördes låten fortfarande ur högtalarna.
Antingen så gillar tjejen i kassan den här låten väldigt väldigt mycket, eller så har någon kommit åt en knapp av misstag.
Nåväl, detta har lett till att jag gått och nynnat på den här låten i tre dagar nu - och jag ser inget tecken på att det ska ta slut inom den närmsta framtiden. Tur att den är ganska fin, då.
Den var så satans på repeat att det nästan blev som hjärntvättning. Den spelades tre gånger medan jag satt och väntade, när jag en timme senare gick tillbaka till kassan för att fylla i ett papper så spelades låten fortfarande, och när jag ytterligare en timme senare lämnade rehabenheten så hördes låten fortfarande ur högtalarna.
Antingen så gillar tjejen i kassan den här låten väldigt väldigt mycket, eller så har någon kommit åt en knapp av misstag.
Nåväl, detta har lett till att jag gått och nynnat på den här låten i tre dagar nu - och jag ser inget tecken på att det ska ta slut inom den närmsta framtiden. Tur att den är ganska fin, då.
När starkare inte är starkt nog
Det var nån annan som sa det, "Hon är typ kär i dig". När du såg att jag var på väg åt ett annat håll så började du röra på dig.
Och andra sidan världen är inte så långt bort. Om det var där jag fann dig så var du alldeles bredvid mig. Bland alla kalla nätter, varma dagar och i den dåliga luften i mina lungor så rörde du mig.
För många dagar har gått och många var de bästa i mitt liv. Men du var aldrig där och såg vad andra sidan världen gjort med mig.
Jag är Mr.Moonlight, jag är Bungalow Bill och The fool on the hill. Har till och med skaffat mig muskler som för att visa att jag är starkare nu. Nu vill dom prata med mig och känna efter vem jag är. Och fast jag pratar med alla har jag alltid undrat om det inte är dig jag håller kär.
Kan inte hjälpa det, jag undrar vart du är och vem du är med. Och jag tänkte att "det här är värt att vänta på för evigt".
Men jag tror att det var Marie som sa: "Forever is a long time", och jag har tröttnat på att vakna ensam. Och när jag tänker efter ser du ut att ha det bra som det är.
Sommaren är lång, än finns allting kvar att hämta, men nu är det försent, försent, alldeles försent. Du och jag är färdiga innan vi ens hann börja. Någonting kom emellan, kanske var det ditt tvivlande som stod i vägen? En mur jag aldrig lyckades rämna, en våg som aldrig planade ut.
Ingen sista droppe, inget avgörande ögonblick. Bara en likgiltighet, en anledning för mig att avsluta det här samtalet.
Och andra sidan världen är inte så långt bort. Om det var där jag fann dig så var du alldeles bredvid mig. Bland alla kalla nätter, varma dagar och i den dåliga luften i mina lungor så rörde du mig.
För många dagar har gått och många var de bästa i mitt liv. Men du var aldrig där och såg vad andra sidan världen gjort med mig.
Jag är Mr.Moonlight, jag är Bungalow Bill och The fool on the hill. Har till och med skaffat mig muskler som för att visa att jag är starkare nu. Nu vill dom prata med mig och känna efter vem jag är. Och fast jag pratar med alla har jag alltid undrat om det inte är dig jag håller kär.
Kan inte hjälpa det, jag undrar vart du är och vem du är med. Och jag tänkte att "det här är värt att vänta på för evigt".
Men jag tror att det var Marie som sa: "Forever is a long time", och jag har tröttnat på att vakna ensam. Och när jag tänker efter ser du ut att ha det bra som det är.
Sommaren är lång, än finns allting kvar att hämta, men nu är det försent, försent, alldeles försent. Du och jag är färdiga innan vi ens hann börja. Någonting kom emellan, kanske var det ditt tvivlande som stod i vägen? En mur jag aldrig lyckades rämna, en våg som aldrig planade ut.
Ingen sista droppe, inget avgörande ögonblick. Bara en likgiltighet, en anledning för mig att avsluta det här samtalet.
Nanny
Var uppe halv åtta i morse för att åka till Västerås och vara barnvakt åt Brorsdotter Freja. Inte optimalt med tanke på att jag inte somnade förrän strax efter fyra, då jag agerade nattlig chaufför från E-tuna, men det gick ändå vägen.
Förutom att jag var så satans trött så var det ett rent nöje, då Freja är en lättskött liten juvel.
Annars har det inte varit så mycket mer med den här dagen.
Förutom att jag var så satans trött så var det ett rent nöje, då Freja är en lättskött liten juvel.
Annars har det inte varit så mycket mer med den här dagen.
Världens 100 bästa låtar - andra upplagan: Plats 2
2 I miss you - (Blink 182)
Snart på väg tillbaka
Var inne hos sjukgymnasten på Köpings lasarett idag. Mycket trevlig människa det där. Vet dock inte vad han heter, men han bröt på tyska, så det är väl Jürgen eller Dirk. Jag kommer väl att ha en hel del att göra med honom framöver så jag kan väl snart hans namn.
Nåväl, jag trodde bara att han skulle känna lite och kolla så att knäet inte var svullet och så - men nej, det här var ordentliga tester. Först fick jag fylla i en massa papper i en kvart om hur det känns i knäet, såväl fysiskt och psykiskt. Det psykiska var inga problem, det känns ju för jävligt eftersom att jag inte kan spela fotboll, men det fysiska var lite klurigare. Det är svårt att beskriva min smärta, som egentligen inte är någon smärta utan mer en påminnelse om att mitt korsband är av.
Sedan var det kroppsliga tester, och tydligen skulle jag ha haft med mig träningskläder, men det hade jag inte informerats om, så det blev att stå i en stickad tröja och svettas så det stod härliga till. Det var balansplatta, enbenshopp framåt, enbenshopp i sidled och balans rent allmänt. Allt gick bra utom att blunda och stå på ett ben. Det hade jag svårt med, kan man säga. Men att stå på ett ben på en balansplatta och röra med handen från foten upp ovanför huvudet i en minut var inga problem. Mycket märkligt, och lite pinsamt.
Slutligen var det styrketest med benlyft framåt och bakåt. Där gick det väldigt bra, tydligen. Jag fick hela tiden mer och mer tyngd att lyfta, vilket förvånade sjukgymnasten. "Intressant", mumlade han med tysk brytning, och lite senare drog han till med ett: "Fascinerade".
På framåtlyften var jag uppe i 50 kg någonting, och enligt sjukgymnasten så klarade de flesta bara 20-30 kg med en sån här skada. Sedan var det bakåtlyft, vilket var lite jobbigare, men även där förbryllades han över att jag klarade så mycket.
Och även jag blev förvånad, eftersom att jag känt själv hur mycket styrka jag tappat i låren, eller högerlåret då, efter knäskadan. Men så kom jag på att jag kört knäböj med skivstång hela våren ute i förrådet, och det måste ju ha gett resultat utan att jag vetat om det.
Men det jävliga är ju att efter en sån här operation så får man ju börja om på noll igen. Verkligen på noll. Jävligt trist eftersom att jag kört ganska hårt hela våren - men det fina är att om allt går som det ska så kommer jag komma tillbaka ännu starkare än vad jag var innan jag skadade mig. Och det finns ingen tvekan om att jag ska klara av det.
6 månader gav han mig, sedan ska jag vara fit for fight igen om jag lägger ner det jobb som krävs. Då är vi framme vid december, januari, och efter 4-5 månader kan jag nog börja känna på boll igen. Det är alltså nästa års försäsong vi pratar om. Jag längtar redan nu.
Nåväl, jag trodde bara att han skulle känna lite och kolla så att knäet inte var svullet och så - men nej, det här var ordentliga tester. Först fick jag fylla i en massa papper i en kvart om hur det känns i knäet, såväl fysiskt och psykiskt. Det psykiska var inga problem, det känns ju för jävligt eftersom att jag inte kan spela fotboll, men det fysiska var lite klurigare. Det är svårt att beskriva min smärta, som egentligen inte är någon smärta utan mer en påminnelse om att mitt korsband är av.
Sedan var det kroppsliga tester, och tydligen skulle jag ha haft med mig träningskläder, men det hade jag inte informerats om, så det blev att stå i en stickad tröja och svettas så det stod härliga till. Det var balansplatta, enbenshopp framåt, enbenshopp i sidled och balans rent allmänt. Allt gick bra utom att blunda och stå på ett ben. Det hade jag svårt med, kan man säga. Men att stå på ett ben på en balansplatta och röra med handen från foten upp ovanför huvudet i en minut var inga problem. Mycket märkligt, och lite pinsamt.
Slutligen var det styrketest med benlyft framåt och bakåt. Där gick det väldigt bra, tydligen. Jag fick hela tiden mer och mer tyngd att lyfta, vilket förvånade sjukgymnasten. "Intressant", mumlade han med tysk brytning, och lite senare drog han till med ett: "Fascinerade".
På framåtlyften var jag uppe i 50 kg någonting, och enligt sjukgymnasten så klarade de flesta bara 20-30 kg med en sån här skada. Sedan var det bakåtlyft, vilket var lite jobbigare, men även där förbryllades han över att jag klarade så mycket.
Och även jag blev förvånad, eftersom att jag känt själv hur mycket styrka jag tappat i låren, eller högerlåret då, efter knäskadan. Men så kom jag på att jag kört knäböj med skivstång hela våren ute i förrådet, och det måste ju ha gett resultat utan att jag vetat om det.
Men det jävliga är ju att efter en sån här operation så får man ju börja om på noll igen. Verkligen på noll. Jävligt trist eftersom att jag kört ganska hårt hela våren - men det fina är att om allt går som det ska så kommer jag komma tillbaka ännu starkare än vad jag var innan jag skadade mig. Och det finns ingen tvekan om att jag ska klara av det.
6 månader gav han mig, sedan ska jag vara fit for fight igen om jag lägger ner det jobb som krävs. Då är vi framme vid december, januari, och efter 4-5 månader kan jag nog börja känna på boll igen. Det är alltså nästa års försäsong vi pratar om. Jag längtar redan nu.
So long for now
Så det var sista dagen på jobbet igen. Lite trist, men ändå skönt. Det har varit ett halvår med intensiva dagar och stunder så påfrestande att man knappt vetat vart man ska ta vägen - just därför ska det nu bli skönt med lite vila. Eller en lång vila, vad vet jag?
Men trots denna tuffa termin så har det på många sätt varit roligare än någonsin. Jag har vuxit med uppgiften och blivit bättre på allt. Jag har jobbat hårt för att det jag gör ska vara så bra som möjligt - och det har gett resultat, i form av erkännande och beröm.
Det är alltid lika tråkigt att skiljas från barn man blivit fäst vid, som nu tar steget över till skolan, och det är samtidigt tråkigt att skiljas från barn man kanske aldrig ser igen. Det är lite konstigt, man ser dem varje dag, och så en dag är de plötsligt borta. Vidare. Men det är ju så det är har jag lärt mig under åren, och man blir ändå lite härdad.
Dagen idag tillbringades uppe på Lockmora, från morgon till sen eftermiddag, och vi fick en väldigt fin dag utan regn. Härligt område det där ändå, Lockmora. Man borde kanske vara där oftare.
Hur hösten ser ut är lite ovisst i dagsläget. Det kan bli en grej, eller så blir det ingenting - och om det blir ingenting så måste börja med en annan grej.
Det enda jag vet är att jag härnäst ska opereras. På måndag, as a matter of fact. Börjar bli lite smånervig. Ska till sjukgymnasten imorgon för att "checka av läget", så att säga. Annars blir det nog en rätt lugn dag.
Men trots denna tuffa termin så har det på många sätt varit roligare än någonsin. Jag har vuxit med uppgiften och blivit bättre på allt. Jag har jobbat hårt för att det jag gör ska vara så bra som möjligt - och det har gett resultat, i form av erkännande och beröm.
Det är alltid lika tråkigt att skiljas från barn man blivit fäst vid, som nu tar steget över till skolan, och det är samtidigt tråkigt att skiljas från barn man kanske aldrig ser igen. Det är lite konstigt, man ser dem varje dag, och så en dag är de plötsligt borta. Vidare. Men det är ju så det är har jag lärt mig under åren, och man blir ändå lite härdad.
Dagen idag tillbringades uppe på Lockmora, från morgon till sen eftermiddag, och vi fick en väldigt fin dag utan regn. Härligt område det där ändå, Lockmora. Man borde kanske vara där oftare.
Hur hösten ser ut är lite ovisst i dagsläget. Det kan bli en grej, eller så blir det ingenting - och om det blir ingenting så måste börja med en annan grej.
Det enda jag vet är att jag härnäst ska opereras. På måndag, as a matter of fact. Börjar bli lite smånervig. Ska till sjukgymnasten imorgon för att "checka av läget", så att säga. Annars blir det nog en rätt lugn dag.
Puh!
Som sagt, jävligt lurigt att möta BK 30 på bortaplan - och trots en 2-0-ledning i halvtid, efter mål av Tordan och Yanick, så var jag nervös halvleken igenom. Det blev lite bättre med nerverna när Putte nickade in 3-0 tidigt i den andra halvleken, men lugn var jag aldrig.
Och så reducerade BK 30, och då var det match igen. Med en eller ett par minuter kvar att spela reducerade de till 3-2, och det enda som hördes i min hjärna då fram till slutsignalen var: "Helvetehelvetehelvetehelvetehelvete...".
Men det gick ju vägen. Vi vann och inkasserade 3 nya ljuvliga, och viktiga, poäng.
Bara en match kvar nu innan sommaruppehållet, hemma mot Kolsva på tisdag, och det är väldigt viktigt att vi får med oss 3 poäng även därifrån. Sedan blir det lite välbehövlig vila.
Och så reducerade BK 30, och då var det match igen. Med en eller ett par minuter kvar att spela reducerade de till 3-2, och det enda som hördes i min hjärna då fram till slutsignalen var: "Helvetehelvetehelvetehelvetehelvete...".
Men det gick ju vägen. Vi vann och inkasserade 3 nya ljuvliga, och viktiga, poäng.
Bara en match kvar nu innan sommaruppehållet, hemma mot Kolsva på tisdag, och det är väldigt viktigt att vi får med oss 3 poäng även därifrån. Sedan blir det lite välbehövlig vila.
Semester!
Det var sista dagen på Björkliden idag. För den här gången. Jag tror ju inte att jag kommer tillbaka - men, herregud, det har jag sagt 4-5 gånger tidigare. Jag återvänder alltid. Får se hur det blir den här gången.
Lite vemodigt, men ändå väldigt skönt. Skönt för att det har varit ett jobbigt halvår, väldigt intensivt och påfrestande - men vemodigt för att det också har varit den bästa svängen på Björkliden hittills. Faktiskt.
Men mer om det senare ikväll, orkar inte just nu.
Och snart bär det av till Västerås med laget för att ta oss an BK 30. Kan bli en jävla lurig historia, men så bra som vi spelat här på slutet så hoppas jag att det ska ordna sig.
Jag ska få be om att få återkomma.
Lite vemodigt, men ändå väldigt skönt. Skönt för att det har varit ett jobbigt halvår, väldigt intensivt och påfrestande - men vemodigt för att det också har varit den bästa svängen på Björkliden hittills. Faktiskt.
Men mer om det senare ikväll, orkar inte just nu.
Och snart bär det av till Västerås med laget för att ta oss an BK 30. Kan bli en jävla lurig historia, men så bra som vi spelat här på slutet så hoppas jag att det ska ordna sig.
Jag ska få be om att få återkomma.
Vi ska åt samma håll
Jag är en desperado. Det måste vara så, eller vem menar Eagles när dom sjunger "Desperado, you better let somebody love you, before it's to late"?
Ännu en sommar, blå och regnig, varm och känslosam. Som sig alla andra lik, men jag är ny. Förändrad. Till det bättre. Herregud, jag har aldrig varit bättre.
En gång var jag olyckligt kär i någon speciell, en annan gång var jag lycklig kär i ingen speciell alls. Det är aldrig enkelt för mig, och ingen person kan uppskatta kärleken lika mycket, som den som aldrig fått uppleva den.
Men det måste ha varit någonting jag ätit, eller att huvudet fått sig en sista ordentlig smäll, för aldrig har jag gått in i en sommar så här bra. Nej, herregud, jag har aldrig varit så här bra.
Om du inte tror det, testa. Och om du fortfarande inte ser det, då förstod du mig aldrig så bra som jag hade hoppats.
På ett sätt är jag samma idiot, lika naiv och ren. På ett sätt är jag för första gången 25, färdiglekt och erfaren.
Det finns fortfarande en charm med sommarromanser, men vintrarna har blivit längre och kallare.
Och även fast du blir finare med åren så ser jag dig som allra bäst just nu. Jag var 15 år för 10 år sedan, och fastän jag aldrig kan älska dig mer än jag gjorde då så har du aldrig varit vackrare än nu. Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.
Du hoppade från T-bryggan i min Oasis-t-shirt, och fast du inte trodde på det då så lovade jag att det skulle bli vi två. Och som jag tvekat när jag sett att du har tvekat. Jag tänkte "Där går mitt hjärta. Där går den jag älskar. Där går flickan jag inte var värd".
Varje lärare jag haft har sagt att jag varit frånvarande, borta i tankar. Jag har alltid varit en drömmare, alltid tänkt på dig. Och dom andra sa: "Hon tar aldrig en förlorare som dig", men jag har alltid tänkt: "Jag är en förlorare om jag slutar tänka på dig".
Det finns fortfarande stunder jag kryper längs rännstenen, men nätterna är nu oftast längre och klarare. Ingen mer ångest, baby, låt oss göra den permanent.
Ditt glimmer skingras varje gång du tappar tron på allt det du trodde på. Glöm aldrig det som tog dig ända hit.
Och du kanske inte visste om det, men, herregud, jag har aldrig varit bättre än nu. Men trots det, hur mycket du än älskar mig, jag kommer aldrig att förstå.
Behöver att du säger till mig "Hörru, bara så att du vet, nu är det du och jag".
Behöver att du tar dig friheten att lägga dig bredvid mig när jag inte ber om det.
Behöver att du aldrig tvivlar om att jag älskar dig mer än någonting annat.
Behöver dig nu och för alltid.
Ännu en sommar, blå och regnig, varm och känslosam. Som sig alla andra lik, men jag är ny. Förändrad. Till det bättre. Herregud, jag har aldrig varit bättre.
En gång var jag olyckligt kär i någon speciell, en annan gång var jag lycklig kär i ingen speciell alls. Det är aldrig enkelt för mig, och ingen person kan uppskatta kärleken lika mycket, som den som aldrig fått uppleva den.
Men det måste ha varit någonting jag ätit, eller att huvudet fått sig en sista ordentlig smäll, för aldrig har jag gått in i en sommar så här bra. Nej, herregud, jag har aldrig varit så här bra.
Om du inte tror det, testa. Och om du fortfarande inte ser det, då förstod du mig aldrig så bra som jag hade hoppats.
På ett sätt är jag samma idiot, lika naiv och ren. På ett sätt är jag för första gången 25, färdiglekt och erfaren.
Det finns fortfarande en charm med sommarromanser, men vintrarna har blivit längre och kallare.
Och även fast du blir finare med åren så ser jag dig som allra bäst just nu. Jag var 15 år för 10 år sedan, och fastän jag aldrig kan älska dig mer än jag gjorde då så har du aldrig varit vackrare än nu. Jag är hellre blind än ser mitt liv utan dig.
Du hoppade från T-bryggan i min Oasis-t-shirt, och fast du inte trodde på det då så lovade jag att det skulle bli vi två. Och som jag tvekat när jag sett att du har tvekat. Jag tänkte "Där går mitt hjärta. Där går den jag älskar. Där går flickan jag inte var värd".
Varje lärare jag haft har sagt att jag varit frånvarande, borta i tankar. Jag har alltid varit en drömmare, alltid tänkt på dig. Och dom andra sa: "Hon tar aldrig en förlorare som dig", men jag har alltid tänkt: "Jag är en förlorare om jag slutar tänka på dig".
Det finns fortfarande stunder jag kryper längs rännstenen, men nätterna är nu oftast längre och klarare. Ingen mer ångest, baby, låt oss göra den permanent.
Ditt glimmer skingras varje gång du tappar tron på allt det du trodde på. Glöm aldrig det som tog dig ända hit.
Och du kanske inte visste om det, men, herregud, jag har aldrig varit bättre än nu. Men trots det, hur mycket du än älskar mig, jag kommer aldrig att förstå.
Behöver att du säger till mig "Hörru, bara så att du vet, nu är det du och jag".
Behöver att du tar dig friheten att lägga dig bredvid mig när jag inte ber om det.
Behöver att du aldrig tvivlar om att jag älskar dig mer än någonting annat.
Behöver dig nu och för alltid.
Allmänheten varnas!
Se upp för denna man. Han är hungrig, småpilsk och saknar helt hämningar. Sågs senast på Ladugårdsvägen.
The year before 2000
Sista programmet av Nittileaks igår, och det har varit en underbar programgram-serie. Dels för att 90-talet är ett årtionde som är mig kärt, eftersom att jag växte upp då - och dels för att Filip & Fredrik är mästare på just såna här program med "knäppa klipp", sköna återblicka och ljuvliga/bisarra analyser.
Igår handlade det avslutningsvis om 1999, och för mig är det, liksom 1995, något utav ett lost år. Det ringer inga direkta klockor ifrån 1999.
Men jag slutade ju sexan och mellanstadiet, och började på högstadiet. Det var en ganska big deal, vill jag minnas. För mig hade det ju alltid varit vuxna män och kvinnor som gått på Centralskolan, och nu skulle plötsligt lilla jag tassa runt där. Det rimmade illa. Men det gick ju ganska bra, och jag kom att trivas.
1999 blev jag också tonåring, vilket jag inte trivdes med. Jag ville vara barn för alltid, och det kändes som att jag förlorade min rätt till att vara barn i och med att jag blev inknuffad i tonåringarnas värld. Det blev en mindre kamp, och det tog faktiskt många år innan jag insåg mig förlorad - fast då hade jag accepterat förlusten och kände att det ändå var på sin plats för en ny tid i livet.
Att det senare skulle komma att bli nytt millenium lade jag väl inte sådär jättestor vikt vid. Det kändes inget märkvärdigt - men när man tänker efter idag så är, eller var, det ju en jävla grej. Hur många får uppleva nåt sånt, att gå in i ett nytt årtusende? Det är ganska stort, faktiskt.
Millenium-firandet blev väl inte så jättemärkvärdigt. Vi var hemma hos Söderholms på kvällen, och vid tolvslaget befann vi oss upp på byn på torget där det var lite pompa och ståt. Sedan dröjade det inte länge innan Mor kastade in handduken. Jävlar i min lilla låda vad hon var på lyset! Det är första och enda gången jag sett Mor så kalaspackad - hon fick till och med bäras hem. I pälskappan. Folk måste ha trott att Far fällt en björn eller nåt sånt när han kom bärandes på den lurviga figuren. Men roligt var det. Åtminstone idag.
Igår handlade det avslutningsvis om 1999, och för mig är det, liksom 1995, något utav ett lost år. Det ringer inga direkta klockor ifrån 1999.
Men jag slutade ju sexan och mellanstadiet, och började på högstadiet. Det var en ganska big deal, vill jag minnas. För mig hade det ju alltid varit vuxna män och kvinnor som gått på Centralskolan, och nu skulle plötsligt lilla jag tassa runt där. Det rimmade illa. Men det gick ju ganska bra, och jag kom att trivas.
1999 blev jag också tonåring, vilket jag inte trivdes med. Jag ville vara barn för alltid, och det kändes som att jag förlorade min rätt till att vara barn i och med att jag blev inknuffad i tonåringarnas värld. Det blev en mindre kamp, och det tog faktiskt många år innan jag insåg mig förlorad - fast då hade jag accepterat förlusten och kände att det ändå var på sin plats för en ny tid i livet.
Att det senare skulle komma att bli nytt millenium lade jag väl inte sådär jättestor vikt vid. Det kändes inget märkvärdigt - men när man tänker efter idag så är, eller var, det ju en jävla grej. Hur många får uppleva nåt sånt, att gå in i ett nytt årtusende? Det är ganska stort, faktiskt.
Millenium-firandet blev väl inte så jättemärkvärdigt. Vi var hemma hos Söderholms på kvällen, och vid tolvslaget befann vi oss upp på byn på torget där det var lite pompa och ståt. Sedan dröjade det inte länge innan Mor kastade in handduken. Jävlar i min lilla låda vad hon var på lyset! Det är första och enda gången jag sett Mor så kalaspackad - hon fick till och med bäras hem. I pälskappan. Folk måste ha trott att Far fällt en björn eller nåt sånt när han kom bärandes på den lurviga figuren. Men roligt var det. Åtminstone idag.
Fucking finally!
Egentligen ända sedan jag såg den här bilden så har jag varit ute efter något liknande:
När jag sedan såg den här bilden så blev jag allt galnare:
Tillslut blev jag manisk i mitt sökande när jag såg detta:
And now, ladies and gentlemens - jag tror jag funnit den. Den är mer eller mindre klockren, if I may say so.
Är jag glad? Ja det är jag. Jag är mycket mycket glad.
När jag sedan såg den här bilden så blev jag allt galnare:
Tillslut blev jag manisk i mitt sökande när jag såg detta:
And now, ladies and gentlemens - jag tror jag funnit den. Den är mer eller mindre klockren, if I may say so.
Är jag glad? Ja det är jag. Jag är mycket mycket glad.
Veckans retro
Kommentar:
En riktig sommarkväll 2008. Vi är i parken vid ån i Eskilstuna - jag, Vampyren, Kaggen, Mr.Tequila, Emma och m0e - där det grillades, dracks och spelades lite kubb. Mysigt, sådär.
Lite senare dök Tordan, Juha, Stora Berg och Lilla Berg upp efter ett biobesök, och ja...det var en härlig sommarkväll, helt enkelt.
Halvtid
Ännu en måndag, ännu en U-lagsmatch. Och dessvärre ännu en förlust. Denna gång slutade det 3-0 hemma mot Hallstahammar - men trots förlusten är jag ändå rätt nöjd.
Spelmässigt gör vi våran bästa match på mycket länge. Vi rullar bollen fint emellanåt och skapar ändå målchanser. Hallsta var dock lite tyngre och rejälare framför målet, vilket gjorde att de kunde vinna trots att jag tycker att de skapade mindre än oss.
Sedan blev det i vanlig ordning ett par återbud på matchdagen vilket gjorde att vi fick kalla in ganska många juniorer igen. Tråkigt med så många återbud, igen. Vissa saker kan man inte rå för, men det har varit för mycket på sistone nu. Man tröttnar rätt rejält på det.
Fast då är det kul att se en spelare som Jakob Rosander som gör sin första U-lagsmatch. 16 år gammal går han in och spelar så moget och bra, och när jag berömde honom efter matchen så svarade han "Tack för att jag fick vara med". Det är så att man vill gråta av lycka.
Och kul att Kaggen fick göra en sån bra match igen efter sin skada i revbenet. Han rusade ut, gick in i närkamper, och visade ingen rädsla för att göra illa sig igen. Lite ironiskt att han då tvingades utgå sista 10 minuterna med en skadad tumme, men förhoppningsvis är det inte så allvarligt.
Dessvärre hände det andra saker som inte var lika roliga. Riktigt jävla supertrist var det, och man kan inte bli annat än bedrövad.
Så, ja...det var lite av varje i den här matchen.
Nu väntar sommaruppehåll för U-laget, sedan är det bara nya tag till hösten. Det behövs verkligen. Nya tag, alltså.
Spelmässigt gör vi våran bästa match på mycket länge. Vi rullar bollen fint emellanåt och skapar ändå målchanser. Hallsta var dock lite tyngre och rejälare framför målet, vilket gjorde att de kunde vinna trots att jag tycker att de skapade mindre än oss.
Sedan blev det i vanlig ordning ett par återbud på matchdagen vilket gjorde att vi fick kalla in ganska många juniorer igen. Tråkigt med så många återbud, igen. Vissa saker kan man inte rå för, men det har varit för mycket på sistone nu. Man tröttnar rätt rejält på det.
Fast då är det kul att se en spelare som Jakob Rosander som gör sin första U-lagsmatch. 16 år gammal går han in och spelar så moget och bra, och när jag berömde honom efter matchen så svarade han "Tack för att jag fick vara med". Det är så att man vill gråta av lycka.
Och kul att Kaggen fick göra en sån bra match igen efter sin skada i revbenet. Han rusade ut, gick in i närkamper, och visade ingen rädsla för att göra illa sig igen. Lite ironiskt att han då tvingades utgå sista 10 minuterna med en skadad tumme, men förhoppningsvis är det inte så allvarligt.
Dessvärre hände det andra saker som inte var lika roliga. Riktigt jävla supertrist var det, och man kan inte bli annat än bedrövad.
Så, ja...det var lite av varje i den här matchen.
Nu väntar sommaruppehåll för U-laget, sedan är det bara nya tag till hösten. Det behövs verkligen. Nya tag, alltså.
Världens 100 bästa låtar - andra upplagan: Plats 3
3 Här kommer lyckan för hundar som oss - (Håkan Hellström)
Ännu en grym seger!
Jag var, som vanligt, lite nervös inför dagens match. Denna gång var det tabelljumbon som vi skulle ta oss an, och jag var lite rädd att vi skulle underskatta dem. Men ganska så snart in i matchen så lugnade jag ner mig och insåg att den här matchen skulle vi bara vinna.
Och det gjorde vi också. Med 4-0, igen, och det var än en gång inget snack om saken. Vi var överlägsna, även fast vi bara ledde med 1-0 i halvtid. Men vi hade så fullständig kontroll över tillställningen kändes det som, så målen skulle ju bara komma så småningom. Och det tog inte många minuter i den andra halvleken innan Putte gjorde sitt andra mål för dagen och 2-0 var ett faktum. Sedan rullade Tordan in en straff, igen, innan Modou fastställde 4-0 strax innan full tid.
Just nu är vi fruktansvärt starka och stabila. Eller, vi är och ska vara så här starka och stabila, men det ville liksom inte lossna i inledningen av serien. Därför är vi ett par poäng bakom serieledarna Juventus, men nu har vi kommit igång och är dem i bakhasorna.
Två matcher kvar innan sommaruppehållet, och det är bara sex poäng som gäller. Fortsätter vi så här så ska vi greja det tillslut.
Och det gjorde vi också. Med 4-0, igen, och det var än en gång inget snack om saken. Vi var överlägsna, även fast vi bara ledde med 1-0 i halvtid. Men vi hade så fullständig kontroll över tillställningen kändes det som, så målen skulle ju bara komma så småningom. Och det tog inte många minuter i den andra halvleken innan Putte gjorde sitt andra mål för dagen och 2-0 var ett faktum. Sedan rullade Tordan in en straff, igen, innan Modou fastställde 4-0 strax innan full tid.
Just nu är vi fruktansvärt starka och stabila. Eller, vi är och ska vara så här starka och stabila, men det ville liksom inte lossna i inledningen av serien. Därför är vi ett par poäng bakom serieledarna Juventus, men nu har vi kommit igång och är dem i bakhasorna.
Två matcher kvar innan sommaruppehållet, och det är bara sex poäng som gäller. Fortsätter vi så här så ska vi greja det tillslut.
Sweet farewell
Ja det blev en fin kväll på Ögir igår. Inte bara vädermässigt, utan också känslomässigt. Det var skratt och tårar, god mat och bra musik när vi firade av Gudrun som nu lämnat Kungsör och förskolan för att njuta av livet i Dalarna på heltid. Det är lite vemodigt och sorgligt, och jag hatar verkligen uttrycket "Allt har sin tid" - men det är ju, tyvärr, faktiskt så.
The Refreshments stod för musikunderhållningen, vilket fick många att ställa sig framför scenen och dansa. Själv diggade jag med händerna och stampade fötterna i takt, och jag önskar verkligen att jag kunde bugga lite grand. Jag har väl egentligen bara en move, och det är ju den klassiska "snurren", och det är ju inte mycket att hänga i julgranen.
Och jag blev lite i gasen mot slutet faktiskt, lagom till att vi skulle åka hem som tur är. Det blir ju så, man sitter och dricker - och sedan när man ska resa på sig så schmäller det till. Orutinerat, såklart, men det var inte så farligt tror jag.
Jaja, mycket trevlig kväll i alla fall, och förhoppningsvis fick Gudrun ett fint avsked.
Idag står det bara fotboll på agendan. Gideonsberg borta klockan tre, så det är ju faktiskt dags att dra nu. Mot tre nya poäng, hoppas jag.
The Refreshments stod för musikunderhållningen, vilket fick många att ställa sig framför scenen och dansa. Själv diggade jag med händerna och stampade fötterna i takt, och jag önskar verkligen att jag kunde bugga lite grand. Jag har väl egentligen bara en move, och det är ju den klassiska "snurren", och det är ju inte mycket att hänga i julgranen.
Och jag blev lite i gasen mot slutet faktiskt, lagom till att vi skulle åka hem som tur är. Det blir ju så, man sitter och dricker - och sedan när man ska resa på sig så schmäller det till. Orutinerat, såklart, men det var inte så farligt tror jag.
Jaja, mycket trevlig kväll i alla fall, och förhoppningsvis fick Gudrun ett fint avsked.
Idag står det bara fotboll på agendan. Gideonsberg borta klockan tre, så det är ju faktiskt dags att dra nu. Mot tre nya poäng, hoppas jag.
En god morgon
Det är skönt ändå att träna lördag förmiddag. Man kommer upp i tid, runt halv nio, får i sig frukost, åker ner och kör lite rehab på gymmet, tar ut laget till U-lagsmatchen på måndag - och när man är färdig är klockan inte ens 11, och man har hela dagen framför sig.
För mig innebär det att dömma en flickmatch nu snart här, klockan ett, och sedan får man väl så smått börja ladda för en kväll på Ögir.
Min mentor på dagiset, Gudrun Djärv, har slutat efter en herrans massa år inom förskolan, och det ska vi fira. Eller inte fira, mer hylla. Äsch, vi ska tacka av henne, jag som jobbat med henne till och från i sex år och sedan en massa andra människor som jobbat med henne betydligt längre genom åren.
Det blir en kväll på Ögir, och förutom mat och dryck så blir det även musikuppträdande av det fina rockbandet The Refreshments. Jag tror det blir alla tiders det.
För mig innebär det att dömma en flickmatch nu snart här, klockan ett, och sedan får man väl så smått börja ladda för en kväll på Ögir.
Min mentor på dagiset, Gudrun Djärv, har slutat efter en herrans massa år inom förskolan, och det ska vi fira. Eller inte fira, mer hylla. Äsch, vi ska tacka av henne, jag som jobbat med henne till och från i sex år och sedan en massa andra människor som jobbat med henne betydligt längre genom åren.
Det blir en kväll på Ögir, och förutom mat och dryck så blir det även musikuppträdande av det fina rockbandet The Refreshments. Jag tror det blir alla tiders det.
Jag är nu
Du, du, du fattas mig. Kryp närmre, kryp närmre, innan jag långsamt försvinner.
Jag står på Sista dansen, den enda klubben man inte behöver ha åldern inne. Alla runtom är höga på kärlek och sekunder av lycka. Tid är allt jag har, var är mitt rus, var är hon som ska vara du?
Det syns i ögonen, du vet nåt som du vet att jag vet. Och alla dessa helger, tänk den dag då vi blir vardag.
Men du tar det för givet, tänker "Den där pojken står kvar vart än jag lämnar honom". Jag vill inte se dig gråta, men jag hoppas du fäller en tår den dagen då jag har lämnat det som borde ha varit ditt.
Because I'm in it for the long one. Det är du för alltid. Men jag kan inte vänta för evigt på att discolampan ska tonas ut.
Kom, kom. Vi är inte så unga. Antingen så spräcker vi magin, eller så finner vi nåt vi inte trodde fanns utanför filmen.
Jag står på Sista dansen, den enda klubben man inte behöver ha åldern inne. Alla runtom är höga på kärlek och sekunder av lycka. Tid är allt jag har, var är mitt rus, var är hon som ska vara du?
Det syns i ögonen, du vet nåt som du vet att jag vet. Och alla dessa helger, tänk den dag då vi blir vardag.
Men du tar det för givet, tänker "Den där pojken står kvar vart än jag lämnar honom". Jag vill inte se dig gråta, men jag hoppas du fäller en tår den dagen då jag har lämnat det som borde ha varit ditt.
Because I'm in it for the long one. Det är du för alltid. Men jag kan inte vänta för evigt på att discolampan ska tonas ut.
Kom, kom. Vi är inte så unga. Antingen så spräcker vi magin, eller så finner vi nåt vi inte trodde fanns utanför filmen.
Ibland behövs det inte mer
Lyckliga dar'
Det är ju studenttider. Härliga tider. Sommarlov, frihet, vita shorts och rutiga skjortor, rosévin, snaggade frisyrer, blomsterklädda flickor, sol och värme.
Ja, denna dag, denna skolavslutningens dag, minns jag som alldeles ljuvlig. Åtminstone fram till högstadiet, sedan kändes det dessvärre inget märkvärdigt. Man fram till dess var det härligt. Alla var så fina, alla var så glada, alla var så förväntansfulla över vad sommaren skulle bjuda på. Alla längtade.
Lite prat i klassrummet med läraren, lite fika, några sånger, ett besök i kyrkan - sedan var man fri. Min och Kaggens tradition på sommarlovets första sekund var att få låna pengar av den andres föräldrar för att gå och köpa glass, Daimstrut, och den traditionen höll vi stenhårt på.
Och som jag minns det var det solsken på varenda skolavslutning, men jag kanske förskönar det i minnet.
Idag hade vi i alla fall tur med vädret. Stenhård sol och 30-gradig värme, jo jag tackar jag, så ska det vara när man har skolavslutning.
Många tar också studenten idag, alltså den riktiga studenten, men den vill jag knappt minnas. Min egen, alltså. Jag var kanoners redan på morgonen efter champagne-frukosten, eftersom att jag fick för mig att smaka på alla klasskamrater champagne - och väl ute på studentbalkongen viftade jag så frenetiskt med betyget att jag höll på att tappa det i den enorma folkmassan nedanför.
Med upprympa och vingliga ben vinglade jag sedan fram till släkt och vänner, och det kan inte ha varit roligt för dem. Det kändes som att de försökte titta bakom mig för att låtsas att de inte kände mig där jag kom som en liten dragen gynnare. Eller jag vet inte, men det kändes som det.
Inte nog med det så bar jag på norra Europas fulaste hockeyfrilla, som skiftade mellan blont, brunt och vinrött, och jag kan idag fortfarande skaka uppgivet på huvudet åt det.
Nej, men student var ingen höjdare, så här i efterhand, men där och då var det väl alla tiders roligt. Det kanske är det enda som betyder någonting.
Annars var det en lugn dag på jobbet idag. Lite barn, tack vare skolavslutningen, och härligt väder. En riktig facking sommardag. Det enda som saknades var väl en liten pool att plaska i och nått kallt att dricka.
Fullt drag utanför Ulvesundsgymnasiet (eller Ulvesundslågstadiet, den här terminen) och var härligt att se.
Fåren lökade på bra idag. Förutom några få ryck bort till vattnet så låg de i skuggan mest hela tiden.
Och här är en annan lök. Strax innan lunch satte Pappa Johan på sig solglajjorna och sa: "Äh, nu drar jag". Och så drog han.
Ja, denna dag, denna skolavslutningens dag, minns jag som alldeles ljuvlig. Åtminstone fram till högstadiet, sedan kändes det dessvärre inget märkvärdigt. Man fram till dess var det härligt. Alla var så fina, alla var så glada, alla var så förväntansfulla över vad sommaren skulle bjuda på. Alla längtade.
Lite prat i klassrummet med läraren, lite fika, några sånger, ett besök i kyrkan - sedan var man fri. Min och Kaggens tradition på sommarlovets första sekund var att få låna pengar av den andres föräldrar för att gå och köpa glass, Daimstrut, och den traditionen höll vi stenhårt på.
Och som jag minns det var det solsken på varenda skolavslutning, men jag kanske förskönar det i minnet.
Idag hade vi i alla fall tur med vädret. Stenhård sol och 30-gradig värme, jo jag tackar jag, så ska det vara när man har skolavslutning.
Många tar också studenten idag, alltså den riktiga studenten, men den vill jag knappt minnas. Min egen, alltså. Jag var kanoners redan på morgonen efter champagne-frukosten, eftersom att jag fick för mig att smaka på alla klasskamrater champagne - och väl ute på studentbalkongen viftade jag så frenetiskt med betyget att jag höll på att tappa det i den enorma folkmassan nedanför.
Med upprympa och vingliga ben vinglade jag sedan fram till släkt och vänner, och det kan inte ha varit roligt för dem. Det kändes som att de försökte titta bakom mig för att låtsas att de inte kände mig där jag kom som en liten dragen gynnare. Eller jag vet inte, men det kändes som det.
Inte nog med det så bar jag på norra Europas fulaste hockeyfrilla, som skiftade mellan blont, brunt och vinrött, och jag kan idag fortfarande skaka uppgivet på huvudet åt det.
Nej, men student var ingen höjdare, så här i efterhand, men där och då var det väl alla tiders roligt. Det kanske är det enda som betyder någonting.
Annars var det en lugn dag på jobbet idag. Lite barn, tack vare skolavslutningen, och härligt väder. En riktig facking sommardag. Det enda som saknades var väl en liten pool att plaska i och nått kallt att dricka.
Fullt drag utanför Ulvesundsgymnasiet (eller Ulvesundslågstadiet, den här terminen) och var härligt att se.
Fåren lökade på bra idag. Förutom några få ryck bort till vattnet så låg de i skuggan mest hela tiden.
Och här är en annan lök. Strax innan lunch satte Pappa Johan på sig solglajjorna och sa: "Äh, nu drar jag". Och så drog han.
Fin kväll på vallen
Ja det kom lite regn idag. Med jämna mellanrum. Lite skurar, lite åska, lite uppehåll, och lite mer skurar. Men fortfarande dryga 25 grader, så det var skönt med lite skvättar.
Men skit i det nu, det viktigaste var att vi vann idag! Herrejävlar, 4-0 hemma mot Hallstahammar satt preics där det skulle! S-Å J-Ä-V-L-A S-K-Ö-N-T!!!
Berga x 2, Ödlan och Putte.
Det känns verkligen som att vi är på gång nu. Eller att vi vaknat. Eller att det lossnat! Eller...vi har ju spelat bra för det mesta, men nu har det släppt på målskyttet, och då jävlar är vi farliga. Hallsta hade inte ett piss att komma med, samtidigt som vi kunde ha vunnit med 10-0. Okej, vi var lite inneffektiva om man ser till antalet målchanser, men 4-0 tar jag vilken dag som helst.
Många som var bra idag - Juha, Mackan, Adam. Putte - men allra bäst var Ödlan. Utan tvekan hans bästa match i a-tröjan, och det var roligt att se.
Nåja, en jobbdag kvar innan en välkomnande helg. Stängning imorgon, men sedan två dagars frihet. Jag längtar.
Men skit i det nu, det viktigaste var att vi vann idag! Herrejävlar, 4-0 hemma mot Hallstahammar satt preics där det skulle! S-Å J-Ä-V-L-A S-K-Ö-N-T!!!
Berga x 2, Ödlan och Putte.
Det känns verkligen som att vi är på gång nu. Eller att vi vaknat. Eller att det lossnat! Eller...vi har ju spelat bra för det mesta, men nu har det släppt på målskyttet, och då jävlar är vi farliga. Hallsta hade inte ett piss att komma med, samtidigt som vi kunde ha vunnit med 10-0. Okej, vi var lite inneffektiva om man ser till antalet målchanser, men 4-0 tar jag vilken dag som helst.
Många som var bra idag - Juha, Mackan, Adam. Putte - men allra bäst var Ödlan. Utan tvekan hans bästa match i a-tröjan, och det var roligt att se.
Nåja, en jobbdag kvar innan en välkomnande helg. Stängning imorgon, men sedan två dagars frihet. Jag längtar.
Summer sun
Tillbaka på jobbet idag igen efter en alldeles underbar sexdagars-ledighet. Det var sommarsol och tokvärme under ledigheten - och likaså idag. Herre min körs, det var som en gryta ute på Gersilla idag! Till och med vindarna var varma. Därmed inte sagt att jag plågas och efterlyser regn och kyla, nej nej nej - hellre grissvettigt än snålkallt.
Och de säger att det ska hålla i sig ett tag. Gõtt! Det ju sommar, for helvede.
Annars kissade Sverige på Finland i EM-kvalet ikväll. 5-0! Hattrick av Zlatan! Utklassning!
Vem bryr sig om hockey när det finns fotboll?
Fast vi ska väl hejda oss lite, va? Det var inte en VM-final. Det var inte Holland vi mötte. Det var roligt och bra och härligt att ta med sig över sommaren. Men - vi ska väl hejda oss lite, va?
Och de säger att det ska hålla i sig ett tag. Gõtt! Det ju sommar, for helvede.
Annars kissade Sverige på Finland i EM-kvalet ikväll. 5-0! Hattrick av Zlatan! Utklassning!
Vem bryr sig om hockey när det finns fotboll?
Fast vi ska väl hejda oss lite, va? Det var inte en VM-final. Det var inte Holland vi mötte. Det var roligt och bra och härligt att ta med sig över sommaren. Men - vi ska väl hejda oss lite, va?
Nostalgi
Kommer ni ihåg det här? Den spattige och experimentelle programledaren Thomas Gylling ledde på 90-talet program som Tropicopop och Mosquito - och så hade han det här programmet, 100 kilo godis.
Jag minns det så väl, för jag varje gång jag såg det så blev jag så in i helvete sugen på godis. Jag vet egentligen inte vad det handlade om, han pratade om konstiga saker och slängde in lite knäppa klipp, och däremellan badade han i diverse sötsaker.
När jag pratar om nostalgi och minnen från 90-talet så menar jag sånt här. Detta är verkligen mitt 90-tal.
Thomas Gylling är för övrigt fortfarande aktiv på SVT, just nu med ett program som heter Panama och som rör sig i gränstraken kring programmen han ledde på 90-talet.
Jag minns det så väl, för jag varje gång jag såg det så blev jag så in i helvete sugen på godis. Jag vet egentligen inte vad det handlade om, han pratade om konstiga saker och slängde in lite knäppa klipp, och däremellan badade han i diverse sötsaker.
När jag pratar om nostalgi och minnen från 90-talet så menar jag sånt här. Detta är verkligen mitt 90-tal.
Thomas Gylling är för övrigt fortfarande aktiv på SVT, just nu med ett program som heter Panama och som rör sig i gränstraken kring programmen han ledde på 90-talet.
Veckans retro
Kommentar:
En sommarkväll 2008. Några vänner samlas hemma och grillar lite och dricker lite, några vänner åker sedan ner till Skillinge för att bada i natten.
Mer sommar än så blir det knappt.
Hjältar
Du gamla, du fria - grattis Sverige på din dag.
Min nationaldag bestod av b-lagsmatch i Västerås mot serieledarna Syrianska Kerburan. Förutsättningarna kunde ha varit bättre.
Tack vare skador i massor och tveksamma återbud så hade jag stora problem med att få ihop ens en startelva till matchen. Juniorerna har också matcher i dagarna, såsom 95-laget, så där kunde jag bara få loss 4 man. Vi var en man kort fram till sent igår kväll - men så ställde Ruutu upp och räddade matchen.
Så då var vi 11 man precis, med en halvskadad Emil och en helskadad jag på avbytarbänken. Mot serieledarna. Det började illa med ett självmål efter 3 minuter, men så lyckades vi kvittera ganska direkt genom Abbe och då tänkte jag "Fan vi kanske grejer det här". Sedan drog det iväg.
Slutresultatet stannade vid 9-1, och det finns väl egentligen ingenting att säga om det. I andra halvlek kom deras lagledare fram till oss och tyckte att vi "stod emot bra, med tanke på att de hade 7 a-lagsspelare med i laget" - och a-lagsspelare betyder i det här fallet division 1-spelare.
Själv hade vi en trupp på 11 ½ man, varav fyra var juniorer där tre av dem gjorde sin första b-lagsmatch, samt att en av dessa 11 ½ man var veteran. Lägg där till att under matchens gång så åkte vi på lite småskador som gjorde att vissa mer eller mindre fick linka fram, samt att en fick springa och spy mitt under matchen.
Jag kan inte annat än att vara stolt. Vi möter ett fruktansvärt bra lag, vi är knapert med folk, vi är småskadade - men vi krigar matchen igenom. Vi kanske bjuder på 3-4 mål, men att de skulle vinna stort var det inget snack om.
Brorsan krigade som en dåre trots att han inte mådde helt hundra, Emil går in och avlastar spelare som var tvungna att vila en stund, junioren F genomför matchen med fotproblem, de andra juniorerna krigar på även dem, Abbe försöker trots smärta i knäet, Adam, Larssa, Johan och Kaggen gör sitt.
Många hjältar - men den största hjälten för mig var Ruutu. Han kommer in utan att ha spelat en riktig match på flera år och gör det galant, trots att han fick den snabbaste saten på planen mot sig. Några kilon tyngre, ett steg långsammare - men lugn, placeringssäker och resolut. Riktigt roligt att se, och en stor grej för mig att ställa upp när det verkligen krisar. Det är hjärta, det.
Själv spelade jag de sista fem minuterna av matchen. Med avslitet korsband. Kanske inte mitt mest intelligenta beslut i livet, det kunde ju verkligen ha gått åt helvete, men jag var bara tvungen. Dels att jag längtar ihjäl mig efter fotboll, dels för att jag åtminstone ville spela ett par minuter i år, och dels för att jag såg hur ont vissa tycktes ha.
Och det gick ju bra med knäet. Förvisso hade jag bara en passning och en orsakad frispark som facit i matchen, men ändå. Fast jag kände det att hade jag spelat längre så hade nåt skit hänt, vilket kanske skulle sätta käppar i hjulet för min operation om två veckor.
Jaja, nu har jag i alla fall spelat i år.
Min nationaldag bestod av b-lagsmatch i Västerås mot serieledarna Syrianska Kerburan. Förutsättningarna kunde ha varit bättre.
Tack vare skador i massor och tveksamma återbud så hade jag stora problem med att få ihop ens en startelva till matchen. Juniorerna har också matcher i dagarna, såsom 95-laget, så där kunde jag bara få loss 4 man. Vi var en man kort fram till sent igår kväll - men så ställde Ruutu upp och räddade matchen.
Så då var vi 11 man precis, med en halvskadad Emil och en helskadad jag på avbytarbänken. Mot serieledarna. Det började illa med ett självmål efter 3 minuter, men så lyckades vi kvittera ganska direkt genom Abbe och då tänkte jag "Fan vi kanske grejer det här". Sedan drog det iväg.
Slutresultatet stannade vid 9-1, och det finns väl egentligen ingenting att säga om det. I andra halvlek kom deras lagledare fram till oss och tyckte att vi "stod emot bra, med tanke på att de hade 7 a-lagsspelare med i laget" - och a-lagsspelare betyder i det här fallet division 1-spelare.
Själv hade vi en trupp på 11 ½ man, varav fyra var juniorer där tre av dem gjorde sin första b-lagsmatch, samt att en av dessa 11 ½ man var veteran. Lägg där till att under matchens gång så åkte vi på lite småskador som gjorde att vissa mer eller mindre fick linka fram, samt att en fick springa och spy mitt under matchen.
Jag kan inte annat än att vara stolt. Vi möter ett fruktansvärt bra lag, vi är knapert med folk, vi är småskadade - men vi krigar matchen igenom. Vi kanske bjuder på 3-4 mål, men att de skulle vinna stort var det inget snack om.
Brorsan krigade som en dåre trots att han inte mådde helt hundra, Emil går in och avlastar spelare som var tvungna att vila en stund, junioren F genomför matchen med fotproblem, de andra juniorerna krigar på även dem, Abbe försöker trots smärta i knäet, Adam, Larssa, Johan och Kaggen gör sitt.
Många hjältar - men den största hjälten för mig var Ruutu. Han kommer in utan att ha spelat en riktig match på flera år och gör det galant, trots att han fick den snabbaste saten på planen mot sig. Några kilon tyngre, ett steg långsammare - men lugn, placeringssäker och resolut. Riktigt roligt att se, och en stor grej för mig att ställa upp när det verkligen krisar. Det är hjärta, det.
Själv spelade jag de sista fem minuterna av matchen. Med avslitet korsband. Kanske inte mitt mest intelligenta beslut i livet, det kunde ju verkligen ha gått åt helvete, men jag var bara tvungen. Dels att jag längtar ihjäl mig efter fotboll, dels för att jag åtminstone ville spela ett par minuter i år, och dels för att jag såg hur ont vissa tycktes ha.
Och det gick ju bra med knäet. Förvisso hade jag bara en passning och en orsakad frispark som facit i matchen, men ändå. Fast jag kände det att hade jag spelat längre så hade nåt skit hänt, vilket kanske skulle sätta käppar i hjulet för min operation om två veckor.
Jaja, nu har jag i alla fall spelat i år.
Världens 100 bästa låtar - andra upplagan: Plats 4
4 The only living boy in New York - (Simon & Garfunkel)
Årets första sommarkväll
Vilken kväll det blev. Bitvis grym, bitvis lugn och tam, bitvis konstig. Men det samlade intrycket efteråt är att jag hade en bra kväll.
Det var ju först match nere på Runevallen mot Munktorp. Derby, och jag var rejält nervös inför matchen. Men vi började väldigt bra och Munktorp hade väl egentligen ingenting att sätta emot. Så kunde Tordan ge oss ledningen på straff efter 20 minuter, och strax därefter ökade Kallas på till 2-0. Väldigt skönt att ha det med oss till den andra halvleken, där vi började aningen sämre. Men vi spelade upp oss, och Tordan var en stolpträff ifrån att göra årets mål på Runevallen när han bresidade ett inlägg på volley. Och sedan kom det direkt efteråt - baklängesmålet.
Jag tänkte "Inte nu igen, vi kan inte tappa det här", och med dryga 20 minuter kvar att spela så blev jag duktigt nervös igen. Det var knappt så att jag kunde titta. Men så stångade sig Berga fram och rullade in 3-1, och det var en sån förlösande känsla att jag villa springa in på planen. Men det hade nog inte varit så bra.
Blondie Bubble Boy avslutade sedan målskyttet genom att snyggt nicka in 4-1 strax innan full tid - och en grymt skön derbyseger var bärgad. Så underbart!
Sedan var det kväller, och Studenten bjöd på ett välkommet besök. Han, jag och Kaggen drog sedan ner till Snygg-Johans päronhus där lite annat lösaktigt folk hade samlats. Lite kortspel och dricka senare tog taxin oss in till E-tuna där det var "restaurang-festival". Det innebar att alla ställen på restauranggatan hade gått ihop till ett enda stort uteställe där man fick vandra fritt ut och in på alla krogar utan att betala inträde, förutom inträdet till själva området.
Dock blev det som så att vi mest höll oss på gamla Harrys, eller Brasserie le grand som det numera heter. Ungefär samma ställe, fast lite fräschare kanske, och det var väl mest som vanligt. Lite mer folk, bara.
Pigg idé det där, att samla alla ställen för en kväll, och lite dumt att man inte utnyttjade det bättre genom att gå runt mer. Fast då hade man ju tappat bort varandra så det stänker om det, så det blev väl bäst så där ändå.
Och efter förra helgens lilla dryckesäventyr så var jag igår tillbaka till det mer stabila slaget. Jävlar vad perfekt jag var, nästan lite för perfekt kanske? Äh, nej, det blir nog bäst och roligast så - och idag mådde man som vilken morgon som helst. Helt okej.
Snabbis
JA! Det blev seger med 4-1 hemma mot Munktorp idag. Bra spel, fina mål och underbara 3 poäng.
Detta skall såklart firas, och det genom utgång i Eskilstuna.
Hej på er.
Detta skall såklart firas, och det genom utgång i Eskilstuna.
Hej på er.
Big brother
Alright, nu stundar Big brother-finalen. Sista programmet innan finalen sändes ikväll, och det har varit en för jävla bra vår framför rutan - och det har definitivt varit den bästa säsongen av Big brother hittills. Roligt, spännande och lagom med "skandaler".
Och det sjukaste är att mina tre favoriter är kvar till finalen. Göteborgaren Peter, norrlänningen Simon och skåningen Martin. Jag håller på Peter, men trodde på Simon. Dessvärre gjorde Simon bort sig, i mina ögon, i kvällens avsnitt. De tre grabbarna har varit superkompisar från typ dag 1, sedan blir det fest och några gamla deltagare kommer in, och helt från det blå så börjar Simon anklaga Peter för att ha blivit personlighetsförändrad under final-veckan. Det första grälet dem emellan, några dagar innan finalen.
Jag vet inte, de känner väl varandra bäst, men detta är ingenting jag har märkt i alla fall, och jag kan tycka att det är huvudlöst och helt jävla onödigt att komma med en sådan sak i detta läge. Men men.
Nu håller jag stenhårt på Peter på söndag, och jag hoppas att detta blir Simons fall. Lite synd, för Simon har varit en superskön och toksympatisk nallebjörn hela säsongen igenom.
Och de verkar ju ha haft så jävla roligt! Jag har nämnt det tidigare, att är det någon dokusåpa jag skulle vilja vara med i så är det Big brother, och detta har bara blivit starkare efter denna säsong. Det roligaste hade varit om vi, Riddarna, hade varit med.
Jag kan faktiskt se oss själva i de här tre finalisterna. Påven är definitivt Simon, lugn och snäll fast ändå crazy, och jag skulle vilja säga att Mr.Tequila är Martin, en superskön flickfavorit som är tävlingsinriktad till tusen - och sedan måste jag vara Peter. Jag känner mycket igen mig i Peters surhet och bitterhet, hans ironi, hans vilja att bestämma, samt hans ständiga önskan efter brännvin och bärs. Fan vad kul vi skulle ha!
Och det sjukaste är att mina tre favoriter är kvar till finalen. Göteborgaren Peter, norrlänningen Simon och skåningen Martin. Jag håller på Peter, men trodde på Simon. Dessvärre gjorde Simon bort sig, i mina ögon, i kvällens avsnitt. De tre grabbarna har varit superkompisar från typ dag 1, sedan blir det fest och några gamla deltagare kommer in, och helt från det blå så börjar Simon anklaga Peter för att ha blivit personlighetsförändrad under final-veckan. Det första grälet dem emellan, några dagar innan finalen.
Jag vet inte, de känner väl varandra bäst, men detta är ingenting jag har märkt i alla fall, och jag kan tycka att det är huvudlöst och helt jävla onödigt att komma med en sådan sak i detta läge. Men men.
Nu håller jag stenhårt på Peter på söndag, och jag hoppas att detta blir Simons fall. Lite synd, för Simon har varit en superskön och toksympatisk nallebjörn hela säsongen igenom.
Och de verkar ju ha haft så jävla roligt! Jag har nämnt det tidigare, att är det någon dokusåpa jag skulle vilja vara med i så är det Big brother, och detta har bara blivit starkare efter denna säsong. Det roligaste hade varit om vi, Riddarna, hade varit med.
Jag kan faktiskt se oss själva i de här tre finalisterna. Påven är definitivt Simon, lugn och snäll fast ändå crazy, och jag skulle vilja säga att Mr.Tequila är Martin, en superskön flickfavorit som är tävlingsinriktad till tusen - och sedan måste jag vara Peter. Jag känner mycket igen mig i Peters surhet och bitterhet, hans ironi, hans vilja att bestämma, samt hans ständiga önskan efter brännvin och bärs. Fan vad kul vi skulle ha!
A day of nothing
Fookin lazy day, man. Solen har varit mega och värmt mitt ljusa skinn till kokpunkt, och det har varit en sån dag då man bara känner för att ligga på rygg under skyn hela dagen.
Fast en tripp till E-tuna har jag mäktat med. Vet inte varför, hade egentligen ingen anledning - men det blev i alla fall ett par gummistövlar. Bra skit. Nej, men det är bra att ha på jobbet, sneakers är inte supervattentäta har jag märkt. Annars blev det bara en sväng in på bolaget för att bunkra upp inför eventuella äventyr i helgen.
What else? Har plöjt lite Oasis, både musik och dokumentärer, lite Schulman Show, och nu sitter jag med ett glas rosé och väntar på att grillningen ska bli färdig. Sedan är det ju landskamp på tv ikväll, så att...
Och nu är grillningen färdig.
Fast en tripp till E-tuna har jag mäktat med. Vet inte varför, hade egentligen ingen anledning - men det blev i alla fall ett par gummistövlar. Bra skit. Nej, men det är bra att ha på jobbet, sneakers är inte supervattentäta har jag märkt. Annars blev det bara en sväng in på bolaget för att bunkra upp inför eventuella äventyr i helgen.
What else? Har plöjt lite Oasis, både musik och dokumentärer, lite Schulman Show, och nu sitter jag med ett glas rosé och väntar på att grillningen ska bli färdig. Sedan är det ju landskamp på tv ikväll, så att...
Och nu är grillningen färdig.
Årets roligaste?
Det har inte varit någonting annat än en härlig dag.
Först träning halv tio, sedan iväg till Västerås för kalasfirande för nu 30-åriga Kusin Therese - och tillsist bio i Eskilstuna med Kaggen och Påven.
Det blev Baksmällan - del II. Jag försökte verkligen att inte ha för höga förväntningar och intalade mig själv att det inte går att toppa ettan, men samtidigt önskade jag att jag hade fel och att jag skulle få en sjuhelvetes skrattfest. Men jag hade inte fel.
Tvåan var inte lika rolig som ettan, men tack vare att jag var inställd på det så blev jag inte besviken. Och det är fortfarande en rolig film. En jävligt rolig film, till och med - bara inte lika rolig som ettan.
Nu går det verkligen inte att dra Baksmällan flera varv. Sett till extrema grejer så lyckades dem nog överträffa ettan, men själva överraskningsmomenten var inte lika roliga denna gång eftersom att man liksom satt och väntade och var beredd på sjuka grejer.
Nåväl, jag kan ändå inte tänka mig att det kommer en roligare film än Baksmällan - del II i år, och jag ger ändå filmen en fyra.
Och herregud vad sugen man blir på att festa efter att ha sett filmen. Precis som efter första filmen. Jag sa det i bilen på väg hem; det skulle vara väldigt roligt att få vara med om nåt liknande (nåja) och leta efter Kaggen någon gång.
Först träning halv tio, sedan iväg till Västerås för kalasfirande för nu 30-åriga Kusin Therese - och tillsist bio i Eskilstuna med Kaggen och Påven.
Det blev Baksmällan - del II. Jag försökte verkligen att inte ha för höga förväntningar och intalade mig själv att det inte går att toppa ettan, men samtidigt önskade jag att jag hade fel och att jag skulle få en sjuhelvetes skrattfest. Men jag hade inte fel.
Tvåan var inte lika rolig som ettan, men tack vare att jag var inställd på det så blev jag inte besviken. Och det är fortfarande en rolig film. En jävligt rolig film, till och med - bara inte lika rolig som ettan.
Nu går det verkligen inte att dra Baksmällan flera varv. Sett till extrema grejer så lyckades dem nog överträffa ettan, men själva överraskningsmomenten var inte lika roliga denna gång eftersom att man liksom satt och väntade och var beredd på sjuka grejer.
Nåväl, jag kan ändå inte tänka mig att det kommer en roligare film än Baksmällan - del II i år, och jag ger ändå filmen en fyra.
Och herregud vad sugen man blir på att festa efter att ha sett filmen. Precis som efter första filmen. Jag sa det i bilen på väg hem; det skulle vara väldigt roligt att få vara med om nåt liknande (nåja) och leta efter Kaggen någon gång.
Välkommen sommar
Är det sommar nu? Jag menar, det är ju 1 juni. Jag brukar måtta så, jag går inte efter väder och vind när det gäller årstider, jag går efter månader. Mellan mitten av november och mitten av mars är det vinter, mellan mitten av mars och juni är det vår och mellan juni och början på september är det sommar. Med andra ord; nu har sommaren börjat.
Och det har ju varit två grymma dagar. Gårdagen var ju unbelievable med sina 28 grader - jävlar i helvete vad varmt det var! Och idag sa dem att det skulle bli åska och regn, men av detta syntes inget och istället fick vi en ny het dag. Det är i sin ordning, det är ju sommar nu.
Och nu väntar en underbar ledighet på fem dagar. Kristi himmelfärdsdag imorgon, följt av klämfredag och helg, innan det slutligen är det nationaldag och röd dag på måndag. L-O-V-E-L-Y!!
Imorgon är det först träning på förmiddagen, innan vi åker in till Västerås och Tidö Lindö en sväng för att fira Kusin Thereses 30-årsdag och för att titta på nyfödda William Thell.
Det blir bra det.
Och det har ju varit två grymma dagar. Gårdagen var ju unbelievable med sina 28 grader - jävlar i helvete vad varmt det var! Och idag sa dem att det skulle bli åska och regn, men av detta syntes inget och istället fick vi en ny het dag. Det är i sin ordning, det är ju sommar nu.
Och nu väntar en underbar ledighet på fem dagar. Kristi himmelfärdsdag imorgon, följt av klämfredag och helg, innan det slutligen är det nationaldag och röd dag på måndag. L-O-V-E-L-Y!!
Imorgon är det först träning på förmiddagen, innan vi åker in till Västerås och Tidö Lindö en sväng för att fira Kusin Thereses 30-årsdag och för att titta på nyfödda William Thell.
Det blir bra det.
Världens 100 bästa låtar - andra upplagan: Plats 5
5 Rockin' chair - (Oasis)
